Inrikesutskottets betänkande nr 5 år 1974

InU 1974:5

Nr 5

Inrikesutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:1 i vad
avser vissa anslag inom finansdepartementets verksamhetsområde m. m.
jämte motioner.

I betänkandet behandlas Kungl. Maj:ts i propositionen 1974:1 bilaga 9
(finansdepartementet) gjorda framställningar om anslag under avsnittet B
Allmänna centrala ämbetsverk m. m. punkterna B 15 — B 19 samt under
avsnittet K Diverse punkterna E 12 — E 16 och E 18. I samband med
anslagspunkten E 18 Förberedelser för omlokalisering av statlig verksamhet
behandlas dessutom motionen 1974:255 av herr Lidgård m. fl. (m)
angående omlokaliseringen av statlig verksamhet. I betänkandet behandlas
också motionen 1974:1141 av herr Eriksson i Arvika m. fl. (fp,s, c, m)
angående skogshögskolans omlokalisering.

Anslagspunkten E 17 Täckning av merkostnader för löner och
pensioner m. m., vilken också hänvisats till inrikesutskottet, behandlar
utskottet i betänkandet InU 1974:1 1.

Allmänna centrala ämbetsverk m. m.

1. Statens avtalsverk m. fl. anslag

Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts i propositionen 1974:1 bilaga 9
(finansdepartementet) under punkterna B 15 — B 19 (s. 54—62)
framlagda förslag och hemställer

dels att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj:t att vid statens
avtalsverk inrätta en tjänst för lönedirektör i Cr 1,

dels att riksdagen för budgetåret 1974/75 anvisar

1. till Statens avtalsverk ett förslagsanslag av 11 891 000 kr.,

2. till Statens personalpensionsverk ett förslagsanslag av
17 322 000 kr.,

3. till Statens personalbostadsdelegation ett förslagsanslag av
716 000 kr.,

4. till Statens personalutbildningsnämnd ett förslagsanslag av
4 879 000 kr.,

5. till Statens personalnämnd ett förslagsanslag av
17 309 000 kr.

Diverse

2. Avlöningar till personal på indragningsstat m. m. m. fl. anslag

Utskottet tillstyrker Kungl. Maj:ts under punkterna E 12 - E 16 (s.

1 Riksdagen 1974. 18 sami. Nr 5

InU 1974:5

101 — 104) framlagda förslag och hemställer

att riksdagen förbudgetåret 1974/75 anvisar

1. till Avlöningar till personal på indragningsstat m.m. ett
förslagsanslag av 100 000 kr.,

2. till Viss utbildningsverksamhet ett reservationsanslag av
4 845 000 kr.,

3. till Lönekostnader vid viss omskolning och omplacering
ett förslagsanslag av 9 300 000 kr.,

4. till Kostnader för vissa nämnder m. m. ett förslagsanslag
av 300 000 kr.,

5. till Viss förslagsverksamhet m. m. ett förslagsanslag av
113 000 kr.

3. Förberedelser för omlokalisering av statlig verksamhet

Från anslaget bestrids utgifter för främst planerings- och utredningsarbete
i samband med omlokalisering av statliga myndigheter.

Kungl. Maj:t har under punkten E 18 (s. 105 — 106) föreslagit
riksdagen att till Förberedelser för omlokalisering av statlig verksamhet
förbudgetåret 1974/75 anvisa ett förslagsanslag av 12 400 000 kr.

Motion

1974:255 av herr Lidgård m. fl. (m), vari hemställs

A. att riksdagen beslutar att upphäva sitt beslut i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition 1973:55 angående omlokalisering av viss statlig
verksamhet (rskr 1973:220),

B. att riksdagen hos Kungl. Majit hemställer om utredning av de
samlade kostnaderna för och konsekvenserna i övrigt av tidigare beslutad
omlokalisering av statlig verksamhet med särskilt beaktande av vad som
anförts om befolkningsutvecklingen på längre sikt för Stockholms del.

Utskottet

För att främja de regionalpolitiska strävandena beslöt riksdagen åren
1971 och 1973 om utlokalisering av statlig verksamhet från Stockholmsområdet.
Beslutet år 1971 innebar att 30 myndigheter och institutioner
samt väsentliga delar av ytterligare fyra myndigheter skulle omlokaliseras
under åren 1974—1976 till 13 orter i olika delar av landet. Antalet
anställda vid dessa myndigheter uppgick till ca 6 100. Riksdagsbeslutet
1973 omfattade nio hela myndigheter och delar av ytterligare sex
myndigheter med sammanlagt ca 3 700 anställda, vilka skulle utlokaliseras
till elva orter utanför Stockholmsområdet. Denna etapp skall
verkställas under åren 1976—1980.

I motionen 1974:255 yrkas att riksdagen upphäver sitt år 1973
fattade utlokaliseringsbeslut. Vidare begärs utredning om kostnaderna för
och konsekvenserna i övrigt av tidigare beslutad utlokalisering med

InU 1974:5

särskilt beaktande av betydelsen för befolkningsutvecklingen på längre
sikt för Stockholms del.

Motionärerna framhåller som skäl för sina yrkanden den vikande
befolkningsutvecklingen och den ogynnsamma åldersfördelningen i
Stockholms kommun. De anser att det inte kan vara välbetänkt att
ytterligare späda på denna utveckling. Motionärerna betvivlar också att
omlokaliseringsortema kommer att få den vinst man räknat med. De
framhåller vidare de stora kostnader och den minskade effektivitet i
statsförvaltningen som ett genomförande av riksdagsbesluten enligt deras
mening kommer att innebära.

Då riksdagen år 1973 behandlade den andra omlokaliseringsetappen
prövades yrkanden om uppskov med ställningstagandet och avslag på
propositionen. Yrkandena var förenade med utredningskrav av liknande
slag som det nu aktuella. Riksdagen avslog yrkandena i enlighet med
inrikesutskottets hemställan (InU 1973:22). I sitt yttrande (s. 9 — 11)
erinrade utskottet om att bakom 1971 års beslut om omlokalisering stod
en mycket stor majoritet av riksdagen, 298 röster mot 27, och att det då
var klart att den första omlokaliseringsetappen skulle följas av ytterligare
förslag om utflyttning av statlig verksamhet från Stockholmsområdet. I
betänkandet anfördes vidare:

Utskottet kan inte finna att vad som framkommit under utredningsarbetet
eller därefter är av den arten att man nu bör skjuta hela den andra
omlokaliseringsetappen på framtiden. Ett sådant beslut skulle från flera
olika synpunkter vara olyckligt. En av principerna för placering av
verksamheterna är samlokalisering av myndigheter och verksamheter som
har besläktade arbetsuppgifter. Etapp 2 kompletterar i det avseendet
etapp 1 och bör därför genomföras i ett tämligen nära tidssammanhang.
Ett uppskovsbeslut kan vidare befaras medföra allvarliga störningar för
myndigheterna och innebära nackdelar även för personalen. Det skall inte
förnekas att tiden fram till dess utflyttning genomförs innebär särskilda
svårigheter för många myndigheter. Det är risk för avgång bland
personalen samtidigt som det kan vara svårt att rekrytera personal som är
villig att flytta med till de nya förläggningsorterna. Det är uppenbart att
det under dessa omständigheter kan vara problematiskt att upprätthålla
en effektiv verksamhet. Från denna utgångspunkt är det en fördel med så
kort väntetid som möjligt till dess ett utflyttningsbeslut verkställs. Mot
ett uppskov och fortsatt utredningsarbete talar också den allmänna oro
som man av erfarenhet vet knappast kan undgå att prägla stämningen hos
myndigheter som står under utredning. Hänsynen till behov och
möjligheter att på utflyttningsorterna planera för de omlokaliserade
myndigheterna och personalen talar också emot ett uppskov.

Mot bakgrund av det anförda anser alltså utskottet att riksdagen nu
bör ta bestämd ställning till om etapp 2 skall genomföras och inte ställa
frågan på framtiden.

Utskottet erinrade därefter om att 1972 års regionalpolitiska beslut
innebar bl. a. att arbetsmarknaden i primära centra skulle utvecklas och
att ett av de medel som stod till buds var omlokalisering av central statlig
förvaltning. I fråga om den näringsgeografiska utvecklingen i Storstockholmsområdet
betonade utskottet (s. 28) att dämpningen av
tillväxten i storstadsområdena inte borde ske på ett sådant sätt att man

1* Riksdagen 1974. 18 sami. Nr 5

InU 1974:5

eftergav kravet på differentierade arbetsmarknader. Det var därför enligt
utskottets mening inte önskvärt att industrisysselsättningen fortsatte att
minska i Stockholm. I stället borde dämpningen av tillväxten avse
administrativ verksamhet.

Enligt utskottets uppfattning har det sedan riksdagen fattade sitt
beslut förra året inte inträffat något som bör föranleda en så allvarlig
åtgärd som att riksdagens tidigare beslut rivs upp. De skäl för ett
genomförande av omlokaliseringsetapp 2 som utskottet då anförde är
alltjämt bärande. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet de aktuella
motionsyrkandena.

Utskottet tillstyrker att medel till förberedelsearbetet för omlokalisering
beviljas i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen avslår motionen 1974:255,

B. att riksdagen till Förberedelser för omlokalisering av statlig
verksamhet för budgetåret 1974/75 anvisar ett förslagsanslag
av 12 400 000 kr.

4. Skogshögskolans lokalisering

Motion

1974:1141 av herr Eriksson i Arvika m. fl. (fp, s, c, m), vari hemställs
att riksdagen beslutar att vid skogshögskolans omlokalisering dess
verksamhet skall fördelas på Umeå, Uppsala och Garpenberg i huvudsaklig
överensstämmelse med högskolestyrelsens majoritets förslag.

Inrikésutskottet har inhämtat yttrande över motionen av jordbruksutskottet,
se bilaga.

Tidigare beslut m. m.

Skogshögskolan tillhör de institutioner som omfattas av 1971 års
omlokaliseringsbeslut. Enligt detta skall högskolan förläggas till Umeå.
Vid sitt ställningstagande i frågan utgick inrikesutskottet (InU 1971:15 s.
59) från att modifikationer i lokalise ringsfrågan kunde bli nödvändiga
med hänsyn till dels högskolans möjligheter att bedriva forskning i södra
och mellersta Sverige, dels den framtida organisationen av undervisningen.
I sammanhanget pekades på ett uttalande i propositionen att det
borde undersökas om det fanns skäl att integrera delar av skogshögskolans
verksamhet med den i Uppsala befintliga lantbrukshögskolan. I propositionen
anfördes också att skogshögskolans avdelning i Garpenberg i
Dalarna kunde byggas ut om det visade sig lämpligt.

I enlighet med riksdagens beslut uppdrog Kungl. Maj:t i juni 1971 åt
styrelsen för skogshögskolan att i samråd med samarbetsnämnden för
jordbrukets högskolor utreda i vilken omfattning det kunde vara lämpligt
att integrera viss verksamhet vid högskolan med annan närliggande
verksamhet och i vilken utsträckning det kunde vara lämpligt att
lokalisera viss del av högskolan till annan ort än Umeå.

InU 1974:5

Vid 1972 års riksdag väcktes en motion av herr Hansson i Skegrie
m. fl. (c) med yrkande att beslutet om skogshögskolans förläggning till
Umeå skulle omprövas. Motionen avstyrktes av inrikesutskottet (InU
1972:5 s. 5), som uttalade bl. a. att Kungl. Maj ris utredningsuppdrag till
skogshögskolan stod i samklang med riksdagens beslut år 1971. Riksdagen
avslog motionen den 15 mars 1972.

I april 1972 redovisade skogshögskolans styrelse den begärda utredningen
till Kungl. Majri. Styrelsen presenterade därvid två olika organisationsalternativ.

Det första alternativet — Umeå-altemativet — innebar sammanfattningsvis
att högskolans centrala administration förlädes till Umeå, att
grundutbildningen till civiljägmästarexamen förlädes till Umeå utom
beträffande ett praktiskt orienterat år i Garpenberg och att forskningen
skulle få Umeå till huvudstation utom i de delar som är ”sydberoende”
och lämpade för en integration med lantbrukshögskolan. Alternativet
innebar vidare att skogsbiblioteket förlädes till Umeå, att fytotronen med
nuvarande personalstab kvarlåg i Stockholm och eventuellt anknöts till
Stockholms universitet, medan slutligen nuvarande teknikinstitution
(teknik I och teknik II) förlädes till Garpenberg tillsammans med vissa
direkt ”sydberoende” forskningsdelar. För Umeå-altemativet hade styrelsen
gjort en fördelning av befattningshavarna på följande sätt: Umeå ca
190, Uppsala ca 60, Stockhom 6 och Garpenberg ca 50. Förslaget
innebar att högskolans verksamhet så långt det enligt styrelsens mening
var möjligt förlädes till Umeå. Till Uppsala (lantbrukshögskolan) förlädes
enligt förslaget de grundvetenskapliga ämnesdelar som av bl. a. klimatiska
skäl har behov av sydlig lokalisering samt de laborativa delar av dessa
ämnen som enligt styrelsen direkt bör samordnas med verksamheten vid
lantbrukshögskolan. Till Garpenberg skulle förläggas de delar av institutionerna
för skogsskötsel och skogsteknologi som genom fältarbete i
södra delen av landet eller särskilda samverkansbehov med andra
forskningsorgan ej ansågs kunna förläggas till Umeå.

Styrelsen konstaterade dock att Umeå-altemativet innebar olägenheter
från effektivitetssynpunkt. Härtill kom att den allmänna utvecklingen
enligt styrelsen sannolikt gick i sådan riktning att en sammanslagning
kunde aktualiseras mellan skogshögskolan och annan enhet på universitetsnivå.
Bl. a. mot bakgrund av kontaktytorna mellan lantbrukshögskolan
och skogshögskolan fann styrelsen naturligt att komplettera
utredningen genom att belysa en alternativ lokalisering av skogshögskolan
som innebar att verksamheten integrerades med lantbrukshögskolan, det
s. k. Uppsala-alternativet.

Sammanfattningsvis innebar detta alternativ att högskolans centrala
administration förlädes till Uppsala, att grundutbildningen förlädes till
Uppsala utom under ett praktiskt inriktat år i Garpenberg, att forskningen
fick Uppsala till huvudstation utom beträffande de delar som är
direkt ”nordberoende”. Skogsbiblioteket kunde härvid möjligen ligga
kvar i Stockholm. Där skulle även fytotronen ligga kvar, dock sorterande
under skogshögskolan. Teknikinstitutionerna skulle liksom vid det första

InU1974:5

organisationsaltemativet förläggas till Garpenberg. Uppsala-altemativet
innebar följande fördelning av högskolans befattningshavare: Umeå ca 40,
Uppsala ca 240, Stockholm 6 och Garpenberg ca 30.

1 yttranden över sakinnehållet i den föreliggande utredningen förordade
högskolans lärarkollegium, företagsnämnd, utbildningsnämnd och
studentkår enhälligt Uppsala-altemativet. I yttrandena underströks även
önskvärdheten av en integration av verksamheten vid skogshögskolan och
lantbrukshögskolan. Styrelsens majoritet uttalade sig också för Uppsalaalternativet
och framhöll att en starkare samordning mellan de båda
högskolorna än som dittills varit möjlig borde i effektivitetens intresse
genomföras. Två av styrelsens ledamöter uttalade sig dock till förmån för
Umeå-aitemativet. Skulle statsmakterna besluta sig för Uppsala-alternativet
var enligt reservanternas mening en fullständig integration med
lantbrukshögskolan det enda godtagbara alternativet.

Kungl. Maj:t uppdrog den 2 juni 1972 åt styrelsen för högskolan att
förbereda omlokalisering enligt Umeå-altemativet. Den 27 april 1973
beslöt Kungl. Maj:t att till grund för den fortsatta lokalplaneringen skall
gälla följande fördelning av personalen: Umeå 235 personer, Uppsala 85
personer, Garpenberg 93 personer och Stockholm 16 personer.

Utskottet

I motionen yrkas att riksdagen skall besluta att skogshögskolans
omlokalisering skall ske enligt det av styrelsen för högskolan framlagda
Uppsala-alternativet. Som grund för yrkandet åberopas hänsynen till
forskningens och undervisningens effektivitet.

Jordbruksutskottet har tagit ställning till motionen enbart med
utgångspunkt i utskottets ansvar för forskningen och den högre utbildningen
på skogs- och lantbrukets område. Utskottet uttalar att ett nära
samarbete mellan skogs- och lantbrukshögskoloma i många fall är en
förutsättning för en effektiv forskning och ändamålsenlig utbildning.
Utskottet diskuterar därefter problem som kan uppstå till följd av att de
båda högskolorna inte i sin helhet är lokaliserade till samma ort och
uttalar att ett fullföljande av omlokaliseringen av skogshögskolan i
enlighet med hittills förordade riktlinjer inte får utgöra hinder för
fortsatta strävanden mot en närmare integration mellan de båda
högskolorna. Jordbruksutskottet anser det emellertid naturligt att Umeåaltemativet
ligger fast. Utskottet framhåller dock att Kungl. Maj:t bör ha
rätt att vid den fortsatta prövningen av ärendet vidta vissa justeringar som
kan vara motiverade av de synpunkter som förts fram i frågan.

Inrikesutskottet delar jordbruksutskottets uppfattning att riksdagsbeslutet
om lokalisering av skogshögskolan till Umeå bör stå fast. Genom
beslutet fick Kungl. Maj:t fullmakt att göra vissa modifieringar i
lokaliseringsfrågan. Kungl. Maj:t har som tidigare redovisats utnyttjat
denna fullmakt så att viss verksamhet avses bli placerad i Uppsala,
Garpenberg och Stockholm. De åtgärder Kungl. Maj:t vidtagit ligger helt i
linje med riksdagens ställningstagande, och utskottet har för sin del inte

InU 1974:5

anledning att ifrågasätta lämpligheten av Kung). Maj:ts beslut.

Utskottet är medvetet om att en uppdelning av skogshögskolans
verksamhet på skilda orter kan föra med sig vissa problem, vilket i
framtiden kan aktualisera organisatoriska förändringar. Frågor av det
slaget får inom ramen för riksdagens beslut prövas av Kungl. Maj:t.

Som framgår av det anförda avstyrker utskottet den aktuella
motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1974:1141.

Stockholm den 4 april 1974

På inrikesutskottets vägnar
KARL ERIK ERIKSSON

Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i
Tvärålund (c), Nordgren (m), Nilsson i Östersund (s), Stridsman (c), fru
Hörnlund (s), herr Johansson i Simrishamn (s), fru Jonäng (c), herrar
Gustafsson i Säffle (c), Lorentzon (vpk), Jonsson i Mora (fp), fru
Berglund (s), fru af Ugglas (m) och fru Ekholm-Frank (s).

Reservation

beträffande omlokalisering av statlig verksamhet (punkt 3) av herr
Nordgren (m) och fru af Ugglas (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 3 med ”Då
riksdagen” och slutar på s. 4 med ”aktuella motionsyrkandena” bort ha
följande lydelse:

Vid riksdagens beslut 1973 om en andra omlokaliseringsetapp hade
utlokaliseringens samhällsekonomiska konsekvenser, dess inverkan på
statsförvaltningens effektivitet och dess konsekvenser för personalen vid
de utlokaliserade myndigheterna inte tillräckligt belysts.

De direkta kostnaderna för etapp 2 beräknades till 520 milj. kr. vartill
kommer 15 milj. kr. i ökade årliga driftkostnader. Enligt utskottets
mening torde de verkliga kostnaderna komma att bli väsentligt högre än
beräknat. Det är oklart om utlokaliseringen verkligen medför den vinst
och tillväxt man räknat med på utlokaliseringsorterna. Frågan om
personalen vid myndigheterna kommer att följa med till utlokaliseringsorterna
är av största betydelse för att bedöma verkningarna på
inflyttningsorten och effektiviteten inom myndigheterna. Om personalen
i stor utsträckning följer med ett verk till utflyttningsorten, blir effekten
på sysselsättningen i den nya orten liten. Arbetslösheten kan t. o. m. öka
till följd av anspråk på arbete från medföljande familjemedlemmar. Om
personalen inte följer med verken, kommer effektiviteten att i hög grad

InU 1974:5

bli lidande. Redan själva utflyttningen från Stockholm har negativa
inverkningar på effektiviteten inom statsförvaltningen.

Det är troligt att man med de medel som används till utlokaliseringen
skulle ha kunnat skapa betydligt fler nya arbetstillfällen om medlen
använts inom den traditionella regionalpolitiken. Då hade också utlokaliseringens
negativa inverkan på den vikande befolkningsutvecklingen och
den ogynnsamma åldersfördelningen i Stockholms kommun kunnat
undvikas.

En flyttning kommer att medföra stora personliga uppoffringar för de
enskilda individerna. Med hänsyn härtill ter det sig särskilt angeläget att
beslutet är väl underbyggt.

Det råder alltså stor oklarhet på flera viktiga punkter om verkningarna
av utlokaliseringen. Före genomförandet av en andra utlokaliseringsetapp
bör därför effekterna av etapp 1 analyseras i fråga om både kostnader
och konsekvenser i övrigt. Inte minst bör därvid beaktas det vikande
befolkningsunderlaget i Stockholm. När resultatet av detta utredningsarbete
föreligger får man ta ställning till om utlokaliseringsetapp 2 bör
verkställas. Med det anförda har utskottet i princip tillgodosett motionen
1974:255.

dels att utskottets hemställan under A bort ha följande lydelse:

A. att riksdagen i anledning av motionen 1974:255

dels begär en utvärdering av effekterna av omlokaliseringsetapp
1 i enlighet med vad utskottet anfört,
dels beslutar att omlokaliseringsetapp 2 inte skall verkställas i
avvaktan på resultatet av ovanstående utvärdering.

InU 1974:5

Bilaga

Jordbruksutskottets yttrande nr 1 år 1974
Nr 1 y

Jordbruksutskottets yttrande över motion angående skogshögskolans
omlokalisering.

Till inrikesutskottet
Motionen

I den till inrikesutskottet hänvisade motionen 1974:1 141 av herr
Eriksson i Arvika m. fl. (fp, s, c, m) angående skoghögskolans omlokalisering
har hemställts att riksdagen beslutar att vid skogshögskolans
omlokalisering dess verksamhet skall fördelas på Umeå, Uppsala och
Garpenberg i huvudsaklig överensstämmelse med högskolestyrelsens
majoritets förslag.

Inrikesutskottet har den 7 februari 1974 beslutat inhämta jordbruksutskottets
yttrande över motionen.

Skrivelser i ärendet har därefter inkommit till jordbruksutskottet från
f. generaldirektören och chefen för domänverket E. W. Höjer, från f.
landshövdingen i Norrbottens län M. Näslund och från Svenska träforskningsinstitutet.

Se bilaga till detta yttrande.

Bakgrund

I överensstämmelse med 1971 års riksdagsbeslut angående omlokalisering
av viss statlig verksamhet, som såvitt nu är i fråga innebar att
skogshögskolan skulle förläggas till Umeå, gav Kungl. Maj:t i juni 1971
styrelsen för skogshögskolan i uppdrag att i samråd med samarbetsnämnden
för jordbrukets högskolor utreda i vilken omfattning det kunde
vara lämpligt att integrera viss verksamhet vid högskolan med annan
närliggande verksamhet och i vilken utsträckning det kunde vara lämpligt
att lokalisera viss del av högskolan till annan ort än Umeå. Högskolestyrelsen
avlämnade i april 1972 i samråd med samarbetsnämnden en
utredning i frågan och presenterade därvid två olika organisationsalternativ.
Det första alternativet (Umeå-alternativet) innebar sammanfattningsvis
att högskolans centrala administration förlädes till Umeå, att
grundutbildningen (till civiljägmästarexamen) förlädes till Umeå utom
beträffande ett praktiskt orienterat år i Garpenberg och att forskningen
skulle få Umeå till huvudstation utom i de delar som är ”sydberoende”
och lämpade för en integration med lantbrukshögskolan. Alternativet
innebar vidare att skogsbiblioteket förlädes till Umeå, att fytotronen med
nuvarande personalstab kvarlåg i Stockholm och eventuellt anknöts till
Stockholms universitet, medan slutligen nuvarande teknikinstitution
(teknik I och teknik II) förlädes till Garpenberg tillsammans med vissa

InU 1974:5

Bilaga

direkt ”sydberoende” forskningsdelar. För Umeå-alternativet hade styrelsen
gjort en fördelning av befattningshavarna på följande sätt: Umeå ca
190, Uppsala ca 60, Stockholm (6) och Garpenberg ca 50. Förslaget
innebar att högskolans verksamhet så långt det enligt styrelsens mening
var möjligt förlädes till Umeå. Till Uppsala (lantbrukshögskolan) förlädes
enligt förslaget de grundvetenskapliga ämnesdelar som av bl. a. klimatiska
skäl har behov av sydlig lokalisering samt de laborativa delar av dessa
ämnen som enligt styrelsen direkt bör samordnas med verksamheten vid
lantbrukshögskolan. Till Garpenberg skulle förläggas de delar av institutionerna
för skogsskötsel och skogsteknologi som genom fältarbete i
södra delen av landet eller särskilda samverkansbehov med andra
forskningsorgan ej ansågs kunna förläggas till Umeå.

Styrelsen konstaterade dock att Umeå-alternativet innebar olägenheter
från effektivitetssynpunkt. Härtill kom att den allmänna utvecklingen
enligt styrelsen sannolikt gick i sådan riktning att en sammanslagning
kunde aktualiseras mellan skogshögskolan och annan enhet på universitetsnivå.
Bl. a. mot bakgrund av kontaktytorna mellan lantbrukshögskolan
och skogshögskolan fann styrelsen naturligt att komplettera
utredningen genom att belysa en alternativ lokalisering av skogshögskolan
som innebar att verksamheten integrerades med lantbrukshögskolan, det
s. k. Uppsala-alternativet.

I yttranden över sakinnehållet i den föreliggande utredningen förordade
högskolans lärarkollegium, företagsnämnd, utbildningsnämnd och
studentkår enhälligt Uppsala-alternativet. I yttrandena underströks även
önskvärdheten av en integration av verksamheten vid skogshögskolan och
lantbrukshögskolan. Styrelsens majoritet uttalade sig också för Uppsalaalternativet
och framhöll att en starkare samordning mellan de båda
högskolorna än som dittills varit möjlig borde i effektivitetens intresse
genomföras. Två av styrelsens ledamöter uttalade sig dock till förmån för
Umeå-alternativet. Skulle statsmakterna besluta sig för Uppsala-alternativet
var enligt reservanternas mening en fullständig integration med
lantbrukshögskolan det enda godtagbara alternativet.

Kungl. Maj:t har därefter genom beslut den 2 juni 1972 uppdragit åt
styrelsen för skogshögskolan att förbereda omlokalisering av skogshögskolan
i enlighet med det av styrelsen angivna Umeå-alternativet. Vidare

InU 1974:5

Bilaga

har Kungl. Maj:t den 27 april 1973 föreskrivit att en förläggning av 235
personer till Umeå, 85 till Uppsala, 93 till Garpenberg och 16 till
Stockholm skulle ligga till grund för den fortsatta lokalplaneringen med
anledning av skogshögskolans omlokalisering.

1 de framställningar i ämnet som inkommit till jordbruksutskottet från
f. landshövdingen Näslund, f. generaldirektören Höjer och från Svenska
träforskningsinstitutet framförs farhågor för att en omlokalisering av
skogshögskolan i enlighet med Umeå-alternativet kan få allvarliga,
negativa konsekvenser för verksamhetens effektivitet och högskolans
utveckling. Enligt landshövding Näslund framstår det försvårade samarbetet
mellan högskolans avdelningar för grundforskning och för
tillämpad forskning samt de begränsade möjligheterna till samarbete och
integration med lantbrukshögskolan och Svenska träforskningsinstitutet
för honom härvidlag som avgörande. Skogsforskningen är nämligen i hög
grad av tvärvetenskaplig natur. Uppsala-alternativet är från dessa synpunkter
enligt Näslunds mening klart överlägset Umeå-alternativet och
utgör en god grund för skogsforskningens och den högre skogliga
utbildningens fortsatta utveckling. Näslund anser att den nyligen redovisade
ogynnsamma virkesbalansen skärper kraven på effektiva, kraftfulla
forskningsinsatser och utgör ett särskilt skäl för omprövning av utformningen
av skogshögskolans omlokalisering. Synpunkter i samma riktning
anförs i de båda övriga skrivelserna i ärendet. I Höjers skrivelse erinras i
sammanhanget om att man bland skogsforskare och skogsmän redan varit
långt inne på tanken att förhöja effektiviteten hos skogs-och jordbruksforskningen
genom integrering i någon form av de två grenarna av
vetenskapen om vår areella produktion och dess förutsättningar, bl. a.
med hänsyn till miljövårdsfrågorna. I Träforskningsinstitutets skrivelse
framhålls att skogen och skogsindustrin i framtiden måste i mycket högre
grad än hittills betraktas som ett system, som skall optimeras från såväl
teknisk som ekonomisk synpunkt. Kontaktytan mellan skogshögskolan
och Träforskningsinstitutet kommer därför med största sannolikhet att
öka.

Utskottet

I motionen 1974:1 141 föreslås att riksdagen beslutar att skogshögskolans
omlokalisering bör ske i huvudsaklig överensstämmelse med det i
det föregående redovisade Uppsala-alternativet. Motionärerna pekar på de
nya förhållanden som tillkommit sedan Kungl. Maj:t i juni 1972 fattade
beslut om att det fortsatta arbetet med skogshögskolans omlokalisering
skulle ske i enlighet med Umeå-alternativet. Dels har landets virkesbalans
förändrats på ett avgörande sätt i negativ riktning, dels har förslag lagts
fram av samarbetsnämnden för jordbrukets högskolor om ny gemensam
styrelse för lantbruks-, veterinär- och skogshögskolorna samt statens
veterinärmedicinska anstalt. Med den nya situationen beträffande virkes -

InU 1974:5

Bilaga

balansen okar enligt motionärerna kraven på effektivitet i forskningen
och kraftsamling runt centrala och viktiga problemområden. Motsvarande
gäller utbildningen av en yrkeskår på vilken näringslivet och samhället
under de närmaste decennierna kommer att ställa ökade krav. Förutsättningarna
för effektivitet inom såväl forskning som undervisning ökar
starkt vid integration mellan lantbruks- och skogshögskolorna. Det skapas
också förutsättningar för en effektiv forsknings- och försöksverksamhet
för det kombinerade skogs- och jordbruksföretaget.

Jordbruksutskottet, som inte har att anlägga regionalpolitiska bedömningar
på förevarande ärende, tar i det följande ställning till motionsförslaget
endast utifrån de synpunkter som betingas av utskottets ansvar för
forskningen och den högre utbildningen på skogs- och lantbrukets
område. Utskottet får härvid efter hörande jämväl av rektorerna för
skogshögskolan och lantbrukshögskolan anföra följande.

Ett nära samarbete mellan skogs- och lantbrukshögskolorna är i
många fall en förutsättning för en effektiv och framgångsrik forskning
och en ändamålsenlig högre utbildning inom skogs- och jordbrukets
områden. För näringarnas fortsatta utveckling är det därför av betydelse
att ett sådant nära samarbete kan äga rum också i fortsättningen och även
vidareutvecklas.

Enligt utskottets mening är det nödvändigt att ta till vara de
möjligheter till effektivisering av forskningen och undervisningen som
kan vinnas vid dylik integrering, om vårt jordbruk och skogsbruk skall
kunna bibehålla och även i önskvärd omfattning förstärka sin effektivitet
och konkurrenskraft.

Utskottet har den uppfattningen att en långt gående integration av
forskningen och utbildningen vid skogshögskolan och lantbrukshögskolan
på sikt kan vara den från skogs- och jordbrukssynpunkt mest ändamålsenliga
lösningen. Att en omlokalisering av högskolan till Umeå enligt
hittills beslutade riktlinjer härvidlag medför försvårande och fördyrande
konsekvenser är ofrånkomligt. Samtidigt kan man givetvis inte frånkänna
förslaget om lokalisering av högskolan till Umeå förtjänster i fråga om för
Norrlandsförhållanden betydelsefulla delar av skogsforskningen. Detta
gäller inte bara sådan fältförsöksverksamhet som är regionalt betingad
och som oavsett vilket lokaliseringsalternativ som väljs bör byggas ut.
Som även framhållits av flera av dem som är kritiska mot Umeåalternativet
får vidare betydelsen av ett fruktbart samarbete med
universitetet i Umeå inte heller underskattas. Också högskolestyrelsens
majoritet har f. ö. uttalat att varje universitetsort för utbildningens
vidkommande och från studentsociala synpunkter torde vara acceptabel,
även om man anser att det är förknippat med vissa olägenheter att
förlägga skogshögskoleutbildningen till Umeå. Statsmakternas beslut när
det gäller omlokalisering av viss statlig verksamhet har emellertid tagits i
klart medvetande om att besluten i de enskilda fallen, särskilt under
inledningsskedet,kommer att kunna medföra merkostnader och olägen -

InU 1974:5

Bilaga

heter inom de olika verksamhetsområdena. Utskottet utgår från att dessa
omständigheter kommer att beaktas vid kommande prövningar av
anslagsbehov för berörda verksamhetsområden, i förevarande fall alltså
skogshögskolans.

Utskottet anser att ett fullföljande av omlokaliseringen av skogshögskolan
till Umeå i enlighet med hittills förordade riktlinjer inte i och för
sig får utgöra hinder för fortsatta allvarliga strävanden i riktning mot en
närmare integration mellan skogshögskolan och lantbrukshögskolan. Som
bl. a. redovisats i det föregående har emellertid åtskilliga erinringar mot
omlokaliseringens genomförande framförts av företrädare för skogs- och
jordbruksforskningen. Utskottet finner det naturligt att Umeå-alternativet
ligger fast men att Kungl. Maj:t skall äga rätt att vid den fortsatta
prövningen av ärendet vidtaga vissa justeringar som kan befinnas
motiverade av de synpunkter som framförts i frågan. Det bör därvid
enligt utskottets mening vara möjligt att genom lämpliga åtgärder
undanröja en stor del av de farhågor som alltjämt föreligger när det gäller
följderna av skogshögskolans förläggning till Umeå. Statsmakternas beslut
i förevarande hänseende får alltså inte betraktas som statiskt.

Stockholm den 21 mars 1974

På jordbruksutskottets vägnar
UNO HEDSTRÖM

Närvarande: herrar Hedström (s), Magnusson i Tanum (s), Kronmark (m),
fru Theorin (s), herr Jonasson (c), fru Lundblad (s), herr Lindberg (s), fru
Olsson i Helsingborg (c), herrar Pettersson i Lund (s), Wachtmeister i
Johannishus (m), Johansson i Holmgården (c), Takman (vpk), Strömberg
i Vretstorp (s), fru Andersson i Trollhättan (c) och herr Enlund (fp).

InU 1974:5

Bilaga

Skrivelser i anledning av motionen 1974:1141
Till Riksdagens Jordbruksutskott

Ang. motion nr 1141 om lokalisering av Skogshögskolan

Då jag vid åtskilliga tillfällen under de fyra senaste decennierna i olika
egenskaper deltagit i offentliga utredningar om organisationen av
skogshögskolan och skogsforskningen, bl. a. som vice ordförande i
högskolans styrelse, tar jag mig friheten att göra följande inlägg i den
fråga som rubricerade motion behandlar.

I den allmänna miljödebatten förebrår man för närvarande skogsbruket
för att det inte kan bevisa att de åtgärder, som det efter
försöksverksamhet och långvarig erfarenhet tillämpar, verkligen är i det
långa loppet lämpliga och ofarliga. Det är riktigt att vi vet alltför litet om
det skogliga ekosystemet, men skogen är ett så oerhört komplicerat
system att det kräver vetenskapliga insatser i en helt annan storleksklass
än man hittills bestått den, om man söker en fullständig kännedom om
förutsättningarna och följderna för miljön och dess utveckling i ett
landskap, av vilket samhället kräver en allt större, uthållig skogsproduktion.
I den situationen är det också lätt för vetenskapsmän, som aldrig
brottats med skogliga problem, att påvisa brister i våra kunskaper. Deras
kritik borde inte leda till förebråelser mot skogsbruket för att man gör
vad man kan av ett begränsat kunskapsförråd utan till krav på starkt
ökade resurser för en fullständigare kartläggning av det skogliga ekosystemet,
varav vi är så starkt beroende, med insatser både från
skogshögskolan, lantbrukshögskolan och universiteten. Det nystartade
projektet ”Barrskogens ekologi” är ett första steg i rätt riktning.

Den omorganisation av skogshögskolan, som föreslogs av Kungl. Maj.t
år 1971, accepterades av Riksdagen samma år och sedermera fullföljdes
enligt det s. k. Umeå-alternativet, verkar emellertid kraftigt i motsatt
riktning. Det är inte för mycket sagt att forskningen om vår skogliga
produktion och den skogliga miljön över huvud taget skulle bli svårt
lidande av en stark parcellering med tyngdpunkten förflyttad till Umeå,
detta trots att man självfallet skulle kunna räkna med ett givande
samarbete med det livaktiga universitetet i Umeå.

När utflyttningen av ämbetsverk och institutioner aktualiserades år
1970 och skogshögskolan av regionalpolitiska skäl föreslogs bli förflyttad
till Umeå, var man bland skogsforskare och skogsmän redan långt inne på
tanken att förhöja effektiviteten hos skogs- och jordbruksforskningen
genom integrering i någon form av de två grenarna av vetenskapen om vår
areella produktion och dess förutsättningar, bl. a. med hänsyn till
miljövårdsfrågor. 1 en promemoria, som jag i juni 1970 tillställde berörda
regeringsledamöter, anförde jag bl. a. följande: ”Låt oss se vad en
samverkan mellan skogshögskolan och lantbrukshögskolan skulle kunna

InU 1974:5

Bilaga

ge. Vi behöver forska i större enheter med bättre grupparbete som de
stora nationerna trots betydligt större resurser alltmer slagit in på. Många
gemensamma områden för jord och skog finns inom bl. a. ekologi och
marklära, genetik, växtbiologi och ekonomi. De båda högskolorna täcker
tillsammans den näringsinriktade forskningen på hela det areella fältet.
Förr gödslades åker och äng, i framtiden också skogsmarken. Gränsen
mellan jord och skog har alltid varit rörlig, nu kanske mer än någonsin.
Åker blir skogsmark men i vilken utsträckning — och finns andra
alternativ? En i stora delar samordnad forskning underlättar praktiska
beslut i dessa frågor. Vårt lands hela gröna yta intresserar nu mer och mer
som miljö för oss alla. Skogs- och lantbrukshögskolorna skulle med viss
komplettering på naturvårdsområdet tillsammans kunna fungera också
som miljöhögskola.”

Beslutsprocessen om skogshögskolans förflyttning och utformningen
enligt det s. k. Umeå-alternativet genomfördes enligt min mening utan
intresse för effekterna av beslutet för skogsforskningen. Om beslutet
fullföljes, har man inte bara försuttit tillfället att utan kostnad kraftigt
öka verksamhetsgraden hos den skogliga forskningen utan också dämpat
den pågående utvecklingen av denna.

Det förslag till omlokalisering av skogshögskolan, som förordas i
motion nr 1141 (Uppsala-alternativet) tillgodoser de synpunkter som
ovan anförts och lägger en mycket god grund för skogsforskningens
utveckling. Det är utomordentligt angeläget att den nämnda motionen
vinner Riksdagens bifall.

Smedjebacken den 16-02-1974

Erik W Höjer
f d generaldirektör och
chef för domänverket

Till Riksdagens jordbruksutskott

Med anledning av mitt mångåriga engagemang i både skogsforskning1
och regionalpolitik2 är det angeläget för mig att i anslutning till motion
nr 1141 få framföra några synpunkter på skogshögskolans lokalisering.
Motionärerna ifrågasätter inte en omlokalisering av skogshögskolan, men
anser i likhet med högskolestyrelsens majoritet (9 av 11 ledamöter) att
en organisation med tyngdpunkten förlagd till Uppsala i stället för till

1 Professor och chef för statens skogsforskningsinstitut (1944-57), ordf. i
skogshögskolans styrelse (1962-68), uppdrag att organisera skogsforskningen i
Turkiet, Mexico, Österrike och Burma (1948-57).

2 Landshövding i Norrbottens län (1957-66), ordf. i kommittén för näringslivets
lokalisering (1959-63), enmansutredare betr. veterinärhögskolans lokalisering
(1966-67).

InU 1974:5

Bilaga

Umeå avgjort är att föredra. Jag delar denna uppfattning och skall ange
de viktigaste skälen härför.

Umeå-alternativet innebär följande fördelning av skogshögskolans
befattningshavare: Umeå 190, Uppsala 60 och Garpenberg 50. I
Uppsala-alternativet är fördelningen av tjänsterna: Umeå 40, Uppsala 240
och Garpenberg 30. Uppsala-alternativet betyder således en mera
sammanhållen högskola med två filialer (Umeå och Garpenberg).

Samarbetet med andra högskolor och forskningsorgan.

Mätt med ekonomiska mått utgöres skogshögskolans verksamhet till
85% av forskning och 15% av undervisning. Årligen utexamineras 40
jägmästare. Forskningen är till övervägande del programbunden och
målinriktad. Den fria forskningen, som överväger vid universiteten, har
mindre omfattning. Forskningsverksamheten bedrivs under likartade
former vid lantbrukshögskolan, vilket underlättar samarbetet mellan
dessa institutioner.

Skogshögskolan är jämte lantbrukshögskolan den högskola i riket som
har den mest decentraliserade verksamheten. Forskningen består till stor
del av fältverksamhet som är fördelad över hela landet (försöksparker,
övningsskogar, försöksytor etc.). Bearbetningen av fältmaterialet måste
dock ske centralt i välutrustade vetenskapliga institutioner och under
förhållanden som medger samverkan med forskningsorgan på närliggande
områden. Detta behov av samverkan har i hög grad ökat under senare år
på grund av kraven på effektivt utnyttjande av en allt dyrare vetenskaplig
utrustning och apparatur. Denna utveckling har gjort det nödvändigt med
samverkan i större institutioner och koncentration av närstående ämnesområden
till stora forskningscentra (exempelvis biomedicin i Uppsala,
kemicentrum i Lund). För skogshögskolans del har en ökad samverkan
växt fram med bl. a. lantbrukshögskolan, svenska träforskningsinstitutet
och viss universitetsforskning.

Skogs- och lantbrukshögskolorna täcker tillsammans den produktionsinriktade
forskningen på hela det areella fältet. Skogs- och jordbruksforskningen
har hittills främst varit inriktad på att höja avkastningen,
förbättra produktionens kvalitet, minska kostnaderna och eliminera
riskerna för angrepp av skadedjur och sjukdomar. Många av de åtgärder
som genomförts i detta syfte har haft ogynnsam miljöpåverkan. Det står
nu klart att kraftiga insatser måste göras i miljövårdande syfte.
Hithörande frågor torde i hög grad komma att prägla skogs- och
jordbruksforskningen under de närmaste decennierna. Det synes helt
uteslutet att skogs- och lantbrukshögskolorna var för sig skall fylla sin
uppgift i detta sammanhang. Härför erfordras integrerade institutioner
med stor slagkraft.

Även i andra avseenden erbjuder Uppsala-alternativet stora naturliga
integrationsmöjligheter mellan de båda näringsinriktade fackhögskolorna.

InU 1974:5

Bilaga

Grundmaterialet för de båda institutionerna är: växter, mark och klimat.
På forskningens område skulle gemensamma storinstitutioner kunna
byggas upp inom flera ämnesområden (genetik och förädling, marklära,
ekologi, växtfysiologi, växtpatologi, mikrobiologi, hydrologi, kemi etc.).
Det vore också möjligt att integrera en stor del av jägmästar- och
agronomutbildningen. Även på biblioteksområdet föreligger stora möjligheter
till samverkan.

Umeå-alternativet erbjuder inte lika stora integrationsmöjligheter. Men
betydelsen av samarbete med det expansiva universitetet i Umeå bör
därför inte underskattas. Enligt Uppsala-alternativet skall vissa delar av
forsknings- och försöksverksamheten, som har särskild anknytning till
norrländska problem, förläggas till Umeå, varigenom i detta alternativ ett
givande samarbete även bör kunna utvecklas med Umeå universitet.

Skogsforskningen är givetvis i många avseenden sammankopplad med
träforskningen. Den förra avser produktionen av virke och den senare
virkesproduktionens utnyttjande. I syfte att underlätta samarbetet
mellan skogshögskolan och svenska träforskningsinstitutet (Stockholm)
har i båda alternativen högskolans avdelning för virkeslära förlagts till
Uppsala. Men det föreligger även ett stort behov av samarbete mellan
högskolans avdelningar för skogsproduktion och skogsföryngring bl. a.
rörande införande av främmande trädslag, röjningsfrågor, konsekvenserna
för skogsskötseln av utnyttjandet av hela trädet (stubbe, stamved, grenar
och bark) etc. I Umeå-alternativet är dessa avdelningar förlagda till Umeå,
varigenom samarbetet i hög grad försvåras.

Utöver det här berörda behovet av nära och omfattande samarbete
med lantbrukshögskolan, Umeå universitet och träforskningsinstitutet
har skogshögskolan behov av samarbete och kontakt med ett stort antal
forskningsorgan. Hit hör universiteten, forskningsstiftelsen skogsarbeten,
institutet för skogsförbättring etc.

Med hänsyn till det externa forskningssamarbetet är Uppsala-alternativet
klart överlägset Umeå-alternativet. Även beträffande det nordiska
och internationella samarbetet är Uppsala-alternativet fördelaktigare.

Verksamheten vid högskolan. För att skogshögskolan skall kunna ge
skogsbruket vägledning om skogens anläggning och vård under den långa
omloppstiden och dess slutliga skördande, krävs ett nära samarbete
mellan naturvetenskapligt inriktad grundforskning och tillämpad forskning
inom teknik och ekonomi samt olika hjälpvetenskaper. Ett
fruktbärande samarbete mellan högskolans olika forskningsavdelningar
har också vuxit fram efter hand.

Umeå-alternativet innebär bl. a. att de grundvetenskapligt inriktade
(biologiska) avdelningarna förläggs till Uppsala, där en betydelsefull
integration etableras med motsvarande enheter vid lantbrukshögskolan.
Men de tillämpade ämnena förläggs till Umeå och Garpenberg. Samarbetet
mellan grundforskning och tillämpad forskning inom skogshögskolan
försvåras härigenom i hög grad. För en nyskapande forskning är de

InU 1974:5

Bilaga

idégivande, nästan dagliga kontakterna mellan dessa forskargrupper av
största betydelse. Särskilt för den tillämpade skogliga föryngrings- och
produktionsforskningen är samarbetet med den naturvetenskapliga
grundforskningen av avgörande betydelse för ett framgångsrikt forskningsarbete.

Vidare minskas möjligheterna att sammanföra olika forsknings- och
serviceavdelningar för att lösa målinriktade större projekt såsom hyggesbehandlingen,
skogsproduktionens ekologi, gallringsfrågan, höjdlägesskogarnas
förnyelse etc. Likaså försvåras riksskogstaxeringens och den
matematisk-statistiska avdelningens viktiga servicefunktioner och egna
arbetsuppgifter.

Beträffande utbildningsverksamheten innebär uppdelningen av läroämnena
på olika orter enligt Umeå-alternativet antingen ineffektiva
lärarinsatser eller omfattande studiesociala problem i form av upprepade
byten av studieort under utbildningstiden.

Den större möjlighet till integration mellan skogshögskolan och
lantbrukshögskolan beträffande både forskning och undervisning som
Uppsala-alternativet innebär, skulle vid oförändrad nivå på verksamheten
medföra en väsentlig årlig kostnadsbesparing.

Regionalpolitiska synpunkter. Skogsforskningen avser bl. a. att söka
skapa förutsättningar för ett lönsamt skogsbruk i vissa regioner i
Norrland, där både biologiska och ekonomiska svårigheter äventyrar
lönsamheten och därmed skogsnäringens fortbestånd och utveckling.
Skogsforskningen kan därför även betraktas som ett väsentligt regionalpolitisk!
instrument. Den långsiktiga, regionalpolitiska effekten av en
välorganiserad forskning byggd på ett brett inre och yttre samarbete i
huvudsaklig överensstämmelse med Uppsala-alternativet är enligt min
mening av större betydelse än den omedelbara regionalpolitiska effekten
av ett tillskott i Umeå av något hundratal tjänstemän från skogshögskolan.

1 detta sammanhang bör följande påpekas. Det återstår många
problem att lösa beträffande de norrländska skogarnas förnyelse i
höjdlägen. Inför den hotande virkesbristen måste den frågan ägnas stor
uppmärksamhet, vilket bl. a. kommer att innebära starkt ökad försöksverksamhet
på Kulbäcksliden och Svartbergets försöksparker i Vindelnområdet
samt på Ätnarova försökspark i Gällivare. Enligt Uppsalaalternativet
kommer denna verksamhet att ledas av högskolans forskningsavdelning
i Umeå.

För verksamheten vid Umeå universitet är givetvis Umeå-alternativet
fördelaktigare än Uppsala-alternativet. Ur regionalpolitisk synpunkt
måste en fortsatt utveckling av Umeå universitet också betraktas som en
viktig angelägenhet. Men detta får dock inte ske på bekostnad av
effektiviteten och utvecklingsmöjligheterna för skogsbrukets riksorgan
för forskning och utbildning.

Sammanfattning. Umeå-alternativet är enligt min mening en olycklig

InU 1974:5

Bilaga

lösning av skogshögskolans lokalisering med mycket allvarliga, negativa
konsekvenser för verksamhetens effektivitet och högskolans utveckling.
Härvid framstår det försvårade samarbetet mellan högskolans egna
avdelningar för grundforskning och tillämpad forskning samt de begränsade
möjligheterna till samarbete och integration med lantbrukshögskolan
och svenska träforskningsinstitutet som avgörande. Skogsforskningen
är nämligen i hög grad av tvärvetenskaplig natur. Uppsalaalternativet
är ur dessa synpunkter klart överlägset Umeå-alternativet och
utgör en god grund för skogsforskningens och den högre skogliga
utbildningens fortsatta utveckling. Det bör erinras om att Sveriges
skogshögskola hittills har haft ett högt internationellt anseende. På något
längre sikt torde Uppsala-alternativet även ur regionalpolitisk synpunkt
vara fördelaktigare.

Den nyligen redovisade, ogynnsamma virkesbalansen skärper kraven
på effektiva, kraftfulla forskningsinsatser och utgör ett särskilt skäl för en
omprövning av utformningen av högskolans omlokalisering. Detta motiv
har tillkommit sedan lokaliseringsbeslutet fattades. 1 anslutning härtill
anmäler sig en kortsiktig synpunkt: Uppsala-alternativet medför mindre
störningar av pågående aktuella forskningsprojekt.

Det är enligt min mening av utomordentlig betydelse att Riksdagen
bifaller motionen.

Vallentuna den 27 februari 1974
Manfred Näslund

Riksdagens Jordbruksutskott
Fack

100 12 STOCKHOLM 46

I motion 1974:1141 angående skogshögskolans omlokalisering och
verksamhetens fördelning på Umeå, Uppsala och Garpenberg föreslås att
denna omlokalisering sker i huvudsaklig överensstämmelse med högskolestyrelsens
majoritets förslag. Enligt detta förslag lokaliseras skogshögskolans
huvuddel till Uppsala samtidigt som filialerna i Garpenberg i
södra Dalarna och Umeå förstärks. Enligt nu gällande beslut skall
skogshögskolans huvuddel utlokaliseras till Umeå.

Med anledning av nämnda motion framföres följande synpunkter från
Träforskningsinstitutet.

Utmärkande för forskningen idag är att den i stor omfattning
innehåller moment av tvärvetenskaplig natur. Detta innebär att ett antal
specialister representerande vitt skilda kunskapsområden gemensamt
engagerar sig för att lösa ett problem. Denna typ av forskning är särskilt
vanlig inom skogsbruket. Föryngring, produktion, avverkning och förädling
av skog är beroende av varandra och en åtgärd inom ett av dessa
områden får som regel omedelbara effekter på de andra.

Stockholm

1974-02-27

InU 1974:5

Bilaga

Möjligheterna till samarbete mellan skogshögskolan och Träforskningsinstitutet
har i viss mån tillgodosetts genom att huvuddelen av forskningen
vid skogshögskolans institution för virkeslära förlagts till Uppsala,
men det samarbete som i det följande i korthet berörs avser flertalet
institutioner vid skogshögskolan, främst dess institutioner för skogsföryngring,
skogsproduktion och skogsteknik.

Det är idag ett faktum att svensk skogsindustri står inför en ny
situation med begränsad råvarutillgång. För närvarande utnyttjas av den
avverkade skogen endast det s. k. gagnvirket. Stubbar, toppar, grenar och
röjningsvirke kvarlämnas i skogen. Ett stort projekt har nyligen startats
med målet att utnyttja detta awerkningsavfall för industriell förädling.
Ett annat projekt går ut på att på lämpliga marker inom vissa områden av
vårt land införa snabbväxande utländska trädslag, t. ex. Contorta-tallen.
Försök pågår också med att på specifika marker införa ett minirotationsskogsbruk
med utnyttjande av trädslag med kort omloppstid, t. ex.
poppel och olika videarter.

I de nämnda projekten och flera andra betydelsefulla projekt med
syfte att snabbt öka skogsindustrins råvarubas sker ett samarbete med
träforskningsinstitutet, vilket avsevärt skulle försvåras om skogshögskolans
huvuddel skulle utlokaliseras till Umeå.

Skogen och skogsindustrin måste i framtiden i mycket högre grad än
hittills betraktas som ett system, som skall optimeras ur såväl teknisk
som ekonomisk synpunkt. Därför kommer kontaktytan mellan skogshögskolan
och Träforskningsinstitutet med största sannolikhet att öka. Detta
skulle komma att försvåras avsevärt genom att dessa centrala forskningsinstitut
skulle komma att ligga geografiskt vitt åtskilda.

Träforskningsinstitutet medverkar även i jägmästar-och forskarutbildningen.
I det senare arbetet ingår bl. a. seminarieövningar som en
väsentlig del. 1 dessa övningar engageras kvalificerade forskare från
institutet och det är alldeles givet att deras medverkan måste minskas om
skogshögskolan skulle flytta till Umeå.

Träforskningsinstitutet ser därför med oro fram mot en splittrad
skogshögskola, till största delen förlagd på betydande avstånd från
Stockholm. Det av skogshögskolans styrelses majoritet förordade alternativet
med tyngdpunkten förlagd till Ultuna (Uppsala-alternativet) måste
därför betraktas som det avgjort bästa alternativet för ett fortsatt
framgångsrikt samarbete mellan skogshögskolan och Träforskningsinstitutet.

Stockholm som ovan

Lennart Stockman
VD, professor

GOTAB 74 7342 S Stockholm 1974