Inrikesutskottets betänkande nr 18 år 1974
InU 1974:18
Nr 18
Inrikesutskottets betänkande i anledning av motioner om arbetslöshetsersättning
till företagare.
Motionerna
I motionen 1974:878av herr Carlshamre m. fl. (m,c,fp) yrkas att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer att arbetsmarknadsstyrelsen ges i
uppdrag verkställa utredning i syfte att möjliggöra för svenska yrkesfiskare
att erhålla arbetslöshetsersättning vid ofrivillig arbetslöshet i utomnordiska
hamnar.
I motionen 1974:1149 av herr Nordgren m. fl. (m,c,fp) yrkas att riksdagen
hos Kungl. Maj:t som sin mening ger till känna
1. att företagare bör likställas med arbetstagare då det gäller ersättning
för oförvållad arbetslöshet, samt
2. att i enskild firma medhjälpande make/maka till företagaren bör ha
rätt till ersättning i enlighet med i motionen anförda synpunkter.
Arbetslöshetsbegreppet för företagare
Gällande regler
Den som tillhör en erkänd arbetslöshetskassa har på villkor som anges
i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring rätt till ersättning vid arbetslöshet.
Den som inte är berättigad till ersättning från den frivilliga försäkringen
kan få stöd vid arbetslöshet enligt lagen (1973:371) om kontant
arbetsmarknadsstöd. För rätt till ersättning gäller vissa allmänna villkor,
som i princip är desamma i båda lagarna. Den som gör anspråk på ersättning
skall vara anmäld som arbetssökande hos den offentliga förmedlingen. Han
skall vara arbetsför och oförhindrad att ta arbete. Han skall dessutom, om
inte godtagbara hinder föreligger, vara beredd att anta erbjudet lämpligt
arbete samt inte kunnat få sådant arbete. Utöver dessa villkor gäller för
företagare att arbetslöshet anses föreligga först när den personliga verksamheten
i rörelsen upphört annat än tillfälligt, om inte arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS) av särskilda skäl föreskriver annat.
Förarbeten
I prop. 1973:56 med förslag till lag om arbetslöshetsförsäkring behandlades
arbetslöshetsbegreppet för företagare tämligen utförligt. Föredragande departementschefen
anförde bl. a. följande.
1 Riksdagen 1974. 18 sami. Nr 18
InU 1974:18
2
I fråga om företagare kan, som utredningen anför, det förhållandet att
inkomst av förvärvsarbete inte längre föreligger på samma sätt som för
arbetstagare vara utgångspunkt för bedömning av frågan om arbetslöshet
föreligger. Det är i stället nödvändigt att skapa en garanti mot att kontant
stöd vid arbetslöshet blir en inkomstutfyllnad i mindre lönsamma företag.
Därför bör den principiella och grundläggande huvudregeln vara att en företagaresarbetslöshet
börjar den dag då hans personliga verksamhet i rörelsen
har upphört.
När det gäller att bedöma frågan om sökandens personliga verksamhet
i rörelsen har upphört vill jag i likhet med utredningen förorda att följande
skall gälla. I första hand får frågan om rörelsen lagts ned grundas på en
förklaring från företagaren själv. Den bör ske skriftligen och kan lämpligen
ingå i en ansökan om försäkringsersättning eller kontant arbetsmarknadsstöd.
Principiellt bör gälla att företagare, liksom arbetstagare, skall ha lämnat
sin tidigare förvärvsverksamhet av giltig anledning. Arbetslösheten får inte
vara självförvållad och det får inte med skäl kunna antas att den arbetslöse
upphört med den tidigare verksamheten i det huvudsakliga syftet att få
arbetslöshetsersättning. Avvecklingen av rörelsen måste vara motiverad av
att rörelsen inte ger rimlig försörjning. Reglerna om självförvållad arbetslöshet
för arbetstagare bör i tillämpliga delar kunna användas också i fråga
om företagare. Även påföljderna av självförvållad arbetslöshet bör vara desamma
som för arbetstagare. Med hänsyn till den tveksamhet som många
gånger kan föreligga vid bedömningen av dessa frågor och till de praktiska
svårigheterna att i stödärendet utreda rörelsens ekonomiska utfall kan det,
som jag strax återkommer till, vara befogat med en längre karenstid.
Kravet att företagare för att anses som arbetslös skall ha lämnat sin rörelse
innebär i allmänhet att han skall ha sålt fast egendom och rörelsetillgångar.
Fortsatt innehav av fastighet eller annan rörelsetillgång av betydande värde
kan vara skäl att ifrågasätta om sökandens personliga verksamhet i tidigare
rörelse verkligen har upphört. Tillsammans med andra omständigheter kan
sådan oförändrad rätt till rörelsetillgång utgöra skäl för att avvisa ansökan
om ersättning. Sådana andra omständigheter kan vara att sökandens make
eller barn uppges fortsätta sökandens tidigare verksamhet, men att make
eller barn i realiteten, på grund av nedsatt arbetsförmåga eller annat arbete,
har uppenbart begränsade möjligheter att faktiskt utöva verksamheten.
Även om rörelse eller rörelsetillgångar överlåtits till annan, förekommer
det fall då prövningsorganet bör undersöka om överlåtelsen verkligen skett
under förhållanden som tyder på att sökandens personliga verksamhet i
rörelsen har upphört i praktiken. Överlåtaren kan i fråga om exempelvis
jordbruksdrift bo kvar på gården och alltjämt delta i sysslorna där. Från
fall till fall får då prövas dels om sökandens personliga insats i den huvudsakliga
produktionen har upphört, dels om hans deltagande i sysslorna
på gården begränsar hans arbetsutbud. Om det då visar sig att sökanden
står till arbetsmarknadens förfogande i mindre utsträckning än han eljest
skulle göra, föreligger i regel ingen rätt till ersättning. Som allmän regel
bör vidare gälla att önskemål från sökanden att fortsätta en tidigare huvudsaklig
förvärvsverksamhet som bisyssla inte godtas. Hans personliga
verksamhet i rörelsen skall ha upphört utan reservationer. Beträffande makar
som båda har utfört arbete i rörelsen bör det gemensamma arbetet i företaget
kunna ådagaläggas genom att båda makarna deklarerat och taxerats för inkomst
av rörelsen. I åtskilliga fall, företrädesvis inom jordbruk och handel,
förekommer emellertid att endast ena maken taxeras för inkomst, även
om andra maken svarat för en betydande del av de gemensamma arbetsinsatserna
i verksamheten. I en sådan situation måste prövningsorganet
InU 1974:18
3
fordra klarläggande utredning om makarnas faktiska arbete i rörelsen. Verksamhet
som medhjälpare i rörelse bör godtas som förvärvsarbete om det
utförts under större delen av ett år.
Avgörandet om arbetslöshet verkligen har inträtt och om arbetslösheten
är självförvållad är när det gäller företagare många gånger svårt. Anledning
kan därför finnas att i dessa fall ha en längre karenstid än vad som annars
föreslås gälla. Jag förordar därför att det i fråga om företagare skall finnas
möjlighet att föreskriva en karenstid upp till två månader innan kassaersättning
utgår. När det gäller det kontanta arbetsmarknadsstödet bör karenstiden
för företagare normalt vara två månader. Om särskilda skäl föreligger,
skall karenstiden kunna sättas ned.
Den huvudregel som jag har förordat i det föregående innebär att en
företagare anses arbetslös först då hans personliga verksamhet i rörelsen
har upphört. Det får inte röra sig om ett tillfälligt eller tidsbegränsat avbrott
i verksamheten. I undantagsfall då företagare har varit tvungen att för en
tid avbryta sin verksamhet och detta avbrott är en ren engångsföreteelse,
som inte till någon del har säsongkaraktär, bör emellertid enligt utredningen
på skälighetsgrunder ersättning ändock kunna utges. Exempel på fall då
undantag bör medges är då företagaren på grund av force majeuresituation
har varit tvungen att upphöra med sin verksamhet. Den arbetslöse bör för
att bli berättigad till ersättning avge skriftlig försäkran att han upphört med
verksamheten för minst tre månader och att uppehållet inte är av säsongkaraktär.
Han bör förslagsvis två månader efter det han ingett försäkran
vara berättigad till stöd om han i övrigt uppfyller de krav som gäller för
ersättningsrätt. I övrigt bör liksom hittills gälla att ersättningsrätt förutsätter
att den arbetslöse är anmäld som arbetssökande hos arbetsförmedlingen.
Några remissinstanser, bl. a. AMS’ försäkringsdelegation och Samorganisationen
anser att det av utredningen föreslagna arbetslöshetsbegreppet
för företagare är alltför inskränkt. Jag vill framhålla att den avvägning mellan
olika intressen som här måste göras är svår. Samtidigt som det är angeläget
att skapa realistiska möjligheter för företagare att omfattas av försäkringen
och komma i åtnjutande av kontant arbetsmarknadsstöd måste riskerna
för missbruk elimineras så långt som möjligt. Det måste vidare beaktas
att det i dessa fall många gånger kan vara svårt att kontrollera de faktiska
förhållandena. Jag anser därför att det finns anledning att gå fram försiktigt.
Först mot bakgrund av vunna erfarenheter vid tillämpningen av bestämmelserna
kan bedömas om arbetslöshetsbegreppet för företagare är lämpligt
utformat. Jag vill i detta sammanhang även erinra om den möjlighet som
öppnas att medge undantag från den förordade huvudregeln.
Vid riksdagsbehandlingen av propositionen väcktes motioner som gick
ut på att ersättning skulle kunna utgå även i andra situationer än avveckling
av en rörelse. Bl. a. förekom en motion (1973:1536) med samma yrkanden
som i den nu aktuella 1149.
Inrikesutskottet anförde i sitt i denna del enhälliga betänkande, 1973:23,
som också godkändes av riksdagen:
Utskottet vill inte förorda en ändring i definitionen av arbetslöshet för
företagare enligt huvudregeln. Däremot är utskottet inte främmande för
att det kan vara berättigat att AMS prövar om lättnader bör ske dispensvägen.
I synnerhet för företagare, vilkas verksamhet ingår såsom ett led i en integrerad
produktionsprocess och därför ofta innebär begränsade möjligheter
InU 1974:18
4
att påverka utvecklingen, kan det finnas arbetslöshetssituationer av annat
slag än avveckling som det bör vara möjligt att i vart fall försäkra sig mot.
Det kan gälla exempelvis vissa underleverantörer eller företagare i transportbranschen.
Med det anförda har utskottet besvarat de förevarande motionsyrkandena,
som alltså inte bör föranleda någon åtgärd.
Särskilda regler för fiskare
Gällande bestämmelser
Sveriges fiskares erkända arbetslöshetskassa, som är en företagarkassa,
har regler som innebär en vidsträcktare definition av arbetslöshetsbegreppet
än som gäller för företagarkassor i allmänhet. Dessa regler har tillkommit
genom den dispensmöjlighet som lagen medger. Medlem i Sveriges fiskares
kassa betraktas som arbetslös under dag då fiske omöjliggörs på grund
av väderleksförhållanden, ishinder, maskin- eller båthaveri, motorbyte eller
drivmedelsbrist till följd av importsvårigheter. Ersättning utgår om kassamedlemmen
till följd av någon av ovanstående omständigheter nödgas
stanna i land i Sverige eller annat nordiskt land.
Tidigare behandling
Vid 1972 års riksdag väcktes en motion (1972:1378) med yrkande att
arbetslöshetsersättning för fiskare skulle kunna utgå även i hamnar utanför
Norden. I första hand tänkte man sig de fall då fiskare tvingas kvarstanna
i hamn i Skottland eller England.
Inrikesutskottet som behandlade motionen (InU 1972:3 s. 49) erinrade
om att motionen berörde den viktiga principfrågan att den arbetslöse har
skyldighet att stå till arbetsmarknadens förfogande för att rätt till ersättning
skall föreligga. Utskottet ansåg att problemet borde övervägas i ett större
sammanhang och då lämpligen i samband med det då pågående arbetet
på propositionen om en ny arbetslöshetsförsäkring.
1 propositionen 1973:56 (s. 177) togs frågan upp. Departementschefen anförde
att den gällande regleringen om yrkesfiskarnas ersättningsrätt utgjorde
undantag från principen att den arbetslöse skall stå till arbetsmarknadens
förfogande i Sverige och att undantaget fick ses mot bakgrund av de speciella
förhållanden som råder för yrkesfiskarna. En utvidgning av denna särregel
till att avse även hamnar utanför Norden ansåg departementschefen inte
vara befogad. Det väcktes inte någon motion i ämnet, och utskottet hade
inte något att erinra mot departementschefens anförande i denna del.
InU 1974:18
5
Makes ersättningsrätt
Gällande bestämmelser
Två makar, som gemensamt driver en rörelse, kan båda vara ersättningsberättigade
från arbetslöshetsförsäkringen. En förutsättning är givetvis att
båda makarna är medlemmar i arbetslöshetskassa. Även enligt lagen om
kontant arbetsmarknadsstöd finns det möjligheter för två makar som deltagit
i driften av ett företag att båda får stöd om företaget avvecklas. Se ovanstående
redogörelse s. 2 nederst och s. 3 överst.
Tidigare behandling
Vid behandlingen av förslaget till en ny arbetslöshetsförsäkring tog inrikesutskottet
upp en motion som rörde makars rätt till ersättning i de
fall både man och hustru är verksamma i ett företag, men endast den ena
av dem deklarerar för inkomst från företaget. Motionärerna ansåg att båda
makarna borde ha rätt till ersättning vid arbetslöshet i sådana fall.
Utskottet, som var enhälligt, anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande
1973:23 s. 57:
Utskottet kan inte se annat än att motionärernas önskemål är tillgodosett.
Makar som gemensamt arbetar i ett företag har möjlighet att båda vara
medlemmar i arbetslöshetskassa, oavsett vem som taxeras för inkomsten.
Reglerna om rätt till kassaersättning avgör sedan om de får ersättning. Med
hänsyn till överförsäkringsbestämmelserna kan det därvid bli aktuellt att
göra en fördelning av rörelseinkomsten på de båda makarna i förhållande
till deras arbetsinsats. När det gäller kontantstödet blir makes ersättningsrätt
beroende av den faktiska arbetssituationen i företaget. Det skall därvid inte
vara utslagsgivande vem av makarna som taxeras för inkomsten från företaget
(se prop. s. 176).
Utredning om en allmän arbetslöshetsförsäkring
Sedan innevarande års riksdag begärt en utredning om en allmän arbetslöshetsförsäkring
tillsattes en sådan utredning i juni månad. Utredningen
har fått mycket vidsträckta direktiv. Bland de frågor som skall behandlas
nämns företagarnas anslutning till försäkringen.
Utskottet
I förevarande motioner behandlas frågor som rör företagares rätt till ersättning
vid arbetslöshet. Arbetslöshetsförsäkringen administreras genom
enskilda arbetslöshetskassor som täcker olika delar av arbetslivet. Det helt
dominerande antalet kassor har arbetstagare som medlemmar, men inom
vissa yrkesområden finns även kassor för företagare. Det sammanlagda antalet
medlemmar i företagarkassorna är ca 20 000 medan arbetslöshetsför
-
InU 1974:18
6
säkringen totalt omfattar ca 2,5 miljoner förvärvsarbetande.
Den som inte är berättigad till ersättning från arbetslöshetskassa kan vid
arbetslöshet i stället tillerkännas kontant arbetsmarknadsstöd. Vissa grundläggande
ersättningsvillkor är desamma för båda ersättningsformerna. Det
gäller bl. a. det särskilda villkoret för företagare att arbetslöshet anses föreligga
först när företagarens personliga verksamhet i rörelsen upphört annat
än tillfälligt. Detta innebär att rörelsen måste avvecklas för att ersättningsrätt
skall inträda. AMS kan dock ge dispens från denna regel. På grund härav
har särskilda regler meddelats för Sveriges fiskares kassa varom mera i det
följande. I övrigt har AMS utan krav på avveckling medgivit ersättning
i force majeure-situationer.
I motionen 1149 kritiseras kravet på avveckling av rörelsen för att ersättningsrätt
skall föreligga. Motionärerna anser att företagare bör vara likställda
med arbetstagare och få ersättning även vid kortvarig oförvållad arbetslöshet.
Vid riksdagsbehandlingen förra året av propositionen med förslag om
ny arbetslöshetsförsäkring m. m. prövades ett motionsyrkande av samma
innebörd som det aktuella. Inrikesutskottet anförde då i sitt av riksdagen
godkända betänkande, som i denna del var enhälligt, att utskottet inte ville
förorda en ändring i definitionen av arbetslöshetsbegreppet när det gäller
företagare. Utskottet hänvisade vidare till dispensregeln och pekade på möjligheten
att utnyttja den för bl. a. företagare i transportbranschen. Utskottet
har nu inhämtat att det föreligger långt framskridna planer på att till försäkringen
ansluta en grupp åkare som skulle få rätt att på vissa villkor
få ut ersättning utan att krav på rörelsens avveckling uppställs. En utveckling
av det slag utskottet antydde förra året är alltså på väg. Att man på detta
sätt söker sig fram till effektivare ersättningsregler för företagare är värdefullt.
Utskottet förutsätter att myndigheterna inom ramen för gällande regler har
en generös inställning till förslag från företagarkassor om utvidgning av
ersättningsrätten. Erfarenheterna av den planerade försöksverksamheten kan
ge vägledning för den utredning om en allmän arbetslöshetsförsäkring som
nyligen startat. Den utredningen kommer att få anledning att ta upp problemet
om företagares rätt till ersättning vid arbetslöshet i dess helhet. Med
hänsyn till vad sålunda anförts anser sig utskottet inte ha anledning föreslå
riksdagen att vidta någon åtgärd i anledning av det aktuella motionsyrkandet.
I motionen 1149 tas också upp frågan om makes rätt till ersättning i
det fall två makar gemensamt driver en rörelse men endast den ene av
dem deklarerar för inkomst av rörelsen. Utskottet konstaterar liksom i fjol
att ersättningsrätten inte är beroende av vilken av makarna som i skattehänseende
svarar för rörelsen utan hänger samman med makarnas faktiska
arbetsinsats m. fl. faktorer. Med hänsyn härtill bör motionen inte heller
i denna del föranleda någon åtgärd.
En fråga som rör medlemmarna i Sveriges fiskares kassa tas upp i motionen
878. Medlem i den kassan, som är en företagarkassa, betraktas som arbetslös
InU 1974:18
7
under dag då fiske inte är möjligt på grund av väderleksförhållanden, ishinder,
maskin- eller båthaveri, motorbyte eller drivmedelsbrist till följd
av importsvårigheter. Ersättning utgår då medlemmen till följd av någon
av dessa omständigheter stannar i hamn i Sverige eller annat nordiskt land
och inte kan beredas annat arbete. I motionen yrkas att regeln skall utsträckas
till att gälla vid arbetslöshet av det angivna slaget även i utomnordiska
hamnar.
Denna fråga prövades förra året i propositionen med förslag om ny arbetslöshetsförsäkring.
Departementschefen anförde då att regleringen om
yrkesfiskares ersättningsrätt utgjorde ett undantag från principen att den
arbetslöse skall stå till arbetsmarknadens förfogande i Sverige och att undantaget
fick ses mot bakgrund av de speciella förhållanden som råder för yrkesfiskare.
En utvidgning av denna särregel till att avse även hamnar utanför
Norden ansåg departementschefen inte vara befogad. Riksdagen hade inte
något att erinra mot vad departementschefen anförde. Enligt utskottets uppfattning
har det sedan frågan prövades förra året inte inträffat något som
föranleder ändrat ställningstagande. Med hänvisning härtill och till den tidigare
nämnda utredningen om en allmän arbetslöshetsförsäkring, som även
kan få anledning att gå in på frågor av nu aktuellt slag, avstyrker utskottet
motionen 878.
Utskottet hemställer
att motionerna 1974:878 och 1974:1149 inte föranleder någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 29 oktober 1974
På inrikesutskottets vägnar
KARL ERIK ERIKSSON
Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp). Fagerlund (s), Nordgren (m), Nilsson
i Östersund (s), fru Hörnlund (s), fru Ludvigsson (s), herrar Oskarson
(m), Nilsson i Kalmar (s), Lorentzon (vpk). Granstedt (c), herrar Fransson
(c), Rämgård (c) och Carlström (fp).
GOTAB 74 8101 S Stockholm 1974