Inrikesutskottets betänkande nr 17 år 1974

InU 1974:17

Nr 17

Inrikesutskottets betänkande i anledning av motioner angående avvisning
m. m.

Motionerna

I motionen 1974:1136 av herr Adolfsson m. fl. (m) hemställs att riksdagen
anhåller om åtgärder som garanterar att person, som kommer till Sverige,
icke direkt eller indirekt utvisas till land där han riskerar straff för sin utresa.

Motionärerna framhåller att det av humanitära skäl är särskilt angeläget
att personer som kommer från länder där utresetillstånd normalt inte beviljas
privatpersoner, och där utresa i strid mot bestämmelserna är förenad med
fängelsestraff, ges uppehållstillstånd om de tagit sig till Sverige. Undantag
härifrån bor endast gälla vid förvisning eller utlämning enligt gällande utlämningsavtal.
Enligt motionärerna bör det inte heller ifrågakomma att personer
med ursprungligt hemvist i sådana länder avlägsnas till länder som
inte undertecknat 1951 års Genévekonvention om politiska flyktingar.

I motionen 1974:1568 av herr Takman m. fl. (vpk) yrkas att riksdagen
hos regeringen hemställer om förslag till en sådan revision av utlänningslagens
bestämmelser om avvisning, att de politiska flyktingarnas rättssäkerhet
tryggas.

Som skäl för yrkandet anför motionärerna att det otvivelaktigt finns risk
för att avvisning någon gång blir en alltför summarisk handling och att
det kan vara en slump om en flykting får stanna eller skickas bort.

Gällande ordning

Allmänt om utlänningslagen

Utlännings rätt att inresa, vistas och arbeta i Sverige regleras i utlänningslagen
(1954:193) och utlänningskungörelsen (1969:136). Lagstiftningen brukar
sägas fylla två huvudsyften, nämligen dels att ge möjligheter att reglera
invandringspolitiken (s. k. generell utlänningskontroll), dels att hindra inresa
samt möjliggöra avlägsnande av sådana utlänningar som med hänsyn till
sina personliga förhållanden inte är önskvärda här i landet (s. k. individuell
utlänningskontroll).

Den generella utlänningskontrollen, som inte är tillämplig på medborgare
i de nordiska länderna, upprätthålls genom bestämmelser om krav på visering,
uppehållstillstånd, arbetstillstånd och bosättningstillstånd för rätt att
inresa och uppehålla sig här i landet.

Utlänning som försöker resa in i Sverige utan att inneha erforderliga hand 1

Riksdagen 1974. 18 sami. Nr 17

InU 1974:17

lingar och tillstånd kan avvisas. Uppehåller han sig redan i landet skall
han i stället förpassas.

Den individuella utlänningskontrollen regleras huvusakligen genom bestämmelserna
om avvisning, utvisning och förvisning.

Avvisning kan, som nyss nämnts, användas mot den utlänning som vid
inresa inte uppfyller de formella kraven på innehav av - förutom pass eller
motsvarande dokument - visering eller annat inresetillstånd. Inom ramen
för den individuella kontrollen kan enligt 19 5 utlänningslagen utlänning
avvisas 1) om han kan antas komma att sakna erforderliga medel för
sin vistelse här i riket - eller, om han ämnar besöka Danmark, Finland,
Island eller Norge, för sin vistelse där - samt för sin hemresa, 2) om han
ämnar söka sitt uppehälle här i riket eller i Danmark, Finland, Island eller
Norge och det skäligen kan antas att han icke kommer att ärligen försörja
sig, 3) om han, enligt vad känt är, under de senast förflutna två åren yrkesmässigt
bedrivit otukt, yrkesmässigt utnyttjat annans otuktiga levnadssätt
eller yrkesmässigt bedrivit olovlig införsel eller utförsel, 4)om han tidigare
inom eller utom riket blivit dömd till frihetsstraff och det skäligen
kan befaras att han kommer att här i riket eller i Danmark, Finland, Island
eller Norge fortsätta brottslig verksamhet, 5) om det med hänsyn till hans
föregående verksamhet eller eljest skäligen kan befaras att han kommer
att här i riket eller i Danmark, Finland, Island eller Norge bedriva sabotage,
spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet, eller 6) om i lag eller med
stöd av lag bestämmelse meddelats om avvisning med anledning av resolution,
som antagits av Förenta Nationernas säkerhetsråd. Utlänning kan
också, på begäran av den centrala utlänningsmyndigheten i annat nordiskt
land, avvisas i annat fall om det kan antas att han eljest beger sig till
det landet.

Avvisning som medel för den individuella kontrollen kan icke användas
mot den som innehar visering, uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd.

Avvisning sker vid ankomsten eller omedelbart därefter i praxis inom
en vecka. Avvisning på grund av utlänningens personliga förhållanden kan
dock ske upp till tre månader efter inresan.

Utvisning av utlänning kan enligt 29 S utlänningslagen ske Dom han yrkesmässigt
bedriver otukt eller eljest underlåter att efter förmåga söka ärligen
försörja sig, 2) om han är hemfallen åt alkoholmissbruk eller narkotikamissbruk
och befinnes i följd därav vara farlig för annans personliga säkerhet
eller föra ett grovt störande levnadssätt, 3) om han av tredska eller uppenbar
vårdslöshet gång efter annan undandrar sig att uppfylla sina förpliktelser

mot det allmänna eller mot enskild person, eller 4) om han under loppet
av de senast förflutna fem åren utom riket genom dom som äger laga kraft
blivit dömd till frihetsstraff för brott, varför utlämning må ske enligt svensk
lag, eller undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff för sådant brott
och det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter
kan befaras att han kommer att här i riket fortsätta brottslig verksamhet.

InU 1974:17

Vid bedömande om utlänning bör utvisas enligt dessa grunder skall hänsyn
tas till utlänningens levnads- och familjetorhållanden samt till längden av
den tid han vistats i riket. Utlänning, som innehar bosättningstillstånd eller
som sedan minst fem år tillbaka är bosatt i riket, får utvisas endast om
det föreligger synnerliga skäl.

En särskild grund för utvisning - s. k. politisk utvisning - finns angiven
i 34 S utlänningslagen. Åtgärden kan vidtas om den anses påkallad av hänsyn
till rikets säkerhet eller eljest är i statens intresse.

Har utlänning begått brott, vilket kan medföra fängelse i mer än ett år,
och kan det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter
befaras att han kommer att här i landet fortsätta sin brottsliga verksamhet
eller föranleder brottet eljest att han inte bör få stanna kvar, kan domstolen
besluta att utlänningen skall förvisas. Detsamma gäller om utlänningen tidigare
för sådant brott dömts till villkorlig dom eller skyddstillsyn och den
påföljden undanröjs. Regler om förvisning finns i 26-28 SS utlänningslagen.

Vid verkställighet av beslut om avvisning, förpassning, utvisning eller
förvisning gäller generellt att utlänningen skall transporteras, vid avvisning
till det land varifrån han ankommit hit, och vid övriga avlägsnanden till
sitt hemland eller, om detta ej kan utrönas, till det land varifrån han ankommit
hit. Möter hinder mot verkställighet i enlighet med den generella
regeln eller föreligger eljest särskilda skäl kan utlänningen sändas till det
land som befmnes lämpligast. Nu angivna bestämmelser hindrar inte att utlänning
som kommit från nordiskt land sänds till något sådant land enligt
överenskommelser som träffats mellan länderna.

Politiskt flyktingskap

Bestämmelserna om utlännings rätt att inresa, vistas och arbeta i Sverige
gäller inte lika för alla utlänningar utan ger vissa utlänningar en särställning
på grund av att de t. ex. behöver skydd mot politisk förföljelse.

Utlänningslagstiftningens regler om politisk asyl bygger på de internationella
överenskommelser som träffats i denna fråga. Härom kan följande
sägas.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna av år 1948 innehåller
i artikel 14 en bestämmelse om envars rätt att i annat land begära att åtnjuta
asyl på grund av förföljelse. Denna rätt skall dock inte kunna åberopas
vid laga åtgärder (prosecution), som är reellt grundade på icke-politiska brott
eller på handlingar, vilka strider mot FN:s ändamål och grundsatser. Deklarationen
är ej juridiskt bindande men anses vara starkt moraliskt förpliktande
för alla världens stater.

I Genéve antogs år 1951 konventionen angående flyktingars rättsliga ställning.
Med ”flykting” skall enligt artikel 1 förstås dels den som bl. a. enligt tidigare
överenskommelser och konventioner blivit att anse som flykting, dels ock
”den som till följd av händelser, som inträffat före den 1 januari 1951,

InU 1974:17

och i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras,
religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk
åskådning befinner sig utanför det land, vari han är medborgare, samt är
ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar
att begagna sig av sagda lands skydd, eller den som, utan att vara medborgare
i något land, till följd av händelser som förut sagts befinner sig utanför
det land, i vilket han tidigare haft sin vanliga vistelesort, samt är ur stånd
att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att återvända
dit”. Genom FN:s protokoll år 1967 angående flyktingars rättsliga ställning
slopades tidsangivelsen ”1 januari 1951” som en förutsättning för bestämmandet
av begreppet flykting. Såväl konventionen som protokollet har ratificerats
av de nordiska länderna.

Beträffande utvisning av flyktingar är konventionens huvudprincip att
flykting, som lovligen uppehåller sig inom fördragsslutande stats område,
inte får utvisas ”annat än på grund av skäl hänförliga till den nationella
säkerheten eller den allmänna ordningen”. Vidare föreskrivs att fördragsslutande
stat inte på något sätt får avvisa eller utvisa flykting till gränsen
mot område där hans liv eller frihet skulle hotas på grund av hans ras,
religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska
åskådning. Detta gäller dock ej flykting, "vilken det föreligger skälig anledning
att betrakta som en fara för det lands säkerhet i vilket han uppehåller
sig eller vilken, med hänsyn till att han genom lagakraftägande dom har
dömts för synnerligen grovt brott, utgör en samhällsfara i sagda land”.

Enligt utlänningslagen skall såsom politisk flykting anses den utlänning
som i sitt hemland riskerar att bli utsatt för politisk förföljelse. Med politisk
förföljelse förstås att någon på grund av sin härstamning, tillhörighet till
viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund
av politiska förhållanden utsätts för förföljelse, som riktar sig mot hans
liv eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet eller också att på grund
av politiskt brott allvarligt straff åläggs honom.

Vad särskilt gäller tillämpningen av reglerna om politiskt fiyktingskap
på utlänningar som riskerar stränga strafT för olovlig utresa eller olovligt
kvarstannande utomlands kan nämnas att utlänningsnämnden i ett ärende
år 1972 ansett att tjeckisk medborgare, som i sitt hemland dömts till frihetsberövande
för olovligt kvarstannande i utlandet, hade skäl att hysa
välgrundad fruktan för politisk förföljelse om han återvände och därför var
att bedöma som politisk flykting enligt såväl konventionen som utlänningslagen.

Politisk flykting får enligt utlänningslagen inte utan synnerliga skäl vägras
fristad här i landet då han är i behov därav. Den särställning som tillkommer
sådan flykting består främst i att han vid verkställighet av beslut om avlägsnande
inte får befordras till land där han löper risk att utsättas för politisk
förföljelse, eller till land, där han inte åtnjuter trygghet mot att bli sänd
till land där han löper sådan risk (s. k. politiskt verkställighetshinder). Bestäm -

InU 1974:17

melsén är dock inte helt undantagslös. Om utlänningen genom synnerligen
grov brottslighet ådagalagt att hans kvarblivande skulle innebära en allvarlig
fara för allmän ordning och säkerhet och den förföljelse som hotar honom
inte innebär fara för hans liv och ej heller eljest är av särskilt svår beskaffenhet,
får han utvisas även till land där han riskerar politisk förföljelse.

Vad som skall förstås med uttrycket ”behov av fristad” framgår inte
av utlänningslagen eller av dess förarbeten. I utlänningsutredningens betänkande
(SOU 1972:84) Flyktingskap (s. 124) lämnas en närmare redogörelse
för innebörden av begreppet. Där anförs bl. a. följande.

Rent allmänt kan sägas att flykting får anses inte ha behov av fristad
här, om han redan åtnjuter skydd i annat land. Detta gäller oavsett om
han där formellt erkänts som flykting eller inte. Enligt en internationellt
vedertagen uppfattning ankommer det på det land, dit flyktingen först tar
sin tillflykt, att ge asyl. Flykting, som åtnjuter skydd i annat land och reser
in i Sverige, kan avlägsnas härifrån enligt samma regler som gäller för utlänningar
i allmänhet. Möjligheterna att avlägsna en flykting är emellertid
begränsade, eftersom han - i motsats till vad som gäller om utlänningar
i allmänhet - inte får befordras till sitt hemland. Om en flykting skall kunna
avlägsnas härifrån är därför beroende av om det finns något annat land
som är villigt eller skyldigt att ta emot flyktingen. Skulle så inte vara fallet
får flyktingen anses vara i behov av fristad här.

Många länder i Europa, däribland Sverige, har ingått överenskommelser
om ömsesidig skyldighet att återta vissa personer som vistas olovligen i
annat land.

Sedan år 1958 gäller en mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge
träffad överenskommelse om gemensamt nordiskt passkontrollområde. Till
denna överenskommelse har Island sedermera anslutit sig. Huvudprincipen
i överenskommelsen är att man tillåter utlänning - varmed förstås ickenordbo
- att utan att undergå passkontroll resa direkt från ett nordiskt land
till ett annat nordiskt land. Sedvanlig passkontroll skall bara ske vid passering
av nordisk yttergrans. Varje land skall därvid beakta samtliga nordiska länders
intressen. Detta förutsätter bland annat att ländernas avvisningsregler
är i huvudsak överensstämmande. I överenskommelsen uppräknas olika
avvisningsgrunder, bland vilka kan nämnas avsaknad av pass och inreseeller
arbetstillstånd. Vissa mindre skiljaktigheter föreligger mellan de olika
nordiska ländernas interna avvisningsgrunder. Dessa beror främst på att
vissa länder utnyttjat överenskommelsens generalklausul, som medger möjlighet
att avvisa utlänning även på andra grunder än som angivits i överenskommelsen.
Visering och andra erforderliga tillstånd skall alltjämt ha
endast nationell giltighet. Överenskommelsen ålägger de fördragsslutande
staterna att övervaka att utlänning inte överskrider meddelad viseringstid
samt att han söker uppehållstillstånd när skyldighet att ha sådant tillstånd
inträder. I överenskommelsen har de nordiska staterna förbundit sig att
i viss omfattning återta utlänning som från nordisk stat inrest i annan nordisk
stat. Enligt artikel 9 i överenskommelsen är fördragssl utande stat, som be -

InU 1974:17

viljar utlänning uppehållstillstånd, skyldig att återta utlänningen om han
utvisats från annan nordisk stat. Enligt artikel 10 är fördragsslutande stat
vidare skyldig att återta utlänning, bl. a. om han borde ha avvisats vid
dess yttergrans på den grund att han saknade erforderligt pass eller inresetillstånd
och utan tillstånd rest från denna stat till annan nordisk stat
eller om han utan giltigt pass eller erforderligt tillstånd rest in direkt från
vederbörande stat till annan nordisk stat.

I prop. 1957:190 angående godkännande av passkontrollöverenskommelsen
och med förslag till lag om ändring i utlänningslagen framhöll föredragande
departementschefen (s. 61) att de i överenskommelsen intagna
bestämmelserna lämnade viss garanti för att varje land utövade passkontroll
vid sina yttergränser på ett tillfredsställande sätt, framför allt därigenom
att ett land i vissa fall kan bli skyldigt att återta utlänning som borde ha
avvisats.

Vidare kan nämnas att Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland år 1954
ingått en överenskommelse om ömsesidig skyldighet att motta vissa personer
som avlägsnats från det andra landet. Bl. a. skall Förbundsrepubliken under
vissa förutsättningar ta emot personer som olovligen inrest till Sverige från
Förbundsrepubliken. Slutligen kan anmärkas att stat som är ansluten till
flyktingkonventionen på vissa närmare angivna villkor är skyldig att återta
konventionsflykting som vistas i annan stat.

Delvis i anslutning till reglerna om politiskt flyktingskap har i Sverige
utvecklats en särskild form av humanitärt motiverad invandring. Sålunda har
av allmänt humanitära skäl uppehållstillstånd beviljats bl. a. medborgare
i krigförande land, vilka visserligen inte löper risk att förföljas i sitt hemland
men som riskerar straff främst för militära brott.

Vissa regler om förfarandet i utlänningsärenden

Beslut om avvisning meddelas och verkställs av polismyndighet. Beslut
om förpassning meddelas av invandrarverket och om utvisning av länsrätt.
Fråga om förvisning prövas, som förut nämnts, av allmän domstol. S. k.
politisk utvisning beslutas av Kungl. Majit. Förpassning, förvisning och
utvisning verkställs av länsstyrelse. I ärende om utvisning skall förhör hållas
med utlänningen om han begär det. Detsamma gäller i vissa fall vid verkställighet
av beslut om förpassning. I ärende om s. k. politisk utvisning
skall förhör alltid hållas. Även i andra ärenden enligt utlänningslagen kan
förhör hållas då anledning därtill förekommer. Till förhöret skall utlänningen
kallas. Tillfälle skall beredas utlänningen att ange sin ståndpunkt och uttala
sig om åberopade omständigheter.

Påstående om politiskt flyktingskap kan inte prövas i samband med beslut
om förvisning eller utvisning men kan, som berörs i det följande, tas upp
då beslutet skall verkställas. Framställs sådant påstående i ärende om förpassning
måste påståendet prövas. För att beslut om förpassning skall kunna
meddelas måste nämligen invandrarverket pröva om utlänningen har giltigt

InU 1974:17

pass och äger vistas här. Är utlänningen att anse som politisk flykting och
i behov av fristad får uppehållstillstånd inte utan synnerliga skäl vägras.
Föreligger inte sådana skäl har invandrarverket att på ansökan bevilja utlänningen
upphållstillstånd, varigenom frågan om förpassning förfaller.

Vad nu sagts om förpassning gäller delvis också avvisning. Enligt utlänningslagen
skall polismyndighet underställa centrala utlänningsmyndigheten
ärende om avvisning av utlänning, om utlänningen påstår att han
i det land varifrån han kommit löper risk att bli utsatt för politisk förföljelse
eller att han där inte åtnjuter trygghet att bli sänd till land där han löper
sådan risk och hans påstående inte är uppenbart oriktigt. Utlänningsmyndigheten
har att, efter hörande av utlänningsnämnden, besluta
i ärendet. Utlänningsmyndighetens prövning gäller formellt frågan om utlänningen
skall avvisas eller inte men måste i realiteten ta sikte på frågan
huruvida utlänningen skall ges fristad här såsom flykting. Om utlänningsmyndigheten
vid sin prövning finner att utlänningen är att anse
som flykting och i behov av fristad här samt att det inte föreligger synnerliga
skäl att vägra honom fristad, har enligt vad ovan sagts myndigheten att
på ansökan bevilja honom uppehållstillstånd. Frågan om avvisning förfaller
därmed. Reglerna om underställning utgör på så sätt en garanti för att utlänning,
som är att anse såsom flykting och behöver fristad här, inte avvisas
med mindre det föreligger synnerliga skäl därtill.

Som förut antytts kan utlänning i samband med att beslut om förvisning
och utvisning skall verkställas åberopa politiskt flyktingskap som hinder
mot verkställighet. Om påståendet inte är uppenbart oriktigt, skall ärendet
underställas invandrarverket som - efter hörande av utlänningsnämnden
i vissa fall - har att besluta i saken. Samma underställningsregel gäller vid
avvisning och förpassning, om utlänningen i samband med verkställigheten
åberopar politiskt verkställighetshinder. Underställning skall dock inte ske
om påståendet redan prövats enligt det beslut som skall verkställas.

Underställning skall även ske om svårigheter möter vid verkställighet
eller det är tvivelaktigt hur verkställighet skall ske. Har invandrarverket
meddelat beslut om avvisning eller förpassning, kan myndigheten lämna
anvisningar för verkställigheten.

I ämbetsskrivelse den 6 februari 1970 har Kungl. Majit meddelat vissa
anvisningar för handläggningen av ärenden om utlännings avlägsnande från
Sverige. I anvisningarna föreskrivs bl. a. att i ärende, vari påstående framställts
om risk för politisk förföljelse och som prövas av invandrarverket, verket
bör särskilt kontrollera, att utlänningen beretts tillfälle att yttra sig i alla
avseenden som kan ha betydelse för avgörandet och, om detta icke skett,
bereda utlänningen tillfälle att yttra sig i den mån hinder inte möter av
sekretesskäl. Verket bör vidare pröva om det finns anledning för verket
att föranstalta om förhör med utlänningen. Vidare gäller att i fall då påstående
om risk för politisk förföljelse icke godtagits beslut om avlägsnande icke
bör verkställas genom att utlänningen mot sin vilja befordras till land, där

InU 1974:17

han påstått sig löpa sådan risk eller icke vara trygg mot att sändas till land
i vilket han löper sådan risk, om verkställigheten kan ske till annat land.
Invandrarverket bör i sådant fall särskilt beakta möjligheterna att lämna
närmare anvisningar för verkställigheten.

När det gäller polismyndigheternas utredningar i ärenden om uppehållsoch
arbetstillstånd m. m. för utlänningar har invandrarverket efter samråd
med rikspolisstyrelsen meddelat vissa föreskrifter. Enligt dessa föreskrifter
skall utlänning, i samband med att grundutredning görs när han första gången
söker uppehållstillstånd i Sverige, tillfrågas om samtliga skäl han vill
åberopa för att fä stanna i landet. Vidare skall sökanden innan förhöret
avslutas uttryckligen tillfrågas om han angivit alla skäl - politiska och andra
- som han vill åberopa. Förhörsledaren skall göra en anteckning om att
så skett. Sökanden skall även tillfrågas hur han ställer sig till att lämna
landet för den händelse han skulle vägras uppehållstillstånd. Ytterligare stadgas
att sökanden måste fä klart för sig att i normalfallet ingen vidare utredning
kommer att ske och att det därför är av största vikt att han noggrant
redogör för alla de skäl han åberopar. Påstår utlänningen politiska skäl skall
han utförligt utfrågas om tider och platser för eventuell politisk aktivitet.

F/ss annan lagstiftning

Avvisning och utvisning kan även ske med stöd av lagen (1973:662) om
särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med internationell bakgrund.
Lagen, som är tidsbegränsad och gäller intill utgången av juni 1975,
ger möjlighet att avvisa eller utvisa utlänning om det finns grundad anledning
anta att han tillhör eller verkar för organisation eller grupp som
på grund av vad som är känt om dess verksamhet kan befaras här i riket
använda våld, hot eller tvång för politiska syften. Beslut om avvisning meddelas
av polismyndighet på grundval av en av rikspolisstyrelsen gjord förteckning
över utlänningar som skall avvisas. Beslut om utvisning fattas
av Kungl. Maj.t. Ärende om avvisning eller verkställighet av avvisningsoch
utvisningsbeslut skall underställas Kungl. Majit bl. a. om utlänningen
påstår att han är politisk flykting.

Enligt rättshjälpslagen (1972:429) kan rättshjälp beviljas i bl. a. ärenden
hos förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. Lagen är i princip bara
tillämplig på svenska medborgare men gäller även för medborgare i åtskilliga
utländska stater. I utlänningsärenden kan allmän rättshjälp och i vissa fall
då det är fråga om att avlägsna utlänning med stöd av utlänningslagen
eller lagen om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd med
internationell bakgrund rättshjälp genom offentligt biträde beviljas.

Vissa statistiska uppgifter

År 1973 meddelades tillhopa 1 196 lagakraftvunna avvisningsbeslut, varav
63 av invandrarverket, samt ådömdes enligt preliminära uppgifter 375 personer
förvisning. Under samma tid uppgick antalet lagakraftvunna beslut

InU 1974:17

om förpassning till 657 och om utvisning till 19. Därutöver beslöt invandrarverket
i 342 ärenden att avvisning ej skulle ske och i 416 fall att förpassning
ej skulle äga rum.

Beträffande en fördelning av avlägsnandeärendena efter medborgarskapsland
m. m. kan följande uppgifter lämnas.

Medborgar- skapsland	Avvisning		Ej av- tncninn	För- pass- ning	Ej för-pass-ning	Ut- visning
efter be-slut av polismyn-dighet	efter be slut av vandrar-verket	visning in-
Algeriet Arabrepubliken	22	1	1	12	2	-
Egypten	40	-	1	22	6	-
Chile	1	-	11	5	2	-
Finland	302	-	-	-	-	13
Frankrike	63	-	1	2	2	-
Grekland	70	22	89	144	»8	-
Italien	22	1	9	4	2	-
Jugoslavien	70	8	2	78	36	-
Marocko	46	2	2	18	13	-
Norge	64	-	-	-	-	-
Polen	10	5	22	73	114	-
Portugal	9	5	78	4	5	-
Spanien	24	4	3	13	10	-
Storbritannien	31	-	4	9	5	3
Tunisien	33	-	1	22	8	-
Turkiet	27	1	24	64	27	-
USA	17	3	4	22	13	2
Västtyskland	102	-	1	12	4	-
Övriga länder, statslösa, okänt medborgarskap	ISO	11	89	253	119	1
Summa	1 133	63	342	657	416	19

Vad angår antalet återsändanden med stöd av nordiska passkontrollöverenskommelsen
till övriga nordiska länder kan följande uppgifter lämnas.
Under år 1973 beslöt invandrarverket om avvisning eller förpassning med
stöd av överenskommelsen till Danmark i 46 fall och till Norge i 6 fall.
Några avlägsnanden till Finland eller Island förekom inte. Av dem som
återsändes till Danmark och Norge hade 49 åberopat skäl med politisk bakgrund.
Under år 1973 gjorde invandrarverket vidare på begäran av polismyndighet
framställning om mottagande i Danmark i 13 fall, i Finland
i 2 fall och i Norge i 1 fall. Det rörde sig här om fall där avvisningsbeslut
meddelats av polismyndighet själv.

InU 1974:17

Tidigare riksdagsbehandling

Som svar på enkel fråga av herr Takman angående tillämpningen av bestämmelserna
om avvisning av utlänningar anförde statsrådet Leijon den
22 november 1973(prot. nr 138 s. 113-117)bl. a. att de rutiner,som utarbetats
för utredning i ärenden där politiska skäl åberopas, och de tvingande reglerna
i utlänningslagen om underställning enligt hennes mening är en garanti för
att prövning sker av samtliga omständigheter i ärenden där en utlänning
åberopar behov av en fristad undan förföljelse. Hon framhöll vidare att
ärenden angående avvisning hos polismyndighet inte lår delegeras längre
ned än till polisintendent eller polissekreterare samt att alla beslut motiveras,
delges och översätts.

Vid riksdagsbehandlingen av prop. 1974:55 med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen om särskilda åtgärder till förebyggande av vissa våldsdåd
med internationell bakgrund anförde statsrådet Lidbom den 25 april i år
bl. a. att en översyn av utlänningslagstiftningen för närvarande pågår.

Vid 1971 års riksdag togs vissa frågor om politiskt flyktingskap upp till
debatt i samband med behandlingen av inrikesutskottets betänkande nr
1971:37 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i utlänningslagen, m. m., jämte motion (se prot. 152 s. 23-35). För
fullständighetens skull kan här också nämnas att dåvarande inrikesministern
dels den 11 mars 1971 besvarat en enkel fråga angående praxis för beviljande
av politisk asyl i Sverige (se prot. nr 41 s. 81-83), dels den 13 mars 1973
besvarat en enkel fråga angående behandlingen av ärenden rörande utlänningar
som vistas i Sverige (se prot. nr 41 s. 46-48) samt att statsrådet
Leijon den 18 april i år besvarat en enkel fråga om handläggningen av
ärenden rörande chilenska flyktingar.

Här bör också redovisas att riksdagen i år dels anvisat medel för anordnande
av tolkutbildning på högskolenivå och annan tolkutbildning (se
prop. 1974:1 bil. 10 s. 243, 244, 436 och 437, UbU 1974:13 och 1974:20),
dels biträtt ett i prop. 1974:1 bil. 13 (s. 173-176) framlagt förslag om registrering
av bl. a. tolkar samt föreslagit Kungl. Maj:t att pröva frågan
om ett auktorisationssystem för tolkar och översättare och att i samband
härmed överväga hela frågan om registrering och förmedling av tolkar på
nytt (InU 1974:6).

Utredningar m. m.

Den år 1961 tillkallade utlänningsutredningen, som under sitt arbete avgivit
fyra delbetänkanden, nämligen (SOU 1963:12) Uppehållstillstånd m. m.
för utländska studerande, (SOU 1967:18) Invandringen, (SOU 1971:35) Den
fria rörligheten för personer inom EEC och (Stencil Ds In 1972:20) Frihetsberövande
enligt utlänningslagen, framlade år 1972 ett femte och sista
delbetänkande, (SOU 1972:84) Flyktingskap, med bl. a. förslag till ändrade

InU 1974:17

bestämmelser rörande flyktings rättsliga ställning i Sverige. Utredningen,
som haft i uppdrag att bl. a. undersöka hur utlänningslagens bestämmelser
om asyl utfallit i praktiken, överlämnade samtidigt en redogörelse för svensk
praxis i ärenden om politiskt flyktingskap,(SOU 1972:85) Asyl. I betänkandet
konstaterar utredningen att utlänningslagens definition på politisk flykting
i vissa avseenden skiljer sig ifrån motsvarande definition i 1951 års flyktingkonvention.
I syfte att skapa ökade garantier för att konventionens bestämmelser
iakttas och därmed att konventionens förpliktelser uppfylls föreslår
utredningen att flyktingkonventionens definition på flykting införlivas
med svensk rätt och får ersätta den nuvarande definitionen i utlänningslagen.
Vidare föreslås att beslut om förvisning eller utvisning av utlänning som
är att anse som flykting och har behov av fristad här i landet får meddelas
endast om det föreligger synnerliga skäl därtill. Enligt utredningen bör ett
särskilt skydd ges också utlänning som på grund av de politiska förhållandena
i sitt hemland inte vill återvända dit och kan åberopa tungt vägande skäl
härför. Som exempel på utlänningar, som - i den mån de faller utanför
flyktingkonventionen - bör beredas ett sådant skydd, nämner utredningen
dels utlänning som riskerar strängt straff enbart därför att han lämnat sitt
land olovligen, dels utlänning som begått politiskt brott och riskerar att
åläggas allvarligt straff härför, dels utlänning som tvingas fullgöra militärtjänst
trots att bruk av vapen är oförenligt med hans allvarliga personliga
övertygelse och medför djup samvetsnöd för honom. Det särskilda skyddet
föreslås bestå i att utlänningen inte utan särskilda skäl får vägras tillstånd
att vistas i Sverige och att reglerna om politiskt verkställighetshinder skall
tillämpas även på utlänning som förföljs på grund av politiska förhållanden.
Vidare föreslås vissa vidgade möjligheter att klaga över beslut i utlänningsärenden.
I betänkandet pekar utredningen på att det nuvarande
utredningsförfarandet i utlänningsärenden visar en del allvarliga brister. Vid
genomgång av olika ärenden har utredningen konstaterat att utredningsmaterialet
i ärendena inte sällan varit bristfälligt och ofullständigt, vilket
haft sin orsak främst i att många polismyndigheter lider brist på kvalificerad
utredningspersonal och inte har tillgång till kunnig tolkhjälp. Enligt utredningens
mening är det angeläget att dessa brister snarast undanröjs. Utredningen
anser att det är ett från rättssäkerhetssynpunkt oundgängligt krav
att det utredningsmaterial varpå den centrala utlänningsmyndigheten grundar
sitt beslut är sakligt och fullständigt. Detta krav gör sig starkt gällande
i ärenden som rör flyktings rätt att vistas här i landet.

Utredningens betänkande är för närvarande föremål för överväganden
i nom arbetsmarknadsdepartementet.

Handläggningen av utlänningsärenden har vidare kritiserats i två skrivelser
i år till arbetsmarknadsdepartementet, den ena från Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund och den andra från Solidaritetskommittén
för Politiska Flyktingar. Kvinnoförbundet begär för sin del en sådan lagändring
att möjlighet skapas för inrättandet av en civil, parlamentarisk nämnd.

InU 1974:17

som skall utreda och bedöma ärenden om politisk asyl. Liknande önskemål
framförs även i skrivelsen från Solidaritetskommittén. Båda skrivelserna
remissbehandlas f. n.

Med anledning av riksdagens ställningstagande i år till frågan om auktorisation
av tolkar och översättare (se s. 10) har helt nyligen tillkallats en
särskild utredningsman för att verkställa den begärda översynen. Utredningsuppdraget
beräknas bli slutfört innevarande år.

I en skrivelse i år till Nordiska rådet har Svenska flyktingrådet ifrågasatt
den praxis som utbildats till följd av den nordiska passkontrollöverenskommelsen
och som innebär att en politisk flyktning som rest in från ett annat
nordiskt land och olovligen befinner sig här i landet inte anses vara i behov
av fristad här i riket, om han kan återsändas med stöd av överenskommelsen.
Flyktingrådet har hemställt att Nordiska rådet rekommenderar de fördragsslutande
staterna att inte på angivet sätt tillämpa passkontrollöverenskommelsen
när det gäller personer som åberopar politiskt flyktingskap som skäl
för uppehållstillstånd. Med anledning av skrivelsen har Nordiska rådets
juridiska utskott den 29 april i år beslutat att i skrivelser till de danska
och svenska justitiedepartementen söka närmare upplysningar om problemets
omfattning, bl. a. om det är fråga om ett generellt problem i de nordiska
länderna eller om ett mera isolerat problem i förhållandet mellan Danmark
och Sverige. Sedan en framställning med berört innehåll inkommit till justitiedepartementet
och därefter överlämnats till arbetsmarknadsdepartementet
har sistnämnda departement i skrivelse den 11 oktober 1974 besvarat
framställningen och därvid bl. a. anfört att det inte i något fall visat sig
att återsändande med stöd av överenskommelsen lett till att asylsökande
vidarebefordrats till land där han riskerar politisk förföljelse.

Inom invandrarverket pågår för närvarande en översyn av föreskrifterna
om polismyndigheternas handläggning av ärenden om uppehålls- och arbetstillstånd
med hänsyn bl. a. till de författningsändringar som skett efter
1971. Invandrarverket har vidare föreslagit rikspolisstyrelsen att särskilda
utredningscentraler inrättas på vissa större orter, dit utredningar angående
politiskt flyktingskap skall kunna koncentreras. Inom rikspolisstyrelsen har
tillsatts en särskild arbetsgrupp för utredning av frågan.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet två motioner som syftar till att bereda
vissa flyktingar trygghet mot att avlägsnas från Sverige.

Utskottet har i föregående avsnitt lämnat en utförlig redogörelse för utlänningslagstiftningens
regler beträffande politiska flyktingar. Enligt utskottets
mening innebär dessa bestämmelser tillfredsställande garantier för att
politisk flykting inte avlägsnas från Sverige om han skulle riskera att bli
utsatt för politisk förföljelse i något land. I praxis har utlänning, som i
hemlandet i sin frånvaro dömts för olovligt kvarstannande utomlands, an -

InU 1974:17

setts hysa välgrundad fruktan för politisk förföljelse och därför bedömts
som politisk flykting.

I motionen 1136 framhålls att det av humanitära skäl är särskilt angeläget
att utlänningar, som kommer från länder där utresetillstånd normalt inte
beviljas privatpersoner och där olovlig utresa är förenad med fängelsestraff,
ges uppehållstillstånd om de kommit till Sverige. Motionärerna anser vidare
att utlänningar med ursprungligt hemvist i sådana länder inte bör avlägsnas
till länder som inte undertecknat 1951 års Genévekonvention om politiska
flyktingar. Motionen mynnar ut i ett yrkande om åtgärder som garanterar
att utlänning inte direkt eller indirekt utvisas till land där han riskerar straff
för sin utresa.

En utlänning som riskerar strängt straff enbart därför att han rest ut
olovligen från sitt hemland men inte är att betrakta som politisk flykting
befinner sig otvivelaktigt i en svår situation. Utlänningsutredningen har
uppmärksammat detta i sitt betänkande Flyktingskap. Utredningen lägger
fram förslag som för den aktuella gruppen utlänningar innebär att de inte
utan särskilda skäl får vägras tillstånd att vistas i Sverige och att reglerna
om politiskt verkställighetshinder skall tillämpas på dem.

Utlänningsutredningens betänkande är f. n. föremål för överväganden
inom arbetsmarknadsdepartementet i samband med en allmän översyn av
utlänningslagstiftningen. Med hänsyn härtill är det inte erforderligt att riksdagen
tar något initiativ i anledning av motionen.

I motionen 1568 tas upp en fråga som rör handläggningen av ärenden
angående politiska flyktingar. Motionärerna anser att det finns risk för att
avvisning någon gång sker alltför summariskt och att det kan vara en
slump om en flykting får stanna eller ej. Motionärerna begär därför en sådan
ändring av utlänningslagens bestämmelser om avvisning att de politiska
flyktingarnas rättssäkerhet tryggas.

Det kan inte förnekas att det i en del fall visat sig vara svårigheter att
i ett avlägsnandeärende få fram alla omständigheter som är av betydelse
vid bedömningen av en utlännings rätt att vistas i Sverige. Det kan t. ex.
inträffa att utlänningen på grund av sina erfarenheter av polisen i hemlandet
inte vågar yppa relevanta omständigheter för den svenska polisen. Även
språksvårigheter kan vara ett besvärande handikapp.

Utlänningsutredningen har i samband med de ovan redovisade förslagen
uppmärksammat frågan om handläggningen i utlänningsärenden och pekat
på allvarliga brister. Utredningen framhåller att det från rättssäkerhetssynpunkt
är ett oundgängligt krav att det utredningsmaterial, som skall ligga
till grund för invandrarverkets beslut, är sakligt och fullständigt. Utredningen
säger vidare att detta krav gör sig starkt gällande i ärenden som
rör flyktings rätt att vistas här i landet. I sammanhanget vill utskottet nämna
att Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund i en skrivelse till arbetsmarknadsdepartementet
kritiserar handläggningen av utlänningsärenden.
Förbundet begär att en civil, parlamentarisk nämnd skall inrättas för att

InU 1974:17

utreda och bedöma ärenden om politisk asyl. Det kan även tilläggas att
vissa åtgärder redan har vidtagits som kan leda till att åtminstone en del
av de av utlänningsutredningen påtalade bristerna i utredningsförfarandet
botas. Det gäller främst ökad tolkutbildning och förbättrad tolkservice.

Som framgår av det anförda är frågor av det slag motionärerna aktualiserar
uppmärksammade i olika sammanhang. Det finns anledning att utgå
från att problemen kommer att behandlas i samband med den pågående
översynen av utlänningslagstiftningen. Med hänsyn härtill bör motionen
1568 inte föranleda någon åtgärd.

Utskottet hemställer

1. att motionen 1974:1136 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

2. att motionen 1974:1568 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 oktober 1974

På inrikesutskottets vägnar
KARL ERIK ERIKSSON

Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nordgren (m), Nilsson
i Östersund (s), fru Hörnlund (s), fru Ludvigsson (s), herrar Oskarson
(m), Nilsson i Kalmar (s). Lorentzon (vpk), Granstedt (c), Ulander (s), Rämgård
(c) och Carlström (fp).

GOTAB 74 7988 S Stockholm 1974