Inrikesutskottets betänkande nr 14 år 1974

InU 1974:14

Nr 14

Inrikesutskottets betänkande i anledning av motioner om anställningstrygghet
m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas följande fem under allmänna motionstiden
väckta motioner.

1974:1146 av herr Lorentzon m. fl. (vpk), vari yrkas att 21 § lagen om
anställningsskydd får nedanstående lydelse.

Nuvarande lydelse:

Arbetstagare, som under anställningstiden
har varit permitterad
mer än två veckor i följd eller
sammanlagt mer än 30 dagar under
samma kalenderår, har rätt till
lön och andra anställningsförmåner
för överskjutande permitteringstid,
såvida ej permitteringen
är en följd av att arbetet är säsongbetonat
eller annars till sin natur
icke sammanhängande.

Föreslagen lydelse:

Arbetstagare, som under anställningstiden
har varit permitterad
mer än tio dagar, oavsett om
dessa utgör en sammanhängande
period eller ej, har rätt till lön och
andra anställningsförmåner för
överskjutande permitteringstid, såvida
ej permitteringen är en följd
av att arbetet är säsongbetonat
eller annars till sin natur icke
sammanhängande.

Förmåner som motsvarande tillämpning.

Om anställningsförmån andra anställningsförmåner.

1974:1150 av herr Oskarson m. fl. (m, c), vari yrkas att riksdagen hos
Kungl. Maj:t anhåller om förslag till ändring av lagen om anställningsskydd,
innebärande att företagen befrias från en del av det
ekonomiska ansvaret för personalens uppsägnings- och permitteringslöner
vid force majeure-liknande situationer.

1974:1541 av herr Fransson m. fl. (c, m, fp), vari yrkas att riksdagen
beslutar att 32 § andra stycket lagen om anställningsskydd skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Rätt till överläggning tillkommer även den som har rätt till underrättelse
enligt 31 § andra stycket samt annan arbetstagarorganisation än som
avses i 31 § om den tilltänkta åtgärden berör eller kan beröra medlem i
organisationen.

1974:1558 av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari yrkas

1. att riksdagen uttalar sig för att deltagande i strejk aldrig får utgöra
grund för uppsägning eller avsked,

1 Riksdagen 1974. 18 sami. Nr 14

InU 1974:14

2. att förslag skyndsamt utarbetas och föreläggs riksdagen om att i
lag förbjuda svartlistning av arbetare, samt

3. att förslag utarbetas om ändringar i arbetsmarknadskungörelsen
som hindrar avvisande av arbetssökande som av arbetsförmedling funnits
kvalificerad och anvisats arbete.

1974:1571 av herr Träff m. fl. (m, c, fp), vari under 1 yrkas att 21 §
lagen om anställningsskydd ändras så, att skyldighet för arbetsgivare att
utge permitteringslön skall föreligga först då arbetstagare varit permitterad
mer än 60 dagar under ett kalenderår.

Yrkandet 2 i motionen om en utvidgning av arbetslöshetsförsäkringen
har behandlats av utskottet i betänkandet InU 1974:3.

Lagregler och förarbeten

Inledning

Riksdagen antog under höstsessionen 1973 lagen (1974:12) om
anställningsskydd (prop. 1973:129, InU 1973:36, rskr 1973:351). Lagen
skall träda i kraft den 1 juli 1974.

Lagens syfte är att förbättra skyddet för bestående anställningar för i
princip alla kategorier arbetstagare.

Genom lagen får arbetsgivarna vid nödvändiga omställningar på
arbetsplatserna ta större ansvar för arbetstagarna genom att i första hand
söka omplacera de anställda och i andra hand ta på sig ökat ekonomiskt
ansvar vid friställning av arbetskraft.

Den tidigare gällande principen om arbetsgivarens fria uppsägningsrätt
har i lagen ersatts av krav på saklig grund för uppsägning.

Vid permittering har arbetstagaren rätt till full lön i den mån
permitteringen varat viss tid.

Lagen innehåller också regler om den turordning som arbetsgivaren
skall iaktta vid uppsägning och permittering, regler om företrädesrätt vid
återanställning samt skyldighet att varsla och överlägga med arbetstagarorganisationer
i samband med bl. a. uppsägning, avskedande och permittering.
Vidare stadgas skadeståndsskyldighet för arbetsgivare som åsidosätter
sina förpliktelser enligt lagen.

Lagens regler är i väsentliga frågor tvingande och kan alltså inte i de
styckena sättas ur kraft genom avtal.

Uppsägning och avsked

Enligt 7 § i lagen skall uppsägning från arbetsgivarens sida vara sakligt
grundad. Arbetsgivaren är skyldig att överväga omplacering av arbetstagaren
innan uppsägning får ske. Tvist om uppsägning kan prövas av
domstol. Innan tvisten slutligt avgjorts, har arbetstagaren i allmänhet rätt
att gå kvar i arbetet (34 §). Enligt 11 § gäller en uppsägningstid av minst
en månad. Har arbetstagaren varit anställd viss minsta tid och fyllt 25 år,
har han emellertid rätt till längre uppsägningstid. Denna förlängs
successivt med stigande ålder från två till sex månader. Under uppsäg -

InU 1974:14

ningstiden har arbetstagaren, även om arbetsgivaren inte erbjuder honom
arbete, rätt till full lön, dock med avdrag för vad han förtjänat eller
uppenbarligen kunde ha förtjänat på annat håll.

Avskedande får enligt 18 § äga rum om arbetstagaren grovt åsidosatt
sina åligganden mot arbetsgivaren. Även tvist om avskedande kan prövas
av domstol. Domstolen kan förordna att anställningen skall bestå utan
hinder av avskedandet.

I propositionen (1973:129 s. 138) uttalade departementschefen att
arbetstagaren endast genom att han har rätt till lön under uppsägningstiden,
oavsett om arbete kan erbjudas, får erforderlig ekonomisk
trygghet under omställningstiden efter en uppsägning. Departementschefen
tillbakavisade tanken på att lön skulle kunna innehållas vid force
majeure och hänvisade till sitt uttalande i förarbetena till 1971 års lag om
anställningsskydd för äldre arbetstagare. Vid det tillfället uttalade
han (prop. 1971:107 s. lil) att viss tvekan kunde föreligga om undantag
skulle göras för det fallet att arbetsgivaren till följd av force majeure var
förhindrad att sysselsätta arbetstagaren under uppsägningstiden. Då
tjänstemännen i regel erhåller lön, även om sysselsättning till följd av
force majeure inte kan erbjudas under uppsägningstiden, och då
lagstiftningen inte bör bevara skillnader mellan tjänstemän och arbetare,
var departementschefen emellertid inte beredd göra undantag för force
majeure. Han hänvisade också till att arbetsgivarna har vissa möjligheter
att försäkra sig mot skada på grund av driftsavbrott.

Inrikesutskottet (1973:36 s. 54) godtog propositionen i denna del och
riksdagen följde utskottet.

I lagen anges inte närmare vad som skall anses som saklig grund för
uppsägning, då det inte ansetts lämpligt att ställa upp generella regler
eller binda rättsutvecklingen. I propositionen (1973:129 s. 120—129) har
departementschefen redogjort för vad som enligt hans mening utgör
saklig grund för uppsägning. I frågan om deltagande i arbetskonflikt skall
utgöra sådan grund anfördes (s. 125):

Ett deltagande i en facklig konflikt utgör givetvis normalt inte grund
för uppsägning. En situation där en strejk kan utgöra grund för
uppsägning är emellertid den då strejken är lag- eller avtalsstridig.
Strejken kan då framstå som ett sådant åsidosättande av den arbetsskyldighet
som åvilar arbetstagarna enligt deras anställningsavtal att arbetsgivaren
bör ha rätt att vidta uppsägning. Denna fråga är emellertid under
övervägande inom arbetsrättskommittén. Jag anser mig därför i detta
lagstiftningsärende inte böra uttala annat än att deltagande i en olovlig
strejk under vissa förutsättningar måste kunna utgöra grund för uppsägning.
I kvalificerade fall — t. ex. när det rör sig om någon som agiterar för
eller annars spelar en framträdande roll vid en allvarlig olovlig strejk —
bör det även kunna bli fråga om omedelbart avskedande.

Vid riksdagsbehandlingen av lagförslaget väcktes motioner i frågan.
Det yrkades i en partimotion av vänsterpartiet kommunisterna att
riksdagen skulle slå fast att deltagande i arbetskonflikt aldrig skulle
utgöra grund för uppsägning. I motioner av folkpartiet, centerpartiet och
herr Arne Geijer i Stockholm m. fl. (s) begärdes att riksdagen skulle

InU 1974:14

uttala att deltagande i lovlig konflikt inte skulle utgöra saklig grund för
uppsägning samt att vid den rättsliga bedömningen av deltagande i olovlig
konflikt som skäl för uppsägning hänsyn skulle tas till de omständigheter
som utlöst konflikten.

Inrikesutskottet (1973:36 s. 56) hemställde att motionerna inte skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd med följande motivering (s. 34):

Utskottet delar uppfattningen att deltagande i arbetskonflikter normalt
inte är giltig anledning till uppsägning. Detta gäller naturligtvis i
utpräglad grad vid lovliga konflikter. I vissa undantagsfall har enligt
hittillsvarande praxis arbetsgivaren ansetts ha rätt att säga upp arbetstagare
även i samband med lovliga konflikter. Det har gällt fall där
arbetsnedläggelsen leder till att företaget avvecklar en verksamhet eller
vid punktaktioner från en grupp arbetstagare som representerar en liten
organisation på arbetsplatsen. Hur man skall se på dessa speciella
situationer övervägs inom arbetsrättskommittén. Inte fteller vid olovliga
konflikter bör en arbetsgivare ha rätt att utan vidare säga upp
arbetstagare. Man måste, såsom framhålls i flera av motionerna, ta hänsyn
till de omständigheter som utlöst konflikten. Det kan exempelvis gälla
förhållanden som arbetsledningens uppträdande eller dålig arbetsmiljö.
Konfliktens allmänna karaktär och varaktighet bör självfallet också ha
betydelse vid bedömningen.

De frågor som här behandlats övervägs som tidigare nämnts inom
arbetsrättskommittén. De resultat kommittén kommer fram till får
betydelse även för uppsägningsreglema. I samband med att kommitténs
förslag prövas blir det tillfälle att åter ta upp de nu behandlade frågorna.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Permittering

Enligt 21 § utgår vid permittering full lön till arbetstagaren i den mån
permitteringen varat mer än två veckor i följd eller sammanlagt mer än
trettio dagar under samma kalenderår. Permitteringslön utgår dock ej om
permitteringen är en följd av att arbetet är säsongbetonat eller annars till
sin natur inte sammanhängande.

I propositionen (1973:129 s. 153) uttalade departementschefen att
det inte borde göras undantag från skyldigheten att utge permitteringslön
för det fall att permitteringen föranleds av omständigheter
utanför arbetsgivarens kontroll, såsom permittering på grund av konflikt
eller myndighetsbeslut som arbetsgivaren inte bort räkna med. (Jfr vad
tidigare anförts om uppsägningslön vid force majeure.) Departementschefen
anförde vidare att permittering enligt praxis inte får tillgripas om en
uppkommen arbetsbrist kan väntas bli långvarig eller om arbetstagaren
inte vidare skall användas i arbetsgivarens tjänst. Enligt departementschefen
innebär de nya reglerna ett stöd åt denna praxis och kommer reglerna
att få den effekten att arbetsgivare i största möjliga utsträckning kommer
att undvika att tillgripa permittering. Endast om starka ekonomiska skäl
eller andra tvingande omständigheter, som inte beror på arbetsgivaren,
gör det oundvikligt, kommer enligt departementschefen permittering att
tillgripas. Under förarbetena till 1971 års äldrelag (prop. 1971:107

InU 1974:14

s. 112), i vilken fanns motsvarighet till regeln om permitteringslön, ansåg
departementschefen i frågan om fristens längd att den var lämpligt
avvägd.

Inrikesutskottet godtog propositionens förslag i förevarande del
(1973:36 s. 54). Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Varsel och överläggning

Enligt 29 § skall arbetsgivare varsla arbetstagarorganisation om
tilltänkt åtgärd, då fråga uppkommer om uppsägning på grund av
arbetstagares personliga förhållanden, avskedande, uppsägning på grund
av arbetsbrist, permittering i vissa fall, återintagning efter permittering
m. m. Varsel skall ske minst viss tid — olika för olika fall — före den
tilltänkta åtgärden.

Varsel skall enligt 31 § första stycket lämnas till lokal arbetstagarorganisation
i förhållande till vilken arbetsgivaren är eller brukar vara bunden
av kollektivavtal i fråga om den arbetstagarkategori som berörs av den
tilltänkta åtgärden. Då fråga uppkommer om uppsägning av arbetstagare
på grund av dennes personliga förhållanden eller om avsked, skall
arbetsgivaren enligt 31 § andra stycket underrätta den berörde arbetstagaren
personligen. Den som har rätt till varsel eller underrättelse kan
enligt 32 § inom viss tid påkalla överläggning med arbetsgivaren.
Arbetsgivaren får inte vidta den åtgärd varslet eller underrättelsen gäller
förrän tillfälle till överläggning lämnats. Varsel kan behöva lämnas till
flera organisationer om åtgärden berör olika arbetstagarkategorier eller
berör arbetstagare som arbetar på ett område där flera organisationer,
vilka brukar stå i kollektivavtalsförhållande till arbetsgivaren, är verksamma.
Varselskyldighet föreligger även om det är en oorganiserad arbetstagare
som berörs av den tilltänkta åtgärden.

I propositionen (1973:129 s. 173) uttalade departementschefen i
frågan om vilken facklig organisation som arbetsgivaren skall kontakta i
varselsituationer, att arbetsgivaren i samtliga fall bör kontakta den lokala
arbetstagarorganisation i förhållande till vilken han är eller brukar vara
bunden av kollektivavtal i fråga om den kategori av anställda som berörs
av den tilltänkta åtgärden. Enligt departementschefen borde det däremot
inte krävas att arbetsgivaren vänder sig till en organisation som han
normalt inte brukar sluta avtal med, även om någon berörd arbetstagare
undantagsvis skulle tillhöra en sådan organisation. Departementschefen
tilläde att arbetsgivaren f. ö. många gånger torde sakna kännedom om
huruvida den anställde tillhör en sådan organisation. Enligt propositionen
(s. 176) borde rätt till överläggning med arbetsgivaren tillkomma
organisation som har rätt till varsel. Rätt till överläggning borde
också tillkomma arbetstagare, som har rätt till underrättelse.

I anslutning till propositionen väcktes motioner av folkpartiet, av herr
Ernulf (fp) samt av herrar Lidgård (m) och Winberg (m) vilka syftade till
att varsel skall lämnas till den fackliga organisation som arbetstagaren
tillhör.

InU 1974:14

Inrikesutskottet föreslog i sin hemställan (1973:36 s. 58) ett tillägg till
32 § av innebörd att förutom varselberättigad organisation överläggningsrätt
skulle tillkomma organisation som har medlemmar, vilka berörs eller
kan beröras av den aviserade åtgärden. Utskottet yttrade (s. 43) i sin
motivering:

Enligt utskottets uppfattning bör varsel under alla omständigheter
lämnas till organisation eller organisationer, som brukar stå i kollektivavtalsförhållande
till arbetsgivaren. Vissa skäl talar för att arbetsgivaren
därutöver skall ha skyldighet att ta kontakt med organisationer, som han
visserligen normalt inte brukar sluta avtal med men som har medlemmar
på arbetsplatsen. Vid övervägande av frågan har utskottet emellertid inte
ansett sig böra rekommendera en regel av den innebörden, då en sådan
lösning skulle komplicera varselsystemet, bl. a. med hänsyn till att
arbetsgivaren många gånger inte känner till att en anställd tillhör en
organisation som inte omfattas av kollektivavtal på arbetsplatsen. För att
ändå söka tillgodose intresset för den enskilde arbetstagaren att vid
överläggningar företrädas av den organisation han tillhör föreslår utskottet
att överläggningsrätten vidgas till att omfatta de organisationer som
har berörda medlemmar på arbetsplatsen. Organisationer av detta slag får
hålla sig underrättade om aktuella förhållanden genom medlemmarnas
försorg.

I reservation nr 12 (InU 1973:36 s. 71) anslöt sig herr Fagerlund m. fl.
(s) till propositionen i förevarande fråga och avstyrkte motionsyrkandena
med följande motivering:

Propositionens förslag att varsel skall lämnas till den eller de
organisationer som brukar stå i kollektivavtalsförhållande till arbetsgivaren
stämmer överens med principer som sedan lång tid rått på svensk
arbetsmarknad och som haft utomordentlig betydelse för den stabilitet
som utmärkt förhållandena på arbetsmarknaden. Organisationer som på
en arbetsplats har ansvar för kollektivavtal i fråga om ekonomiska
förmåner m. m. har enligt dessa principer ansvar även i andra hänseenden,
t. ex. i fråga om skyddsarbetet och den företagsdemokratiska utvecklingen.
Detta är enligt utskottets mening en riktig ordning, och
utskottet vill inte rekommendera att man bryter häremot när det gäller
varsel och överläggningsrätt.

Riksdagen biföll reservationen med 151 röster mot 148.

Förbud mot svartlistning m. m.

Samtidigt med lagen om anställningsskydd antog riksdagen också en
lag om vissa anställningsfrämjande åtgärder. I den finns en bestämmelse
att arbetsmarknadsstyrelsen, om andra åtgärder inte hjälpt, kan förordna
att arbetsgivare inte får anställa andra arbetstagare än dem som
arbetsförmedlingen anvisat eller godtagit. Detta gäller emellertid endast i
fråga om äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga.
Andra bestämmelser om förbud att avvisa av arbetsförmedlingen anvisade
arbetssökande finns inte, ej heller bestämmelser om förbud mot
”svartlistning” av arbetare.

I samband med förslaget till lag om vissa anställningsfrämjande
åtgärder väckte vänsterpartiet kommunisterna en motion, vari bl. a.

InU 1974:14

begärdes ett riksdagsuttalande av innebörd att man borde överväga att
ändra arbetsmarknadskungörelsen så, att arbetsgivare hindras att på icke
saklig grund, bl. a. svartlistning, avvisa arbetssökande som anvisats av
arbetsförmedlingen.

Inrikesutskottet anförde i sitt betänkande följande (1973:36 s. 51):

Arbetsgivare bör självfallet inte avvisa arbetssökande på ovidkommande
grunder. En lagstiftning av det slag motionärerna avser bjuder
emellertid på flera svårigheter. För att få effekt skulle den antagligen
behöva kombineras med ett generellt arbetsförmedlingstvång. Enligt
utskottets mening bör problemen angripas på annat sätt. Utskottet vill
här peka på att rekryteringsfrågorna kan komma i ett annat läge genom
det ökade personalinflytandet på bl. a. dessa frågor som f. n. övervägs av
arbetsrättskommittén. Även frågan om föreningsrättsskyddet för arbetssökande
tillhör de frågor som kommittén kan väntas behandla. Med
hänsyn till det anförda avstyrker utskottet motionen även i denna del.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Utskottet

Deltagande i arbetskonflikt som grund för uppsägning

Lagen om anställningsskydd, som antogs av 1973 års höstriksdag och
träder i kraft den 1 juli i år, bygger på principen att uppsägning från
arbetsgivarens sida skall vara sakligt grundad. Om en arbetsgivare bryter
mot denna regel kan domstol förklara uppsägningen ogiltig och utdöma
skadestånd. Åsidosätter arbetsgivaren domstolens ogiltigförklaring kan
ytterligare skadestånd utdömas. Vid uppsägning skall arbetsgivaren iaktta
regler om bl. a. uppsägningstid och uppsägningslön. Om en arbetstagare
grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren kan han avskedas utan
iakttagande av uppsägningstid.

1 lagen om anställningsskydd anges inte närmare vad som skall anses
som saklig grund för uppsägning. Det ansågs inte lämpligt att uppställa
generella regler med hänsyn till att förhållandena skiftar mellan branscher,
arbetsplatser etc. Det befarades också att precisa lagregler på ett
olyckligt sätt skulle kunna binda rättsutvecklingen. I motiven till lagen
anges emellertid relativt utförligt vad som skall anses utgöra saklig grund.
En av de frågor som behandlas är hur deltagande i arbetskonflikt skall
bedömas. Vid riksdagsbehandlingen förelåg olika motioner i frågan,
däribland en med samma innebörd som det som nu är aktuellt i
vänsterpartiet kommunisternas partimotion 1558, nämligen att deltagande
i strejk aldrig skall få utgöra giltig grund för uppsägning.
Inrikesutskottet, som behandlade frågan, anförde i sitt av riksdagen i
denna del godkända betänkande att deltagande i arbetskonflikt normalt
inte är giltig anledning till uppsägning. Detta gällde enligt utskottets
uppfattning i utpräglad grad vid lovliga konflikter. Utskottet konstaterade
emellertid, att arbetsgivare enligt praxis i vissa undantagsfall

InU 1974:14

ansetts ha rätt att säga upp arbetstagare i samband med lovliga
arbetskonflikter. Det har gällt fall där arbetsnedläggelse kan leda till
avveckling av företaget eller vid punktaktioner från grupper av arbetstagare
som representerar mindre organisationer. Utskottet hänvisade utan
eget ställningstagande till att dessa speciella situationer övervägdes inom
arbetsrättskommittén. Utskottet anförde vidare att en arbetsgivare inte
heller vid olovliga konflikter hade rätt att utan vidare säga upp
arbetstagare. Hänsyn måste tas till omständigheter som utlöst konflikten.
Som exempel angavs arbetsledningens uppträdande och dålig arbetsmiljö.
Konfliktens allmänna karaktär och varaktighet skulle också beaktas vid
bedömningen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan att
de föreliggande motionsyrkandena inte skulle föranleda någon åtgärd.

Arbetsrättskommittén, som utskottet hänvisade till förra året, beräknas
avge sitt betänkande innevarande år. Med hänvisning därtill och till
vad ovan refererats avstyrker utskottet ifrågavarande yrkande i motionen
1558.

Lön vid uppsägning och permittering

Vid permittering har arbetstagare enligt 21 § lagen om anställningsskydd
rätt till full lön under permitteringstiden i den mån permitteringen
varat mer än två veckor i följd eller sammanlagt mer än 30 dagar under
samma kalenderår. Permitteringslön utgår emellertid inte om permitteringen
är en följd av att arbetet är säsongbetonat eller eljest till sin natur
icke sammanhängande. Vid uppsägning har arbetstagaren, även om han
inte erbjuds arbete av arbetsgivaren, rätt till full lön under uppsägningstiden,
som kan variera mellan en och sex månader, beroende på bl. a.
arbetstagarens ålder. Avdrag skall dock göras för vad arbetstagaren
förtjänat eller uppenbarligen kunde ha förtjänat på annat håll.

I två motioner, 1150 av herr Oskarson m. fl. (m, c) och 1571 av herr
Träff m. fl. (m, c, fp), hävdas att reglerna är alltför stränga mot
arbetsgivare som nödgas inskränka verksamheten på grund av omständigheter
som ligger utanför hans kontroll. I motionen 1150 yrkas att
företagen befrias från en del av det ekonomiska ansvaret för uppsägningsoch
permitteringslöner vid force majeure-liknande situationer. I motionen
1571 yrkas att permitteringslön skall utgå först efter en sammanlagd
permitteringstid av 60 dagar under ett år. 1 båda motionerna hänvisar
man bl. a. till energikrisen och därav föranledda driftinskränkningar och
framhåller att det inte är rimligt att företagen i sådana situationer får
bära de ekonomiska konsekvenserna av att de anställda ställs utan arbete.
I motionen 1571 anses att problemen bör lösas inom ramen för en
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Ett yrkande av motsatt innebörd föreligger i motionen 1146 av herr
Lorentzon m. fl. (vpk). Motionärerna hävdar att gällande regler är alltför
förmånliga för arbetsgivarna och yrkar att permitteringslön utgår efter tio
dagars permittering under ett år, oavsett om dagarna utgör en sammanhängande
period eller ej. Motionärerna pekar på att en arbetsgivare med
nuvarande regler kan införa korttidsarbete — 4-dagarsvecka — under

InU 1974:14

ganska lång tid och därmed vältra över det ekonomiska ansvaret för
driftinskränkningar på arbetslöshetsförsäkringen. Trettiodagarstiden bör
därför kortas till tio dagar.

De båda förstnämnda motionerna tar upp ett problem som är väl värt
att övervägas. Bakom motionerna ligger en av de svårigheter som är
förenade med en trygghetslagstiftning av den typ det här gäller. Enligt
utskottets mening innebär det emellertid inte någon lösning av problemet
att ställa arbetstagare helt eller delvis utan löneskydd i situationer som
inte kan förutses och som innebär nedläggning eller inskränkning av
driften. I stället bör företagares möjligheter att i sådana situationer kunna
betala uppsägnings- och permitteringslöner förbättras. Olika lösningar är
därvid tänkbara. Försäkringsliknande anordningar eller ökade möjligheter
för företagare att avsätta resurser som får tas i anspråk vid driftinskränkningar
kan övervägas. Problemet är inte särpräglat för force majeuresituationer,
även om det då kan bli akut, utan hänger samman med
företagens allmänna möjligheter att bära vad som brukar kallas den
latenta löneskulden. Det problemet har tagits upp i motioner som
behandlas i skatteutskottets betänkande 1974:21. I betänkandet diskuteras
olika möjligheter för företagen till fondavsättning m. m. Inrikesutskottet
noterar för sin del att skatteutskottet anmäler att företagsskatteberedningen
kommer att behandla dessa frågor. Med hänsyn till det
anförda bör yrkandena i motionerna 1150 och 1571 inte föranleda någon
åtgärd.

Yrkandet i motionen 1146 om skärpning av den aktuella bestämmelsen
är utskottet inte berett att biträda. Lagen om anställningsskydd bör
få verka någon tid innan ändringar i densamma prövas. Utskottet vill
tillägga att arbetstagaren i allmänhet har rätt till permitteringslön enligt
särskilt avtal eller arbetslöshetsersättning under de 14 första dagarna av
en permitteringsperiod.

Överläggningsrätt

Då fråga uppkommer om uppsägning, avskedande, permittering m. m.,
skall arbetsgivaren viss tid före den tilltänkta åtgärden varsla lokal
arbetstagarorganisation, i förhållande till vilken han är eller brukar vara
bunden av kollektivavtal i fråga om den arbetstagarkategori som berörs av
den tilltänkta åtgärden. Vid uppsägning på grund av arbetstagarens
personliga förhållanden och vid avskedande skall arbetsgivaren dessutom
underrätta arbetstagaren personligen. Den som har rätt till varsel eller
underrättelse har också rätt till överläggning med arbetsgivaren. Överläggning
skall påkallas inom viss tid. Innan överläggning hållits, får
arbetsgivaren inte vidta den tilltänkta åtgärden.

I motionen 1541 av herr Fransson m. fl. (c, m, fp) begärs att rätt till
överläggning alltid skall tillkomma arbetstagarorganisation om den
tilltänkta åtgärden berör eller kan beröra medlem i organisationen. Om
en arbetstagare riskerar att sägas upp eller avskedas, behöver han stöd av
den fackliga organisation han tillhör. Detta stöd bör enligt motionärerna
inte vara beroende av om organisationen står eller brukar stå i

InU 1974:14

kollektivavtalsförhållande till arbetsgivaren. Motionärerna anser att lagens
regel strider dels mot syftet med lagstiftningen, som är att skydda den
enskilde arbetstagaren, dels mot föreningsrätten. I motionen påpekas att
någon motsvarande inskränkning i överläggningsrätten inte funnits i
statstjänstemannalagen, vilket enligt motionärerna inte medfört någon
olägenhet.

Utskottet har i och för sig förståelse för den tanke som ligger bakom
motionen, nämligen att en arbetstagare vid överläggning med arbetsgivaren
i samband med uppsägning eller permittering skall äga företrädas av
den organisation arbetstagaren tillhör. Med den utformning lagen har
tillgodoses också detta önskemål vid uppsägning på grund av
arbetstagarens personliga förhållanden. Enligt utskottets uppfattning har
nämligen i dessa fall den uppsagde rätt att vid överläggning biträdas av sin
organisation. När det gäller uppsägning på grund av arbetsbrist eller permittering
har organisation till vilken arbetsgivaren står eller brukar stå i
kollektivavtalsförhållande överläggningsrätt enligt lagen. Detta är naturligt
med hänsyn till det ansvar en sådan organisation har för förhållandena
på arbetsplatsen både i trygghetsfrågor och andra spörsmål som rör
de anställdas förhållanden. Organisationen kan ha ingått avtal som skiljer
sig från lagens regler i fråga om turordnings- eller liknande frågor och kan
därför ha ett särskilt intresse att utöva inflytande på tillämpningen.

Frågan huruvida organisationer utöver de kollektivavtalsslutande bör
tillerkännas överläggningsrätt kan — som ovan framgår — inte bedömas
enbart med utgångspunkt i den enskildes intresse att företrädas av
organisation han tillhör, utan hänsyn måste även tas till det gällande
systemet på svensk arbetsmarknad. Det måste sålunda beaktas att
organisationer som är bärare av kollektivavtalen på en arbetsplats har
tagit på sig ansvar i skilda hänseenden för utvecklingen. Denna ordning är
grunden för det reformarbete inom arbetsrätten som nu är aktuellt och
som kan väntas fortsätta bl. a. på grundval av arbetsrättskommitténs
förslag, som beräknas föreligga innevarande år.

Enligt utskottets uppfattning bör det vara möjligt att, utan att bryta
sönder den ordning som nu gäller, i väsentlig grad tillgodose de intressen
som ligger bakom motionen. En organisation kan av något skäl —
vanligen att endast ett fåtal medlemmar är anställda inom ett avtalsområde
— ha mindre intresse av att stå i kollektivavtalsförhållande till
arbetsgivaren men likväl vilja företräda sin medlem vid överläggningar om
uppsägning eller permittering till följd av inskränkning i driften. I sådana
fall bör det vara möjligt för organisationen att, utan att träda i allmänt
kollektivavtalsförhållande till arbetsgivaren, på förbundsplanet teckna
kollektivavtal om rätten till överläggning i arbetsbristfallen. Med en sådan
ordning kan alltså organisationer som driver en seriös facklig verksamhet i
förväg tillförsäkra sig inflytande i aktuella hänseenden på områden där de
allmänt sett har ett mindre engagemang. Tillfälligt uppkommande
föreningar av arbetstagare utan kollektivavtal med arbetsgivaren kan
däremot inte med lagens hjälp tilltvinga sig överläggningsrätt i de aktuella
fallen.

InU 1974:14

Utskottet anser för sin del att man bör avvakta utvecklingen och se
om inte systemet fungerar på ett tillfredsställande sätt enligt de riktlinjer
som ovan angivits. Det förslag som inom en tämligen nära framtid kan
väntas från arbetsrättskommittén kan också ge ny belysning åt de
allmänna spörsmål om förhandlingsrätt m. m. som är en del av det
aktuella problemkomplexet. Skulle utvecklingen på det i motionen
behandlade området visa att seriöst arbetande organisationer med ett
mindre antal medlemmar på en arbetsplats inte kan hävda sig på ett
rimligt sätt eller skulle eljest olägenheter uppkomma till följd av
lagreglernas utformning, bör reglerna övervägas i samband med prövningen
av arbetsrättskommitténs väntade förslag.

Vad utskottet anfört bör bringas till Kungl. Mäj:ts kännedom.

Förbud mot svartlistning m. m.

I motionen 1558 begär vänsterpartiet kommunisterna dels förslag till lag
med förbud mot svartlistning av arbetare, dels ändring i arbetsmarknadskungörelsen
så att arbetsgivare hindras att avvisa arbetssökande, som
arbetsförmedlingen funnit kvalificerade och anvisat arbete.

Ett motionsyrkande med i huvudsak samma innebörd som de nu
aktuella behandlades i samband med förslaget till lag om vissa anställningsfrämjande
åtgärder. Inrikesutskottet uttalade då att arbetsgivare självfallet
inte bör avvisa arbetssökande på ovidkommande grunder men att
lagstiftning av det begärda slaget medförde åtskilliga svårigheter. För att
få effekt skulle den antagligen behöva kombineras med generellt
arbetsförmedlingstvång. Utskottet ansåg att problemen borde angripas på
annat sätt och hänvisade till att rekryteringsfrågorna kan komma i ett
annat läge genom det ökade personalinflytande på bl. a. dessa frågor som
övervägs inom arbetsrättskommittén. Slutligen pekade utskottet på att
föreningsrättsskyddet för arbetssökande tillhörde de ämnen som kommittén
kunde väntas behandla. Utskottet avstyrkte med hänvisning till
det anförda motionsyrkandet.

Utskottet har inte anledning att ompröva sin tidigare inställning och
hänvisar ånyo till att arbetsrättskommittén väntas avge sitt betänkande
innevarande år. De aktuella motionsyrkandena avstyrks således.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande deltagande i arbetskonflikt som grund för uppsägning
att riksdagen avslår motionen 1974:1558, yrkandet
1,

2. beträffande lön vid uppsägning och permittering att motionerna
1974:1146, 1974:1150 och 1974:1571, yrkandet 1,
inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

3. beträffande vidgad överläggningsrätt att riksdagen i anledning
av motionen 1974:1541 ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört,

InU 1974:14

4. beträffande förbud mot svartlistning m. m. att riksdagen
avslår motionen 1974:1558, yrkandena 2 och 3.

Stockholm den 14 maj 1974

På inrikesutskottets vägnar
BENGT FAGERLUND

Närvarande: herrar Fagerlund (s), Nordgren (m), fru Jonäng (c), herrar
Oskarson (m), Nilsson i Kalmar (s), Gustafsson i Säffle (c), Granstedt (c),
fru Berglund (s), herrar Olsson i Asarum (s), Ekinge (fp), Andréasson i
Falkenberg (s), Ulander (s), Rämgård (c), Hallgren (vpk) och Carlström
(fp).

Reservationer

1. Deltagande i arbetskonflikt som grund för uppsägning (punkt 1)

av herr Hallgren (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 7 med ”1
lagen” och slutar på s. 8 med ”motionen 1558” bort ha följande lydelse:
I lagen om anställningsskydd anges inte närmare vad som skall anses
som saklig grund för uppsägning. Riksdagen godtog i fjol ett konstlat
resonemang, som gick ut på att deltagande i arbetskonflikt skulle kunna
vara grund för uppsägning vid såväl ”lovliga” som ”olovliga” konflikter.
Riksdagen bör nu slå fast att deltagande i arbetskonflikt aldrig får utgöra
grund för uppsägning eller avskedande. Vad utskottet anfört i denna
fråga bör ges Kungl. Maj:t till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande deltagande i arbetskonflikt som grund för uppsägning
att riksdagen med bifall till motionen 1974:1558,
yrkandet 1, som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört.

2. Lön vid uppsägning och permittering (punkt 2)

av herr Hallgren (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med ”De
båda” och slutar med ”en permitteringsperiod” bort ha följande lydelse:
Regeln om permitteringslön har den svagheten att ett företag kan
tillämpa kortare permitteringstid än 14 dagar utan att ekonomiskt ansvar
inträder enligt lagen. Företagen kan, såsom exempelvis skedde under
oljekrisen i vintras, införa arbetsvecka om fyra dagar under ganska lång

InU 1974:14

tid. I sådana fall kommer företagen att vältra över kostnader, som de
eljest skulle bära, på arbetslöshetsförsäkringen. Enligt utskottets mening
bör denna övervältringsmöjlighet beskäras genom att trettiodagarstiden,
såsom föreslås i motionen 1146, kortas ned till tio arbetsdagar. Det
aktuella lagrummet bör ändras i enlighet härmed. Därigenom blir
företagen skyldiga enligt lag att utge lön vid permittering, som under ett
år omfattar mer än tio dagar, oavsett om dessa utgör en sammanhängande
period eller ej.

Utskottets ställningstagande till förmån för en skärpning av företagens
ekonomiska skyldigheter gentemot sina anställda innebär samtidigt att
utskottet inte kan biträda yrkandena i motionerna 1150 och 1571 om
allehanda lättnader i företagens ekonomiska ansvar. De båda motionerna
avstyrks således.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande lön vid uppsägning och permittering att riksdagen
i anledning av motionen 1974:1146 samt med avslag på
motionerna 1974:1150 och 1974:1571, yrkandet 1, forsin
del antager följande

Förslag till

Lag angående ändring i lagen (1974:12) om anställningsskydd

Härigenom förordnas att 21 § lagen (1974:12) om anställningsskydd
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Arbetstagare, som under anställningstiden
har varit permitterad
mer än tio dagar under samma
kalenderår, har rätt till lön och
andra anställningsförmåner för
överskjutande permitteringstid, såvida
ej permitteringen är en följd
av att arbetet är säsongbetonat
eller annars till sin natur icke
sammanhängande.

Förmåner som motsvarande tillämpning.

Om anställningsförmån andra anställningsförmåner.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

InU 1974:14

3. Vidgad överläggningsrätt (punkt 3)

av herr Hallgren (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 10 med
”Utskottet har” och slutar på s. 11 med ”Kungl. Maj:ts kännedom” bort
ha följande lydelse:

Motionärernas syfte är att en arbetstagare vid uppsägning eller
permittering alltid skall kunna biträdas vid förekommande överläggning
av sin egen organisation, oavsett om den organisationen träffat kollektivavtal
med arbetsgivaren eller inte. Denna rätt föreligger i praktiken vid
uppsägning på grund av arbetstagarens personliga förhållanden. Vid
uppsägning på grund av arbetsbrist eller permittering har däremot den
avtalsbundna organisationen ensam överläggningsrätten. Detta gäller
oavsett om berörda arbetstagare är medlemmar i organisationen eller ej.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att denna ordning inte är
rimlig. Enligt utskottets uppfattning är det självklart att alla organisationer
vilkas medlemmar berörs av driftinskränkning skall ha rätt att
företräda sina medlemmar vid överläggning med arbetsgivaren.

Frågan har också en föreningsrättslig aspekt. Som motionärerna med
all rätt framhåller kommer den aktuella bestämmelsen i 32 § lagen om
anställningsskydd att de facto diskriminera vissa organisationer. Detta är
oförenligt med de värderingar som ligger bakom lagstiftningen om
föreningsfrihet. I sammanhanget vill utskottet i likhet med motionärerna
peka på den överläggningsrätt som varje organisation med medlemmar på
en arbetsplats f. n. har enligt 30 § tredje stycket statstjänstemannalagen.
I propositionen 1974:88 vill man emellertid strypa denna överläggningsrätt
som ett led i strävandena att monopolisera det fackliga inflytandet
till vissa organisationer. Utskottet återkommer till den frågan i betänkandet
15, men vill här slå fast att det inte kan komma i fråga att på detta
sätt beskära den fackliga friheten.

Den ståndpunkt utskottet gjort sig till tolk för innebär att utskottet
tillstyrker att 32 § andra stycket lagen om anställningsskydd ändras på
det sätt som föreslagits i motionen 1541.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande vidgad överläggningsrätt att riksdagen med bifall
till motionen 1974:1541 antar följande

Förslag till

Lag angående ändring i lagen (1974:12) om anställningsskydd

Härigenom förordnas att 32 § lagen (1974:12) om anställningsskydd
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

32 S

Den som tilltänkta åtgärden.

Rätt till överläggning tillkom- Rätt till överläggning tillkom -

InU 1974:14

Föreslagen lydelse

har rätt till mer även den som har rätt till

31 § andra underrättelse enligt 31 § andra

stycket samt annan arbetstagarorganisation
än som avses i 31 §, om
den tilltänkta åtgärden berör eller
kan beröra medlem i organisationen.

Överläggning skall underrättelse lämnades.

Har överläggning har lämnats.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

4. Förbud mot svartlistning m. m. (punkt 4)

av herr Hallgren (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med ”Ett
motionsyrkande” och slutar med ”avstyrks således” bort ha följande
lydelse:

För utskottet framstår det som självklart att arbetsgivare inte skall
tillåtas avvisa eller avskeda arbetssökande på ovidkommande grunder. Så
sker emellertid i praktiken, bl. a. förekommer svartlistning av fackligt och
politiskt aktiva arbetare. En sådan diskriminering strider mot grundläggande
fri- och rättigheter, och omedelbara åtgärder bör därför sättas in
för att stoppa missbruket. Utskottet ansluter sig sålunda till motionskravet
om lagstiftning som förbjuder svartlistning och hindrar arbetsgivarna
att avvisa av arbetsförmedlingen anvisade sökande, som förmedlingen
bedömt ha erforderliga yrkesmässiga och andra kvalifikationer för
ifrågavarande arbete. Vad utskottet anfört bör ges Kungl. Maj:t till
känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande förbud mot svartlistning m. m. att riksdagen med
bifall till motionen 1974:1558, yrkandena 2 och 3, som sin
mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Ekonomiska konsekvenser för företag och anställda vid driftinskränkning
på grund av force majeure (punkt 2)

av herrar Nordgren (m) och Oskarson (m):

Vi vill betona att de anställda inte bör drabbas ekonomiskt då företag
tvingas nedlägga verksamheten eller inskränka driften på grund av force
majeure. Detta synsätt återfinns också i motionerna 1150 och 1571. Å

Nuvarande lydelse

mer även den som
underrättelse enligt

InU 1974:14

andra sidan bör regelsystemet inte utformas på ett sådant sätt att företag
i situationer som ligger helt utanför deras kontroll åläggs så stränga
förpliktelser att dessa i sig blir orsaken till företagets nedläggning. En
sådan utformning av reglerna står i direkt motsättning till lagstiftningens
syfte som är att främja anställningstryggheten. Vi vill stryka under vikten
av att dessa synpunkter beaktas i det aviserade utredningsarbetet. Bl. a.
bör undersökas om problemen kan lösas inom ramen för en obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring.

GOTAB 74 7553 S Stockholm 1974