Finansutskottets' betänkande nr 39 år 1974

FiU 1974:39

Nr 39

Finansutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974:168
med förslag till lag om kreditpolitiska medel, m. m., jämte motioner.

Propositionen

I propositionen 1974: 168 har Kungl. Majit (finansdepartementet)
efter hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta i propositionen
framlagda förslag till

1. lag om kreditpolitiska medel,

2. lag om ändring i lagen (1934: 437) för Sveriges riksbank,

3. lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar,

4. lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse,

5. lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker,

6. lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen.

I det följande redovisas först lagförslagen, därefter (s. 11—27) propositionens
huvudsakliga innehåll och de med anledning av propositionen
väckta motionerna (s. 27—32).

1 Riksdagen 1974. 5 sami. Nr 39

FiU 1974: 39

2

Lagförslagen
1 Förslag till

Lag om kreditpolitiska medel

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 § Kreditpolitiska medel enligt denna lag är likviditetskrav, kassakrav,
utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän placeringsplikt, särskild
placeringsplikt och räntereglering.

2 § I denna lag förstås med

1. bankinstitut: bankaktiebolag, sparbank och centralkassa för jordbrukskredit,

2. försäkringsinstitut: allmänna pensionsfonden och försäkringsföretag
med svensk koncession,

3. kreditinstitut: bankinstitut, jordbrukskassa, kreditaktiebolag, försäkringsinstitut,
landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionerna, Svenska
skeppshypotekskassan och Skeppsfartens sekundärlånekassa.

3 § Om det behövs för att uppnå de mål som fastställts för riksbankens
penningpolitiska verksamhet, kan regeringen på framställning
av fullmäktige i riksbanken förordna att riksbanken får använda kreditpolitiskt
medel.

Förordnande om utlåningsreglering, placeringsplikt eller räntereglering
får meddelas endast om synnerliga skäl föreligger.

4 § Förordnande kan avse ett eller flera slag av bankinstitut, försäkringsinstitut
eller annat kreditinstitut och, i fråga om emissionskontroll
och räntereglering, även annan.

Förordnande om utlåningsreglering eller räntereglering skall begränsas
till viss tid, högst ett år. Förordnande om annat kreditpolitiskt medel
gäller tills vidare, högst tre år. Det kan dock bestämmas att gälla viss
tid, likaledes högst tre år.

5 § Har förordnande om kreditpolitiskt medel givits, meddelar riksbanken
de föreskrifter som behövs för användningen av sådant medel.

6 § I fråga om likviditetskrav, kassakrav, utlåningsreglering, placeringsplikt
eller räntereglering får riksbanken

1. begränsa användningen till ett eller flera slag av institut,

2. undantaga visst institut, om särskilda skäl föreligger,

3. utfärda olika föreskrifter för skilda institut.

Likviditetskrav

7 § Förordnande om likviditetskrav kan avse bankinstitut.

8 § Med likviditetskrav avses att bankinstituts likvida medel vid viss
tidpunkt skall uppgå till ett belopp som svarar mot viss andel, högst
femtio procent, av institutets förbindelser med de avdrag och undantag
som riksbanken anger enligt 9 § 4 och 5.

FiU1974: 39

3

9 § Riksbanken anger

1. den tidpunkt då likviditetskrav skall vara uppfyllt (beräkningstidpunkt),

2. det procenttal som skall gälla för likviditetskravet,

3. vilka tillgångar som får räknas som likvida medel,

4. vilka skulder som skall avdragas från summan av tillgångarna enligt
3,

5. i vad mån undantag från förbindelserna får göras.

Som likvida medel skall alltid räknas skattkammarväxlar, obligationer
och andra förbindelser som utfärdats av staten samt obligationer som utfärdats
av Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan
eller Sveriges allmänna hypoteksbank eller av kreditaktiebolag
och som avser bostadskreditgivning.

10 § I fråga om bankaktiebolag, vars förbindelser huvudsakligen utgöres
av inlåning från en särskild grupp av bankinstitut, gäller att sådan
inlåning avdrages från summan av de likvida medlen endast i den mån
tillgodohavande hos institut i gruppen upptagits som likvida medel.

Beträffande bankaktiebolag på vilket första stycket äger tillämpning
får riksbanken föreskriva högre procenttal än som anges i 8 §.

Kassakrav

11 § Förordnande om kassakrav kan avse bankinstitut.

12 § Med kassakrav avses att bankinstituts medel, som innestår på
checkräkning i riksbanken, ökade med inneliggande kassa i den mån
denna enligt 13 § får medräknas, vid viss tidpunkt skall uppgå till ett
belopp som svarar mot viss andel, högst femton procent, av institutets
förbindelser med de undantag som riksbanken anger enligt 13 § 4.

13 § Riksbanken anger

1. den tidpunkt då kassakrav skall vara uppfyllt (beräkningstidpunkt),

2. det procenttal som skall gälla för kassakravet,

3. i vad mån inneliggande kassa får medräknas för uppfyllande av
kassakrav,

4. i vad mån undantag från förbindelserna får göras.

Utlåningsreglering

14 § Förordnande om utlåningsreglering kan avse bankinstitut.

15 § Med utlåningsreglering avses att ett högsta belopp (maximibelopp)
fastställes för

1. utlämnade lån,

2. beviljade men ej utlämnade lån, eller för

3. garantiförbindelser som är knutna till kreditgivning.

16 § Riksbanken fastställer för viss tidpunkt (beräkningstidpunkt) eller
för viss tidsperiod (beräkningsperiod) maximibelopp enligt 15 § i
förhållande till lånens eller garantiförbindelsernas storlek vid viss tidpunkt
eller på annat sätt. Därvid får riksbanken ge skilda regler för
utlånmg eller garantiförbindelser avseende olika ändamål.

FiU1974: 39

4

Emissionskontroll

17 § Med emissionskontroll avses att obligationer, förlagsbevis eller
andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej får utan tillstånd
av riksbanken utges av annan än riksgäldskontoret och att andra
skuldebrev, som ej avser inlåning på räkning från allmänheten, ej får
utan sådant tillstånd utges av kreditinstitut.

18 § Riksbanken anger vilka slag av värdepapper som ej får utges
utan tillstånd enligt 17 § och från vilken tidpunkt emissionskontrollen
gäller.

Allmän placeringspiikt

19 § Förordnande om allmän placeringspiikt kan meddelas för att
tillgodose behovet av långfristig kredit åt staten eller för bostadsbyggandet.
Sådant förordnande kan avse bankinstitut eller försäkringsinstitut.

20 § Med allmän placeringspiikt avses att ökningen under en viss
tidsperiod (beräkningsperiod) av bankinstituts eller försäkringsinstituts
prioriterade placeringar skall utgöra antingen en viss andel av ökningen
av institutets totala placeringar eller, i fråga om bankinstitut, en viss
andel av institutets totala placeringar.

21 § Riksbanken anger vilka placeringar som är prioriterade och hur
underlaget för beräkningen av placeringsplikten skall bestämmas.

Särskild placeringspiikt

22 § Förordnande om särskild placeringspiikt kan meddelas för att
tillgodose behovet för bostadsbyggandet av kredit under byggnadstid
(byggnadskredit). Sådant förordnande kan avse bankinstitut.

23 § Med särskild placeringspiikt avses skyldighet för bankinstitut
att lämna byggnadskredit för särskilt angivet byggnadsföretag, för vilket
statligt bostadslån utgår eller kommer att utgå och för vilket kommunal
borgen föreligger.

24 § Riksbanken anger vilket eller vilka bankinstitut som skall lämna
byggnadskredit för visst byggnadsföretag.

Räntereglering

25 § Förordnande om räntereglering kan avse kreditinstitut och, i
fråga om inlåning, även annan som driver inlåning på räkning av det
slag bank allmänneligen begagnar.

26 § Med räntereglering avses att högsta eller lägsta ränta fastställes
för inlåning eller att högsta ränta fastställes för utlåning av pengar.
Sådan reglering omfattar ej ränta som fastställts i särskild ordning eller
som beräknas enligt särskilda bestämmelser.

Med ränta likställes varje annan gottgörelse, som utgör ersättning
vid lån av pengar.

FiU 1974: 39

5

27 § Riksbanken får bestämma olika räntor för skilda slag av in- eller
utlåning.

Uppgiftsskyldighet

28 § Kreditinstitut skall efter anmodan av riksbanken lämna de uppgifter
som riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om kreditpolitiskt
medel behöver användas eller för att tillämpa meddelat förordnande.
Uppgiftsskyldighet som sagts nu åligger även annan som kan
omfattas av förordnande enligt 25 §.

Riksbanken får föreskriva att uppgift om ränteändring skall lämnas
senast femton dagar före ändringen.

Om skyldighet att hålla vissa uppgifter hemliga finns bestämmelser
i lagen (1934: 437) för Sveriges riksbank.

Särskild avgift

29 § Kreditinstitut eller annan, som åsidosätter föreskrift som meddelats
med stöd av förordnande enligt denna lag, skall till statsverket
erlägga särskild avgift.

Fråga om särskild avgift prövas av riksbanken.

30 § Särskild avgift skall utgöra, vid åsidosättande av föreskrift i fråga
om

1. likviditets- eller kassakrav, ett belopp som svarar mot ränta på
underskottet för tiden från föregående beräkningstidpunkt eller, om
tidigare beräkning ej skett, från det föreskriften trätt i tillämpning, varvid
räntesatsen för år får i fråga om likviditetskrav överstiga riksbankens
diskonto med högst tre procentenheter och i fråga om kassakrav
uppgå till högst två gånger diskontot,

2. utlåningsreglering, ett belopp som för tiden från föregående beräkningstidpunkt
eller, om tidigare beräkning ej skett, från det föreskriften
trätt i tillämpning eller för beräkningsperiod svarar mot ränta
på det belopp med vilket utlåningen överskridit fastställd gräns, varvid
räntesatsen för år får med högst tre procentenheter överstiga riksbankens
diskonto,

3. emissionskontroll, högst två procent av hela lånesumman för varje
år av den för lånet bestämda längsta löptiden,

4. allmän placeringsplikt, ett belopp som för beräkningsperiod svarar
mot ränta på den del av ålagd placeringsplikt för perioden eller för perioden
och tidigare beräkningsperioder sammantagna som ej uppfyllts,
varvid räntesatsen för år får med högst tre procentenheter överstiga
riksbankens diskonto,

5. särskild placeringsplikt, högst fem procent av den del av ålagd
placeringsplikt som ej uppfyllts,

6. räntereglering, två gånger det belopp med vilket räntan avvikit
från den ränta som skolat utgå enligt fastställd räntesats.

Vid tillämpning av första stycket 1 får utjämning ske mellan överskott
och underskott under två eller flera perioder och räntan beräknas
på det genomsnittliga underskottet.

31 § Föreligger särskilda skäl får särskild avgift nedsättas eller efterges.

F1U 1974: 39

6

Straff m. m.

32 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig
uppgift i samband med fullgörande av skyldighet enligt 28 § första
stycket dömes till böter, om gärningen ej är belagd med straff i brottsbalken.

I ringa fall dömes ej till ansvar.

33 § Mot riksbankens beslut enligt denna lag får talan ej föras.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

Genom lagen upphäves

1. likviditets- och kassakvotslagen (1962: 256),

2. placeringskvotslagen (1962: 257) och

3. ränteregleringslagen (1962: 258).

De upphävda lagarna gäller dock i fråga om förhållande, som hänför
sig till tiden före den 1 januari 1975.

Den nya lagen gäller redan före nämnda dag i fråga om åtgärd, som
behövs för tillämpningen därefter.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1934: 437) för Sveriges riksbank

Härigenom förordnas att 35 § lagen (1934: 437) för Sveriges riksbank
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

35 §i

Följande ärenden i riksbanken skola hållas hemliga: kreditärenden
och sådana ärenden, som omförmälas i 14—16 §§, ävensom andra
ärenden, som röra kunders förhållanden till riksbanken eller annan kreditinrättning;
ärenden av penningpolitisk natur beträffande vilka fullmäktige
finna, att deras offentliggörande kunde medföra skada för riksbanken;
frågor om tillverkning och kontroll av banksedlar samt om
vården av riksbankens behållningar.

Utöver vad som följer av första
stycket skola ärenden enligt lagen
(1974:000) om kredit politiska

medel hållas hemliga, såvitt avser
uppgifter om kreditinstituts eller
annan uppgiftsskyldigs affärs- eller
driftförhållanden, dock endast i
den mån uppgifternas offentliggörande
kunna vara till skada för
den uppgiftsskyldige.

1 Senaste lydelse 1970: 280.

FiU 1974: 39

7

Nuvarande lydelse

Överläggningar och beslut i sådana
frågor skola upptagas i särskilt
protokoll, vars innehåll ej må
yppas förrän femtio år efter protokollets
datum, där ej riksdagens
finansutskott, dess revisorer eller
fullmäktige i riksbanken anse sådant
tidigare kunna ske utan skada
för riksbanken.

Föreslagen lydelse

Överläggningar och beslut i frågor,
som avses i första eller andra
stycket, skola upptagas i särskilt
protokoll, vars innehåll ej må yppas
förrän femtio år efter protokollets
datum, där ej riksdagens
finansutskott, dess revisorer eller
fullmäktige i riksbanken anse sådant
tidigare kunna ske utan skada
för riksbanken eller för uppgiftsskyldig
som avses i andra
stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

3 Förslag till

Lag oin ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar

Härigenom förordnas att 31 § lagen (1937: 249) om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar1 skall ha nedan angivna
lydelse.

Föreslagen lydelse
31 §

Nuvarande lydelse

Handlingar i ärenden, om vilkas
hemlighållande stadgas i lagen
för Sveriges riksbank, må ej utan
tillstånd av fullmäktige i riksbanken
eller av riksdagens finansutskott
eller revisorer utlämnas tidigare
än femtio år efter handlingens
datum.

Handlingar i ärende eller del
av ärende, om vars hemlighållande
stadgas i lagen (1934: 437) för
Sveriges riksbank, må ej utan tillstånd
av fullmäktige i riksbanken
eller av riksdagens finansutskott
eller revisorer utlämnas tidigare
än femtio år efter handlingens datum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975.

1 Lagen omtryckt 1971: 203.

FiU 1974: 39

8

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom förordnas att 91 § lagen (1955: 183) om bankrörelse skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

91 §

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skola i avseende å bankaktiebolags
inventarium, balansräkning samt vinst- och förlusträkning gälla
följande bestämmelser.

1 mom. Tillgångarna må, såframt ej nedan annorlunda stadgas, icke
upptagas vare sig över verkliga värdet eller till högre belopp än det vartill
kostnaderna för deras anskaffning uppgått.

2 mom. Andra tillgångar än sådana, som äro avsedda till stadigvarande
bruk för bankbolaget, må, såframt upplysning om förhållandet
lämnas i förvaltningsberättelsen, upptagas till högre belopp än som motsvarar
kostnaderna för deras anskaffning, dock ej över verkliga värdet.

Räntebärande obligation som
avses i 57 § första stycket A 2
eller B 1 må upptagas till ett värde
(medeltalsvärde) som grundas
på medelräntan under de senaste
tio åren på obligationer utfärdade
av staten, Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och Sveriges
allmänna hypoteksbank. Medeltalsvärdet
fastställes av tillsynsmyndigheten.

3 mom. Hava under räkenskapsåret kostnader nedlagts för förbättring
å tillgång avsedd till stadigvarande bruk för bankbolaget eller hava
sådana kostnader balanserats från tidigare räkenskapsår, må de inräknas
i anskaffningskostnaderna.

Tillgång varom nu sagts må ej eljest upptagas till högre belopp än det
vartill den var uppförd i närmast föregående balansräkning. Dock må
tillgång, vilken måste anses äga ett bestående värde väsentligt överstigande
nämnda belopp, upptagas till högst detta värde, såframt tillsynsmyndigheten
medgivit uppskrivningen. I fråga om fast egendom må ej
i något fall uppskrivning ske över senast fastställda taxeringsvärdet.

4 mom. Osäkra fordringar skola upptagas högst till det belopp varmed
de beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas
såsom tillgång.

5 mom. Kostnader för bolagsbildningen eller för ökning av aktiekapitalet,
så ock förvaltningskostnader må icke upptagas såsom tillgång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975 och tillämpas första gången
vid bokslutet för år 1974.

FiU1974:39

9

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker

Härigenom förordnas att 48 § lagen (1955: 416) om sparbanker skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

48 §!

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i fråga om sparbanks
balansräkning gälla:

1. Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för sparbanken, må ej
i vidare mån än som betingas av förbättringar, som nedlagts å desamma,
i balansräkningen för det år, varunder de förvärvats, upptagas till
högre värde än som motsvarar kostnaderna för deras förvärvande och
därefter till högre värde än det, vartill de varit uppförda i närmast
föregående balansräkning. Är det verkliga värdet lägre än det belopp,
vartill dylik tillgång sålunda upptagits, skall å tillgången årligen avskrivas
vad som motsvarar dess av ålder och nyttjande eller annan därmed
jämförlig orsak uppkomna värdeminskning.

Utan hinder av vad nu sagts må fast egendom, avsedd till stadigvarande
bruk för sparbanken, eller tomträtt till fastighet, avsedd för
sådant ändamål, för täckande av förlust å sparbankens rörelse uppskrivas
högst till det bestående värde, tillgången i fråga måste anses
äga, såframt tillsynsmyndigheten medgivit uppskrivningen. I intet fall
må dock uppskrivning ske över senast fastställda taxeringsvärdet å den
fasta egendomen eller, vad gäller tomträtt, å byggnad eller byggnader,
som utgöra tillbehör till tomträtten. Vad sålunda stadgats skall äga
motsvarande tillämpning å aktie, som omförmäles i 24 § första stycket
2.

2. Beträffande andra tillgångar än som nämnts under 1 gäller att de
ej må upptagas över verkliga värdet. För fordran, som förfaller eller
kan av sparbanken uppsägas till betalning först efter längre tid än ett
år, må värdet icke sättas högre än att avkastning erhålles efter en räntefot,
som svarar mot det allmänna ränteläget. Närmare föreskrifter om
värderingen av här avsedda fordringar meddelas årligen av tillsynsmyndigheten.
Osäkra fordringar skola upptagas högst till det belopp,
varmed de beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke
upptagas såsom tillgång.

Utan hinder av vad nu sagts
må räntebärande obligation som
avses i 26 § första stycket A 2
eller B 1 upptagas till ett värde
(medeltalsvärde) som grundas på
medelräntan under de senaste tio
åren på obligationer utfärdade av
staten, Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och Sveriges

1 Senaste lydelse 1968: 602.

FiU 1974: 39

10

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

allmänna hypoteksbank. Medeltalsvärdet
fastställes av tillsynsmyndigheten.

3. I stället för avskrivning å tillgångs värde må motsvarande belopp
kunna uppföras å särskilt värdeminskningskonto. Minskning av värdeminskningskonto
är medgiven, där avskrivning med samma belopp sker
å motsvarande tillgång, så ock i den mån, enligt vad förut i denna
paragraf är sagt, hinder ej möter för uppskrivning av tillgång samt
minskning av värdeminskningskonto sker i stället för sådan uppskrivning.

4. Avskrivning skall avse viss tillgång eller grupp av tillgångar av
likartad beskaffenhet.

5. De belopp, till vilka sparbankens särskilda fonder uppgå, skola
vart för sig i balansräkningen uppföras bland skulderna. Benämningen
fond må endast användas för grundfond, reservfond och garantifond.

6. Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom
tillgång.

7. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av sparbankens
ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland skulderna.
Tillika skall inom linjen upptagas av sparbanken ställda panters sammanlagda
bokförda värde. Inom linjen skola ock anmärkas de pensionsåtaganden,
som ej upptagits bland skulderna. Ytterligare skall inom
linjen uppföras ränta å garantifond eller grundfond, som till följd
av reglerna i 19 § icke kunnat utbetalas.

Vad i bokföringslagen stadgas om balansräknings införande i inventariebok
skall såvitt angår sparbanks balansräkning i stället avse dess
införande i sparbankens huvudbok. Balansräkningen skall vara uppställd
i lämpliga huvudposter, till vilka specifikationer skola finnas i
handelsbok eller bilaga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975 och tillämpas första
gången vid bokslutet för år 1974.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas att 44 § lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

44 §

Kreditkassas tillgångar må, såframt ej nedan annorlunda stadgas,
icke upptagas vare sig över verkliga värdet eller till högre belopp än
det vartill kostnaderna för deras anskaffning uppgått.

Andra tillgångar än sådana, som Andra tillgångar än sådana, som
äro avsedda till stadigvarande bruk äro avsedda till stadigvarande bruk

för kassan, må, såframt upplys- för kassan, må, såframt upplys -

FiU 1974: 39

11

Föreslagen lydelse

ning om förhållandet lämnas i förvaltningsberättelsen,
upptagas till
högre belopp än som motsvarar
kostnaderna för deras anskaffning,
dock ej över verkliga värdet. Räntebärande
obligation som avses i
34 § första stycket A 2 eller B 1
må dock upptagas till ett värde
(medeltalsvärde) som grundas på
medelräntan under de senaste tio
åren på obligationer utfärdade av
staten, Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och Sveriges
allmänna hypoteksbank. Medeltalsvärdet
fastställes av tillsynsmyndigheten.

Hava under räkenskapsåret kostnader nedlagts för förbättring på
tillgång avsedd till stadigvarande bruk för kassan eller hava sådana
kostnader balanserats från tidigare räkenskapsår, må de inräknas i anskaffningskostnaderna.
Tillgång varom nu sagts må ej eljest upptagas
till högre belopp än det vartill den var uppförd i närmast föregående
balansräkning. Dock må tillgång, vilken måste anses äga ett bestående
värde väsentligt överstigande nämnda belopp, upptagas till högst detta
värde, såframt tillsynsmyndigheten medgivit uppskrivningen. I fråga
om fast egendom må ej i något fall uppskrivning ske över senast fastställda
taxeringsvärdet.

Osäkra fordringar skola upptagas högst till det belopp varmed de
beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas
såsom tillgång.

Förvaltningskostnader må icke upptagas såsom tillgång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975 och tillämpas första
gången vid bokslutet för år 1974.

Nuvarande lagar och deras tillämpning m. m.

Lagstiftningen på det kreditpolitiska området omfattar tre lagar, nämligen
likviditets- och kassakvotslagen (1962: 256), placeringskvotslagen
(1962: 257) och ränteregleringslagen (1962: 258). Frånsett en ändring år
1964 i 6 § ränteregleringslagen är lagarna i sak oförändrade sedan tillkomsten
år 1962. Före genomförandet av 1962 års lagstiftning på det
kreditpolitiska området hade under 1950-talet tillämpats ett system med
överenskommelser och rekommendationer gällande likviditetskvoter för
affärsbankerna, andra arrangemang för att begränsa kreditgivningen
och tillgodose statens och bostadsbyggandets kreditbehov samt emissionskontroll.
Dessutom fanns en lag om kassareserver — lagen
(1949: 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela sär -

Nuv ar ande lydelse

ning om förhållandet lämnas i förvaltningsberättelsen,
upptagas tili
högre belopp än som motsvarar
kostnaderna för deras anskaffning,
dock ej över verkliga värdet.

FiU 1974: 39

12

skilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv — och en ränteregleringslag
— lagen (1951: 767) om räntereglering m. m.

Såväl likviditets- och kassakvotslagen som placeringskvotslagen tillkom
efter förslag av 1957 års kreditmarknadsutredning, vars betänkande
(SOU 1960: 16) Banklikviditet och kreditprioritering behandlade
utvecklingen på kapitalmarknaden och behovet av ytterligare lagstiftning
för att reglera kreditgivningen från stabiliseringspolitisk synpunkt
eller i prioriteringssyfte (prop. 1962: 52, BaU 17, rskr 233). Likviditetsoch
kassakvotslagen ersatte 1949 års lag om kassareserver.

Ränteregleringslagen tillkom efter en utredning inom finansdepartementet
och ersatte 1951 års ränteregleringslag (prop. 1962: 143, BaU 17,
rskr 233).

Samtliga nu gällande tre lagar som avser kreditpolitiken har karaktär
av fullmaktslagar, vilket innebär att de kan tillämpas efter förordnande
av Kungl. Maj:t sedan fullmäktige i riksbanken gjort framställning om
det. Lagarna är tidsbegränsade men har efter hand förlängts i perioder
om tre år. Genom beslut av 1974 års vårriksdag har lagstiftningen förlängts
tills vidare, dock längst till utgången av juni 1975 (prop.
1974: 106, FiU 22, rskr 219).

Likviditets- och kassakvotslagen får tillämpas när det prövas oundgängligen
nödvändigt för att uppnå det mål som fastställts för riksbankens
penningpolitiska verksamhet. Grundtanken bakom lagen är att
riksbanken skall ges möjlighet att på ett mera direkt sätt påverka volymen
av de tillgångar som bankerna kan disponera för utlåning. Förordnande
om likviditetskvot kan tillämpas på bankaktiebolag, sparbanker
och centralkassor för jordbrukskredit.

Likviditetskvot definieras som förhållandet vid en viss tidpunkt mellan
nettobeloppet av en kreditinrättnings likvida medel och dess samtliga
förbindelser med vissa undantag. Till likvida medel (likviditetskvotens
täljare) räknas summan av i huvudsak följande tillgångar:

inneliggande kassa samt medel hos riksbanken eller riksgäldskontoret,
inhemska checkar och postremissväxlar,

tillgodohavanden hos annan kreditinrättning som kan underkastas
förordnande om likviditetskvot,

statens skattkammarväxlar, obligationer och andra skuldförbindelser,
upptagna till marknadsvärdet,

obligationer utfärdade av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan eller
av kreditaktiebolag för bostadskreditgivning, upptagna till marknadsvärdet
samt

kortfristig fordran på utländsk bank eller bankir eller i riksbanken rediskonterbara
utrikes växlar.

Nettobeloppet likvida medel erhålls sedan avdrag gjorts med:
skuld till riksbanken,

FiU 1974: 39

13

skuld till annan kreditinrättning som kan underkastas förordnande
om likviditetskvot samt

kortfristig skuld till utländsk bank.

Huvudregeln innebär alltså att de likvida medlen i stort sett utgörs av
nettoställningen mot riksbanken och svenska och utländska banker, fordringar
på svenska staten och innehavet av bostadsobligationer. Härtill
kan läggas hypoteksbankens obligationer samt checkar och postremissväxlar.

En viktig modifikation av huvudregeln gäller emellertid för bank vars
inlåning huvudsakligen utgörs av inlåning från andra banker. Den infördes
med tanke på Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank och innebär
att dessas nettoskuld till sparbanker resp. centralkassor inte ingår
som negativ post bland de likvida medlen utan likställs med inlåning
från allmänheten.

Vid beräknandet av likviditetskvotens nämnare skall från samtliga
förbindelser avdras följande:
skuld som avdragits i täljaren,
beviljade men icke disponerade krediter,
garantiförbindelser,
förlagsbevis i viss utsträckning samt
lån i samband med återlån.

Riksbanken kan föreskriva att även annan förbindelse får avdragas.
Likviditetskvotens storlek bestäms av riksbanken. Den är maximerad
till 25 % för sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit och till
50 % för affärsbanker.

Förordnande om kassakvoter kan ges endast beträffande bankaktiebolag.
Kravet gäller här tillgodohavanden i riksbanken. Motivet för att
sparbanker och centralkassor uteslöts såvitt avser förordnande om kassakvoter
var att dessa normalt inte håller kassamedel i riksbanken utan i
Sparbankernas Bank resp. Jordbrukets Bank, vilka som bankaktiebolag
kan omfattas av förordnande om kassakvoter.

Kassakvot definieras som förhållandet vid en viss tidpunkt mellan en
kreditinrättnings på checkräkning i riksbanken innestående medel och
inrättningens samtliga förbindelser med de undantag som gäller för likviditetskvotens
nämnare. Kassakvotens storlek fastställs av riksbanken.
Den får inte sättas högre än 15 %.

Vad gäller kassakvotens nämnare för Sparbankernas Bank och Jordbrukets
Bank ingår nettoskulden till sparbanker resp. centralkassor
bland de förbindelser mot vilka kvotkravet ställs.

Förordnande om placeringskvoter utfärdas av Kungl. Maj:t efter
framställning från riksbanksfullmäktige. Ett förordnande skall vara motiverat
av utomordentliga omständigheter i samband med behov att tillgodose
långfristig kredit till staten eller bostadsbyggandet. Kvotens storlek,
vars maximum i lagen är fastställt till 80 %, skall anges i det av

FiU 1974: 39

14

Kungl. Maj:t utfärdade förordnandet. Förordnande om placeringskvot
kan utfärdas för försäkringsbolagen, sparbankerna och allmänna pensionsfonden.

Placeringskvot definieras som förhållandet mellan förändringen under
en viss i förväg bestämd tidsperiod, beräkningsperioden, av en kreditinrättnings
prioriterade placeringar och förändringen under samma tid av
inrättningens samtliga placeringar med vissa angivna undantag.

De placeringar som räknas som prioriterade vid beräknandet av placeringskvoten
är följande (placeringskvotens täljare):

kassa, checkar och banktillgodohavanden minus bankskulder,
statsobligationer och andra statsskuldförbindelser,
obligationer utfärdade av hypoteksbanken, stadshypotekskassan, bostadskreditkassan
och kreditaktiebolag för bostadsfinansiering,
lån mot inteckning i fastighet eller tomträtt med bebyggelse övervägande
bestående av bostäder, om utlämnade lån avser ny bebyggelse,
lån med kommunal garanti för nya bostadsfastigheter och vissa lån,
som lämnats till kommun, samt
kreditinrättnings egna fastigheter bestående av nya bostadsfastigheter
efter avdrag för inteckningar i fastigheterna.

I placeringskvotens nämnare skall från kreditinrättningens samtliga
placeringar undantas:

skuld, som avdragits i täljaren,

lån, som utlämnats av livförsäkringsbolag mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev
inom återköpsvärdet,

lån, som allmänna pensionsfonden lämnat kreditinrättning i samband
med återlån (numera kallat refinansieringslån),
återlån, lämnade av kreditinrättning.

Ränteregleringslagen innehåller regler om anmälningsskyldighet beträffande
kreditinstitutens räntesatser m. m. och ändringar i dem, om
maximiränta eller minimiränta för inlåning på bankräkning och om maximiränta
för utlåning. Lagen innehåller också regler om emissionskontroll.
Förordnande i fråga om ränta eller emissionskontroll får ges bara
om det på grund av utomordentliga omständigheter är påkallat för att
uppnå det mål som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet.

Beträffande inlåningsräntor kan såväl maximi- som minimiräntor
föreskrivas. Tillämpningsområdet bestäms som inlåning av penningar
hos kreditinrättning och annan som bedriver inlåning på räkning som av
bank allmänneligen begagnas. Den tidigare lagen gav möjlighet att föreskriva
minimiränta för inlåning från allmänheten på sådan räkning. Införandet
av maximiräntor grundades på att konkurrens om inlåningen kan
spela en central roll i en ränteregleringsprocess.

Genom att orden ”från allmänheten” saknas i bestämningen av ifrågavarande
inlåning omfattar regleringen av inlåningsränta inte bara

FiU 1974: 39

15

bankinstituten utan också t. ex. KF:s och HSB:s inlåning från medlemmar
på bankmässiga räkningar.

I fråga om utlåning gäller att maximisatser kan föreskrivas för utlåning
från bankaktiebolag, sparbanker, jordbrukets kreditkassor, försäkringsbolag
och allmänna pensionsfonden.

Bestämmelsen om emissionskontroll innebär främst att obligationer,
förlagsbevis eller andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev
inte får utges utan tillstånd av riksbanken. Denna regel täcker väl den
kontroll som riksbanken sedan år 1952 utövat enligt överenskommelse
med affärsbankerna. År 1964 utvidgades emissionskontrollen att omfatta
också reverslån utgivna av kreditaktiebolag. Detta får ses mot
bakgrunden av att andra kreditaktiebolag än de fastighetsfinansierande
kreditaktiebolagen anskaffat medel genom reverslån.

Förordnande med stöd av likviditets- och kassakvotslagen har meddelats
vid tre tillfällen. Kassakvoter gällde för affärsbankerna under tiden
den 2 januari—15 februari 1968. För samma bankinstitut gäller vidare
förordnande om likviditetskvot sedan den 4 mars 1969 och nytt
förordnande om kassakvot sedan den 22 juli samma år. Ränteregleringslagen
och placeringskvotslagen har däremot aldrig tillämpats. Även om
den kreditpolitiska lagstiftningen tillämpats endast i den nyss angivna
omfattningen har den emellertid haft betydelse som bakgrund och mönster
för olika kreditpolitiska överenskommelser mellan riksbanken och
kreditinstituten och även för rekommendationer från riksbankens sida.
Under åren 1969—1971 gällde i detta avseende placeringsregler motsvarande
piaceringskvoter för sparbankerna, postbanken, försäkringsbolagen
och AP-fonden. Fr. o. m. år 1972 skedde en samordning för sparbankerna
och postbanken genom en överenskommelse som innebar att
placeringsreglerna ersattes av likviditetskvoter. För jordbrukskasserörelsen
gällde före år 1972 en rekommendation om marginella likviditetskvoter,
där ökningen av likvida tillgångar satts i relation till inlåningsökningen.
Därefter har för centralkassorna gemensamt gällt likviditetskvoter
av samma slag som gäller för affärsbankerna. Riksbanken har i fråga
om försäkringsbolagen vid flera tillfällen genom överenskommelser eller
rekommendationer bestämt minimikvoter mellan ökningen i prioriterade
och ökningen av totala placeringar. I sammanhanget bör även nämnas
de överenskommelser som i år och förra året träffades mellan delegationen
för bostadsfinansiering och bankinstituten, varigenom dessa institut
åtog sig att i viss omfattning öka sitt nettoinnehav av bostadsobligationer.
En serie överenskommelser träffades i november 1970 mellan riksbanken
och bankinstituten med anledning av de höjningar av utlåningsräntorna
som vissa banker hade företagit samma år. Genom överenskommelserna
fastställdes bl. a. regler för bankernas räntesättning i
framtiden, överenskommelserna svarade i vissa hänseenden mot be -

FiU 1974: 39

16

stämmelser i ränteregleringslagen. Vidare har riksbanken enligt en överenskommelse
från år 1952 utövat kontroll över emissioner av obligationer
och förlagsbevis på samma sätt som skulle ha varit fallet vid en tilllämpning
av ränteregleringslagens regler om emissionskontroll.

Utredningen

År 1971 tillkallade chefen för finansdepartementet sakkunniga för att
göra en översyn av den kreditpolitiska lagstiftningen. I direktiven för utredningen
framhölls att mot bakgrund av den samordning av bankinstitutens
rörelseregler som genomfördes år 1969 borde de sakkunniga undersöka
möjligheterna till en samordning av regelsystemet för dessa institut
också i den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen. Frågan om införande
av regler som ger möjlighet att maximera viss utlåning, s. k. utlåningstak,
borde också utredas. Vidare kunde finnas skäl att i lagstiftningen
skriva in regler som gör det möjligt att ålägga bankinstitut att
lämna byggnadskrediter för projekt som ingår i det årliga bostadsbyggnadsprogrammet
för det fall överenskommelse mellan delegationen för
bostadsfinansiering och bankinstituten inte kunde nås. De sakkunniga
borde även företa en allmän översyn av den kreditpolitiska beredskapslagstiftningen
och föreslå de ändringar och åtgärder som var motiverade
med hänsyn till utvecklingen på kreditmarknaden och inom bostadspolitiken
och till vunna erfarenheter i fråga om tillämpning av lagarna och
överenskommelser av liknande innebörd.

Utredningen redovisade i början av år 1974 resultatet av sitt uppdrag
i betänkandet Kreditpolitiska medel (Ds Fi 1974: 2). I betänkandet
framhåller utredningen att utredningsuppdraget gällt att göra en teknisk
översyn av lagstiftningen byggd på erfarenheterna av användandet av
kreditpolitiska medel och med hänsyn tagen till de olika ändringar på
kreditmarknaden som ägt rum. Utredningen gick däremot inte in på frågan
hur fördelningen i olika situationer bör vara mellan å ena sidan de
traditionella kreditpolitiska medlen, dvs. marknadsoperationer och räntepolitik,
och å andra sidan de i lagstiftningen ingående kreditpolitiska
instrumenten. Enligt utredningen skulle dess förslag ses som ett försök
att inom lagstiftningens ram inordna de medel som faktiskt utnyttjas eller
kan tänkas bli utnyttjade inom kreditpolitiken.

Utredningen föreslog att reglerna om de kreditpolitiska medlen förs
samman i en enda lag. Denna skulle i likhet med de nuvarande lagarna
ha karaktär av fullmaktslag innebärande att ett förordnande enligt lagen
utfärdas av Kungl. Maj:t efter framställning av fullmäktige i riksbanken.
Ett huvuddrag i lagförslaget var att i lagtexten ange enbart ramar
och riktlinjer för de olika instrumenten och att överlåta detaljregleringen
åt riksbanken genom att banken utfärdar föreskrifter som skall
gälla sedan Kungl. Maj:t meddelat förordnande. Bakgrunden till förslå -

FiU 1974: 39

17

get att slopa den nuvarande detaljregleringen i lag var att denna, t. ex. i
fråga om beräkningen av likviditetskvoter, enligt utredningen i vissa fall
kan lägga hinder i vägen för en ändamålsenlig tillämpning av ett förordnande
om kreditpolitiskt medel. Ett annat huvuddrag i förslaget var att
de skilda bankgrupperna skulle behandlas på ett likartat sätt. Detta innebär
bl. a. att ett förordnande om kassakvoter skall kunna utfärdas för
samtliga bankinstitut samt att den nuvarande liberalare specialregeln för
Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank vid beräkningen av likviditetskvoter
föreslås upphöra att gälla. Utredningen föreslog att de kreditpolitiska
instrument som ingår i den gällande lagstiftningen skulle —
med en något ändrad terminologi — ingå även i den nya lagen. Lagförslaget
innehöll sålunda regler om likviditetskrav, kassakrav, emissionskontroll,
placeringsplikt och räntereglering. Dessutom föreslogs att lagstiftningen
skulle utökas med två nya kreditpolitiska instrument, nämligen
dels utlåningsreglering (s. k. utlåningstak) som innebär att bankerna
kan åläggas att hålla sin utlåning under en viss nivå, dels skyldighet
för bankinstitut att lämna byggnadskredit för särskilt angivna byggnadsföretag,
för vilka statligt bostadslån utgår eller kommer att utgå, s. k. särskild
placeringsplikt. Utredningen föreslog slutligen att nu gällande tidsbegränsning
för den kreditpolitiska lagstiftningen borde slopas.

Utredningens betänkande har varit föremål för en omfattande remissbehandling.
Yttranden har avgetts av kammarrätten i Stockholm, statskontoret,
bankinspektionen, försäkringsinspektionen, riksskatteverket,
konjunkturinstitutet, bostadsstyrelsen, bostadsfinansieringsutredningen,
delegationen för bostadsfinansiering, fullmäktige i riksgäldskontoret,
fullmäktige i Sveriges riksbank, allmänna pensionsfondens första—
tredje fondstyrelser (AP-fonden), Folksam, Hyresgästernas sparkasseoch
byggnadsföreningar (HSB), Kommunlåneinstitutet aktiebolag, Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, Landsorganisationen i Sverige
(LO), Näringslivets byggnadsdelegation, postbanken, Sparbankernas
bank aktiebolag, Sparbankernas inteckningsaktiebolag (SPINTAB),
Svenska bankföreningen, Svenska företagares riksförbund, Svenska försäkringsbolags
riksförbund, Svenska riksbyggen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Sveriges allmänna
hypoteksbank, Sveriges industriförbund, Sveriges jordbrukskasseförbund
samt Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

Jordbrukets Bank har instämt i jordbrukskasseförbundets yttrande,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) har instämt i industriförbundets
yttrande och Sveriges grossistförbund har instämt i bankföreningens
yttrande.

I propositionen lämnas på sidorna 62—130 en redogörelse för remissinstansernas
synpunkter.

Flertalet remissinstanser är i huvudsak positiva till det av utredningen
framlagda förslaget till ny kreditpolitisk lagstiftning.

2 Riksdagen 1974. 5 sami. Nr 39

FiU 1974: 39

18

Vissa instanser ställer sig emellertid kritiska. Bankföreningen, sparbanksföreningen
samt en minoritet av riksbanksfullmäktige och en minoritet
av riksgäldsfullmäktige hävdar att en ny kreditpolitisk lagstiftning
inte bör genomföras förrän resultatet av bostadsfinansierings- och
kapitalmarknadsutredningarnas arbete föreligger. Industriförbundet
föreslår att det framlagda utredningsförslaget överlämnas till kapitalmarknadsutredningen
för vidare behandling av denna utredning. Det
framhålls bl. a. att ett av den föreslagna lagstiftningens huvudsyften är
att underlätta finansieringen av bostadsbyggandet och att en kommande
reform i fråga om bostadsfinansieringen bör avvaktas innan de kreditpolitiska
instrumenten fixeras. En ny kreditpolitisk lagstiftning anses också
kunna bli påverkad av den mera övergripande bedömning av kredit- och
kapitalmarknadsproblemen som skall ske inom kapitalmarknadsutredningen.

Departementschefens förslag

Departementschefen framhåller på s. 130 ff. i propositionen att kreditpolitiken
ingår som ett viktigt led i den allmänna stabiliseringspolitiken.
Tillsammans med finanspolitiken har kreditpolitiken sålunda till huvudsyfte
att upprätthålla balans i samhällsekonomin. Kreditpolitiska åtgärder
används för att påverka den totala efterfrågan på varor och tjänster
så att den hålls inom ramen för tillgänglig produktionskapacitet. I Sverige
liksom i de flesta andra länder har kreditpolitiken emellertid använts
inte bara för att upprätthålla den inre balansen i samhällsekonomin
utan också för att motverka rubbningar i den yttre balansen. De
ökade transaktionerna med omvärlden har medfört ett större beroende
av utvecklingen på de utländska kreditmarknaderna. Kreditpolitiken har
därmed efter hand i ökad grad inriktats på att skapa jämvikt i betalningsströmmarna
över gränserna.

Inom ramen för de åtgärder som bedöms nödvändiga för att åstadkomma
balans i samhällsekonomin används kreditpolitiken också till att
styra de tillgängliga finansiella resurserna i viss riktning så att kreditbehov
som är särskilt angelägna skall kunna täckas. Kreditpolitiken måste
enligt departementschefen drivas så att de upplåningsbehov som statsmakternas
utgiftsbeslut ger upphov till kan tillgodoses. I Sverige har bostadspolitiken
ställt särskilda krav på utformningen av kreditpolitiken.
En given utgångspunkt för denna har varit att på kreditmarknaden
skapa utrymme för de kreditbehov som följer av de bostadspolitiska
program som fastställs av regering och riksdag.

De traditionella kreditpolitiska medlen utgörs av centralbankens diskontopolitik
och av marknadsoperationer. Genom diskontot, dvs. den
räntesats som riksbanken tillämpar vid utlåning till banker, har riksbanken
ett starkt inflytande på bankernas räntesatser vid in- och utlåning.

FiU 1974: 39

19

Marknadsoperationer, dvs. centralbankens köp och försäljningar av
obligationer eller skattkammarväxlar, påverkar bankernas kassaställning
och likviditet och på så sätt också bankernas kreditgivningsförmåga. I
Sverige har marknadsoperationer under efterkrigstiden främst företagits
i form av riksgäldskontorets upplåning för statens räkning.

Departementschefen slår fast att erfarenheterna av kreditpolitiken under
senare år visar betydelsen av att det finns ett brett register av kreditpolitiska
instrument som kan sättas in för att motverka rubbningar i den
inre och yttre samhällsekonomiska balansen. Om i lagen endast ges vissa
grundläggande regler kan tillämpningen av lagstiftningen lätt anpassas
till omläggningen av bostadsfinansieringssystemet. Det saknas därför anledning
att skjuta upp en reform av den kreditpolitiska lagstiftningen
tills pågående utredningar om kapitalmarknad och bostadsfinansiering
slutförts.

Beträffande lagarnas beredskapskaraktär anför departementschefen
att lagstiftningen liksom f. n. bör sättas i tillämpning först när behov av
ingripanden på det kreditpolitiska området uppkommer och behövlig restriktivitet
på kreditmarknaden inte kunnat nås genom rekommendationer
till och överenskommelser med de berörda instituten. De kreditpolitiska
medlen kan emellertid inte jämställas i vad avser behovet av tilllämpning.
Även fortsättningsvis kommer det att finnas ett permanent behov
av att kunna påverka bankinstituts kreditgivning via likviditets- och
kassakrav. Användningen av dessa instrument får således anses som
normala inslag i kreditpolitiken. Till skillnad från bl. a. bankföreningen
anser departementschefen att även emissionskontroll bör anses som ett
normalt inslag i kreditpolitiken. Vad gäller övriga kreditpolitiska medel
som avses ingå i lagstiftningen bör de betraktas som extraordinära medel.
I enlighet med utredningens förslag bör detta markeras genom att
de får tillämpas endast om synnerliga skäl föreligger.

Utredningens förslag om likartad behandling av olika grupper av
bankinstitut möttes av kritik från vissa remissinstansers sida. Bankinspektionen
framhöll att, oavsett den genomförda samordningen av bankernas
rörelseregler, stora skillnader kvarstår i fråga om de skilda bankgruppernas
struktur och inriktning. Med hänsyn till svårigheterna att utforma
lagstiftningen så att den i alla lägen beaktar de olikheter som faktiskt
föreligger mellan olika bankinstitut godtog inspektionen dock den
princip om enhetliga regler för bankinstituten som lagförslaget bygger
på. Däremot accepterade inspektionen inte utredningens förslag att ta
bort nuvarande specialregler för Sparbankernas Bank och Jordbrukets
Bank i fråga om beräkningen av likviditetskvot. Sparbanksföreningen
och jordbrukskasseförbundet var också kritiska mot utredningens strävan
efter enhetliga regler för de olika typerna av bankinstitut och framhöll
att en strikt tillämpning av utredningens princip om enhetlighet i
lagstiftningen kan få negativa följder för sparbanker resp. kreditkassor.

FiU 1974: 39

20

Sparbanksföreningen ansåg det angeläget att i propositionen klart anges
att i den praktiska tillämpningen hänsyn måste tas till den faktiska
strukturen hos bankinstituten. Enligt jordbrukskasseförbundet borde den
nödvändiga differentieringen komma till klart uttryck i lagtexten.

Departementschefen följer i detta avseende utredningens förslag och
anser att olika bankinstitut bör omfattas av samma kreditpolitiska regler,
oavsett om det är fråga om affärsbanker, sparbanker eller kreditkassor.
I den mån väsentliga skillnader föreligger mellan olika institut i
fråga om inriktningen av rörelsen kan det dock finnas behov av att tilllämpa
ett kreditpolitiskt instrument olika mellan sådana institut. Därför
bör i regeringens förordnande anges, vilka institut som omfattas av ifrågavarande
kreditpolitiska instrument. Vidare anför departementschefen
att riksbanken bör kunna behandla ett enskilt institut i särskild ordning,
skilja mellan små och stora banker eller särbehandla banker med rörelse
av speciell natur, t. ex. Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank.

Beträffande utredningens förslag att i lag ange enbart ramarna och
riktlinjerna för tillämpningen av de kreditpolitiska instrumenten och
överlåta åt riksbanken att utfärda närmare föreskrifter för tillämpningen
framhålls i propositionen att förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av flertalet remissinstanser. Majoriteten av riksbanksfullmäktige
framhåller fördelarna med utredningens lösning. Denna ger enligt riksbanksfullmäktige
en större allsidighet och anpassbarhet hos de kreditpolitiska
medlen så att det blir lättare än f. n. att möta förändringar på
kreditmarknaden vare sig det gäller penningmarknadens arbetssätt, APfondens
roll på kapitalmarknaden eller införandet av nya system för bostadsfinansieringen.

Mot förslaget att slopa den nuvarande detaljregleringen i lag har emellertid
också anförts kritiska synpunkter. Sålunda ifrågasätter en minoritet
inom riksbanksfullmäktige och bankföreningen, om de föreslagna
delegationsbestämmelserna är förenliga med den nya regeringsformen
(nya RF). Man är även tveksam till om de föreslagna bestämmelserna
om subdelegation från regeringen till riksbanken står i överensstämmelse
med reglerna om sådan delegation i den nya regeringsformen. Enligt
bankorganisationerna medför avsaknaden av detaljerade lagregler
om tillämpningen av de olika kreditpolitiska medlen praktiska nackdelar
genom att bankerna i sin långsiktiga planering får svårare att förutse
hur eventuella kreditreglerande åtgärder kommer att utformas. Bankföreningen
och AP-fonden anser att skillnaden mellan de extraordinära
kreditpolitiska medlen och övriga medel bör komma till synes bl. a. genom
att betydligt mer detaljerade lagregler ges för de extraordinära
medlen.

Remisskritiken i fråga om avsaknaden av detaljregler om de olika instrumentens
tillämpning och utformning kopplas i flera yttranden samman
med kritik av utredningens förslag att lagstiftningen i fortsätt -

FiU 1974: 39

21

ningen inte som f. n. skall omprövas vart tredje år. Sparbanksföreningen
framhåller att, om den för bankernas planering önskvärda detaljregleringen
behålls, behovet av flexibilitet i kreditpolitiken kan tillgodoses genom
att lagen automatiskt blir föremål för omprövning med jämna tidsintervaller.
Enligt bankföreningen bör reglerna om likviditets- och kassakrav
tas in i en särskild lag med en giltighetstid av tre år. De övriga,
extraordinära kreditpolitiska instrumenten bör regleras i en lag som
varje år bör omprövas av riksdagen.

Departementschefen bemöter remisskritiken på dessa punkter och anför
att nu gällande lagstiftning visserligen kan vara av visst värde för
kreditinstitutens långsiktiga planering men att utredningens förslag att i
lagtexten enbart ange ramarna och riktlinjerna för de kreditpolitiska
medlen och att överlåta åt riksbanken att i föreskrifter ange de närmare
regler som skall gälla för ett förordnande emellertid har klara praktiska
fördelar. Med en sådan metod kan ett kreditpolitiskt medel snabbt och
enkelt anpassas med hänsyn till de förhållanden som vid tidpunkten för
förordnandet råder på kreditmarknaden. Erfarenheterna av tillämpningen
av den gällande lagstiftningen visar att det förekommit svårigheter
att anpassa beräkningen av likviditetskvoter till rådande förhållanden
på dagslånemarknaden och till affärsbankernas olika transaktioner
med utländska banker.

När det gäller de konstitutionella möjligheterna och begränsningarna
för delegering hänvisar departementschefen till 8 kap. 7 § nya RF. Den
där angivna möjligheten till delegering i fråga om kreditgivning infördes
just med tanke på den kreditpolitiska lagstiftningen, hävdar han och hänvisar
till prop. 1973: 90 s. 312. Vidare konstateras att de av utredningen
föreslagna bemyndigandena endast avser vissa preciserade typer av regleringar
inom det delegeringsbara ämnet kreditgivning. Det är således
fråga om bemyndiganden som är mycket mera preciserade än det i
grundlagstexten använda begreppet kreditgivning. Den föreslagna lagen
om kreditpolitiska medel ger inte regeringen och riksbanken fria händer
utan innehåller preciseringar i väsentliga hänseenden. Endast vissa angivna
kreditpolitiska medel får användas. För varje medel anges vilka
institut som får omfattas av ett förordnande från regeringens sida och
lämnas också grundläggande regler om innebörden och utformningen av
medlet. Enligt departementschefens mening kan de ramar som i utredningsförslaget
dräs upp för regeringens och riksbankens normgivning
inte anses stå i strid mot tankegångarna bakom delegeringsreglerna i
8 kap. 7 § nya RF. Även reglerna i utredningsförslaget om bemyndigande
för riksbanken att utfärda de närmare bestämmelserna om tillämpningen
av de kreditpolitiska medlen anser departementschefen stå i
överensstämmelse med nya RF. Enligt 8 kap. 11 § nya RF kan riksdagen
medge att regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet att meddela bestämmelser
i ämne som blivit föremål för delegation till regeringen. Med

FiU 1974: 39

22

tanke bl. a. på den kreditpolitiska lagstiftningen föreskrivs vidare att
riksdagen i sådant fall kan uppdra åt förvaltningsmyndighet under riksdagen
att meddela bestämmelser (prop. 1973: 90 s. 319). Enligt uttalande
av departementschefen i propositionen (s. 320) förutsätts subdelegation
i allmänhet få omfatta endast en del av den normgivningskompetens
som regeringen erhållit genom bemyndigandet. Enligt departementschefens
mening uppfyller utredningens förslag till lag om kreditpolitiska
medel denna förutsättning.

Departementschefen förordar därför att den kreditpolitiska lagstiftningen
utformas i enlighet med de principer utredningen angett. Med en
sådan utformning försvagas de skäl som motiverar att lagstiftningen
görs tidsbegränsad. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av att en kreditpolitisk
lagstiftning får betraktas som ett nödvändigt inslag bland de
medel som bör stå till förfogande i den ekonomiska politiken förordas
därför att lagstiftningen inte görs tidsbegränsad.

Departementschefen delar också utredningens uppfattning att den
kreditpolitiska lagstiftningen förs samman i en enda lag. Likaså biträds
utredningens förslag att förordnande om utlåningsreglering och räntereglering
bör begränsas till högst ett år. En alltför långvarig användning
av dessa medel skulle bl. a. medföra uppenbara risker för att penningströmmarna
i en icke önskvärd omfattning söker sig till finansieringskällor
utanför den organiserade kreditmarknaden. Även när det gäller likviditets-
och kassakrav, emissionskontroll och placeringsplikt anses en
tidsbegränsning av förordnandet vara lämplig. Departementschefen förordar
att förordnande om dessa medel skall gälla tills vidare om annat
inte anges och att förordnandet inte får gälla längre än tre år.

Vissa remissinstanser har krävt att riksdagen i särskilda fall borde underställas
förordnanden om tillämpning av den kreditpolitiska lagstiftningen.
Departementschefen hävdar dock att om ett förordnande snabbt
och smidigt skall kunna samordnas med andra kreditpolitiska åtgärder
bör riksbanken och regeringen ensamma besluta därom. I anslutning härtill
erinrar departementschefen om att riksdagen på olika sätt får insyn i
och möjlighet att påverka riksbankens verksamhet på det kreditpolitiska
området. Enligt 37 § lagen (1934: 937) för Sveriges Riksbank åligger det
riksbanksfullmäktige att efter varje års slut till riksdagen avge berättelse
angående riksbankens tillstånd, rörelse och förvaltning. Berättelsen
granskas av finansutskottet som i sitt utlåtande tar upp frågan om ansvarsfrihet
för fullmäktige. Dechargeutlåtandet föreläggs riksdagen för
beslut. Riksdagen har sålunda möjligheter att i samband härmed uttala
sig om de åtgärder riksbanken vidtagit och därvid dra upp riktlinjer för
riksbankens verksamhet.

I propositionen lämnas på s. 149—190 en mer ingående redogörelse
för departementschefens ställningstagande till de olika kreditpolitiska
medlen. Beträffande likviditetskrav förordas sålunda att den nuva -

FiU 1974: 39

23

rande detaljregleringen ersätts med en fullmakt för riksbanken att utfärda
de föreskrifter som behövs. Härigenom möjliggörs en smidig anpassning
av likviditetskraven till de snabbt växlande förhållandena på
den s. k. dagslånemarknaden. Det poängteras i propositionen att riksbanken
redan i viss utsträckning har möjlighet att ge föreskrifter om hui
beräkningen skall ske. De nya reglerna är ej avsedda att leda till att likviditetskraven
blir annorlunda än f. n. I lagtexten anges dock att endast
statspapper, bostadsobligationer och av hypoteksbanken utfärdade obligationer
alltid skall räknas som likvida tillgångar. Kvottalet maximeras
till 50 % för samtliga institut, i enlighet med utredningens förslag. Samtidigt
understryks att i tillämpningen skillnad får göras mellan olika
bankgrupper i den mån det påkallas av de olikheter i verksamhetsinriktningen
och i nuvarande förhållanden som finns mellan affärsbankerna,
sparbankerna och jordbrukets kreditkassor.

Beträffande de speciella förhållanden som kännetecknar Sparbankernas
Bank och Jordbrukets Bank till följd av dessas omfattande inlåning
från sparbanker resp. centralkassor anför departementschefen att det
föreligger starka skäl för att beräkningen av likviditetskrav för dessa
banker sker enligt den f. n. gällande specialregeln. Samtidigt bör dock
finnas möjlighet att för dessa banker överskrida maximikravet på 50 %
vid fastställande av likviditetskrav.

Vad gäller problemet med den regionala utjämningen av jordbrukskasserörelsens
resurser förordas att likviditetskraven skall kunna gälla
för centralkassorna som helhet. Reglerna härom anses böra ingå bland
de föreskrifter som riksbanken meddelar.

Beträffande kassakrav anför departementschefen bl. a. att kvoten f. n.
beräknas som förhållandet vid viss beräkningstidpunkt mellan kreditinrättnings
på checkräkning i riksbanken innestående medel och inrättningens
samtliga förbindelser med de undantag som gäller för likviditetskvotens
nämnare. Anledningen till att enbart tillgodohavande i riksbanken
och inte inneliggande kassa kom att inräknas i kassakvoten var,
att det därmed skulle bli lättare att dag för dag fastställa täljarens storlek.
En följd av kassakvotens nuvarande konstruktion har blivit att bankerna
strävat efter att hålla sedelinnehavet på så låg nivå som möjligt.
För att tillmötesgå önskemålen om färre antal värdetransporter föreslår
departementschefen att det i fortsättningen skall finnas möjlighet för
riksbanken att föreskriva att också inneliggande kassa skall räknas in i
kassakvotens täljare. Utredningens förslag tillstyrks att kassakvoten också
i fortsättningen skall fastställas av riksbanken och att kvoten skall kunna
sättas till högst 15 % med möjlighet till differentiering mellan olika institut.
Kassakrav föreslås vidare kunna föreskrivas för samtliga bankinstitut,
dvs. även för sparbanker och centralkassor.

Vad gäller utlåningsreglering konstateras i propositionen att utredningen
föreslagit att dylika bestämmelser intas i den nya lagen och att

FiU1974: 39

24

förslaget innebär att även bankernas garantiförbindelser maximeras i
den utsträckning de är knutna till en kreditgivning. Utredningen underströk
dock att en direkt reglering av bankernas utlåning innebär en drastisk
åtgärd, som bör utnyttjas endast i lägen där de likviditetspåverkande
instrumenten inte är tillräckliga.

Flertalet av remissinstanserna har accepterat förslaget, som kan betraktas
som en kodifiering av redan förekommande praxis. Några av remissinstanserna
accepterar utlåningsreglering endast som ett extraordinärt
kreditpolitiskt instrument som bör användas endast om synnerliga
skäl föreligger och endast under kortare perioder. Bankföreningen avstyrker
förslaget, bl. a. med motiveringen att konkurrensen mellan kreditinstituten
sätts ur spel och att kreditgivning uppstår på en icke organiserad
marknad utanför riksbankens kontroll.

Departementschefen ansluter sig till utredningens uppfattning att utlåningsreglering
bör införas men att denna bör betraktas som ett extraordinärt
kreditpolitiskt medel. Förordnande om utlåningsreglering får
sålunda meddelas endast om synnerliga skäl föreligger. Sådant förordnande
skall begränsas till viss tid, högst ett år. Utlåningsregleringen skall
vidare omfatta alla bankinstitut, med möjlighet att differentiera åtgärderna.
Regleringen bör även omfatta garantiförbindelserna.

Beträffande emissionskontroll på den långfristiga kapitalmarknaden
framhåller departementschefen att detta utgör ett nödvändigt kompletterande
instrument för att påverka räntenivån och räntestrukturen. De
gällande lagbestämmelserna om emissionskontroll har visserligen hittills
aldrig tillämpats. I praktiken finns dock en emissionskontroll sedan år
1952 enligt överenskommelsen mellan riksbanken och affärsbankerna.
Emissionskontrollen har i huvudsak haft att fylla två funktioner. Kontrollen
har dels inneburit en reglering av räntan och andra emissionsvillkor,
dels haft en resursfördelande funktion genom att söka tillgodose av
statsmakterna prioriterade ändamål såsom bostadsfinansiering och statsupplåning.

Departementschefen anser i likhet med utredningen och de flesta remissinstanserna
att det även i fortsättningen behövs en möjlighet för regeringen
att förordna om att riksbanken får utöva emissionskontroll och
att bestämmelser om sådan kontroll bör tas in i lagen. Emissionskontrollen
bör kunna omfatta, utöver obligationer, förlagsbevis och andra för
den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev, även andra skuldebrev som
utges av kreditinstitut. Kontrollen utsträcks härigenom till att omfatta
samtliga kreditinstitut mot att tidigare endast ha avsett kreditaktiebolag.
Förordnande om emissionskontroll bör inte betraktas som en extraordinär
åtgärd.

Beträffande den allmänna placeringsplikten förordas i propositionen
att i den nya lagen införs bestämmelser härom, men att den bör utgöra
ett extraordinärt medel. Den bör vara tidsbegränsad och omfatta samt -

FiU 1974: 39

25

liga bank- och försäkringsinstitut. Kvoterna bör enligt departementschefen
i första hand som f. n. fastställas i relation till de totala placeringarnas
tillväxt, dvs. utgöra marginella kvoter. Sådana kvoter har dock vissa
svagheter främst såvitt gäller affärsbankernas inlåning. Därför föreslås
en alternativ form av placeringsplikt vilken grundas på den totala storleken
av institutets placeringar vid en viss tidpunkt. För att undvika ej avsedda
bieffekter av denna konstruktion bör förordnande om sådan total
placeringsplikt utfärdas endast om negativa effekter, exempelvis i form
av uppsägningar av lån m. m., kan undvikas. Ett sådant förordnande
bör därför gälla endast under en begränsad period, under vilken bankerna
trots en begränsad inlåningsökning kan bidraga till en önskvärd
kreditfördelning genom att lägga om byggnadskrediter till obligationsplaceringar.

Departementschefen anser vidare att avgränsningen av de prioriterade
placeringarna inte skall specificeras i lagtexten utan bör ingå i de föreskrifter
som utfärdas av riksbanken. Avsikten är dock ej att ändra hittillsvarande
praxis. Allmän placeringsplikt bör således liksom hittills utnyttjas
för att tillgodose statens och bostadsbyggandets behov och därutöver
bör också bl. a. hypoteksbankens obligationer räknas till prioriterade
placeringar.

Enligt utredningen borde den allmänna placeringsplikten kompletteras
med en särskild placeringsplikt avsedd att trygga bostadsbyggandets
försörjning med byggnadskrediter. Föreskrift om sådan placeringsplikt
innebär enligt utredningsförslaget att riksbanken kan föreskriva skyldighet
för bankinstitut att lämna kredit under byggnadstiden för särskilt
angivna byggnadsföretag, för vilka statligt bostadslån utgår eller kommer
att utgå.

Ett tiotal remissinstanser, bl. a. bankinspektionen samt bankföreningen
och vissa andra företrädare för bankinstituten, avstyrkte förslaget,
främst med den motiveringen att den särskilda placeringsplikten
inte är förenlig med banklagstiftningen och dess krav på prövning av
kreditvärdighet för varje utlåning.

Departementschefen framhåller att byggnadskreditproblemen även i
framtiden i första hand bör lösas i samförstånd med bankinstituten. Det
kan emellertid inte uteslutas att svårigheter kan uppstå att träffa sådana
överenskommelser. Därför bör regler om bankinstitutens kreditgivning
till bostadsbyggandet finnas inskrivna i den kreditpolitiska lagstiftningen.
Dessa regler bör som utredningen föreslagit innebära att riksbanken
efter förordnande av regeringen får utfärda föreskrift om att
bankinstituten skall vara skyldiga att lämna kredit under byggnadstiden
för vissa särskilt angivna byggnadsföretag. Förordnande om en sådan
särskild placeringsplikt bör liksom i fråga om den allmänna placeringsplikten
utfärdas endast om synnerliga skäl föreligger och bör begränsas
till viss tid, högst tre år. Den särskilda placeringsplikten föreslås omfatta

FiU 1974: 39

26

endast bankinstitut. Vid tillämpningen av särskild placeringsplikt bör
liksom i fråga om allmän placeringsplikt möjligheten till differentiering
kunna utnyttjas för enskilda institut eller olika bankgrupper. Med hänsyn
till att centralkassorna alltjämt har sin huvudsakliga inriktning på
jordbrukets kreditbehov och endast i mindre omfattning bidrar till bostadsfinansieringen
bör kraven på centralkassorna vid föreskrift om särskild
placeringsplikt liksom i fråga om allmän placeringsplikt kunna sättas
lägre än för övriga bankinstitut, framhåller departementschefen.

För att nå överensstämmelse mellan banklagstiftningens krav på att
låntagarens kreditvärdighet skall prövas för varje utlåning och den särskilda
placeringsplikten föreslår departementschefen att i sådana fall,
där ett bankinstitut anser sig inte kunna bevilja byggnadskredit för visst
byggnadsprojekt med hänsyn till att låntagaren bedöms inte vara kreditvärdig,
den särskilda placeringsplikten skall gälla endast om kommunen
åtar sig borgensansvar för sådan byggnadskredit.

I likhet med utredningen och en stor majoritet av remissinstanserna
anser departementschefen att det även i framtiden kan behövas ett sådant
kreditpolitiskt instrument som räntereglering med vars hjälp riksbanken
kan påverka räntenivån och räntestrukturcn vid sidan av andra
traditionella åtgärder som t. ex. diskontopolitiken. Därför förordas att
bestämmelser om räntereglering även i fortsättningen skall ingå i den
kreditpolitiska lagstiftningen. Redan existensen av sådana bestämmelser
bör ge riksbanken större möjligheter att vid diskussionerna med kreditinrättningarna
hävda de allmänna kreditpolitiska intressena. Liksom
andra extraordinära medel bör räntereglering användas endast om synnerliga
skäl föreligger. Förordnande om räntereglering bör begränsas till
viss tid, högst ett år.

I fråga om ränteregleringens omfattning föreslås att denna skall kunna
avse kreditinstitutens in- och utlåning samt, vad gäller inlåning, även
annan som bedriver inlåning på räkning som allmänt används av bank.
Ränteregleringen utvidgas alltså till att omfatta samtliga kreditinstitut. I
jämförelse med tidigare lag betyder detta att även hypoteksinstituts och
kreditaktiebolags räntesättning inkluderas.

Under rubriken övriga frågor behandlas bl. a. den uppgiftsskyldighet
som utredningen föreslagit, vilken innebär att kreditinstitut eller annan
som kan omfattas av räntereglering skall vara skyldig att efter anmodan
lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga i sammanhanget.
Riksbanken föreslås också få befogenhet att förelägga vite för
ställföreträdare för berört institut, om uppgiftsskyldigheten inte iakttas.
Departementschefen tillstyrker förslaget om uppgiftsskyldighet men avstyrker
förslaget angående rätten att förelägga vite. I propositionen uttalas
att uppgiftsskyldigheten måste kompletteras med sekretesskydd.

Enligt utredningen skall vissa ekonomiska sanktioner kunna drabba
dem som överträder meddelad föreskrift, s. k. särskilda avgifter. Riks -

FiU 1974: 39

27

banken föreslås avgöra när dylika avgifter skall utgå. I propositionen
tillstyrks att en dylik bestämmelse intas i lagen. I fall där institut vägrar
att betala fastställd avgift får domstol avgöra. Någon besvärsrätt över
riksbankens beslut i kreditpolitiska frågor anser departementschefen
därför ej nödvändig.

Beträffande tillsynen av att lagstiftningen efterlevs bör enligt departementschefen
riksbanken svara för att efterlevnad sker av de rent kreditpolitiska
funktionerna och de av riksbanken utfärdade föreskrifterna,
medan de statliga tillsynsmyndigheterna bankinspektionen och försäkringsinspektionen
har att utöva tillsyn i de avseenden som rör allmän
bank- respektive försäkringslagstiftning.

Beträffande utredningens förslag i fråga om värderingen av obligationer
i bankinstituts balansräkning förordar departementschefen att en
särskild värderingsregel införs i de tre banklagarna. Gällande lagstiftning
innebär att värdet på obligationer inte får sättas högre än marknadsvärdet.
Vid fallande obligationskurser kan detta leda till betydande
påfrestningar på bankernas resultat. Den nya värderingsregeln innebär
att värderingen av bankernas innehav av fullgoda obligationer skall få
grundas på medelräntan på statsobligationer under de senaste tio åren.
Härigenom ges bankerna möjlighet till successiva nedskrivningar av
obligationsinnehavet.

Lagrådet

Lagrådets yttrande har inhämtats över förslaget till lag och lagändringar.
Utöver vissa förslag till redaktionella och språkliga ändringar
har därvid inga invändningar rests från lagrådets sida. Den vid remissbehandlingen
ifrågasatta delegeringen till regering och riksbank anser
således lagrådet stå i överensstämmelse med den nya regeringsformen.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat följande i anledning av
propositionen väckta motioner

1974: 1996 av herr Andersson i Örebro m. fl. (fp, c, m) vari hemställs
att riksdagen måtte besluta

a) att den i propositionen 1974: 168 föreslagna ”Lag om kreditpolitiska
medel” skall vara tidsbegränsad och gälla för ett år i taget,

b) att de i 14:e och 15:e paragraferna i propositionen 1974: 168 föreslagna
reglerna om utlåningsreglering måtte utgå,

1974: 1997 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen
måtte besluta att i förslaget till Lag om kreditpolitiska medel 19 §
ges följande lydelse

FiU 1974: 39

28

Propositionens förslag Motionärernas förslag

19 §

Förordnande om allmän place- Förordnande om allmän placeringsplikt
kan meddelas för att till- ringsplikt kan meddelas för att tillgodose
behovet av långfristig kre- godose behovet av långfristig kredit
åt staten eller för bostadsbyg- dit åt staten, landstingskommun,

gandet. Sådant förordnande kan primärkommun eller för bostads avse

bankinstitut eller försäkrings- byggandet. Sådant förordnande

institut. kan avse bankinstitut eller försäk ringsinstitut.

1974: 1998 av herr Hyltander (fp) vari hemställs

A. att riksdagen beslutar avslå propositionen i vad avser förslaget till
lag rörande utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän placeringsplikt,
särskild placeringsplikt och räntereglering,

B. att riksdagen, därest yrkandet under A avslås, beslutar att förordnanden
utfärdade med stöd av 14 § till och med 27 § i förslag till lag
om kreditpolitiska medel föreläggs riksdagen för godkännande inom
en månad efter tillkännagivandet samt att Lag om kreditpolitiska medel
skall gälla för en tid av tre år,

1974: 1999 av herr Josefson m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen
vid behandlingen av proposition 1974: 168 beslutar

1. att den föreslagna nya lagen om kreditpolitiska medel tidsbegränsas
till tre år,

2. att som sin mening uttala vad som anförts i motionen beträffande
den särskilda placeringsplikten och kreditförsörjningen för mindre och
medelstora företag,

1974: 2000 av herr Magnusson i Borås m. fl. (m) vari hemställs att
riksdagen för sin del beslutar om följande ändringar i till Kungl. Maj:ts
proposition 1974: 168 fogade förslag till Lag om kreditpolitiska medel,
nämligen

1) att 1 § får följande lydelse:

Kreditpolitiska medel enligt denna lag är likviditetskrav, kassakrav,
utlåningsreglering, emissionskontroll, allmän placeringsplikt
och räntereglering.

2) att 3 § andra stycket får följande lydelse:

Förordnande om utlåningsreglering, placeringsplikt, emissionskontroll
eller räntereglering får meddelas endast om synnerliga skäl
föreligger.

3) att 4 § andra stycket delas på två stycken vilka får följande lydelse: Förordnande

om kreditpolitiska medel skall begränsas till viss tid,
högst ett år.

Förordnande om utlåningsreglering, emissionskontroll, placeringsplikt
eller räntereglering skall inom en månad, eller om riksdags -

FiU 1974: 39

29

session icke pågår, inom en månad från början av nästkommande
session underställas riksdagen för prövning. Därest underställning
ej sker inom föreskriven tid, eller förordnandet icke blir gillat av
riksdagen inom två månader från det att underställningen skett,
är förordnandet förfallet.

4) att 22, 23 och 24 §§ om särskild placeringsplikt utgår.

5) att 33 § får följande lydelse:

Talan mot riksbankens beslut enligt denna lag får föras hos Kungl.
Maj:t genom besvär.

6) att första meningen i övergångsbestämmelserna till lagen skall ha
följande lydelse:

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1975 och skall gälla till och
med den 31 december 1977.

I motionen 1996 av herr Andersson i örebro m. fl. (fp, c, m) påtalas
de mindre och medelstora företagens problem. Motionärerna hävdar att
bl. a. kreditmarknaden under tider med kreditrestriktioner utgör ett hot
mot dessa företags existens, eftersom de i hög grad finansierar sig med
banklån. Man säger att då den prioriterade sektorn helt undantagits från
restriktionerna har utlåningen till icke prioriterade sektorer skurits ned
även med den del som annars skulle ha fallit på den prioriterade sektorn.
En sådan ordning medför allvarliga störningar i de icke prioriterade
låntagarnas finansiella och reala planering och försvårar kreditpolitikens
och kreditmarknadens anpassning till strukturella förändringar
mellan olika sektorers kreditbehov. Följden härav blir en mindre effektiv
kreditfördelning i samhällsekonomin som helhet.

Motionärerna kräver också att den kreditpolitiska lagstiftningen endast
skall gälla ett år i sänder.

I motionen 1997 av herr Hermansson m. fl. (vpk) anförs att i propositionen
saknas varje spår av diskussion om makten över kreditväsendet
och den centrala roll som detta spelar i den ekonomiska utvecklingen.
Den hittillsvarande kreditpolitiken har visat sig helt otillräcklig för att
kunna styra kreditgivningen i önskad riktning. Skall en kreditpolitik
kunna användas som styrmedel för den ekonomiska utvecklingen måste
storfinansens makt över kreditinstituten brytas. En nationalisering av de
privata affärsbankerna skulle göra kreditpolitiken verkligt effektiv. Vänsterpartiet
kommunisterna har vid många tillfällen rest detta krav, som
vinner allt bredare anslutning i vida kretsar inom arbetarrörelsen.

Enligt lagförslaget skall kreditinstitut kunna åläggas allmän placeringsplikt
för att tillgodose ”behovet av långfristig kredit åt staten eller
för bostadsbyggandet”. Motionärerna förutsätter att lagen här skall
tolkas så att placeringsplikt skall kunna anbefallas vid t. ex. statlig industrietablering.
Man påpekar att kommuner och landsting för närvarande
har mycket stora kreditbehov. Därför bör också förordnande om

FiU 1974: 39

30

allmän placeringsplikt kunna meddelas för att tillgodose primärkommunernas
och landstingskommunernas behov av långfristiga krediter.

I motionen 1998 av herr Hyltander (fp) hävdas att förslaget om allmän
placeringsplikt i stor utsträckning är betingat av en önskan att förmå
kreditinstituten att köpa bostadsobligationer i tillräcklig omfattning.
Samma syfte kan sannolikt nås genom förordnanden om likviditetskvoter
som också omfattar obligationsförvärv. Angående den särskilda
placeringsplikten sägs att behovet av en lagregel kan ifrågasättas, därför
att kreditgivningen till bostadsbyggandet fungerat i stort sett problemfritt
under senare år. Eftersom man förutser ett förhållandevis
lågt bostadsbyggande även under de kommande åren, finns det ingen
anledning att förvänta sig att finansieringssvårigheterna härvidlag skulle
öka. När det gäller utlåningsreglcring hävdas att erfarenheterna från
kreditstoppet 1969—1970 visar att ett plötsligt och drastiskt kreditstopp
får mycket allvarliga konsekvenser särskilt för de mindre och medelstora
företagen.

Med hänvisning till att bl. a. kapitalmarknads- och bostadsfinansieringsutredningen
penetrerar många av de frågor som berör de kreditpolitiska
medlen anser motionären det inte ändamålsenligt att nu ta
ställning till föreliggande lagförslag i dess helhet. I stället förordas att
riksdagen nu bör besluta endast om likviditets- och kassakrav.

Om riksdagen ändå skulle besluta att redan nu antaga föreliggande
förslag till lag om kreditpolitiska medel bör lagen i sin helhet få en begränsad
giltighetstid på tre år. För att ge tillfälle till granskning och
diskussion om regeringens användning av lagstiftningens möjligheter
bör vidare varje förordnande underställas riksdagen för godkännande
senast en månad efter det förordnandet tillkännagivits.

I motionen 1999 av herr Josefson m. fl. (c) konstateras att den nya
lagstiftningen, till skillnad från tidigare, föreslås bli permanent. Enligt
motionärernas uppfattning bör emellertid en fullmaktslag inte ges obegränsad
giltighetstid. I detta speciella fall skulle det dessutom i praktiken
beskära riksdagens nuvarande möjligheter att få insyn i och påverka
riksbankens verksamhet på det kreditpolitiska området. Riksdagen
bör även i fortsättningen ha möjligheter att med jämna mellanrum
ta ställning till den kreditpolitiska lagstiftningens innehåll och
utformning mot bakgrund av de erfarenheter som man efter hand
vinner. Om möjligt bör riksdagens prövning av en förlängning av lagen
dessutom samordnas med granskningen av riksbankens årliga berättelse
och frågan om ansvarsfrihet för riksbanksfullmäktige. En sådan
prövning av den kreditpolitiska lagstiftningen behöver dock knappast
ske varje år. Giltighetstiden bör i stället fastställas till tre år, dvs. samma
tidsperiod som hittills varit den vanliga.

Beträffande besvärsrätten säger motionärerna att en prövning av

FiU 1974: 39

31

Kungl. Majit knappast vöre förenlig med riksbankens ställning som ett
riksdagens verk. Frågan bör i stället lösas så att riksdagen vid sin
efterhandsgranskning av riksbankens verksamhet även tar upp beslut
i individuella fall som har principiellt intresse. Finansutskottets granskning
bör på detta sätt få samma verkan som ett system med individuell
överprövning.

Beträffande den särskilda placeringsplikten förutsätter motionärerna
att denna kommer att utnyttjas med mycket stor försiktighet. En mer
allmän användning av ett sådant instrument skulle sannolikt snabbt leda
till krav på placeringsplikt också för ändamål utanför bostadsbyggnadssektorn.
Det är t. ex. minst lika angeläget med någon form av
”placeringsplikt” för att tillgodose de mindre och medelstora företagens
kreditbehov under perioder med kreditrestriktioner. De mindre och medelstora
företagen träffas nämligen hårdare än andra företag. Vid tilllämpningen
av den nu aktuella lagstiftningen måste hänsyn tas till detta
förhållande.

I motionen 2000 av herr Magnusson i Borås m. fl. (m) framhålls att
den vidgning och uppmjukning av den kreditpolitiska lagstiftningen som
föreslagits skulle kunna leda till att kreditpolitiska regleringar i framtiden
får bära en allt större del av bördan för den ekonomiska politiken.
Bl. a. av den anledningen yrkas att den nya kreditpolitiska lagstiftningens
giltighetstid begränsas till tre år. Därigenom ges möjlighet till
en offentlig debatt om den förda kreditpolitiken vart tredje år.

Motionärerna kräver också att förordnande om extraordinära kreditpolitiska
medel i efterhand bör underställas riksdagen för godkännande.
En sådan ordning skulle också underlätta en bättre samordning
mellan penningpolitiken och finanspolitiken. Vidare skulle en sådan ordning
stå i bättre samklang med den nya regeringsformens bestämmelser
angående delegering av riksdagens beslutsrätt. Motionärerna instämmer
på denna punkt i den reservation som gjordes av minoriteten i riksbanksfullmäktige
i dess remissyttrande över betänkandet angående kieditpolitiska
medel.

Ytterligare ett argument framförs för riksdagens medverkan i beslut
angående extraordinära kreditpolitiska medel. De extraordinära medlen
i nuvarande lagstiftning har sålunda aldrig behövt tillgripas, eftersom
rekommendationer eller överenskommelser alltid visat sig tillräckliga.
Mot den bakgrunden måste antagas att om regeringen i framtiden
skulle finna påkallat att förordna om sådana medel skulle situationen
vara så allvarlig att riksdagens deltagande i beslutet vore väl motiverat.

Motionärerna anser att emissionskontrollen, liksom hittills, bör betraktas
som extraordinärt medel. Vidare bör varje förordnande om kreditpolitiskt
medel, sålunda ej blott de extraordinära, tidsbegränsas till
ett år.

FiU 1974: 39

32

I enlighet med ett flertal remissinstanser bedömer motionärerna den
särskilda placeringsplikten inte förenlig med banklagens bestämmelser,
varför detta förslag bör utgå. Slutligen krävs att riksbankens beslut
skall kunna överklagas. Med hänvisning till bankinspektionens yttrande
anförs att Kungl. Maj:t bör utgöra överprövningsinstans och att detta
inte möter några statsrättsliga hinder.

Inkommen skrivelse

Styrelsen över Sveriges allmänna hypoteksbank har i skrivelse 1974-11-12 till finansutskottet föreslagit vissa ändringar i det av Kungl.
Maj:t i proposition 1974: 168 utarbetade förslaget till lag om kreditpolitiska
medel.

Utskottet

Kreditpolitiken utgör ett viktigt ekonomisk-politiskt styrmedel. Den
har sin främsta betydelse när det gäller att upprätthålla den yttre och
inre balansen inom samhällsekonomin. De kreditpolitiska åtgärderna är
därvid ett komplement till finanspolitiken. Utskottet vill i sammanhanget
betona vikten av att olika ekonomisk-politiska åtgärder samstäms
så att de medverkar till att de uppställda målen för stabiliseringspolitiken
nås.

De mer traditionella medlen inom kreditpolitiken utgörs av centralbankens
diskontoändringar samt av dess marknadsoperationer och utformningen
av statens upplåning. Därutöver har såväl i Sverige som
utomlands sedan lång tid tillbaka använts en rad särskilda åtgärder ägnade
att ytterligare effektivisera kreditpolitiken. Den senaste översynen
av den kreditpolitiska lagstiftningen ledde till 1962 års lagstiftning omfattande
tre lagar, likviditets- och kassakvotslagen, placeringskvotslagen
och ränteregleringslagen. Sedan dessa lagars tillkomst har inträffat en
rad händelser som gjort det angeläget att se över lagstiftningen och anpassa
den till dagens krav. Bl. a. har en likformig lagstiftning genomförts
för olika typer av bankinstitut.

Utskottet anser propositionens förslag till ny lag på det kreditpolitiska
området i sina huvudsakliga delar väl ägnat att medverka till en
effektiv penningpolitik. Genom att den utformats som en ramlagstiftning
och genom att de tre befintliga lagarna sammanförts i en enda lag
har lagstiftningen på området vunnit i klarhet och överskådlighet. I det
nya lagförslaget ingår bestämmelser angående likviditets- och kassakrav,
emissionskontroll, allmän placeringsplikt och räntereglering och härutöver
föreslås bestämmelser om utlåningsreglering och särskild placeringsplikt.
Lagen föreslås även framgent vara en fullmaktslag.

I motionen 1998 framhålls bl. a. att kapitalmarknadsutredningen och

FiU1974: 39

33

bostadsfinansieringsutredningen har att utreda en rad frågor som har
anknytning till de kreditpolitiska medlen. Mot den bakgrunden anser
motionären att riksdagen ej bör ta ställning till en utvidgning av lagstiftningen
på kreditpolitikens område innan utredningarnas betänkanden
föreligger. Utskottet bedömer emellertid att den utformning av lagstiftningen
som föreslagits, där i lagen endast ges vissa grundläggande regler,
bör möjliggöra en smidig anpassning till exempelvis en omläggning av
bostadsfinansieringssystemet. Viktigare för utskottets ställningstagande
till motionskravet är emellertid att den osäkerhet som för närvarande
präglar hela världsekonomin enligt utskottets uppfattning gör det angeläget
att genomföra den nya lagstiftningen utan dröjsmål. Utskottet delar
därmed departementschefens uppfattning att man ej bör skjuta upp en
reform av den kreditpolitiska lagstiftningen. Avslagsyrkandet i motionen
1998, moment A, avstyrks därför.

Utskottet tillstyrker vidare att i lagen införs bestämmelser om samtliga
kreditpolitiska instrument som föreslås i propositionen. Därav följer
att yrkandet i motionen 2000, momenten 1 och 4, avstyrks.

Utskottet vill i detta sammanhang ta upp propositionens förslag att
den nya lagen skall bli permanent i stället för att gälla i tre år som för
närvarande är fallet. I tre av motionerna — 1998, 1999 och 2000 —
krävs att lagstiftningen även framgent skall omprövas vart tredje år och
i motionen 1996 yrkas på en årlig omprövning. Utskottet vill för sin del
framhålla, att det synes mindre lämpligt att ge en ny fullmaktslag på
det kreditpolitiska området obegränsad giltighetstid. Riksdagen bör få
tillfälle att ta ställning till den kreditpolitiska lagstiftningens innehåll och
utformning mot bakgrund av de erfarenheter som man efter hand vinner.
Även med tanke på de utredningar som för närvarande arbetar
med frågor som griper in i kreditpolitiken bedömer utskottet det som
värdefullt att riksdagen inom ej alltför lång tid på nytt får pröva lagstiftningen.
En prövning av den kreditpolitiska lagstiftningen behöver
dock knappast ske varje år. Giltighetstiden för lagen bör i stället fastställas
till tre år, dvs. samma tidsperiod som hittills varit den vanliga.
Utskottet tillstyrker sålunda yrkandena i motionerna 1999, moment 1,
och 2000, moment 6. Samtidigt tillgodoses härigenom det krav på tidsbegränsning
av lagstiftningen som framförs i motionen 1998. Yrkandet
i motionen 1996, moment a, avstyrks.

I motionen 2000 har påtalats att enligt föreliggande förslag talan ej
kan förås mot riksbankens beslut. Motionärerna anför att riksbankens
befogenheter enligt den föreslagna lagen är helt beroende av Kungl.
Maj:ts förordnande och att Kungl. Majit när som helst kan återkalla
eller begränsa ett sådant förordnande. I linje härmed bör ligga att
Kungl. Majit efter besvär bör kunna ingripa i tillämpningen av ett förordnande.

I propositionen understryks däremot bl. a. att riksdagen tidigare i år
3 Riksdagen 1974. 5 sami. Nr 39

FiU1974: 39

34

beslutat i en liknande fråga, Ändringar i valutalagstiftningen (FiU
1974: 23, rskr 274), och att riksdagen därvid godtog att besvärsrätt över
riksbankens beslut i dessa frågor ej föreligger.

Departementschefens ställningstagande grundas i denna fråga på utredningens
förslag, i vilket anförs att klagorätt till Kungl. Maj:t över
riksbankens beslut inte är förenlig med den ställning riksbanken intar
som ett riksdagens verk. Utskottet delar denna uppfattning och vill
framhålla att riksdagen efter beredning av finansutskottet vid sin efterhandsgranskning
av riksbankens verksamhet även har möjlighet att ta
upp individuella fall som har principiellt intresse. Enligt 37 § lagen för
Sveriges riksbank (1934: 937) åligger det riksbanksfullmäktige att efter
varje års slut till riksdagen avge berättelse angående riksbankens tillstånd,
rörelse och förvaltning. Denna berättelse innehåller som regel en
utförlig redogörelse för den förda kreditpolitiken under det gångna året.
Berättelsen granskas av finansutskottet som i sitt utlåtande tar upp
frågan om ansvarsfrihet för fullmäktige. Dechargeutlåtandet föreläggs
riksdagen för beslut. Riksdagen har sålunda möjligheter att i samband
härmed uttala sig om de åtgärder riksbanken vidtagit och därvid
dra upp riktlinjer för riksbankens verksamhet på det kreditpolitiska området.
Mot denna bakgrund avstyrker utskottet motionen 2000, moment
5.

I motionerna 1998, moment B, och 2000, moment 3, har även framställts
yrkanden om att förordnande om s. k. extraordinära medel, dvs.
enligt Kungl. Maj:ts förslag utlåningsreglering, placeringsplikt och räntereglering,
skall underställas riksdagen för prövning. I motionen 2000,
moment 2, yrkas att även emissionskontroll bör tillhöra gruppen extraordinära
medel.

Mot bakgrund av att utskottet nu föreslår att lagens giltighetstid begränsas
till tre år och med hänsyn till den riksdagens årliga granskning
för vilken ovan redogjorts anser utskottet skäl ej föreligga för ett prövningsförfarande
i enlighet med motionärernas förslag. Utskottet anser
det ej heller nödvändigt att föreskriva en tidsbegränsning till ett år för
samtliga kreditpolitiska medel, såsom yrkats i motionen 2000, moment 3.
Utskottet vill också erinra om att riksdagspartierna genom sina företrädare
bland riksbanksfullmäktige har möjlighet att påverka kreditpolitikens
utformning. Utskottet avstyrker således ifrågavarande motionsyrkanden.
Beträffande kravet i motionen 2000 att emissionskontroll bör
betraktas som extraordinärt medel vill utskottet erinra om att en dylik
kontroll i praktiken kontinuerligt tillämpats sedan år 1952. Utskottet
finner därför ej skäl att tillstyrka yrkandet i motionen.

I flera motioner har påtalats de problem som de oprioriterade grupperna
på kreditmarknaden kan ställas inför i samband med kreditrestriktioner.
I motionen 1996 pekas på de mindre och medelstora företagens
utsatta läge till följd av dessas stora beroende av affärsbankslån

FiU1974:39

35

för sin verksamhet. Motionärerna kräver därför att bestämmelser angående
utlåningsreglering ej bör införas i lagen. De mindre och medelstora
företagens problem aktualiseras även i motionen 1999, i vilken
hävdas att det är angeläget med någon form av ”placeringsplikt” för
att tillgodose även dessas kreditbehov under perioder med kreditrestriktioner.
Dessa problem tas också upp i motionerna 1998 och 2000.

I motionen 1997 erinras om att kommuner och landsting för närvarande
har stora kreditbehov, varför motionärerna anser att förordnande
om allmän placeringsplikt skall kunna meddelas även för att tillgodose
denna grupps behov av långfristiga krediter.

I skrivelse till utskottet har slutligen styrelsen över Sveriges allmänna
hypoteksbank begärt att sådana ändringar vidtas i den föreslagna lagtexten
angående den allmänna placeringsplikten att hypoteksbankens
obligationer får ställning som ”prioriterade placeringar”.

Utskottet vill i detta sammanhang peka på att den lagstiftning som
föreslås endast utgör en ram för riksbankens agerande. Som exempel
kan nämnas att riksbanken enligt 6 § i fråga om likviditetskrav, kassakrav,
utlåningsreglering, placeringsplikt eller räntereglering får

1. begränsa användningen till ett eller flera slag av institut,

2. undantaga visst institut, om särskilda skäl föreligger,

3. utfärda olika föreskrifter för skilda institut.

Beträffande likviditetskrav har riksbanken frihet, enligt 9 §, att ange

1. den tidpunkt då likviditetskrav skall vara uppfyllt (beräkningstidpunkt),

2. det procenttal som skall gälla för likviditetskravet,

3. vilka tillgångar som får räknas som likvida medel,

4. vilka skulder som skall avdragas från summan av tillgångarna enligt
3,

5. i vad mån undantag från förbindelserna får göras.

Enligt lagen skall dock som likvida medel alltid räknas skattkammarväxlar,
obligationer och andra förbindelser som utfärdats av staten samt
obligationer som utfärdats av Konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
Svenska bostadskreditkassan eller Sveriges allmänna hypoteksbank
eller av kreditaktiebolag och som avser bostadskreditgivning.

Vad gäller den allmänna placeringsplikten stadgas i 19—21 §§ att
riksbanken för att tillgodose statens och bostadsbyggandets kreditbehov
anger vilka placeringar som är prioriterade och hur underlaget för beräkningen
av placeringsplikten skall bestämmas. Lagen ger även ytterligare
möjligheter till flexibilitet i tillämpningen vad beträffar de kreditpolitiska
medlen.

Utskottet anser det av naturliga skäl angeläget att man iakttar stor
restriktivitet när det gäller att i lagstiftningen avgränsa den prioriterade
sektorn. Liksom hittills bör denna sektor i lagen endast omfatta staten
och bostadsbyggandet. Samtidigt vill dock utskottet betona vad departe -

FiU1974: 39

36

mentschefen anfört i propositionen angående tillämpningen av lagstiftningen
när det gäller den allmänna placeringsplikten (s. 173):

Jag förordar alltså i enlighet med utredningens förslag att avgränsningen
av de prioriterade placeringarna inte specificeras i lagtexten utan
får ingå i de föreskrifter som utfärdas av riksbanken. Jag vill emellertid
understryka att syftet härmed självfallet inte är att ändra förutsättningarna
för lagens tillämpning eller avgränsningen av vilka placeringar
som kan räknas som prioriterade. Liksom hittills bör alltså förordnande
om allmän placeringsplikt utnyttjas för att tillgodose det långfristiga
kreditbehovet för staten eller bostadsbyggandet. Till prioriterade placeringar,
vilka alltså bestäms genom föreskrift av riksbanken, bör också i
fortsättningen räknas bl. a. hypoteksbanksobligationer.

Enligt utskottets mening har alltså de av Sveriges allmänna hypoteksbank
framförda kraven beträffande lantbrukets kreditförsörjning
beaktats i propositionen.

I sammanhanget vill utskottet också fästa uppmärksamheten på de
mindre och medelstora företagens problem. Det är angeläget att man,
som tidigare berörts och som framhållits i motionerna 1996, 1998, 1999
och 2000, tar hänsyn till dessa företags problem vid tillämpningen av
den nu aktuella lagstiftningen, eftersom kreditrestriktioner ofta träffar
dessa företag hårdare än andra. Utskottet delar också den i motionen
1999 framförda uppfattningen att det är av behovet påkallat att arbeta
fram en samlad långsiktig lösning beträffande småföretagens kreditförsörjning.

Utskottet hyser även förståelse för att kommuner och landsting i åtstramningssituationer
på kreditmarknaden kan komma i ett besvärligt
läge. Här liksom i fråga om de mindre och medelstora företagens motsvarande
problem förutsätter utskottet att riksbanken i görligaste mån
beaktar dessa. Utskottet är emellertid mot bakgrund av vad tidigare
anförts inte berett tillstyrka att några särskilda bestämmelser införs i
lagen på sätt som yrkas i motionen 1997. Inte heller finner utskottet
skäl tillstyrka motionen 1996, moment b.

Utskottet vill avslutningsvis understryka betydelsen av att riksbanken
vid tillämpningen av de kreditpolitiska lagarna handlar med den hänsyn
till skilda kreditinstituts särskilda karaktär och struktur som lagen lämnar
utrymme för. Från denna synpunkt bedömer utskottet den särbehandling
som Sparbankernas Bank och Föreningsbankemas Bank (Jordbrukets
Bank) blivit föremål för i propositionen i vad avser likviditetskraven
befogad, liksom att centralkassorna i sammanhanget betraktas som en
enhet.

Beträffande övriga i propositionen framförda förslag har utskottet
ingen erinran.

FiU 1974: 39

37

Utskottet hemställer

1. beträffande förslag till lag om kreditpolitiska medel att riksdagen
med anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna 1974: 1999 moment 1 och 2000 moment 6 samt
med avslag på motionerna 1974: 1996, 1997, 1998 och 2000
momenten 1—5 antar det i propositionen 1974: 168 framlagda
förslaget till Lag om kreditpolitiska medel med den ändringen
att 4 § och övergångsbestämmelserna erhåller följande såsom
utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

4 §

Förordnande kan avse ett eller flera slag av bankinstitut, försäkringsinstitut
eller annat kreditinstitut och, i fråga om emissionskontroll och
räntereglering, även annan.

Förordnande om utlåningsreg- Förordnande om utlåningsreg lering

eller räntereglering skall be- lering eller räntereglering skall begränsas
till viss tid, högst ett år. gränsas till viss tid, högst ett år.

Förordnande om annat kreditpoli- Förordnande om annat kreditpoli tiskt

medel gäller tills vidare, högst tiskt medel gäller tills vidare, om

tre år. Det kan dock bestämmas annat ej anges,

att gälla viss tid, likaledes högst tre
år.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1

januari 1975. januari 1975 och skall gälla till

och med den 31 december 1977.

Genom lagen upphäves
1 likviditets- och kassakvotslagen (1962: 256),

2. placeringskvotslagen (1962: 257) och

3. ränteregleringslagen (1962: 258).

De upphävda lagarna gäller dock i fråga om förhållande, som hänför
sig till tiden före den 1 januari 1975.

Den nya lagen gäller redan före nämnda dag i fråga om åtgärd, som
behövs för tillämpningen därefter.

2. beträffande den särskilda placeringsplikten och kreditförsörjningen
att riksdagen med anledning av motionen 1974: 1999
moment 2 som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört,

3. beträffande övriga i propositionen framlagda lagförslag att
riksdagen med bifall till Kungl Maj:ts förslag antar i propositionen
1974: 168 framlagda förslag till

A. lag om ändring i lagen (1934: 437) för Sveriges riksbank,

B. lag om ändring i lagen (1937: 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar,

4 Riksdagen 1974. 5 sami. Nr 39

FiU 1974: 39

38

C. lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse,

D. lag om ändring i lagen (1955: 416) om sparbanker,

E. lag om ändring i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörel sen.

Stockholm den 3 december 1974

På finansutskottets vägnar
NILS G. ÅSLING

Närvarande vid beslutet: herrar Åsling (c), Ekström (s), Löfgren (fp),
Larsson i Karlskoga (s), Fågelsbo (c), Jansson (s), Söderström (m), Pettersson
i Malmö (s), fru Söder (c), herrar Hermansson (vpk), Gadd (s),
af Ugglas (m), Bergman i Nyköping (s), Elmstedt (c) och Ångström (fp).

Reservationer

1) av herrar Söderström (m) och af Ugglas (m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med ”Utskottet
anser” och slutar med ”en fullmaktslag” bort ha följande lydelse:

Utskottet anser propositionens förslag till ny lag på det kreditpolitiska
området med de ändringar som utskottet föreslår ägnade att medverka
till en effektiv penningpolitik. Genom att de tre befintliga lagarna
sammanförts till en enda lag har lagstiftningen på området vunnit i
klarhet och överskådlighet. I det nya lagförslaget ingår bestämmelser
angående likviditets- och kassakrav, emissionskontroll, allmän placeringsplikt
och räntereglering och härutöver föreslås bestämmelser om
utlåningsreglering. Lagen föreslås även framgent vara en fullmaktslag.

dels den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med ”Utskottet
tillstyrker” och slutar med ”1 och 4, avstyrks” bort ha följande lydelse:

I motionen 2000 föreslås att det förslag i propositionen som avser
den särskilda placeringsplikten skall utgå. En rad remissinstanser har
anfört hård kritik eller direkt avvisat förslaget på denna punkt. Det
framhålls bl. a. att en banks styrelse inte kan fråntas ansvaret för beviljande
av krediter och att en placeringsplikt avseende enskilda byggnadsobjekt
därför strider mot banklagen. Att enligt propositionen kommunal
borgen skall föreligga för ifrågavande kredit ändrar härvidlag
knappast något i sak. En placeringsplikt av denna innebörd måste förenas
med den skyldighet för det offentliga att ta ansvar, inte enbart för
det aktuella projektet utan även för låntagarens tidigare arrangemang.
Det torde nämligen knappast vara möjligt att i ett konkursfall utesluta
att just det senaste, aktuella projektet förorsakat konkursen. Bankerna

FiU 1974: 39

39

har att i sin kreditprövning av enskilda projekt ta hänsyn till kreditsökandens
totala engagemang och mot denna bakgrund bedöma säkerhetsfrågorna
och förlustriskerna. Utskottet föreslår mot denna bakgrund
att paragraferna 22, 23 och 24 skall utgå i enlighet med vad som
yrkats i motionen 2000 moment 1 och 4.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med ”1 propositionen
understryks” och på s. 34 slutar med ”motionen 2000, moment 5”
bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att riksbankens beslut enligt
den nya lagen bör kunna överklagas hos regeringen. Utskottet instämmer
i detta hänseende i vad bl. a. bankinspektionen anfört. Utskottet
tillstyrker motionen 2000 moment 5.

dels den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar med ”Mot
bakgrund” och slutar med ”i motionen” bort ha följande lydelse:

I propositionen är uttryckligen förutsatt att de extraordinära medlen
endast skall komma ifråga om rekommendationer för riksbanken har
visat sig verkningslösa eller om av riksbanken önskade överenskommelser
inte har kunnat uppnås. Enligt all hittillsvarande erfarenhet har rekommendationer
och överenskommelser alltid varit tillräckliga. De
extraordinära instrumenten i den nuvarande lagstiftningen har sålunda
aldrig tillämpats med stöd av något förordnande enligt lagen. Mot denna
bakgrund måste det antagas, att om regeringen i framtiden skulle
finna påkallat att förordna om användande av de extraordinära medlen,
situationen skulle vara så allvarlig att engagemang från riksdagens
sida skulle vara väl motiverat. Utskottet vill mot denna bakgrund tillstyrka
yrkandena i motionerna 1998 moment B och 2000 moment 3.
Utskottet vill också tillstyrka motionen 2000 moment 2 om att även
emissionskontrollen skall hänföras till de extraordinära medlen. Så har
varit fallet i nu gällande lagstiftning och några olägenheter därav har
inte försports. Några vägande skäl för ändringar av principerna bakom
lagstiftning i detta hänseende har enligt utskottets uppfattning inte anförts.

dels att efter det stycke i utskottets yttrande på s. 35 som börjar
med ”Vad gäller” och slutar med ”kreditpolitiska medlen” bort införas
ett stycke av följande lydelse:

Med allmän placeringsplikt avses enligt § 20 att ökningen under en
viss tidsperiod av bankinstituts eller försäkringsinstituts prioriterade
placerimw skall utgöra antingen en viss andel av ökningen av institutets
totala placeringar eller, i fråga om bankinstitut, en viss andel av institutets
totala placeringar. Bankinstitutsplaceringar är i praktiken av
förhållandevis fast natur. Att inom loppet av en begränsad tidsperiod
genomföra förändringar av någon storleksordning i fördelningen av

FiU 1974: 39

40

bankinstitutens redan gjorda placeringar torde vara ogörligt utan allvarliga
konsekvenser för låntagare eller kreditmarknaden i dess helhet.
Utskottet anser därför att placeringsplikten endast skall kunna avse andel
av ökningen av kreditinstitutens totala placeringar.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande förslag till lag om kreditpolitiska medel att riksdagen
med anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
1974: 1998 moment B och med bifall till motionerna 1974:
1999 moment 1 och 2000 samt med avslag på motionerna
1974: 1996, 1997 och 1998 moment A antar det i propositionen
1974: 168 framlagda förslaget till Lag om kreditpolitiska
medel med den ändringen att 22, 23 och 24 §§ utgår och
att 1, 3, 4 och 33 §§ samt övergångsbestämmelserna erhåller
följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

1§

Kreditpolitiska medel enligt den- Kreditpolitiska medel enligt denna
lag är likviditetskrav, kassa- na lag är likviditetskrav, kassakrav,
utlåningsreglering, emissions- krav, utlåningsreglcring, emissionskontroll,
allmän placeringsplikt, kontroll, allmän placeringsplikt

särskild placeringsplikt och ränte- och räntereglering,
reglering.

3 §

Om det behövs för att uppnå de mål som fastställts för riksbankens
penningpolitiska verksamhet, kan regeringen på framställning av fullmäktige
i riksbanken förordna att riksbanken får använda kreditpolitiskt
medel.

Förordnande om utlåningsregle- Förordnande om utlåningsreg ring,

placeringsplikt eller ränte- lering, placeringsplikt emissions reglering

får meddelas endast om kontroll eller räntereglering får

synnerliga skäl föreligger. meddelas endast om synnerliga

skäl föreligger.

4§

Förordnande kan avse ett eller flera slag av bankinstitut, försäkringsinstitut
eller annat kreditinstitut och, i fråga om emissionskontroll och
räntereglering, även annan.

Förordnande om utlåningsregle- Förordnande om kreditpolitiska

ring eller räntereglering skall be- medel skall begränsas till viss tid,

gränsas till viss tid, högst ett år. högst ett år.

Förordnande om annat kreditpo- Förordnande om utlåningsregle litiskt

medel gäller tills vidare, ring, emissionskontroll, placerings högst

tre år. Det kan dock bestäm- plikt eller räntereglering skall

mas att gälla viss tid, likaledes inom en månad eller, om riks högst

tre år. dagssession icke pågår, inom en

månad från början av nästkom -

FiU 1974: 39

41

mande session underställas riksdagen
för prövning. Därest underställning
ej sker inom föreskriven
tid, eller förordnandet icke
blir gillat av riksdagen inom två
månader från det att underställningen
skett, är förordnandet förfallet.

22 §

Särskild placeringsplikt

Förordnande om särskild place- Utgår

ringsplikt kan meddelas för att tillgodose
behovet för bostadsbyggandet
av kredit under byggnadstid
(byggnadskredit). Sådant förordnande
kan avse bankinstitut.

23 §

Med särskild placeringsplikt av- Utgår

ses skyldighet för bankinstitut att
lämna byggnadskredit för särskilt
angivet byggnadsföretag, för vilket
statligt bostadslån utgår eller kommer
att utgå och för vilket kommunal
borgen föreligger.

24 §

Riksbanken anger vilket eller Utgår

vilka bankinstitut som skall lämna
byggnadskredit för visst byggnadsföretag.

33 §

Mot riksbankens beslut enligt Talan mot riksbankens beslut

denna lag får talan ej föras. enligt denna lag får föras hos

Kungl. Maj:t genom besvär.

övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den Denna lag träder i kraft den

1 januari 1975. 1 januari 1975 och skall gälla till

och med den 31 december 1977.

Genom lagen upphäves

1. likviditets- och kassakvotslagen (1962: 256),

2. placeringskvotslagen (1962: 257) och

3. ränteregleringslagen (1962: 258).

De upphävda lagarna gäller dock i fråga om förhållande, som hänför
sig till tiden före den 1 januari 1975.

Den nya lagen gäller redan före nämnda dag i fråga om åtgärd, som
behövs för tillämpningen därefter.

FiU 1974: 39

42

2) av herr Hermansson (vpk) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 32 som börjar med ”Kreditpolitiken
utgör” och slutar med ”en fullmaktslag” bort ha följande lydelse: Den

kapitalistiska ekonomin präglas av svängningar mellan högkonjunkturer
och arbetslöshetskriser. På senare år har också stagnationstendenser
gjort sig gällande. I en rad länder framträder dessa drag f. n.
ännu starkare än i Sverige. Mycket talar för att kapitalismen går mot
allt större svårigheter. Systemets irrationalitet kommer att alltmer uppenbaras.

Staten har försökt bemöta detta med olika medel av ekonomisk politik
— den har försökt jämna ut och dämpa kapitalismens motsättningar.
Den ekonomiska politiken har i huvudsak förts på kapitalägarnas
villkor. Detta gäller även kreditpolitiken.

Om en effektiv kreditpolitik skall kunna bedrivas, effektiv i den meningen
att den förmår styra kapitalströmmarna och minska storkapitalets
omedelbara makt över ekonomin, fordras att kreditväsendet och i
första hand de privata affärsbankerna förstatligas. Då först kan man
få en total och övergripande samhällelig styrning av kreditströmmarna.

Den hittills förda kreditpolitiken har inte varit avsedd att ha en sådan
effektivitet, men har heller inte lyckats uppfylla de målsättningar som
uppställts. De förslag som ställs i propositionen om ny lag på det kreditpolitiska
området innebär inga avgörande förändringar mot vad som
hittills gällt. Utskottet kan emellertid tillstyrka propositionens förslag
i dess huvuddelar som en lagstiftning som på området kan gälla i väntan
på att de privata affärsbankerna förstatligas. Då kommer självfallet
en annan kreditpolitisk lagstiftning att krävas.

Genom att man i propositionen utformat lagförslaget som en ramlagstiftning
och genom att de tre befintliga lagarna på kreditpolitikens område
sammanförts i en enda lag har lagstiftningen vunnit i överskådlighet.
De bestämmelser angående likviditets- och kassakrav, emissionskontroll,
allmän placeringsplikt och räntereglering liksom bestämmelserna
om utlåningsreglering och särskild placeringsplikt som ingår i
propositionens lagförslag ger potentiella möjligheter till vissa ingrepp i
bankkapitalets makt över kreditväsendet.

dels den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”moment a avstyrks” bort ha följande lydelse:

I motionerna 1996, 1998 och 2000 förordas att den kreditpolitiska
lagstiftningen skall vara tidsbegränsad. Utskottet kan inte finna något
bärande argument för en sådan ståndpunkt. Den är ett försök från de
borgerliga partiernas sida att tillmötesgå krav från de privata storbankerna.
Såsom skäl har anförts att riksdagen skall ha möjlighet att diskutera
och pröva kreditpolitiken. Riksdagen har emellertid dessa möj -

FiU 1974: 39

43

ligheter även om lagen inte tidsbegränsas. Kreditpolitiken diskuteras av
riksdagen såväl i de allmänpolitiska och finanspolitiska debatterna som
i anslutning till behandlingen av riksbankens årsberättelse. Det är riksdagen
obetaget att när som helst ta initiativ för att ändra lagar eller
upphäva lagar — detta gäller även lagen om kreditpolitiska medel.

I propositionen 1974: 168 ger finansministern goda skäl varför den
kreditpolitiska lagstiftningen inte bör göras tidsbegränsad. Såväl lagstiftningens
utformning som att en kreditpolitisk lagstiftning måste betraktas
som ett nödvändigt inslag i den ekonomiska politiken — inte
minst därför att lagstiftningen åtminstone ger vissa potentiella möjligheter
att kringskära bankkapitalets makt — gör att utskottet delar propositionens
uppfattning.

Med det anförda yrkar utskottet sålunda bifall till propositionen och
avslag på motionerna 1996, 1998,1999 och 2000 i motsvarande del.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 35 börjar med ”Utskottet
vill” och på s. 36 slutar med ”1996, moment b” bort ha följande
lydelse:

I propositionen föreslås att, vad gäller den allmänna placeringsplikten,
statens och bostadsbyggandets kreditbehov skall ges prioritet. Kommuner
och landsting bör, enligt utskottet, ges samma behandling. Därför
bör förordnande om allmän placeringsplikt kunna meddelas för
att tillgodose primärkommunernas och landstingskommunernas behov
av långfristiga krediter. Detta skulle, som framhålls i motion 1997,
vara av stort värde såväl kommunal- som regionalekonomiskt. Utskottet
tillstyrker sålunda motionen 1997.

I sammanhanget vill dock utskottet fästa uppmärksamheten på de
mindre och medelstora företagens problem. Det är angeläget att man
tar hänsyn till de mindre och medelstora företagens problem vid tilllämpningen
av den nu aktuella lagstiftningen, eftersom kreditrestriktioner
ofta träffar dessa företag hårdare än andra. Utskottet anser också

att det är av behovet påkallat att arbeta fram en samlad, långsiktig lös ning

beträffande småföretagens kreditförsörjning.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande förslag till lag om kreditpolitiska medel att riksdagen
med anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionen 1974: 1997 samt med avslag på motionerna

1974: 1996, 1998, 1999 moment 1 och 2000 antar det i pro positionen

1974: 168 framlagda förslaget till Lag om kreditpolitiska
medel med den ändringen att 19 § erhåller följande
såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

FiU 1974: 39

44

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

19 §

Förordnande om allmän placeringsplikt
kan meddelas för att tillgodose
behovet av långfristig kredit
åt staten eller för bostadsbyggandet.
Sådant förordnande kan
avse bankinstitut eller försäkringsinstitut.

Förordnande om allmän placeringsplikt
kan meddelas för att tillgodose
behovet av långfristig kredit
åt staten, landsting, primärkommun
eller för bostadsbyggandet.
Sådant förordnande kan avse
bankinstitut eller försäkringsinstitut.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1974 74004S