Finansutskottets betänkande nr 23 år 1974 FiU 1974: 23

Nr 23

Finansutskottets betänkande i anledning av propositionen 1974: 89 angående
ändringar i ralutalagstiftningen, m. m., jämte motioner.

Propositionen

Kungl. Maj:t har i propositionen 1974: 89 (finansdepartementet)

1. föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag
till lag om ändring i valutalagen (1939: 350),

2. begärt riksdagens samtycke till att Kungl. Maj:t med stöd av 1 §
tredje stycket valutalagen (1939: 350) förordnar, att vad som föreskrivs
i 2 § första stycket 1, 2 och 4—8, 5 § 1 och 3 samt 9 § skall äga fortsatt
tillämpning under tiden den 1 juli 1974—den 30 juni 1975,

3. velat inhämta riksdagens yttrande över vid propositionen fogade
förslag till

A. kungörelse om ändring i valutaförordningen (1959: 264),

B. kungörelse om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959: 264).

De vid propositionen fogade förslagen till lagändring och kungörelser
är av följande lydelse:

1 Förslag till

Lag om ändring i valutalagen (1939: 350)

Härigenom förordnas att 1, 2 och 6 a §§ valutalagen (1939: 350)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §x

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2 § första stycket samt 5
och 9 §§ träda i tillämpning. Då kriget upphört, stadgar Konungen senast
före avslutandet av den riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut,
att bestämmelserna icke vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej
skall gälla, i den mån bestämmelserna alltjämt skola äga tillämpning på
grund av förordnande enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen, efter hörande av
fullmäktige i riksbanken, förordna, att nämnda bestämmelser skola tilllämpas.
Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller,
inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan, huruvida
förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom två månader

1 Senaste lydelse 1959: 262.

1 Riksdagen 1974. 5 sami. Nr 23

FiU 1974: 23

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

från det underställningen skett av riksdagen godkänt, är detsamma förfallet.
Upphör krigsfaran, skall senast före nästkommande riksdagssessions
avslutande meddelat förordnande av Konungen upphävas, i den
mån bestämmelserna icke på grund av förordnande jämlikt tredje stycket
alltjämt skola gälla.

Då i andra fall än som avses
i första och andra styckena så prövas
erforderligt för uppnående av
det mål, som fastställts för riksbankens
penningpolitiska verksamhet,
eller eljest med hänsyn
till rikets betalningsförhållanden
med utlandet äger, på framställning
av fullmäktige i riksbanken,
Konungen med riksdagens samtycke
förordna, att vad i 2 § första
stycket samt 5 och 9 §§ stadgas
helt eller delvis skall under viss
tid, högst ett år varje gång, äga
tillämpning. Såvitt angår 2 § första
stycket 1), 2) och 4)—7) ävensom
5 § 1) och 3) samt 9 § må Konungen
utan samtycke av riksdagen
meddela förordnande som nu
sagts, om riksdagens beslut ej kan
utan synnerlig olägenhet avvaktas.
Sådant förordnande skall inom en
månad eller, om riksdagssession
ej pågår, inom en månad från början
av nästkommande session underställas
riksdagen. Vad i andra
stycket sägs om påföljden, därest
underställning ej sker eller riksdagen
ej inom två månader godkänner
förordnandet, skall äga motsvarande
tillämpning i fall som nu
avses.

Då i andra fall än som avses
i första och andra styckena så prövas
erforderligt för att med beaktande
av industri- och sysselsättningspolitiska
strävanden nå
det mål, som fastställts för riksbankens
penningpolitiska verksamhet,
eller eljest med hänsyn till
rikets betalningsförhållanden med
utlandet äger, på framställning av
fullmäktige i riksbanken, Konungen
med riksdagens samtycke förordna,
att vad i 2 § första stycket
samt 5 och 9 §§ stadgas helt
eller delvis skall under viss tid,
högst ett år varje gång, äga tilllämpning.
Såvitt angår 2 § första
stycket 1), 2) och 4)—7) ävensom
5 § 1) och 3) samt 9 § må Konungen
utan samtycke av riksdagen
meddela förordnande som nu
sagts, om riksdagens beslut ej kan
utan synnerlig olägenhet avvaktas.
Sådant förordnande skall inom en
månad eller, om riksdagssession ej
pågår, inom en månad från början
av nästkommande session underställas
riksdagen. Vad i andra stycket
sägs om påföljden, därest underställning
ej sker eller riksdagen
ej inom två månader godkänner
förordnandet, skall äga motsvarande
tillämpning i fall som nu
avses.

Under tid, då bestämmelse i 2 § första stycket eller 5 § eller 9 § äger
tillämpning, skola jämväl övriga däremot svarande stadganden i lagen
tillämpas.

Då underställning av förordnande sker eller samtycke till förordnande
begäres, skola även de föreskrifter, som Konungen i förordnandet med
stöd av bestämmelserna i 2 § första stycket samt 5 och 9 §§ utfärdat
eller avser att utfärda, föreläggas riksdagen.

2 §2

Konungen äger i förordnande, som av honom meddelas, föreskriva:

1) att allenast riksbanken och 1) att allenast riksbanken samt

annan bank, som riksbanken därtill efter dess bemyndigande, annan

[ * Senaste lydelse 1973: 294.

F1U1974: 23

Nuvarande lydelse
bemyndigar (valutabank), må driva
handel med utländska sedlar
och skiljemynt, med växlar, checkar,
andra penninganvisningar och
fordringar, som innefatta rätt till
betalning i utländskt mynt (utländska
betalningsmedel och utländska
fordringar), ävensom med aktier,
obligationer och likartade värdepapper,
vilka äro utfärdade av någon,
som är bosatt i utlandet (utländska
värdepapper);

Föreslagen lydelse
bank och postverket (valutabank),
må driva handel med utländska
sedlar och skiljemynt, med växlar,
checkar, andra penninganvisningar
och fordringar, som innefatta rätt
till betalning i utländskt mynt (utländska
betalningsmedel och utländska
fordringar), ävensom med
aktier, obligationer och likartade
värdepapper, vilka äro utfärdade
av någon, som är bosatt i utlandet
(utländska värdepapper);

2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska
värdepapper må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas
och föryttras allenast i den omfattning och på de villkor Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer;

3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till
inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt;

4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper
icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt
överföras till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet;

5) att dylika tillgångar icke utan tillstånd av riksbanken må införas till
riket;

6) att över värdepapper, som införes till riket eller som här förvaras
för den, som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influtit
vid försäljning av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer; 7)

att i annat hänseende än under 2)—6) sägs ej må över utländska
betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper utan
tillstånd av riksbanken förfogas annorledes än genom föryttring till
riksbanken eller till valutabank; och

8) att avgift som bestämmes med stöd av meddelat förordnande skall
tillfalla riksbanken.

Genom förordnande, som här avses, må ej inskränkning ske i riksbanken
tillkommande befogenheter.

6 a §3

Riksbankens beslutanderätt enligt
denna lag utövas inom riksbanken
av en styrelse (valutastyrelsen),
bestående av sju ledamöter.
Fyra av ledamöterna jämte
suppleanter för dem utses av Konungen.
Övriga ledamöter jämte
suppleanter utses av fullmäktige
i riksbanken.

* Senaste lydelse 1957: 251.

Riksbankens beslutanderätt enligt
denna lag utövas inom riksbanken
av en styrelse (valutastyrelsen).
Valutastyrelsen består av
sju ledamöter utom vid handläggning
av ärenden rörande direkta
investeringar utomlands, då den
består av elva ledamöter.

Konungen utser åtta av ledamöterna,
varav fyra skola tjänstgöra
endast i ärenden rörande direkta
investeringar utomlands, övriga
ledamöter utses av fullmäkti -

FiU 1974: 23

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ge i riksbanken. För ledamöterna
skola i samma ordning utses suppleanter.

Valutastyrelsens beslut må överklagas hos fullmäktige i riksbanken
inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.

Av fullmäktige utsedd ledamot På yrkande av minst tre av de

eller suppleant, som deltagit i sty- ledamöter eller suppleanter, som

relsens beslut, äger påfordra att deltagit i styrelsens beslut, skall

beslutet underställes fullmäktige beslutet underställas fullmäktige

för prövning. Yrkande härom skall för prövning. Yrkande härom skall

framställas genast efter beslutets framställas genast efter beslutets

fattande. fattande.

Mot fullmäktiges beslut må talan ej föras.

Närmare bestämmelser rörande valutastyrelsen meddelas i bankoreglementet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1974.

2 Förslag till

Kungörelse om ändring i valutaförordningen (1959: 264)

Härigenom förordnas att 2 § valutaförordningen (1959: 264) skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2§!

Utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag
i svenskt mynt, förvärvas allenast från riksbanken eller genom dess
förmedling och föryttras allenast till riksbanken eller genom dess förmedling.

Riksbanken äger meddela

a) bankaktiebolag, sparbank och
postbanken tillstånd att, för egen
eller riksbankens räkning, driva
handel med utländska betalningsmedel
och utländska fordringar;

b) postverket tillstånd att driva
den handel med utländska betalningsmedel,
som erfordras för verkets
rörelse med postanvisningar;
samt

Riksbanken äger meddela

a) bankaktiebolag, sparbank och
postverket tillstånd att, för egen
eller riksbankens räkning, driva,
handel med utländska betalningsmedel
och utländska fordringar;
samt

b) bank eller annan tillstånd att
driva den rörelse med utländska
betalningsmedel och utländska
banktillgodohavanden, som riksbanken
prövar erforderlig för allmänhetens
tillhandagående med
medel för reseändamål.

1 Senaste lydelse 1963:176.

FiU 1974: 23

Nuvarande lydelse

c) bank eller annan tillstånd att
driva den rörelse med utländska
betalningsmedel och utländska
banktillgodohavanden, som riksbanken
prövar erforderlig för allmänhetens
tillhandagående med
medel för reseändamål.

Bank, som erhållit tillstånd varom
under a) sägs, benämnes i denna
förordning valutabank.

Föreslagen lydelse

Den, som erhållit tillstånd varom
under a) sägs, benämnes i denna
förordning valutabank.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1974.

3 Förslag till

Kungörelse om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959: 264)

Härigenom förordnas att valutaförordningen (1959:264), som enligt
kungörelse (1973: 296) gäller till utgången av juni 1974, skall äga
fortsatt giltighet till utgången av juni 1975.

FiU 1974: 23

Departementspromemorians förslag till ändring av bankoreglementet

I den till grund för propositionen 89 liggande promemoria, som upprättats
inom industridepartementet (Ds I 1974: 2), föreslås också att
bankoreglementet ändras i enlighet med förslagen i promemorian. Det
i bilaga 1 till propositionen redovisade förslaget till ändring i bankoreglementet
är av följande lydelse:

Förslag till

ändring i reglementet den 15 december 1970 för riksbankens styrelse
och förvaltning (Bankoreglementet)

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

13 §

2 mom. Till ledamöter i den i 6 a § valutalagen nämnda valutastyrelsen
skall fullmäktige utse vice riksbankschefen, en fullmäktig eller suppleant
för fullmäktig och en bankdirektör. Fullmäktige skall därjämte
utse suppleanter för dessa ledamöter.

Vice riksbankschefen är valutastyrelsens ordförande. Fullmäktige förordnar
en av de övriga inom riksbanken utsedda ledamöterna att vara
vice ordförande.

Valutastyrelsen är beslutför när
minst tre ledamöter är närvarande.
Vid lika röstetal gäller den
mening som ordföranden biträder.

Valutastyrelsen är beslutför i
ärenden rörande direkta investeringar
utomlands, när minst tre
av de för prövning av sådana
ärenden särskilt utsedda ledamöterna
och minst tre av övriga ledamöter
är närvarande, samt i övriga
ärenden, när minst tre ledamöter
är närvarande. Vid lika röstetal
gäller den mening som ordföranden
biträder.

Fullmäktige skall utfärda närmare bestämmelser för valutastyrelsens
verksamhet. Därvid får föreskrivas att ärenden som är av löpande eller
expeditionell natur eller eljest innebär tillämpning av fastställda riktlinjer
får avgöras på styrelsens vägnar av ordföranden och bankdirektören
i förening.

Har av fullmäktige utsedd ledamot
eller suppleant, som deltagit
i valutastyrelsens beslut, enligt 6 a§
tredje stycket valutalagen framställt
yrkande om att beslutet skall
underställas fullmäktiges prövning,
skall sökanden i ärendet underrättas
därom snarast möjligt och senast
i samband med att han erhåller
meddelande om innehållet i
styrelsens beslut.

Har på sätt föreskrives i 6 a §
tredje stycket valutalagen yrkande
framställts om att av valutastyrelsen
meddelat beslut skall underställas
fullmäktiges prövning,
skall sökanden i ärendet underrättas
därom snarast möjligt och senast
i samband med att han erhåller
meddelande om innehållet
i styrelsens beslut.

FiU 1974: 23

Fullmäktig eller suppleant för fullmäktig får ej deltaga i fullmäktiges
handläggning av ärende varmed han tagit befattning i valutastyrelsen.

Till ledamot eller suppleant, som ej är tjänsteman i riksbanken, utgår
arvode till ledamot med 6 000 kronor för år och till suppleant med 100
kronor för sammanträdesdag. Vid resa, som föranleds av uppdraget,
äger ledamot eller suppleant åtnjuta resekostnadsersättning och traktamente
enligt vad som gäller för bankdirektör.

FiU 1974: 23

Propositionen behandlar tre olika frågor, nämligen kontrollen av
svenska företags direkta investeringar utomlands, fortsatt valutareglering
och möjligheten för postverket att vara valutabank.

I propositionen föreslås att valutalagen ändras så att det blir formellt
möjligt för riksbankens valutastyrelse att vid prövning av fråga om tillstånd
för svenska företag att göra direktinvesteringar utomlands beakta
även industri- och sysselsättningspolitiska synpunkter. Vidare föreslås
att valutastyrelsen utökas med fyra ledamöter vid prövning av ärenden
om utlandsinvesteringar. Dessa ledamöter, som skall utses av Kungl.
Majit, utgörs av två departementsrepresentanter och två företrädare
för de anställdas organisationer. På yrkande av minst tre av de ledamöter
eller suppleanter som deltagit i styrelsens beslut skall beslutet
underställas riksbanksfullmäktiges prövning.

I propositionen begärs vidare riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering för tiden den 1 juli 1974—den 30 juni 1975.
För riksdagens yttrande framläggs i anslutning härtill förslag till bestämmelser
om fortsatt giltighet av valutaförordningen under samma
tid.

Slutligen föreslås ändring av valutalagen och valutaförordningen så
att postverket kan förordnas som valutabank i stället för postbanken
som den 1 juli 1974 går samman med Sveriges Kreditbank till PK-banken.

De föreslagna ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1974.

Beträffande bakgrunden och förarbetena till propositionen framhåller
departementschefen inledningsvis följande.

Tillstånd för svenska företag att göra direkta investeringar utomlands
prövas av riksbanken, i den mån investeringarna faller under valutaregleringen,
vilket regelmässigt är fallet. För att inte skapa utrymme för
en försämrad betalningsbalans införde Sverige år 1969 restriktioner
för bl. a. direkta investeringar i utlandet. Tillstånd till överföring av
kapital från Sverige lämnades i enlighet härmed bara då investeringen
bedömdes ha en exportfrämjande eller valutabesparande effekt eller
avsåg land som är huvudmottagare av svenskt bistånd. Restriktionerna
består fortfarande men en uppmjukning i tillämpningen har genomförts
gradvis allteftersom betalningsbalansen förbättrats. Emellertid har vissa
svagheter i den nuvarande valutalagstiftningen blivit alltmer framträdande
i samband med tillämpningen av densamma. Den ger sålunda
inte tillräckligt stöd för beaktande av industri- och sysselsättningspolitiska
synpunkter i tillståndsgivningen. Inte heller ger lagstiftningen utrymme
för ett upprätthållande av en effektiv övervakning och kontroll
av utlandsinvesteringarna, när betalningsbalansen är god. I syfte att
närmare undersöka förutsättningarna att komma till rätta med de angivna
svagheterna i valutalagstiftningen har en översyn av denna gjorts
i berörda delar. Inom industridepartementet har upprättats promemorian
(Ds 1 1974: 2) Riktlinjer för prövning av tillstånd för svenska direktinvesteringar
utomlands. Promemorian har utarbetats i samråd med den
av industriministern den 22 mars 1973 tillsatta arbetsgruppen med uppgift
att bereda frågor rörande multinationella företag.

FiU 1974: 23

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av bankinspektionen,
kommerskollegium, Näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens
pris- och kartellnämnd, arbetsmarknadsstyrelsen, statens industriverk,
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län
och vidare av fullmäktige i Sveriges riksbank, Kooperativa förbundet
(KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svensk industriförening,
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen, Svenska
företagares riksförbund, Svenska handelskammarförbundet, Svenska
sparbanksföreningen, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),
Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO), Sveriges industriförbund
och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

Svenska bankföreningen, Svenska handelskammarförbundet och Sveriges
industriförbund har avgett gemensamt yttrande, i det följande
redovisat under beteckningen Svenska bankföreningen.

I skrivelse den 31 januari 1974 till finansdepartementet har fullmäktige
i Sveriges riksbank — med framhållande av att förordnande om
valutareglering meddelats för tiden den 1 juli 1973—den 30 juni 1974

— hemställt om fortsatt valutareglering under tiden den 1 juli 1974—den
30 juni 1975 samt att Kungl. Maj:t framlägger förslag om att valutaförordningen
(1959: 264) skall äga fortsatt giltighet till utgången av
juni 1975.

Över riksbanksfullmäktiges skrivelse har remissyttranden avgetts av
fullmäktige i riksgäldskontoret, Svenska bankföreningen och Svenska
sparbanksföreningen.

I skrivelse den 13 mars 1974 till finansdepartementet har poststyrelsen

— under åberopande av att postbanken, som f. n. innehar förordnande
som valutabank, den 1 juli 1974 går samman med Sveriges Kreditbank
till PK-banken — hemställt att valutalagen och valutaförordningen ändras
så att möjlighet föreligger att som valutabank förordna postverket
i stället för postbanken.

Över poststyrelsens skrivelse har remissyttranden avgetts av bankinspektionen
och riksbanksfullmäktige.

Nuvarande ordning

I propositionen lämnas sedan på sidorna 7—14 en redogörelse för den
nuvarande ordningen beträffande valutaregleringen i Sverige. Där redovisas
bl. a. de bestämmelser enligt vilka riksbanken kan pröva svenska
företags utlandsinvesteringar från penningpolitiska utgångspunkter. När
det gäller möjligheterna att pröva sådana investeringar från andra utgångspunkter,
t. ex. industri- och sysselsättningspolitiska, begränsas
möjligheterna av de åtaganden som Sverige gjort genom sin anslutning
till OECD och den inom denna organisation antagna kapitalliberaliseringsstadgan.

Enligt denna stadga skall medlemsstaterna sinsemellan avveckla
restriktioner för kapitalrörelser ”i den utsträckning som är nödvändig
för effektivt ekonomiskt samarbete”. Sverige har, när stadgan infördes,
utan reservation godtagit stadgans förpliktelse att fritt medge utgående
direkta investeringar. För direkta investeringar medges inte att reservation
görs i efterhand. Stadgan ger dock möjligheter till vissa inskränkningar
i detta liberaliseringsåtagande.

FiU 1974: 23

De undantagsbestämmelser som synes kunna ifrågakomma för en
prövning av utlandsinvesteringarna också från industri- och sysselsättningspolitiska
utgångspunkter torde vara stadgans artikel 7 (b) och
den andra s. k. anmärkningen rörande direkta investeringar.

Genom tillämpning av undantagsklausulerna i artikel 7 i stadgan
kan ett medlemsland för kortare eller längre tid begränsa sina liberaliseringsförpliktelser.
Sverige har sedan september 1969 begränsat sina
förpliktelser genom åberopande av artikel 7 (c) avseende betalningsbalanssvårigheter.
Artikeln tar direkt sikte på utvecklingen av en medlemsstats
betalningsbalans och valutareserv. Artikel 7 (b) i stadgan
medger däremot upphävande av liberaliseringsåtagandena då dessa
medför allvarliga ekonomiska och finansiella störningar i en medlemsstat.
Klausulen bedöms inte kunna åberopas i förebyggande syfte och
kan därför inte läggas till grund för hänsynstagande till förväntade industri-
och sysselsättningspolitiska effekter av utlandsinvesteringar.

I s. k. anmärkningar preciseras bl. a. transaktioner och överföringar
vilka ej behöver godtas trots att de omfattas av den allmänna frilistningsbestämmelsen.
För direkta investeringar, såväl utgående som
ingående, finns två sådana anmärkningar. En av dessa, den s. k. andra
anmärkningen, anger att den allmänna liberaliseringsförpliktelsen får
åsidosättas, om en enskild investering på grund av beloppets storlek
eller andra faktorer skulle få en utomordentligt skadlig verkan på ett
medlemslands intressen. Ett åberopande av denna anmärkning måste
alltså knytas till enstaka investeringar av företrädesvis betydande omfattning,
och OECD skall enligt stadgan underrättas härom. Det får anses
att denna anmärkning kan tillämpas på investeringar av större omfattning
eller betydelse vid en prövning från industri- och sysselsättningspolitiska
utgångspunkter. Någon mot denna bedömning stridande vedertagen
tolkning eller etablerad praxis i fråga om anmärkningens användbarhet
i konkreta fall föreligger inte.

Kapitalliberaliseringsstadgan lämnar föga utrymme för en prövning
av utlandsinvesteringarna från utrikespolitiska utgångspunkter. Medlemsstat
är dock enligt stadgans artikel 3 inte förhindrad att vidta åtgärder
för uppfyllande av förpliktelser rörande internationell fred och
säkerhet.

Direkta investeringar utomlands

Under detta avsnitt i propositionen redogörs först för innehållet i den
tidigare omnämnda departementspromemorian. Därefter följer på sidorna
23—55 en presentation av remissyttrandena över promemorian.

Departementschefen understryker (s. 56) att de bedömningar som
valutastyrelsen gör av svenska företags ansökningar om tillstånd till investeringar
utomlands formellt är begränsade till en prövning av att de
planerade investeringarna står i överensstämmelse med den här i landet

FiU 1974: 23

förda penningpolitiken. Detta skall ses mot bakgrund av valutalagens
bestämmelser om valutareglering som får upprätthållas då det ”prövas
erforderligt för uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens
penningpolitiska verksamhet”. I praktiken har dock vissa samhällsekonomiska
prövningar skett inom ramen för den penningpolitiska bedömningen.

De svenska utlandsinvesteringarna kan emellertid få återverkningar i
Sverige inte bara på det investerande företaget självt utan också på
branschen i sin helhet eller rentav på näringslivsstrukturen i stort. Sådana
återverkningar kan som framhålls i flera remissyttranden vara av
positiv betydelse genom att företagets exportförutsättningar, lönsamhet
och allmänna utvecklingsmöjligheter i Sverige förbättras. Återverkningarna
kan emellertid också vara negativa genom utlandsetableringens
omfattning eller karaktär. Utlandsinvesteringar kan även ha såväl positiva
som negativa verkningar på sysselsättningen i Sverige. Verkningarna
kan vara positiva om utlandsinvesteringen t. ex. ger upphov till en
större export från Sverige än om investeringen inte kommit till stånd.
Å andra sidan kan det förekomma fall där produktionen flyttas utomlands
på ett sätt som inte kan anses försvarligt från sysselsättningspolitiska
synpunkter.

Departementschefen anser det självklart att utlandsinvesteringar som
kan få effekter av här antytt slag är av sådan utomordentlig vikt för
samhället både i fråga om dess sociala och ekonomiska funktion att
möjligheter måste finnas från det allmännas sida till insyn och medbedömande
redan på ett så tidigt stadium att förutsebara skadeverkningar
kan undvikas.

I praktiken beaktar redan nu valutastyrelsen dessa samhällsekonomiska
aspekter vid sina avgöranden. Promemorians förslag kan därför i
viss mån betraktas som en kodifiering av gällande praxis.

Departementschefen instämmer i de synpunkter som i nu berörda
avseenden kommit till uttryck i promemorian och förordar att valutalagen
ändras så att valutastyrelsen vid prövning av ett svenskt företags
ansökan om direktinvestering i utlandet kan beakta såväl industripolitiska
som sysselsättningspolitiska strävanden.

Från vissa remissinstansers sida har uttryckts önskemål att de föreslagna
prövningsrekvisiten preciseras. Departementschefen har i och för
sig förståelse för dessa önskemål men menar i likhet med bl. a. riksbanksfullmäktige
att den samhällsekonomiska bedömningen ej kan närmare
preciseras eller anges i detalj.

Vad i promemorian anförs till stöd för att den föreslagna utvidgade
prövningen av utlandsinvesteringar står i överensstämmelse med våra internationella
åtaganden har i allmänhet inte mött några erinringar under
remissbehandlingen. Några remissinstanser, däribland Svenska
bankföreningen, ifrågasätter dock om förslaget genom den föreslagna

FiU1974: 23

utformningen av första paragrafen valutalagen kan anses stå i överensstämmelse
med OECD:s kapitalliberaliseringsstadga. Kommerskollegium
anser att stadgan lägger bestämda hinder i vägen för en extensiv tolkning
av begreppet sysselsättningspolitiska strävanden. Några remissinstanser
är också av den uppfattningen att de föreslagna nya bedömningsgrundernas
karaktär av undantag från OECD-stadgan borde ha kommit till
klarare uttryck.

För egen del anför departementschefen följande.

Den ifrågavarande kapitalliberaliseringsstadgan innebär för de medlemmar
i OECD, däribland Sverige, som godtagit stadgans innehåll, ett
åtagande att underlätta fria kapitalrörelser över gränserna i den utsträckning
som är nödvändig för effektivt ekonomiskt samarbete. Sverige
har utan reservation åtagit sig att fritt medge utgående direkta investeringar.
Vissa möjligheter till undantag från stadgan finns dock.
Således får utlandsinvesteringar begränsas av betalningsbalansskäl. I
detta sammanhang är det naturligt att, liksom hittills, hänsyn tas till
sysselsättnings- och näringspolitiska aspekter på ärendet. Den allmänna
liberaliseringsförpliktelsen får vidare åsidosättas, om en enskild investering
på grund av beloppets storlek eller andra faktorer skulle få en
utomordentligt skadlig inverkan på ett medlemslands intressen. Sistnämnda
undantagsbestämmelse måste alltså vara tillämplig för att en
planerad utlandsinvestering skall kunna hindras enbart på sysselsättningsoch
näringspolitiska grunder. Det får bli en uppgift vid tillämpningen
att med ledning av de i det föregående anförda synpunkterna och på
grundval av fortlöpande erfarenheter utforma praxis i enlighet med vad
jag nu anfört.

I promemorian föreslås att valutastyrelsen vid prövning av ärenden
om svenska utlandsinvesteringar utökas med fyra ledamöter, varav
en från arbetsmarknadsdepartementet, en från industridepartementet
och två från de anställdas organisationer. De nya ledamöterna föreslås
bli utsedda av Kungl. Maj:t. Förslaget tillstyrks av flertalet remissinstanser.
Några anför dock erinringar. Från vissa remissinstansers
sida framförs sålunda betänkligheter mot att utöka valutastyrelsen
med hänsyn till att ökad tungroddhet och försening i handläggningen av
ärendena kan befaras. Bankinspektionen anser att möjlighet bör finnas
att anföra besvär hos Kungl. Maj:t över valutastyrelsens beslut. Kommerskollegium
anser att den nuvarande beslutsordningen enligt valutalagen
bör kunna bibehållas, om valutastyrelsens beslut baseras exklusivt
på penningpolitiska grunder. Om med beaktande även av sysselsättningsoch
industripolitiska aspekter valutatillstånd skulle kunna antas komma
att negativt inverka på väsentliga svenska intressen, bör dock enligt
kollegiet tillståndsfrågan hänskjutas till Kungl. Maj:t för avgörande.
Liknande synpunkter anförs av industriverket och LO. Kollegiet och
industriverket anser inte heller att en utökad departementsrepresentation
är lämplig utan föreslår att motsvarande ledamotsrepresentation rekryteras
från de statliga organ som på myndighetsplanet svarar för syssel -

FiU 1974: 23

sättnings- resp. industrifrågor. Riksbanksfullmäktige ifrågasätter, om inte
fullmäktige borde utse de två representanterna för de anställda och
även de tre ledamöter från den privata sektorn som Kungl. Majit f. n.
utser. Några remissinstanser, däribland arbetsmarknadsstyrelsen och
TCO, anser att antalet representanter för de anställda bör vara lika stort
som antalet företrädare för bankväsende och näringsliv. SACO hemställer
om representation i valutastyrelsen.

Departementschefen som inte anser att några avgörande invändningar
anförts mot promemorians förslag på denna punkt tillstyrker att valutastyrelsen
i fortsättningen skall bestå av elva ledamöter vid handläggning
av ärenden rörande direkta investeringar utomlands. De fyra nya ledamöterna
— en från arbetsmarknadsdepartementet, en från industridepartementet
och två från de anställdas organisationer, lämpligen en från
vardera LO och TCO — skall utses av Kungl. Majit.

Med den förordade utvidgningen av valutastyrelsen skapas särskilda
garantier för att ärenden rörande direkta investeringar utomlands blir
allsidigt och sakkunnigt bedömda. Genom de i promemorian föreslagna
möjligheterna att, på yrkande av minst tre av de ledamöter eller
suppleanter som deltagit i styrelsens beslut, underställa beslutet riksbanksfullmäktiges
prövning tillgodoses också förekommande behov av
överprövning av valutastyrelsens beslut i dessa ärenden.

I fortsättningen kommer valutatransaktioner att bedömas inte bara
utifrån penningpolitiska och valutapolitiska utgångspunkter utan jämväl
ifrån vilken effekt sådana transaktioner kan ha på sysselsättningen, industripolitiken
och näringspolitiken i vårt land. Med här angivna kriterier
vidgas bedömningsfältet i förhållande till vad som gäller enligt
den nu gällande valutalagstiftningen. Valutastyrelsen och riksbanksfullmäktige
kommer således att få bedöma valutautförseln utifrån kriterier
som går utanför de områden som traditionellt och konstitutionellt ligger
inom valutastyrelsens och riksbankens kompetensområde. Som en logisk
följd härav blir det erforderligt att valutastyrelsen respektive riksbanksfullmäktige
i dessa frågor etablerar tillfredsställande kontakt med regeringen.
Kontakten kan delvis anses etablerad genom att tre departement
är representerade i valutastyrelsen. Departementschefen finner det dock
angeläget att understryka att vid avgörandet av större och mer betydelsefulla
ärenden, där de förut angivna nya kriterierna är tillämpliga, en
nära och tillfredsställande kontakt hålls mellan de valutavårdande myndigheternas
ledning och regeringen. Därigenom skapas garantier för att
frågorna löses i samarbete mellan regering och riksbank. Under dessa
förhållanden anser departementschefen att ett underställningsförfarande
till Kungl. Majit eller ett besvärsinstitut med regeringen som sista instans
inte är erforderligt. Remissopinionen på denna punkt får därmed
anses besvarad.

Utöver de i propositionen föreslagna ändringarna i valutalagen krävs

FiU 1974: 23

också vissa ändringar i reglementet för riksbankens styrelse och förvaltning
(bankoreglementet). Ett förslag till dessa senare ändringar ingår
i den tidigare omnämnda departementspromemorian och återges
i bilaga 1 till propositionen. Med hänsyn till att frågor rörande reglementet
torde höra till riksdagens ansvarsområde och sålunda faller utanför
Kungl. Maj:ts kompetensområde upptar propositionen inte något
förslag till en ändring i reglementet.

Fortsatt valutareglering

I skrivelse den 31 januari 1974 har fullmäktige i Sveriges riksbank
hemställt om fortsatt valutareglering under tiden den 1 juli 1974—den
30 juni 1975.

Fullmäktige i riksgäldskontoret och Svenska sparbanksföreningen har
ingen erinran mot förslaget. Svenska bankföreningen föreslår liksom i
fjol att den svenska valutaregleringen ytterligare liberaliseras. Bl. a.
föreslår föreningen en ytterligare avveckling av ännu gällande restriktioner
för svenska företags och bankers upplåning i utlandet. Man förordar
också att svenska valutabanker ges ökade möjligheter till multilaterala
terminsaffärer. Vidare föreslår föreningen på nytt att en utredning
snarast tillsätts i syfte att undersöka möjligheterna att helt eller delvis
avveckla de generella valutarestriktionerna eller uppmjuka tillämpningen
av dem. Under förutsättning att dessa önskemål beaktas vill
föreningen inte invända mot att valutaregleringens giltighet utsträcks
ännu ett år.

Departementschefen understryker liksom vid tidigare tillfällen att
regeringen inte kan avhända sig möjligheterna att hålla in- och utgående
kapitalrörelser under kontroll. Enligt hans uppfattning talar detta
inte bara för ett bibehållande av den rådande valutaregleringen utan
också för att man i valutalagstiftningen öppnar möjligheter till en penningpolitisk
bedömning med beaktande även av industri- och sysselsättningspolitiska
synpunkter. Departementschefen förordar därför i
överensstämmelse med riksbanksfullmäktiges hemställan att valutaregleringen
fortfarande skall äga bestånd.

Möjlighet för postverket att vara valutabank

I skrivelse den 13 mars 1974 har poststyrelsen hemställt att valutalagen
och valutaförordningen ändras så att postverket kan förordnas
som valutabank i stället för postbanken, som den 1 juli 1974 går samman
med Sveriges Kreditbank.

Bankinspektionen och riksbanksfullmäktige, som yttrat sig över förslaget,
har vissa invändningar mot utformningen av detsamma men vill
inte motsätta sig att det genomförs. Departementschefen anser i likhet

FiU 1974: 23

med bankinspektionen och riksbanksfullmäktige att postverket formellt
bör få ställning som valutabank. I syfte att möjliggöra en sådan ordning
förordar han att erforderliga ändringar vidtas i valutalagen och valutaförordningen.

Motionerna

Utskottet har i detta sammanhang behandlat

dels de i anledning av propositionen 89 väckta motionerna

1974: 1792 av herrar Kristiansson (c) och Josefson (c) vari hemställs
att riksdagen beslutar att åtta av ledamöterna i riksbankens valutastyrelse
skall utses av fullmäktige i riksbanken och tre av Kungl. Maj:t,
av vilka två i vartdera fallet skall tjänstgöra enbart i ärenden som rör
direkta investeringar utomlands,

1974: 1812 av herr Granstedt m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen
beslutar att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om förslag till sådana
kompletteringar till den föreslagna lagen om ändringar i valutalagstiftningen
att svenska investeringar i Mozambique, Angola, Guinea-Bissau,
Kap Verde och Namibia förbjuds,

1974: 1813 av herr Helén m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen beslutar 1.

att 1 § tredje stycket valutalagen ges följande, mer preciserade
lydelse i syfte att klargöra att lagändringen står i överensstämmelse
med de av departementschefen åberopade undantagsbestämmelserna i
OECD: s kapitalliberaliseringsstadga:

Då i andra fall än som avses i första och andra stycket så prövas erforderligt
för uppnående av det mål som uppställts för riksbankens
penningpolitiska verksamhet, eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden
med utlandet, eller för att hindra åtgärd som i enskilt
fall på grund av beloppets storlek eller andra faktorer skulle medföra
från sysselsättnings- och industripolitisk synpunkt utomordentligt
skadlig inverkan på landets intressen äger, på framställning av fullmäktige
i riksbanken, Konungen med riksdagens samtycke avses.

2. att samtliga ledamöter av valutastyrelsen utom de som äger att
företräda finans-, industri- och arbetsmarknadsdepartementen skall utses
av fullmäktige i riksbanken,

3. att minst två av ledamöterna i valutastyrelsen vid behandling av
ärenden rörande direkta investeringar utomlands skall företräda de anställdas
organisationer,

1974: 1814 av herr Hellström m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen
beslutar om följande tillägg i förslaget om ändring i valutalagen (1939:
350) § 1:

FiU 1974: 23

Konungen förordna, att vad i 2 § första stycket

samt 5 och 9 §§ stadgas helt eller delvis skall under viss tid, högst ett år
varje gång, äga tillämpning. Före behandling i valutastyrelsen av ansökan
om tillstånd för företag att företaga direktinvestering utomlands
bör yttrande inhämtas från de i företaget företrädda fackliga organisationerna.
Såvitt angår .

1974: 1815 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen
måtte besluta

1. att anta följande

Förslag till

Lag om ändring i valutalagen 1939: 350

Motionärernas förslag
§1

Svenska och utländska betalningsmedel,
fordringar och värdepapper
må icke utföras ur riket
eller på annat sätt överföras till
utlandet eller överlåtas å den som
är bosatt i utlandet för investeringar
i områden under kolonialt
förtryck, i stater som utövar sådant
kolonialt förtryck eller har
en fascistisk eller ras is t is k regim.

Övriga paragrafer i lagen omnumreras i enlighet härmed.

2. att hos regeringen hemställa om utredning och förslag om vidare
förändring av valutalagstiftningen i enlighet med vad som i motionen
i övrigt anförs,

1974: 1816 av herrar Olsson i Järvsö (c) och Sjönell (c) vari hemställs
att riksdagen beslutar

1. att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning beträffande utlandsinvesteringarnas
inverkan på näringsliv och sysselsättning i Sverige samt
möjligheterna att genom en mera aktiv näringspolitik stimulera ökade
industriinvesteringar inom landet samt

2. att i avvaktan härpå avslå proposition 1974: 89 i vad avser förslaget
till lag om ändring i valutalagen,

1974: 1817 av herrar Träff (m) och Magnusson i Borås (m) vari hemställs 1.

att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition 1974: 89
i vad gäller förslag till lag om ändring i valutalagen (1939: 350) för sin

Nuvarande lydelse
— (ny paragraf)

FiU1974: 23

del antar förslag till lag om ändring i valutalagen i enlighet med bilaga
A till motionen.

(Följande ändringar föreslås i motionen:

§1.

Kommer riket skola gälla.

Då i andra fall än som avses i första och andra styckena så prövas
erforderligt för att nå det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska
verksamhet, eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden
med utlandet eller, för att förhindra transaktion eller transferering
som skulle medföra exceptionellt skadliga effekter på landets intresse,
äger inom ramen för Sveriges internationella åtaganden på framställning
av föreläggas riksdagen.

§2.

Konungen äger föreskriva:

1) att allenast riksbanken samt efter dess bemyndigande, annan bank
och postverket (valutabank) tillkommande befogenheter.

§6.

Riksbankens beslutanderätt beslutets fattande.

Mot fullmäktiges enhälliga beslut må talan ej föras. I annat fall må
dess beslut överklagas hos Konungen inom tre veckor från det klaganden
fick del av beslutet.

Närmare bestämmelser i bankoreglementet.)

2. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om en sakkunnigutredning
med uppgift att, för att underlätta tillämpningen av
valutalagstiftningen, klarlägga betydelsen av utlandsinvesteringar för
Sveriges ekonomi,

1974: 1818 av herrar Ullsten (fp) och Wikström (fp) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en utredning om svenska företags
verksamhet och investeringar i Portugals afrikanska kolonier, Namibia
och Sydafrika,

dels den vid riksdagens början väckta motionen 1974: 598 av herr
Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen i skrivelse till riksbanksfullmäktige
som sin mening uttalar att skärpt restriktivitet visas
vid tillståndsgivning till investeringar i utlandet och att svenska investeringar
i länder med fascistisk regim bör upphöra.

I motionen 1813 av herr Helén m. fl. (fp) framhålls att folkpartiet givit
uttryck för uppfattningen att ökade krav nu måste ställas vad gäller t. ex.
full sysselsättning, balans i ekonomin och regional utveckling. I motsats
till uppfattningar som ibland kommit till uttryck i debatten under senare
år tror motionärerna att ökade ambitioner i dessa hänseenden är väl
förenliga med en fortsatt principiell frihandelsinställning.

2 Riksdagen 1974. 5 sami. Nr 23

FiU 1974: 23

Hur en ökning av den utlandsbaserade produktionen påverkar företagens
sysselsättning i Sverige är en omdebatterad fråga som endast
ytligt berörs i propositionen. Det föreligger således för närvarande inget
underlag som ur sysselsättningssynpunkt skulle kunna motivera en generellt
skärpt restriktivitet i fråga om företagens utlandsinvesteringar. Med
utgångspunkt från sin principiella frihandelsinställning är motionärerna
motståndare till en allmänt skärpt prövning och ökad restriktivitet vad
gäller företagens möjligheter att genomföra investeringar utomlands.

Det kan emellertid enligt deras mening uppstå fall då en utlandsinvestering
skulle få konsekvenser som inte kan accepteras från svensk
synpunkt. En ökad kontroll av svenska företags utlandsinvesteringar bör
emellertid enbart ske inom ramen för vad OECD:s kapitalliberaliseringsstadga
medger. Den bör således i första hand ta sikte på de speciella
fall som nämnts i stadgans undantagsbestämmelser. Motsvarande
uppfattning ger departementschefen av allt att döma uttryck för på s. 61
i propositionen. Där görs en uttrycklig hänvisning just till den andra
anmärkningen till kapitalliberaliseringsstadgan. Motionärerna anser att
det av lagtexten klart bör framgå att det är de speciella fall som nämnts i
denna som berörs av den utvidgade prövningen.

Tillståndsprövningen bör göras självständigt av valutastyrelsen. Det
förutsätter emellertid att valutastyrelsen ges en sådan sammansättning
att de sysselsättningsmässiga aspekterna kan bedömas allsidigt. Det är
därför enligt motionärerna naturligt att valutastyrelsen i frågor som rör
direktinvesteringar utomlands kompletteras med företrädare för dels
löntagarorganisationerna, dels berörda fackdepartement. Av valutastyrelsens
ledamöter bör dock samtliga utom de som skall företräda finans-,
industri- och arbetsmarknadsdepartementen utses av riksbanksfullmäktige.

I motionen 1817 av herrar Träff (m) och Magnusson i Borås (m) citeras
inledningsvis departementschefens uttalande om att företagens internationalisering
som regel medför betydande fördelar för företagens
internationella konkurrenskraft och därmed också för den svenska samhällsekonomin.
Motionärerna instämmer häri och menar att den föreslagna
lagändringen sålunda inte är föranledd av att de svenska företagens
investeringar i utlandet hittills skulle haft några negativa återverkningar
på möjligheterna att nå de industri- och sysselsättningspolitiska
målen. De understryker också att det torde vara utomordentligt sällsynt
att en inhemsk investering är ett alternativ till en utlandsinvestering. I
det dominerande antalet fall kompletterar i stället utländska och inhemska
investeringar varandra.

De i propositionen föreslagna kriterierna för att en direktinvestering
utomlands skall kunna förbjudas är enligt motionärerna utomordentligt
vagt utformade. Inom ramen för ett ”beaktande av industri- och syssel -

FiU1974: 23

sättningspolitiska strävanden” ryms såväl en mycket liberal som en mycket
restriktiv tillståndsprövning. De anser detta klart otillfredsställande.
Det rimliga hade i stället varit att, i den mån det anses nödvändigt att
komplettera den svenska valutalagstiftningen för att formellt medge ingripanden
som inte i första hand är penningpolitiskt motiverade, dessa
utformas parallellt med undantagsbestämmelserna i OECD-stadgan.

Hittillsvarande erfarenheter ger, enligt motionärerna, inte vid handen
att några ändringar i nuvarande valutalags 1 § är erforderliga. De har
emellertid inget att invända mot att lagen kompletteras så att den uttryckligen
anknyter till OECD-stadgan, där i den s. k. andra anmärkningen
sägs att den allmänna liberaliseringsförpliktelsen får åsidosättas
om en enskild investering på grund av beloppets storlek eller andra
faktorer skulle få en utomordentligt skadlig inverkan på ett medlemslands
intressen. Klart är enligt motionärerna att den i propositionen föreslagna
ändringen av 1 § inte bör antagas. För det första är den felformulerad
så att dess innebörd inte står i överensstämmelse med ändringens
syfte. Som förslaget nu är utformat innebär det en inskränkning
av möjligheterna att tillämpa lagen. För det andra är lagförslaget, även
om de språkliga oegentligheterna korrigeras, alltför oklart formulerat.

En riktig tillämpning av en ändrad valutalagstiftning fordrar ingående
kunskaper om utlandsinvesteringarnas samhällsekonomiska betydelse.
För detta ändamål och för att klarlägga betydelsen av svenska utlandsinvesteringar
bör enligt motionärernas uppfattning en sakkunnigutredning
tillsättas.

Att, som föreslås i propositionen, förstärka valutastyrelsen enbart för
att bedöma om den extraordinära situation föreligger som medger att
OECD-stadgans undantagsbestämmelser kan tillämpas synes motionärerna
helt omotiverat. I likhet med bl. a. bankinspektionen anser motionärerna
att betydelsefulla rättssäkerhetsskäl talar för att det öppnas
en möjlighet att få riksbanksfullmäktiges beslut i valutafrågor prövade
av Kungl. Maj:t. De föreslår att en bestämmelse härom införs i valutalagen,
men att denna rätt inskränks till att omfatta de fall då fullmäktiges
beslut inte är enhälligt.

Motionärerna förklarar sig slutligen beredda att acceptera förslaget
i propositionen att postverket skall ges möjlighet att fungera som valutabank.

I motionen 1816 av herrar Olsson i Järvsö (c) och Sjönell (c) hävdas
att det inte anförts några avgörande skäl för att nu tillgripa en lagstiftning
av det slag som föreslås i propositionen. En rad faktorer talar i
stället för att något omedelbart ingripande icke bör ske, bl. a. behöver
frågan utredas mera noggrant.

Målsättningen att värna sysselsättningen i Sverige måste i första hand
förverkligas genom en effektivare näringspolitik inom landet, vilken

FiU 1974: 23

gör det möjligt att öka investeringarna och sysselsättningen. Redan ett
anmälningsförfarade till myndigheterna bör kunna hindra en snedvridning
mellan inhemska investeringar och investeringar i utlandet. I avvaktan
på en utredning härom vill motionärerna att riksdagen avslår
propositionen 89 i vad avser förslaget till lag om ändring i valutalagen.

I motionen 598 av herr Hermansson m. fl. (vpk) föreslås att riksdagen
skall uttala sig för skärpt restriktivitet, när det gäller tillståndsgivning
till svenska investeringar i utlandet. Detta är nödvändigt för att stoppa
kapitalflykten och därmed skapa förutsättningar för en ökad investeringstakt
här i landet. Växande delar av Sverige håller enligt motionärerna
på att industriellt utarmas och antalet arbetslösa växer. Kapitalet
måste därför tvingas att göra sina investeringar där det arbetande folket
behöver dem.

Motionärerna framhåller vidare bl. a. att finansutskottet i fjol (FiU
1973: 26) avstyrkte ett likartat yrkande från vänsterpartiet kommunisterna
med hänvisning till att arbetet i statsrådet Lidboms arbetsgrupp för
frågor rörande multinationella företag borde avvaktas. Enligt motionärerna
kan det inte anses behövligt att invänta dess resultat. De frågor
det här gäller finns det underlag för att behandla nu.

I motionen 1815 återkommer vänsterpartiet kommunisterna till samma
fråga, nu med anledning av propositionen 89. Resonemanget förs
emellertid några steg längre. Motionärerna hävdar att statens kontrollmöjligheter
och de fackliga organisationernas insyn i och kontroll över
kapitalexporten måste vara allomfattande. Företagen måste vara skyldiga
att för valutastyrelsen och fackliga företrädare redovisa alla handlingar
som berör kapitalexportärenden och dessutom lämna de uppgifter
som begärs.

En sådan mot kapitalexport restriktiv lagstiftning måste motsvaras
av en lika restriktiv lagstiftning mot utländskt kapital i Sverige.

Motionärerna anser att investeringar i kolonier bör förbjudas, men
ett förbud kan inte inskränkas till investeringar i dessa områden. Det
måste också gälla stater som utövar kolonialt förtryck, vilkas lagstiftning
präglas av rasism eller som allmänt hindrar och urgröper de arbetandes
fackliga rättigheter. Man föreslår att en särskild paragraf härom införs
i valutalagen och begär vidare att riksdagen hos regeringen hemställer
om utredning och förslag om vidare förändring av valutalagstiftningen
i enlighet med vad som i motionen i övrigt anförts.

Ett likartat yrkande — men begränsat till de portugisiska kolonierna
och Namibia — framförs i motionen 1812 av herr Granstedt m. fl. (c).
Motionärerna pekar på att de befrielserörelser som arbetar i dessa områden
sedan flera år tillbaka fått ekonomiskt stöd av regeringen och

FiU 1974: 23

riksdagen. Det kan därför ej vara riktigt att svenska företag ställer sig i
en situation, där de ger stöd till förhållanden som Sverige genom beslut
av riksdagen söker motarbeta. En sådan icke önskvärd utveckling kan
undvikas genom att svenska företags investeringar i Portugals kolonier
förbjuds. Motionärerna anser det också oacceptabelt att svenska företag
genom sina investeringar i Namibia skulle kunna försvåra den självständighetsprocess
som där pågår. Därför bör svenska investeringar i
Namibia förbjudas. De vill därför att riksdagen hemställer hos Kungl.
Maj:t om förslag till att ett sådant förbud införs i valutalagstiftningen.

Motionärerna bakom motionen 1818 — herrar Ullsten (fp) och Wikström
(fp) — anser det tveksamt om valutalagstiftningen är den lämpligaste
vägen att ingripa mot investeringar i Portugals kolonier, Namibia
och Sydafrika. Denna lagstiftning har ju primärt helt andra syften, vilket
helt naturligt avspeglar sig i sammansättningen av de organ som har
att pröva tillstånd för svenska företag att göra direktinvesteringar utomlands.
De anser därför att det bör övervägas om man kan gå fram på
andra vägar för att kontrollera dessa investeringar och hemställer att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en utredning härom.

I motionen 1814 av herr Hellström m. fl. (s) krävs att valutastyrelsen
före behandlingen av en ansökan om direktinvestering utomlands bör
inhämta yttrande från det ansökande företagets fackliga organisationer.
Detta bör framgå av valutalagens text.

Ett av syftena med den i propositionen föreslagna lagstiftningen bör
enligt motionärernas mening vara att stärka de fackliga organisationernas
ställning i förhållande till de multinationella företagen. Utöver representation
i valutastyrelsen är det därför naturligt att de lokala fackliga
organisationerna hörs i ärenden som gäller direktinvesteringar i utlandet.
En avrådan från den berörda fackliga organisationen bör tillmätas
avgörande vikt för valutastyrelsens beslut. Detta bör enligt motionärerna
anges i lagens motivtext.

Motionen 1792 av herrar Kristiansson (c) och Josefson (c) tar upp
frågan om vem som skall utse ledamöter i valutastyrelsen. Motionärerna
anser det vara av värde, om valutastyrelsen får allsidig sammansättning
när det gäller att bedöma utlandsinvesteringarna från vidare samhällsekonomiska
aspekter än enbart penningpolitiska. Däremot är de inte
tillfreds med den ordning som föreslås när det gäller att utse ledamöterna
i den utökade valutastyrelsen. Eftersom valutastyrelsen sorterar
under riksbanksfullmäktige och styrelsens beslut skall kunna underställas
fullmäktige för prövning anser de att fullmäktige också bör ha ett
förhållandevis stort inflytande på valet av valutastyrelsen. Detta kan,
enligt motionärerna, tillgodoses om man antar den ordning som riks -

FiU1974: 23

banksfullmäktige föreslagit i sitt remissyttrande över den ursprungliga
departementspromemorian. Detta förslag innebär att fullmäktige skall
utse samtliga ledamöter i valutastyrelsen utom departementsrepresentantema,
dvs. sex ledamöter i sjumannastyrelsen och åtta ledamöter
i elvamannastyrelsen.

Utskottet

När finansutskottet senast behandlade valutaregleringen (FiU 1973:
26, rskr 189) framhöll utskottet att man kan urskilja tre huvudmotiv
för en sådan reglering, nämligen

en önskan att avskärma den inhemska kreditmarknaden och ränteutvecklingen
från påverkan utifrån,
behovet att kunna bromsa en utströmning av valutor, som tär på valutareserven,
samt

det omvända behovet att i vissa situationer förhindra en alltför stark
tillströmning av valutor, med de inflationistiska påfrestningar och andra
olägenheter som följer därav.

Ett fjärde, mer speciellt motiv för valutareglering är slutligen att man
med dess hjälp kan förhindra eller försvåra skatteflykt.

I propositionen 89 föreslås nu att en femte, delvis ny motivkrets skall
beaktas när det gäller valutatilldelning för svenska företags direktinvesteringar
utomlands. Man vill ändra valutalagstiftningen så att den i dessa
fall ger ett fastare legalt stöd åt en bedömning ”inte bara utifrån penningspolitiska
och valutapolitiska utgångspunkter utan jämväl utifrån
vilken effekt sådana transaktioner kan ha på sysselsättningen, industripolitiken
och näringspolitiken i vårt land”. För att åstadkomma detta
föreslås dels att ett generellt tillägg om beaktande av industri- och sysselsättningspolitiska
strävanden införs i 1 § tredje stycket valutalagen,
dels att bestämmelser om att valutastyrelsen vid handläggning av ärenden
rörande direkta investeringar utomlands skall utvidgas från sju till
elva ledamöter införs i § 6 a samma lag.

Det första av de två föreslagna stadgandena gäller utan inskränkningar
och är tillämpligt på samtliga typer av valutatransaktioner, som
kan väntas få sysselsättningspolitiska och näringspolitiska konsekvenser.
Det ger sålunda möjlighet till kontroll även av utländska investeringar
i Sverige liksom i princip även av andra typer av valutatransaktioner,
vare sig dessa har karaktär av löpande transaktioner eller kapitaltransaktioner.
Utskottet utgår emellertid liksom propositionen ifrån att avsikten
är att stadgandet endast skall tillämpas i fråga om svenska direkta
investeringar utomlands.

Det kan i sammanhanget erinras om att utländska företags direkta
investeringar i Sverige i allt väsentligt kontrolleras genom annan lag -

FiU 1974: 23

stiftning än valutalagstiftningen. Sedan gammalt finns en lag om vissa
inskränkningar i utlännings rätt att förvärva fast egendom m. m. Denna
lag (1916:156) har nyligen skärpts på vissa punkter. Vidare har en
särskild utredning om utländska övertaganden av svenska företag tillsatts
under ordförandeskap av landshövding Per Eckerberg (JU 1973:
17). Utredningen har bl. a. enligt sina direktiv att företa en allmän översyn
av den tidigare omnämnda lagen, men skall dessutom pröva en rad
andra frågor rörande utländsk företagsamhet i Sverige.

De svenska företagens utlandsinvesteringar torde i allmänhet stå i god
överensstämmelse med de mål som har uppställts för den ekonomiska
politiken. Dessa investeringar har således bidragit till en rationellare
industristruktur och därigenom till en förbättrad internationell konkurrenskraft
för svenska industriprodukter. Utlandsinvesteringarna kan
emellertid behöva bedömas också utifrån andra utgångspunkter än rent
företagsekonomiska. Valutalagstiftningen lämnar i dag vissa sådana
möjligheter, men enligt utskottets uppfattning bör vid tillståndsgivningen
tas hänsyn till även andra samhällsekonomiska verkningar än de rent
penning- och valutapolitiska.

Utskottet ställer sig därför i princip positivt till att valutalagen ändras
så att valutastyrelsen får formella möjligheter att beakta även närings-
och sysselsättningspolitiska strävanden.

Både i propositionen och i flera av motionerna diskuteras behovet av
preciseringar i den föreslagna lagtexten och möjligheterna att göra bestämmelserna
mer detaljerade. Den föreslagna utformningen av 1 §
tredje stycket valutalagen ger enligt motionen 1817 utrymme såväl för
en mycket liberal som en mycket restriktiv tillståndsprövning. Detta
finner motionärerna otillfredsställande. I motion 1813 krävs att lagstiftningen
ej utformas så att den lägger hinder i vägen för en ökad internationell
arbetsfördelning. Båda motionerna utmynnar i krav på att
författningstexten mera direkt skall avspegla bestämmelserna i OECD:s
kapitalliberaliseringsstadga.

Vad gäller den föreslagna lagstiftningens överensstämmelse med Sveriges
internationella åtaganden vill utskottet erinra om att Sverige i
princip åtagit sig att utan reservation medge utgående direkta investeringar.
Från denna regel finns dock vissa möjligheter till undantag. I
detta sammanhang är det främst den andra anmärkningen till punkt 1
i lista A i OECD:s kapitalliberaliseringsstadga som aktualiseras i propositionen.
Anmärkningen säger att en planerad utlandsinvestering kan
hindras, om den skulle få utomordentligt skadlig inverkan på ett medlemslands
intressen på grund av beloppets storlek eller andra faktorer.
Anmärkningen måste som departementschefen framhåller på s. 61 i propositionen
vara tillämplig för att en planerad utlandsinvestering skall
kunna hindras enbart på sysselsättningspolitiska eller näringspolitiska
grunder.

FiU 1974: 23

Enligt utskottets mening är det värdefullt att detta förhållande kommer
till direkt uttryck i lagtexten. Motionärerna anser att sådana begränsningar
kan införas i 1 § tredje stycket valutalagen. Detta är dock
enligt utskottets uppfattning mindre lämpligt eftersom detta författningsrum
syftar till att ange förutsättningarna för ikraftsättande av valutareglering.
Det förefaller därför naturligare att ansluta en regel av
denna innebörd till 2 § valutalagen. Denna paragraf anger ramar för
vad Konungen får förordna i valutareglerande syfte (dvs. själva valutaförordningen).
Tekniskt kan nu föreliggande problem enligt utskottets
mening bäst lösas genom att efter 2 § införa en allmän bestämmelse
angående inriktningen av den verksamhet som riksbanken skall
bedriva med stöd av utfärdat förordnande om valutareglering. Lämpligen
bör även de föreskrifter härom som i propositionsförslaget ingår i
1 § tredje stycket överflyttas till 2 a §. Så har skett i det av utskottet
förordade förslaget till ändring av valutalagen (Bilaga 1). Samtidigt
har — utan ändring av det sakliga innehållet — gjorts en viss nedkortning
och redaktionell överarbetning av dessa föreskrifter.

Med de av utskottet sålunda föreslagna förändringarna återstår frågan
hur rekvisitet för förordnande om valutareglering skall utformas
i valutalagens 1 §. (Här bortses från de undantagsfall, då landet befinner
sig i krig eller krigsfara.) Utskottet har övervägt olika möjligheter. En
är att i 1 § tredje stycket utan närmare rekvisit inskriva att Konungen
på framställning av fullmäktige i riksbanken och med riksdagens samtycke
äger förordna om valutareglering. En annan väg är att anknyta
till de centrala mål som uppställts för den ekonomiska politiken. Som
villkor för att Konungen med riksdagens samtycke skall få utfärda förordnande
enligt lagen kan uppställas att detta skall vara nödvändigt för
att nå de centrala mål som fastställts för den ekonomiska politiken.
Dessa mål, som upprepade gånger fastslagits av riksdagen — bl. a. i
anslutning till behandlingen av FiU 1973: 1 s. 13, rskr 26 — är full
sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt, rimlig prisstabilitet, balans i utrikesbetalningama,
inkomstutjämning och regional balans.

Enligt utskottets mening föreligger alltfort ett behov att i 1 § tredje
stycket valutalagen ha en allmän hänvisning till målen för den ekonomiska
politiken. Denna bör emellertid ej som hittills begränsas till målet
för penningpolitiken utan gälla samtliga de centrala mål som av statsmakterna
uppställts för den ekonomiska politiken. Ett stadgande härom
har följaktligen införts i det av utskottet förordade förslaget till ändring
av valutalagen.

Det bör i sammanhanget understrykas att det föreslagna stadgandet
står i samklang med de synpunkter departementschefen anlägger på s.
59 i propositionen till ledning för den samhällsekonomiska bedömningen
vid valutastyrelsens prövning av tillstånd för direkta investeringar
utomlands. Där sägs bl. a.

FiU1974: 23

En självklar utgångspunkt är sålunda, som anförts i promemorian
och som också framhållits i en del remissyttranden, att bedömningen
sker med sikte på att bevara eller förstärka den svenska industrins internationella
konkurrenskraft under beaktande av den svenska ekonomiska
politikens grundläggande mål, dvs. ekonomisk tillväxt och full
sysselsättning med bibehållande av inre och yttre balans. En viktig målsättning
måste vara att söka förhindra eller dämpa en minskad sysselsättning
inom industrin i Sverige. Långsiktiga perspektiv spelar också en
roll vid bedömningen av ansökningarna om tillstånd att investera i utlandet.

Stadgandet torde också, enligt utskottets bedömning, kunna ge underlag
för åberopande av undantagsklausul 7 (b) i OECD:s liberaliseringsstadga.
Denna klausul medger att liberaliseringsåtaganden kan upphävas
om de medför allvarliga ekonomiska och finansiella störningar i en
medlemsstat. Att inte kunna uppfylla de centrala målen för den ekonomiska
politiken torde få betraktas som en så allvarlig störning att klausulen
bör kunna åberopas.

Frågan om ett direkt förbud mot svenska investeringar i vissa länderområden
tas upp både i propositionen och i motioner. Härvid åsyftas i
första hand investeringar i de portugisiska kolonierna i Afrika och andra
länder under kolonialt förtryck. I motionen 1812 hemställs att förbud
intas i valutalagstiftningen mot investeringar i vissa namngivna områden
(främst portugisiska kolonier). I motionen 1815 föreslås en allmän bestämmelse
i syfte att omöjliggöra svenska investeringar i områden under
kolonialt förtryck samt i stater som utövar sådant förtryck eller som
har en fascistisk eller rasistisk regim. I motionen 598 har samma motionärer
tidigare begärt ett riksdagens uttalande om skärpt restriktivitet i
dessa hänseenden. Motionen 1818 syftar till en utredning om svenska
företags verksamhet och investeringar i Portugals afrikanska kolonier,
Namibia och Sydafrika.

Det framhålls i propositionen och i de nämnda motionerna att det
inte får råda någon tvekan om Sveriges inställning till investeringar i
områden under kolonialt förtryck. I likhet med departementschefen
finner utskottet det inte påkallat att nu införa ett formellt förbud för
svenska investeringar i de portugisiska kolonierna eller andra områden.
Utskottet vill vidare för sin del framhålla att det inte finner det lämpligt
att inrymma förbud mot investeringar i enstaka länder och kolonier
i valutalagstiftningen. Skulle förbud av detta slag komma att aktualiseras
längre fram, bör därför särskild lagstiftning tillgripas på liknande sätt
som skett beträffande sanktioner mot Rhodesia. Utskottet avstyrker
yrkandena i motionerna 598, 1812 och 1815, moment 2.

Utvecklingen inom dessa områden måste emellertid följas med stor
uppmärksamhet. Kravet i motionen 1818 om en utredning om svenska
företags verksamhet och investeringar i Portugals afrikanska kolonier,
Namibia och Sydafrika bör tillfredsställas inom ramen för redan på -

FiU 1974: 23

gående utredningar rörande de multinationella företagen. Utskottet avstyrker
därför bifall till yrkandet i motionen 1818.

Valutastyrelsen består f. n. av sju ledamöter. Fyra ledamöter utses av
Kungl. Maj:t varav en representerar finansdepartementet, en bankväsendet
och två näringslivet i övrigt, övriga tre ledamöter, vilka representerar
riksbanken, utses av fullmäktige i riksbanken. I propositionen föreslås
att valutastyrelsen utökas från sju till elva ledamöter vid prövning
av ärenden angående direktinvesteringar i utlandet. Utskottet finner det
angeläget att valutastyrelsen tillförs den ytterligare sakkunskap som
krävs för en allsidig och sakkunnig bedömning av utlandsinvesteringar.
Utskottet har heller ingen erinran mot att LO, TCO, arbetsmarknadsdepartementet
och industridepartementet ges permanent representation
i den vidgade valutastyrelsen. Yrkandet i motion 1813, moment 3, kan
härigenom anses tillgodosett.

Enligt förslaget i propositionen skall samtliga fyra nytillkommande
ledamöter i den vidgade valutastyrelsen utses av Kungl. Maj:t. I motionerna
1792 och 1813 yrkas däremot att fullmäktige i riksbanken skall
utse samtliga ledamöter i valutastyrelsen med undantag för departementsrepresentanterna.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att fullmäktige i riksbanken
bör ges ett starkare inflytande på valet av ledamöter i valutastyrelsen
än vad som har föreslagits i propositionen. Det kan inte anses
tillfredsställande att Kungl. Maj:t utser huvudparten av ledamöterna
i ett organ som är en del av ett av riksdagens verk. Som bekant utövas
riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen av valutastyrelsen och
styrelsens beslut kan under vissa omständigheter underställas fullmäktige
för prövning. Det bör också framhållas att de nyss nämnda motionsyrkandena
ligger helt i linje med vad riksbanksfullmäktige själva anfört
i sitt remissyttrande över departementspromemorian.

Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet yrkandena i motionerna
1792 och 1813 moment 2 att samtliga ledamöter i den vidgade valutastyrelsen
utom de tre departementsrepresentanterna skall utses av fullmäktige
i riksbanken. Därvid förutsätts att tre ledamöter även framdeles
kommer att företräda banker och näringsliv.

Enligt motionen 1814 bör ett av syftena med ändringarna i valutalagstiftningen
vara att stärka de fackliga organisationernas ställning i förhållande
till de multinationella företagen. Motionärerna föreslår att
yttrande skall inhämtas från berörda lokala fackliga organisationer
före behandlingen i valutastyrelsen av tillstånd att företa direktinvesteringar
utomlands.

Utskottet vill här endast peka på att löntagarna via sina huvudorganisationer
blir företrädda i valutastyrelsen, om de föreslagna lagändringarna
genomförs. Det får förutsättas att löntagarrepresentanterna i
valutastyrelsen håller nära kontakt med de lokala fackliga organisa -

FiU 1974: 23

tionerna och att dessas synpunkter härigenom kan beaktas vid ärendens
prövning i valutastyrelsen. Något uttryckligt stadgande om att de lokala
fackliga organisationerna skall höras i varje enskilt fall anser utskottet
därför överflödigt. Utskottet avstyrker sålunda motionen 1814.

I motionen 1817 hemställs att riksbanksfullmäktiges beslut i valutaärenden
skall kunna prövas av Kungl. Majit i de fall då fullmäktiges
beslut inte är enhälligt. Enligt utskottets uppfattning kommer dock
garantier att skapas för en mycket ingående och allsidig prövning av
ärenden angående direktinvesteringar i utlandet redan på beredningsplanet
genom den föreslagna utvidgningen av valutastyrelsen.

Utskottet vill i detta sammanhang även erinra om vad som anförts
angående valet av valutastyrelse och finner därför att såväl praktiska
som konstitutionella skäl talar för att bankofullmäktige bör vara överprövningsinstans
även framgent. Mot denna bakgrund avstyrks motionsyrkandet.

I motionerna 1816 och 1817 begärs att utlandsinvesteringarnas inverkan
på näringsliv och sysselsättning i Sverige skall utredas närmare.
I den förra motionen hemställs att förslaget till ändring i valutalagen
skall avslås i avvaktan härpå.

Utskottet finner det angeläget att riksdag och regering får tillgång
till ytterligare faktamaterial om utlandsinvesteringarnas verkningar på
den svenska ekonomin. En förbättrad information härom är också av
central betydelse för valutastyrelsens fortsatta prövning av enskilda
valutaärenden.

Det räcker inte att man hypotetiskt kan säga att vissa internationella
investeringar kan vara skadliga. Det gäller att därutöver i praktiken urskilja
vilka investeringar som kan ha dessa negativa verkningar. Särskilt
svårt kan detta vara, eftersom ett visst projekt kan ha negativa verkningar
på kort sikt men för hela samhällsekonomin ge stora fördelar på
längre sikt.

Kraven i motionerna 1816 och 1817 på utredning om utlandsinvesteringarnas
inverkan på Sveriges ekonomi bör enligt utskottets mening
kunna tillgodoses genom att dessa motioner överlämnas till koncentrationsutredningen
för beaktande. Enligt tilläggsdirektiv givna den
16 april 1971 (I 1972: 2) har utredningen att genomföra en undersökning
av konsekvenserna för svensk ekonomi och ekonomisk politik av
de internationella företagens växande betydelse. Undersökningen bör
även omfatta internationella företag med svenskt ursprung.

Utskottet avstyrker det krav på uppskov med ändringar i valutalagen
och avslag på propositionen i motsvarande del som förs fram i motionen
1816.

Utskottet har intet att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag till kungörelser
om ändring i och fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959:
264).

FiU1974: 23

Propositionens förslag att postverket får ställning som valutabank
möter inte heller någon erinran från utskottets sida.

Slutligen framlägger utskottet förslag till de följdändringar i bankoreglementet,
som krävs i anslutning till de föreslagna ändringarna i
valutalagen m. m. (Bilaga 2). För ledamot av valutastyrelsen, som
tjänstgör endast i ärenden rörande investeringar utomlands, föreslås ett
arvode av 4 000 kr. för år.

Utskottet hemställer

1. beträffande utredning om utlandsinvesteringarnas inverkan på
Sveriges ekonomi att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att
motionerna 1974: 1816 moment 1 och 1974: 1817 moment 2
överlämnas till koncentrationsutredningen för beaktande,

2. beträffande yrkande om avslag på proposition 1974: 89 i vad
avser förslaget till lag om ändring i valutalagen att riksdagen
avslår motionen 1974: 1816 moment 2,

3. beträffande ändring av valutalagen (1939: 350) att riksdagen

a. avslår motionen 1974: 1814,

b. avslår motionen 1974: 1815 moment 1,

c. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna 1974:
1813 moment 1 och 1974:1817 moment 1 samt med bifall till
motionerna 1974: 1792 och 1974: 1813 momenten 2 och 3 för
sin del antar utskottets i bilaga 1 till detta betänkande
intagna förslag till lag om ändring i valutalagen (1939: 350),

4. beträffande fortsatt tillämpning av valutalagen att riksdagen
samtycker till att Kungl. Maj:t med stöd av 1 § tredje stycket
valutalagen (1939: 350) förordnar, att vad som föreskrivs i 2 §
första stycket 1, 2 och 4—8, 5 § 1 och 3 samt 9 § skall äga fortsatt
tillämpning under tiden den 1 juli 1974—30 juni 1975,

5. beträffande ändring i valutaförordningen att riksdagen som sin
mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande
det vid propositionen fogade förslaget till kungörelse om
ändring i valutaförordningen (1959: 264),

6. beträffande fortsatt giltighet av valutaförordningen att riksdagen
som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört beträffande det vid propositionen fogade förslaget till
kungörelse om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959:
264),

7. beträffande förbud mot investeringar i vissa länder

a. att riksdagen avslår motionen 1974: 598,

b. att riksdagen avslår motionen 1974: 1815 moment 2,

c. att riksdagen avslår motionen 1974: 1812,

8. beträffande utredning om investeringar i vissa länder att riksdagen
avslår motionen 1974: 1818,

FiU 1974: 23

9. beträffande ändring i bankoreglementet att riksdagen antar
utskottets i bilaga 2 till detta betänkande intagna förslag
till ändring i reglementet den 15 december 1970 för riksbankens
styrelse och förvaltning (bankoreglementet).

Stockholm den 14 maj 1974

På finansutskottets vägnar
NILS G. ÅSLING

Närvarande vid beslutet: herrar Åsling (c), Ekström (s), Knut Johansson
i Stockholm (s), Kristiansson (c), Franzén (s), Löfgren (fp), Larsson i
Karlskoga (s), Fågelsbo (c), Jansson (s), Söderström (m), fru Söder (c),
herrar Hermansson (vpk), Wirtén (fp), af Ugglas (m) och Bergman i
Nyköping (s).

Reservationer

1) av herrar Ekström (s), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén
(s), Larsson i Karlskoga (s), Jansson (s) och Bergman i Nyköping (s)
som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ”Utskottet
ställer” och på s. 25 slutar med ”kunna åberopas” bort ha följande
lydelse:

Utskottet vill här erinra om att det redan inom valutastyrelsen förekommit
att man vid bedömning av vissa projekt beaktat effekterna på
sysselsättningen i Sverige. Den ändring av lagstiftningen som nu föreslås
kan därför i viss mån betraktas som kodifiering av gällande praxis.

När det gäller möjligheterna att pröva direkta investeringar utomlands
från andra än penningpolitiska utgångspunkter begränsas dessa
av de åtaganden som följer av Sveriges anslutning till OECD och den
inom denna organisation antagna liberaliseringsstadgan. Sverige har sålunda
i princip godtagit stadgans förpliktelse att fritt medge utgående
direkta investeringar. Emellertid medger artikel 7 (b) i stadgan upphävande
av liberaliseringsåtagandena då dessa medför allvarliga ekonomiska
och finansiella störningar i en medlemsstat. Vidare medger
den s. k. andra anmärkningen till punkt 1 i lista A i OECD:s kapitalliberaliseringsstadga
att en planerad utlandsinvestering hindras, om den
skulle få utomordentligt skadlig inverkan på ett medlemslands intressen
på grund av beloppets storlek eller andra faktorer. Sistnämnda undantagsbestämmelse
måste vara tillämplig för att en planerad utlandsin -

FiU1974: 23

vestering skall kunna hindras enbart på sysselsättnings- och/eller näringspolitiska
grunder.

Utskottet delar den av departementschefen på s. 59 anförda åsikten
att det här rör sig om ett område, där det är svårt att utforma detaljerade
lagbestämmelser. Vid bedömningen av tillståndsärenden måste förhållanden
av vitt skiftande karaktär beaktas. Det måste därför enligt
utskottets uppfattning i första hand ankomma på den tillståndsgivande
myndigheten att utforma en praxis på grundval av fortlöpande erfarenhet
vid tillståndsgivningen och med beaktande av de mål som har fastställts
för den ekonomiska politiken.

Enligt utskottets uppfattning finns inte något behov av en överensstämmande
ordalydelse mellan den svenska valutalagstiftningen och
OECD:s stadga. En ordagrann översättning skulle ge ett mer restriktivt
intryck än som motsvarar nuvarande tillämpning. Utskottet avstyrker
därför bifall till motionerna 1813 och 1817 i förevarande delar.

Utskottet tillstyrker att valutalagen ändras så att valutastyrelsen får
bättre formella möjligheter att beakta även sysselsättnings- och näringspolitiska
strävanden. Utskottet anser emellertid att den i propositionen
föreslagna ändringen i valutalagen med fördel kan ges en annan utformning.
Om man bortser från de undantagsfall då landet befinner sig
i krig eller krigsfara räcker det enligt utskottets mening att som villkor
för att Konungen med riksdagens samtycke skall få utfärda förordnande
enligt lagen detta skall vara ”nödvändigt för att uppnå de centrala
målen för den ekonomiska politiken”. Dessa mål som upprepade gånger
fastslagits av riksdagen (bl. a. i anslutning till behandlingen av FiU
1973: 1 s. 13, rskr 26) är full sysselsättning, snabb ekonomisk tillväxt,
rimlig prisstabilitet, balans i utrikesbetalningarna, inkomstutjämning och
regional balans. Den här föreslagna formuleringen täcker enligt utskottets
bedömning samtliga de fall som propositionsförslaget tar upp. Samtidigt
ansluter den sig bättre till de ursprungliga formuleringarna i valutalagen
(1939: 350) och torde dessutom vid behov kunna ge ett underlag
för åberopande av undantagsldausul 7 (b) i OECD:s liberaliseringsstadga.
Att inte kunna uppfylla de centrala målen för den ekonomiska
politiken måste uppenbarligen betraktas som en så allvarlig störning att
klausulen kan åberopas.

Utskottet förordar sålunda att befogenheten för Kungl. Majit att förordna
om valutareglering enligt valutalagen 1 § tredje stycket knyts till
de mål som fastställs för den ekonomiska politiken i enlighet med av
utskottet utarbetat lagförslag (Bilaga 1).

dels den del av utskottets yttrande på s. 26 som börjar med ”Valutastyrelsen
består” och slutar med ”banker och näringsliv” bort ha följande
lydelse:

I propositionen föreslås att valutastyrelsen utökas från sju till elva

FiU 1974: 23

ledamöter vid prövning av ärenden angående direktinvesteringar i utlandet.
Utskottet finner det angeläget att valutastyrelsen tillförs den
ytterligare sakkunskap som krävs för en allsidig och sakkunnig bedömning
av utlandsinvesteringar. Utskottet har heller ingen erinran mot
Kungl. Maj:ts förslag att de fyra nya ledamöterna — en från arbetsmarknadsdepartementet,
en från finansdepartementet samt en från vardera
LO och TCO — skall utses av Kungl. Maj:t. Yrkandet i motionen
1813 moment 3 kan härigenom anses tillgodosett. Yrkandena i motionerna
1792 och 1813 moment 2 avstyrks däremot.

dels den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”avstyrks motionsyrkandet” bort ha följande
lydelse:

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att tre departement
föreslås bli representerade i den utvidgade valutastyrelsen, varför en
kontakt mellan regeringen och valutastyrelsen redan kan anses etablerad.
I likhet med departementschefen förutsätter utskottet emellertid
att vid avgörandet av större och mer betydelsefulla ärenden där de nya
kriterierna är tillämpliga en nära och tillfredsställande kontakt hålls
mellan de valutavårdande myndigheternas ledning och regeringen. Utskottet
finner att ett underställningsförfarande till Kungl. Maj:t eller
ett besvärsinstitut med regeringen som sista instans inte är erforderligt.
Mot denna bakgrund avstyrks yrkandet i motionen 1817 i denna del.

dels den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med ”Det
räcker” och slutar med ”längre sikt” bort ha följande lydelse:

Denna prövning är svår, eftersom ett visst projekt kan ha negativa
verkningar på kort sikt men för hela samhällsekonomin ge stora fördelar
på längre sikt.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande ändring av valutalagen (1939: 350) att riksdagen

a. avslår motionen 1974: 1814,

b. avslår motionen 1974:1815 moment 1,

c. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen 1974:
1813 moment 3 samt med avslag på motionerna 1974: 1813
momenten 1 och 2, 1974: 1817 moment 1 och 1974: 1792 för
sin del antar utskottets förslag enligt reservation
1 i bilaga 1 till detta betänkande intagna förslag till
lag om ändring i valutalagen (1939: 350),

dels — under förutsättning av bifall till hemställan under 3 ovan —
utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande ändring i bankoreglementet att riksdagen antar

FiU 1974: 23

utskottets förslag enligt reservation 1 i
bilaga 2 till detta betänkande intagna förslag till ändring i
reglementet den 15 december 1970 för riksbankens styrelse
och förvaltning (bankoreglementet).

2) av herr Hermansson (vpk) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 23 börjar med ”De
svenska” och på s. 25 slutar med ”kunna åberopas” bort ha följande lydelse: Investeringar

utomlands är ett av de kännetecknande dragen hos kapitalismen
på dess imperialistiska stadium. De stora kapitalägarna exporterar
kapital för att öka sina profiter, för att komma i gynnsammare
konkurrensställning, för att bättre kunna kontrollera marknader och
råvarukällor.

De svenska kapitalisternas export av kapital har bidragit till att dämpa
tillväxttakten inom den svenska industrin. Den har stärkt de stora monopolen
ekonomiskt och därmed också i sin mån bidragit till den geografiska
och näringsmässiga obalans och deformering som i ökad grad
kännetecknar den svenska ekonomin. Delar av kapitalexporten har inriktats
på EEC-stater, och har sannolikt haft ett politiskt syfte att bidra
till inlemmandet av Sverige i EEC. Svenska investeringar i u-länder har
liksom andra imperialisters investeringar där bidragit till en utvecklingshämmande
snedvridning av dessa länders ekonomier. I vissa fall
har svenskägda dotterföretag direkt varit inblandade i försök att förhindra
sociala och politiska förändringar som gått inhemsk överklass
och imperialismen emot.

Utskottet delar således den grundläggande syn på kapitalexporten
som genomsyrar motionerna 598 och 1815. Det krävs en skärpt restriktivitet
mot kapitalexporten. Den värdering som kommer till uttryck i
propositionen är alltför positiv. På samma sätt förhåller det sig med
motionerna 1813, av herr Helén med flera, och 1817 av hrr Träff och
Magnusson i Borås.

I dessa båda motioner krävs att författningstexten i propositionens
förslag till ändring av valutalagen skall ändras på sätt så att den mer
överensstämmer med hur motionärerna fattar innehållet i OECDs kapitalliberaliseringsstadga.
Motionärerna vill således verka för att kapitalexporten
blir så fri som möjligt. Denna strävan kan inte utskottet dela
lika lite som det kan vara överens om motionärernas positiva värdering
av kapitalexporten. Skulle motionärernas tolkning av OECDs kapitalliberaliseringsstadga
vara riktig, vilket utskottet nu icke kan anse vara
väl grundat, bör enligt utskottet Sveriges anslutning till densamma
omprövas. Med hänvisning härtill föreslår utskottet att motionerna 1813
och 1817 måtte avslås. Såsom påpekas i motion 1815 är det steg i rätt
riktning, som den av regeringen föreslagna lagändringen kan tyckas

FiU 1974: 23

vara, främst av formell art. Utskottet kan bara se den som ett första
steg mot en sådan förändring av valutalagstiftningen som innebär verklig
restriktivitet för kapitalexporten. Utskottet vill därför tillstyrka förslaget
i motion 1815 om att vidare utredning och förslag om förändring
av valutalagstiftningen vidtas. De principer som bör ligga till grund för
en sådan förändring bör vara de som anges i denna motion. Kapitalexportörema
måste kunna åläggas att bevisa att begärd kapitalexport icke
kommer att medföra sysselsättningsproblem i Sverige, att den icke är
led i strävan att sänka företagets lönekostnader och därmed riktad mot
den fackliga rörelsen, att den icke är ett led i någon form av kapitalflykt
från Sverige, i skatteundanhållande eller i annan mot folkflertalets
intressen riktad åtgärd.

Kapitalexportörerna måste också kunna visa att deras investering
i ett annat land inte bidrar till att snedvrida detta lands ekonomi, att
den inte är försök att rida på antifacklig eller annan mot arbetarklassen
eller folkflertalet riktad lagstiftning och att den i mottagarlandet icke
kommer att tjäna som ett hinder för en social och ekonomisk utveckling.

Dessa principer, som enligt utskottet bör komma till uttryck i framtida
lagtext, bör redan nu kunna tjäna som ett underlag för valutastyrelsens
behandling av kapitaiexportansökningar.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med ”Det framhålls”
och på s. 26 slutar med ”i motionen 1818” bort ha följande lydelse: Det

framhålls i propositionen och i de nämnda motionerna att det
inte får råda någon tvekan om Sveriges inställning till investeringar
i områden under kolonialt förtryck. Utskottet menar att det heller inte
får råda någon tvekan om Sveriges hållning till investeringar i stater
med fascistisk regim och i stater som utövar kolonialt förtryck.

I motsats till departementschefen finner utskottet det påkallat att
införa ett formellt förbud för svenska investeringar i stater av den karaktär
som ovan redovisats. Utskottet tillstyrker således yrkandena i motionerna
598, 1812 och 1815 moment 1. Utskottet delar uppfattningen
i motionen 1815 att en lagtext härvid bör ingå i 1 § i valutalagen.

Det krav om utredning om svenska företags verksamhet och investeringar
i Portugals afrikanska kolonier, Namibia och Sydafrika som framförs
i motionen 1818 bör dels kunna tillfredsställas inom ramen för pågående
utredningar rörande de s. k. multinationella företagen, dels
torde detta krav i valutalagstiftningssammanhang icke ha någon aktualitet
genom utskottets tillstyrkan till yrkandena i motionerna 598, 1812
och 1815 moment 1. Utskottet anser därför yrkandet i motion 1818
vara uppfyllt i detta sammanhang.

dels den del av utskottets yttrande på s. 26 som börjar med ”Valutastyrelsen
består” och slutar med ”banker och näringsliv” bort ha följande
lydelse:

3 Riksdagen 1974. 5 sami. Nr 23

FiU 1974: 23

Valutastyrelsen består f. n. av sju ledamöter. Fyra ledamöter utses
av regeringen varav en representerar finansdepartementet, en bankväsendet
och två näringslivet i övrigt. Övriga tre ledamöter, vilka representerar
riksbanken, utses av fullmäktige i riksbanken. I propositionen
föreslås att valutastyrelsen utökas från sju till elva ledamöter vid prövning
av ärenden angående direktinvesteringar i utlandet. Utskottet
finner det angeläget att valutastyrelsen tillförs den ytterligare sakkunskap
som krävs för en allsidig och sakkunnig bedömning av utlandsinvesteringar.
För att sådan sakkunnig bedömning skall vara möjlig fordras
en stark ökning i valutastyrelsen av representanter för de anställda.
Dels bör de båda största fackliga organisationerna, LO och TCO, vara
representerade. Dels bör representanterna för näringslivet och bankväsendet
utses bland anställda som är fackligt aktiva. Kapitalägare
eller deras representanter företräder här ingen objektiv hållning.

Utskottet har ingen erinran mot att de fyra nytillkommande platserna
i den vidgade valutastyrelsen ges som permanent representation åt
LO, TCO, arbetsmarknadsdepartementet och industridepartementet. Yrkandet
i motion 1813, moment 3, kan härigenom anses tillgodosett.

Enligt förslaget i propositionen skall samtliga fyra nytillkommande
ledamöter i den utvidgade valutastyrelsen utses av regeringen. I motionerna
1792 och 1813 yrkas däremot att fullmäktige i riksbanken skall
utse samtliga ledamöter i valutastyrelsen med undantag för departementsrepresentanterna.

Utskottet har på denna punkt inget att invända mot propositionens
förslag. Det förutsätter att representanterna för de anställda som verkar
inom näringslivet och bankväsendet liksom den permanenta representation
som tillkommer LO och TCO utses efter förslag av dessa organisationer.
I övrigt finnes inte anledning att frångå gällande ordning. Därför
avstyrker utskottet ett bifall till motionerna 1792 och 1813 på denna
punkt.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med ”Enligt
motionen” och på s. 27 slutar med ”motionen 1814” bort ha följande
lydelse:

Enligt motionen 1814 bör de fackliga organisationernas ställning i
förhållande till de s. k. multinationella företagen stärkas. Motionärerna
föreslår att yttrande skall inhämtas från berörda lokala fackliga organisationer
före behandlingen i valutastyrelsen av tillstånd att företa
direktinvesteringar utomlands. Denna ståndpunkt rimmar väl med vad
som anförs i motionen 1815 om att företagen måste vara skyldiga att
för bl. a. fackliga företrädare redovisa alla handlingar som berör ett
kapitalexportärende och dessutom lämna de upplysningar som begärs.

Utskottet finner det väl motiverat och rimligt att de lokala fackliga
organisationerna ges all insyn och att de skall höras i varje enskilt fall.

FiU 1974: 23

Det är i dessa organisationer som den bästa direktkunskapen finns om
bl. a. återverkningar och betydelse för företagets anställda av en direktinvestering
utomlands. De lokala fackliga organisationernas yttrande
bör kunna tjäna som grundval och riktmärke för de fackliga huvudorganisationernas
representanter i valutastyrelsen. Utskottet föreslår därför
att riksdagen måtte bifalla hemställan i motion 1814.

dels utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande ändring i valutalagen (1939: 350) att riksdagen

a. avslår motionerna 1974: 1792, 1974: 1813 och 1974: 1817
moment 1,

b. i anledning av regeringens förslag och med bifall till motionerna
1974: 1814 och 1974: 1815 moment 1 för sin del antar
utskottets förslag enligt reservation 2
i bilaga 1 till detta betänkande intagna förslag till lag om ändring
i valutalagen (1939: 350),

dels utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:

7. beträffande förbud mot investeringar i vissa länder m. m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1974: 598, 1974: 1812
och 1974: 1815 moment 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört om principerna för valutastyrelsens
behandling av ansökningar för direkta investeringar i utlandet,

dels — under förutsättning av bifall till hemställan under 3 ovan —
utskottets hemställan under 9 bort ha följande lydelse:

9. beträffande ändring i bankoreglementet att riksdagen antar
utskottets förslag enligt reservation 1 i iilaga
2 till detta betänkande intagna förslag till ändring i reglementet
den 15 december 1970 för riksbankens styrelse och
förvaltning (bankoreglementet).

FiU 1974: 23

Bilaga 1

Förslag till

Lag om ändring i valutalagen (1939: 350)

Kungl. Maj:ts förslag

Härigenom förordnas att 1, 2
och 6 a §§ valutalagen (1939: 350)
skall ha nedan angivna lydelse.

Utskottets förslag

Härigenom förordnas dels att 1,
2 och 6 a §§ valutalagen (1939:
350) skall ha nedan angivna lydelse
dels att i nämnda lag skall införas
en ny paragraf, benämnd 2 a
§, av nedan angiven lydelse.

1 §x

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna
i 2 § första stycket
samt 5 och 9 §§ träda i tillämpning.
Då kriget upphört, stadgar
Konungen senast före avslutandet
av den riksdagssession, som börjar
näst efter krigets slut, att bestämmelserna
icke vidare skola tillämpas;
dock att vad nu sagts ej skall
gälla, i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tillämpning på
grund av förordnande enligt andra
eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner
sig, äger Konungen, efter hörande
av fullmäktige i riksbanken,
förordna, att nämnda bestämmelser
skola tillämpas. Sådant förordnande
skall, vid äventyr att det
eljest förfaller, inom en månad underställas
riksdagen för dess prövning
av frågan, huruvida förordnandet
skall bestå. Blir förordnandet
icke inom två månader från
det underställningen skett av riksdagen
godkänt, är detsamma förfallet.
Upphör krigsfaran, skall senast
före nästkommande riksdagssessions
avslutande meddelat förordnande
av Konungen upphävas,
i den mån bestämmelserna icke på
grund av förordnande jämlikt tredje
stycket alltjämt skola gälla.

1 §

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna
i 2 § första stycket
samt 5 och 9 §§ träda i tillämpning.
Då kriget upphört, stadgar
Konungen senast före avslutandet
av den riksdagssession, som börjar
näst efter krigets slut, att bestämmelserna
icke vidare skola tillämpas;
dock att vad nu sagts ej skall
gälla, i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tillämpning på
grund av förordnande enligt andra
eller tredje stycket.

1 Senaste lydelse 1959:262.

FiU 1974:23

Utskottets förslag enl. reservation 1

Härigenom förordnas att 1, 2
och 6 a §§ valutalagen (1939:
350) skall ha nedan angivna lydelse -

1 §

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna
i 2 § första stycket
samt 5 och 9 §§ träda i tillämpning.
Då kriget upphört, stadgar
Konungen senast före avslutandet
av den riksdagssession, som börjar
näst efter krigets slut, att bestämmelserna
icke vidare skola
tillämpas; dock att vad nu sagts
ej skall gälla, i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tilllämpning
på grund av förordnande
enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner
sig, äger Konungen, efter hörande
av fullmäktige i riksbanken,
förordna, att nämnda bestämmelser
skola tillämpas. Sådant förordnande
skall, vid äventyr att det
eljest förfaller, inom en månad
underställas riksdagen för dess
prövning av frågan, huruvida förordnandet
skall bestå. Blir förordnandet
icke inom två månader
från det underställningen skett av
riksdagen godkänt, är detsamma
förfallet. Upphör krigsfaran, skall
senast före nästkommande riksdagssessions
avslutande meddelat
förordnande av Konungen upphävas,
i den mån bestämmelserna
icke på grund av förordnande
jämlikt tredje stycket alltjämt skola
gälla.

4 Riksdagen 1974. 5 sami. Nr 23

Utskottets förslag enl. reservation 2

Härigenom förordnas dels att 1,
2 och 6 a §§ valutalagen (1939:
350) skall ha nedan angivna lydelse
dels att i nämnda lag skall införas
två nya paragrafer, benämnda
1 a § och 2 a §, av nedan angivna
lydelse

1 §

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna
i 2 § första stycket
samt 5 och 9 §§ träda i tillämpning.
Då kriget upphört, stadgar
Konungen senast före avslutandet
av den riksdagssession, som börjar
näst efter krigets slut, att bestämmelserna
icke vidare skola
tillämpas; dock att vad nu sagts
ej skall gälla, i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tilllämpning
på grund av förordnande
enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner
sig, äger Konungen, efter hörande
av fullmäktige i riksbanken,
förordna, att nämnda bestämmelser
skola tillämpas. Sådant förordnande
skall, vid äventyr att det
eljest förfaller, inom en månad
underställas riksdagen för dess
prövning av frågan, huruvida förordnandet
skall bestå. Blir förordnandet
icke inom två månader
från det underställningen skett av
riksdagen godkänt, är detsamma
förfallet. Upphör krigsfaran, skall
senast före nästkommande riksdagssessions
avslutande meddelat
förordnande av Konungen upphävas,
i den mån bestämmelserna
icke på grund av förordnande
jämlikt tredje stycket alltjämt skola
gälla.

FiU 1974: 23

Kungl. Maj:ts förslag

Då i andra fall än som avses
i första och andra styckena så prövas
erforderligt för att med beaktande
av industri- och sysselsättningspolitiska
strävanden nå
det mål, som fastställts för riksbankens
penningpolitiska verksamhet
eller eljest med hänsyn till
rikets betalningsförhållanden med
utlandet äger, på framställning av
fullmäktige i riksbanken, Konungen
med riksdagens samtycke förordna,
att vad i 2 § första stycket
samt 5 och 9 §§ stadgas helt
eller delvis skall under viss tid,
högst ett år varje gång, äga tilllämpning.
Såvitt angår 2 § första
stycket 1), 2) och 4)—7) ävensom
5 § 1) och 3) samt 9 § må Konungen
utan samtycke av riksdagen
meddela förordnande som nu
sagts, om riksdagens beslut ej kan
utan synnerlig olägenhet avvaktas.
Sådant förordnande skall inom en
månad eller, om riksdagssession ej
pågår, inom en månad från början
av nästkommande session underställas
riksdagen. Vad i andra stycket
sägs om påföljden, därest underställning
ej sker eller riksdagen
ej inom två månader godkänner
förordnandet, skall äga motsvarande
tillämpning i fall som nu
avses.

Under tid, då bestämmelse i 2 §
första stycket eller 5 § eller 9 §
äger tillämpning, skola jämväl övriga
däremot svarande stadganden
i lagen tillämpas.

Då underställning av förordnande
sker eller samtycke till förordnande
begäres, skola även de föreskrifter,
som Konungen i förordnandet
med stöd av bestämmelserna
i 2 § första stycket samt
5 och 9 §§ utfärdat eller avser att
utfärda, föreläggas riksdagen.

Utskottets förslag

1 2 § första stycket samt 5 och
9 §§ stadgas helt eller delvis skall
under viss tid, högst ett år varje
gång, äga tillämpning. Såvitt angår

2 § första stycket 1), 2) och 4)—7)
ävensom 5 § 1) och 3) samt 9 § må
Konungen utan samtycke av riksdagen
meddela förordnande som
nu sagts, om riksdagens beslut ej
kan utan synnerlig olägenhet avvaktas.
Sådant förordnande skall
inom en månad eller, om riksdagssession
ej pågår, inom en månad
från början av nästkommande session
underställas riksdagen. Vad
i andra stycket sägs om påföljden,
därest underställning ej sker eller
riksdagen ej inom två månader
godkänner förordnandet, skall äga
motsvarande tillämpning i fall som
nu avses.

Under tid, då bestämmelse i 2 §
första stycket eller 5 § eller 9 §
äger tillämpning, skola jämväl övriga
däremot svarande stadganden
i lagen tillämpas.

Då underställning av förordnande
sker eller samtycke till förordnande
begäres, skola även de föreskrifter,
som Konungen i förordnandet
med stöd av bestämmelserna
i 2 § första stycket samt
5 och 9 §§ utfärdat eller avser att
utfärda, föreläggas riksdagen.

FiU1974: 23

Utskottets förslag enl. reservation 1

Då i andra fall än som avses i
första och andra styckena så prövas
nödvändigt för att nå de centrala
mål som fastställts för den
ekonomiska politiken äger, på
framställning av fullmäktige i riksbanken,
Konungen med riksdagens
samtycke förordna, att vad
i 2 § första stycket samt 5 och
9 §§ stadgas helt eller delvis skall
under viss tid, högst ett år varje
gång, äga tillämpning. Såvitt angår
2 § första stycket 1), 2) och
4)—7) ävensom 5 § 1) och 3) samt
9 § må Konungen utan samtycke
av riksdagen meddela förordnande
som nu sagts, om riksdagens beslut
ej kan utan synnerlig olägenhet
avvaktas. Sådant förordnande
skall inom en månad eller, om
riksdagssession ej pågår, inom en
månad från början av nästkommande
session underställas riksdagen.
Vad i andra stycket sägs
om påföljden, därest underställning
ej sker eller riksdagen ej inom
två månader godkänner förordnande,
skall äga motsvarande
tillämpning i fall som nu avses.

Utskottets förslag enl. reservation 2

4)—7) ävensom 5 § 1) och 3) samt
9 § må Konungen utan samtycke
av riksdagen meddela förordnande
som nu sagts, om riksdagens beslut
ej kan utan synnerlig olägenhet
avvaktas. Sådant förordnande
skall inom en månad eller, om
riksdagssession ej pågår, inom en
månad från början av nästkommande
session underställas riksdagen.
Vad i andra stycket sägs
om påföljden, därest underställning
ej sker eller riksdagen ej inom
två månader godkänner förordnande,
skall äga motsvarande
tillämpning i fall som nu avses.

Under tid, då bestämmelse i 2 §
första stycket eller 5 § eller 9 §
äger tillämpning, skola jämväl övriga
däremot svarande stadganden
i lagen tillämpas.

Då underställning av förordnande
sker eller samtycke till förordnande
begäres, skola även de föreskrifter,
som Konungen i förordnandet
med stöd av bestämmelserna
i 2 § första stycket samt 5
och 9 §§ utfärdat eller avser att
utfärda, föreläggas riksdagen.

Under tid, då bestämmelse i 2 §
första stycket eller 5 § eller 9 §
äger tillämpning, skola jämväl övriga
däremot svarande stadganden
i lagen tillämpas.

Då underställning av förordnande
sker eller samtycke till förordnande
begäres, skola även de föreskrifter,
som Konungen i förordnandet
med stöd av bestämmelserna
i 2 § första stycket samt 5
och 9 §§ utfärdat eller avser att
utfärda, föreläggas riksdagen.

la §

Svenska och utländska betalningsmedel,
fordringar och värde -

FiU 1974:23

Kungl. Maj:ts förslag

Utskottets förslag

2 §2

Konungen äger i förordnande,
som av honom meddelas, föreskriva: 1)

att allenast riksbanken samt
efter dess bemyndigande, annan
bank och postverket (valutabank),
må driva handel med utländska
sedlar och skiljemynt, med växlar,
checkar, andra penninganvisningar
och fordringar, som innefatta
rätt till betalning i utländskt mynt
(utländska betalningsmedel och utländska
fordringar), ävensom med
aktier, obligationer och likartade
värdepapper, vilka äro utfärdade
av någon, som är bosatt i utlandet
(utländska värdepapper);

2) att utländska betalningsmedel,
utländska fordringar och utländska
värdepapper må, mot vederlag
som bestämmes i svenskt
mynt, förvärvas och föryttras allenast
i den omfattning och på de
villkor Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, riksbanken
bestämmer;

3) att dylika tillgångar skola erbjudas
riksbanken eller valutabank
till inlösen mot kontant ersättning
i svenskt mynt;

4) att svenska och utländska betalningsmedel,
fordringar och värdepapper
icke utan särskilt tillstånd
må utföras ur riket eller på annat
sätt överföras till utlandet eller
överlåtas å den, som är bosatt i utlandet; 5)

att dylika tillgångar icke utan
tillstånd av riksbanken må införas
till riket;

2 §

Konungen äger i förordnande,
som av honom meddelas, föreskriva: 1)

2) att utländska betalningsmedel,
utländska fordringar och utländska
värdepapper må, mot vederlag
som bestämmes i svenskt
mynt, förvärvas och föryttras allenast
i den omfattning och på de
villkor Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, riksbanken
bestämmer;

3) att dylika tillgångar skola erbjudas
riksbanken eller valutabank
till inlösen mot kontant ersättning
i svenskt mynt;

4) att svenska och utländska betalningsmedel,
fordringar och värdepapper
icke utan särskilt tillstånd
må utföras ur riket eller på annat
sätt överföras till utlandet eller
överlåtas å den, som är bosatt i utlandet; 5)

att dylika tillgångar icke utan
tillstånd av riksbanken må införas
till riket;

* Senaste lydelse 1973: 294.

FiU 1974: 23

Utskottets förslag enl. reservation 1

2 §

Konungen äger i förordnande,
som av honom meddelas, föreskriva: 1)

att allenast riksbanken samt
efter dess bemyndigande, annan
bank och postverket (valutabank),
må driva handel med utländska
sedlar och skiljemynt, med växlar,
checkar, andra penninganvisningar
och fordringar, som innefatta rätt
till betalning i utländskt mynt (utländska
betalningsmedel och utländska
fordringar), ävensom med
aktier, obligationer och likartade
värdepapper, vilka äro utfärdade
av någon, som är bosatt i utlandet
(utländska värdepapper);

2) att utländska betalningsmedel,
utländska fordringar och utländska
värdepapper må, mot vederlag
som bestämmes i svenskt
mynt, förvärvas och föryttras allenast
i den omfattning och på de
villkor Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, riksbanken
bestämmer;

3) att dylika tillgångar skola erbjudas
riksbanken eller valutabank
till inlösen mot kontant ersättning
i svenskt mynt;

4) att svenska och utländska
betalningsmedel, fordringar och
värdepapper icke utan särskilt tillstånd
må utföras ur riket eller på
annat sätt överföras till utlandet
eller överlåtas å den, som är bosatt
i utlandet;

5) att dylika tillgångar icke
utan tillstånd av riksbanken må
införas till riket;

Utskottets förslag enl. reservation 2

papper må icke utföras ur riket
eller på annat sätt överföras till
utlandet eller överlåtas å den som
är bosatt i utlandet för investeringar
i områden under kolonialt
förtryck, i stater som utövar sådant
kolonialt förtryck eller har
en fascistisk eller rasis t is k regim.

2 §

Konungen äger i förordnande,
som av honom meddelas, föreskriva: 1)

att allenast riksbanken samt
efter dess bemyndigande, annan
bank och postverket (valutabank),
må driva handel med utländska
sedlar och skiljemynt, med växlar,
checkar, andra penninganvisningar
och fordringar, som innefatta rätt
till betalning i utländskt mynt (utländska
betalningsmedel och utländska
fordringar), ävensom med
aktier, obligationer och likartade
värdepapper, vilka äro utfärdade
av någon, som är bosatt i utlandet
(utländska värdepapper);

2) att utländska betalningsmedel,
utländska fordringar och utländska
värdepapper må, mot vederlag
som bestämmes i svenskt
mynt, förvärvas och föryttras allenast
i den omfattning och på de
villkor Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, riksbanken
bestämmer;

3) att dylika tillgångar skola erbjudas
riksbanken eller valutabank
till inlösen mot kontant ersättning
i svenskt mynt;

4) att svenska och utländska
betalningsmedel, fordringar och
värdepapper icke utan särskilt tillstånd
må utföras ur riket eller på
annat sätt överföras till utlandet
eller överlåtas å den, som är bosatt
i utlandet;

5) att dylika tillgångar icke
utan tillstånd av riksbanken må
införas till riket;

FiU 1974: 23

Kungl. Maj:ts förslag

6) att över värdepapper, som införes
till riket eller som här förvaras
för den, som är bosatt i utlandet,
så ock över köpeskilling,
som influtit vid försäljning av sådana
värdepapper, ej må förfogas
i vidare mån än Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande,
riksbanken bestämmer;

7) att i annat hänseende än under
2)—6) sägs ej må över utländska
betalningsmedel, utländska
fordringar och utländska värdepapper
utan tillstånd av riksbanken
förfogas annorledes än genom
föryttring till riksbanken eller till
valutabank; och

8) att avgift som bestämmes
med stöd av meddelat förordnande
skall tillfalla riksbanken.

Genom förordnande, som här
avses, må ej inskränkning ske i
riksbanken tillkommande befogenheter.

Utskottets förslag

6) att över värdepapper, som införes
till riket eller som här förvaras
för den, som är bosatt i utlandet,
så ock över köpeskilling,
som influtit vid försäljning av sådana
värdepapper, ej må förfogas
i vidare mån än Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande,
riksbanken bestämmer;

8) att avgift som bestämmes
med stöd av meddelat förordnande
skall tillfalla riksbanken.

Genom förordnande, som här
avses, må ej inskränkning ske i
riksbanken tillkommande befogenheter.

6 a §3

2 a §

Förordnande enligt denna lag
skall av riksbanken ianspråktagas
för att främja penning- och valutapolitiken.
Därvid får industrioch
sysselsättningspolitiska strävanden
beaktas. Hänsyn av sistnämnda
slag får dock föranleda
avslag på framställning endast då
denna på grund av beloppets storlek
eller andra faktorer skulle
åsamka landets intressen utomordentlig
skada.

6 a §

* Senaste lydelse 1957: 251.

FiU 1974:23

Utskottets förslag enl. reservation 1

6) att över värdepapper, som
införes till riket eller som här förvaras
för den, som är bosatt i utlandet,
så ock över köpeskilling,
som influtit vid försäljning av sådana
värdepapper, ej må förfogas
i vidare mån än Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande,
riksbanken bestämmer;

8) att avgift som bestämmes
med stöd av meddelat förordnande
skall tillfalla riksbanken.

Genom förordnande, som här
avses, må ej inskränkning ske i
riksbanken tillkommande befogenheter.

Utskottets förslag enl. reservation 2

6) att över värdepapper, som
införes till riket eller som här förvaras
för den, som är bosatt i utlandet,
så ock över köpeskilling,
som influtit vid försäljning av sådana
värdepapper, ej må förfogas
i vidare mån än Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande,
riksbanken bestämmer;

8) att avgift som bestämmes med
stöd av meddelat förordnande skall
tillfalla riksbanken.

Genom förordnande, som här
avses, må ej inskränkning ske i
riksbanken tillkommande befogenheter.

2a §

Före behandlingen i valutastyrelsen
av ansökan om tillstånd för
företag att företaga direktinvestering
utomlands bör yttrande inhämtas
från de i företaget företrädda
fackliga organisationerna.

6 a §

FiU 1974: 23

Kungl. Maj:ts förslag

Konungen utser åtta av ledamöterna,
varav fyra skola tjänstgöra
endast i ärenden rörande direkta
investeringar utomlands, övriga
ledamöter utses av fullmäktige
i riksbanken. För ledamöterna
skola i samma ordning utses suppleanter.

Valutastyrelsens beslut må överklagas
hos fullmäktige i riksbanken
inom tre veckor från det klaganden
fick del av beslutet.

På yrkande av minst tre av de
ledamöter eller suppleanter, som
deltagit i styrelsens beslut, skall
beslutet underställas fullmäktige
för prövning. Yrkande härom skall
framställas genast efter beslutets
fattande.

Mot fullmäktiges beslut må talan
ej föras.

Närmare bestämmelser rörande
valutastyrelsen meddelas i bankoreglementet.

Utskottets förslag

Konungen utser tre av ledamöterna,
varav två skola tjänstgöra
endast i ärenden rörande direkta
investeringar utomlands. Övriga
ledamöter utses av fullmäktige
i riksbanken. För ledamöterna
skola i samma ordning utses suppleanter.

Valutastyrelsens beslut må överklagas
hos fullmäktige i riksbanken
inom tre veckor från det klaganden
fick del av beslutet.

Mot fullmäktiges beslut må talan
ej föras.

Närmare bestämmelser rörande
valutastyrelsen meddelas i bankoreglementet.

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1
juli 1974. juli 1974.

FiU 1974:23

Utskottets förslag enl. reservation 1

Konungen utser åtta av ledamöterna,
varav fyra skola tjänstgöra
endast i ärenden rörande direkta
investeringar utomlands. Övriga ledamöter
utses av fullmäktige i
riksbanken. För ledamöterna skola
i samma ordning utses suppleanter.

Valutastyrelsens beslut må överklagas
hos fullmäktige i riksbanken
inom tre veckor från det klaganden
fick del av beslutet.

Mot fullmäktiges beslut må talan
ej föras.

Närmare bestämmelser rörande
valutastyrelsen meddelas i bankoreglementet.

Utskottets förslag enl. reservation 2

Konungen utser åtta av ledamöterna,
varav fyra skola tjänstgöra
endast i ärenden rörande direkta
investeringar utomlands. Övriga
ledamöter utses av fullmäktige
i riksbanken. För ledamöterna
skola i samma ordning utses suppleanter.

Valutastyrelsens beslut må överklagas
hos fullmäktige i riksbanken
inom tre veckor från det klaganden
fick del av beslutet.

På yrkande av minst tre av de
ledamöter eller suppleanter, som
deltagit i styrelsens beslut, skall beslutet
underställas fullmäktige för
prövning. Yrkande härom skall
framställas genast efter beslutets
fattande.

Mot fullmäktiges beslut må talan
ej föras.

Närmare bestämmelser rörande
valutastyrelsen meddelas i bankoreglementet.

Denna lag träder i kraft den 1 Denna lag träder i kraft den 1
juli 1974. juli 1974.

FiU 1974: 23

Bilaga 2

Utskottets förslag till

ändring i reglementet den 15 december 1970 för riksbankens styrelse
och förvaltning (Bankoreglementet)

Nuvarande lydelse
13 §

2 mom. Till ledamöter i den i
6 a § valutalagen nämnda valutastyrelsen
skall fullmäktige utse
vice riksbankschefen, en fullmäktig
eller suppleant för fullmäktig
och en bankdirektör. Fullmäktige
skall därjämte utse suppleanter för
dessa ledamöter.

Vice riksbankschefen är valutastyrelsens
ordförande. Fullmäktige
förordnar en av de övriga inom
riksbanken utsedda ledamöterna
att vara vice ordförande.

Valutastyrelsen är beslutför när
minst tre ledamöter är närvarande.
Vid lika röstetal gäller den
mening som ordföranden biträder.

Fullmäktige skall utfärda närmare
bestämmelser för valutastyrelsens
verksamhet. Därvid får föreskrivas
att ärenden som är av lö -

Utskottets förslag
13 §

2 mom. Till ledamöter i den i
6 a § valutalagen nämnda valutastyrelsen
skall fullmäktige utse
dels från riksbanken vice riksbankschefen,
en fullmäktig eller
suppleant för fullmäktig och en
bankdirektör, dels utanför banken
tre ledamöter, av vilka en skall
representera bankväsendet och två
näringslivet i övrigt. För tjänstgöring
i ärenden rörande direkta
investeringar utomlands skall fullmäktige
därjämte utse två ledamöter,
som skall representera arbetstagarna.
Fullmäktige skall därjämte
utse suppleanter för dessa
ledamöter.

Vice riksbankschefen är valutastyrelsens
ordförande. Fullmäktige
förordnar en av de övriga inom
riksbanken utsedda ledamöterna
att vara vice ordförande.

Fullmäktige skall utfärda närmare
bestämmelser för valutastyrelsens
verksamhet. Därvid får föreskrivas
att ärenden som är av lö -

FiU 1974: 23

Utskottets förslag enl. reservation 1
13 §

2 mom. Till ledamöter i den i
6 a § valutalagen nämnda valutastyrelsen
skall fullmäktige utse vice
riksbankschefen, en fullmäktig
eller suppleant för fullmäktig och
en bankdirektör. Fullmäktige skall
därjämte utse suppleanter för dessa
ledamöter.

Vice riksbankschefen är valutastyrelsens
ordförande. Fullmäktige
förordnar en av de övriga inom
riksbanken utsedda ledamöterna
att vara vice ordförande.

Valutastyrelsen är beslutför i
ärenden rörande direkta investeringar
utomlands, när minst tre av
de för prövning av sådana ärenden
särskilt utsedda ledamöterna
och minst tre av övriga ledamöter
är närvarande, samt i övriga ärenden,
när minst tre ledamöter är
närvarande. Vid lika röstetal gäller
den mening som ordföranden
biträder.

Fullmäktige skall utfärda närmare
bestämmelser för valutastyrelsens
verksamhet. Därvid får föreskrivas
att ärenden som är av

FiU 1974: 23

Nuvarande lydelse

pande eller expeditionell natur eller
eljest innebär tillämpning av
fastställda riktlinjer får avgöras på
styrelsens vägnar av ordföranden
och bankdirektören i förening.

Har av fullmäktige utsedd ledamot
eller suppleant, som deltagit
i valutastyrelsens beslut, enligt
6 a § tredje stycket valutalagen
framställt yrkande om att beslutet
skall underställas fullmäktiges
prövning, skall sökanden i ärendet
underrättas därom snarast möjligt
och senast i samband med att han
erhåller meddelande om innehållet
i styrelsens beslut.

Fullmäktig eller suppleant för
fullmäktig får ej deltaga i fullmäktiges
handläggning av ärende varmed
han tagit befattning i valutastyrelsen.

Till ledamot eller suppleant, som
ej är tjänsteman i riksbanken, utgår
arvode till ledamot med 6 000
kronor för år och till suppleant
med 100 kronor för sammanträdesdag.
Vid resa, som föranleds
av uppdraget, äger ledamot eller
suppleant åtnjuta resekostnadsersättning
och traktamente enligt
vad som gäller för bankdirektör.

Utskottets förslag

pande eller expeditionell natur eller
eljest innebär tillämpning av
fastställda riktlinjer får avgöras på
styrelsens vägnar av ordföranden
och bankdirektören i förening.

Fullmäktig eller suppleant för
fullmäktig får ej deltaga i fullmäktiges
handläggning av ärende varmed
han tagit befattning i valutastyrelsen.

Till ledamot eller suppleant,
som ej är tjänsteman i riksbanken,
utgår arvode, till ledamot som
tjänstgör endast i ärenden rörande
direkta investeringar utomlands,
med 4 000 kronor för år och, till
annan ledamot, med 6 000 kronor
för år samt till suppleant med 100
kronor för sammanträdesdag. Vid
resa, som föranleds av uppdraget,
äger ledamot eller suppleant åtnjuta
resekostnadsersättning och
traktamente enligt vad som gäller
för bankdirektör.

Denna ändring träder i kraft den Denna ändring träder i kraft den
1 juli 1974. 1 juli 1974.

FiU 1974:24

Utskottets förslag enl. reservation 1

löpande eller expeditionell natur
eller eljest innebär tillämpning av
fastställda riktlinjer får avgöras på
styrelsens vägnar av ordföranden
och bankdirektören i förening.

Har på sätt föreskrives i 6 a §
tredje stycket valutalagen yrkande
framställts om att av valutastyrelsen
meddelat beslut skall underställas
fullmäktiges prövning, skall sökanden
i ärendet underrättas därom
snarast möjligt och senast i
samband med att han erhåller meddelande
om innehållet i styrelsens
beslut.

Fullmäktig eller suppleant för
fullmäktig får ej deltaga i fullmäktiges
handläggning av ärende
varmed han tagit befattning i valutastyrelsen.

Till ledamot eller suppleant, som
ej är tjänsteman i riksbanken, utgår
arvode, till ledamot som tjänstgör
endast i ärenden rörande direkta
investeringar utomlands, med
4 000 kronor för år och, till annan
ledamot, med 6 000 kronor för år
samt till suppleant med 100 kronor
för sammanträdesdag. Vid resa,
som föranleds av uppdraget, äger
ledamot eller suppleant åtnjuta resekostnadsersättning
och traktamente
enligt vad som gäller för
bankdirektör.

Denna ändring träder i kraft
den 1 juli 1974.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1974 740045