Socialutskottets betänkande nr 8 år 1973

SoU 1973:8

Nr 8

Socialutskottets betänkande i anledning av motion angående de ensamståendes
problem.

Motionen

I motionen 1973:1 183 av herr Helén m. fl. (fp) hemställs att riksdagen
hos Kungl. Majit begär en allsidig översyn av de särskilda problem som
möter de ensamstående samt en plan för att avhjälpa dessa under
beaktande av avslutade och pågående utredningar, som berör dessa
problem.

I motionen anförs inledningsvis att andelen småhushåll och ensamstående
personer ökat i många äldre tätorter och i avfolkningsbygderna
samt att de ensamstående är en eftersatt grupp när det gäller bostadsplanering
och sociala reformer. Det anförs vidare, att de ensamstående
utgörs av många skiftande kategorier — studerande ungdomar och pensionärer,
människor i produktionen och utslagna i svåra sociala förhållanden
— samt att statistiken visar, att de ensamstående i större utsträckning än
andra medborgare bor i omoderna lägenheter, att de har de lägsta
inkomsterna, att de drabbas oftare och svårare av arbetslöshet än andra,
att de äter den sämsta och ensidigaste kosten och att de tvingas i högre
grad än andra att leva på existensminimum med socialhjälp som enda
räddningen.

Motionärerna påpekar att den nuvarande bostadsproduktionen tillgodoser
i alltför ringa grad de ensamståendes behov av mindre lägenheter
och anför i detta sammanhang bl. a. följande.

Hänsynen till barnfamiljernas särskilda behov har länge inneburit att
de ensamstående får stå tillbaka vid fördelningen av det tillgängliga
bostadsbeståndet.

I vissa kommuner tillämpar den kommunala bostadsförmedlingen en
ytransonering för ensamstående som bör upphävas.

Särskilt problematiskt kan bostadsproblemet bli i samband med
skilsmässa, då den av makarna som inte tilldöms vårdnaden av barnen
ofta mister rätten till den gemensamma bostaden och därvid ofta tvingas
bo inneboende eller hos släktingar och vänner.

Motionärerna anger härefter områden där vissa förbättringar uppnåtts
eller föreslagits för de ensamstående men betonar att många problem
ännu är olösta. Härvid påpekas bl. a. följande.

Möjligheten för ensamstående med barn till ”skatterabatt” (skattereduktion)
om 1 800 kr. kan vid en inkomst som understiger ca 10 000
kr. inte utnyttjas fullt ut. De ensamstående med barn och små inkomster
skulle gynnas av att avdraget omformades till ett bidrag. Motionärerna
framhåller att de i annat sammanhang föreslagit detta.

1 Riksdagen 1973. 12 sami Nr 8

SoU 1973:8

Ett stort problem är den brist på kontaktmöjligheter som drabbar de
ensamma när de blir sjuka. Ensamma har påträffats avlidna.

En sjuk ensamstående i aktiv ålder har i praktiken sällan möjlighet att
få social hemhjälp.

Under grundutbildningen för värnpliktiga utgår bostadsbidrag till
ensamstående värnpliktig endast under vissa förutsättningar och efter
medgivande av försvarets civilförvaltning, medan bidrag av denna art till
övriga värnpliktiga i princip utgår utan närmare villkor.

Vid arbetsmarknadsutbildning m. m. erhåller familjeförsörjare men ej
ensamstående, som yrkesutbildas utom hemorten, resekostnadsersättning
för en resa i månaden från utbildningsorten till hemorten. Därjämte
föreligger rätt till traktamente.

Motionärerna framhåller avslutningsvis att vissa problem är alltför
speciella för att de skall kunna lösas integrerade i likartade problem för
andra grupper.

Tidigare riksdagsbehandling av motioner angående de ensamståendes
problem

Motioner angående de ensamståendes problem med i huvudsak samma
innehåll som i motionen 1973:1 183 har behandlats vid 1965, 1966,
1967, 1968, 1969, 1970, 1971 och 1972 års riksdagar. Motionerna —
som avstyrkts av allmänna beredningsutskottet (ABU 1965:10, 1966:8,
1967:28, 1968:57, 1969:1 och 1970:55) respektive av socialutskottet
(SoU 1971:16 och 1972:15) — har inte föranlett någon riksdagens åtgärd.

Allmänna beredningsutskottet har ansett att problemen var väsentliga
och att det var angeläget att söka finna lösningar på dem. Med hänvisning
till pågående utredningsverksamhet m. m. och de resultat därav som var
att förvänta samt till att de upptagna frågorna inte gällde enbart de
ensamstående utan alla grupper i samhället och därför borde integreras i
större sammanhang har utskottet avstyrkt motionerna.

Socialutskottet anförde i betänkandet SoU 1972:15 följande.

Motioner med i huvudsak samma innehåll som den nu aktuella
motionen har behandlats av riksdagen åtskilliga gånger tidigare. 1 samtliga
fall har motionerna avslagits. Som riksdagen tidigare framhållit är de
problem som uppstår för ensamstående i många fall av samma karaktär
som för andra grupper. Då så inte är fallet ägnas vid det omfattande
utredningsarbete som pågår på olika områden i regel särskild uppmärksamhet
åt situationen för de ensamstående på motsvarande sätt som för
andra grupper för vilka kan finnas särskilda problem. Den i föregående
avsnitt lämnade redovisningen ger belägg för detta. Med hänsyn till det
anförda är det enligt utskottets mening inte motiverat att tillsätta en
sådan utredning som begärs av motionärerna. Utskottet avstyrker därför
motionen.

SoU 1973:8

Tidigare riksdagsbehandling och utredningar m. m. beträffande olika
frågor som tas upp i motionen 1973:1183

I socialutskottets förutnämnda betänkande SoU 1972:15 har lämnats
redogörelse för behandlingen i riksdagen och i utredningssammanhang för
olika frågor som även tas upp i årets motion angående de ensamståendes
problem.

Sålunda har i bostadsfrågan omnämnts bl. a. boendeutredningens (In
1970:36) uppgifter.

Beträffande frågan om skattereduktion har redovisats, att motionsyrkanden
om att skattereduktion (”hemmamakeavdrag”) skulle ersättas
med hemmamakebidrag om 1 800 kr. eller motsvarande bidrag till
ensamstående med hemmavarande barn avslagits av 1970 och 1971 års
riksdagar.

Vidare har redovisats ett av socialministern i riksdagen den 17 februari
1972 avgivet svar på en enkel fråga om åtgärder för att hindra att
människor avlider i isolering.

Härjämte har redovisats föreskrifterna om social hemhjälp, enligt vilka
även ensamstående, också i yngre åldrar, som på grund av tillfällig
sjukdom inte kan sköta sitt husliga arbete skall kunna få viss hjälp, om
arbetskraftstillgången medger det.

Till komplettering av de sålunda i fjol lämnade uppgifterna får lämnas
följande redogörelse.

Bostadsfrågan

Vid 1972 års rikdag väcktes motionsyrkanden om att vid igångsättande
av utvecklingsprojekt med boendeservice de ensamstående särskilt
skulle uppmärksammas och om att kommunerna skulle stimuleras att i
bostadsförsörjningen särskilt uppmärksamma enpersonshushållens
boendefrågor.

Motionsyrkandena behandlades av civilutskottet i betänkandet CU
1972:9 (s. 12). Utskottet anförde att 1971 års riksdag (CU 1971:12 s.
23—24) godkänt i anledning av ungdomsbostadsutredningens betänkande
(SOU 1970:43) framförda riktlinjer för främjande av bostadsförsörjningen
för ungdomar och andra personer som har behov av bostad av
genomgångskaraktär. Utskottet anförde vidare att vissa frågor av långsiktig
art rörande bostadsförsörjningen för ungdomar m. fl. avsågs prövas
ytterligare i ett större sammanhang och att däribland torde ingå även
boendeutredningens uppdrag att bl. a. uppmärksamma frågan om fördelning
på lägenhetsstorlekar. Utskottet anförde att det anslöt sig till
motionärernas mening i fråga om vikten av en snar förbättring av
bostadsstandarden för småhushållen. Det påpekades att detta faller i allt
väsentligt på kommunernas ansvar men bör uppmärksammas även i övrigt
— bl. a. inom utvecklingsprojekt med boendeservice. Civilutskottet
hemställde att riksdagen skulle godkänna vad utskottet sålunda anfört,
vilket blev riksdagens beslut.

1* Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 8

SoU 1973:8

Kontaktverksamhet

1 en interpellation (nr 125) framställd den 21 april 1972 (prot. § 7)
ställdes till socialministern frågan om han var beredd att medverka till att
kommunerna i sina omsorger om invånarna uppmärksammar möjligheterna
att med olika medel engagera enskilda människor för den
nödvändiga kontaktverksamhet som kan förebygga onödiga lidanden för
ensamstående åldringar och sjuka.

Interpellationen besvarades av socialministern den 8 maj 1972 ( prot.
§ 9). Svaret överensstämde i sak med ett av socialministern tidigare under
år 1972 avgivet svar på en enkel fråga om åtgärder för att hindra att
människor avlider i isolering, vilket svar i huvudsak återgivits i socialutskottets
förutnämnda betänkande SoU 1972:15.

Social hemhjälp

1 ett särskilt motionsyrkande till innevarande års riksdag har frågan
om social hemhjälp till ensamstående tagits upp. Motionären har anfört
att ensamstående i aktiv ålder, som drabbas av sjukdom eller tillfälligt
handikapp, i praktiken är utestängda från möjligheten att få social
hemhjälp. Motionären hävdar att en person, som bor ensam, vid sjukdom
är mer hjälplös och utlämnad än en familjemedlem och att det därför
vore sakligt sett berättigat med en prioritering till förmån för ensamstående.
Mot denna bakgrund har motionären yrkat att riksdagen skall
anhålla om en översyn av bestämmelserna och anvisningarna för social
hemhjälp.

Socialutskottet, som behandlat yrkandet i betänkandet SoU 1973:5
under punkten 10, har föreslagit avslag på detsamma. Utskottet har
anfört följande.

Utskottet kan helt ställa sig bakom åsikten att vid sjukdom en person,
som bor ensam, ofta har betydligt större behov av hjälp i hemmet än den,
som bor tillsammans med annan vuxen person. Då motionsyrkandet skall
bedömas måste emellertid beaktas att den sociala hemhjälp som
kommunerna bedriver fortfarande befinner sig under utbyggnad och att
en prioritering av de ensamstående därför skulle gå ut över barnfamiljer,
åldringar eller handikappade. Med hänsyn härtill kan utskottet inte
biträda motionsyrkandet. Utskottet vill emellertid understryka vikten av
att de svårigheter som uppstår för ensamstående att sköta hemmet även
vid kortvarig sjukdom beaktas av kommunerna. Även en till omfattningen
mycket begränsad hjälp — exempelvis med inköp — kan vara av
största betydelse för den ensamstående. Då sådan hjälp ofta torde kunna
ges utan att andra angelägna hjälpinsatser behöver nämnvärt eftersättas,
framstår det som befogat att kommunerna noga överväger möjligheten
att lämna hjälpen.

Bostadsbidrag till värnpliktiga

Värnpliktsförmånerna regleras i huvudsak av två författningar, nämligen
värnpliktsavlöningskungörelsen (1970:676) och familjebidragsför -

SoU 1973:8

ordningen (1946:99). Till den senare ansluter sig familjebidragskungörelsen
(1946:101). Värnpliktsavlöningskungörelsen tar upp förmåner åt den
värnpliktige personligen, medan familjebidragsförordningen avhandlar
understöd i huvudsak åt den värnpliktiges familj.

Familjebidrag utgår kontant såsom familjepenning, bostadsbidrag,
näringsbidrag, sjukbidrag och begravningsbidrag. Sammanbor den värnpliktige
med familjemedlem utgår bostadsbidrag för bestridande av
kostnaderna för den värnpliktiges och familjemedlemmens bostad. Om
den värnpliktige vid tjänstgöringens början inte sammanbodde med
familjemedlemmen får bostadsbidrag utgå endast om synnerliga skäl är
för handen.

I andra fall, dvs. då den värnpliktige inte sammanbor med familjemedlem
i familjebidragsförordningens mening, får bostadsbidrag beviljas
endast i den mån den värnpliktige eljest skulle nödgas avstå från bostad
och avståendet för honom skulle medföra betydande ekonomisk olägenhet
eller han vid utryckningen inte skulle ha tillgång till lämplig bostad och
avsaknaden härav för honom skulle medföra avsevärda svårigheter.
Sådant bostadsbidrag får inte utan medgivande av försvarets civilförvaltning
utgå till värnpliktig som fullgör grundutbildning.

Bostadsbidrag för ensamstående värnpliktigs bostad kan i enlighet
härmed utgå i två olikartade fall.

I det första fallet är det fråga om bostad, som den värnpliktige innehar
vid tjänstgöringens böljan och som han med betydande ekonomisk
olägenhet skulle nödgas avstå, om han inte erhölle bostadsbidrag. Ett
exempel härpå är, när bostaden är inrymd i av den värnpliktige ägd
fastighet, ett annat att den värnpliktige efter föräldrarnas död har
bibehållit föräldrahemmet, vilket han utan bostadsbidrag skulle tvingas
upplösa. I här angivna och angränsande fall kan bostadsbidrag i princip
beviljas för hela tjänstgöringstiden.

Det andra fallet avser bostadsbidrag för att trygga den värnpliktiges
tillgång till bostad vid utryckningen. Vid repetitionsutbildning erhåller
den värnpliktige som regel dylikt bidrag för hela tjänstgöringstiden.

Bostadsbidrag utgår i princip med belopp, som svarar mot de faktiska
bostadskostnaderna, dvs. den hyra, som den värnpliktige har att erlägga och
som belöper på tjänstgöringstiden — oavsett tidpunkten för hyresuppbörden
— respektive de kostnader för egen fastighet eller lägenhet, som den
värnpliktige har att bestrida.

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1970 har tillkallats
utredningen (Fö 1970:23) rörande systemet för förmåner åt värnpliktiga
m. fl. Utredningen som arbetat under den förkortade benämnden UFV
har år 1972 till chefen för försvarsdepartementet i form av betänkandet
(SOU 1972:68) Värnpliktsförmåner redovisat en första etapp i utredningsarbetet.
Betänkandet innehåller i huvudsak principförslag beträffande
förmåner åt värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga och inskrivningsskyldiga.
UFV anför att UFV kommit till den uppfattningen att det som

SoU1973:8

i allmänhet upplevs som mest angeläget är bl. a. bostadsbidrag åt
ensamstående värnpliktiga. UFV diskuterar i betänkandet alternativa
grundprinciper för ett nytt förmånssystem och finner att ett system
enligt principen studiesocial ersättning är att föredra såvitt gäller
värnpliktiga under grundutbildning. Det framhålls emellertid att familjesocialt
stöd liksom en rad särskilda förmåner, som betingas av militärtjänstgöringens
speciella art, måste finnas vid sidan av en generell
dagspenning, beräknad med utgångspunkt i studiemedlens maximibelopp.
För värnpliktiga under repetitionsutbildning förordar UFV ett förmånssystem,
som innefattar kontant dagsersättning, bestämd efter befattningen
i krigsorganisationen och i förekommande fall kompletterad med
familjesocialt stöd m. m.

_UFV föreslår att dagspenning under grundutbildning utgår till alla
värnpliktiga med ett grundbelopp, som beräknas med utgångspunkt i
studiemedlens enligt studiemedelsförordningen (1964:401) maximibelopp.
Avdrag från sistnämnda belopp föreslås ske för värnpliktiga
tillkommande naturaförmåner m. m. Avdrag föreslås dock inte ske för
den i studiemedlen beräknade bostadskostnaden. Med de studiemedel,
som utgick under läsåret 1971/72, skulle enligt UFV dagspenningens
grundbelopp utgöra 14:50 kr. Härav har 7:50 kr. eller 225 kr. för månad
beräknats för den värnpliktiges kostnad för civil bostad. Han förutsätts
dock ha full frihet i fråga om dispositionen av hela dagspenningen.
Genom att viss bostadskostnad täcks av den generella dagspenningen når
man enligt UFV en lösning av frågan om bostadsbidrag åt ensamstående.
Särskilt bostadsbidrag skall därmed, såvitt gäller värnpliktiga under
grundutbildning, endast tillkomma familjeförsörjarna.

Familjesocialt stöd föreslås utgå efter behovsprövning under såväl
grundutbildning som repetitionsutbildning, och familjebidragsformerna
föreslås utgöra familjepenning, bostadsbidrag och näringsbidrag. Bostadsbidrag
föreslås utgå till värnpliktiga familjeförsörjare under grundutbildning
samt till såväl familjeförsörjare som ensamstående under repetitionsutbildning.
Bidraget föreslås skola i princip täcka den faktiska bostadskostnaden.

Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Viss resekostnadsersättning vid arbetsmarknadsutbildning

Arbetsmarknadsutbildningen omspänner en rad utbildningsåtgärder
till stöd för dem som saknar efterfrågade yrkeskunskaper och som är
utan arbete eller löper risk att bli ställda utan arbete. Också utan att
arbetslöshet eller risk för arbetslöshet föreligger kan utbildning ske inom
arbetsmarknadsutbildningens ram om kurserna avser vissa yrken med
utpräglad brist på arbetskraft. Denna s. k. bristyrkesutbildning bedrivs
som försöksverksamhet. Arbetsmarknadsutbildningen har stor omfattning.
Under budgetåret 1971/72 påbörjade ca 96 000 personer sådan
utbildning.

SoU 1973:8

Utbildningen sker dels vid kurser i skolöverstyrelsens regi förlagda
till särskilda kurscentra (omskolningskurser, fortbildningskurser, nybörjarkurser,
anpassningskurser) eller vid kurser inom det reguljära utbildningsväsendet,
dels inom företagen i form av provanställning eller enskild
utbildning för äldre samt utbildning av handikappade.

Den vanligaste formen för stöd till den som deltar i arbetsmarknadsutbildning
är utbildningsbidrag. Det utgår i regel endast till den som fyllt

20 år och utgörs av grundbidrag (för närvarande 625 kr. per månad för
gift och 575 kr. per månad för ogift elev), hyresbidrag, familjetillägg och
särskilt bidrag. Huvudbestämmelserna om utbildningsbidrag finns i
arbetsmarknadskungörelsen (1966:368, omtryckt 1972:300).

När utbildningen äger rum vid företag utgår i allmänhet inte
utbildningsbidrag. I stället får den som utbildas avtalsenlig lön, medan
staten lämnar bidrag till företaget för dess utbildningskostnader, i regel i
form av bidrag per timme.

Enligt arbetsmarknadskungörelsen 21 § andra stycket utgår vid
yrkesutbildning särskilt bidrag i form av dels resekostnadsersättning och
traktamente vid resor mellan hemorten och utbildningsorten samt sådana
studieresor inom landet som ingår i utbildningen, dels bidrag till dagliga
resor i utbildningsorten mellan bostaden och utbildningsplatsen, dels
bidrag till kursavgifter och undervisningsmateriel.

Till familjeförsörjare som yrkesutbildas utom hemorten utgår enligt

21 § tredje stycket resekostnadsersättning för en resa i månaden från
utbildningsorten till hemorten och åter eller för en familjemedlem från
hemorten till utbildningsorten och åter.

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1972 har tillkallats
kommittén (In 1972:04) för översyn av arbetsmarknadsutbildningen.
Kommittén skall göra en analys av arbetsmarknadsutbildningens hittillsvarande
resultat, se över de former för utbildningen som har utvecklats
samt fastställa mål och medel för den fortsatta verksamheten. I
kommitténs uppgifter ingår bl. a. frågor om bidragssystemets utformning.

Utskottet

I motionen 1973:1183 anges en rad problem som enligt motionärernas
mening ofta uppstår för ensamstående. Motionärerna nämner bl. a.
svårigheter för de ensamstående vid anskaffande av bostad och då det
gäller behov av hjälp vid sjukdom. Det framhålls också att ensamstående
med barn och med små inkomster är missgynnade i skattehänseende.
Motionärerna begär en allsidig översyn av de särskilda problem som
möter de ensamstående och en plan för att avhjälpa dessa problem.
Härvid bör pågående utredningar beaktas.

Motioner med i huvudsak samma innehåll som den nu aktuella
motionen har behandlats av riksdagen åtskilliga gånger tidigare och senast
förra året (SoU 1972:15). I samtliga fall har motionerna avslagits. Som

SoU 1973:8

riksdagen tidigare framhållit är de problem som uppstår för ensamstående
i många fall av samma karaktär som för andra grupper. Då så inte är fallet
ägnas vid det omfattande utredningsarbete som pågår på olika områden i
regel särskild uppmärksamhet åt situationen för de ensamstående på
motsvarande sätt som för andra grupper för vilka kan finnas särskilda
problem. Den i föregående avsnitt lämnade redovisningen ger belägg för
detta. Med hänsyn till det anförda är det enligt utskottets mening inte
motiverat att tillsätta en sådan utredning som begärs av motionärerna.
Utskottet avstyrker därför motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1973:1183.

Stockholm den 3 april 1973

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Svensson i Kungälv (s), Hamrin (fp), Dahlberg (s), Carlshamre (m)*, fru
Skantz (s), fru Sigurdsen (s), herrar Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp
(s), Andreasson (c), Åkerlind (m), fru Marklund (vpk)*, herrar Bengtsson
i Göteborg (c) och Nilsson i Växjö (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Hamrin (fp) och Hyltander (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 7 med
”Motioner med” och slutar på s. 8 med ”därför motionen” bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som ligger till grund för motionen,
nämligen att många grupper av ensamstående för närvarande missgynnas
då det gäller samhällelig service och andra förmåner som lämnas av det
allmänna. Den svåra bostadssituationen i landet drabbar främst de
ensamstående. Dessa har fått stå tillbaka vid fördelningen av det
tillgängliga bostadsbeståndet, vilket lett till att ensamstående förvärvsarbetande
under lång tid måste vara inneboende. Ensamma åldringar har
svårt att få vård. De ensamstående är missgynnade beträffande bostadsbidrag
för värnpliktiga och resekostnadsersättning vid arbetsmarknadsutbildning.
Det finns således en rad frågor som måste lösas för att inte de
ensamstående skall behöva inta en särställning i samhället, vilket de nu
med rätta ofta anser vara fallet.

Man kan inte bortse ifrån att vissa problem för de ensamstående aldrig
kan lösas integrerade i likartade problem för andra grupper. Det fordras
därför i många fall en särbehandling av de ensamståendes problem för att
dessa skall uppmärksammas, beaktas och lösas, så att de ensamstående får

SoU 1973:8

samma möjligheter som andra samhällsmedborgare. Utskottet tillstyrker
således motionen.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

att riksdagen med bifall till motionen 1973:1183 hos Kungl.
Maj:t begär en allsidig översyn av de särskilda problem som
möter de ensamstående samt en plan för att avhjälpa dessa
under beaktande av avslutade och pågående utredningar, som
berör dessa problem.

)