Socialutskottets betänkande nr 4 år 1973

SoU 1973:4

Nr 4

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om utbyggnad av
hälsovård och sjukvård, m. m.

Motionerna

1)1 motionen 1973:166 av herr Werner i Malmö (m) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om skyndsamt tillsättande av en
parlamentarisk kommitté med uppgift att undersöka verkningarna av
enhetstaxereformen inom sjukvården.

2) I motionen 1973:289 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen hos regeringen hemställer om översyn och förslag angående
sjukvårdens effektivisering, organisation och inriktning varvid i första
hand följande frågor behandlas:

att generella statsbidrag utgår till landstingens sjukvårdskostnader,
att all sjukvård får landstingen som huvudman,
att all sjukvård görs kostnadsfri,

att landstingen erhåller en i lag föreskriven skyldighet att meddela
samtliga invånare en tillfredsställande sjukvård,

att utbyggnaden av den slutna vården framför allt inriktas på att
tillgodose långtidssjukas, äldres och ekonomiskt svaga patientgruppers
behov,

att en omedelbar satsning görs på självmordsförebyggande verksamhet
och på att ersätta fyllerifinkningen med sjukhusvård,

att den öppna vården får en organisation där vaije medborgare har en
bestämd läkare att vända sig till och

att sjukvården får en mer förebyggande och offensiv inriktning.

3) I motionen 1973:1180 av herr Hamrin m. fl. (fp) hemställs, såvitt
här är i fråga, att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär

a) att en parlamentarisk utredning med representation för huvudmännen
tillsättes med uppgift att framlägga ett program för den fortsatta
utbyggnaden av hälso- och sjukvård och kostnadsfördelningen för denna i
enlighet med vad som anges i motionen,

b) att särskilda projektgrupper tillsätts för att utarbeta långsiktiga
planer inom den förebyggande hälsovården i enlighet med vad som anförs
i motionen,

c) att organisatoriska modeller som medger upprätthållande av en
bättre vårdkontinuitet utarbetas.

4) I motionen 1973:1201 av herr Molin (fp) hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj å hemställer att ett samlat program för
den fortsatta utbyggnaden av sjukvården framlägges,

1 Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 4

SoU1973:4

att riksdagen hos Kungl. Majd hemställer om förslag till system för
statsbidrag till de kommunala sjukvårdshuvudmännen, samt

att riksdagen beslutar hos Kungl. Maj:t hemställa att motionen
överlämnas till utredningen om kostnadsfördelningen mellan staten och
kommunerna.

I motionen 1973:166 erinrar motionären om att han i en motion till
1972 års riksdag framfört ett med yrkandet i motionen 1973:166 likartat
yrkande avseende den per den 1 januari 1970 genomförda s. k.
sjukronorsreformen. Motionären erinrar vidare om att de skäl som
föranledde 1972 års motion var i korthet (1) att efterfrågan på vård
ökade kraftigt under enhetstaxereformens första år (ökningen var stor vid
landstingssjukhusens öppna mottagningar och ännu större vid provinsialläkarmottagningarna),
(2) att väntetiderna för intagning till kroppssjukhus
ökade kraftigt, (3) att klagomål från allmänheten hade upprepade
gånger förekommit i vad gäller möjligheterna till fritt läkarval och
väntetidernas längd, samt (4) att vårdkostnaderna expanderade oavbrutet.

Motionären påpekar att klagomålen från allmänheten även under tiden
efter 1972 års motion varit många, kraftiga och välmotiverade. Det
anförs att även vårdpersonalen i olika sammanhang uttryckt sitt missnöje
samt att med den stegring av patientavgiften till tolv kronor som skett är
det sannolikt att även ekonomiska klagomål kommer att foga sig till de
vårdtekniska.

Motionären anför vidare att efter det 1972 års motion väckts har nytt
material tillförts diskussionen. Han omnämner därvid en vid Växjö
centrallasarett gjord utredning samt en av Sveriges läkarförbund gjord
utredning. Enligt motionärens referat har den förstnämnda utredningen
bl. a. visat att målen för enhetstaxereformen i vad avser t. ex. förskjutning
av vårdefterfrågan från sluten vård till öppen vård och ökad
kostnadstäckning inte tycks ha uppfyllts. Enligt den sistnämnda utredningen
skall (1) väntetiden för icke-akuta öppenvårdsbesök ha fördubblats
från år 1968 till år 1971 vid klinikerna och tredubblats under samma
tid vid provinsialläkarmottagningarna, (2) en orimligt stor förlängning av
samma väntetid särskilt träffat vissa specialiteter, t. ex. gynekologi, öron-,
näs- och halssjukdomar samt psykiatri, (3) genomströmningstiden per
patient i allt väsentligt ha varit oförändrad vid provinsialläkarmottagningarna
men under år 1971 genomsnittligen ha minskat med 5 minuter
per patient vid landstingsklinikema, samt (4) antalet röntgen- och
laboratorieundersökningar genomsnittligen ha ökat både mellan år 1970
och år 1971 samt mellan år 1969 och år 1970.

Motionären påpekar att den tendens som kan utläsas ur utredningen
vid Växjö centrallasarett gör det ytterligare motiverat med en allsidig
utredning av reformens verkningar, baserad på ett större material från
hela riket och med inbegripande av även annan form av öppen vård. Det

SoU1973:4

framhålls att enhetstaxereformen haft så ingripande effekt på sjukvårdsutvecklingen
att riksdagen förr eller senare kommer att tvingas ta ställning
i svåra sjukvårdspolitiska avgöranden.

I motionen 1973:289 framhålls som motivering till förslaget att
generella statsbidrag skall utgå till landstingens sjukvårdskostnader bl. a.
att landstingsskatten drabbar främst lägre inkomsttagare, att geografiska
orättvisor uppstår beroende på landstingens olikartade åldersfördelning
och skatteunderlag, att de sjukvårdsbehov som skall täckas skiljer sig
mellan olika landsting, samt att de bidrag till sina kostnader, som
landstingen får genom patientavgifter och genom sjukförsäkringen,
förutom att de är av en kvantitativt ganska ringa betydelse i jämförelse
med de reella vårdkostnaderna också har en olyckligt styrande effekt på
sjukvårdsplaneringen i och med att förebyggande vård inte ersätts och
genom att läkarvårdsersättningen premierar korta, snabba läkarbesök i
stället för mer noggranna och genomtänkta utredningar.

Som motivering till förslaget att all sjukvård skall få landstingen som
huvudman och att all sjukvård skall vara kostnadsfri anförs bl. a. att
tolvkronorsavgiften kan förefalla måttlig men kan bli nog så kännbar för
den grupp av befolkningen som tvingas söka läkare ofta, att många
genom de långa väntetiderna vid sjukhus och distriktsläkarmottagningar
tvingats söka privatpraktiker som inte är taxebundna. Det framhålls att
fattiga, äldre och arbetslösa får nu liksom tidigare den sämsta servicen.

Motionärerna framhåller att en rimlig organisation av den öppna
vården vore att varje medborgare hade sin egen öppenvårdsläkare att
vända sig till och att denna i sin tur skulle sköta hänvisning till
specialistvård i icke akuta fall samt att genom att flera läkare arbetar på
en flerläkarstation som täcker ett geografiskt distrikt bör det finnas
möjligheter till ett fritt läkarval men att detta bör ske på ett planerat sätt.

Motionärerna framhåller vidare bl. a. att äldre patienter, långtidssjuka
och patienter som har alkoholproblem eller överdoserat tabletter ibland
får en sämre behandling på sjukhusen än andra patientgrupper samt att
behandlingen av människor med akuta alkoholproblem fortfarande är en
skamfläck.

Motionärerna anför att bristerna inom stora delar av dagens sjukvård
gör det motiverat att landstingen får en i lag föreskriven skyldighet att
meddela en fullvärdig sjukvård åt alla sina invånare.

Med anknytning till förslaget att sjukvården bör få en mer förebyggande
och offensiv inriktning anförs bl. a. att med hjälp av riktade
hälsokontroller kan sjukdomar upptäckas medan de är möjliga att
behandla, att de som arbetar inom sjukvården bör få möjlighet och
skyldighet att lämna sjukhus och läkarmottagningar och studera också de
miljöer som frambringar nya patienter samt att den mängd värdefull
information om missförhållanden i samhällsutvecklingen och den yttre
miljön, som samlas inom sjukvården, bör i ökad utsträckning få påverka
samhällsplaneringen.

SoU 1973:4

Motionen 1973:1180 innehåller i ett första avsnitt en översikt över
sjukvårdens utveckling under de senaste årtiondena samt en beskrivning
av vissa problem i dagsläget. I detta avsnitt ges motivering till förslaget
om att organisatoriska modeller som medger upprätthållande av en bättre
vårdkontinuitet skall utarbetas. Det anförs bl. a. att de organisationsförändringar
som genomförts, med t. ex. rotationssystem för läkare inom
den öppna vården, får i stor utsträckning negativa effekter på kontakten
mellan patient och vårdare. Det påpekas att den så viktiga kontinuiteten i
vården bryts genom att patienten oftast får olika läkare vid varje besök
och att någon fast och långvarig relation mellan patient och läkare kan
inte upprättas, vilket bl. a. starkt försvårar en helhetssyn på en patients
situation. Det är starkt önskvärt, sägs det vidare, att vårdorganisationen
kan fungera så att en god patientkontakt befrämjas — resultatet blir
annars en svårberäknelig men avsevärd samhällsekonomisk kostnadsfördyring
och kvalitetsförsämring. I detta syfte vore det enligt motionärerna
av betydande värde om t. ex. socialstyrelsen kunde utarbeta organisatoriska
modeller som medger upprätthållande av kontinuerlig kontakt.

I ett senare avsnitt om sjukvårdens riksplan ges motivering till
förslaget om en parlamentarisk utredning om ett hälso- och sjukvårdspolitiskt
program. Där anförs att en genomgripande diskussion nu krävs
om vårdens framtida utbyggnad. Det framhålls att vi måste få svar på
frågan hur stora resurser som under 1970-talet kan anslås till vård och på
vilka områden och att svaret ytterst måste ges av riksdagen. Det påpekas
att riktlinjerna för prioritering och utbildning liksom försäkringssystemets
framtida utformning måste fastställas generellt. Ett program för hälsooch
sjukvården bömtarbetas betonas det. För detta krävs, påpekas det,
undersökningar om nuvarande bristområden, undersökningar och uppskattningar
av det framtida vårdbehovet, vårdbudgeter och kostnadsuppskattningar.
Alternativa ambitionsnivåer bör, sägs det, remissbehandlas
och därefter ligga till grund för demokratiska beslut. En generellt
fastställd långtidsplan för vårdområdet bör, sägs det vidare, ligga till
grund för huvudmännens egna planer. Det framhålls att med en central
planering skulle en bättre fördelning av vårdresurserna kunna komma till
stånd, flaskhalsar i utbildningen skulle undvikas och en ökad kontroll
skapas för den fortsatta kostnadsutvecklingen.

Motionärerna anför att programarbetet bör då det gäller de övergripande
planerings- och prioriteringsfrågorna ledas av en parlamentariskt
sammansatt kommitté jämte representanter för huvudmännen. Det
påpekas att detta är en bättre lösning än den nuvarande där statsmakterna
framlägger vissa intentioner för att i någon mån styra utvecklingen.
En parlamentarisk beredning av vårdutvecklingen är, framhålls det vidare,
att föredra framför en behandling av centrala planeringsfrågor endast
inom socialdepartementet, socialstyrelsen och Spri. Det arbete som har
bedrivits av främst socialdepartementets sjukvårdsdelegation bör, sägs
det, kunna ge ett betydelsefullt underlag för politisk beredning och
beslutsfattande på detta område.

I motionen anges härefter sjukvårdspolitiska mål och metoder. I ett

SoU1973:4

därefter kommande avsnitt om sjukvårdsavgifterna anförs bl. a. att man
bör undersöka vilken verkan patienternas avgifter har på sjukvårdsefterfrågan.
Motionärerna anför att bland frågeställningar av denna typ
som diskuterats under senare år vill de erinra om — förutom sjukronorsreformen
— femtonkronorsreformen för läkemedel och karensdagarnas
slopande i sjukförsäkringen. En sådan undersökning bör enligt motionärerna
genomföras av den parlamentariska utredning de föreslår.

I ett avsnitt om förebyggande hälsovård ges motivering till yrkandet
om tillsättande av särskilda projektgrupper för att utarbeta långsiktiga
planer inom den förebyggande hälsovården. Det anförs bl. a. att
projekten skall avse rekreations- och motionsidrotten, kostfrågor, förebyggande
insatser beträffande narkotika, alkohol och tobak och att i
projektgrupperna bör ingå representanter för regering, riksdag, socialstyrelsen,
landstingen, primärkommunerna, arbetsgivarna och de anställdas
organisationer samt berörda ideella föreningar och ungdomsorganisationer.

I motionen 1973:1201 påpekas att det föreligger en betydande
diskrepans mellan resurser och efterfrågan inom sjukvården samt att det
av flera skäl finns anledning tro att denna diskrepans kommer att bestå.
Mot bakgrund av ett uttalande att vi nu är nära den gräns där samhället
inte har råd att ställa alla medicinska möjligheter till alla behövandes
förfogande framhålls att i det läget måste utnyttjandet av sjukvårdsresurserna
styras av bestämda värderingar samt att samhället måste ta ansvar
för den samlade sjukvårdssituationen i landet och försäkra sig om att en
prioritering kommer till stånd på politiska grunder.

Motionären framhåller olika åtgärder varigenom sjukvårdssituationen
kan förbättras såsom t. ex. nivåstrukturering, organiserande av s. k.
jourcentraler, inrättande av fler ordinarie läkartjänster, understödjande av
läkarhus och flerläkarstationer, samordning av sjukvården och socialvården.
Det anförs att även om olika konkreta åtgärder i många fall kan
förbättra den svåra sjukvårdssituationen är det ändå osannolikt att
situationen på ett radikalt sätt skulle förbättras, om inte ökade resurser
ställs till sjukvårdens förfogande. Det framhålls att för att säkra den
nödvändiga utbyggnaden av den framtida sjukvården måste riksdagen i en
samlad bedömning ta ansvaret för att tillräckliga resurser ställs till
sjukvårdshuvudmännens förfogande samt att staten måste ta sin del av
ansvaret och sin del av kostnaderna för sjukvården.

Om huvudmannaskap, kostnadsansvar och planering beträffande hälsovård
och sjukvård

Huvudmannaskapet för hälsovård och sjukvård

Hälsovården eller den sjukdomsförebyggande verksamheten omfattar
olika åtgärder, som syftar till att för den enskilde lägga en god grund för
ett friskare liv, såsom åtgärder beträffande den fysiska miljön (avseende
bl. a. vatten, luft och trafik), den sociala miljön och arbetsmiljön

SoU 1973:4

(avseende såväl sociala som fysikaliska faktorer) samt vaccinationer och
tillförsel av skyddsläkemedel. Till hälsovården räknas också hälsoupplysning,
som syftar till att sprida kunskap och kännedom om faktorer
som påverkar hälsotillståndet i positiv eller negativ riktning, samt
hälsoundervisning och hälsopropaganda.

Beträffande hälsoundersökningar eller hälsokontroller är syftet främst
att tidigt få kunskap om organstörningar och avvikelser i hälsotillståndet
så att de kan bli föremål för tidigt insatta behandlingsåtgärder och
därigenom ett kvalificerat vårdbehov vid fullt utvecklad sjukdom inte
behöver bli aktuellt eller åtminstone efterfrågan på kvalificerad vård
uppskjuts. Hälsoundersökningar eller hälsokontroller kan därför hellre
klassificeras som uppsökande eller uppspårande sjukvård än som sjukdomsförebyggande
verksamhet.

Ansvaret för hälsovården är med den bestämning av begreppet
hälsovård som här givits fördelat på en rad samhällsorgan.

På det lokala planet har särskilt de kommunala byggnadsnämnderna
och hälsovårdsnämnderna samt barnavårdsnämnderna, nykterhetsnämndema
och socialnämnderna (eller de sociala centralnämnderna och de
sociala distriktsnämnderna) betydelsefulla uppgifter på hälsovårdsområdet.

Landstingskommunala verksamheter, där det förebyggande syftet
antingen helt dominerar eller i varje fall gör sig starkt gällande, utgör
framför allt den av distriktssköterskor meddelade distriktsvården,
distriktsbarnmorskornas verksamhet, förebyggande mödra- och barnavård,
den psykiska barna- och ungdomsvården, familjerådgivningen,
abortförebyggande och annan sexualhygienisk verksamhet, vissa delar av
vården för veneriska sjukdomar, dispensärvård, allmän skärmbildsverksamhet
samt folktandvård. Den förebyggande vården utgör inte en
systematiskt utbyggd organisation. Olika grenar har utvecklats var för sig
allteftersom behoven uppmärksammats. Utbyggnaden av en vårdform har
ofta tillgått så, att — efter en tids försöksverksamhet — särskilda
statsbidragsbestämmelser utfärdats i avsikt att stimulera de lokala
sjukvårdshuvudmännen (landstingen och kommunerna utanför landsting)
att med sin verksamhet införliva vårdformen i fråga.

Tyngdpunkten i hälsoupplysningsarbetet åvilar på riksplanet socialstyrelsen,
på länsplanet länsläkarväsendet och sjukvårdshuvudmännen
samt på det lokala planet hälsovårdsnämnderna. Det får härjämte
framhållas att det ingår som ett naturligt led i all medicinalpersonals
verksamhet att medverka i upplysningsarbetet på hälsovårdens område.

Huvudmannaskapet för sjukvården åvilar landstingen samt kommunerna
utanför landsting. I det följande förstås med landstingskommun
jämväl kommun som inte tillhör landstingskommun. Enligt 3 § sjukvårdslagen
(1962:242) åligger det landstingskommun att för dem, vilka är
bosatta inom landstingskommunens område (sjukvårdsområde), ombesörja
såväl öppen som sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel och
barnsbörd, i den mån inte annan drar försorg härom. Samma skyldighet
att ombesörja vård har landstingskommun för dem, som vistas inom

SoU 1973:4

sjukvårdsområdet utan att vara bosatta där, om behov av omedelbar vård
föreligger.

Vård som meddelats den som intagits på anstalt (sjukhus) kallas sluten
vård. Vård som meddelas åt annan än den som är intagen på sjukhus
kallas öppen vård. Den öppna vården kan bedrivas vid sjukhus eller
utanför sjukhus. För den öppna vården utanför sjukhus är sjukvårdsområdena
indelade i läkardistrikt.

Under de senaste åren har en prioritering skett på hälso- och
sjukvårdens område av utbyggnaden av läkarstationer och vårdcentraler för
den öppna sjukvården utanför sjukhusen, sjukhem för åldringssjukvården
samt psykiatriska kliniker. Planeringen har i allt högre grad tagit sikte på
en utbyggnad av den mindre kostnadskrävande decentraliserade sjukvården
vid läkarstationer och vårdcentraler utanför sjukhusen. Statsmakterna
har hösten 1972 beslutat vissa ändringar i sjukvårdslagen m. fl.
författningar som möjliggör en förstärkning av allmänläkarvården och en
decentralisering av specialistvården, så att denna i viss utsträckning blir
tillgänglig även ute i läkardistrikten, allt i syfte att skapa en bättre
närhetsservice inom den öppna hälso- och sjukvården (prop. 1972:104,
SoU 1972:37).

Kostnadsansvaret beträffande sjukvården m. m.

Om vårdavgift för sjukhusvård gäller enligt 27 § sjukvårdslagen att den
som driver sjukhus äger bestämma efter vilka grunder och till vilket
belopp vårdavgift skall erläggas till sjukhuset för där meddelad sjukvård.
Beträffande vårdavgift, som det enligt lagen om socialhjälp eller
barnavårdslagen åligger kommun att vidkännas, skall emellertid gälla vad i
dessa lagar är stadgat.

Den vårdavgift som sjukvårdshuvudmännen numera uttar för sjukhusvård
på allmän sal av patient bosatt inom huvudmannens sjukvårdsområde
(inomlänspatient) utgör 15 kr. per dag, för vilken avgift ersättning
utgår från allmänna försäkringen. Vårdavgiften är emellertid obetydlig i
förhållande till de faktiska kostnaderna för vården, vilket medför att
sjukvårdshuvudmännen till huvudsaklig del finansierar sjukhusvården
skattevägen.

För vård av patienter från främmande sjukvårdsområden (utomlänspatienter)
debiteras dock avgifter som i allmänhet motsvarar de verkliga
driftkostnaderna. Vanligen träder emellertid patientens hemlandsting
emellan så att patienten inte behöver debiteras högre avgift än 15 kr. per
dag, vilken avgift slutligen erläggs av den allmänna försäkringen.

Den 1 januari 1970 trädde den s. k. sjukronorsreformen i kraft.
Genom denna infördes ett radikalt förenklat ersättningssystem för den
öppna läkarvården i samhällets regi, dvs. den som äger rum på sjukhusens
läkarmottagningar, hos provinsialläkare (numera distriktsläkare) m. m.
Systemet innebär att varje patient betalar en enhetlig avgift på sju kr.
(fr. o. m. den 1 januari 1973 tolv kr.) för besök hos läkare och 15 kr.
(fr. o. m. den 1 januari 1973 20 kr.) för hembesök av läkare. Avgiften

SoU1973:4

tillfaller sjukvårdshuvudmannen, som också får ersättning från den
allmänna försäkringen med 31 kr. (fr. o. m. den 1 januari 1973 48 kr.)
per besök. Den erlagda avgiften innefattar gottgörelse inte bara för
besöket hos läkaren utan också för röntgen- och laboratorieundersökningar
m. m., vartill patienten kan bli remitterad. Dessa ersättningar
täcker i regel inte de faktiska kostnaderna för den öppna vården, vilket
innebär att sjukvårdshuvudmännen även härvidlag har att finansiera en
del av kostnaderna skattevägen.

I fråga om vård som meddelas av privatpraktiserande läkare gäller
alltjämt samma system som före sjukronorsreformen. Enligt huvudregeln
utgår från den allmänna försäkringen ersättning med tre fjärdedelar av
försäkrads utgifter för sådan vård. Dock gäller i sådana fall, då utgifterna
överstiger de belopp som anges i läkarvårdstaxan (1969:657), att
ersättning inte utgår med högre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar
av de i taxan angivna beloppen.

Vid antagandet av sjukronorsreformen förutsattes att även privatläkarvården
skulle inordnas i ett system med enhetliga avgifter. Detta har
emellertid ännu inte skett.

Statsbidrag till sjukvårdshuvudmännens kostnader för deras hälso- och
sjukvårdande verksamhet utgår numera i vad avser verksamhet för stöd
och rådgivning åt havande kvinnor i abortförebyggande syfte, försöksvis
anordnad familjerådgivning, psykisk barna- och ungdomsvård, folktandvården,
den från staten övertagna psykiatriska vården samt anordnande
av radioterapevtiska kliniker vid vissa regionsjukhus. Härjämte utgår
statsbidrag i vad avser kommunala undervisningssjukhus med anledning
av de merkostnader m. m. som utbildningsverksamheten m. m. medför.

Fram till år 1969 utgick särskilda statsbidrag till ett stort antal grenar
av hälso- och sjukvården utöver i föregående stycke nämnda. Dessa
statsbidrag ersattes fr. o. m. den 1 januari 1967 av statsbidraget till viss
hälso- och sjukvård. Ett särskilt statsbidrag till psykiatriska kliniker i
Stockholm, Göteborg och Malmö utgick emellertid fortsättningsvis.
Enligt en överenskommelse med sjukvårdshuvudmännen som redovisats i
förenämnda prop. 1972:104 skall den särskilda bidragsgivningen som
avses med bidraget till viss hälso- och sjukvård samt bidraget till
psykiatriska kliniker i Stockholm, Göteborg och Malmö upphöra fr. o. m.
år 1973.

Planeringen av hälso- och sjukvården m. m.

Arbetet med hälso- och sjukvårdsplanering är fördelat mellan socialdepartementet,
socialdepartementets sjukvårdsdelegation, socialstyrelsen,
sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri) och de kommunala huvudmännen. I betänkandet SoU 1971:30,
vilket utskottet avgav till 1971 års riksdag och till vilket utskottet
härvidlag får hänvisa, har utskottet lämnat en närmare redogörelse för
arbetsfördelningen mellan nämnda instanser. Utskottet anförde bl. a. att
sjukvårdslagstiftningen inte innehåller någon skyldighet för sjukvårds -

SoU 1973:4

huvudmännen att upprätta sjukvårdsplaner och underställa dem socialstyrelsens
granskning men att sjukvårdsstyrelse enligt 4 § andra stycket
sjukvårdskungörelsen borde ”efter samråd med berörda myndigheter göra
upp översiktsplaner för olika grenar av sjukvården”. Bland ”berörda
myndigheter” åsyftas socialstyrelsen, som enligt 3 § första stycket i sin
instruktion (1967:606) bl. a. har att följa och stödja den regionala och
lokala planeringen inom sitt verksamhetsområde.

I en ny fr. o.m. den 1 januari 1973 gällande sjukvårdskungörelse
(1972:676) har den refererade formuleringen ändrats till ”efter samråd
med berörda myndigheter göra upp översiktsplaner för sjukvården och
olika grenar av denna”.

Utskottet återgav att föredragande departementschefen i prop.
1967:68 angående central administration för hälso- och sjukvården samt
socialvården, m. m., vilken låg till grund för nyorganiserandet av
socialstyrelsen per den 1 januari 1968, anfört att målet för planeringen
på riksplanet borde vara att vid utbyggnaden av vårdresurserna söka
åstadkomma en fördelning som totalt sett och på längre sikt bäst
tillgodosåg vårdbehoven. Denna planering borde enligt departementschefen
ges en sådan inriktning att den på bästa sätt kunde tjäna
huvudmännen som vägledning.

Riksplanering borde — hade departementschefen vidare anfört —
under socialdepartementet omhänderhas av socialdepartementets sjukvårdsdelegation
samt av den nya socialstyrelsen på verksplanet.

Sjukvårdsdelegationen borde därvid behålla sin uppgift att följa
utbyggnaden av sjukvårdsresurserna i landet och verka för samordning av
sjukvårdsplaneringen.

På den nya socialstyrelsen borde — enligt departementschefen —
ankomma att handlägga frågor rörande riksplanering av verksamhetsgrenarnas
omfattning, inriktning och allmänna uppbyggnad med beaktande
särskilt av såväl de enskildas behov av vård som behovet av samordning av
landets vårdresurser och tillgången på utbildad arbetskraft samt att följa
och stödja den regionala och lokala planeringen.

Departementschefen hade understrukit, att vad som anförts om
riksplaneringen inte innebar någon ändring eller inskränkning i de
kommunala huvudmännens befogenheter i fråga om sjukvårdens och
socialvårdens planering. Såväl hälso- och sjukvården som socialvården var
i första hand kommunala uppgifter, hade departementschefen framhållit,
och som konsekvens härav ankom det på de kommunala huvudmännen
att upprätta och fastställa planer för vårdområdena.

I fråga om Spri hade departementschefen anfört att institutet skulle få
till syfte att främja, samordna och medverka i huvudmännens planeringsoch
rationaliseringsverksamhet inom hälso- och sjukvården samt socialvården.

Departementschefen hade framhållit att, medan riksplaneringen skulle
åvila de statliga organen och huvudmännens uppgifter i fråga om
vårdplanering inom sina områden och i fråga om samplanering mellan
flera sådana områden skulle kvarstå, så hade som ett nytt moment

1* Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 4

SoU1973:4

tillkommit att Spri skulle komma att bearbeta såväl enskilda huvudmäns
vårdplaneringsproblem i form av konsultuppdrag som mera allmänna
spörsmål, vilka hänger samman med denna planering.

Socialutskottet nämnde vidare i förenämnda betänkande att socialstyrelsens
vårdplanerande verksamhet bestått i att styrelsen till huvudmännen
avgett yttranden över förslag till sjukvårdsplaner samt att
styrelsen både på uppdrag av Kungl. Maj:t och genom egna initiativ
genomfört utredningar som gett statistiskt underlag för planeringen av
hälso- och sjukvården. För att få underlag i fråga om vårdplatser och
öppen vård, tillgång och behov på personalsidan, investeringar, kostnadsutveckling
osv. hade socialstyrelsen genomfört RUPRO-undersökningar
(rullande prognosundersökningar).'

Socialdepartementets sjukvårdsdelegation (SI 966:39) inrättades enligt
ett Kungl. Maj:ts beslut år 1965 och har till uppgift att följa
uppbyggnaden av sjukvårdsresurserna i landet och verka för en samordning
av sjukvårdsplaneringen. I delegationen finns företrädare både för
sjukvårdshuvudmännen och för statliga myndigheter som har ansvar för
sjukvård, arbetsmarknad, utbildning och samhällsekonomi. Sjukvårdsdelegationen
ger bl. a. årligen riktlinjer för prioritering av nya byggnadsinvesteringar
inom sjukvårdssektorn. Inom ramen för denna prioritering
har socialstyrelsen att ta ställning till de enskilda investeringsobjekten.

Utredningar angående huvudmannaskapet för vissa vårdgrenar m. m.

Den med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1964 tillsatta
länsdemokratiutredningen (Ju 1966:59), vilken år 1970 avslutat sin
verksamhet, berörde i sitt år 1968 till chefen för kommunikationsdepartementet
avgivna betänkande (SOU 1968:47) Förvaltning och folkstyre
frågor om huvudmannaskapet för bl. a. den primärkommunala åldringsvården
(s. 245) och den primärkommunala nykterhetsvården (s. 249).
Länsdemokratiutredningen betonade nödvändigheten av samordning på
åldringsvårdens område innefattande såväl öppen som sluten vård och
ansåg att en utredning angående de åldringsvårdande åtgärdernas inbördes
sammanhang och dessas handhavande borde företas. Enligt länsdemokratiutredningen
borde den medicinska vården av alkoholskadade ombesörjas av
en huvudman, och det framstod enligt utredningen som naturligt att
den öppna medicinska vården av alkoholskadade samordnades med den
landstingskommunala verksamheten på detta område. Länsdemokratiutredningen
anförde att den ansåg att förutsättningarna för en samordning
och samplanering på detta område borde bli föremål för särskild
utredning.

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1970 har tillsatts
länsberedningen (C 1970:28) med uppgift att mot bakgrund av bl. a.
länsdemokratiutredningens förslag bereda frågor rörande den regionala
samhällsförvaltningens uppgifter och organisation.

Den med stöd av ett Kungl. Maj :ts bemyndigande år 1967 tillsatta
socialutredningen (S 1969:29) har i uppgift att bl. a. närmare precisera

SoU1973:4

ansvarsfördelningen mellan landsting och primärkommuner inom åldringsvården
och att företa överväganden i vad mån nykterhetsvården kan
knytas närmare till sjukvården, dvs. en prövning av huvudmannaskapsfrågan
för allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare.

Den med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1963 tillkallade
fylleristraffutredningen, vilken år 1968 avslutade sin verksamhet, avgav år
1968 till chefen för justitiedepartementet betänkandet (SOU
1968:55—56) Bot eller böter. I betänkandet föreslogs att systemet med
omhändertagande av akut berusade personer i polisarrest skall ersättas
med en ordning enligt vilken akut berusade personer av polisen skall föras
till särskilda medicinska kliniker, s. k. akutkliniker, där läkare skall pröva
om omhändertagandet skall bestå. Om de legala förutsättningarna är
uppfyllda och särskilda skäl ej finns för polisen att behålla den
omhändertagne — t. ex. därför att han begått något allvarligare brott eller
är efterspanad — skall han läggas in på kliniken. Till sin institutionella
utformning är akutkliniken tänkt som en avdelning vid ett större sjukhus,
närmast administrativt knuten till lasaretts medicinska eller psykiatriska
avdelningar respektive lasarett för psykiatrisk vård (SOU 1968:55 s. 284).
I prop. 1972:1 bil. 4 s. 2 anmäldes att frågan om avkriminalisering av
fylleri bereddes inom justitiedepartementet.

Utredningar berörande kostnadsfrågor inom sjukvården

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1969 har tillsatts
sjukvårdskostnadsutredningen (S 1970:32) för att utreda vissa frågor
rörande sjukvårdskostnaderna, innefattande dels en samhällsekonomisk
analys rörande sjukvårdskostnadernas utveckling, dels en teknisk undersökning
rörande verkningarna individuellt och kollektivt av nuvarande
metoder för sjukvårdskostnadernas finansiering.

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1971 har tillsatts
kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971:08) för att utreda kommunernas
ekonomi. Utredningen avser såväl den primärkommunala som den
landstingskommunala verksamheten. Utredningen skall bl. a. göra en
fördjupad analys av efterfrågeutvecklingen på bl. a. hälso- och sjukvårdens
områden och i anslutning härtill ägna särskild uppmärksamhet åt
frågan hur efterfrågan kan styras genom t. ex. priser eller kvantitativa
restriktioner. Med utgångspunkt i analyser av alternativa efterfrågemönster
på det kommunala området och de därmed sammanhängande
anspråken på reala resurser skall utredningen bedöma den framtida
kommunala finansieringssituationen.

År 1969 framlade riksförsäkringsverket ett stencilerat betänkande (Ds
S 1969:6) Ersättning vid privatläkarvård, vari föreslogs att sjukvårdshuvudmännen
skulle sluta s. k. läkarvårdsavtal med de privatpraktiserande
läkarna. Avtalen skulle innehålla grunderna för ekonomisk ersättning
till privatläkarna och dessa skulle förbinda sig att i fråga om
ersättningsberättigad vård tillämpa en viss maximerad avgift för sina
patienter. Under remissbehandlingen av betänkandet framkom önskemål

SoU1973:4

om fortsatt utredning av de i betänkandet behandlade frågorna. Med
anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut i april 1970 åt
riksförsäkringsverket och socialstyrelsen att på grundval av betänkandet
och däröver avgivna remissyttranden gemensamt verkställa utredning av
hithörande frågor. Vid utredningen, som angavs skola ske i samråd med
Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Sveriges
läkarförbund, skulle enligt direktiven särskilt uppmärksamhet ägnas
frågor om vård meddelad av läkare i gruppmottagningar. Resultatet av
utredningsarbetet beräknas komma att framläggas under våren 1973.

År 1969 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att verkställa en
utredning angående hälsoundersökningar och annan förebyggande vård,
om vilken utredning ytterligare uppgifter kommer att lämnas i ett
följande avsnitt. Det uppdrogs åt socialstyrelsen att i samband med denna
utredning i samråd med riksförsäkringsverket överväga avgränsningen av
de sjukvårdsåtgärder som ersätts från den allmänna försäkringen.

Vissa förslag och utredningar berörande planeringen av hälso- och
sjukvården

År 1971 beslutade socialdepartementets sjukvårdsdelegation tillsätta
en arbetsgrupp med direktiv att på grundval av en analys rörande de
faktorer som är av betydelse för sjukvårdsplaneringen utarbeta och till
delegationen redovisa förslag till ett riksomfattande system med enhetligt
uppbyggda sjukvårdsplaner. Till ledamöter i arbetsgruppen har utsetts
företrädare för sjukvårdshuvudmännen, Spri, socialstyrelsen och berörda
departement. Arbetsgruppen, som antagit namnet Ag S-plan, skall främst
dels föreslå hjälpmedel och underlag till sjukvårdshuvudmännen för att
dessa skall kunna förbättra sin planering och bygga upp den så att
jämförelser mellan olika sjukvårdsområden och regioner möjliggörs, dels
ge förslaget till sjukvårdsplaneringssystem en sådan utformning att en
kontinuerlig återföring av information sker till centrala organ.

Socialdepartementets sjukvårdsdelegation har som stöd för den
fortsatta uppbyggnaden och samordningen av sjukvårdsplaneringen sommaren
1972 till sjukvårdshuvudmännen översänt en förberedande studie i
en promemoria Information om pågående utredningsarbete för ett
system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner. Däri redovisas grunderna
för ett system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner. Bl. a. utgör
en av Spri år 1971 framlagd utredning (Spri rapport 14/71) Riktlinjer för
hälso- och sjukvårdsplanering underlag.

Nämnda Spri rapport utgör även underlag för ett utredningsarbete
inom socialstyrelsen om nivåstrukturering inom sjukvården omfattande
bl. a. överväganden om hur de resurser som finns tillgängliga inom
sjukvården bäst skall kunna utnyttjas så att starkt specialiserade tekniska
och personella resurser i första hand ställs till förfogande för de patienter
som har behov därav, medan sjukdomsfall av mindre svårighetsgrad
behandlas på en därför avpassad nivå. Detta arbete framhålls vara av stor
betydelse för att få till stånd en effektivare vårdplanering med kortare

SoU 1973:4

väntetider.

Inom Svenska landstingsförbundet har år 1972 fattats beslut om att
ett utredningsprojekt SPUP 72 — sjukvårdspolitiskt utvecklingsprogram
— skall inledas. Inom projektet skall behandlas övergripande sjukvårdspolitiska
målsättningsfrågor. Vidare skall bl. a. den ekonomiska långtidsplaneringen
utvecklas. Utredningsarbetet avses komplettera landstingens
sjukvårdsplanering därigenom att resultaten av utredningsarbetet avses
skola ge landstingen stöd och vägledning samt bidra till utvecklingen av
sjukvårdsplaneringen och planeringsinstrumenten.

I betänkandet SoU 1971:30, till vilket utskottet får hänvisa, har
lämnats kortfattade uppgifter om inom socialstyrelsen verkställda utredningar
om olika vårdområden. För närvarande arbetar arbetsgrupper och
specialister knutna till socialstyrelsen med översyn av följande områden,
nämligen (1) den slutna somatiska korttidssjukvården, (2) förlossningsvården,
(3) den psykiatriska vårdens målsättning och organisation, (4)
långtidssjukvårdens organisation samt (5) resurser för rehabiliteringsåtgärder.

Tidigare riksdagsbehandling av motionsyrkanden om ett program för
utbyggnad av hälsovård och sjukvård m. m.

Motionsyrkanden om en parlamentarisk utredning om ett hälso- och
sjukvårdspolitiskt program med i huvudsak likartad motivering som i
motionen 1973:1180 väcktes även vid 1971 och 1972 års riksdagar.
Yrkandena avsåg även program för utbyggnaden av närliggande uppgifter
inom socialvården. I 1971 års motion framställdes även yrkande om att —
i avsikt att skapa underlag för programarbetet — sjukvårdskostnadsutredningens
direktiv skulle vidgas till att utöver erforderliga kostnadsundersökningar
omfatta utarbetandet av alternativa förslag till fördelning av
kostnaderna mellan stat och kommun samt att utredningen därvid skulle
ges parlamentarisk förankring. Ett sådant motionsyrkande framställdes
även vid 1970 års riksdag. Vid 1969 och 1970 års riksdagar framställdes
vidare motionsyrkanden om ett program för samhällets vårdsektor.
Riksdagen har emellertid avslagit yrkandena. Närmare uppgifter om den
tidigare riksdagsbehandlingen finns i socialutskottets betänkanden SoU
1971:30 och 1972:12.

Utskottet anförde i betänkandet till 1972 års riksdag följande.

Utskottet, som även förra året hade att ta ställning till frågan om en
parlamentarisk utredning om ett hälso- och sjukvårdspolitiskt program,
vill liksom i fjol framhålla att en av socialdepartementets sjukvårdsdelegation
tillsatt arbetsgrupp har i uppdrag att utarbeta och till delegationen
redovisa ett riksomfattande system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner.
I både delegationen och arbetsgruppen ingår representanter för
sjukvårdshuvudmännen. Arbetsgruppen kommer inom kort att för sjukvårdsdelegationen
framlägga en principplan om hur sjukvårdsplaneringen
bör kunna läggas upp. Utskottet vill vidare framhålla att inom socialstyrelsen
pågår ett utredningsarbete om nivåstrukturering inom sjukvården.
Detta arbete avser bl. a. överväganden om hur sjukvårdens resurser bäst

SoU 1973:4

skall kunna utnyttjas. Det finns också anledning peka på att Svenska
landstingsförbundet i januari i år beslutat att arbetet inom den av
socialdepartementets sjukvårdsdelegation tillsatta arbetsgruppen för sjukvårdsplaner
skall kompletteras med insatser från Landstingsförbundets
sida i syfte bl. a. att bidra till utvecklingen av planeringen och
planeringsinstrumenten. Mot bakgrund av den utredningsverksamhet som
sålunda pågår anser utskottet inte att det är motiverat med en
parlamentarisk utredning om ett hälso- och sjukvårdspolitiskt program.
Utskottet avstyrker därför motionen 1972:334 i denna del.

Beträffande tilläggsdirektiv till sjukvårdskostnadsutredningen anförde
utskottet i betänkandet till 1971 års riksdag följande.

Även vid 1970 års riksdag framfördes ett motionsyrkande om att
sjukvårdskostnadsutredningen skulle få i uppdrag att lämna förslag till
olika alternativ för den framtida vårdfinansieringen och att utredningen
därvid skulle ges en parlamentarisk förankring. På hemställan av
statsutskottet avslogs yrkandet. Utskottet uttalade därvid att formerna
för den fortsatta beredningen av sjukvårdskostnadsfrågorna borde avgöras
sedan den tillsatta utredningen slutfört sitt uppdrag att lämna grundmaterial
för bedömningarna. Socialutskottet kan inte finna att någon
omständighet inträffat sedan föregående år som utgör skäl till ett annat
ställningstagande. Utskottet får i detta sammanhang erinra om att
riksdagen tidigare i år hemställt om en skyndsam parlamentarisk
utredning rörande kommunernas ekonomiska situation, varvid kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun skall beaktas. 1 enlighet med det
anförda avstyrker socialutskottet motionsyrkandet beträffande sjukvårdskostnadsutredningen
.

Om utveckling av hälsovården eller den sjukdomsförebyggande verksamheten Vid

1972 års riksdag hade utskottet att behandla motionsyrkanden
om dels en utredning om företeelser som orsakar sjukdomar, dels
tillsättande av projektgrupper för långsiktig planering inom den förebyggande
hälsovården. Sistnämnda yrkande och motiveringen för detsamma
överensstämmer med motsvarande yrkande i motionen 1973:1 180 och
motiveringen för detta. Utskottet behandlade yrkandena i betänkandet
SoU 1972:12, vari utskottet föreslog avslag på desamma, vilket blev
riksdagens beslut.

I betänkandet lämnades en redogörelse för tidigare riksdagsbehandling
och pågående utredningsarbete av frågor som hade anknytning till
yrkandena.

I frågan om en utredning om företeelser som orsakar sjukdomar
anförde utskottet att ett utredningsarbete som griper över hela hälsovårdsområdet
satts i gång. Utskottet anförde att år 1969 hade Kungl.
Maj:t uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa en utredning om
utvecklingen av hälsoundersökningar och annan förebyggande verksamhet
samt att därvid undersöka hur denna verksamhet kunde samordnas
och författningsmässigt och organisatoriskt inordnas i det system som
gäller för den av samhället bedrivna sjukvården. Vidare anförde utskottet

SoU 1973:4

bl. a. att Kungl. Maj:t år 1970 uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa
en av riksdagen begärd utredning angående den psykiska hälsovården.

I frågan om tillsättande av projektgrupper för långsiktig planering
inom den förebyggande hälsovården anförde utskottet att ovannämnt
utredningsarbete tillgodosåg motionsyrkandet såvitt avsåg behovet att få
fram underlag för riktlinjer för arbetet på längre sikt inom detta område.
När det gällde pågående verksamhet på området framhöll utskottet att
organisationen av och verksamheten inom socialstyrelsens hälsoupplysningsarbete
innefattade anordningar av det slag som begärdes i vederbörande
motion. Utskottet hänvisade härvid till sammansättningen och
uppgifterna för socialstyrelsens hälsoupplysningspanel och socialstyrelsens
hälsovårdsupplysningsdelegation (HVUD). Vidare nämndes att
HVUD bildat olika arbetsgrupper, att på HVUD:s initiativ särskilda
länskommittéer börjat bildas för regional hälsoupplysning med representation
för landstinget och primärkommunerna, att HVUD strävade efter
att även i primärkommunerna kommittéer skulle bildas för hälsoupplysning
samt att HVUD:s hälsoupplysningsverksamhet omfattade bl. a.
olycksfallsförebyggande åtgärder, kost och motion samt upplysning om
beroendeframkallande medel.

Resultatet av socialstyrelsens utredningsuppdrag angående hälsoundersökningar
och annan förebyggande hälsovård, vid vars fullgörande samråd
skall äga rum med Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet,
beräknas föreligga under innevarande år.

Sedan socialstyrelsen erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att utreda den
psykiska hälsovården beslöt styrelsen att i första hand söka kartlägga och
sammanfatta den debatt som förts på området. Uppdraget att göra denna
kartläggning gavs åt med. lic. och fil. kand. Hans Lohman. I skriften
Psykisk hälsa och mänsklig miljö, vilken år 1972 utgavs som nr 30 i
skriftserien Socialstyrelsen redovisar, har resultatet av denna kartläggning
redovisats. I denna skrift behandlas i skilda avsnitt begreppet psykisk
hälsa, indikatorer på problematisk psykisk hälsa, forskning angående
orsaker till sjukdom och hälsa samt psykisk miljövård — möjligheter och
omöjligheter. Skriften Psykisk hälsa och mänsklig miljö samt den debatt
den föranleder avses skola ligga till grund för det fortsatta utredningsarbetet.

Socialstyrelsen har hösten 1972 till Kungl. Maj:t redovisat en
utredning om hälsoupplysningens organisation och verksamhetsinriktning.
Inriktningen av socialstyrelsens hälsoupplysningsverksamhet föreslås
förändras från att i huvudsak ha varit inriktad på planering,
produktion och genomförande av egna aktiviteter till att i huvudsak
inrikta sig på stimulerande, initierande, samordnande och konsultativ
verksamhet. En av de viktigaste huvuduppgifterna föreslås bli att
stimulera och aktivera regional och lokal hälsoupplysningsverksamhet.
Socialstyrelsens hälsoupplysningspanel, socialstyrelsens hälsovårdsupplysningsdelegation
och delegationens arbetsutskott föreslås skola ersättas
med en socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning med elva ledamöter

SoU 1973:4

jämte personliga suppleanter. I nämnden föreslås ingå, förutom representanter
för socialstyrelsen, personer med anknytning till landstingen,
kommunerna, skolväsendet, den högre utbildningen, den medicinska
vetenskapen, beteendevetenskaperna, de ideella organisationerna, näringslivet
samt till fältarbetet. Upplysningsverksamheten skall avse bl. a.
olycksförebyggande verksamhet, kost och motion, mentalhygien och
beroendeframkallande medel (tobak, alkohol, narkotika). Organisationsförslaget
som inte är av den art att riksdagens godkännande erfordras,
bereds för närvarande inom Kungl. Maj:ts kansli.

Om väntetider, läkarval och vårdkontinuitet i den öppna sjukvården
m. m.

År 1972 behandlade socialutskottet motionsyrkanden om en utredning
om verkningarna av den s. k. sjukronorsreformen samt om utarbetande
av organisatoriska modeller för en bättre vårdkontinuitet. Yrkandena
och motiveringarna var i huvudsak likartade med motsvarande
yrkanden och motiveringar i motionerna 1973:166 och 1973:1180.

I utskottets betänkande SoU 1972:12 lämnades en redogörelse för en i
november 1971 i riksdagen väckt interpellation om åtgärder för att
minska väntetiderna inom öppenvården, m. m. samt för ett av socialministern
den 25 november 1971 (prot. § 14) avgivet svar.

Utskottet föreslog avslag på motionsyrkandena, vilket blev riksdagens
beslut. Utskottet anförde följande.

Då det gäller de i motionerna upptagna frågorna om vissa förhållanden
inom den öppna vården vill utskottet framhålla följande. Den öppna
vården har de senaste åren tillförts mer än 400 läkartjänster samtidigt
som vakanserna på läkartjänsterna kunnat nedbringas. Den öppna vården
prioriteras vid fördelningen av de ökade läkarresurser som tillförs
samhället genom utbyggnaden av läkarutbildningen. Under år 1971 har
avgivits utredningsförslag som syftar till en fortsatt förbättring av
förhållandena inom den öppna vården. Sålunda har utredningen angående
sjukhusorganisationen m. m. föreslagit åtgärder, vilka syftar till att ge
sjukvårdshuvudmännen ökade möjligheter att välja sådana lösningar av
den öppna sjukvårdens organisation som passar skiftande lokala förhållanden
och till att underlätta en samordning av den öppna sjukvården
utanför sjukhusen med verksamheten vid sjukhusen. Vidare har socialstyrelsen
avlämnat ett betänkande om läkartjänsternas utformning. En
proposition med förslag till ändring av sjukvårdslagen grundade på dessa
betänkanden kommer att prövas av riksdagen senare i år. Det bör också
nämnas att det i det föregående nämnda utredningsarbetet inom
socialstyrelsen om nivåstrukturering inom sjukvården beräknas bli av stor
betydelse för att få till stånd en effektivare vårdplanering med mindre
väntetider.

Socialministern har i ett interpellationssvar i november 1971 understrukit
att den s. k. sjukronorsreformen var av väsentlig betydelse för en
omstrukturering av sjukvården med sikte på att underlätta en överföring
av efterfrågan från den slutna mera resurskrävande vården till den öppna
mindre resurskrävande vården och att det därför var en väntad effekt att
patienterna i ökad omfattning skulle söka sig till den öppna läkarvården i
stället för till sjukhusens vårdplatser. Socialministern framhöll att

SoU 1973:4

reformen inte visat sig medföra minskning av sjukvårdsinsatserna utan i
stället hade antalet läkarbesök inom denna vårdgren ökat. Vidare
framhöll han att resultaten i olika avseenden av reformen fortlöpande
följs inom socialdepartementet, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket och
Landstingsförbundet och att det därför inte finns anledning att tillsätta
en särskild arbetsgrupp för att utvärdera den s. k. sjukronorsreformen.
Utskottet ansluter sig till socialministerns bedömningar i denna fråga.
Med hänsyn härtill och med beaktande av vad som ovan anförts om
vårdplaneringen avstyrker utskottet förslaget i motionen 1972:1032 att
en utredning om verkningarna av den s. k. sjukronorsreformen skall
tillsättas.

Frågan om byten av läkare för patient har, som socialministern
framhöll i det tidigare nämnda interpellationssvaret, samband med
frågorna om organisation, samordning och samverkan inom sjukvården.
Det finns anledning räkna med att de förslag till ändringar i sjukvårdslagen,
som riksdagen i enlighet med det ovan anförda senare i år skall ta
ställning till, gör det möjligt att förbättra förhållandena på detta område.
Förslagen bör avvaktas. Utskottet avstyrker därför att riksdagen i
anledning av motionen 1972:334 tar initiativ i fråga om utarbetande av
organisatoriska modeller för en bättre vårdkontinuitet.

Statsmakterna prövade senare under år 1972 förslag grundade på de i
utskottets betänkande angivna förslagen av utredningen angående sjukhusorganisationen
m. m. och socialstyrelsens betänkande om läkartjänsternas
utformning (prop. 1972:104, SoU 1972:37). Statsmakternas
beslut avsåg, som angivits i ett föregående avsnitt, vissa ändringar i
sjukvårdslagen m. fl. författningar som möjliggör en förstärkning av
allmänläkarvården och en decentralisering av specialistvården, så att
denna i viss utsträckning blir tillgänglig ute i läkardistrikten, allt i syfte
att skapa en bättre närhetsservice inom den öppna hälso- och sjukvården.

I en enkel fråga framställd till socialministern den 11 januari 1973
(prot. § 17 nr 7) har socialministern tillfrågats om han anser att det
under våren 1971 och 1972 inträffat sådana förändringar i fråga om
väntetiderna inom sjukvården att särskilda åtgärder från samhällets sida
är motiverade.

Frågan besvarades av socialministern den 18 januari 1973 (prot. § 10).
Socialministern anförde att socialstyrelsen har i hög grad sin uppmärksamhet
riktad på frågan hur man skall kunna minska väntetiderna inom
sjukvården och att — som ett led i detta arbete — socialstyrelsen infordrar
fortlöpande vårdplaneringslistor från sjukhusen. Det framgick därav,
anfördes det, att någon ökning av antalet personer som väntar på att bli
intagna på sjukhus inte skett under år 1972. Socialministern framhöll att
den slutna sjukvårdens platser utnyttjats på ett effektivare sätt och att ett
större antal intagningar kunnat noteras. Tillgängliga uppgifter visade
också, anförde socialministern, att en kontinuerlig ökning av antalet
besök i öppen vård hos läkare ägt rum under senare år.

Socialministern framhöll vidare att en råd åtgärder vidtagits för att få
ytterligare förbättringar till stånd och nämnde därvid den ökande
läkarutbildningen, prioritering av bl. a. den öppna sjukvården och
åldringsvården vid fördelning av de nya läkartjänsterna, olika åtgärder för

SoU1973:4

en utbyggnad av den decentraliserade öppna sjukvården i samhällets regi
som redovisats i prop. 1972:104 samt socialstyrelsens utredningsarbete
beträffande nivåstruktureringen inom sjukvården, vilket arbete kunde
väntas leda till bl. a. en effektivare vårdplanering med kortare väntetider.
Vidare nämnde socialministern att socialdepartementets sjukvårdsdelegation
ägnat särskilt strukturfrågorna inom sjukvården mycket stor
uppmärksamhet och att det därvid inte minst gällde att kunna nedbringa
väntetiderna samt att Kungl. Maj:t medgivit vissa möjligheter att utbyta
allmäntjänstgöring för läkare inom allmän kirurgi och allmän medicin
m. m. mot tjänstgöring inom andra specialiteter.

Det har beträffande väntetider inom vissa områden inhämtats att en
viss minskning skett i väntetiderna för intagning vid bl. a. allmänna
kirurgiska och medicinska kliniker samt kvinnokliniker medan en ökning
skett vid öronkliniker. Det framhålls att väntelistorna inte ger en helt
rättvisande bild av situationen inom sjukvården. Över 90 procent av
patienterna på väntelista har av läkarna bedömts utan olägenhet kunna
vänta längre eller kortare tid med sin vård eller behandling. Det framhålls
vidare att även om huvuddelen av patienterna vill bli intagna på sjukhus
så snart som möjligt återspeglar inte väntelistorna alltid en aktuell
efterfrågan på sjukhusvård, då en del patienter med icke akuta
sjukdomstillstånd av personliga skäl själva önskar skjuta på intagningen
och då patienter ofta väljer att inte lägga in sig på sjukhus, t. ex. före
helger och semestrar, även om vård då skulle kunna beredas dem. Vidare
påpekas att väntelistorna omfattar också patienter som skall få seriebehandlingar
av olika slag, vilka ofta skall ske med vissa bestämda
intervaller och för vilka tid för närmast följande behandling i regel sätts
ut långt i förväg.

Det betonas att när det gäller akut sjuka patienter tas dessa omedelbart
in vid sjukhusen.

Utskottet

I de fyra motioner som behandlas i detta betänkande tas i huvudsak
upp ett antal övergripande frågor rörande hälso- och sjukvården. Utskottet
redovisar inledningsvis de utförliga yrkandena och behandlar därefter i
skilda avsnitt frågan om ett program för den fortsatta utbyggnaden av
hälsovård och sjukvård, frågan om vårdfinansieringen, frågan om projektgrupper
för långsiktig planering inom den förebyggande hälsovården,
frågan om en parlamentarisk utredning om verkningarna av enhetstaxereformen,
frågan om utarbetande av organisatoriska modeller för
vårdkontinuitet samt frågan om översyn angående sjukvårdens effektivisering,
organisation och inriktning.

I motionen 1973:166 av herr Werner i Malmö (m) hävdas att
enhetstaxereformen inom den öppna läkarvården i samhällets regi lett till
ökad efterfrågan på vård och detta i sin tur till att väntetiderna för
behandling förlängs och till att behovet av fritt läkarval och vårdkonti -

SoU1973:4

nuitet inte tillgodoses. Vidare framhålls i motionen att enhetstaxereformen
inte lett till ökad kostnadstäckning utan att vårdkostnaderna
expanderar oavbrutet. Motionären begär mot denna bakgrund att en
parlamentarisk kommitté skyndsamt tillsätts med uppgift att undersöka
verkningarna av enhetstaxereformen.

I motionen 1973:289 av herr Hermansson m. fl. (vpk) begärs översyn
angående sjukvårdens effektivisering, organisation och inriktning, varvid i
första hand följande frågor skall behandlas, nämligen (1) att generella
statsbidrag utgår till landstingens sjukvårdskostnader, (2) att all sjukvård
får landstingen som huvudman, (3) att all sjukvård görs kostnadsfri, (4)
att landstingen erhåller en i lag föreskriven skyldighet att meddela
samtliga invånare en tillfredsställande sjukvård, (5) att utbyggnaden av
den slutna vården framför allt inriktas på att tillgodose långtidssjukas,
äldres och ekonomiskt svaga patientgruppers behov, (6) att en omedelbar
satsning görs på självmordsförebyggande verksamhet och på att ersätta
fyllerifinkningen med sjukhusvård, (7) att den öppna vården får en
organisation där varje medborgare har en bestämd läkare att vända sig till
och (8) att sjukvården får en mer förebyggande och offensiv inriktning.

I motionen 1973:1180 av herr Hamrin m. fl. (fp) framhålls att en
genomgripande diskussion krävs om hälso- och sjukvårdens framtida
utbyggnad och yrkas att en parlamentarisk utredning med representation
för huvudmännen tillsätts och får till uppgift att framlägga ett program
för den fortsatta utbyggnaden av hälso- och sjukvård och kostnadsfördelningen
för denna. Därvid bör den parlamentariska utredningen enligt
motionärerna bl. a. undersöka vilken verkan patienternas avgifter har på
sjukvårdsefterfrågan. Motionärerna framför även yrkanden om vissa
andra åtgärder inom vårdområdet. Sålunda yrkas i fråga om den
förebyggande hälsovården att särskilda projektgrupper skall tillsättas för
att utarbeta långsiktiga planer inom området. I dessa projektgrupper skall
ingå representanter för regeringen, riksdagen, socialstyrelsen, landstingen,
primärkommunerna, arbetsgivarna, de anställdas organisationer samt
ideella föreningar och ungdomsorganisationer. Projekten skall avse
rekreations- och motionsidrotten, kostfrågor och förebyggande insatser
beträffande narkotika, alkohol och tobak. I fråga om den öppna vården
begärs att organisatoriska modeller utarbetas som medger upprätthållande
av en bättre vårdkontinuitet. Sistnämnda önskemål motiveras med att
organisationsförändringar i samband med arbetstidsförkortningen och
införandet av enhetstaxan medfört att någon fast och långvarig relation
mellan patient och läkare inte kan upprättas, vilket bl. a. starkt försvårar
en helhetssyn på en patients situation.

I motionen 1973:1201 av herr Molin (fp) anförs att det föreligger en
betydande skillnad mellan resurser och efterfrågan inom sjukvården och
att det av flera skäl finns anledning tro att denna skillnad kommer att
bestå. Motionären påpekar att även om olika konkreta åtgärder, såsom
nivåstrukturering, i många fall kan förbättra den svåra sjukvårdssituationen
det ändå är osannolikt att situationen på ett radikalt sätt skulle
förbättras om inte ökade resurser ställs till sjukvårdens förfogande. För

SoU 1973:4

att säkra den nödvändiga utbyggnaden av den framtida sjukvården måste
enligt motionären riksdagen i en samlad bedömning ta ansvaret för att
rillräckliga resurser ställs till sjukvårdshuvudmännens förfogande samt
staten tar sin del av ansvaret och sin del av kostnaderna för sjukvården.
Motionären begär mot denna bakgrund ett samlat program för den
fortsatta utbyggnaden av sjukvården och förslag till system för statsbidrag
till de kommunala sjukvårdshuvudmännen. Vidare vill motionären
att motionen skall överlämnas till utredningen om kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna.

Frågan om ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälsovård
och sjukvård har utskottet behandlat även vid 1971 och 1972 års
riksdagar med anledning av motionsyrkanden om en parlamentarisk
utredning om ett sådant program. Utskottet har därvid framhållit att en
av socialdepartementets sjukvårdsdelegation tillsatt arbetsgrupp har i
uppdrag att utarbeta och till delegationen redovisa ett riksomfattande
system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner samt att i både
delegationen och arbetsgruppen ingår representanter för huvudmännen.
Sjukvårdsdelegationen har som stöd för den fortsatta uppbyggnaden och
samordningen av sjukvårdsplaneringen år 1972 till sjukvårdshuvudmännen
översänt en förberedande studie i form av en promemoria, vari
redovisas grunderna för ett system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner.
En av sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri) framlagd utredning om riktlinjer för hälso- och
sjukvårdsplanering utgör bl. a. underlag för promemorian. Sjukvårdshuvudmännens
synpunkter i anledning av denna promemoria skall utgöra
underlag för det fortsatta utredningsarbetet. Utskottet framhöll i fjol att
inom socialstyrelsen pågår ett utredningsarbete om nivåstrukturering
inom sjukvården, vilket bl. a. avser överväganden om hur sjukvårdens
resurser bäst skall utnyttjas. Vidare pekade utskottet på att Svenska
landstingsförbundet beslutat om insatser från förbundets sida i syfte att
bidra till utvecklingen av planeringen och planeringsinstrumenten. Vissa
närmare uppgifter om socialstyrelsens utredningsarbete med nivåstrukturering
och Landstingsförbundets utredningsprojekt, sjukvårdspolitiskt
utvecklingsprogram, SPUP 72, har lämnats i ett föregående avsnitt i detta
betänkande (s. 12).

Beträffande frågan om vårdfinansieringen får utskottet erinra om att
utskottet år 1971 uttalade att frågan om formerna för beredningen av
sjukvårdskostnadsfrågorna bör avgöras sedan sjukvårdskostnadsutredningen
slutfört sitt uppdrag att lämna grundmaterial för bedömningarna.
Samma år tillsattes den kommunalekonomiska utredningen. Denna skall
göra en fördjupad analys av efterfrågeutvecklingen på bl. a. hälso- och
sjukvårdens områden och i anslutning härtill ägna särskild uppmärksamhet
åt hur efterfrågan kan styras genom t. ex. priser eller kvantitativa
restriktioner. Med utgångspunkt i analyser av alternativa efterfrågemönster
på det kommunala området och de därmed sammanhängande
anspråken på reala resurser skall utredningen bedöma den framtida
kommunala finansieringssituationen.

SoU1973:4

Mot bakgrund av den utredningsverksamhet som sålunda pågår
beträffande sjukvårdsplaneringen samt beträffande sjukvårdskostnaderna
och finansieringen av dessa anser utskottet att det inte är motiverat att en
parlamentarisk utredning med uppgift att framlägga ett program för den
fortsatta utbyggnaden av hälso- och sjukvård och kostnadsfördelningen
för denna tillsätts. Utskottet avstyrker därför motionen 1973:1180 i
denna del.

Den ovan redovisade utredningsverksamheten tillgodoser vidare syftet
med ett av yrkandena i motionen 1973:1201, nämligen att ett samlat
program för den fortsatta utbyggnaden av sjukvården skall framläggas.
Utskottet avstyrker därför yrkandet.

Under hänvisning till sjukvårdskostnadsutredningens och kommunalekonomiska
utredningens arbete avstyrker utskottet motionen
1973:1201, såvitt däri tas upp frågan om ett system med statsbidrag till
de kommunala sjukvårdshuvudmännen.

Anledning till överlämnande av motionen 1973:1201 till kommunalekonomiska
utredningen, vilket också yrkas i denna motion, föreligger
inte.

Vid prövningen av yrkandet i motionen 1973:1180 om tillsättande av
projektgrupper för långsiktig planering inom den förebyggande hälsovården
måste beaktas att ett utredningsarbete som griper över hela
hälsovårdsområdet pågår. Kungl. Maj:t har uppdragit åt socialstyrelsen att
verkställa en utredning om utvecklingen av hälsoundersökningar och
annan förebyggande verksamhet samt att därvid undersöka hur denna
verksamhet kan samordnas och författningsmässigt och organisatoriskt
inordnas i det system som gäller för den av samhället bedrivna
sjukvården. Resultatet av detta utredningsarbete beräknas föreligga under
innevarande år. Vidare har Kungl. Maj:t uppdragit åt socialstyrelsen att
verkställa en av riksdagen begärd utredning angående den psykiska
hälsovården. En rapport med en kartläggning och sammanfattning av den
debatt som förts på området presenterades förra året. Denna rapport och
den debatt den föranleder skall ligga till grund för det fortsatta
utredningsarbetet. Nu nämnd utredningsverksamhet tillgodoser enligt
utskottets mening behovet att få fram underlag för riktlinjer för arbetet
på längre sikt beträffande planeringen inom den förebyggande hälsovården.

Här bör ytterligare nämnas följande. Inom ramen för socialstyrelsens
hälsoupplysningsarbete bedrivs redan nu omfattande verksamhet av den
karaktär som tas upp i motionen. I socialstyrelsens hälsoupplysningspanel
och socialstyrelsens hälsovårdsupplysningsdelegation (HVUD) är sådana
intressen företrädda, som skulle ingå i de föreslagna projektgrupperna. I
den socialstyrelsens nämnd för hälsoupplysning, som enligt ett hösten
1972 till Kungl. Maj:t ingivet förslag föreslagits skola ersätta hälsoupplysningspanelen
och HVUD, skall ingå som ledamöter — förutom representanter
för socialstyrelsen — personer med anknytning till landstingen,
kommunerna, skolväsendet, den högre utbildningen, den medicinska
vetenskapen, beteendevetenskaperna, de ideella organisationerna, närings -

SoU1973:4

livet och fältarbetet. Upplysningsarbetet skall liksom för närvarande avse
bl. a. olycksförebyggande verksamhet, kost och motion, mentalhygien
och beroendeframkallande medel. På HVUD:s initiativ har särskilda
länskommittéer börjat bildas för regional hälsoupplysning med representation
för landstingen och primärkommunerna. HVUD strävar efter att
även i primärkommunerna kommittéer skall bildas för hälsoupplysning.

Utskottet avstyrker under hänvisning till det anförda yrkandet i
motionen 1973:1180 om tillsättande av projektgrupper för långsiktig
planering inom den förebyggande hälsovården.

Då det gäller förslaget i motionen 1973:166 om en parlamentarisk
utredning om verkningarna av enhetstaxereformen vill utskottet först
framhålla följande. Under de senaste åren har den sjukvårdspolitiska
målsättningen alltmera inriktats på att få till stånd en omstrukturering av
sjukvården. Den mindre kostnadskrävande sjukvården vid läkarstationer
och vårdcentraler har därvid ställts i förgrunden på ett helt annat sätt än
tidigare. Olika åtgärder har vidtagits för att i första hand ställa nya
sjukvårdsresurser till förfogande för den decentraliserade öppna sjukvården.
Sålunda prioriteras bl. a. den öppna sjukvården vid fördelningen
av de ökade läkarresurser som tillförs samhället genom utbyggnaden av
läkarutbildningen, vilken väntas leda till en ökning av antalet läkare från
ca 11 000 år 1970 till ca 16 000 år 1975. En prioritering till förmån för
den öppna sjukvården sker även då det gäller investeringarna på
sjukvårdsområdet, där bl. a. nya läkarstationer och vårdcentraler ges
förtur. Den 1 januari i år genomfördes vissa ändringar i sjukvårdslagstiftningen
som möjliggör en förstärkning av allmänläkarvården och en
decentralisering av specialistvården, så att denna i viss utsträckning blir
tillgänglig ute i läkardistrikten, allt i syfte att skapa en bättre närhetsservice
inom den öppna hälso- och sjukvården.

Motionären menar att väntetiderna — såväl inom den öppna som inom
den slutna vården — har ökat som en följd av enhetstaxereformen. De
vårdplaneringslistor, som socialstyrelsen fortlöpande infordrar från sjukhusen,
visar emellertid att någon ökning av antalet personer som väntar
på att bli intagna på sjukhus inte skett under 1972. Socialministern har
också för kort tid sedan i riksdagen framhållit att den slutna sjukvårdens
platser utnyttjats på ett effektivare sätt än tidigare och att ett större antal
intagningar kunnat noteras samt att en kontinuerlig ökning av antalet
besök i öppen vård hos läkare ägt rum under senare år.

I fråga om väntetider inom sjukvården får utskottet vidare framhålla
att socialdepartementets sjukvårdsdelegation ägnat särskilt strukturfrågorna
inom sjukvården mycket stor uppmärksamhet. Som utskottet
angivit i det föregående har år 1972 redovisats grunderna för ett system
med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner som stöd för huvudmännens
planering av sjukvårdsorganisationen. Vad det härvidlag gäller är inte
minst att kunna nedbringa väntetiderna. Socialstyrelsens pågående
utredningsarbete beträffande nivåstrukturering inom sjukvården, vilket
också omnämnts i det föregående, kan väntas leda till en effektivare
vårdplanering med kortare väntetider. När det gäller väntetider inom

SoU 1973:4

sjukvården bör även framhållas att väntelistorna för sjukhusvård inte ger
en helt rättvisande bild av situationen. Väntelistorna återspeglar inte
alltid en aktuell efterfrågan på sjukhusvård, då en del patienter med icke
akuta sjukdomstillstånd av personliga skäl själva önskar skjuta på
intagningen, då patienter ofta väljer att inte lägga in sig på sjukhus t. ex.
före helger och semestrar även om vård då skulle kunna beredas dem och
då väntelistorna omfattar även patienter som skall få seriebehandlingar av
olika slag, vilka ofta skall ske med vissa bestämda intervaller och för vilka
tid för närmast följande behandling i regel sätts ut långt i förväg.

Utskottet hänvisade förra året i anledning av en motion, i vilken också
togs upp enhetstaxereformens verkningar, till att reformen är av väsentlig
betydelse för en omstrukturering av sjukvården med sikte på att
underlätta en överföring av efterfrågan från den slutna, mera resurskrävande
vården till den öppna, mindre resurskrävande vården och att det
därför är en väntad effekt att patienterna i ökad omfattning söker sig till
den öppna läkarvården i stället för till sjukhusens vårdplatser. Reformen
har inte visat sig medföra minskning av sjukvårdsinsatserna, utan i stället
har antalet läkarbesök inom denna vårdgren ökat. Resultaten i olika
avseenden av reformen följs fortlöpande inom socialdepartementet,
socialstyrelsen, riksförsäkringsverket och Landstingsförbundet. Det finns
därför inte anledning att tillsätta en särskild utredning för att utvärdera
reformen.

Någon omständighet som motiverar ett ändrat ställningstagande till
frågan om en sådan utvärdering föreligger inte. Utskottet avstyrker därför
motionen 1973:166.

Beträffande yrkandet i motionen 1973:1180 om utarbetande av
organisatoriska modeller för vårdkontinuitet vill utskottet understryka
att frågan om byten av läkare för patient har samband med frågorna om
organisation, samordning och samverkan inom sjukvården. De åtgärder
och det utredningsarbete som utskottet angivit i det föregående vid
behandlingen av motionsyrkandet om en utredning om verkningarna av
enhetstaxereformen är även ägnade att förbättra förutsättningarna för
upprätthållande av vårdkontinuitet. Utskottet vill särskilt peka på
utökningen av läkarresurserna och på strävandena mot en bättre
närhetsservice inom den öppna hälso- och sjukvården. Mot denna
bakgrund avstyrker utskottet att riksdagen i anledning av motionen
1973:1180 tar initiativ i fråga om utarbetande av organisatoriska
modeller för en bättre vårdkontinuitet.

Utskottet tar slutligen här upp motionen 1973:289, i vilken yrkas
översyn angående sjukvårdens effektivisering, organisation och inriktning.
Vid prövningen av detta yrkande bör beaktas följande. Planeringsarbete
beträffande sjukvården pågår under socialdepartementet hos socialdepartementets
sjukvårdsdelegation, socialstyrelsen, de kommunala huvudmännen
och Spri. I det föregående har redogjorts för utredningsarbete
beträffande sjukvårdsplaner och nivåstrukturering inom sjukvården, i
vilket dessa organ är engagerade. Frågor om sjukvårdskostnaderna och
dessas finansiering behandlas som också tidigare angivits av sjukvårds -

SoU 1973:4

kostnadsutredningen och kommunalekonomiska utredningen. Frågor om
hälsoundersökningar och annan förebyggande hälsovård samt om den
psykiska hälsovården utreds på Kungl. Maj:ts uppdrag av socialstyrelsen.
Länsberedningen och socialutredningen skall behandla frågor om huvudmannaskap
beträffande åldringsvård och nykterhetsvård. Utskottet har i
det föregående redogjort för åtgärder och utredningsarbete som går ut på
en förstärkning av den öppna sjukvården. I detta sammanhang bör
nämnas att även åldringsvården prioriteras vid fördelningen av de ökade
läkarresurserna och vid byggnadsinvesteringar. Vidare får utskottet
framhålla att förslag föreligger av fylleristraffutredningen om ersättande
av systemet med omhändertagande av akut berusade personer i polisarrest
med intagning på särskilda medicinska kliniker.

Enligt utskottets mening visar den lämnade redovisningen att någon
sådan utredning som föreslås i motionen 1973:289 inte är erforderlig.
Utskottet avstyrker därför motionen.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen beträffande en parlamentarisk utredning om
verkningarna av enhetstaxereformen avslår motionen 1973:
166,

B. att riksdagen beträffande översyn angående sjukvårdens
effektivisering, organisation och inriktning avslår motionen
1973:289,

C. att riksdagen beträffande ett program för den fortsatta
utbyggnaden av hälsovård och sjukvård avslår motionen
1973:1180, såvitt nu är i fråga, och motionen 1973:1201,
såvitt nu är i fråga,

D. att riksdagen beträffande tillsättande av projektgrupper för
långsiktig planering inom den förebyggande hälsovården
avslår motionen 1973:1180, såvitt nu är i fråga,

E. att riksdagen beträffande organisatoriska modeller för vårdkontinuitet
avslår motionen 1973:1180, såvitt nu är i fråga,

F. att riksdagen beträffande statsbidrag till de kommunala
sjukvårdshuvudmännen avslår motionen 1973:1201, såvitt nu
är i fråga,

G. att riksdagen beträffande överlämnande av motionen
1973:1201 till kommunalekonomiska utredningen avslår
motionen, såvitt nu är i fråga.

Stockholm den 27 mars 1973

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Svensson i Kungälv (s), Dahlberg (s)* Carlshamre (m)*, Hyltander (fp),
Johnsson i Blentarp (s), Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar
Bengtsson i Göteborg (c) , Romanus (fp), Olsson i Timrå (s) och Nilsson
i Växjö (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

SoU 1973:4

Reservationer

1. beträffande en parlamentarisk utredning om verkningarna av enhetstaxereformen
av herrar Carlshamre (m), Hyltander (fp), Åkerlind (m) och
Romanus (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med
”Utskottet hänvisade” och slutar med ”motionen 1973:166” bort ha
följande lydelse:

Utskottet hänvisade (= utskottet) sjukhusens vårdplatser.
Samtidigt förefaller det dock som om enhetstaxereformen
medverkat till att bl. a. ytterligare öka väntetiderna och försämra
vårdkontinuiteten. Det är därför enligt utskottets mening motiverat att,
liksom borde ske på andra områden där betydelsefulla reformer
genomförs, utvärdera vilka verkningar enhetstaxereformen har fått och
vad som kan göras för att motverka ev. negativa verkningar i olika
avseenden. Utskottet tillstyrker således yrkandet i motionen 1973:166.

dels att utskottets hemställan under A bort ha följande lydelse:

A. att riksdagen beträffande en parlamentarisk utredning om
verkningarna av enhetstaxereformen med bifall till motionen
1973:166 hos Kungl. Maj:t anhåller om skyndsamt tillsättande
av en sådan utredning,

2. beträffande översyn angående sjukvårdens effektivisering, organisation
och inriktning av fru Marklund (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 23 med
”Utskottet tar” och slutar på s. 24 med ”därför motionen” bort ha
följande lydelse:

Utskottet tar slutligen här upp motionen 1973:289, i vilken yrkas
översyn angående sjukvårdens effektivisering, organisation och inriktning.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om att sjukvårdskostnaderna
innebär en tung och ensidig belastning för landstingen. De orättvisor som
uppstår till följd av landstingens olikartade åldersfördelning och skatteunderlag
måste rättas till. De bidrag som nu utgår är av en kvantitativt
ringa betydelse och står inte på långt när i rimlig proportion till de
reella sjukvårdskostnaderna.

Ett system med generella statsbidrag framstår som ett bättre alternativ.
Det skulle möjliggöra en effektivare planering av den förebyggande
vården och ersätta de korta snabba läkarbesöken med mer noggranna och
genomtänkta utredningar.

Väsentligt är också införandet av en helt kostnadsfri sjukvård.
Tolvkronan kan tyckas måttlig, men kan ha en menlig verkan för stora
grupper av människor som ofta tvingas uppsöka läkare. Bl. a. tvingas de
ofta uppsöka privatpraktiker som inte är taxebundna. Låginkomstutredningen
påvisade sambandet fattigdom — sjuklighet, vilket måste brytas.
En naturligt lösning vore att införa kostnadsfri sjukvård med samhället
som huvudman. Då skapas möjligheter för en planmässig användning av

SoU 1973:4

resurserna med sikte på en likvärdig sjukvård för samtliga medborgare.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är en dålig resursanvändning
att upprätta en omfattande administration och bokföring för
att driva in 12 kr. per läkarbesök.

Med en samhällskontrollerad sjukvård kan den öppna vården byggas ut
på ett planmässigt sätt. Varje medborgare bör få sin egen öppenvårdsläkare
att vända sig till. Dessa skall sedan hänvisa patienterna till
specialistvård. Genom en sådan organisation slipper vi ett system med
täta läkarbyten och ett felaktigt utnyttjande av specialisterna. En sådan
organisation borde också möjliggöra en effektivare läkartäthet, så att icke
akuta fall kan tas emot med tidsbeställning inom en vecka.

Med utgångspunkt från allmänläkarorganisationen skapas vidare gynnsamma
förutsättningar för organiserandet av hälsokontroller, samverkan
mellan sjukvård samt för förebyggande insatser i bostadsområdena.

Utskottet tillstyrker motionen 1973:289. Riksdagen bör således hos
regeringen hemställa om översyn angående sjukvårdens effektivisering,
organisation och inriktning, varvid i första hand följande frågor bör
behandlas, nämligen att generella statsbidrag utgår till landstingens
sjukvårdskostnader, att all sjukvård får landstingen som huvudman, att all
sjukvård görs kostnadsfri, att landstingen erhåller en i lag föreskriven skyldighet
att meddela samtliga invånare en tillfredsställande sjukvård, att utbygnaden
av den slutna vården framför allt inriktas på att tillgodose långtidssjukas,
äldres och ekonomiskt svaga patientgruppers behov, att en omedelbar
satsning görs på självmordsförebyggande verksamhet och på att
ersätta fyllerifinkningen med sjukhusvård, att den öppna vården får en
organisation där varje medborgare har en bestämd läkare att vända sig till
och att sjukvården får en mer förebyggande och offensiv inriktning.

dels att utskottets hemställan under B bort ha följande lydelse:

B. att riksdagen beträffande översyn angående sjukvårdens
effektivisering, organisation och inriktning med bifall till
motionen 1973:289 hos Kungl. Maj:t anhåller om översyn i
enlighet med vad utskottet anfört,

3. beträffande ett program för den fortsatta utbyggnaden av hälsovård
och sjukvård av herrar Carlshamre (m), Hyltander (fp), Åkerlind (m) och
Romanus (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 20 med
”Frågan om” och slutar på s. 21 med ”därför yrkandet” bort ha följande
lydelse:

Utskottet delar den i motionerna 1973:1180 och 1973:1201 framförda
uppfattningen, att stora krav ställs på politisk prioritering och
samlad långtidsplanering inom vårdsektorn. Behoven av och de tekniska
möjligheterna till offentliga insatser på vårdområdet är närmast obegränsade,
medan samhällets resurser är starkt begränsade. Det förhållandet att
bristen på läkare inte kommer att vara lika besvärande framöver gör
samtidigt, att det finns särskilt stora möjligheter att bygga ut de sektorer

SoU 1973:4

man finner vara mest angeläget att bygga ut. Detta bör utnyttjas för att
bl. a. åstadkomma en omprioritering mellan sluten vård och olika former
av förebyggande vård samt öppen vård.

En genomgripande diskussion krävs mot denna bakgrund om vårdens
framtida utbyggnad. Utskottet delar härvid den i motionerna 1973:1180
och 1973:1201 redovisade uppfattningen att det ytterst är riksdagen som
bör ta ansvaret för de prioriteringar som måste göras. Riksdagen bör få
tillfälle att besluta om ett program för hälso- och sjukvården. Alternativa
ambitionsnivåer bör presenteras, remissbehandlas och därefter ligga till
grund för demokratiska beslut. En sådan generellt fastställd långtidsplan
för vårdområdet bör ligga till grund för huvudmännens egna planer. Med
en central ramplanering skulle en bättre fördelning av vårdresurserna
kunna komma till stånd. Flaskhalsar i utbildningen skulle undvikas. En
ökad kontroll skulle skapas över den fortsatta kostnadsutvecklingen.

Programarbetet bör då det gäller de övergripande planerings- och
prioriteringsfrågorna ledas av en parlamentariskt sammansatt kommitté
med representation även för huvudmännen.

Denna kommitté bör även undersöka vilken verkan patienternas
avgifter har på sjukvårdsefterfrågan och i dessa undersökningar innefatta
effekterna av femtonkronorsreformen för läkemedel och karensdagarnas
slopande i sjukförsäkringen. I kommittén bör vidare frågor om fördelningen
av sjukvårdskostnaderna tas upp.

Det arbete som har bedrivits av främst socialdepartementets
sjukvårdsdelegation och sjukvårdskostnadsutredningen bör kunna ge ett
betydelsefullt underlag för politisk beredning och beslutsfattande på
ovannämnda områden. Det kan dock enligt utskottets mening inte ersätta
den politiska bedömningen.

Utskottet tillstyrker således motionen 1973:1180 i denna del. Därmed
tillgodoses även yrkandet i motionen 1973:1201 om ett samlat program
för den fortsatta utbyggnaden av sjukvården.

dels att utskottets hemställan under C bort ha följande lydelse:

C. att riksdagen beträffande ett program för den fortsatta

utbyggnaden av hälsovård och sjukvård med bifall till

motionen 1973:1180, såvitt nu är i fråga, och i anledning av
motionen 1973:1201, såvitt nu är i fråga, hos Kungl. Maj:t
anhåller att en utredning tillsätts i enlighet med vad utskottet
anfört,

4. beträffande tillsättande av projektgrupper för långsiktig planering

inom den förebyggande hälsovården av herrar Hyltander (fp) och

Romanus (fp) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 21 med ”Vid
prövningen” och slutar på s. 22 med ”förebyggande hälsovården” bort ha
följande lydelse:

För att det framtida vårdbehovet skall kunna nedbringas är en
målmedveten satsning på förebyggande vård nödvändig. Vårdbehov

SoU 1973:4

betingade av brister i miljö och felaktigt levnadssätt måste i görligaste
mån undanröjas. Det i det föregående nämnda utredningsarbetet på
hälsovårdsområdet synes i viss mån kunna tillgodose yrkandet i motionen
1973:1180 om tillsättande av projektgrupper för långsiktig planering
inom den förebyggande hälsovården, såvitt avser behovet att få fram
underlag för riktlinjer för arbetet på längre sikt inom detta område. När
det gäller den nuvarande verksamheten på området kan man också
konstatera att organisationen av och verksamheten inom socialstyrelsens
hälsovårdsupplysningsdelegation innefattar vissa anordningar av det slag
som begärs i motionen. Detta gäller även vid genomförandet av föreslagen
omorganisation.

Utskottet delar dock den i motionen 1973:1180 framförda uppfattningen
att satsningen på den förebyggande hälsovården är så angelägen
och bör vara av sådan omfattning att särskilda åtgärder utöver det
fortlöpande arbete som bedrivs är motiverade. Utskottet tillstyrker
därför motionens förslag att särskilda projektgrupper bör tillsättas för att
utarbeta långsiktiga planer för att nå de stora både samhällsekonomiska
och mänskliga vinster som står att nå genom en bättre förebyggande
hälsovård. I dessa projektgrupper bör enligt motionens förslag ingå
respresentanter för regeringen, riksdagen, socialstyrelsen, landstingen,
primärkommunerna, arbetsgivarna och de anställdas organisationer samt
berörda ideella föreningar och ungdomsorganisationer. Projekten skall
avse rekreations- och motionsidrotten, kostfrågor samt förebyggande
insatser beträffande narkotika, alkohol och tobak. Projektgrupperna bör
snabbt arbeta med att få fram konkreta förslag. Utskottet vill understryka
att det särskilda värdet med de föreslagna projektgrupperna i hög
grad ligger i att dessa får en bred förankring och att de kampanjer som
utarbetas förmår engagera inte minst skilda delar av organisations-Sverige.
Utskottet tillstyrker således motionen 1973:1180 i denna del.

dels att utskottets hemställan under D bort ha följande lydelse:

D. att riksdagen beträffande tillsättande av projektgrupper för
långsiktig planering inom den förebyggande hälsovården med
bifall till motionen 1973:1180, såvitt nu är i fråga, hos
Kungl. Maj:t anhåller om tillsättande av sådana projektgrupper
i enlighet med vad utskottet anfört,

5. beträffande organisatoriska modeller för vårdkontinuitet av herrar
Carlshamre (m), Hyltander (fp), Åkerlind (m) och Romanus (fp) som
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 23 som börjar med
”Beträffande yrkandet” och slutar med ”bättre vårdkontinuitet” bort ha
följande lydelse:

I anslutning till det ökade tryck på sjukvården som arbetstidsförkortningen
och enhetstaxereformen bidragit till har organisationsförändringar
genomförts i avsikt att öka sjukvårdens mottagningskapacitet. Dessa
organisationsförändringar får i stor utsträckning negativa effekter på

SoU 1973:4

kontakten mellan patient och vårdare. Den så viktiga kontinuiteten i
vården bryts genom att patienten oftast får olika läkare vid vaije besök.
Någon fast och långvarig relation mellan patient och läkare kan under
sådana omständigheter inte upprättas, vilket bl. a. försvårar en helhetssyn
på en patients situation. Det är, som framhålls i motionen 1973:1180,
starkt önskvärt, att vårdorganisationen kan fungera så att en god
patientkontakt befrämjas. Resutatet blir annars en svårberäknelig men
avsevärd samhällsekonomisk kostnadsfördyring och kvalitetsförsämring.
Utskottet tillstyrker därför det i motionen 1973:1180 framförda
yrkandet att riksdagen skall begära utarbetande av organisatoriska
modeller som medger upprätthållande av en bättre vårdkontinuitet.

dels att utskottets hemställan under E bort ha följande lydelse:

E. att riksdagen beträffande organisatoriska modeller för vårdkontinuitet
med bifall till motionen 1973:1180, såvitt nu är i
fråga, hos Kungl. Maj:t anhåller att sådana modeller utarbetas,

6. beträffande överlämnande av motionen 1973:1201 till kommunalekonomiska
utredningen av herrar Hyltander (fp) och Romanus (fp) som
anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med
”Anledning till” och slutar med ”föreligger inte” bort ha följande
lydelse:

Beträffande frågan om överlämnande av motionen 1973:1201 till
kommunalekonomiska utredningen får utskottet framhålla följande.

Även om olika konkreta åtgärder såsom t. ex. nivåstrukturering,
organiserandet av s. k. jourcentraler, inrättande av fler ordinarie läkartjänster,
understödjande av bl. a. flerläkarstationer, samordning av
sjukvården och socialvården i många fall kan förbättra den svåra
sjukvårdssituationen, är det ändå osannolikt att situationen på ett
radikalt sätt skulle förbättras, om inte ökade resurser ställs till sjukvårdens
förfogande. De totala sjuk- och hälsovårdsinsatserna uppgår för
närvarande till knappt åtta procent av bruttonationalprodukten. För
närvarande läggs en stor del av de nya resurserna på den öppna vården för
att därigenom avlasta den slutna vården. Med hänsyn till de nya
vårdmöjligheter som åstadkoms genom de ökade medicinska kunskaperna
är det emellertid också väsentligt, att ökade resurser ges till den slutna
sjukvården för att alla svårt sjuka skall få bästa möjliga vård och största
möjliga personliga integritet. Det är i längden oförsvarligt, att allvarligt
sjuka människor icke kan få adekvat vård eller får vänta under lång tid på
att få det. För att säkra den nödvändiga utbyggnaden av den framtida
sjukvården måste staten ta sin del av kostnaderna för sjukvården. Detta
bör beaktas av kommunalekonomiska utredningen. Motionen 1973:1201
bör därför överlämnas till denna utredning för beaktande i denna del vid
det fortsatta utredningsarbetet.

SoU 1973:4

dels att utskottets hemställan under G bort ha följande lydelse:

G. att riksdagen beträffande överlämnande av motionen
1973:1201 till kommunalekonomiska utredningen ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört.

GOTAB 73 3443 S Stockholm 1973