Socialutskottets betänkande nr 2 år 1973

SoU 1973:2

Nr 2

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner angående semesterlagstiftningen.

Motionsyrkandena

1) I motionen 1973:164 av fru Nordlander m. fl. (vpk) har hemställts
att riksdagen för sin del beslutar om omedelbart slopande av kvalifikationskravet
på åtta dagar för semester och att anställda berättigas till
semester i förhållande till arbetad tid.

2) I motionen 1973:291 av herr Hjorth m. fl. (s) har hemställts att
riksdagen i förslag till Kungl. Maj:t hemställer om att semesterutredningen
i sitt arbete särskilt beaktar behovet av längre semesterledighet för
gruvarbetarna underjord.

3) I motionen 1973:431 av herr Hermansson m. fl. (vpk) har hemställts
att riksdagen uttalar sig för en ändring av gällande semesterlagstiftning,
innebärande en till 30 dagar förlängd betald semester och
hemställer hos regeringen att skyndsamt utarbeta förslag om härav
föranledda lagtextändringar.

4) I motionen 1973:900 av herr Bergqvist (s) och fru Gradin (s) har
hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en översyn av semesterlagens
bestämmelser om kvalificeringstid vid privilegierad frånvaro med
sikte på en utökning av antalet dagar som kvalificerar till semester.

5) I motionen 1973:1177 av herrar Hagberg (vpk) och Hallgren (vpk)
har hemställts att riksdagen uttalar sig för följande ändringar och tillägg i
semesterlagen och hos regeringen hemställer om utarbetandet av erforderlig
lagtext:

a) att 10 § semesterlagen ändras så att den föreskriver semester under
månaderna juni, juli och augusti och att undantag från denna tid kan
göras därest de lokala parterna på arbetsmarknaden så överenskommer,

b) att den anställde skall kunna tillgodogöra sig ränteinkomster på sin
semesterlön och semesterersättning i enlighet med vad i motionen
anförts,

c) att de i skiftschemat ingående fridagarna under semestern för
arbetare i kontinuerligt skiftarbete frånräknas som semesterdagar.

Gällande bestämmelser

I vårt land har sedan 1938 funnits lagstadgad semesterrätt för
arbetstagare. Förmånerna har efter hand förbättrats. Den nuvarande
semesterlagen är från år 1963. Genom lagen genomfördes 4-veckorssemestern.

1 Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 2

SoU 1973:2

Lagen är tillämplig på alla arbetstagare i allmän och enskild tjänst med
undantag för familjemedlemmar och sådana som endast uppbär andel i
vinst. Semesterlagens regler är i allmänhet tvingande på så sätt, att avtal
om för arbetstagare sämre förmåner än lagen föreskriver inte får träffas. I
vissa avseenden gäller dock avtalsfrihet. Till en del är avvikelser tillåtna
endast i form av kollektivavtal med huvudorganisation på arbetstagarsidan.

Semesterförmånerna är av tre slag, nämligen dels semester, dvs.
ledighet med lön, kallad semesterlön, dels särskild semesterlön för
okontrollerade arbetstagare, dels semesterersättning, som utgår i samband
med anställnings upphörande.

Semesterns längd

Enligt 7 § semesterlagen utgår semester med två dagar för varje månad
av kvalifikationsåret (intjänandeåret), under vilken arbetstagaren för
arbetsgivarens räkning utfört arbete i minst femton dagar. Den som under
en kalendermånad arbetat kortare tid men minst åtta dagar får
tillgodoräkna sig en semesterdag. En arbetstagare som är anställd hela
året har alltså rätt till 24 dagars semester eller — eftersom i semestern inte
inräknas söndagar — i princip fyra veckor.

Som inledningsvis angivits är lagstiftningen en minimilagstiftning.
Arbetstagare kan alltså genom avtal tillförsäkra sig bättre förmåner än
vad lagen föreskriver. Särskilt i fråga om semesterns längd är sådana avtal
inte ovanliga.

I enlighet med det anförda har en del tjänstemannagrupper genom
kollektivavtal tillförsäkrats längre semester än fyra veckor. Det gäller
främst de statligt och kommunalt anställda. För arbetstagare som inte är
tjänstemän har det hitintills varit ovanligt med avtal som ger längre
semester än lagens minim iföreskrift.

Statligt anställda tjänstemän som omfattas av allmänt avlöningsavtal
för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) har semestern differentierad
i förhållande till lönegrad och levnadsålder. Det antal vardagar årssemestern
omfattar framgår av följande uppställning. De inom parentes angivna
talen avser månadslön år 1973 i ortsgrupp 4.

Lönegrad	-29 år	Levnadsålder 30-39 år	40 år-
A 1-9	(2 037 kr.) 24	27	30
A 10-20	(3 278 kr.) 27	30	33
A 21-	(3 443 kr. eller högre) 33	36	40

Aspiranter och extra tjänstemän med kortare anställningstid än 6
månader har 24 dagars semester. Om semestern till stor del tas ut under
vinterhalvåret ökas antalet semesterdagar med högst tre.

Vid årsskiftet 1971/72 fördes flertalet arbetare i statens tjänst över till
tjänstemannaanställning. Enligt kungörelsen (1971:940) om tjänsteman -

SoU 1973:2

naanställning för arbetstagare hos staten skall med vissa undantag
arbetstagare hos staten fr. o. m. den 1 januari 1972 anställas som
tjänsteman. För vissa tjänstemän, huvudsakligen sådana som tidigare haft
arbetaranställning vid de affärsdrivande verken samt myndigheter inom
försvaret, karolinska sjukhuset, statens vägverk, sjöfartsverket och arbetsmarknadsstyrelsen,
är avlöningsförmånerna bestämda genom avlöningsavtal
för statliga tjänstemän med R-tjänster (AST-R). Löneförmånerna
enligt AST-R är i huvudsak desamma som enligt AST.

Kommunalt anställda tjänstemän har semester beräknad enligt ett
system som påminner om det statliga.

Kommunalanställda arbetstagare som inte är tjänstemän har semesterns
längd beräknad på samma sätt som gäller för tjänstemän i
motsvarande löneläge.

På den enskilda sektorn av arbetsmarknaden förekommer differentierade
semestertider för vissa tjänstemannagrupper. Det viktigaste avtalet är
det som Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) har med Svenska industritjänstemannaförbundet
(SIF), Sveriges arbetsledarförbund (SALF) och
Sveriges civilingenjörförbund (CF). Antalet semesterdagar är beroende av
tjänstemannens lön men däremot inte av tjänstemannens ålder.

Antalet tjänstemän på den enskilda sektorn som har längre semester
än fyra veckor är relativt litet.

Genom en särskild lag likaledes från 1963 har vissa arbetstagare med
radiologiskt arbete tillerkänts rätt till längre semester. För sådana
arbetstagare utgår semester med tre dagar för varje kalendermånad av
kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning i
minst femton dagar utfört radiologiskt arbete, vari arbetstagaren utsatts
för joniserande strålning i sådan utsträckning att menlig inverkan därav
kan befaras.

Arbetarskyddsstyrelsen, som har att på begäran av domstol eller den
vars rätt berörs avgöra huruvida visst arbete är sådant som avses i lagen,
har funnit att lagen ej är tillämplig på gruvarbete under jord.

Närmare angående intjänandereglerna

I föregående avsnitt har angivits att enligt semesterlagen arbete under
8—14 dagar i en månad ger rätt till en dags semester och arbete under 15
eller fler dagar i en månad berättigar till två dagars semester. Antalet
arbetade dagar behöver inte vara sammanhängande utan kan utgöra olika
perioder under kalendermånaden. Med arbetad dag förstås inte bara full
arbetsdag utan även sådan dag, då arbetstagaren endast en del av dagen,
exempelvis någon eller några timmar, haft arbete för arbetsgivarens
räkning. Den som arbetar en timme dagligen i åtta dagar under en månad
är således berättigad till semester men däremot inte den som arbetar sju
hela dagar i en månad.

Principen att semesterrätten grundas på arbete har i semesterlagen
uppmjukats genom regler i 7 § som inom angivna gränser jämställer
frånvaro av vissa anledningar med utfört arbete. De privilegierade

1* Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 2

SoU 1973:2

frånvaroanledningarna är — förutom semester — yrkesskada, sjukdom,
havandeskap, militärtjänstgöring och civilförsvarstjänstgöring. I fråga om
frånvaro på grund av havandeskap innebär reglerna att sådan frånvaro
under tillhopa högst 90 dagar jämställes med tid under vilken arbetstagaren
utfört arbete. Reglerna om privilegiering av sjukdom har den
innebörden att frånvaro på grund av sjukdom under tillhopa högst 90
dagar av ett kvalifikationsår skall berättiga till semester oavsett sjukdomens
orsak och att sjukdom utöver 90 dagar skall beaktas såsom
semesterkvalificerande, om sjukdomen har sin grund i yrkesskada. Av
reglernas konstruktion följer att den arbetstagare som är frånvarande från
arbetet på grund av sjukdom i exempelvis sju månader av ett år, varav de
sista fyra månaderna till följd av yrkesskada, äger tillgodoräkna sig hela
frånvarotiden såsom kvalifikationstid, medan den arbetstagare som är
frånvarande under lika lång tid, varav de första fyra månaderna på grund
av yrkesskada och återstoden på grund av vanlig sjukdom, inte får
tillgodoräkna sig mer än den förstnämnda sjukdomsperioden.

Om semesterberäkning vid söndagsarbete

1 syfte att ge arbetstagarna rätt till minst fyra veckors ledighet har i
8 § semesterlagen föreskrivits, att söndagar inte skall inräknas i semestern.
Ej heller inräknas däri helgdagar, om semestern utgår med mindre
antal dagar i följd än sex. Sedvanliga fridagar inräknas däremot i
semestern. Arbetstagare med söndagsarbete är jämlikt 8 § andra stycket
tillförsäkrade ledighet på söndag, som infaller under eller omedelbart
efter semestern, ehuru sådan dag ej skall inräknas i semestern. Motsvarande
regel gäller för helgdag, som ej skall räknas som semester. Däremot
skall vid söndagsarbete sådana som kompensation utgående fridagar, vilka
infaller under semesterledigheten, räknas såsom semesterdagar.

Om semesterns förläggning

10 § semesterlagen stadgar, att arbetsgivaren äger bestämma när
semestern skall utgå men innehåller dessutom en rekommendation, enligt
vilken semestern, om arbetstagaren inte begär annat, såvitt möjligt bör
förläggas till sommartid. Enligt samma paragraf skall semestern, om ej
annat överenskoms, utgå i ett sammanhang. Då semestertiden överstiger
24 dagar får dock semestern även utan arbetstagarens samtycke förläggas
till två perioder, av vilka den ena skall utgöra minst 24 dagar.

Bestämmelser om semesterlön m. m.

Enligt 3 § semesterlagen skall arbetstagaren under semestern åtnjuta
lön (semesterlön). I 12 § är föreskrivet att för den som har tidlön
beräknad för vecka eller längre tidsenhet är semesterlönen lika med den
vanliga lönen. För övriga anställda, exempelvis sådana som avlönas genom
timlön, ackord eller provision, är semesterlönen nio procent av arbetsta -

SoU1973:2

garens sammanlagda arbetsinkomst i anställningen under kvalifikationsåret.
Regeln innebär i vissa situationer att i inkomstunderlaget för
beräknande av semesterlön kommer att ingå dagar vilka ej medför rätt till
semesterledighet. En timavlönad som arbetar 25 mars—7 maj har
kvalificerat sig till två semesterdagar (för april) men får semesterlön
beräknad för hela anställningstiden. Enligt 14 § skall semsterlön utbetalas
till arbetstagaren i samband med semestern såvida inte överenskommelse
om annat träffas i kollektivavtal.

En grupp arbetstagare har rätt till semesterlön utan att kvalificera sig
genom att arbeta en viss tid per månad. Det gäller de s. k. okontrollerade
arbetstagarna, dvs. arbetstagare som utför arbetet i hemmet eller eljest
utan arbetsgivarens direkta övervakning. Sådana arbetstagare har inte
någon i lagen inskriven rätt till semesterledighet. Däremot skall de erhålla
särskild semesterlön (4 §). Så snart en okontrollerad arbetstagare intjänat
någon lön har han därmed också intjänat rätt till 9 procent i procentuellt
tillägg, den särskilda semesterlönen (16 §). Särskild semesterlön skall
utbetalas till arbetstagaren senast den 30 juni näst efter kvalifikationsåret
eller, om kvalifikationsåret utlöper efter den 30 april, senast två månader
efter kvalifikationsårets utgång (16 §).

Arbetstagare, som när han slutar sin anställning inte fått ut den
semester han har tjänat in, har enligt 5 § semesterlagen rätt till
semesterersättning. Semesterersättningen är en kontant ersättning motsvarande
semesterlönen och skall i princip beräknas efter samma grunder
som denna (18 §). Semesterrätt för korttidsanställda kommer i praktiken
att innebära enbart rätt till semesterersättning. Genom denna kontanta
ersättning får de möjligheter att utan förlust bereda sig ledighet.
Semeserersättning skall utbetalas inom en vecka från utgången av det
kalenderkvartal, varunder anställningen upphört eller, om anställningen
varat minst tre månader, inom en vecka från det anställningen upphörde
(19 §).

Motionerna

Motionen 1973:164

I motionen framhålls att deltidsarbete tenderar att bli allt vanligare
och öka i omfattning särskilt bland kvinnor. Motionärerna påpekar att
den nuvarande utvecklingen kan förmodas medföra att allt fler anställda
kommer att arbeta på gränsen till åtta dagar per månad och därigenom gå
miste om sina sociala förmåner. Motionärerna anser det berättigat att
deltidsarbetande i fråga om bl. a. semester jämställs med heltidsarbetande.

Motionen 1973:291

Motionärerna framhåller att gruvarbete under jord är av sådan art att
dess utövare i större utsträckning än andra arbetstagare utsätts för

SoU 1973:2

hälsorisker. Enligt motionärerna kan en längre tids vila från sådant arbete
ur medicinsk synpunkt vara ett utmärkt sätt att reparera de skador som
orsakas genom inandning av olika sorts gaser och i övrigt osunda
arbetsförhållanden. Motionärerna anser sex veckors semester lika berättigad
för gruvarbete underjord som för radiologiskt arbete.

Motionen 1973:431

I motionen anförs att utvecklingen inom produktionslivet innebär en
allt snabbare press och förslitning av människorna samt att åldersgränsen
för utslagning från arbetslivet flyttas stadigt nedåt. Enligt motionärerna
skulle en förlängd semester göra det lättare för arbetstagarna att uthärda
förhållandena på arbetsplatsen samt tillsammans med förbättringar av
arbetsmiljön och arbetsförhållandena bilda ett verksamt medel för
beredande av drägligare arbetsvillkor.

Motionen 1973:900

I motionen framhålls att den som varit sjuk under en längre tid under
kvalifikationsåret som regel har minst lika stort semesterbehov som sina
friska arbetskamrater. Motionärerna anser att samma behov föreligger för
den som varit havandeskapsledig. Motionärerna påpekar vidare att det är
otillfredsställande att ordningsföljden mellan yrkesskador och annan
sjukdom skall ha betydelse vid semesterberäkningen. Motionärerna
framhåller att en ökning av antalet privilegierade frånvarodagar till 180
skulle innebära en betydelsefull förbättring och samtidigt minska
samordningsproblemen mellan yrkesskada och annan sjukdom.

Motionen 1973:1177

Motionärerna anser att arbetsgivarens rätt att bestämma om förläggningen
av semestern strider mot den ökande demokratiseringen av
arbetslivet. En lagstadgad rätt till semester under juni - augusti månader
skulle enligt motionärerna stärka arbetstagarnas ställning. I motionen
framhålls vidare att det är oskäligt att arbetsgivarna skall få tillgodogöra
sig räntan på de semesterersättningar som intjänats under kvalifikationsåret.
Enligt motionärerna bör räntan i stället tillgodoföras
arbetstagarna. Slutligen påpekar motionärerna att semesterlagen ej bör
vara så utformad att arbetstagarna under semestern går miste om de
förmåner i form av fridagar, som tillerkänts dem som kompensation för
skiftarbete.

Historik

Semesterns längd

Enligt 1938 års semesterlag var årssemestem i princip 12 vardagar.

SoU 1973:2

År 1945 antogs en ny semesterlag, som i flera avseenden innebar
förbättringar för arbetstagarna. I fråga om semesterns längd kvarstod
dock den tidigare regeln om 12 vardagar. Redan 1946 ändrades
emellertid reglerna om semesterns längd. Arbetstagare som inte uppnått
18 år fick rätt till tre veckors semester. Genom en särskild lag om
förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete utsträcktes semestern till tre veckor även för gruvarbetare,
nattarbetare och mörkrumsarbetare. För arbetstagare i radiologiskt
arbete bestämdes semestertiden till sex veckor. Som skäl för
differentieringen av semestertiden anfördes arbetarskyddssynpunkter.

Frågan om en generell förlängning av den lagstadgade semestern till tre
veckor togs upp i riksdagen år 1947. Efter utredning infördes vid 1951
års riksdag tre veckors semester för alla arbetstagare. De särskilda
förmånerna för ungdomar, gruvarbetare, nattarbetare och mörkrumsarbetare
försvann därmed. Som grund härför åberopades att den tidigare
differentieringen av semestertiden varit ett provisorium i avvaktan på den
allmänna treveckorssemesterns genomförande, varför skäl inte ansågs
föreligga för en ökning av semestertiden för de arbetstagare som redan
åtnjöt tre veckors semester.

År 1960 tillsattes en kommitté (1960 års semesterkommitté) som år
1962 i betänkandet ”Ny semesterlag” (SoU 1962:44) lade fram det
förslag som ligger till grund för vår nuvarande semesterlagstiftning.
Lagstiftningen, som trädde i kraft den 1 juli 1963, innebar bl. a. att
semestern utökades till fyra veckor.

I motion till 1972 års riksdag framställdes enahanda yrkande om
förlängning av semestern som i den nu aktuella motionen 1973:431.
Socialutskottet, som i sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU
1972:19) avstyrkte motionen, anförde bl. a. följande:

Frågan om en ytterligare förlängning av den lagstadgade semestern är -liksom då det gäller en fortsatt förkortning av arbetstiden - inte i första
hand att se som en arbetarskyddsfråga utan främst en fråga om
samhällsekonomisk prioritering. Utskottet kan inte biträda förslaget i
motionen om att lagstiftningsvägen införa ytterligare en semestervecka
och därigenom i motsvarande mån minska utrymmet för andra förbättringar
för arbetstagarna.

Semsterförmåner för deltidsarbetande

Riksdagen har ettvart av åren 1969-1972 behandlat motioner med
samma syfte som den nu aktuella motionen 1973:164. Vid 1971 års riksdag
hemställde socialutskottet i sitt betänknade SoU 1971:26 att riksdagen hos
Kungl. Maj:t skulle hemställa om översyn av reglerna om
semesterförmåner för deltids- och korttidsanställda, vilket blev riksdagens
beslut. Vid 1972 års riksdag avstyrkte utskottet i betänkandet SoU
1972:19 bifall till den då föreliggande motionen under hänvisning till att
socialministern förutskickat att en prövning av frågan skulle komma till
stånd.

1** Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 2

SoU1973:2

Privilegierad frånvaro

Enligt 1938 års semesterlag jämställdes i kvalifikationshänseende med
arbetad dag bl. a. sådan dag då arbetstagaren varit oförmögen till arbete på
grund av däri inträffat olycksfall eller sådan däri ådragen sjukdom, som
avsågs i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. 1945 års
semesterlag innebar inte någon förändring härutinnan. Däremot upptog
1945 års lag att jämväl frånvaro under sammanlagt högst tolv veckor på
grund av havandeskap skulle anses som privilegierad tid. I prop. 1945:273
med förslag till lagen uttalade föredragande departementschefen, att vissa
skäl kunde anföras för att, åtminstone i någon utsträckning, privilegiera
även vanlig sjukdomstid. Man kunde å andra sidan inte bortse från
uppfattningen att semestern är att anse såsom en genom arbete intjänad
förmån samt att en sådan utsträckt privilegiering skulle medföra ökad
ekonomisk belastning för arbetsgivarna och därigenom större risk för
uppsägning från dessas sida.

Under slutet av 1940-talet och början av 1950-talet framfördes vid
upprepade tillfällen i riksdagen kravet att vanlig sjukdomstid skulle i
någon utsträckning kvalificera till semester (se SOU 1962:44 s. 83).
Frågan fick förnyad aktualitet sedan 1953 års riksdag fattat beslut om
samordning av lagen om allmän sjukförsäkring och en ny obligatorisk
yrkesskadeförsäkring. Samordningen innebar, att personer, som var både
sjukförsäkrade och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, i händelse av
yrkesskada skulle äga uppbära ersättning från yrkesskadeförsäkringen
först sedan en viss tid, samordningstid, gått till ända. Under denna tid
skulle sjukhjälp utgå enligt sjukförsäkringslagens regler på samma sätt
som vid sjukdom i allmänhet. Samordningstiden omfattade tiden till och
med nittionde dagen efter olycksfallsdagen, då yrkesskadan orsakats av
olycksfall, och eljest efter den dag skadan yppades. Samordningen
innebar att praktiskt taget alla yrkesskador av kortare varaktighet än 90
dagar — över 90 procent av alla yrkesskador — helt utmönstrades från
yrkesskadeförsäkringen och överfördes till sjukförsäkringen, med följd
att man i dessa fall som regel inte behövde pröva om skadan härrörde
från den skadades arbete eller ej. Av dessa samordningsregler följde att
semesterlagen i det här aktuella hänseendet inte i samma utsträckning
som ditintills kunde bygga på yrkesskadeförsäkringen. För det alldeles
övervägande flertalet fall skulle detta innebära att frågan om sambandet
mellan sjukdom och arbete måste utredas och avgöras i semesterärendet.
Detta skulle, som anförts i en år 1953 inom socialdepartementet
utarbetad promemoria, komma att medföra stora besvärligheter, som
emellertid skulle försvinna om alla sjukdomar i semesterlagen behandlades
lika under samordningstiden. Sedan i promemorian utförligt diskuterats
huruvida och i vilken omfattning en privilegiering av även vanlig
sjukdomstid borde ske anfördes i promemorian följande.

Det förefaller därför som om den bästa lösningen av förevarande
problem vore att — efter danskt och norskt mönster — i semesterhänseende
privilegiera frånvarotid som hänför sig till vanlig sjukdom upp till

SoU 1973:2

högst sammanlagt 90 dagar under varje kvalifikationsår. Den omständigheten,
att privilegieringen utsträckes att avse även vanlig sjukdom, synes
ej få föranleda att frånvaro på grund av sjukdom, som föranletts av
yrkesskada, behandlas ofördelaktigare än för närvarande. Beträffande
sådan frånvarotid bör alltså även i fortsättningen gälla att privilegieringen
icke är tidsbegränsad.

Vad senast anförts leder emellertid till att man i enstaka fall i ett
semesterärende kan behöva draga gränsen mellan yrkesskada och annan
sjukdom, dvs. avgöra om en skada föranletts av olycksfall i arbetet eller
på väg till eller från arbetet eller om en sjukdom är att anse såsom
yrkessjukdom i yrkesskadeförsäkringslagens mening. Så måste nämligen
ske om en arbetstagare under kvalifikationsåret på grund av sjukdom
redan varit frånvarande från arbetet 90 dagar och senare under året
drabbas av en ny sjukdom, som ej utgör fortsättning av den tidigare
sjukdomen utan är medicinskt sett fristående från denna. Från dessa
undantagsfall torde man emellertid kunna bortse.

I prop. 1954:46 om bl. a. ändring av semesterlagen, som bifölls av
riksdagen, föreslogs i enlighet med departementspromemorian att all
sjukdomstid upp till sammanlagt högst 90 dagar under varje kvalifikationsår
skulle få räknas som semesterkvalificerande samt att sjukdomstid
som inföll efter dessa 90 dagar skulle vara semesterkvalificerande — i
likhet med vad tidigare gällt — endast om sjukdomen föranletts av
yrkesskada. De nya bestämmelserna trädde i kraft samtidigt med
samordningsreglerna.

I en motion till 1961 års riksdag anfördes samma synpunkter, som i
den i detta betänkande behandlade motionen 1973:900, nämligen att det
saknas skäl att semesterrätten skall påverkas av ordningsföljden mellan
sjukdom och olycksfall.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande 1961:14 över 1961 års motion
anförde andra lagutskottet att några bärande skäl för en sådan ordning
som gällde i detta hänseende, sett från de synpunkter semesterlagstiftningen
hade att tillgodose, knappast torde kunna anföras. Utskottet fann
det därför lämpligt, att ifrågavarande bestämmelse gjordes till föremål för
översyn av 1960 års semesterkommitté.

1 sitt betänkande Ny semesterlag (SoU 1962:44) diskuterade 1960 års
semesterkommitté mycket utförligt frågan om den semesterkvalificerande
sjukdomstiden. I prop. 1963:68 med förslag till lag om semester,
m. m. lämnas följande sammanfattning av kommitténs överväganden.

De nuvarande reglerna om privilegiering av sjukdomstid har,
erinrar kommittén, den innebörden att frånvaro på grund av sjukdom
under tillhopa högst 90 dagar av ett kvalifikationsår berättigar till
semester oavsett sjukdomens orsak och att sjukdom utöver 90 dagar skall
beaktas såsom semesterkvalificerande, om sjukdomen har sin grund i
yrkesskada. Av reglernas konstruktion följer, påpekar kommittén vidare,
att den arbetstagare som är frånvarande från arbetet på grund av sjukdom
i exempelvis sju månader av ett år, varav de sista fyra månaderna till följd
av yrkesskada, äger tillgodoräkna sig hela frånvarotiden såsom kvalifikationstid,
medan den arbetstagare som är frånvarande under lika lång tid,
varav de första fyra månaderna på grund av yrkesskada och återstoden på
grund av vanlig sjukdom, inte får tillgodoräkna sig mer än den

SoU1973:2

förstnämnda sjukdomsperioden.

I anslutning till detta påpekande ställer kommittén frågan om det låter
sig göra att införa en rättvisare ordning, så att 90 dagars frånvaro om året
på grund av vanlig sjukdom alltid skall grunda semesterrätt oavsett när
under året sjukdomen inträffar och oavsett om arbetstagaren samma år
varit sjuk även på grund av yrkesskada.

Den ifrågavarande 90-dagars bestäm melsén i semesterlagen måste, säger
kommittén, ses mot sin historiska bakgrund. Ursprungligen var endast
frånvaro på grund av yrkesskada semesterkvalificerande. Den nuvarande
regeln tillkom i samband med 1954 års lagstiftning om samordning av
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Denna samordning innebär
att den sjuke, även i yrkesskadefallen, under de första 90 dagarna av sin
sjukdom får sjukhjälp uteslutande från sjukförsäkringen och att hjälpen
från yrkesskadeförsäkringen träder in först sedan 90-dagarstiden gått till
ända. Praktiskt sett betyder samordningen från socialförsäkringsorganens
synpunkt att det vid sjukdomsfall, som kan vara orsakade av yrkesskada,
inte finns något behov av att pröva sjukdomsorsaken med mindre
sjukdomen varar en längre tid. Då semesterlagens 90-dagarsbestämmelse
infördes åberopades såsom ett av skälen härför att man ville undvika att
sjukdomsorsaken skulle behöva fastställas i korttidsfallen enbart med
hänsyn till den sjukes semesterrätt. Bidragande var också önskemål att
vidga semesterrätten för dem som varit sjuka under en del av kvalifikationsåret.

Från riksförsäkringsverket har kommittén inhämtat, att samordningen
mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen medfört en högst
betydande arbetsbesparing inte bara för socialförsäkringsorganen utan
också för arbetsgivarna. I praxis förfar arbetsgivarna — på verkets
tillskyndan — på det viset att de omgående till riksförsäkringsverket eller
vederbörande socialförsäkringsbolag anmäler inträffad sjukdom som kan
misstänkas vara en yrkesskada. Anmälningen föregås emellertid inte av
någon närmare undersökning. Varken verket eller arbetsgivaren gör någon
undersökning av sjukdomsorsaken förrän samordningstiden utlöpt.

Kommittén har kommit till den uppfattningen att den eftersträvade
större rättvisan inte kan uppnås utan att man spolierar de betydande
praktiska fördelar som är förenade med 90-dagarsregeln. Enda utvägen
synes nämligen vara att i semesterlagen helt skilja mellan sjukdom som
föranletts av yrkesskada och annan sjukdom. Enligt kommitténs uppfattning
torde detta leda till att arbetstagare, som drabbas av sjukdom, i en
helt annan utsträckning än hittills varit vanligt, skulle påkalla utredning
om att sjukdomen föranletts av yrkesskada, eftersom det skulle ligga i
arbetstagarens intresse att i görlig mån ”spara” det antal dagar, som vid
vanlig sjukdom kvalificerar till semester. Med hänsyn härtill och till att
yrkesskadeförsäkringens framtid f. n. är oviss har kommittén funnit sig
böra avstå från att föreslå ändring i bestämmelserna om sjukdomstid som
kvalifikationsgrund för semester.

Departementschefen var inte beredd frångå kommitténs ståndpunktstagande.
Även riksdagen anslöt sig till kommitténs förslag; i andra
lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande (2LU 1963:40) avstyrktes
motioner om att kvalifikationsreglerna skulle ändras på så sätt att
sjukdom under 90 dagar om året blev semesterkvalificerande oavsett om
sjukdomen inträffade före eller efter en frånvaro på grund av yrkesskada
under samma år.

Beträffande semesterkvalificerande frånvaro på grund av havandeskap
infördes genom 1963 års semesterlag den förändringen att frånvarotiden

SoU 1973:2

bestämdes till 90 dagar i stället för som tidigare tolv veckor. Syftet
härmed var att ernå en likartad behandling i semesterhänseende av
sjukdom och havandeskap.

Den i semesterkommitténs betänkande åsyftade utredningen angående
yrkesskadeförsäkringen, yrkesskadeutredningen, avgav sitt betänkande
1966 (SOU 1966:54). Utredningen föreslog att samordningen mellan
sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna skulle utsträckas till att omfatta hela
sjukdomstiden. Förslaget ledde inte till lagstiftning i denna del (jfr prop.
1966:147).

Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 april 1971 tillkallade chefen
för socialdepartementet sakkunniga som skall göra en översyn av
yrkesskadeförsäkringen m. m.

1 en motion till 1971 års riksdag anfördes samma synpunkter som i
den nu aktuella motionen 1973:900, nämligen att det saknas skäl att
semesterrätten skall påverkas av ordningsföljden mellan sjukdom och
yrkesskada.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU 1971:26) avstyrkte
socialutskottet motionen. Utskottet anförde härvid följande:

Socialutskottet kan helt ansluta sig till den bedömning som ligger
bakom motionskravet, nämligen att det hade varit önskvärt att man
genom ändring i semesterlagen kunde få en regel så att åtminstone i viss
utsträckning sjukdom alltid skulle grunda semesterrätt oavsett om
sjukdomen inträffade före eller efter en yrkesskada. Man skulle härigenom
undanröja en regel som för arbetstagarna i gemen måste framstå som
orättvis. Den utförliga redovisning som lämnats i det föregående visar
emellertid att en lösning av frågan för närvarande inte torde kunna nås
utan att man skapar betydande nackdelar i andra avseenden. Utskottet
vill dock erinra om att efter Kungl. Maj:ts bemyndigande tidigare i år en
ny utredning rörande yrkesskadeförsäkringen tillkallats. Denna utredning
torde vara oförhindrad att ta upp motionsfrågan till närmare prövning.
Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet motionsyrkandet.

Semesterberäkning vid söndagsarbete

Den princip som ännu gäller i fråga om beräkning av semester vid
söndagsarbete tillkom genom 1945 års semesterlag. Regeln, som föreslogs
av 1942 års semesterkommitté, blev under remissbehandlingen av
kommitténs betänkande (SOU 1944:59) föremål för viss kritik. Föredragande
departementschefen ansåg emellertid i prop. 1945:273 att kommittéförslaget
måste anses utgöra en tillfredsställande lösning på ett
synnerligen besvärligt tekniskt problem.

Vid såväl 1965 sorn 1966 års riksdag förelåg motioner med yrkande
att fridagar som infaller under semestern inte skall inräknas i denna.

Andra lagutskottet föreslog i sina av riksdagen godkända betänkanden
(2LU 1965:19 och 1966:5) avslag å motionerna.

Vid 1972 års riksdag upprepades ifrågavarande motionsyrkande.
Socialutskottet avstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande (SoU
1972:19) motionen samt anförde därvid bl. a. följande:

SoU1973:2

Reglerna om beräknande av semester för arbetstagare med kontinuerligt
skiftarbete skall liksom huvudregeln om beräknande av semester ge
fyra veckors ledighet. Det kan för de kontinuerligt skiftarbetande ibland
inträffa att inom en semesterperiod faller fler dagar, som enligt
arbetstidsschemat normalt skulle utgöra fridagar, än som motsvarar
antalet söndagar, vilket upplevs som en förlust av ledighetsdagar. För
flertalet berörda arbetstagare torde emellertid — som framhållits då
riksdagen flera gånger tidigare prövat den fråga som här är aktuell — den
bristande överensstämmelsen mellan söndagar och fridagar efter hand
utjämnas. Problemet med sådana variationer synes enligt utskottets
mening bäst lämpade för en reglering avtalsvägen. Utskottet anser därför
att det inte finns skäl att inta annan ståndpunkt i denna fråga än vad
riksdagen gjort tidigare, nämligen att en ändring i lagstiftningen inte är
påkallad för att lösa frågan.

Semesterns förläggning

I ett motionspar till 1970 års riksdag begärdes utredning om ändring av
semesterlagen i syfte att arbetsgivarens rätt att utan arbetstagarens
samtycke bestämma tiden för semesterns förläggning skulle begränsas till
perioden den 1 maj—den 30 september.

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande
(2LU 1970:12) motionerna.

Motionsyrkandet upprepades vid 1972 års riksdag. Socialutskottet,
som i sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU 1972:19) avstyrkte
bifall till motionsyrkandet, anförde bl. a. följande:

Vid tillkomsten av såväl 1938 som 1945 års semesterlagstiftning
behandlades frågan om införande av en viss obligatorisk semestertid.
Tanken avvisades med hänvisning främst till de vidsträckta undantag för
skilda verksamhetsområden som en sådan regel skulle nödvändiggöra.
Som exempel härpå nämndes såväl hela yrkesområden — såsom jordbruket
och sjöfarten — som säsongbetonade och andra företag, för vilka
semesterns förläggning till sommartiden skulle vålla besvärligheter.

Vad sålunda anförts är enligt utskottets mening alltjämt bärande. Det
bör tilläggas att åtskilliga arbetstagare som nu sprider ut sin semester
under året skulle förlora möjligheten härtill, om semestern måste tas ut
under sommarmånaderna. De nuvarande bestämmelserna har möjliggjort
att befogade önskemål om semesterns förläggning från såväl arbetsgivare
som arbetstagare kunnat tillgodoses i rimlig omfattning genom att
bestämmelserna skapar en förhandlingssituation, där arbetstagaren har
rätt att kräva odelad semester men arbetsgivaren har rätt att bestämma
tiden för semestern. Detta hindrar inte att det kan finnas skäl att ta upp
frågan huruvida semesterlagens regler i dessa avseenden kan behöva
modifieras. Den nordiska ämbetsmannakommittén har föreslagit att ett
medinflytande i fråga om bestämmandet av tidpunkten för semestern bör
garanteras arbetstagarna på det sättet att föreskrifter om samråd mellan
arbetsgivare och arbetstagare före semesterns förläggning intas i lagstiftningen.
Socialministern har förutskickat en prövning av ämbetsmannautskottets
olika förslag. Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet
motionen i denna del.

SoU 1973:2

Semesterlön

Den kommitté, vars arbete kom att ligga till grund för 1945 års
semesterlag — 1942 års semesterkommitté — ifrågasatte vid behandlingen
av frågan om semester för korttidsanställda arbetstagare om det inte i och
för sig vore mest rättvist och rationellt med ett semestersystem sorn, så
långt tekniskt var möjligt, medgav arbetstagarna rätt att för semester
tillgodoräkna all arbetad tid. Ett sådant system skulle vara semesterkassan,
som innebär att arbetsgivaren för vaije tidsenhet utfört arbete
inlevererar ett belopp. Vederbörande arbetstagare får sedan i samband
med ledighet lyfta det belopp som motsvarar vad han har inarbetat.
Semesterkassor hade upprättats av olika förbund inom byggnadsfacket.
Kommittén erinrade om att tanken på ett hela arbetsmarknaden omfattande
semesterkassesystem avvisats vid tillkomsten av 1938 års semesterlag
bl. a. på grund av den stora och svårskötta tekniska apparat, som
systemets införande skulle medföra. Kommittén förkastade tanken på att
lagstiftningen skulle bygga på ett semesterkassesystem. De fördelar ett
sådant system skulle medföra för de korttidsanställda ansågs inte stå i
rimligt förhållande till de administrativa besvär som skulle uppkomma.

Vid sin behandling av frågan om utformningen av regler om lön under
semester anförde 1960 års semesterkommitté bl. a. att rätten till semester
innebar enligt vedertagen uppfattning rätt för arbetstagaren till viss tids
årlig ledighet från arbetet med bibehållna löneförmåner, dvs. med
väsentligen samma inkomst från arbetsgivaren som om han varit i arbete
under semestertiden. Lagstiftaren hade, anförde kommittén vidare, vid
upprepade tillfällen slagit vakt om denna grundsats i fråga om semesterlönens
bestämmande och ställt sig avvisande till tanken att lönen under
semestern genom lagstiftningen generellt skulle bestämmas till högre
belopp än som kunde utgöra arbetslön för motsvarande tid. Kommittén
framhöll att frågan om en eventuell sådan höjning av semesterlönen hade
bedömts som en angelägenhet av löneteknisk art, vilken lämpligen borde
anförtros arbetsmarknadens parter.

I prop. 1963:68, vari förslag om den nuvarande semesterlagen
framlades, anförde föredragande departementschefen på s. 60 bl. a.
följande om utbetalningstid för semesterlön.

På arbetsmarknaden förekommer en typ av avtal varigenom semesterlönen
inräknas i den löpande arbetslönen. Dylika avtal står i mindre god
överensstämmelse med semesterlagens grundtanke. I likhet med kommittén
tror jag att man bäst garanterar arbetstagaren den avsedda inkomsten
under semestertiden genom en regel om utbetalningstid för
semesterlön.

Den av kommittén föreslagna regeln, att semesterlön skall utbetalas i
samband med semestern, kan jag i sak godta. Jag anser det utan vidare
klart att, när semestern är uppdelad på flera perioder, i samband med
varje semesterperiod skall utbetalas den på samma period belöpande
semesterlönen. Uttrycket ”i samband med” får inte tolkas så snävt att
det i något fall skulle förhindra ett bibehållande av den praxis
beträffande vecko- och månadsavlönade arbetstagare, som innebär att
dessa får sin semesterlön i samma ordning som den vanliga lönen och på

SoU 1973:2

vanliga utbetalningsdagar.

I en vid 1972 års riksdag väckt motion framställdes enahanda yrkande
som i den nu aktuella motionen 1973: 1177, nämligen att den anställde
skall kunna tillgodogöra sig ränteinkomsterna på sin semesterlön.

Socialutskottet, som i sitt av riksdagen godkända betänkande (SoU
1972: 19) avstyrkte bifall till motionsyrkandet, anförde bl. a. följande:

Ett tillgodoseende av förevarande motionsyrkande torde kräva inrättande
av ett semesterkassesystem och således helt bryta mot den
ordning som hittills varit rådande, nämligen att semesterlönen utgår i
samband med semestern. Någon omständighet som nu skulle göra ett
semesterkassesystem lämpligare än då frågan tidigare prövats kan
utskottet inte finna.

Ett semesterkassesystem skulle inrymma den möjligheten att semestergottgörelsen
alltid skulle vara tillgänglig före semestern. En sådan
möjlighet bör lika väl kunna inrymmas i det nuvarande systemet. Det
nordiska ämbetsmannautskottet har uppmärksammat frågan och har
föreslagit att i fråga om utbetalning av semestergottgörelse bör gälla en
regel om betalning före semestern såvida inte annat avtal träffats. En
fortsatt prövning av ämbetsmannautskottets förslag kommer att äga rum.
Mot bakgrund av vad sålunda anförts bör motionen inte föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.

Internationellt samarbete m. m.

Vid Internationella arbetsorganisationens (ILO:s) allmänna konferens
år 1970 antogs en konvention (nr 132) om semester, vilken konvention
utgör en revision av 1936 års konvention (nr 52) i samma ämne.

I yttrande påpekade ILO-kommittén att åtminstone på en punkt torde
konventionen innehålla ett klart ratifikationshinder, nämligen ett krav att
semesterlön skall utbetalas före semesterledigheten såvitt annat ej
överenskommits. En sådan bestämmelse var enligt ILO-kommittén mer
vittgående än vad som föreskrivs i den svenska lagstiftningen. Svenska
arbetsgivareföreningen anförde i yttrande bl. a. att i svensk lag fanns
ingen motsvarighet till en bestämmelse att arbetstagaren eller representant
för denne skall höras innan tidpunkten för semestern fastställs samt
att föreningen ifrågasatte om Sverige kan uppfylla ett krav i konventionen
på en minimisemester av tre arbetsveckor med hänsyn till en därtill
anknuten helgdagsregel. Allmänna helgdagar och sedvanliga fridagar skall
inte — vare sig de infaller under semestern eller ej — inräknas i
minimisemestern.

ILO-kommittén framhöll att frågan om i vilka avseenden den svenska
lagstiftningen innefattade ratifikationshinder kunde lämpligen övervägas i
anslutning till ett utredningsarbete om harmonisering av de nordiska
ländernas semesterlagstiftning, som pågick i ett nordiskt ämbetsmannautskott.

I prop. 1971: 5 med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa
beslut vid nämnda konferens anförde föredragande departementschefen
att han delade ILO-kommitténs uppfattning att frågan om i vilka

SoU1973:2

avseenden den svenska semesterlagen innefattar ratificeringshinder lämpligen
kunde övervägas i anslutning till ett utredningsarbete som bedrevs
av ett nordiskt ämbetsmannautskott beträffande spörsmålet om samordning
av de nordiska ländernas semesterlagstiftning. När resultatet av
övervägandena förelåg fick frågan tas upp om de lagändringar som
behövdes för att möjliggöra en ratifikation.

I sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1971: 2 fann socialutskottet
ej anledning till erinran mot vad föredragande departementschefen
yttrat om bl. a. semesterkonventionen.

Vid Nordiska rådets 13:e session i Reykjavik år 1965 antog rådet på
förslag av socialpolitiska utskottet en rekommendation (nr 20/1965)
angående samordning av semesterlagstiftningen. Nordiska rådet rekommenderade
regeringarna att vidtaga åtgärder för att så långt som möjligt
samordna de nordiska ländernas lagstiftningar om semester. Socialpolitiska
utskottet uttalade i sitt betänkande i ämnet bl. a. att särskilt
beträffande reglerna om lagens tillämpningsområde, semesterns förläggning
och i viss mån angående semestergottgörelsen enhetlighet torde
kunna uppnås. Frågor om exempelvis semesterns längd och semestergottgörelsens
storlek var däremot enligt utskottets uppfattning närmast av
allmän politisk innebörd. Deras lösande sammanhängde i huvudsak med
vilka ekonomiska resurser som stod till buds i landet. Sådana spörsmål
borde därför få upptagas av varje land för sig.

Nordiska socialpolitiska kommittén beslöt år 1965 tillsätta ett
underutskott (ämbetsmannautskott) med uppgift att utreda möjligheterna
till en sådan samordning av semesterlagstiftningen som avses i
rekommendationen. Vid sammanträde i slutet av år 1970 beslöts att varje
land skulle göra upp en rapport över situationen enligt nuvarande
lagstiftning samt att utbyte av detta material skulle ske.

I en därefter utarbetad och till Nordiska socialpolitiska kommittén
avgiven rapport om samordning av de nordiska ländernas semesterlagstiftning
(nordisk utredningsserie 15/71) har underutskottet anfört att det
funnit lämpligt att ändringar i lagstiftningen tas under övervägande i
första hand på bl. a. följande punkter, nämligen

1. varje anställning bör i princip oberoende av arbetsuppgifternas
omfattning kvalificera för semesterrätt, i vart fall i form av rätt till
ekonomisk gottgörelse

2. vid beräkning av semesterns längd bör helgdagar inte i något fall
anses ingå i semstern

3. föreskrifter om samråd mellan arbetsgivare och arbetstagare före
beslut om semesterns förläggning bör ingå i lagstiftningen

4. i fråga om utbetalning av semestergottgörelse bör gälla en regel om
betalning före semestern såvida inte annat avtal träffats.

Nordiska socialpolitiska kommittén har därefter tillstyrkt rapportens
förslag till punkter, där en harmonisering av de nordiska ländernas
semesterlagstiftning bör kunna ske. Avsikten är att harmoniseringsarbetet
skall föras vidare genom lagstiftningsåtgärder i varje land för sig.

SoU1973:2

Översyn av semesterlagstiftningen

Den 8 december 1972 bemyndigade Kungl. Majit chefen för socialdepartementet
att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att företa en översyn
av lagstiftningen om semester. I direktiven till utredningsmannen anförde
föredragande departementschefen bl. a. följande.

De bestämmelser i den svenska lagstiftningen som främst berörs av den
nordiska rapporten är reglerna om rätt till semester för korttids- och
deltidsanställda. I detta avseende ifrågasätts i rapporten om inte varje
anställning i princip oberoende av arbetsuppgifternas omfattning bör
kvalificera för semesterrätt, i vart fall i form av rätt till ekonomisk
gottgörelse. När det gäller beräkningen av semesterns längd föreslås att,
till skillnad mot vad som nu gäller, helgdagar inte i något fall skall ingå i
semestern. Vidare framförs ett förslag att föreskrifter om samråd mellan
arbetsgivare och arbetstagare före beslut om förläggningen av semestern
skall tas in i lagstiftningen. Även vissa frågor om semesterlagens
tillämpningsområde och tiden för utbetalning av semestergottgörelse tas
upp i rapporten. Utredningsmannen bör på grundval av den genomgång
som skett i rapporten överväga lämpligheten av lagändringar.

Enligt departementschefen borde vidare den sakkunnige undersöka i
vilken utsträckning den svenska semesterlagstiftningen innefattade hinder
mot en ratifikation av semesterkonventionen och klarlägga vilka ändringar
som erfordras för en ratifikation. Departementschefen ansåg
vidare, att i anslutning till den översyn av semesterlagstiftningen som
förordats det är naturligt att en översyn kommer till stånd även med
hänsyn till de erfarenheter som tillämpningen av lagstiftningen i övrigt
givit upphov till under den tid som gått sedan dess ikraftträdande år
1963. Enligt departementschefen hade frågor härom aktualiserats i
framställningar från bl. a. TCO, vilka borde överlämnas till den sakkunnige
för att beaktas i utredningsarbetet. Departementschefen betonade
att vissa frågor, som berörs i framställningarna, såsom om förlängning av
semestern för äldre arbetstagare och om lagstadgad minimisemester oavsett
omfattningen av det arbete som utförts under kvalifikationsåret, är
av vidare innebörd och främst att se som frågor om samhällsekonomisk
prioritering och därför inte lämpliga att tas upp i detta sammanhang.

Avslutningsvis anförde departementschefen.

Arbetarskyddsstyrelsen har i en framställning föreslagit att det skall
tas upp till övervägande om lagen om förlängd semester för vissa
arbetstagare med radiologiskt arbete bör utsträckas att gälla även arbete i
gruvor där joniserande strålning förekommer i riskabel omfattning.
Svenska gruvindustriarbetareförbundet har under åberopande av faran för
joniserande strålning i gruvorna gjort en framställning om förlängd
semester för den som sysselsätts i gruvarbete under jord.

Enligt min uppfattning bör de problem som föreligger för personal
som i sitt arbete utsätts för strålningsrisker i första hand mötas med
åtgärder inom arbetarskyddet. Den sakkunnige bör mot bakgrunden
härav förutsättningslöst pröva motiven för en särlagstiftning för dem som
i sitt arbete utsätts för joniserande strålning och lägga fram de förslag
som föranleds härav. Resultaten av det utredningsarbete som pågår inom
strålskyddsinstitutet på detta område, innefattande bl. a. undersökningar

SoU 1973:2

av frågan om sambandet mellan strålning och blodförändringar hos
personer som varit sysselsatta i olika typer av arbete, bör därvid beaktas.

I den av departementschefen nämnda framställningen anförde TCO
beträffande privilegierad frånvaro följande.

När det gäller semesterlagens regler om privilegierad frånvaro kan till
en början konstateras att lagens regler om att sjukdom endast är
kvalificerande under 90 dagar ej är tillfredsställande (7 §). Det är ej heller
rimligt att ordningsföljden mellan yrkesskada och annan sjukdom skall
vara av betydelse vid beräkningen. 1 synnerhet som gränsen mellan
yrkessjukdom och annan sjukdom är svår att dra. Generellt kan dessutom
med fog göras gällande att all frånvaro på grund av sjukdom och som
fortgått oavbrutet under två kvalifikationsår skall vara semesterkvalificerande.
Enligt TCO:s mening bör vidare all lagstadgad rätt till tjänstledighet
vara semesterkvalificerande. Havandeskapsledighet bör således kvalificera
till semster under sex månader. TCO vill även ifrågasätta om icke
tjänstledighet i samband med adoption bör kvalificera till semester. I
likhet med civilförsvarstjänstgöring bör även sådan tjänstgöring vara
semesterkvalificerande, som medför befrielse från tjänstgöringsplikt inom
civilförsvaret.

Utskottet

I betänkandet behandlas ett antal motionsyrkanden om ändring i
semesterlagstiftningen. Yrkandena avser frågor om längre semester, om
semester för deltidsarbetande, om privilegierad frånvaro, om frånräknande
av fridagar vid beräknande av semester för arbetstagare med
kontinuerligt skiftarbete, om semesterns förläggning samt om ränta på
semesterlön och semesterersättning.

Som bakgrund till övervägandena rörande flera av motionsyrkandena
må anföras följande. På uppdrag av nordiska socialpolitiska kommittén
har ett nordiskt ämbetsmannautskott i en år 1971 framlagd rapport om
samordning av de nordiska ländernas semesterlagstiftning föreslagit vissa
ändringar i lagstiftningen, som bl. a. rör rätten till semester för deltidsoch
korttidsarbetande, semesterns förläggning och tiden för utbetalning
av semestergottgörelse. Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t har chefen
för socialdepartementet år 1972 tillkallat en sakkunnig för att på
grundval av förslagen i rapporten överväga lämpligheten av ändringar i
semesterlagstiftningen. Enligt direktiven skall utredningsmannen även
göra en översyn av vissa andra frågor som semesterlagstiftningens
tillämpning givit upphov till.

Semesterns längd. Enligt 1963 års semesterlag har en arbetstagare rätt
till semester med två dagar för varje kalendermånad under vilken han
utfört arbete hos arbetsgivaren i minst 15 dagar. Den som arbetat kortare
tid men minst åtta dagar får tillgodoräkna sig en semesterdag. En
arbetstagare som arbetat hela året har alltså rätt till 24 dagars semester
eller, eftersom i semestern inte inräknas söndagar, i princip fyra veckor.
Då semesterlagstiftningen är en minimilagstiftning, kan arbetstagaren

SoU 1973:2

genom avtal tillförsäkras bättre förmåner än vad lagen föreskriver.
Framför allt inom den offentliga sektorn finns avtal som tillförsäkrar
arbetstagarna längre semester än fyra veckor.

I motionen 1973:431 av herr Hermansson m. fl. yrkas att en
lagstadgad rätt till 30 dagars semester skall införas samt att riksdagen
skall begära att härav föranledda lagändringar skyndsamt utarbetas.
Motionärerna anför att utvecklingen inom produktionslivet innebär en
allt snabbare press och förslitning av människorna samt att åldersgränsen
för utslagning från arbetslivet flyttas stadigt nedåt. Enligt motionärerna
skulle en förlängd semester göra det lättare för arbetstagarna att uthärda
förhållandena på arbetsplatsen samt tillsammans med förbättringar av
arbetsmiljön och arbetsförhållandena bilda ett verksamt medel för
beredande av drägligare arbetsvillkor.

Vid behandlingen av ett likartat motionsyrkande vid 1972 års riksdag
anförde socialutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande i ämnet
att frågan om en förlängning av den lagstadgade semestern är — liksom då
det gäller en fortsatt förkortning av arbetstiden — inte i första hand att se
som en arbetarskyddsfråga utan främst som en fråga om samhällsekonomisk
prioritering. Utskottet kunde därför inte biträda förslaget i den
då aktuella motionen om att lagstiftningsvägen införa ytterligare en
semestervecka och därigenom i motsvarande mån minska utrymmet för
andra förbättringar för arbetstagarna.

Vad utskottet sålunda anförde vid föregående års riksdag är fortfarande
bärande. Utskottet avstyrker därför motionen 1973:431.

Semesterns längd för gruvarbetare. Arbetstagare med radiologiskt
arbete, vari han utsätts för joniserande strålning i sådan utsträckning att
menlig inverkan därav kan befaras, har enligt en särskild lag rätt till
förlängd semester, nämligen med tre dagar för varje kalendermånad under
vilken han i minst 15 dagar utfört arbete av angivet slag. Lagen är ej
tillämplig på gruvarbetare.

I motionen 1973:291 av herr Hjorth m. fl. yrkas att den tillsatta
semesterutredningen i sitt arbete särskilt skall beakta behovet av längre
semester för gruvarbetare under jord. Motionärerna framhåller att
gruvarbete under jord är av sådan art att dess utövare i större
utsträckning än andra arbetstagare utsätts för hälsorisker. Enligt motionärerna
kan en längre tids vila från sådant arbete vara ett sätt att reparera
de skador som orsakas genom inandning av gaser och i övrigt osunda
arbetsförhållanden. Motionärerna anser därför att sex veckors semester är
lika berättigat för gruvarbete som för radiologiskt arbete.

Arbetarskyddsstyrelsen och Svenska gruvindustriarbetareförbundet
har i framställningar till socialdepartementet föreslagit förlängd semester
för gruvarbetare som utsätts för faran av joniserande strålning. 1
direktiven till utredningsmannen för en översyn av semesterlagstiftningen
har socialministern uttalat att de problem, som föreligger för personal
som i sitt arbete utsätts för strålningsrisker, i första hand bör mötas med
åtgärder inom arbetarskyddet. Enligt direktiven åligger det den sakkun -

SoU1973:2

nige att mot bakgrunden härav förutsättningslöst pröva frågan om en
särlagstiftning för dem som i sitt arbete utsätts för joniserande strålning
och lägga fram de förslag som föranleds härav.

Med hänsyn till vad utredningsdirektiven sålunda innehåller är någon
riksdagens åtgärd i anledning av motionen 1973:291 inte erforderlig.
Motionen avstyrks därför.

Semesterförmåner för deltidsarbetande. Arbetstagare som arbetat
minst åtta dagar i en kalendermånad hos en och samma arbetsgivare har,
som framgått av det föregående, rätt till en semesterdag. Antalet arbetade
dagar behöver inte vara sammanhängande, och den dagliga arbetstidens
längd saknar betydelse för frågan om semesterrätt föreligger. Reglerna
innebär således att den som arbetar en timme dagligen i åtta dagar under
en månad är berättigad till semester men däremot inte den som arbetar
sju hela dagar i månaden. Under semesterdagarna skall semesterlön utgå.
Denna är lika med den vanliga lönen för arbetstagare som har lön
beräknad per vecka eller längre tidsenhet. För andra arbetstagare,
exempelvis timavlönade, är semesterlönen nio procent av arbetstagarens
lön i anställningen under kvalifikationsåret.

1 motionen 1973:164 av fru Nordlander m. fl. yrkas att kvalifikationskravet
på åtta dagars arbete för semester omedelbart slopas samt att
anställda berättigas till semester i förhållande till arbetad tid.

Med anledning av ett likartat motionsyrkande hemställde riksdagen år
1971 på förslag av socialutskottet hos Kungl. Maj:t om översyn av
reglerna om semesterförmåner för deltids- och korttidsanställda.

Det i det föregående nämnda nordiska ämbetsmannautskottet har
föreslagit att vaije anställning bör i princip oberoende av arbetsuppgifternas
omfattning kvalificera för semesterrätt, i vart fall i form av rätt till
ekonomisk gottgörelse. I direktiven för den tillkallade semesterutredningen
anförs att de bestämmelser i den svenska lagstiftningen som
främst berörs av förslaget är reglerna om semester för korttids- och
deltidsanställda. Den i motionen 1973:164 upptagna frågan kommer
således att prövas av utredningen. Någon riksdagens åtgärd i anledning av
motionen är därför inte påkallad.

Privilegierad frånvaro. I ett tidigare avsnitt har angivits att rätt till
semester grundas på arbete under minst åtta dagar i månaden eller för att
maximal semester skall utgå minst 15 dagar i månaden. Principen att
semesterrätten grundas på arbete har i 7 § semesterlagen mjukats upp
genom regler som innebär att frånvaro på grund av bl. a. havandeskap
samt yrkesskada och sjukdom jämställs med utfört arbete. I fråga om
frånvaro på grund av havandeskap innebär reglerna att sådan frånvaro
under högst 90 dagar berättigar till semester. Reglerna om privilegiering
av sjukdom har den innebörden att frånvaro p. g. a. sjukdom under
tillhopa högst 90 dagar av ett kvalifikationsår berättigar till semester
oavsett sjukdomens orsak och att sjukdom utöver 90 dagar beaktas såsom
semesterkvalificerande, om sjukdomen har sin grund i yrkesskada.

SoU 1973:2

Av reglernas konstruktion följer att den arbetstagare som är frånvarande
från arbetet på grund av sjukdom i exempelvis sju månader under ett
år, varav de sista fyra månaderna till följd av yrkesskada, får tillgodoräkna
sig hela frånvarotiden såsom kvalifikationstid, medan den arbetstagare
som är frånvarande under lika lång tid, varav de första fyra
månaderna på grund av yrkesskada och återstoden på grund av vanlig
sjukdom, inte får tillgodoräkna sig mer än den förstnämnda sjukdomsperioden.
I motionen 1973:900 av herr Bergqvist och fru Gradin vänder
sig motionärerna mot denna konsekvens av lagstiftningen. De vill att
ordningsföljden mellan yrkesskada och annan sjukdom inte skall ha
betydelse vid beräkning av semester. De vill också att tiden för
semesterkvalificerande frånvaro på grund av sjukdom eller havandeskap
skall ökas till 180 dagar.

Socialutskottet kan helt ansluta sig till tankegången i motionen
1973:900 att det vore önskvärt om man genom en ändring i semesterlagen
kunde få en regel så att åtminstone i viss utsträckning sjukdom
alltid skulle grunda semesterrätt oavsett om sjukdomen inträffade före
eller efter en yrkesskada. Man skulle härigenom undanröja en regel som
för arbetstagaren i gemen måste framstå som orättvis. Som framgår av
den utförliga redovisningen på s. 8—11 är semesterlagens regler i detta
hänseende en följd av samordningen mellan sjukförsäkringen och
yrkesskadeförsäkringen.

TCO har i en framställning till chefen för socialdepartementet förra
året tagit upp vissa frågor rörande privilegierad frånvaro. I detta
hänseende anförs i huvudsak att det inte är tillfredsställande att sjukdom
endast är semesterkvalificerande under 90 dagar, att det inte är rimligt att
ordningsföljden mellan yrkesskada och annan sjukdom skall vara av
betydelse vid beräkningen och att all lagstadgad rätt till tjänstledighet bör
vara semesterkvalificerande, något som bl. a. innebär att havandeskapsledighet
upp till sex månader bör kvalificera till semester. Framställningen
har överlämnats till den nyligen tillsatta semesterutredningen för
beaktande. Det ingår således uttryckligen i uppgifterna för semesterutredningen
att pröva de i motionen behandlade frågorna. Någon riksdagens
åtgärd i anledning av motionen 1973:900 är därför enligt utskottets
mening inte erforderlig.

Semesterberäkning vid söndagsarbete. För att bereda arbetstagarna
fyra veckors ledighet skall söndagar inte inräknas i semestern. För sådana
arbetstagare som på grund av arbetets natur (kontinuerlig drift, kommunikationsföretag
m. m.) har att utföra arbete på söndag men i stället
åtnjuter ledighet någon annan dag, som kan växla, gäller att söndagarna
inte skall inräknas i semestern men att de äger rätt att vara lediga på
söndag, som infaller under eller näst efter semestern. Däremot skall
sådana som kompensation utgående fridagar, vilka infaller under semesterledigheten,
räknas såsom semesterdagar.

I motionen 1973:1177 yrkas att de i skiftschemat ingående fridagarna
under semestern för arbetare i kontinuerligt skiftarbete inte skall räknas
som semesterdagar.

SoU 1973:2

Reglerna om beräknande av semester för arbetstagare med kontinuerligt
skiftarbete skall liksom huvudregeln om beräknande av semester ge
fyra veckors ledighet. Det kan för de kontinuerligt skiftarbetande ibland
inträffa att inom en semesterperiod faller fler dagar, som enligt
arbetstidsschemat normalt skulle utgöra fridagar, än som motsvarar
antalet söndagar, vilket upplevs som en förlust av ledighetsdagar. För
flertalet berörda arbetstagare torde emellertid — som framhållits då riksdagen
flera gånger tidigare prövat den fråga som här är aktuell — den
bristande överensstämmelsen mellan söndagar och fridagar efter hand
utjämnas. Problemet med sådana variationer synes enligt utskottets
mening bäst lämpade för en reglering avtalsvägen. Utskottet anser därför
att det inte finns skäl att inta annan ståndpunkt i denna fråga än vad
riksdagen gjort tidigare och senast förra året, nämligen att en ändring i
lagstiftningen inte är påkallad för att lösa frågan. Utskottet avstyrker
således motionen 1973:1177 i här behandlad del.

Semesterns förläggning. Arbetstagare har enligt semesterlagen ovillkorlig
rätt att få ut fyra veckors semester i ett sammanhang. Om parterna
inte kan komma överens om tidpunkten för semestern äger arbetsgivaren
bestämma denna. Semesterlagen innehåller dock en rekommendation att
semestern, om arbetstagaren ej begär annat, såvitt möjligt bör förläggas
till sommartid. Arbetsgivaren skall i god tid före semesterns början underrätta
arbetstagaren om semestern. Underrättelsen bör såvitt möjligt
lämnas en månad före semesterns böljan och inte i något fall senare än
fjorton dagar dessförinnan.

1 motionen 1973:1177 av herrar Hagberg och Hallgren yrkas att i
semesterlagen skall föreskrivas att semester skall utgå under månaderna
juni, juli och augusti och att undantag från denna tid kan göras om de
lokala parterna på arbetsmarknaden kommer överens om detta.

SoU 1973:2

föreslagit att ett medinflytande i fråga om bestämmandet av tidpunkten
för semestern bör garanteras arbetstagarna på det sättet att föreskrifter
om samråd mellan arbetsgivare och arbetstagare före semesterns förläggning
intas i lagstiftningen. Som angivits i det föregående har socialministern
tillkallat en sakkunnig för översyn av semesterlagstiftningen på
grundval av kommitténs förslag. Den i motionsyrkandet behandlade
frågan är således föremål för utredning. Utskottet avstyrker därför
motionen 1973:1177 i denna del.

Ränta på semesterlön och semesterersättning. I semesterlagen föreskrivs
att arbetstagaren under semestern skall åtnjuta semesterlön.
Semesterlönen är lika med den vanliga lönen för den som har tidlön
beräknad för vecka eller längre tidsenhet. För övriga anställda, exempelvis
sådana som avlönas genom timlön, ackord eller provision, är
semesterlönen nio procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst
i anställningen under kvalifikationsåret. Semesterlönen skall utbetalas till
arbetstagaren i samband med semestern såvida inte överenskommelse om
annat träffas i kollektivavtal. Den som slutar sin anställning utan att ha
fått ut intjänad semester har rätt till semesterersättning. Denna motsvarar
semesterlönen och skall i princip beräknas efter samma grunder som
denna. Semesterersättningen skall för den som varit anställd sedan minst
tre månader utbetalas inom en vecka från det anställningen upphörde.

I motionen 1973:1177 av herrar Hagberg och Hallgren yrkas att den
anställde skall kunna tillgodogöra sig ränteinkomsterna på sin semesterlön
och semesterersättning.

Frågan om ett semesterkassesystem har i samband med frågan om
semester för korttidsanställda behandlats av bl. a. 1942 års semesterkommitté,
vars förslag låg till grund för 1945 års semesterlagstiftning. Ett
semesterkassesystem skulle innebära att arbetsgivaren för varje tidsenhet
utfört arbete skulle inleverera ett belopp. Arbetstagaren skulle sedan i
samband med ledighet få lyfta det belopp som motsvarade vad han
inarbetat. Kommittén förkastade emellertid tanken på att lagstiftningen
skulle bygga på ett semesterkassesystem. De fördelar ett sådant system
skulle medföra ansågs inte stå i rimligt förhållande till de administrativa
besvär som skulle uppkomma.

Som socialutskottet uttalade förra året i anledning av ett motionsyrkande
med i princip samma innehåll som det nu aktuella yrkandet
torde motionsyrkandet kräva att ett semesterkassesystem inrättas, något
som helt skulle bryta mot den ordning som hittills varit rådande.
Utskottet kan inte finna att någon omständighet nu föreligger som skulle
göra ett semesterkassesystem lämpligare än då frågan tidigare prövats.

Ett semesterkassesystem skulle inrymma den möjligheten att semestergottgörelsen
alltid skulle vara tillgänglig före semestern. En sådan
möjlighet bör, som utskottet också anförde förra året, lika väl kunna
inrymmas i det nuvarande systemet. Det nordiska ämbetsmannautskottet
har föreslagit att i fråga om utbetalning av semestergottgörelse en regel
bör gälla om betalning före semestern såvida inte annat avtalats. Som

SoU1973:2

ovan redovisats skall den nyligen påbörjade översynen av den svenska
semesterlagstiftningen ske på grundval av kommitténs förslag. Mot
bakgrund av det anförda avstyrker utskottet motionen 1973:1177 även i
denna del.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen beträffande semesterns längd avslår motionen
1973:431,

B. att riksdagen beträffande semesterns längd för gruvarbetare
avslår motionen 1973:291,

C. att riksdagen beträffande semesterförmåner för deltidsarbetande
avslår motionen 1973:164,

D. att riksdagen beträffande privilegierad frånvaro avslår motionen
1973:900,

E. att riksdagen beträffande semesterberäkning vid söndagsarbete,
semesterns förläggning samt ränta på semesterlön och semesterersättning
avslår motionen 1973:1177.

Stockholm den 20 mars 1973

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Dahlberg (s), Carlshamre
(m), fru Skantz (s), herr Larsson i Öskevik (c), fru Sigurdsen (s), herrar
Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c), Nordberg (s)*,
Åkerlind (m), Bengtsson i Göteborg (c), Romanus (fp), Nilsson i Växjö
(s) och Hagberg (vpk)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. beträffande semesterns längd av herr Hagberg (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 18 som börjar med
”Vid behandlingen” och slutar med ”motionen 1973:431” bort ha
följande lydelse:

Utskottet ser kravet i motionen 1973:431 om lagstadgad rätt till en
längre betald semester som ett led i strävandena att förbättra förhållandena
för lönearbetarna. Det måste anses som synnerligen viktigt att, när
arbetstakten blir hårdare samt rationaliseringar och automatiseringar gör
det svårare för arbetarna att hävda sig, samhället griper in och fullföljer
semesterlagens syfte att vara en skyddslagstiftning och ge ett skydd mot
överansträngning och förtida förslitning.

Frågan om en längre tids semester är en fråga om arbetarens hälsa och
välbefinnande. Därför är en längre semester en skyddsfråga där de

SoU1973:2

mänskliga aspekterna måste få vara avgörande. Utskottet anser att denna
fråga inte lämpar sig för en samhällsekonomisk prioritering. Utskottet
förordar i enlighet med det anförda att antalet semesterdagar utökas till
30. Kungl. Maj:t bör skyndsamt utarbeta förslag härom. Utskottet
tillstyrker således motionen 1973:431.

dels att utskottet under A bort hemställa

A. att riksdagen beträffande semesterns längd med bifall till
motionen 1973:431 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,

2. beträffande semesterns längd för gruvarbetare av herr Hagberg
(vpk) som anser

dels att det avsnitt på s. 19 i utskottets betänkande som börjar med
”Med hänsyn” och slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör den särskilda lagen om längre semester
för vissa arbetstagare omfatta såväl arbetare med radiologiskt arbete som
gruvarbetare under jord. Gruvarbetet är nämligen av sådan art att dess
utövare i större utsträckning än andra utsätts för hälsorisker. En längre
tids vila från detta arbete kan från medicinsk synpunkt vara ett utmärkt
sätt att reparera de skador som inandning av olika sorters gaser och i
övrigt osunda arbetsförhållanden orsakar arbetaren. Sex veckors semester
är därför ett krav som har ett stort berättigande för denna arbetsgrupp.

Utskottet vill trots att en utredning har tillsatts instämma i motionen
1973:291 om att denna fråga särskilt beaktas i semesterutredningen.

dels att utskottet under B bort hemställa

B. att riksdagen beträffande semesterns längd för gruvarbetare
med bifall till motionen 1973:291 ger Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört,

3. beträffande semesterförmåner för deltidsarbetande av herr Hagberg
(vpk) som anser

dels att sista meningen i det avsnitt på s. 19 i utskottets betänkande
som börjar med ”Det i” och slutar med ”inte påkallad” bort ersättas med
text av följande lydelse:

Frågan om deltidsarbetandes semesterförmåner utgör visserligen ett av
de problem som den nyligen tillsatta semesterutredningen har att pröva.
Med hänsyn till den snabba utvecklingen i fråga om förekomsten av
deltidsarbete — något som belyses i motionen 1973:164 — anser
emellertid utskottet att de deltidsarbetande utan dröjsmål bör få
rättvisare semesterförmåner. Utskottet biträder därför förslaget i motionen
om slopande av kvalifikationskravet på åtta dagar och om införande
av bestämmelser som innebär att semester utgår i förhållande till arbetad
tid. Kungl. Maj:t bör därför omedelbart utarbeta förslag till erforderliga
lagändringar och förelägga dessa riksdagen. Vad utskottet anfört bör ges
Kungl. Maj :t till känna.

SoU1973:2

dels att utskottet under C bort hemställa

C. att riksdagen beträffande semesterförmåner för deltidsarbetande
i anledning av motionen 1973:164 ger Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört,

4. beträffande semesterberäkning vid söndagsarbete, semesterns förläggning
samt ränta på semesterlön och semesterersättning av herr
Hagberg (vpk) som anser

dels att det avsnitt på s. 21 i utskottets betänkande som börjar med
”Reglerna om” och slutar med ”behandlad del” bort ha följande lydelse:

Att arbeta i kontinuerlig skiftgång innebär att arbetet pågår såväl
vardagar som sön- och helgdagar, vilket innebär en mycket lång
årsarbetstid. De som har denna form av skiftgång blir otvivelaktigt
missgynnade när det gäller att ta ut sin semester. I semesterlagen sägs att
sedvanliga fridagar under semestern skall inräknas i densamma. Detta
förhållande anser utskottet vara fel.

Arbete i nämnda skiftgång betyder i regel tungt och slitsamt arbete
med hälsan som insats. Dessa arbetare behöver alla de semesterdagar de
kan få för vila och rekreation. Utskottet anser därför att semesterlagen
bör omarbetas så att fridagarna för de kontinuerligt skiftgående arbetarna
frånräknas som semesterdagar. Utskottet tillstyrker därför motionen
1973:1177 i här aktuell del.

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 21 med
”Vad sålunda” och slutar på s. 22 med ”denna del” bort ha följande
lydelse:

Utskottet anser det nödvändigt att överföra bestämmanderätten i
frågan om semesterns förläggning till lönearbetarna, trots de besvärligheter
detta kan medföra inom vissa branscher. Den nuvarande effektiviseringen
i framför allt industrin gör att om semestern skall få något värde
för den enskilde arbetaren måste, som föreslås i motionen, en ändring av
semesterlagens bestämmelser ske som tillförsäkrar lönearbetaren rätt att
ta ut hela sin semester i ett sammanhang under tiden juni, juli och
augusti. Utskottet finner att den olägenhet detta kan medföra i vissa
branscher kan lösas på det sätt som föreslås i motionen, nämligen genom
att lokala förhandlingar sker mellan parterna i denna fråga. Utskottet
tillstyrker således motionen 1973:1177 i denna del.

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 22 med
”Sorn socialutskottet” och slutar på s. 23 med ”denna del” bort ha
följande lydelse:

Utskottet anser det fel att semesterlönen skall vara innestående hos
företaget till dess semestern tas ut. Semesterlagen tillerkänner ju
lönearbetarna en semesterersättning som dessa har att fordra för varje
månad. Utskottet anser det därför naturligt och rättvist att lönearbetarna
också får del av ränteinkomsterna. Semesterpengarna bör därför insättas
på ”låsta konton” i bank och uttag endast medgivas i likhet med vad som

SoU 1973:2

gäller i andra semesterkassor. Inbetalningen av semesterpengarna skall ske
av arbetsköparna månatligt på bank, och det skall finnas möjlighet för
lönearbetarna att själva kontrollera sitt tillgodohavande. Utskottet
tillstyrker i enlighet med det anförda motionen 1973:1177 i denna del.

dels att utskottet under E bort hemställa

E. att riksdagen beträffande semesterberäkning vid söndagsarbete,
semesterns förläggning samt ränta på semesterlön och
semesterersättning med bifall till motionen 1973:1177 ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.