Socialutskottets betänkande nr 16 är 1973

SoU 1973:16

Nr 16

Socialutskottets betänkande i anledning av motion om rätt för arbetstagare
till längre sammanhängande ledighet.

Motionen

I motionen 1973:1204 av fru andre vice talmannen Nettelbrandt m. fl.
(fp) yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om en utredning
angående möjligheten att inom ramen för den allmänna försäkringen eller
på annat sätt ge människor rätt att under den aktiva perioden åtnjuta
längre sammanhängande ledighet enligt de riktlinjer som angivits i
motionen.

Vissa bestämmelser beträffande semester och annan ledighet, m. m.

Arbetstagare äger enligt 1963 års semesterlag på grund av det arbete,
som han under ett kalenderår (kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens
räkning, rätt att av denne erhålla semester. Överenskommelse kan träffas
om att annan tidsperiod av samma längd skall gälla som kvalifikationsår.
Semestern skall utgå under året näst efter kvalifikationsåret men får efter
överenskommelse åtnjutas tidigare. Går året för semestern till ända utan
att arbetsgivaren berett arbetstagaren den semester, vartill han varit
berättigad, kan arbetstagaren inte kräva ut semester. Han erhåller
emellertid rätt till ersättning för den förlorade semestern med belopp,
motsvarande den lön han skulle ånjutit under semestern. Fråga om
skadestånd kan även uppkomma. Semestern utgör enligt semesterlagen i
allmänhet fyra veckor per år. För vissa arbetstagare med radiologiskt
arbete är semestern enligt en särskild lag sex veckor.

På det statliga området meddelas i 10 kap. av allmänna avlöningsavtalet
för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) bestämmelser om
semester och semesterersättning. Antalet semesterdagar varierar enligt
huvudregeln mellan 24 och 40 dagar. I allmänhet räknas inte söndagar
som semesterdagar. Den ståtlige arbetsgivaren bestämmer semesterns
förläggning med hänsyn till göromålens behöriga' gång och under
hänsynstagande i möjligaste mån till tjänstemannens önskemål. Om
semestern, som på detta område i regel skall utgå under kvalifikationsåret,
på grund av tjänstgöringsförhållandena ej kunnat utfås under
kvalifikationsåret eller arbetsgivaren finner skäl medge det, får semestern
åtnjutas under tiden den 1 januari—den 31 maj året därefter. Således
finns viss möjlighet för en statstjänsteman, som under ett helt år avstår
från semester, att under påföljande år åtnjuta en relativt lång sammanhängande
ledighet, nämligen om han under detta år bereds tillfälle att i
en följd taga ut semester för båda åren.

1 Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 16

SoU1973:16

2

Enligt AST har ordinarie, extra ordinarie och — i vissa fall — extra
tjänsteman möjlighet att i vissa fall delvis bibehålla lönen under
tjänstledighet för enskild angelägenhet. I detta hänseende må nämnas, att
tjänsteman, som beviljas tjänstledighet för studier, äger rätt till lön med
B-avdrag sammanlagt 240 dagar under loppet av tio på varandra följande
kalenderår, om arbetsgivaren finner studierna angelägna från tjänstesynpunkt.
Om studierna av arbetsgivaren prövas vara synnerligen betydelsefulla
från tjänstesynpunkt eller fråga är om utbildningskurs vid verket
skall dock full lön utgå. I förevarande hänseende finns specialbestämmelser
inom ett flertal områden, bl. a. undervisningsområdet. Här kan också
nämnas att vid vård av adoptivbarn eller i adoptionssyfte mottaget
fosterbarn adoptiv- eller fostermodern erhåller lön med B-avdrag längst
t. o. m. 90:e dagen efter den då barnet kom i hennes vård.

Här må tilläggas att i AST regleras inte rätten till tjänstledighet utan
endast vilka förmåner som utgår om ledighet beviljats (jfr följande
avsnitt).

Universitetslärare kan i viss utsträckning befrias från tjänstgöringsskyldighet
för att vederbörande skall få tillfälle till vetenskapligt arbete.
Således kan professor och laborator erhålla befrielse helt eller delvis från
övriga tjänstegöromål, som åligger honom, om han på grund av dessa
icke kan medhinna visst forskningsarbete av väsentlig betydelse för ämne,
som hans tjänst omfattar. Befrielse från övriga tjänstegöromål får dock
omfatta sammanlagt högst en termin under varje period av fem år (71 §
första stycket 2 e) och 72 § universitetsstadgan, 1964:461, omtryckt
1970:370). Innehavare av tjänst som docent kan för att beredas tillfälle
till vetenskapligt arbete få befrielse från tjänstgöringsskyldighet under
högst två terminer för varje period av tre år.

Ledighet för vuxenstudier. Studiefinansiering

Sommaren 1970 gav SAF ut ett delägarcirkulär angående ledighet för
studier. SAF rekommenderar att företagen intar en välvillig inställning till
de anställdas önskemål om ledighet för studier även om dessa avser
utbildning som i första hand syftar till att tillfredsställa den enskildes
önskemål och ambitioner. Cirkuläret innehåller dock vissa reservationer
som t. ex. att ledighet för studier inte innebär någon garanti för den
anställde att få återgå till samma arbete eller erhålla samma förtjänst efter
avslutad utbildning (se även InU 1971:21).

1 syfte att på den privata arbetsmarknaden genom avtal reglera frågor
om rätt till ledighet för studier fördes under 1972 förhandlingar mellan
LO, TCO-P och SAF. Förhandlingarna strandade den 5 december 1972.

I skrivelse den 2 februari 1973 till chefen för utbildningsdepartementet
hemställde LO och TCO att de grundläggande förutsättningarna för
arbetstagarnas ledighet för studier samt för informations- och uppsökande
verksamhet skyndsamt regleras genom lag.

Då det gäller den statliga sektom har Kungl. Maj:t utfärdat anvisningar
i cirkulär (1970:388, ändrat och omtryckt 1971:1196) om tjänstledighet

SoU 1973:16

3

med C-avdrag m. m. C-avdrag innebär att lön inte utgår. I anvisningarna
anges att ledighet för studier får beviljas i sammanlagt tre år under en
tioårsperiod, vilket underlättar de anställdas deltagande i vuxenutbildning.

Den år 1968 tillkallade kommittén för studiestöd åt vuxna (SVUX)
skall utreda studiefinansieringen inom vuxenutbildningen (direktiv: se
Riksdagsberättelsen 1969:U 51). Kommittén lade i slutet av år 1971 fram
en debattskrift Vuxna Utbildning Studiefinansiering (SOU 1971:80) som
syftar till att tillföra ytterligare material till diskussionen kring vuxenutbildningen
och särskilt kring de framtida formerna för de vuxnas
studiefinansiering. Enligt en av kommittén gjord beräkning — som ett
hypotetiskt underlag för fortsatta diskussioner — skulle efterfrågan på
s. k. överbryggande utbildning i sådana former att studiesocialt stöd krävs
uppgå till närmare 1,9 milj. studieår. Totalkostnaden för att tillgodose
den sålunda beräknade efterfrågan skulle bli 40—50 miljarder kr.

Kartläggning angående semester och längre ledighet

Kommittén för planering av turistanläggningar och friluftsområden
har gjort en omfattande kartläggning av svenskarnas semestervanor och
attityder. Kartläggningen har redovisats i rapporten Semester och längre
ledighet — Attityder och vanor 1970 (Stencil Jo 1971:1). Undersökningspopulationen
omfattade mantalsskrivna personer i Sverige som var
15—69 år gamla. Bruttourvalet var 1 046 personer. På grund av ett
relativt stort bortfall, 12,9 %, blev antalet svarsindivider endast 904.

I undersökningen ingick frågor som avsåg att kartlägga inställningen
till fritiden i framtidens samhälle. De intervjupersoner som i undersökningen
uttalat sig för att en viss antagen standardförbättring — i
utredningen preciserad till 20 % under en tioårsperiod — skulle uttas
inte i form av uteslutande en ökad inkomst utan endast eller delvis i form
av längre fritid fick välja mellan fem olika alternativ och ange vilket av
dessa de föredrog. Den procentuella fördelningen av de erhållna svaren

från 622 intervjuade personer blev:

Sex timmars arbetsdag (kortare arbetsdag) 13

Fyradagarsvecka (kortare arbetsvecka) 37

Tre månaders semester (längre semester) 19

Ett års ledighet från arbete ungefär vart
femte år med bibehållande av nuvarande

semester (sabbatsår) 7

Pensionsåldern sänkt med fem år (lägre pensionsålder) 24

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1966 års riksdag behandlades två likalydande motioner, i vilka
framställdes yrkande av i princip samma innehåll som den i detta
betänkande behandlade motionen. 1966 års motioner blev föremål för en
omfattande remissbehandling. Remissyttrandena redovisas — i princip i

)

SoU1973:16 4

sin helhet — i andra lagutskottets utlåtande över motionen, nr 73 år
1966, vartill här hänvisas. I utlåtandet lämnas även vissa uppgifter
rörande sabbatsledighet i andra länder.

Andra lagutskottet anförde i nämnda av riksdagen godkända utlåtande
— efter att i korthet ha redogjort för remissmyndigheternas ställningstagande
— följande.

Om arbetsgivare och arbetstagare skulle finna det önskvärt och
lämpligt att arbetstagare beredes längre ledighet för fortbildning eller för
annat ändamål torde detta enligt utskottets mening som hittills kunna
lösas genom överenskommelser. Med hänsyn härtill och till den inställning
som flertalet remissinstanser tagit i fråga om motionärernas förslag,
bör motionerna icke föranleda någon riksdagens åtgärd.

Även åren 1969, 1970, 1971 och 1972 väcktes motioner med i stort
sett samma yrkanden som det nu behandlade. Motionerna har i samtliga
fall avslagits på hemställan av vederbörande utskott (2LU 1969:8 och
1970:16, SoU 1971:17 och 1972:7). Utöver de skäl som anfördes år
1966 tilläde andra lagutskottet år 1969 att ett allmänt genomförande av
sabbatsledighet i den omfattning som motionerna syftar till uppenbarligen
skulle medföra mycket höga kostnader och att vid en jämförelse med
andra aktuella reformkrav införandet av en allmän sådan ledighet måste
bedömas som mindre angelägen. Vidare tilläde utskottet år 1972 att
även om man begränsade bedömningen till att avse frågan om hur den
enskilde vill tillgodogöra sig en framtida standardförbättring en längre
sammanhängande ledighet torde komma långt ner på önskelistan.
Utskottet framhöll att av en kort tid dessförinnan publicerad intervjuundersökning
framgick att omkring en tredjedel av de tillfrågade ville ta
ut standardförbättringen uteslutande i form av högre lön och att av
återstoden endast sju procent önskade ta ut förbättringen genom sådan
ledighet som föreslås i motionen.

Utskottet

I motionen 1973:1204 erinras inledningsvis om att olika arbetstidsfrågor
ännu inte fått en slutgiltig lösning. Motionärerna menar att det är
viktigt att — samtidigt som aktuella frågor på området angrips —
arbetstidslösningar av mindre traditionellt slag prövas. Motionärerna vill
mot denna bakgrund att möjligheten att ta ut den ökade fritiden i form
av längre sammanhängande ledighet skall prövas. En sådan ledighet är
förknippad med en rad problem för både samhället och den enskilde.
Motionärerna vill att dessa problem skall utredas, varvid bl. a. det bör
undersökas om frågan kan lösas inom ramen för den allmänna försäkringen.
Motionärerna anser att den längre ledigheten skall kunna
finansieras genom uttag under den aktiva tiden av viss del av intjänade
pensionsförmåner.

Riksdagen har upprepade gånger behandlat motioner om längre
sammanhängande ledighet, sabbatsperioder. I samtliga fall har motioner -

SoU1973:16

5

na avslagits. År 1966 väcktes iva motioner i ärendet, som blev föremål
för en omfattande remissbehandling. Även om vissa av remissinstanserna
visade positivt intresse för frågan ställde sig flertalet avvisande till en
utredning om införande av sabbatsledighet. Från flera arbetstagarorganisationer
anfördes, att frågan borde lösas avtalsvägen. Andra lagutskottet
anförde att, om arbetsgivare och arbetstagare skulle finna det
önskvärt och lämpligt att arbetstagare bereddes längre ledighet för
fortbildning eller för annat ändamål, detta torde som hittills kunna lösas
genom överenskommelser.

Vid utskottsbehandlingen av motioner om sabbatsperioder, som
väcktes vid riksdagarna 1969—1972, har utöver de av andra lagutskottet
åberopade skälen för att avstyrka motionerna framhållits att ett allmänt
genomförande av sabbatsledighet i den omfattning som motionerna
syftade till uppenbarligen skulle medföra mycket höga kostnader och att
vid en jämförelse med andra aktuella reformkrav införandet av en allmän
sådan ledighet måste bedömas som mindre angelägen. Denna bedömning
har enligt utskottets mening fortfarande giltighet. Även vad utskottet
förra året tilläde torde alltjämt vara gällande, nämligen att om man
begränsar bedömningen till att avse frågan om hur den enskilde vill
tillgodogöra sig en framtida standardförbättring en längre sammanhängande
ledighet torde komma långt ner på önskelistan. Av en år 1970
publicerad intervjuundersökning framgår att omkring en tredjedel av de
tillfrågade vill ta ut standardförbättringen uteslutande i form av högre lön
och att av återstoden endast sju procent önskar ta ut förbättringen
genom sådan ledighet som här är aktuell.

Utskottet vill avslutningsvis erinra om att LO och TCO nyligen hos
Kungl. Maj:t hemställt om att de grundläggande förutsättningarna för
bl. a. arbetstagarnas ledighet för studier skyndsamt regleras genom
lagstiftning. Enligt vad utskottet inhämtat har med anledning härav
tillsatts en arbetsgrupp under ledning av statsrådet Lidbom och med
företrädare för berörda statsdepartement.

I enlighet med det anförda avstyrker utskottet motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1973:1204.

Stockholm den 25 april 1973

PÅ socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Hamrin (fp), Dahlberg (s), Carlshamre (m), fru Skantz (s), herr Larsson i
Öskevik (c), fru Sigurdsen (s)*, herrar Johnsson i Blentarp (s), Andreasson
(c), Nordberg (s), Åkerlind (m), Romanus (fp), Nilsson i Växjö (s) och
Hagberg (vpk)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

SoU 1973:16

6

Reservation

av herrar Hamrin (fp) och Romanus (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 4 med
”Riksdagen har” och slutar på s. 5 med ”utskottet motionen” bort ha
följande lydelse:

Utskottet instämmer i vad flera remissinstanser framhöll år 1966 i
yttrande över motioner med i huvudsak samma innehåll som den
aktuella, nämligen att frågan om möjligheter för enskilda individer att få
en längre sammanhängande ledighet än semestern är av stort intresse.
Bland annat dagens höga tempo i arbetslivet och den koncentrerade
tätortsmiljön utsätter människor för sådana påfrestningar att en längre
tids vila och miljöbyte kan vara av stort värde.

Utskottet erinrar om att möjligheter till långledighet av åsyftad art
införts i allt fler länder. De utländska erfarenheterna är enligt utskottets
mening värda att noga studeras.

I Sverige ansluter sig fler och fler, inte minst från fackligt håll, till
tankegången om en längre återhämtningsperiod under det aktiva livet.
Också arbetsgivare intar en positiv inställning. Vid ett symposium i
januari 1973, anordnat av stiftelsen Wenner-Gren Center och Riksbankens
jubileumsfond, över ämnet ”Pensionering och sysselsättning —
Aktivering av äldre” höll avdelningschefen i OECD Gösta Rehn ett
uppmärksammat anförande i ämnet ”Flexibel pensionsålder”.

Rehn framhöll att allteftersom den normala livsarbetstiden sjunker
från f. n. ca 80 000 timmar till en lägre nivå, bör frågan hur nedskärningen
skall förläggas diskuteras mer systematiskt, varvid det bör
övervägas om den skall tas ut genom sänkt pensionsålder, ökad ungdomseller
vuxenutbildning, längre årssemestrar, långtidsledigheter eller mera
fritid per dag och vecka. En valfrihet för individen mellan dessa alternativ
leder enligt Rehn tanken till en allmän samordning av alla de olika former
som nu finns för inkomstöverföring mellan olika perioder av den
enskildes liv så att de sociala förmånerna förvandlas till ”fria dragningsrätter”;
den genomsnittlige skattebetalarens ganska stora inbetalningar
skulle bokföras som ett tillgodohavande att tas ut efter eget skön som
vuxenutbildning eller förstärkning av pensionsförmånerna. En sådan
anordning skulle enligt Rehn inte blott vara av värde från arbetsmarknadspolitiska
synpunkter utan även ur rent mänskliga aspekter.
Förutom att under en period pensionera sig temporärt skulle arbetstagaren
kunna skaffa sig ett lindrigare arbete, som kan fortsättas in till
hög ålder.

Utskottet kan i huvudsak instämma i vad Rehn anfört och vill erinra
om att riksdagen i år uttalat sig för en sänkning av pensionsåldern. Man
kan härvid inte bortse från att det i åtskilliga yrkesgrupper kan finnas
människor som vill och förmår kvarstå i produktionslivet efter uppnådd
pensionsålder men som kan vara intresserade av att i ett tidigare skede av
sitt liv få en längre tids ledighet för att ägna sig åt aktiviteter sorn den i
motionen förordade långledigheten är avsedd att ge utrymme åt.

SoU1973:16

7

För inånga kan frågan om införandet av en längre sammanhängande
ledighet synas alltför avlägsen för att i dag förtjäna intresse. Det är
emellertid av stort värde om framtidsfrågor blir belysta i god tid så att
den bästa lösningen från samhällets sida kan väljas, i synnerhet när
frågorna griper in i många olika sektorer.

Även om arbetstidsfrågor i första hand bör lösas av arbetsmarknadens
parter, torde när det gäller frågan om möjligheten till en längre
sammanhängande ledighet staten böra träda in om möjligheten skall stå
öppen för alla på en rörlig arbetsmarknad och om som påpekats i tidigare
motioner i ämnet och antytts av Rehn någon form av samordning med
den allmänna försäkringen erfordras.

Mot bakgrund av det anförda förordar utskottet att den av motionärerna
begärda utredningen kommer till stånd.

En rad viktiga frågor måste därvid noga undersökas. Det kan
exempelvis vara motiverat att fastställa en viss karenstid innan rätt eller
möjlighet till sammanhängande ledighet kan föreligga. Formerna för
arbetsgivarens medbestämmanderätt måste också utredas. Vidare måste
önskemålet om en sammanhängande ledighet kunna förenas med
funktionsdugligheten på vissa arbetsområden. Det är också väsentligt att
frågan inte får en sådan lösning att arbetskraften binds till ett visst
avtalsområde genom att man ”samlar ihop” ledighet som endast kan tas
ut inom detta område.

dels att utskottet bort hemställa

att riksdagen i anledning av motionen 1973:1204 hos Kungl.
Maj:t hemställer om utredning angående möjligheten att
inom ramen för den allmänna försäkringen eller på annat sätt
ge människor rätt att under den aktiva perioden åtnjuta
längre sammanhängande ledighet i enlighet med vad utskottet
anfört.

GOTAB 73 3692 S Stockholm 1973