Socialutskottets betänkande nr 15 år 1973
SoU 1973:15
Nr 15
Socialutskottets betänkande i anledning av motion om en utredning
rörande dödsbegreppet m. m.
Motionen
I motionen 1973:669 av herr Wemer i Malmö m. fl. (m) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om snar parlamentarisk utredning om
dödsbegreppet samt om rätten att avstå från livsuppehållande insatser vid
grav hjärnskada.
Gällande ordning
Någon definition av begreppet död finns inte i svensk lagstiftning.
Beträffande nyfödda finns emellertid en definition av begreppen levande
född och dödfödd i ett av medicinalstyrelsen utfärdat cirkulär (MF
1959:83). Det heter där att nyfödda skall klassificeras som levande födda
”om de utfört andningsrörelser eller om de visat annat tecken på liv,
såsom hjärtslag, pulsationer i navelsträngen eller tydliga spontana rörelser
av skelettmuskulaturen” och som dödfödda om de ”icke företett något
dylikt livstecken”. Liknande uttryck återfinns i folkbokföringsförordningen,
där det i 30 § talas om ”nyfödd, som efter födelsen andats eller
visat annat livstecken”.
Det nuvarande dödsbegreppet har av ålder knutits till hjärta och
andning. När hjärt- och andningsverksamhet varaktigt upphört att
fungera betraktas människan som död. Denna metod är allmänt
accepterad och används av läkare över hela världen.
Den lagstiftning som är av intresse i detta sammanhang inskränker sig
till i huvudsak två författningar. Den ena är lagen (1958:104) om
tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från avliden
person. I denna lag behandlas endast transplantationer från döda givare.
Frågan om transplantationer från levande givare är inte reglerad i lag.
Syftet med 1958 års lag är att ge möjlighet till transplantationer för att
behandla sjuka eller skadade människor, däremot inte att skaffa material
till forskning. I lagen ges bl. a. föreskrifter om samtycke från anhörig till
den avlidne. Användande av döda kroppar i forskningssyfte kan
emellertid ske med stöd av kungörelsen (1932:371) om överlämnande av
lik till anatomisk institution (senaste lydelse SFS 1949:571). I denna
kungörelse ges bestämmelser om att lik, som måste begravas på allmän
bekostnad, efter personer som avlidit på mentalsjukhus, fängelser, vissa
ålderdomshem m. m. under vissa förutsättningar skall överlämnas till
anatomisk institution för att tillgodose den medicinska utbildningens och
forskningens intressen.
1 Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 15
SoU1973:15
2
Med anledning av att i motionen framställs önskemål om att en
utredning om dödsbegreppet även skall behandla den närliggande frågan
om rätt för patienten att på förhand förklara sig avstå från livsuppehållande
insatser vid grav hjärnskada må följande framhållas.
Enligt 3 kap. 1 § brottsbalken straffas för mord den som berövar
annan livet. Är brottet att anse som mindre grovt skall i stället ansvar
ådömas för dråp. Vållar någon av oaktsamhet annans död skall han
dömas för vållande till annans död.
I brottsbalken saknas bestämmelser om verkan av samtycke av den
mot vilken gärningen riktas. När det gäller samtycke till dödande kan
emellertid brottsbalkens allmänna regler om nedsättning eller eftergift av
påföljd bli tillämpliga. I fråga om underlåtenhet att rädda annans liv finns
enligt svensk rätt inte någon allmän regel. Underlåtenhet att ingripa kan
dock enligt allmänna regler vara straffbar om underlåtenheten rättsligt
sett är likvärdig med ett positivt handlande. Särskilt beaktas härvid om
det föreligger en skyldighet för den underlåtande att ingripa, som är så
stark, att hans underlåtenhet är att bedöma lika som om han genom
handling orsakat döden.
Enligt allmän läkarinstruktion (1963:341) är varje läkare skyldig att i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet ge patienten
de råd och den behandling som dennes tillstånd fordrar (3 §). Åsidosätter
läkare den skyldigheten, straffas han enligt 10 § instruktionen med böter
eller fängelse i högst sex månader. Läkare i allmän tjänst, som handlar i
strid mot vetenskap och beprövad erfarenhet, är även underkastad ansvar
för tjänstefel enligt bestämmelserna i 20 kap. 4 § brottsbalken. Enligt
lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket kan socialstyrelsen
återkalla läkares legitimation bl. a. om denne har dömts till fängelse för
brott, som han har begått under utövningen av sitt yrke, och därigenom
visat sig olämplig för yrket, eller om han i övrigt har visat sig vara
uppenbart olämplig som läkare (3 och 4 §§).
Vad som utgör vetenskap och beprövad erfarenhet är inte reglerat i lag
utan utformas ytterst av medicinalväsendcts ansvarsnämnd. Socialstyrelsen
meddelar också råd och anvisningar i frågor som kan behöva
förtydligas.
Förarbetena till brottsbalken
Under förarbetena till brottsbalken diskuterades frågan om införande
av en särskild bestämmelse om verkan av samtycke vid bl. a. dödande.
Straffrättskommittén (SOU 1953:14 s. 143 ff.) föreslog en regel om
straffnedsättning eller straffrihet vid samtycke till dödande, misshandel
m. m. och anförde därvid bl. a. följande.
Frågan om dödande med samtycke intager i viss mån en särställning.
Det är endast med tvekan kommittén ansett sig böra föreslå att den med
hänsyn till ämnets natur allmänt hållna bestämmelsen om straffrihet
göres tillämplig även i detta fall. Kommittén har emellertid ansett att den
föreslagna bestämmelsen i särskilda undantagsfall bör kunna tjäna som
grundval för straffrihet för en anhörig eller närstående som efterkommit
SoU 1973:15
3
en begäran från en döende eller svårt sjuk att förkorta dennes liv.
Bestämmelsen kan vidare tänkas få tillämplighet exempelvis i ett sådant
fall som att två makar, vilka under trycket av någon inträffad olycka
beslutat att gemensamt söka döden, satt sin plan i verket men den ena av
makarna räddas till livet.
Vad angår läkares verksamhet har med rätta framhållits att förtroendet
för läkarnas behandling av de sjuka skulle kunna allvarligt rubbas av
en bestämmelse som gåve en läkare möjlighet att, med samtycke av en
patient som av naturliga skäl tillfälligt kunde känna längtan efter att bliva
befriad från ett svårt lidande, vidtaga en åtgärd som förkortade dennes
liv. Frågan om en läkares rätt att på grund av samtycke vidtaga åtgärder
av ifrågavarande slag måste bedömas med särskilt beaktande av det
allmännas intresse att, även om omständigheterna i det särskilda fallet
kunna vara än så ömmande, möjlighet icke öppnas till missbruk i andra
fall.
Kommittén anförde vidare.
Kommittén har övervägt att i förslaget upptaga en bestämmelse om
straffnedsättning eller straffrihet även för de fall då någon utan samtycke
men av altruistiska motiv uppsåtligen dödat annan. Med hänsyn till
faran av att en dylik bestämmelse skulle kunna tagas till intäkt för att
s. k. barmhärtighetsdödande vore godkänt av lagen och på grund därav
kunna leda till missförstånd och missbruk, har kommittén emellertid
avvisat denna tanke. Den möjlighet till straffnedsättning eller i särskilda
undantagsfall till straffrihet som för dylika fall kan anses påkallad synes
kunna tillgodoses genom de allmänna bestämmelser om nedsättning eller
eftergift av påföljd om vilka förslag framlägges av strafflagberedningen.
Departementschefen motsatte sig kommitténs förslag i denna del och
framhöll i prop. 1962:10 (s. C 381) att liksom dittills det torde få
överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra i vilken utsträckning samtycke
till brottslig gärning skall medföra att gärningen inte anses som
brott. När samtycke inte tilläggs sådan betydelse, torde det enligt
departementschefen stundom kunna leda till straffnedsättning eller frihet
från påföljd med stöd av brottsbalkens allmänna nedsättnings- och
eftergiftsregel. Vid prövningen härav bör uppmärksammas gärningens art
och bevekelsegrunderna för gärningen. Departementschefen framhöll att
det genom denna reglering också blir tydligt, att inte annat än i de
mycket exceptionella fall, då annat skulle vara stötande för den allmänna
rättskänslan, bör komma i fråga att nedsätta eller efterge påföljd, när
dödande har skett med samtycke.
Utredningar m. m.
En arbetsgrupp inom medicinalstyrelsen, som hade till uppgift att
utreda frågan om författningsmässig reglering av transplantationer från
levande givare, avlämnade 1967 ett betänkande, där också frågan om
införande av hjärndödsbegreppet diskuteras. Betänkandet, som ingår i
skriftserien ”Medicinalstyrelsen redovisar” (nr 4), har titeln ”Legala
aspekter på transplantationer. Synpunkter på dödsbegreppet”. I betänkandet
uttalas om dödsbegreppet bl. a. följande (s. 38):
1 * Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 15
Från flera håll har framförts krav på att dödsbegreppet lagregleras.
Uppfattningen om i vilken fas av ett gradvis upphörande liv, som döden
skall anses ha inträtt, dvs. dödsbegreppets principiella innebörd, är en
fråga, som läkarna inte ensamma kan göra anspråk på att avgöra.
Fastställandet av tidpunkten för dödens inträde, dvs. tillämpningen av ett
erkänt dödsbegrepp, är däremot en medicinsk fråga, som svårligen lämpar
sig för lagstiftning. I varje fall torde behov av en lagreglering inte föreligga
så länge man bibehåller det nuvarande hävdvunna dödsbegreppet.
Hur frågan skall lösas, om eller när det blir aktuellt att införa ett nytt
dödsbegrepp, är det inte möjligt att nu ta ställning till. Det torde i
mycket bero på i vilken utsträckning det nya dödsbegreppet kommer till
användning, om det skall tillämpas generellt, eller endast i vissa särskilt
angivna situationer, t. ex. i samband med hjärttransplantationer. Ett
ställningstagande torde förutsätta ett fullständigt klarläggande av de
juridiska konsekvenserna av ett nytt dödsbegrepp. Av stor betydelse blir
givetvis allmänhetens inställning till hithörande spörsmål. Om — även i
det nya läget — den uppfattningen accepteras att frågan om fastställande
av tidpunkt för dödens inträde är en medicinsk angelägenhet, torde
föreskrifter utöver de som kan meddelas i administrativ ordning
(anvisningar av medicinalstyrelsen) icke erfordras. I annat fall torde en
lagreglering bli ofrånkomlig.
Arbetsgruppens betänkande remissbehandlades och resulterade sedermera
i att socialstyrelsen till Kungl. Majit överlämnade en den 28.2.1969
dagtecknad promemoria (stencil A 1 1968:29) med förslag till lag om
transplantation, avsedd att reglera transplantationer från såväl levande
som döda givare. I socialstyrelsens skriftserie har arbetsgruppens förslag
jämte remissyttranden och lagförslag m. m. utgetts på engelska under
titeln ”Legal Aspects of Transplantation. Some Views on the Definition
of Death” (1969:7). I promemorian behandlas utförligt frågan om när en
en person skall anses död. Socialstyrelsen konstaterar att de skäl som
anförts för införande av hjärndödsbegreppet är av tre slag: humanitära,
sjukvårdsadministrativa och transplantationskirurgiska. De skäl som
betecknas som humanitära hänför sig främst till frågan hur länge
livsuppehållande behandling skall pågå. I denna fråga deklarerar styrelsen
att frågan om hjärndödsbegreppet skall accepteras eller inte i och för sig
saknar betydelse för ställningstagandet till frågan när medicinsk behandling
får avbrytas. Frågan om avbrytande av behandling måste nämligen
bedömas från fall till fall med utgångspunkt i principen att varje patient
skall ges den behandling som hans tillstånd fordrar och som står i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Också de
sjukvårdsadministrativa skälen för införande av hjärndödsbegreppet
avvisas av styrelsen, som anser att detta inte skulle lösa några ekonomiska
eller personella problem. Däremot menar styrelsen att de transplantationskirurgiska
skäl som anförts som motivering för införande av
hjärndödsbegreppet i och för sig skulle kunna anses godtagbara. Trots
detta anser styrelsen — som påpekar att remissinstanserna på ett
undantag när avstyrkt införande av ett nytt dödsbegrepp eller ansett
behov av ett sådant inte föreligga — sig inte kunna förorda att ett nytt
dödsbegrepp införs. Härom anför styrelsen i huvudsak följande. I och för
sig bör det inte vara någon tvekan om att beteckna en individ,
SoU1973:15
5
beträffande vilken hjärndöd verkligen föreligger, som död. Härav följer
emellertid inte att man skall acceptera hjärndödsbegreppet. Säkerhetskravet
får under inga förhållanden eftersättas. Ett oeftergivligt villkor för
införande av hjärndödsbegreppet måste vara en absolut förvissning om att
det finns möjlighet att fastställa när hjärndöd inträtt. Enligt styrelsens
uppfattning är det ännu knappast övertygande visat att de metoder som
finns tillfredsställer säkerhetskraven. Tvärtom har det framkommit
uppgifter som tyder på att metoderna ibland sviker. Först sedan
resultaten av erforderliga undersökningar publicerats anser sig styrelsen
kunna göra ett slutligt ställningstagande till frågan om införande av
hjärndödsbegreppet. Styrelsen framhåller också att det måste krävas att
en ny innebörd av dödsbegreppet bärs upp av en vidsträckt opinion. Så
kan enligt styrelsens mening knappast sägas vara fallet. Situationen
belyses enligt styrelsen bäst av det förhållandet att läkarkåren inte står
samlad bakom hjärndödsbegreppet. Från olika läkare har tvärtom i skilda
sammanhang uttalats tveksamhet i fråga om detta begrepp. Styrelsen
fastslår avslutningsvis att de nuvarande dödskriteriema bibehålls tills
vidare och att 1958 års lag enligt styrelsens mening inte kan tillämpas på
hjärndöda individer. I fråga om lagstiftning angående dödsbegreppet
förklarar sig styrelsen dela arbetsgruppens uppfattning att behov härav
för närvarande inte föreligger, något som inte heller ansetts påkallat av
någon remissinstans.
Sedan socialstyrelsens promemoria överlämnats till Kungl. Majit har
den remissbehandlats. Flera av remissorganen anser att hjärndöd kan
diagnostiseras med tillräcklig säkerhet medan andra menar att metoderna
härför ännu inte är tillräckligt säkra.
Tidigare riksdagsbehandling
Under förarbetena till 1958 års lag om tillvaratagande av vävnader och
annat biologiskt material från avliden person upptogs frågan om det var
önskvärt att man i lagen införde bestämmelser om hur dödens inträde
skulle fastställas. I prop. 1958 A:23 med förslag till lagen uttalade
departementschefen att han inte ansåg erforderligt att bestämmelser
härom intogs i lagen. Han framhöll att det fick överlämnas åt läkarna att
på sedvanligt sätt fastställa dödens inträde även i sådana fall då det kunde
bli fråga om att företa transplantation. Under riksdagsbehandlingen (2LU
1958 A:4) framfördes ingen kritik mot denna ståndpunkt.
Vid 196 7 års riksdag väcktes en motion, i vilken dels hemställdes om
utredning angående regler eller riktlinjer för fastställande av dödens
inträde, dels begärdes översyn av 1958 års lag. Motionen avslogs på
hemställan av första lagutskottet, som i sitt utlåtande 1967:50 avstyrkte
motionen med hänvisning till att ifrågavarande problem kort tid
dessförinnan behandlats av en arbetsgrupp inom medicinalstyrelsen.
Utskottet framhöll i ett utförligt utlåtande bl. a. att dödsbegreppets
principiella utformning hade utomordentligt stor betydelse från rättslig
synpunkt och också påverkade frågan om insättande och avbrytande av
SoU 1973:15
6
livsuppehållande behandling liksom villkoren för transplantationskirurgin.
Enligt utskottets mening var det av vikt att ståndpunktstaganden i
ämnet föregicks av fortsatta överväganden av främst läkare och jurister.
Utskottet underströk att mer väsentliga ändringar i praxis eller lagstiftning
på området måste föregås av en bred allmän debatt och ha starkt
stöd i allmänna opinionen.
I en interpellation vid 1969 års riksdag (prot. nr 9 s. 98) ställde fru
Kristensson frågan om vederbörande statsråd hade för avsikt att tillsätta
en utredning med uppdrag att bl. a. pröva frågan om det fanns anledning
att fastställa regler eller riktlinjer för när en människa skall anses död. I
sitt svar på interpellationen den 9 maj (prot. nr 21 s. 20) erinrade
socialministern om att socialstyrelsen nyligen framlagt förslag till ny
transplantationslagstiftning och därvid utförligt behandlat frågan om
dödsbegreppet men inte funnit sig kunna förorda införandet av ett nytt
dödsbegrepp. Han framhöll att socialstyrelsen uppmärksamt följde den
vetenskapliga utvecklingen på området och att vissa undersökningar med
anknytning till problemet pågick på socialstyrelsens initiativ. Han
underströk vidare att ytterst starka skäl måste kunna anföras för att det
gällande dödsbegreppet skulle ersättas med ett nytt eller för att ett
alternativt dödsbegrepp skulle tillåtas vid sidan av det gällande. Mot
bakgrund av det sagda förklarade han sig inte vara beredd att tillsätta en
utredning som syftade till en ändring av dödsbegreppet.
I en interpellation vid 1972 års riksdag ställde herr Hamrin vissa frågor
till socialministern angående obduktion, bl. a. en fråga om skyldighet för
vederbörande läkare att underrätta den avlidnes anhöriga om att
obduktion skulle företas. I sitt svar den. 8 maj (prot. nr 75 s. 83)
omtalade socialministern bl. a. att en vetenskaplig undersökning, som
kunde väntas ge värdefulla upplysningar beträffande obduktionsfrågan,
pågick vid Serafimerlasarettet i Stockholm under ledning av professor
Gunnar Björck. Socialministern uttalade att man efter att ha tagit del av
resultatet av undersökningen, som beräknades vara avslutad senast under
första halvåret 1973, avsåg att i departementet behandla vissa frågor om
obduktion. Han erinrade också om att samma problem som vid
obduktion förelåg vid transplantation av organ från avlidna och att frågan
om ny eller ändrad lagstiftning om transplantation övervägdes i departementet.
Hans avsikt var att dessa frågor om möjligt skulle lösas samtidigt.
Frågan om en utredning av dödsbegreppet aktualiserades åter i en
motion till 1972 års riksdag. Socialutskottet redogjorde i sitt betänkande
(SoU 1972:38) över motionen för lagstiftningen i vissa nordiska länder
och för innehållet i vissa tidskriftsartiklar i ämnet. Utskottet avstyrkte i
sitt av riksdagen godkända betänkande bifall till motionen med följande
motivering.
Som första lagutskottet framhöll vid 1967 års riksdag är frågan om
införande av ett nytt dödsbegrepp av utomordentligt stor betydelse från
rättslig synpunkt, och den påverkar också bl. a. villkoren för transplantationskirurgin.
De svårigheter, som uppkommer vid ställningstagandet till
frågan om införande av ett nytt dödsbegrepp, hänför sig främst till frågan
SoU1973:15
7
om tillståndet hjärndöd kan diagnostiseras med tillräcklig säkerhet.
Utskottet vill understryka vad socialstyrelsen i sin promemoria år 1969
anfört om att det måste föreligga absolut förvissning om möjligheterna
att med säkerhet fastställa om hjärndöd inträtt för att detta begrepp skall
kunna användas i praktiken. Sedan frågan om införande av ett nytt
dödsbegrepp senast behandlades i riksdagen, har läget så till vida
förändrats som man numera i fackkretsar — att döma av den i
Läkartidningen lämnade redovisningen för hjärndödssymposiet 1970 —
synes anse att tillgängliga metoder för att diagnostisera hjärndöd är säkra.
Även om hjärndöd kan fastställas med full säkerhet, finns det
emellertid andra omständigheter som gör att hjärndödsbegreppet inte
utan vidare kan accepteras. Såväl 1967 års riksdag som socialstyrelsen har
framhållit att allmänhetens inställning i frågan är av stor betydelse. Det
måste också övervägas om ett nytt dödsbegrepp kräver lagreglering eller
om fastställandet av dödens inträde bör vara en rent medicinsk
angelägenhet. Även om lagreglering inte anses erforderlig måste de
juridiska konsekvenserna av införande av ett nytt dödsbegrepp beaktas.
En annan omständighet som man måste bedöma är vilka konsekvenser
som skulle bli följden av att ett dödsbegrepp infördes som med hänsyn
till behovet av kvalificerad teknisk utrustning kunde tillämpas endast för
patienter som var intagna på vissa sjukhus.
Mot bakgrund av de medicinska framsteg som gjorts på området under
de senaste åren synes det finnas skäl att ta upp frågan om dödsbegreppet
till fortsatta överväganden. Med hänsyn till det utredningsarbete, som
utförts inom socialstyrelsen och som framlagts i promemorian från 1969
med förslag till ny transplantationslagstiftning, ter det sig dock inte
erforderligt att tillsätta en ny utredning. På grundval av promemorian,
som remissbehandlats, övervägs f. n. inom socialdepartementet frågan om
ny eller ändrad lagstiftning angående transplantation. Socialministern
erinrade i en interpellationsdebatt i maj i år om att denna fråga berör
problem som också föreligger vid obduktion. Han upplyste att en
vetenskaplig undersökning, som f. n. utförs vid Serafimerlasarettet i
Stockholm, kan väntas ge värdefulla upplysningar om obduktioner. Efter
att ha tagit del av denna undersökning, som kan beräknas bli avslutad
senast första halvåret 1973, avser man inom departementet att ta upp
frågorna om transplantation och obduktion till gemensam behandling.
Enligt vad utskottet inhämtat kommer i samband med överarbetningen
av socialstyrelsens promemoria om transplantationslag också den i
promemorian behandlade frågan om dödsbegreppet att tas upp. Med
hänsyn härtill är någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen inte
erforderlig.
Utskottet
Dödsbegreppet är ej definierat i svensk lagstiftning. Av ålder har man
ansett en människa död när hjärt- och andningsverksamheten varaktigt
upphört.
I motionen 1973:669 framhålls att nu gällande kriterier på dödstillstånd
ej längre är till fyllest. Hjärtstillestånd är inte ett tecken på död
förrän upphävd hjärnfunktion samtidigt konstaterats. Motionärerna
påpekar att hjärta och lungor i vissa fall efter stillestånd kan bringas till
förnyad verksamhet samt att man lyckats transplantera dessa organ.
Dödsbegreppet innefattar så komplicerade problemställningar med djupgående
konsekvenser för människans integritet att det bör bli föremål för
SoU 1973:15
8
en parlamentarisk utredning. Motionärerna anser vidare att en sådan
utredning också bör behandla den dödsbegreppet närstående frågan om
patientens rätt att på förhand avstå från livsuppehållande insatser vid svår
och irreversibel hjärnskada. De framhåller att det är ett begränsat antal
människor som drabbas av total hjärninfarkt medan betydligt fler
åsamkas hjärnskador, som är mer eller mindre nära hjärndöd, utan rimlig
möjlighet att återfå medvetandet eller eljest förbättras. Det är väsentligt
att den enskildes rätt att själv bestämma över sin kropp i en sådan
situation respekteras. Motionärerna vill inte anlägga samhällsekonomiska
synpunkter på frågan men anser att den har en vårdekonomisk
anknytning därigenom att — oavsett vårdsektorns kraftiga expansion —
det finns en otillfredsställd efterfrågan på kvalificerad vård för människor
som har förutsättningar att efter adekvat vård tillfriskna men som nu är
dömda att dö i vårdköerna.
Frågan om införande av ett nytt dödsbegrepp har under de senaste
åren varit föremål för uppmärksamhet i skilda sammanhang bl. a. i
riksdagen och inom socialstyrelsen. I riksdagen behandlades 1967 en
motion med krav på utredning av frågan om regler för dödens inträde. På
hemställan av första lagutskottet (1LU 1967:50) avslogs motionen under
hänvisning till att problemet kort tid dessförinnan berörts av en
arbetsgrupp inom dåvande medicinalstyrelsen. På grundval av arbetsgruppens
utredning framlade socialstyrelsen 1969 en promemoria med
förslag till ny transplantationslagstiftning. Styrelsen behandlade därvid
utförligt frågan om dödsbegreppet men fann sig inte kunna förorda
införandet av ett nytt dödsbegrepp, därför att metoderna för att
fastställa hjärndöd inte uppfyllde de säkerhetskrav, som enligt styrelsens
mening oeftergivligen måste uppställas. Vid 1972 års riksdag väcktes åter
en motion med begäran om utredning av dödsbegreppet. På hemställan av
socialutskottet avslogs motionen (SoU 1972:38).
Som framhållits vid tidigare riksdagsbehandlingar är frågan om
införandet av ett nytt dödsbegrepp av utomordentligt stor betydelse från
rättslig synpunkt, och den påverkar också bl. a. villkoren för transplantationskirurgin.
En lösning av frågan förutsätter inte blott att hjärndöd kan
diagnostiseras med full säkerhet utan även att de med dödsbegreppet
förknippade juridiska och etiska spörsmålen noga övervägs.
Mot bakgrund av de medicinska framsteg som gjorts under de senaste
åren synes det — som socialutskottet anförde vid 1972 års riksdagsbehandling
— finnas skäl att ta upp frågan om dödsbegreppet till fortsatta
överväganden. Med hänsyn till att dödsbegreppet utförligt behandlats
under det utredningsarbete som utförts inom socialstyrelsen och som
framlagts i promemorian från 1969 med förslag till ny transplantationslagstiftning
framstår det dock inte som erforderligt att tillsätta en ny
utredning. På grundval av promemorian, som remissbehandlats, övervägs
för närvarande inom socialdepartementet frågan om ny eller ändrad
lagstiftning om transplantation. Socialministern erinrade i en interpellationsdebatt
år 1972 om att denna fråga berör problem som också
föreligger vid obduktion. Han upplyste att en pågående vetenskaplig
SoU 1973:15
9
undersökning vid Serafimerlasarettet i Stockholm kan väntas ge värdefulla
upplysningar beträffande obduktionsfrågan samt att man inom
departementet avser att ta upp frågorna om transplantation och
obduktion till gemensam behandling. Enligt vad utskottet inhämtat
kommer därvid också den i socialstyrelsens promemoria behandlade
frågan om dödsbegreppet att tas upp. Med hänsyn härtill är någon
riksdagens åtgärd i anledning av motionen i denna del inte erforderlig.
Frågan om införandet av ett nytt dödsbegrepp saknar, som socialstyrelsen
framhållit i promemorian från 1969, betydelse för det i motionen
aktualiserade spörsmålet om avbrytande av livsuppehållande behandling.
Frågan om sådan behandling skall sättas in eller avbrytas måste nämligen
avgöras från fall till fall med utgångspunkt från allmänna läkarinstruktionens
krav att patienten skall ges den behandling som hans tillstånd
fordrar och som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad
erfarenhet. Vad som utgör vetenskap och beprövad erfarenhet utformas
ytterst av medicinalväsendets ansvarsnämnd. Mot bakgrund av det
anförda avstyrker utskottet motionen 1973:669 även i denna del.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1973:669.
Stockholm den 25 april 1973
På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON
Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Hamrin (fp), Dahlberg (s), fru Skantz (s), herr Larsson i Öskevik (c), fru
Sigurdsen (s)*, herrar Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c), Nordberg
(s), Åkerlind (m), Wemer i Malmö (m)*, Romanus (fp), Nilsson i Växjö
(s) och Hagberg (vpk)*.
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservation
av herrar Åkerlind (m) och Werner i Malmö (m) som anser
dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 8 med
”Mot bakgrund” och slutar på s. 9 med ”denna del” bort ha följande
lydelse:
Frågan om ett nytt dödsbegrepp är av väsentlig betydelse för de
nuvarande möjligheterna att genomföra transplantationer. Under senare
år har gjorts sådana medicinska framsteg att total hjärninfarkt kan
diagnostiseras med full säkerhet. Metoderna för diagnostisering och deras
tillförlitlighet redovisades vid ett symposium i september 1970, vid vilket
medicinsk expertis från de nordiska länderna deltog. Total hjärninfarkt
som dödskriterium accepteras också i allt fler länder, t. ex. Finland,
f
SoU 1973:15
10
Norge, Västtyskland, Belgien, Holland, Frankrike, Schweiz, Italien, USA
och Canada. Med hänsyn härtill och med beaktande av vad i motionen
anförs om det nuvarande dödsbegreppets otillräcklighet är det befogat att
frågan om införande av ett nytt dödsbegrepp tas upp till övervägande.
Frågan om ett nytt dödsbegrepp är inte bara av medicinsk betydelse.
Allmänhetens inställning är som socialstyrelsen framhållit i promemorian
från 1969 av stor betydelse. Etiska och juridiska problem måste
övervägas. Från etisk synpunkt har hjämdödsbegreppet nyligen behandlats
i ett anförande i Lund av professorn i systematisk teologi Gustaf
Wingren (se Läkartidningen 1973:14 s. 1395), som därvid ställt sig positiv
till införande av ett nytt dödsbegrepp. Även rent humanitära synpunkter
måste beaktas, särskilt rätten till en värdig död för patienten samt
hänsynen till dennes anhöriga och vårdpersonalen.
Enligt utskottets mening inrymmer frågan så komplicerade problemställningar
med vittgående konsekvenser att den av socialstyrelsen
verkställda utredningen ej kan anses till fyllest utan spörsmålen bör
övervägas av en särskilt tillsatt utredning med parlamentarisk sammansättning.
Inom ramen för en sådan utredning bör också kunna behandlas
den dödsbegreppet närliggande frågan om rätt för en patient att på
förhand avstå från livsuppehållande insatser vid svår och irreversibel
hjärnskada som utan att kunna betecknas som total hjärninfarkt likväl
inte kan förväntas leda till någon förbättring. Från integritetssynpunkt är
det väsentligt att en människas rätt att bestämma över sin kropp i en
sådan situation respekteras.
Beaktas bör också att samhället är förpliktat att satsa alla tillgängliga
resurser för att tillgodose vårdsektorns behov. Trots dess kraftiga
expansion finns det inom den en otillfredsställd efterfrågan på kvalificerad
vård för människor, som har förutsättningar att efter erforderlig vård
föra ett meningsfyllt och friskt liv, men som nu är dömda att dö i
vårdköerna. Härigenom har såsom motionärerna påpekat frågan om ett
nytt dödsbegrepp en viss vårdekonomisk anknytning.
Ett nytt eller vidgat dödsbegrepp skulle sålunda som motionärerna
framhåller samtidigt ge möjligheter att rädda liv och återskänka patienten
rätten till en naturlig och barmhärtig död. Mot bakgrund av det anförda
tillstyrker utskottet motionen.
dels att utskottet bort hemställa
att riksdagen med bifall till motionen 1973:669 hos Kungl. Maj:t
hemställer om en snar parlamentarisk utredning angående
dödsbegreppet och rätten att avstå från livsuppehållande
insatser vid grav hjärnskada.