Socialutskottets betänkande nr 12 år 1973

SoU 1973:12

Nr 12

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om vissa handikappfrågor.

Motionsyrkandena

1) I motionen 1973:81 av fru Marklund m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen hos regeringen hemställer om skyndsam utredning samt förslag
om åtgärder till stöd för personer med dövhet som handikapp.

2) I motionen 1973:427 av herr Helén m. fl. (fp) hemställs, såvitt här
är i fråga, att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t begära att förslag till
en landsomfattande kartläggning av och åtgärder för flerhandikappades
problem framlägges.

3) I motionen 1973:664 av herrar Rask (s) och Fridolfsson i Rödeby
(s) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att åtgärder vidtas i
syfte att skolmyndigheter och andra institutioner uppmärksammar de
speciella hänsyntaganden som förekomsten av färgblindhet påkallar.

4) 1 motionen 1973:666 av fru Skantz m. fl. (s) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om en utredning om ekonomiska och
andra åtgärder till stöd för flerhandikappade.

5) I motionen 1973:1208 av fru Normark m. fl. (s) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj.t hemställer om en utredning i syfte att snabbt
förbättra miljön i daghem, förskolor och skolor och därmed minska de
allergiska barnens besvär.

Åtgärder till stöd för hörselskadade eller döva personer

Motionen

I motionen 1973:81 anförs att personer med dövhet inte på samma
sätt som andra medborgare kunnat komma i åtnjutande av den utveckling
som skett på många olika områden i samhället under efterkrigstiden.
Motionärerna framhåller att de i motionen främst vill uppmärksamma
den sidan av dövheten som hör ihop med möjligheterna till kommunikation.
De anför att det är angeläget att samhällsorgan tar sitt ansvar för
den situation de döva i dag befinner sig i och att detta ansvar bör
formuleras i en omsorgslag för döva. Det anförs att utgångspunkten bör
vara en kartläggning och en utredning av de dövas situation och framhålls
att de döva genom sin föreningsverksamhet bör få representation i
utredningsarbetet. Motionärerna framhåller följande som några av de krav
de anser viktiga.

(1) Samhällsorgan skall medverka till att ett dövt barns hörselskada
1 Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 12

SoU 1973:12

uppmärksammas så tidigt som möjligt.

(2) Samhällsorgan skall medverka till att föräldrar till döva barn får
handledning att förstå handikappet, kan lära sig teckenspråk och får
kunskaper i hur man ger barn en så intensiv språkstimulering som möjligt.

(3) Samhällsorgan skall medverka till undervisning förhörande barn i
teckenspråk redan i småskolan.

(4) Döva barn skall få möjligheter att komma i förskola så tidigt som
möjligt. Där skall huvudvikten läggas vid kommunikation i och med
teckenspråk.

(5) Samhällsorgan skall medverka till att teckenspråket blir känt för
och tillgängligt för alla. Till en början bör alla som arbetar i sociala yrken
få grundkunskaper i teckenspråk.

Barnhälsovård

På senare tid har vissa åtgärder vidtagits i syfte att främja en
fortlöpande kontakt mellan den förebyggande barnavården vid barnavårdscentraler
å ena och barn och föräldrar å den andra sidan från det
barnet föds till dess det inskrivs vid skola och skolhälsovården tar vid.
För tillämpning från och med år 1973 har sålunda socialstyrelsen
utfärdat ett cirkulär om anmälan av förlossningar till barnavårdscentral
samt riksskatteverket föreskrivit att aviseringar från folkbokföringsorgan
till barnavårdscentral skall göras beträffande förändringar i
personregistret (t. ex. flyttningar) avseende barn upp till en ålder av sju
år. I samband härmed har socialstyrelsen fastställt en journal för
barnhälsovård som jämte anvisningar innebär att barnet från födelsen
fram till sju års ålder skall med fastställda tidsintervall genomgå vissa
preciserade kontroller hos bl. a. sjuksköterska, läkare, tandläkare.

Enligt dessa anvisningar rekommenderas vid 8—10 månaders ålder ett
hörsel-(kontakt-)prov, som om möjligt utförs av sjuksköterska vid
hembesök. Vid 4—5 års ålder skall göras s. k. screeningaudiometri av
specialtränad personal. Så snart hörselnedsättning kan misstänkas under
tiden för barnets kontakt med barnavårdscentralen från spädbarnsåldern
till skolåldern skall remiss ske till öronspecialist.

Utskottet har inhämtat från socialstyrelsen att det förutsätts att i
samband med att undersökning och behandling av barnet sker hos
öronspecialist, efter remiss till denne, föräldrarna får råd och anvisningar
hur de skall kunna bidra till att kompensera barnet för förekommande
hörselnedsättning eller dövhet.

Utskottet har vidare inhämtat att socialstyrelsen kommer att verka för
att det s. k. BOEL-testet kommer till användning vid kontrollen vid 8—10
månaders ålder (jämför socialutskottets betänkande SoU 1973:5 p. 46).
Testet har fått sitt namn efter begreppen Blicken Orienterar Bfterijud.

Förskola

Enligt kungörelsen (1956:252) angående statsbidrag till förskolor,

SoU 1973:12

skolhem och hemundervisning för döva och hörselskadade barn får
kommun, landstingskommun, enskild, förening eller stiftelse statsbidrag
till förskolor, skolhem eller hemundervisning för döva och hörselskadade
barn i förskoleåldern under förutsättning att skolan, skolhemmet eller
undervisningen godkänts av skolöverstyrelsen (SÖ). Som statsbidragsvillkor
gäller bl. a. att undervisningen är avgiftsfri och att huvudmannen, i
den utsträckning så kan ske, mottar barn från annat område än det för
vilket förskolan eller skolhemmet i första hand avsetts, samt att, där
huvudmannen är enskild person, förening eller stiftelse, skäligt bidrag till
verksamheten lämnas av landstingskommun eller stad, som ej tillhör
landstingskommun.

Antalet hörselskadade barn som erhållit förskoleundervisning var
enligt SÖ läsåret 1968/69 806, 1969/70 794 och 1970/71 912. Antalet
förskolor och skolhem var läsåret 1970/71 48. Förskoleverksamheten
anges numera omfatta de flesta förskolebarn som har konstaterats vara
hörselskadade, men vissa problem återstår ännu, främst i glesbygden, att
nå berörda barn.

Förskoleverksamheten erbjuds hörselskadade barn oavsett graden av
hörselnedsättning. Verksamheten kan i princip omfatta barn från ett par
månaders ålder till skolåldern. Stor frihet ges för flexibla organisatoriska
och metodiska lösningar, och undervisningen inriktas mot en långtgående
individualisering. De hörselskadade barnen integreras i allt större utsträckning
i kommunernas ordinarie barnstugeverksamhet. Landstingen
som har det totala ansvaret för undervisningen av de hörselskadade
barnen ersätter därvid kommunerna för kostnaderna för verksamheten
enligt fastställda interkommunala normer. Barnantalet minskas vanligen
något i grupperna. Som regel integreras fyra hörselskadade barn
tillsammans med tolv icke hörselskadade. Landstingen betalar därvid en
avgift motsvarande plats för två icke hörselskadade barn för varje
hörselskadat barn.

För flertalet förskolor är landstingskommun huvudman. De medicinska
hörselvårdscentralerna vid centrallasaretten utövar en uppspårande
verksamhet. Den till hörselvårdscentralen knutna hörselvårdskonsulenten
i länet bevakar behovet av förskolor och ansvarar för regional organisation
och planering. För det pedagogiska arbetet vid förskolorna svarar
specialutbildade förskollärare.

I skolöverstyrelsens anvisningar för förskoleverksamheten för hörselskadade
framhålls bl. a. hemvägledning, som innebär att en specialutbildad
förskollärare eller en hörselvårdskonsulent kommer till hemmet,
tränar barnet och instruerar föräldrarna hur de skall arbeta med sitt barn.
Vid omkring fyra års ålder skall barn med hörselskador därefter placeras i
förskola. När ett enstaka hörselskadat barn placeras i vanlig förskolgrupp
skall detta ske med stor varsamhet och en omsorgsfull introduktionsperiod.

1968 års barnstugeutredning har i sitt betänkande (SOU 1972:26—27)
Förskolan framhållit att alla handikappade barn bör genom förskolan få
den speciella stimulans de behöver. Utredningen har bl. a. framhållit att

1* Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 12

SoU 1973:12

ofta behöver ett handikappat barn speciell hjälp i form av talträning,
sjukgymnastik eller träning av på handikappet utbildad person samt att
sådan särskild hjälp bör i största möjliga utsträckning komma till barnet i
stället för att barnet skall forslas till specialisten. Barnstugeutredningen
har föreslagit att en allmän förskola införs för samtliga sex-åringar
fr. o. m. år 1975 men att barn som av fysiska, psykiska, sociala, språkliga
och andra skäl behöver särskilt stöd skall beredas plats i förskola tidigare,
om behovet inte tillgodoses på annat sätt. Efter remissbehandling bereds
barnstugeutredningens förslag för närvarande i Kungl. Maj:ts kansli.

Grundskola

För barn som är syn-, hörsel- eller talskadade finns en statlig
obligatorisk tioårig grundskola som benämns specialskolan. Verksamheten
regleras genom specialskolstadgan (1965:478).

Hörselskadade elever undervisas vid dels sex skolenheter, belägna i
Stockholm (Manillaskolan), Gnesta (Åsbackaskolan), Lund (Östervångsskolan),
Vänersborg (Vänerskolan), Örebro (Birgittaskolan) och Härnösand
(Kristinaskolan), dels i särskilda klasser förlagda till grundskolan.
Åsbackaskolan mottar elever med tilläggshandikapp. Vid skolenheten i
Sigtuna (Hällsboskolan) undervisas normalbegåvade barn med grava
talskador samt hörselskadade barn med beteendestörningar och vissa
andra komplikationer.

De ökade och mer flexibla pedagogiska resurser som specialundervisningen
inom den allmänna grundskolan erbjuder har gjort det möjligt att
undervisa allt fler handikappade elever i vanliga skolor. Integrationen kan
ske genom att den handikappade undervisas antingen i vanlig klass eller i
specialklass i vanlig skola.

Som villkor för inrättande av specialklass gäller i fråga om hörselskadade
att antalet elever måste uppgå till minst fem. Vid placering i vanlig
klass kan den hörselskadade få särskild specialundervisning, bl. a. i
klinikform, samt stödundervisning. Vidare utgår statsbidrag till hörselteknisk
utrustning av lokaler avsedda för hörselklassundervisning.

Gymnasial utbildning

Reguljär gymnasial utbildning för gravt hörselskadade anordnas sedan
den 1 juli 1971 i Örebro kommuns gymnasieskola. Utbildningen är öppen
för elever från hela riket. I första hand skall elever som genomgått
specialskolans högstadium beredas plats i utbildningen. Endast om
särskilda skäl föreligger får gravt hörselskadad i annat fall beredas inträde
till utbildningen. Innevarande läsår beräknas ca 130 gravt hörselskadade
elever följa utbildningen vid gymnasieskolan.

Hörselskadade som i grundskolan gått i hörselklass beräknas kunna gå
i vanliga klasser i gymnasiala skolor. Även sådana elever får dock tas emot
i Örebro-skolan. Också vuxna hörselskadade får tas emot.

SoU 1973:12

Tolkar åt döva m. m.

År 1968 beslutade statsmakterna (prop. 1968:41, SU 1968:88) att
statsbidrag skulle utgå till en försöksverksamhet med tolkar åt döva med
sjukvårdshuvudmännen som huvudmän. Statsbidragen utgår från anslaget
på femte huvudtiteln till Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade.
Kungl. Maj:t har uppdragit åt socialstyrelsen att utfärda närmare
föreskrifter beträffande denna verksamhet. Enligt föreskrifter som
socialstyrelsen i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen
meddelat omfattar försöksverksamheten tolkhjälp i det dagliga livet
åt döva, som är beroende av teckenspråket för sin kommunikation med
omvärlden, och avser situationer, där den döve inte alls eller blott delvis
kan reda sig själv. Som exempel härpå har angetts besök hos läkare,
tandläkare, försäkringskassa, socialvårdens organ eller för att få rättshjälp
eller göra viktigare inköp, besök hos distriktssköterska, arbetsterapeut,
sjukgymnast m. fl. och besök hos andra myndigheter än de förut
nämnda, närvaro vid vigsel och jordfästning, vid information på arbetsplats
och vid fackföreningsmöte.

Försöksverksamheten omfattar däremot inte tolkhjälp till den döve
vid bevistande av konferens, genomgång av kurs eller annan utbildning.

Förutom tolkning i egentlig bemärkelse kan försöksverksamheten även
omfatta vissa enklare åtgärder, som tolk kan vidta och som har samband
med den döves behov av tolkhjälp. Tolkningsuppdraget kan sålunda om
den döve behöver det inbegripa hjälp med ifyllande av blanketter och
formulär, som inte förutsätter speciella kunskaper, t. ex. till myndigheter,
allmän sjukkassa, försäkringsbolag och dylikt. Däremot innefattas inte i
tolkningsuppdraget hjälp med ifyllande av t. ex. allmän självdeklaration.

Vidare får tolkningsuppdraget omfatta sådana enklare åtgärder, som
det är mest ändamålsenligt att tolken själv vidtar för den döves räkning i
stället för att utföra egentlig tolkning i dennes närvaro, t. ex. tidsbeställning
per telefon, enklare förfrågningar hos myndigheter och andra; en
förutsättning är givetvis att åtgärden kan verkställas på tillfredsställande
sätt utan den döves omedelbara medverkan. Vidare kan i tolkningsuppdraget
inbegripas hjälp med uttydning och förklaring av skrivelser och
meddelanden, som inte förutsätter speciella kunskaper, t. ex. från
myndigheter, allmän sjukkassa, försäkringsbolag och dylikt.

Socialstyrelsen har understrukit att åtgärder som tolken vidtar skall
bestå av enkla tjänster (”vardagslivets tolkar”) och inte på något sätt bära
prägel av sådan social service i egentlig mening, som lämnas allmänheten,
inklusive de döva, av sociala myndigheters tjänstemän.

För varje tolkningsuppdrag utgår statsbidrag till arvode, resekostnadsersättning
och traktamente.

Statsbidrag till kostnader för tolkar åt döva i samband med föreläsnings-
och kursverksamhet för döva inom handikapp- eller folkbildningsorganisationer
kan utgå från ett på åttonde huvudtiteln uppfört anslag till
Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet. Från detta anslag
utgår bl. a. även bidrag till konsulentverksamhet av försökskaraktär

SoU 1973:12

avseende studie- och ungdomsverksamhet bland handikappade. En del av
anslaget står vidare till skolöverstyrelsens förfogande för fördelning efter
prövning i varje särskilt fall till kurs- och studieverksamhet, fritidsverksamhet,
ungdomsledarutbildning m. m. Härjämte utgår från anslaget
bidrag till utbildningskurser för tolkar för döva.

Handikapputredningen

Den med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1965 tillkallade
handikapputredningen (S 1966:38) som haft att utreda frågor angående
omvårdnaden av handikappade är för närvarande inne i en fas av sitt
arbete då frågor om hur kulturell verksamhet skall komma de handikappade
till del behandlas.

Vissa motionsyrkanden till innevarande års riksdag m. m.

I motionen 1973:461 av herr Mellqvist m. fl. (s) begärs en översyn av
kursplanen för utbildning av lärare för barndomsdöva elever med syfte
att tillförsäkra lärarkandidaterna väsentligt ökad utbildning i teckenspråket.

I motionen 1973:463 av herr Mellqvist m. fl. (s) begärs en skyndsam
prövning av möjligheterna att ställa resurser till förfogande för att
genomföra en systematisk och vetenskaplig uppföljning av det inre
arbetet inom specialskolan för döva, omfattande dels förskolan, dels
årskurserna 1 — 10 inom grundskolan.

I motionen 1973:1293 av herr Mattsson i Lane-Herrestad (c) och
fröken Andersson i Stockholm (c) begärs en översyn av läroplanerna för
utbildning av lärare för döva i syfte att bibringa dessa avsevärt ökade
kunskaper för att de i sin tur skall kunna undervisa i teckenspråket och
att Sveriges Radio inom ramen för sin utbildningsverksamhet anordnar en
teckenspråkkurs i TV.

Nu nämnda motioner har remitterats till utbildningsutskottet. Utbildningsutskottet
beräknas komma att behandla motionerna hösten 1973.

Vid 1972 års riksdag framställdes ett motionsyrkande med begäran
om en översyn av läroplanen för utbildning av lärare för döva i syfte att
bibringa dessa tillräckliga kunskaper för att kunna undervisa iåtbördsspråket.
I sitt av riksdagen i denna del godkända betänkande UbU 1972:7
punkt 2 föreslog utbildningsutskottet avslag på yrkandet. Utskottet
anförde bl. a. att utskottet inhämtat att de grundläggande kurserna i
åtbördsspråk avses utgöra grund för den enskilde lärarens fortsatta
träning i ämnet samt att därtill kom att den lärare som är intresserad av
detta utbildningsmoment har möjlighet att välja åtbördsspråket som
specialarbete, vilket innebär en särskild kurs om 110 timmar i ämnet.

I motionen 1973:444 av herr Mellqvist m. fl. (s) begärs en undersökning
rörande möjligheterna att igångsätta teaterverksamhet för döva.

I motionen 1973:1230 av fru Fraenkel (fp) begärs att skolöverstyrelsen
ges i uppdrag (a) att snabbutreda möjligheterna för de döva att få

SoU 1973:12

tillgång till tolkar, (b) att ge föräldrar till döva barn ökad utbildning i
teckenspråk samt (c) att genom att använda film och ITV öka
utbildningen av teckenspråkkunniga personer.

Motionerna 1973:444 och 1973:1230 har remitterats till kulturutskottet.
Kulturutskottet beräknas komma att behandla motionerna under
hösten 1973.

Flerhandikappade

Motionerna

I motionen 1973:427 återges vissa uppgifter från en försöksverksamhet
för multihandikappade inom Västernorrlands och Västerbottens län,
vilken kommit till stånd genom samarbete mellan respektive landsting,
Svenska kommunförbundets länsavdelningar i respektive län samt De
blindas förening. Det anförs att man därvid funnit 565 personer som var
flerhandikappade med blindhet eller mycket svår synskada som ett av
handikappen samt att av dessa personer 265 personer blev föremål för
fullständig utredning. Av de fullständigt utredda hade 121 personer
tidigare varit okända av De blindas förenings konsulenter. Inom ramen
för försöksverksamheten anskaffades 245 hjälpmedel av olika slag och
anordnades ett flertal anpassningskurser. Motionärerna framhåller att för
en del människor blev livet helt förändrat till det bättre tack vare
åtgärderna i samband med försöksverksamheten och anför att detta tyder
på ett stort behov även för de människor, vilkas behov inte kunde
åtgärdas inom ramen för denna försöksverksamhet. Motionärerna framhåller
att troligen skulle goda resultat kunna uppnås även i andra
landsting med en sådan kartläggning av flerhandikappades problem,
kombinerad med åtgärder för att tillhandahålla de hjälpmedel som står
till buds.

I motionen 1973:666 anförs bl. a. att systemet av åtgärder för att
underlätta handikappades situation har utvecklats med utgångspunkt i
särskilda problem och behov fjjr skilda grupper handikappade, t. ex.
personer med rörelsehinder, personer med synskada, personer med
hörselskada eller personer med psykisk utvecklingshämning samt att de
handikappade själva också valt att bilda sina intresseorganisationer efter i
stort sett detta mönster. Motionärerna anför vidare att det har hävdats
att det — bl. a. på grund av stödsystemets utformning och handikapprörelsens
organisatoriska struktur — finns risk för att behoven hos personer
som är handikappade till följd av mer än en skada tillgodoses i mindre
omfattning än behoven hos dem som kan hänföras till en viss grupp
handikappade. Motionärerna framhåller att det i vart fall står klart att
situationen för personer som är flerhandikappade förutsätter en god
samordning av de åtgärder som behöver vidtas för att tillgodose dessa
personers samlade behov. Deras speciella förhållanden ställer också
särskilt kvalificerade krav på den personal som har till uppgift att
medverka vid bedömning av behoven och hur dessa skall tillgodoses.

1 ** Riksdagen 1973. 12 sami. Nr 12

SoU 1973:12

Motionärerna omnämner härefter vissa resultat från förutnämnd
försöksverksamhet för multihandikappade inom Västernorrlands och
Västerbottens län. Motionärerna anför att de uppgifter som lämnas i
motionen givetvis inte ger underlag för någon mera exakt beräkning ens
av antalet synskadade personer i landet med tilläggshandikapp, än mindre
av hela antalet personer med flerhandikapp men att de dock torde ge en
viss föreställning om problemets omfattning.

Motionärerna anför att mot bakgrund av vad som anförs i motionen
finns det anledning att dels kartlägga de särskilda problem som i olika
situationer — t. ex. under utbildningen, i arbetslivet, på fritiden —
uppstår för flerhandikappade, dels bedöma hur befintliga stödformer av
skilda slag för handikappade så samordnat som möjligt skall kunna anlitas
för att tillgodose flerhandikappades behov, dels utreda vilka ytterligare
insatser som kan behövas för att flerhandikappade skall få det stöd som
deras situation kräver. Det påpekas att den förordade utredningen bör
avse såväl ekonomiska som andra åtgärder till stöd för flerhandikappade.

Utbildning för dövblinda

Vid 1972 års riksdag begärdes i en motion att frågan om de dövblindas
behov av och möjligheter till utbildning snarast skulle utredas och att
förslag till åtgärder därefter skulle föreläggas riksdagen. Utbildningsutskottet
inhämtade yttranden över motionen från socialstyrelsen, skolöverstyrelsen
och Svenska landstingsförbundet. Svenska landstingsförbundet
avstyrkte motionsyrkandet då man ansåg att utbildningsfrågan
för flertalet dövblinda måste lösas från fall till fall. Skolöverstyrelsen
däremot fann en översyn av den dövblinda gruppens utbildningsmöjligheter
befogad och socialstyrelsen ansåg att en eventuell utredning borde
omfatta det totala behovet av hjälpåtgärder.

Skolöverstyrelsen (SÖ) anförde bl. a. följande.

Dövblinda skolpliktiga elever undervisas vid Ekeskolan i Örebro och
vissa lärare vid denna skola ges en s. k. skräddarsydd utbildning för både
blindundervisning och dövundervisning för att ta hand om dessa svårt
dubbelhandikappade elevers mycket komplicerade metodiska och pedagogiska
problem i inlärningssituationen. Under den tid som Ekeskolan
varit i verksamhet (alltsedan lå 1965/66) har sammanlagt nio dövblinda
elever fått sin undervisning vid skolan. Nio dövblinda barn i åldern 5—7
år är f. n. intagna i Ekeskolans förskola för observation. Genom
förskolkonsulenternas uppspårande verksamhet är ytterligare 17 dövblinda
småbarn i åldrarna 1—5 år kända för skolans ledning.

Utöver dövblinda barn och ungdomar finns ett antal dövblinda vuxna.
Inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen och den därtill knutna
uppsökande verksamheten har ett antal vuxna med dubbelhandikapp
uppdagats. Dessa kan inom SÖ:s arbetsmarknadsutbildning numera få en
adekvat utbildning i första hand av grundläggande slag (anpassningsutbildning
m. m.). Denna meddelas vid arbetsmarknadscentret i Uppsala
där innevarande år fyra dövblinda elever utbildas. Två av dessa kommer
att inom kort, efter avslutad utbildning, övergå till verksamhet i skyddad
verkstad. Två nya elever kommer att påbörja utbildning vid centret
instundande hösttermin.

SoU1973:12

1 en tid av utveckling på skolans område då allt fler ungdomar
beräknas kunna få tillgång till gymnasial utbildning, i vilken också den
tidigare yrkesutbildningen numera ingår, kan den lilla dövblinda gruppens
behov av motsvarande möjligheter endast i mycket begränsad omfattning
f. n. tillgodoses. Det synes befogat att göra en översyn över denna grupps
utbildningsmöjligheter, såväl hur nu befintliga resurser utnyttjas som hur
dessa skulle kunna förstärkas och kompletteras framför allt då det gäller
tillgång till frivillig utbildning av lämpligt slag.

Socialstyrelsen anförde bl. a. följande.

Socialstyrelsen har i olika sammanhang framhållit nödvändigheten av
större insatser för de multihandikappade vars situation framför allt i
vuxenstadiet är långt ifrån tillfredsställande.

Vad som ännu saknas är en plan över de resurser som måste tillgodoses
för att kunna anpassa och utbilda de dövblinda till eget boende och
arbete med hänsyn till utbildningsresurserna. Denna uppgift bör enligt
styrelsens mening bli föremål för en särskild utredning vilken bör omfatta
aspekter utöver gymnasial utbildning och vuxenundervisning. Styrelsen
vill framhålla betydelsen av att utredningen uppmärksammar den grupp
dövblinda som är studiebegåvade. Efter avslutade studier finns nämligen i
dag mycket få möjligheter att kunna erbjuda dessa ett arbete som i någon
mån ansluter till utbildningsnivån. En annan viktig fråga är de behov av
hjälpmedel som uppstår i samband med studier, boende, resor och arbete.
Därtill kommer det enskilda behovet av övrig service för att klara ett eget
boende och arbete.

Det är alltså en rad problem som samtidigt måste lösas för att ernå
önskat resultat vid rehabilitering av dövblinda. En eventuell utredning
bör således omfatta det totala behovet av hjälpåtgärder. En särskild
arbetsgrupp — styrelsen för vårdartjänst — planerar för närvarande
gymnasial riksskola för gruppen svårt rörelsehindrade elever och har
därvid till uppgift att tillgodose även behovet av boende samt medicinsk
och social service av olika slag. En liknande planeringsgrupp borde
övervägas för dövblinda och andra multihandikappade ungdomar.

Utbildningsutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande
UbU 1972:47 bl. a. att utskottet för sin del inte var berett förorda att
riksdagen i anledning av motionsyrkandet skulle uttala sig beträffande de
mer vittomfattande utredningsarbeten som socialstyrelsen syntes åsyfta
men att utskottet däremot ansåg det angeläget att riksdagen gav Kungl.
Maj:t till känna uppfattningen att skolöverstyrelsen så snart som möjligt
borde påbörja det i motionen föreslagna utredningsarbetet rörande de
dövblindas utbildning.

Försöksverksamheten för flerhandikappade inom Västernorrlands och
Västerbottens län

Under senhösten 1969 tog De blindas förening (DBF) initiativet till
överläggningar med socialstyrelsen samt landstingen och Svenska kommunförbundets
länsavdelningar inom Västernorrlands och Västerbottens
län varvid förutsättningarna för en systematisk och målinriktad verksamhet
för multihandikappade diskuterades. Överläggningarna resulterade i
en överenskommelse mellan landstingen och Kommunförbundets länsav -

SoU1973:12

delningar inom nämnda län samt DBF om en tvåårig försöksverksamhet
för multihandikappade med början den 1 april 1970.

Syftet med försöksverksamheten var att riktlinjer skulle föreslås för
samordning av primärkommunernas, landstingens, statens och enskilda
organisationers verksamhet med syfte att förbättra förhållandena för
synskadade med komplicerande handikapp med hänsynstagande till den
enskildes önskemål och förutsättningar. Vunna erfarenheter skulle
utvärderas samt göras tillgängliga för myndigheter och organisationer
över hela landet för dessas verksamhet för olika grupper av multihandikappade.
Försöksverksamheten finansierades med medel ur allmänna
arvsfonden.

Med multihandikappad avsågs en person som är synskadad och utöver
detta handikapp också har ett eller flera andra handikapp.

Det praktiska arbetet omfattade (a) uppsökande verksamhet med
hembesök, utredningar m. m., (b) åtgärdande verksamhet, där mot
bakgrund av företagna utredningar olika åtgärder vidtogs, t. ex. i
hjälpmedelsärenden, bostadsärenden, medicinsk vård, kurser osv.,
(c) uppföljande verksamhet med studium av effekten av insatta resurser.

Sammanlagt fann man 565 personer som var flerhandikappade med
blindhet eller mycket svår synskada som ett av handikappen. Av dessa var
det på grund av tidsskäl endast 265 personer som omfattades av
försöksverksamheten. För var och en av dessa gjordes bl. a. en omfattande
personutredning, och kopia av utredningen tillställdes vederbörande
hemkommun.

De 265 flerhandikappade var ganska jämnt fördelade på män och
kvinnor. I avseende på levnadsålder var ca 64 procent över 60 år och ca 8
procent under 30 år.

De två vanligast förekommande handikappkombinationerna var synskada-rörelsehinder
och synskada-hörselskada.

Beträffande tidigare skolgång befanns att 12 personer inte gått i skola;
i några fall beroende på så grava handikapp, att skolundervisning bedömts
som meningslös, i andra fall på grund av försumlighet från vissa
myndigheters sida.

163 personer hade inte tidigare genomgått någon rehabilitering — i
vissa fall på grund av att rehabilitering bedömts som utsiktslös, i andra
fall på grund av att adekvata rehabiliteringsformer inte funnits tillgängliga.

Av de 94 personer som var under 60 år hade endast 8 någon form av
förvärvsarbete på öppna marknaden eller inom skyddad verksamhet. Men
betydligt fler ägde personliga förutsättningar för att kunna arbeta.

Av de 265 flerhandikappade bodde 144 i enskilda hem och 121 vid
någon form av institution. Av dessa senare var det endast 44 personer
som hade tillgång till eget rum.

Utformningen och utnyttjandegraden beträffande nio olika kommunala
servicefunktioner såsom t. ex. färdtjänst, fotvård, hårvård, matdistribution
undersöktes. Det framkom därvid all utbudel av sådan service
varierade kraftigt från kommun till kommun och att servicen var myckel
oenhetligt utformad. Vidare framkom att del var förhållandevis få

SoU 1973:12

flerhandikappade som utnyttjade tillgänglig service. Vid en närmare
granskning av orsakerna härtill framkom bl. a. att många visserligen hade
hört talas om vilken hjälp som man kunde få men visste för litet om vart
de skulle vända sig för att få del av densamma. Vidare framkom att
många fick den hjälp de behövde av anhöriga, grannar, sin hemhjälp e. d.
Det förelåg ett (naturligt) samband mellan tillgången på färdtjänst och
möjligheten att utnyttja service som erbjöds utanför bostaden.

Vidtagna åtgärder var av mycket varierande slag — rekvisition av
tekniska hjälpmedel, hjälp till ny bostad, förbättring av redan befintlig
bostad, anskaffande av ny boendeform, hjälp med remiss till specialistvård,
hjälp till ekonomiska bidrag osv., hela tiden i nära samarbete med
olika myndigheter.

Ett betydande inslag i försöksverksamheten var observations- och
aktiveringskurser. Dessa omfattade tre kurser för synskadade-rörelsehindrade,
två kurser för synskadade-psykiskt utvecklingsstörda samt en
kurs för synskadade-rörelsehindrade. Kurserna omfattade 2—3 veckor.

Betydande resultat anges ha nåtts i enskilda fall trots att kurstiden
varit kort. Vidare anges det ha klarlagts att många flerhandikappade kan
rehabiliteras under adekvata former och att behovet av sådan rehabiliteringsverksamhet
är mycket stort.

Den arbetsgrupp som ledde försöksverksamheten har i en slutrapport
den 13 september 1972 angivit följande allmänna synpunkter.

Bristen på samordning av resurserna hos statliga, landstingskommunala
och primärkommunala organs insatser samt handikapporganisationerna är
i många fall påtaglig, både när det gäller de olika huvudmännen sinsemellan
som rent internt inom resp. sektor.

Specialiseringen har drivits så långt, att var och en åtgärdar sin lilla bit
av människan. Ofta sker detta utan sidoblickar på, vad som uträttas på
andra håll med samma individ — i den mån man överhuvudtaget är
medveten om att andra instanser också är inkopplade. Vid anpassningskursen
för synskadade arbetar man målmedvetet med siktet inställt på att
den synskadade skall rehabiliteras p. g. a. synhandikappet. Många
gånger tar man ingen notis om, eller märker inte ens, att vederbörande
också hör dåligt, har vissa rörelsesvårigheter osv. Och om man uppmärksammar
detta, har man inga resurser att hjälpa. Vid hörcentralen
rehabiliterar man utifrån sin specialitet, men uppmärksammar inte, eller
har inte resurser för, ytterligare rehabiliteringsbehov. Den kommunala
omvårdnaden faller många gånger på, att kommunerna inte känner till
sina handikappade kommunmedlemmar, och att man i alltför liten
utsträckning observerar ytterligare handikapp, som kan komplicera den
enskildes situation.

Å andra sidan förekommer det, naturligtvis, att samtliga handikapp
hos en multihandikappad är kända av någon eller några befattningshavare
inom olika samhällssektioner. Ändå hör det till ovanligheterna att
individens totalsituation uppmärksammas och behandlas.

Enligt arbetsgruppens uppfattning är bristen på helhetssyn förorsakad
av följande omständigheter:

a) i olika utbildningssammanhang ägnas för liten uppmärksamhet åt
de handikappade i allmänhet och de multihandikappade i synnerhet;

b) enskilda befattningshavare känner inte till vart de kan vända sig för
att få kontakt med andra experter på olika områden;

SoU 1973:12

c) det saknas arbetsrutiner med klara kommunikationsleder, vilket får
till följd att ett ärende inte löper.

I slutrapporten anger arbetsgruppen synpunkter beträffande personalutbildning,
samordning av åtgärder, uppsökande verksamhet, boende och
service i anslutning till bostad, rehabilitering samt kommunal service
m. m.

Promemoria om flerhandikappade av De blindas förening

De blindas förening (DBF) har utarbetat en promemoria om flerhandikappade
av den 4 januari 1973 vari anges dels befintliga säranordningar
för flerhandikappade, dels behovet av ytterligare insatser för flerhandikappade.

Med flerhandikappade avses synskadade, som har ett eller flera
handikapp utöver synskadan. Som handikapp utöver synskadan räknas
rörelsehinder, hörselskada, psykisk utvecklingsstörning och medicinska
handikapp. Det anförs att för att ett handikapp skall anses föreligga
utöver synskadan, förutsätts att funktionsnedsättningen i ett eller flera
av nämnda avseenden är så omfattande att den antingen i sig själv eller i
kombination med synskadan inverkar invalidiserande. Det framhålls att
en viss isolerad funktionsnedsättning av relativt måttlig grad kan föreligga
hos en individ utan att verka invalidiserande, men samma grad av
funktionsnedsättning kan i kombination med en synskada innebära en
betydande invalidisering för den enskilde. Vidare framhålls att flera
samverkande handikapp framkallar helt nya dimensioner av problem.
Sålunda drabbas t. ex. en syn- och hörselskadad person av de problem
som gäller för synskadade och av de problem som gäller för hörselskadade,
men därtill kommer ett problemkomplex förorsakat av samverkan
mellan syn- och hörselskadan.

Det anges att det sistnämnda sannolikt gäller alla kategorier av
flerhandikappade men är speciellt framträdande i fall, där ett av
handikappen är en synskada, med hänsyn till skador i synsinnet medför
inskränkningar i möjligheterna till bl. a. informationsinhämtning, kommunikation,
orientering och förflyttning samt med hänsyn till att
hjälpmedel, som konstruerats för andra handikapp, i många fall inte kan
användas.

I redogörelsen för befintliga säranordningar för
flerhandikappade anges först följande institutioner för undervisning
och vård.

1) Ekeskolan, Örebro, vilken är en specialsärskola för synskadade
barn, vilka på grund av komplicerande handikapp ej kan undervisas vid
Tomtebodaskolan. Flertalet elever är synskadade och psykiskt utvecklingsstörda.
I många fall finns ytterligare handikapp såsom rörelsehinder,
hörselskador osv. Hela landet är upptagningsområde.

2) Annetorpshemmet, Lund, vilket är ett specialvårdhem för synskadade-psykiskt
utvecklingsstörda. Många vårdtagare har ytterligare handi -

SoU 1973:12

kapp, t. ex. hörselskador, rörelsehinder osv. Resurserna för träning anges
vara goda men ej tillräckliga. Malmöhus läns landsting är huvudman. Hela
landet är upptagningsområde.

3) Vårdhemmet i Sollefteå, vilket är ett specialvårdhem för synskadade-psykiskt
utvecklingsstörda. Liksom vid Annetorpshemmet är ytterligare
handikapp vanliga. Resurserna för träning och aktivering anges vara
otillräckliga. Västernorrlands läns landsting är huvudman. Norrlandslänen
är upptagningsområde.

4) Hemmet i Härnösand för blinddöva och döva med plats för tio
dövblinda gäster. Det anges att vissa sysselsättningsmöjligheter finns men
att de är otillräckliga. De fyra nordligaste landstingen är upptagningsområde.
Västernorrlands läns landsting är huvudman.

1 fråga om socialkurativ verksamhet anges att vid DBF:s centrala
konsulentavdelning i Stockholm finns en konsulent för dövblinda och en
konsulent för övriga flerhandikappade. Båda befattningshavarna verkar
över hela landet. De handlägger enskilda ärenden, arrangerar vissa kurser,
biträder föreningens länskonsulenter för synskadade samt olika myndigheter
i frågor gällande flerhandikappade m. m.

1 fråga om rehabiliteringskurser anges följande.

1) Anpassningskurs för dövblinda förlagd till arbetsmarknadsutbildningscentret
i Uppsala med plats för ca fem deltagare. Kurstiden är
omkring ett år. Hela landet är rekryteringsområde.

2) Anpassningskurs för synskadade-rörelsehindrade förlagd till arbetsmarknadsutbildningscentret
i Furulund. Kursen är helt ny och beräknas
fullt utbyggd kunna ta emot ca fem deltagare. Kurstiden är ca ett år. Hela
landet är rekryteringsområde.

3) Aktiveringskurser för dövblinda. Tre kurser om vardera två veckor
arrangeras årligen med plats för ca 15 kursdeltagare i varje kurs. Arrangör
är DBF med finansiellt stöd från landstingen. Kurserna är förlagda till
olika platser i landet. Hela landet är rekryteringsområde.

4) Aktiveringskurser för synskadade-rörelsehindrade. Två kurser om
vardera tre veckor arrangeras årligen med plats för ca tio kursdeltagare
per gång. Arrangör är DBF med finansiellt stöd av landstingen. Kurserna
är i allmänhet förlagda till Stockholmstrakten. Hela landet är rekryteringsområde.

I fråga om informationsverksamhet anges att DBF och Föreningen
Sveriges dövblinda arrangerar tillsammans ca två gånger årligen s. k.
regionalträffar för dövblinda med anhöriga. Vid dessa samlas 15 — 20
dövblinda med var sin anhörig/vårdpersonal under två dagar, varvid
information lämnas om verksamhet för dövblinda, om olika kommunikationstekniker
och om tekniska hjälpmedel m. m. Regionalträffarna
bekostas helt med insamlade medel. Vidare anges att sedan år 1960 utger
DBF varje vecka nyhetstidningen Nuet, som är en speciell nyhetstidning
för dövblinda. Från början trycktes tidningen enbart i blindskrift, men
sedan 1972 utkommer den även i en upplaga med förstorad svartskrift.
Tidningen bekostas med insamlade medel.

Beträffande tekniska hjälpmedel anges att för dövblinda finns ett litet

SoU 1973:12

urval speciellt framställda tekniska hjälpmedel, bl. a. taktil marginalvarnare
för skrivmaskin och taktil indikering för dörr- och telefonsignal. För
övriga flerhandikappade saknas i stort sett speciella tekniska hjälpmedel.

I redogörelsen för behovet av ytterligare insatser
för flerhandikappade tas upp informationsfrågor, boende och
vård samt anpassningskurser.

Visst utredningsarbete hos socialstyrelsen

Socialstyrelsens rådgivande nämnd i handikappfrågor har beslutat att
en sammanställning skall göras av frågeställningar i olika undersökningar
o. d. som gjorts om de multihandikappades problem. Sammanställningen
beräknas bli färdig under innevarande halvår.

Upplysningsverksamhet angående de handikappades — bl. a. färgblinda
personers — problem

Motionen

I motionen 1973:664 anförs att enligt uppgift är sju-åtta procent av
den manliga befolkningen i Sverige färgblind och att detta innebär att ca
300 000 män inte har normalt färgseende. Det nämns i sammanhanget att
förekomsten av färgblindhet bland kvinnor däremot är ringa. Motionärerna
anför att färgblindheten i allmänhet inte medför några större problem
men att den i vissa sammanhang dock kan medföra svårigheter och
förtretligheter. Det påpekas att det därför är angeläget att man inte på
grund av bristande kännedom om förekomsten av defekter på färgseendet
onödigtvis skapar svårigheter för de färgblinda. Motionärerna framhåller
att genom att i synnerhet de personer som har med information att göra
är uppmärksamma på problemet kan onödiga svårigheter undvikas och
påpekar att det förefaller som om i varje fall en del statliga myndigheter
och institutioner inte tillräckligt beaktade detta. Motionärerna anför
avslutningsvis att en första åtgärd därför borde vara att Kungl. Maj.t i
skrivelser till statliga verk och institutioner ålade dessa att såväl i sin
interna och externa utbildningsverksamhet som i sin produktion av
informationsmaterial uppmärksamma de speciella hänsynstaganden som
förekomsten av färgblindhet föranleder.

Förslag av handikapputredningen

I ett betänkande Bättre socialtjänst för handikappade (SOU 1970:64)
behandlade handikapputredningen bl. a. frågor om samordning, samverkan
och information i handikappfrågor.

Handikapputredningen föreslog att i varje kommun skulle inrättas ett
kommunalt handikappråd (KHR) som ett samarbetsorgan kommunens
myndigheter emellan, mellan dessa och landstinget, statliga myndigheter
samt handikapprörelsen. Vidare föreslogs att i varje län skulle inrättas ett

SoU1973:12

länets handikappråd (LHR) som ett samarbetsorgan mellan landstinget,
de statliga regionala myndigheterna, kommunerna och handikapprörelsen.
Slutligen föreslogs att statens handikappråd (SHR) skulle ombildas
till ett samarbetsorgan, däri — förutom ämbetsverk vilkas arbete i hög
grad gäller handikappade — Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet
och handikapprörelsen skulle delta.

Om informationsuppgifter för kommunala handikappråd, länshandikappråd
och statens handikappråd anförde utredningen följande.

1 sin verksamhet som samordningsorgan kommer KHR att medverka i
väsentliga informationsuppgifter. Genom KHR skapas en möjlighet till
fortlöpande och oförmedlad kontakt mellan de i KHR ingående
kommunala och andra myndigheterna och organen. Samtidigt åstadkommes
ett ömsesidigt utbyte av information mellan samhällets organ och
handikapprörelsen. KHR bör kunna medverka till att utforma en för
olika verksamhetsområden gemensam och övergripande information till
nytta för handikappade och andra.

LHR kommer genom sin samordningsfunktion att kunna förmedla
information mellan de statliga myndigheterna på länsplanet och mellan
dem och landstinget. LHR får också en viktig uppgift som informationsorgan
mellan samhällets myndigheter och organ samt handikapprörelsen.

Genom kontakter med de kommunala handikappråden (KHR) kan
LHR medverka till ökat samarbete mellan lokala och regionala intressenter
på handikappområdet. Detta samarbete skapar nya informationsvägar.

Information i frågor som rör handikappade kommer alltmer i
förgrunden. Upplysning om samhällets stöd och hjälp framstår som allt
nödvändigare, både för handikappade och den personal som handlägger
frågorna om stödet till dem. Samhället satsar också i allt högre grad på
information och kunskapsförmedling. Ämbetsverken, Svenska kommunförbundet,
Svenska landstingsförbundet, handikapporganisationerna och
andra med verksamhet på handikappområdet lämnar i ökande utsträckning
information i handikappfrågor. SHR bör verka för att samhällets
och handikapprörelsens informationsinsatser effektiveras och att en
samordnad information fortlöpande kommer till stånd.

Bildande av kommunala handikappråd och länshandikappråd

Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet rekommenderade
i skrivelser våren 1971 primärkommunerna respektive landstingskommunerna
att bilda kommunala handikappråd respektive länshandikappråd.

Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet rekommenderade
samtidigt primärkommunerna respektive landstingen alt
uppdra åt särskilda befattningshavare att samordna, organisera och
planera primärkommunernas respektive landstingens uppgifter inom
handikappvården. Till grund för rekommendationerna om handikappråd
och ”handikappkonsulenter” låg förslag utarbetade av en av de båda
förbunden tillsatt gemensam arbetsgrupp. Denna arbetsgrupp angav som
en särskild insats, som krävdes inom ramen för uppgifter och servicefunktioner
på handikappområdet i primärkommun, information lill allmän -

SoU 1973:12

heten för att påverka attityder och värderingar. Det framhölls därvid som
angeläget att ge sakupplysning som motvikt mot fördomar och förutfattade
meningar. Som en uppgift för landstingens ”handikappkonsulenter”
angav arbetsgruppen bl. a. uppgiften att initiera och sprida information
om handikappvård.

Statens handikappråd

Handikapputredningens förslag beträffande statens handikappråd genomfördes
genom ett Kungl. Maj:ts beslut i juni 1971 fr. o. m. den 1 juli
1971.

Det tidigare statens handikappråd igångsatte i slutet av år 1970
planeringsarbetet för en samlad informationskampanj om handikappades
integrering i samhället. Informationskampanjen avses syfta till att göra
klart för bredast möjliga allmänhet att handikappfrågor är en angelägenhet
för alla, inte bara för de handikappade och handikapporganisationerna.
Programmet avses bli så utformat att det inte bara skapar passiv
förståelse utan stimulerar till aktivt engagemang i praktiska åtgärder.
Konkreta anvisningar förutsätts kunna ges om hur man kan hjälpa
personer med olika handikapp till rätta i samhällsmiljön.

Vissa miljöproblem för allergiska barn

Motionen

I motionen 1973:1208 framhålls att enligt en uppgift har ca 13
procent av befolkningen eller omkring en miljon människor vid något
tillfälle tvingats söka läkarvård för allergi av något slag. Motionärerna
påpekar att för att minska påfrestningarna för allergiska personer bör på
arbetsplatser och i offentliga lokaler skapas så ren miljö som möjligt. Det
anförs att heltäckande mattor, större blomsteruppsättningar och andra
allergiframkallande material bör undvikas samt att även olika former av
luftrening kan minska besvären från luftburna partiklar.

Motionärerna anför bl. a. att de allergiska barnen i hemmet får skydd
genom de förebyggande åtgärder som vidtas där men att problemen blir
akuta när barnet kommer till daghem, lekskola eller skola.

Motionärerna påpekar att daghems-, lekskole- och skollokaler samtliga
är under samhällets ansvar samt att därför snabba åtgärder bör kunna
vidtagas för att allergiska barn utan hinder skall kunna deltaga i samvaro
och undervisning.

Barnstugor

Den som anordnar eller driver barnstuga (daghem, lekskola, fritidshem)
kan av statsmedel erhålla anordningsbidrag, lån och driftbidrag.
Bidragsbestämmelserna finns i kungörelsen (1966:173) om statsbidrag
och lån till barnstugor. Ansökan om anordningsbidrag och lån skall inges

SoU 1973:12

till socialstyrelsen, som beviljar anordningsbidrag respektive lån. Ansökan
skall vara åtföljd av bl. a. ritningar. I socialstyrelsens anvisningar
beträffande tillämpningen av nämnda kungörelse, vilka senast utfärdats i
februari 1972, anges att för att underlätta ett slutligt godkännande av
ritningarna bör anordnare av barnstuga på ett tidigt stadium i lokalplaneringen
insända ritningsförslag för barnstugan till nämnden för sjukvårdsoch
socialvårdsbyggnader för förhandsgranskning. Sjukvårdens och socialvårdens
planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) lämnar därvid
nämnden biträde med den byggnadstekniska granskningen. Vid förhandsgranskningen
utnyttjar nämnden vidare den fackkunskap på barnavårdsområdet
som finns inom socialstyrelsen. Ritningsgranskningen omfattar
dock inte granskning beträffande materialval för inredning m. m.

Socialstyrelsen har i Råd och anvisningar nr 184 Kommunerna och
barnstugorna, utgivna år 1965, behandlat kommunernas åtgärder för
tillkomsten av barnstugor. Däri anges på s. 31 bl. a. att alla lekrumsgolv
bör vara ”varma”, ”mjuka” och lätta att hålla rena samt tåla vatten.
Vidare anges att linoleum, plastmattor och korkparkett har visat sig vara
lämplig golvbeläggning i lekrum.

Ett inom Spris byggnadsavdelning i september 1972 utarbetat förslag
till program till flexibla barnstugor innefattar även förslag till materialval
i barnstugor. Golvbeläggning med heltäckande mattor anges däri endast
beträffande dels expedition, personalens dag- och matrum samt personalens
vil- och arbetsrum, för vilka utrymmen det anges att heltäckande
mattor bör väljas i första hand, dels isoleringsrum och läxläsningsrum, för
vilka utrymmen det anges att heltäckande mattor kan väljas i andra hand.

Utskottet har inhämtat att inom Spri pågår utredning om heltäckande
mattor i sjukvårds- och socialvårdslokaler.

I 1968 års barnstugeutrednings betänkande (SOU 1972:26-27)
Förskolan anges i fråga om förskolverksamhet för barn med särskilda
behov (SOU 1972:27 s. 676) att några uppgifter om det totala antalet
allergiska och astmatiska barn som vistas i förskolor inte finns att få. Det
anges emellertid att i vad gäller barnallergiernas omfattning brukar man
räkna med att ca 1,5 procent av alla skolbarn lider av astma, ca 2 procent
av allergisk snuva samt att 5 procent av förskolbarnen lider av eksem.
Detta betyder, anförs det, att ett eller två barn per klass i skolan och
således även i förskolan skulle ha dessa svårigheter.

Barnstugeutredningen anför vidare (SOU 1972:27 s. 164) att det är
angeläget att olika miljökonsekvenser i fråga om barn med särskilda
behov utforskas och bevakas centralt av tillsynsmyndigheten i samarbete
med bl. a. statens handikappråd samt lokalt bevakas och åtgärdas av de
lokala handikappråden. Det framhålls att därvid är det betydelsefullt att
beakta inte endast medicinska-fysiska utan även samtidigt psykologiskapedagogiska-sociala
faktorer av olika slag.

SoU 1973:12

Skollokaler inom det allmänna skolväsendet

Primärkommuner och landstingskommuner äger enligt bestämmelser i
kungörelsen (1957:318) om statsbidrag till byggnadsarbeten inom det
allmänna skolväsendet erhålla statsbidrag till byggnadsarbeten och viss
inventarieanskaffning för skolor. Vid upprättandet av skissritningar skall
bl. a. länsläkaren och skolläkaren ges tillfälle att yttra sig om ritningarna.
Skissritningarna granskas av skolöverstyrelsen, som också meddelar beslut
om statsbidrag.

Till ”SÖ specialinformation” av den 3 augusti 1971, vilken från
skolöverstyrelsen (SÖ) utgått till skolledare, skolläkare och skolsköterskor,
har fogats kopia av en till SÖ inkommen skrivelse undertecknad
av docenten och bitr. överläkaren T. Berg, Uppsala, docenten och bitr.
överläkaren S. Kraepelien, Stockholm, samt poliklinikläkaren K. Möller,
Göteborg. Denna skrivelse innehåller en bestämd vädjan till skolmyndigheterna
att tills vidare inta en avvaktande hållning i vad gäller
rekommendation till bruk av heltäckande mattor i skolorna. Det anges
att undertecknarna anser att denna typ av mattor kan ha hälsovådliga
konsekvenser, i första hand för de allergisjuka barnen.

Skolöverstyrelsen har den 26 april 1972 ulfärdat vissa bestämmelser
angående elever som lider av allergi (intagna i Aktuellt från skolöverstyrelsen
1971/72 nr 61 s. 2). I dessa bestämmelser ges vissa anvisningar om
hur skolans befattningshavare skall kunna medverka till att elever, som
lider av allergi, får en för dem gynnsam miljö.

Bidrag till anpassning av bostäder för handikappade

Invalidbostadsbidrag utgår enligt bestämmelser i räntelånekungörelsen
(1967:553) för sådan inredning av bostadslägenhet och i vissa fall sådant
extra lägenhetsutrymme som rörelsehindrad invalid eller person med
starkt nedsatt synförmåga behöver, dock i regel med högst 15 000 kr. för
varje lägenhet. Handikapputredningen överlämnade i maj 1972 till chefen
för inrikesdepartementet betänkandet Bostadsanpassningsbidrag (SOU
1972:30), vari utredningen lade fram förslag om utvidgning av den
personkrets som är berättigad till invalidbostadsbidrag till att avse bl. a.
personer som lider av allergi och om beloppsgränsen för bidraget.

Handikapputredningens förslag har anmälts i prop. 1973:1 bil. 13
s. 162, däri bl. a. förordats att invalidbostadsbidragen skall få benämningen
bostadsanpassningsbidrag, att tillämpningsområdet utvidgas så att
bidrag kan utgå för bl. a. personer som lider av allergi samt att
maximibeloppet skall kunna överskridas om den medicinska och sociala
prövningen visar att åtgärderna är nödvändiga med hänsyn till den
handikappades behov.

SoU 1973:12

Utskottet

I betänkandet behandlas frågor om olika åtgärder för att förbättra
förhållandena för vissa handikappgrupper.

Döva

I motionen 1973:81 av fru Marklund m. fl. (vpk) fäster motionärerna
uppmärksamheten på problem som finns beträffande kommunikation
med döva personer. Motionärerna anför bl. a. att det är angeläget att
samhällsorgan tar ansvar för de döva och att ansvaret bör formuleras i en
omsorgslag för denna handikappgrupp. Motionärerna påpekar att utgångspunkten
bör vara en kartläggning och en utredning av de dövas
situation och begär mot denna bakgrund en utredning om åtgärder till
stöd för döva personer. Motionärerna framhåller (1) att samhällsorgan
skall medverka till att ett dövt barns hörselskada uppmärksammas så
tidigt som möjligt, (2) att samhällsorgan skall medverka till att föräldrar
till döva barn får handledning att förstå handikappet, kan lära sig
teckenspråk och få kunskaper i hur man ger barn en så intensiv
språkstimulering som möjligt, (3) att samhällsorgan skall medverka till
undervisning för hörande barn i teckenspråk redan i småskolan, (4) att
döva barn skall få möjligheter att komma i förskola så tidigt som möjligt,
därvid huvudvikten skall läggas vid kommunikation med teckenspråk,
samt (5) att samhällsorgan skall medverka till att teckenspråket blir känt
för och tillgängligt för alla, därvid till en början alla som arbetar i sociala
yrken bör få grundkunskaper i språket.

Till stöd för hörselskadade och döva personer finns en rad utbildningsoch
andra anordningar, vilka bl. a. syftar till att underlätta kommunikationen
med omvärlden. I detta avseende må nämnas följande.

För att hörselskador och dövhet skall upptäckas på ett tidigt stadium
skall inom barnhälsovården, som omfattar barnen från spädbarnsåldern,
göras ett hörselprov med barnen då dessa är 10 månader gamla. Vid 4—5
års ålder skall sedan göras ett särskilt hörselprov av specialtränad
personal. Då hörselskada eller dövhet eljest misstänks skall remiss ske till
öronspecialist. I år har införts vissa rutiner beträffande födelsemeddelanden
från förlossningsavdelningar samt aviseringar från folkbokföringen
m. m. som syftar till att främja en fortlöpande kontakt mellan
barnavårdscentralerna och barnen och föräldrarna från det barnen föds till
dess de inskrivs vid skola och skolhälsovården tar vid. Förskoleverksamhet
innefattande bl. a. hemundervisning finns för hörselskadade och döva
barn och kan i princip omfatta barn från ett par månaders ålder upp till
skolåldern. Särskilt statsbidrag utgår till denna föreskoleverksamhet. Den
omfattar numera de flesta förskolebarn. När det gäller de minsta barnen
skall en specialutbildad förskollärare eller en hörselvårdskonsulent
komma till hemmet för att träna barnet och instruera föräldrarna hur de
skall arbeta med barnet. Vid omkring fyra års ålder skall barnet placeras i
förskola. Barnstugeutredningen har föreslagit att en allmän förskola

SoU 1973:12

införs för samtliga sexåringar men att barn som av fysiska, psykiska,
sociala, språkliga och andra skäl behöver särskilt stöd skall beredas plats i
förskola tidigare. Barnstugeutredningens förslag bereds för närvarande i
Kungl. Maj:ts kansli. I den mån hörselskadade barn inte kan delta i
grundskoleundervisningen inom det allmänna skolväsendet erhåller de en
tioårig grundskoleundervisning inom den statliga specialskolan. För
hörselskadade som inte kan delta i vanliga klasser i gymnasiala skolor
finns gymnasial utbildning, avsedd för gravt hörselskadade från hela riket,
i Örebro kommuns gymnasieskola.

De hörselskadade har möjlighet att kostnadsfritt erhålla hörapparater
inom ramen för verksamheten med hjälpmedel för handikappade. De som
är så gravt hörselskadade att hörapparat inte innebär någon hjälp i
kommunikationen med omvärlden har numera möjlighet erhålla tolkhjälp
inom ramen för en statsunderstödd försöksverksamhet med tolkar åt
döva, för vilken sjukvårdshuvudmännen svarar. Försöksverksamheten
avser tolkhjälp i det dagliga livet åt döva, som är beroende av
teckenspråket för sin kommunikation med omvärlden, och avser situationer,
där den döve inte alls eller blott delvis kan reda sig själv. Statsbidrag
ges till de handikappades kulturella verksamhet. Bidrag ges inom ramen
härför till olika aktiviteter för döva, bl. a. för tolkar åt döva i samband
med föreläsnings- och kursverksamhet. I anslutning härtill kan nämnas att
handikapputredningen för närvarande är inne i en fas av sitt arbete då
frågor om hur kulturell verksamhet skall komma de handikappade till del
behandlas.

I motioner till årets riksdag, som hänvisats till kultur- och utbildningsutskotten
och som kommer att behandlas under riksdagens höstsession,
har tagits upp frågor om utbildning i teckenspråket för föräldrar till döva
barn samt om utbildning i teckenspråket i utbildningen av lärare för
döva.

Av den föregående redovisningen framgår att en rad åtgärder vidtagits
för att förbättra förutsättningarna för kommunikation mellan de döva
och omvärlden. Mot denna bakgrund är det enligt utskottets mening inte
erforderligt att, som föreslås i motionen 1973:81, en särskild utredning
tillsätts om åtgärder till stöd för de döva. Motionen bör därför inte
föranleda något initiativ av riksdagen.

Flerhandikappade

1 motionen 1973:427 av herr Helén m. fl. (fp) och motionen
1973:666 av fru Skantz m. fl. (s) tas upp frågan om åtgärder för att
förbättra de flerhandikappades situation. Under hänvisning till en
försöksverksamhet avseende vissa flerhandikappade i Västernorrlands och
Västerbottens län, som utvisat att ett betydande behov föreligger av olika
åtgärder till stöd för personer med flera handikapp, hemställer motionärerna
i motionen 1973:427 om förslag till en landsomfattande kartläggning
av flerhandikappades problem och till åtgärder för att lösa
problemen. Även i motionen 1973:666 erinras om ovannämnda försöks -

SoU1973:12

verksamhet för vissa flerhandikappade i Västernorrlands och Västerbottens
län. Motionärerna framhåller att det finns anledning att dels
kartlägga de särskilda problem som i olika situationer — t. ex. under
utbildningen, i arbetslivet, på fritiden — uppstår för flerhandikappade,
dels bedöma hur befintliga stödformer av skilda slag för handikappade så
samordnat som möjligt skall kunna anlitas för att tillgodose flerhandikappades
behov, dels utreda vilka ytterligare insatser som kan behövas för att
flerhandikappade skall få det stöd som deras situation kräver. Mot denna
bakgrund yrkas i motionen att riksdagen skall begära en utredning om
ekonomiska och andra åtgärder till stöd för flerhandikappade.

Beträffande den i båda motionerna åberopade försöksverksamheten
må nämnas följande. På grundval av en överenskommelse mellan
landstingen i Västernorrlands och Västerbottens län, Svenska kommunförbundets
länsavdelningar i nämnda län samt De blindas förening har
under åren 1970—1972 bedrivits en försöksverksamhet för flerhandikappade
omfattande dels uppsökande verksamhet, dels tillgodoseende av
behov av hjälpmedel för handikappade m. m., dels uppföljande verksamhet
med studium av effekten av insatta resurser. Verksamheten omfattade
personer som var synskadade och som utöver detta handikapp också
hade ett eller flera andra handikapp. Man fann sammanlagt 565 personer
som var flerhandikappade med blindhet eller mycket svår synskada som
ett av handikappen. Av dessa omfattades 265 personer av försöksverksamheten.
163 personer hade inte tidigare genomgått någon rehabilitering.
Detta berodde i vissa fall på att rehabilitering bedömts som
utsiktslös, i andra fall på att adekvata rehabiliteringsformer inte funnits
tillgängliga. Av 94 personer under 60 års ålder hade endast åtta någon
form av förvärvsarbete på öppna marknaden eller inom skyddad
verksamhet. 1 slutrapporten över försöksverksamheten påpekas bl. a. att
bristen på samordning av resurserna hos statliga, landstingskommunala
och primärkommunala organ samt hos handikapporganisationerna var
påtaglig. Det påpekades att varje institution handlade utan sidoblickar på
vad som uträttades på andra håll med samma individ och att det hörde
till ovanligheterna att individens totalsituation uppmärksammats och
behandlats.

Under de senaste årtiondena har samhällets insatser för att förbättra
de handikappades levnadsvillkor fortlöpande breddats och intensifierats.
Åtgärderna har satts in på en rad områden, vilket medfört att vi fått ett
rikt utvecklat stödsystem för handikappade. Systemet av åtgärder har
emellertid utvecklats med utgångspunkt i de särskilda problem och behov
som varje handikappgrupp har, t. ex. rörelsehindrade, synskadade,
hörselskadade eller psykiskt utvecklingsstörda. De handikappade själva
har också bildat sina intresseorganisationer efter i stort sett detta
mönster.

För flerhandikappade blir problemen av en annan art och storleksordning
än för personer med ett enda handikapp. En funktionsnedsättning,
som i den dagliga livsföringen inte medför särskilda svårigheter för en
person, kan i kombination med en annan funktionsnedsättning innebära
betydande svårigheter. Härtill kommer att flera samverkande handikapp

SoU 1973:12

— utöver de problem som är förknippade med vart och ett av dem —
framkallar problem av en ny art. Försöksverksamheten i Västernorrlands
och Västerbottens län har gett en viss föreställning rörande omfattningen
av vissa flerhandikappades problem och behovet av olika åtgärder till stöd
för flerhandikappade.

Utskottet anser med hänsyn till det anförda att ett utredningsarbete
om ekonomiska och andra åtgärder till stöd för flerhandikappade nu bör
komma till stånd. Utredningen bör, som förordas i motionen 1973:666,
omfatta en kartläggning av de särskilda problem som i olika situationer
uppstår för flerhandikappade, en bedömning av hur befintliga stödformer
på bästa möjliga sätt skall kunna anlitas för att tillgodose flerhandikappades
behov samt överväganden om vilka ytterligare insatser som kan
behövas för att flerhandikappade skall få det stöd som deras situation
kräver. Vid utredningsarbetet bör även beaktas resultatet av det arbete
med en sammanställning av flerhandikappades problem, som igångsatts av
socialstyrelsens rådgivande nämnd i handikappfrågor. Vad utskottet
sålunda anfört i anledning av motionerna bör ges Kungl. Maj:t till känna.

Färgblinda

Motionen 1973:664 av herrar Rask (s) och Fridolfsson i Rödeby (s)
syftar till att åtgärder vidtas för att skolmyndigheter och andra
institutioner skall uppmärksamma de speciella problem som är förknippade
med färgblindhet. Motionärerna påpekar att ca 300 000 män
beräknas sakna normalt färgseende, medan färgblindhet hos kvinnor är
ringa. Motionärerna anför att färgblindheten i allmänhet inte medför
några större problem men att den i vissa sammanhang kan medföra
svårigheter och förtretligheter och att mot denna bakgrund Kungl. Maj:t i
skrivelser till statliga verk och institutioner borde ålägga dessa att såväl i
sin interna och externa utbildningsverksamhet som i sin produktion av
informationsmaterial ta de hänsyn som förekomsten av färgblindhet
motiverar.

Defekter i färgseendet eller färgblindhet tillhör inte de funktionsnedsättningar
eller handikapp som orsakar mera betydande svårigheter i den
dagliga livsföringen men kan, som motionärerna påpekar, i vissa
sammanhang medföra olägenheter. Det är därför av betydelse att man på
olika håll beaktar problemen för personer som inte har normalt
färgseende eller är färgblinda och att man inte onödigtvis skapar
svårigheter för dem. De insatser som härvid krävs är främst av
informationsnatur.

Frågor om information på handikappområdet har uppmärksammats
på senare år av bl. a. handikapputredningen, och förbättrade förutsättningar
för information på handikappområdet har också skapats. Efter
förslag av handikapputredningen har sålunda Svenska landstingsförbundet
och Svenska kommunförbundet år 1971 rekommenderat sina
medlemmar att upprätta länshandikappråd (LHR) och kommunala
handikappråd (KHR), på vilka organ det ankommer att jämte andra
uppgifter svara för information på handikappområdet. Vidare har,

SoU1973:12

likaledes på förslag av handikapputredningen, statens handikappråd
(SHR) ombildats. Handikapprådet, till vilket knutits en referensgrupp
med företrädare för handikapporganisationerna, skall effektivera och
samordna informationsinsatserna på området.

Statens handikappråd, länshandikappråd och kommunala handikappråd
utgör även fora för direkt meningsutbyte mellan myndigheter med
uppgifter på handikappområdet och handikapprörelsen, vilket innebär att
problem för olika grupper handikappade kan direkt aktualiseras hos eller
information därom förmedlas till ansvarig instans. Utskottet vill understryka
angelägenheten av att även problemen för personer som har defekt
färgseende eller är färgblinda uppmärksammas i den informationsverksamhet
m. m. för vilken resurser sålunda tillskapats. Då utskottet har
anledning räkna med att så kommer att ske, bör motionen 1973:664 inte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Allergiska barn

För att minska påfrestningarna för personer som lider av allergi bör,
anförs det i motionen 1973:1208 av fru Normark m. fl. (s), på
arbetsplatser och i offentliga lokaler skapas så ren miljö som möjligt.
Heltäckande mattor, större blomsteruppsättningar och andra allergiframkallande
material bör undvikas. Motionärerna påpekar att allergiska barn
i hemmet får skydd genom de förebyggande åtgärder som vidtas där men
att problemen blir akuta när barnen kommer till daghem, lekskola eller
annan skola. Mot denna bakgrund begär motionärerna en utredning i
syfte att få till stånd en snabb förbättring av miljön i sådana institutioner
och därmed en minskning av de allergiska barnens problem.

Någon granskning med hänsyn till riskerna från allergisynpunkt
beträffande materialval för inredning m. m. görs inte i samband med den
ritningsgranskning som statliga myndigheter företar som ett led i
prövningen av frågor om anordningsbidrag och lån för daghem, lekskolor
eller fritidshem. 1 socialstyrelsens Råd och anvisningar nr 184 år 1965 om
kommunernas åtgärder för tillkomsten av barnstugor har dock heltäckande
mattor inte angivits bland golvbeläggningar som anges som
lämpliga för lekrumsgolv. Inte heller har sjukvårdens och socialvårdens
planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri), som biträder vid den
byggnadstekniska granskningen, i ett år 1972 utarbetat förslag till
program till flexibla barnstugor angivit heltäckande mattor som material
för lekrumsgolv m. m. I detta sammanhang får nämnas att inom Spri för
närvarande pågår en utredning om heltäckande mattor i sjukvårds- och
socialvårdslokaler.

Barnstugeutredningen har i sitt år 1972 avgivna betänkande Förskolan
framhållit att det är angeläget att olika miljökonsekvenser för barn med
särskilda problem — till vilka bl. a. allergiska barn hänförs — utforskas
och bevakas centralt av tillsynsmyndigheten i samarbete med bl. a.
statens handikappråd samt lokalt bevakas och åtgärdas av de lokala
handikappråden. Som ovan angivits bereds betänkandet för närvarande i
Kungl. Maj ds kansli.

SoU 1973:12

Till ett meddelande som skolöverstyrelsen år 1971 tillställt skolledare,
skolläkare och skolsköterskor fogades en vädjan till skolmyndigheterna
att tills vidare inta en avvaktande hållning i fråga om inläggande av
heltäckande mattor i skolorna. Motiveringen var att denna typ av mattor
kan ha hälsovådliga konsekvenser, i första hand för de allergisjuka
barnen. Vidare har skolöverstyrelsen år 1972 utfärdat vissa bestämmelser
angående elever som lider av allergi, vari ges vissa anvisningar om hur
skolans befattningshavare kan medverka till att sådana elever får en för
dem gynnsam miljö.

Mot bakgrund av vad sålunda förekommit beträffande anvisningar
m. m. om hänsynstagande till allergiska barn på förskoleområdet och
inom det allmänna skolväsendet är inte någon särskild utredning i syfte
att förbättra miljön för allergiska barn på dessa områden påkallad.
Motionen 1973:1208 bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottet hemställer

A. att riksdagen beträffande en utredning om åtgärder för de
döva avslår motionen 1973:81,

B. att riksdagen beträffande utredning om de flerhandikappades
problem i anledning av motionen 1973:427, såvitt nu är i
fråga, och motionen 1973:666 ger Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört,

C. att riksdagen beträffande uppmärksammande av de färgblindas
problem avslår motionen 1973:664,

D. att riksdagen beträffande vissa miljöproblem för allergiska
barn avslår motionen 1973:1208.

Stockholm den 25 april 1973

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Hamrin (fp), Dahlberg (s), Carlshamre (m), fru Skantz (s), herr Larsson i
Öskevik (c), fru Sigurdsen (s)*, herrar Johnsson i Blentarp (s), Andreasson
(c), Norberg (s), Åkerlind (m), Romanus (fp), Nilsson i Växjö (s) och
Hagberg (vpk)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

beträffande en utredning om åtgärder för de döva av herr Hagberg (vpk)
som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar med ”Av
den” och slutar med ”av riksdagen” bort ha följande lydelse:

Av den föregående redovisningen framgår att en rad åtgärder vidtagits
för att förbättra förutsättningarna för kommunikation mellan de döva

SoU 1973:12

och omvärlden. Det är dock omvittnat att personer med dövhet inte på
samma sätt som andra kan tillgodogöra sig den utveckling som skett på
många olika områden i samhället. Samhällets ansvar för att komma till
rätta med dessa problem bör formuleras i en omsorgslag för döva. Sådan
lagstiftning bör föregås av en ingående kartläggning och utredning av de
dövas situation. I en sådan utredning bör, såsom motionärerna föreslår,
representanter för de dövas organisationer ingå. I motionen anges en rad
krav som måste tillgodoses för att de dövas situation verkligen skall
förbättras. Det arbete som pågår och som redovisats i det föregående
hindrar inte att en utredning av det slag motionärerna föreslagit skulle
kunna ge värdefullt material för det fortsatta arbetet på detta område.
Utskottet tillstyrker därför yrkandet i motionen 1973:81.

dels att utskottets hemställan under A bort ha följande lydelse:

A. att riksdagen beträffande en utredning om åtgärder för de
döva med bifall till motionen 1973:81 hos Kungl. Maj:t
hemställer om skyndsam utredning samt förslag om åtgärder
till stöd för personer med dövhet som handikapp,