Inrikesutskottets betänkande nr 33 år 1973
InU 1973:33
Nr 33
Inrikesutskottets betänkande i anledning av motioner om bättre villkor
för pensionerade statstjänstemän m. m.
Motionerna
I motionen 1973:56 av herrar Henmark (fp) och Hörberg (fp) yrkas
att riksdagen beslutar att
1. hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning rörande möjligheten till
och konsekvenserna av att utjämna pensionerna till pensionerade
statstjänsteman,
2. uttala som sin mening att pensionerade statstjänstemän bör erhålla
egen förhandlingsrätt.
Motionärerna erinrar om att enligt 1959 års allmänna pensionsreglemente
(SPR) ortsgrupperad pensionslön tidigare skulle vid pensionsunderlagets
bestämmande beräknas med hänsyn till beloppet för ortsgrupp
3. Fr. o. m. den 1 januari 1971 bestäms pensionsunderlaget med
hänsyn till beloppet för ortsgrupp 4. Pensionsunderlaget höjs om den
anställde under de senaste femton åren varit stationerad på ort i högre
ortsgrupp. Motionärerna konstaterar att pensionsunderlagen för dem som
fått pension enligt ortsgrupp 3 eller lägre ortsgrupp inte har räknats upp.
Till följd härav men också på grund av att förhandlingsresultat i form av
höjd löneställning m. m. uppnåtts utan beaktande av att även pensionärer
bör få del av de ökade förmånerna har uppstått skillnader i pensionens
storlek som synes betydande och förefaller i hög grad orättvisa.
Motionärerna hänvisar härvidlag till en till motionen fogad tabellbilaga.
Avslutningsvis anför motionärerna att de statliga pensionerna höjts
med samma procentsats som ramen för uppgörelsen med statstjänstemännen
har utgjorts av. Inom denna ram ryms förutom generella
lönehöjningar även lönegradsuppflyttningar. Däremot har förekommande
pensionsskillnader inte utjämnats. Enligt motionärerna är det inte heller
sannolikt att så kommer att ske i framtiden med nuvarande förhandlingssystem.
De anser att statsmakterna därför bör vidta åtgärder för att skapa
jämlikhet och rättvisa i förevarande fall. I annat fall bör statspensionärerna
själva beredas förhandlingsrätt för att effektivare kunna hävda sina
rättmätiga intressen. Önskvärt är att båda dessa åtgärder vidtas.
1 motionen 1973:230 av herr Levin (fp) hemställs att riksdagen hos
Kungl. Majit anhåller om en redovisning för de äldre statspensionärernas
villkor samt förslag syftande till en oberoende av pensioneringstidpunkten
likvärdig pensionering.
Även i denna motion hänvisas till att många statspensionärer uppbär
pension enligt ortsgrupp 3, medan senare årgångar tjänstemän pensionerats
enligt ortsgrupp 4. Motionären påpekar att frågan har lösts
1 Riksdagen 1973. 18 sami. Nr 33
InU 1973:33
2
förhandlingsvägen och tillägger att eftersom de yngre generationernas
favoriserade ställning i icke ringa grad är ett resultat av de äldres fackliga
insatser, de senare upplever situationen som orättvis och hoppas på
samhällets medverkan till en utjämning av pensionsförmånerna.
Utredning om förhandlingsrätt för pensionärer
Av lagen om förenings- och förhandlingsrätt (SFS 1973:506) framgår
inte i vilken omfattning förhandlingsrätt föreligger beträffande pensionsvillkor.
Det torde vara klart att en arbetstagarorganisation har förhandlingsrätt
för medlemmar som är arbetstagare. Däremot är det tveksamt
om förhandlingsrätt föreligger beträffande pensionsvillkor för medlemmar
som kvarstår i sin organisation även sedan de har pensionerats.
Detta hindrar inte att förhandlingsöverenskommelser om pensionsvillkor
sedan länge träffas på den offentliga sektorn och att överläggningar om
pensionsförmåner förekommer mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisationer
på den privata arbetsmarknaden.
Frågan om förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor har under
efterkrigstiden behandlats vid flera tillfällen av riksdagen. Senast uttalade
sig 1967 års riksdag för en utredning av frågan. Med anledning härav har
ett utredningsarbete bedrivits av en särskilt tillkallad sakkunnig (f. d.
generaldirektören E. Bexelius). Den sakkunnige avgav i maj 1972
betänkandet Förhandlingsrätt för pensionärer (SOU 1972:33). I
principfrågan föreslås att arbetstagarorganisationerna skall vara förhandlingsberättigade
för pensionerade medlemmar. Förhandlingsrätten skall
också omfatta efterlevande till arbetstagare eller förutvarande arbetstagare.
Vidare föreslås bl. a. att kollektivavtal skall kunna upprättas
rörande utgående pensioner och andra förmåner till förutvarande
anställda och deras efterlevande. Det förutsätts att stridsåtgärd skall
kunna vidtas i samma utsträckning som beträffande aktiva arbetstagares
villkor.
Betänkandet har varit föremål för omfattande remissbehandling.
Samtliga arbetstagar- och pensionärsorganisationer samt vissa myndigheter,
däribland riksförsäkringsverket och statens personalpensionsverk är
i princip positiva till att lagstadgad förhandlingsrätt för pensionärer
införs. Negativa är däremot statens avtalsverk och de privata arbetsgivarorganisationerna.
Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet
finner inte att förhållandena på det kommunala området
motiverar en lagstiftning men vill inte motsätta sig en legal reglering av
förhandlingsrätten om detta motiveras av förhållandena på andra
arbetsmarknadssektorer. Arbetsdomstolens ordförande anser att förslaget
inte för närvarande bör läggas till grund för en lagstiftning. Frågan bör
enligt hans mening lösas efter andra linjer än som föreslagits i
betänkandet.
Det i den föreliggande motionen 1973:56 upptagna spörsmålet om
egen förhandlingsrätt för pensionerade statstjänstemän har berörts i
betänkandet. Utredningen uttalar härvidlag att i överensstämmelse med
InU 1973:33
3
utredningsdirektiven avses inte att bereda förhandlingsrätt för rena
pensionärsorganisationer. Någon annan ordning kan enligt utredningen
inte heller anses rationell. Om sådana organisationer alltså inte självständigt
kommer att kunna handha fackliga uppgifter, tillägger utredningen,
lär de ändå komma att spela en viss roll i samband med att mål
och medel för den nya förhandlingsrätten börjar diskuteras ute på fältet.
Utredningens ståndpunkt att pensionärsorganisationer inte skall få
förhandlingsrätt kommenteras av endast ett fåtal remissinstanser. Utredningens
uppfattning delas av statens avtalsverk, de båda kommunförbunden
och LO, medan pensionärsorganisationerna, däribland Statspensionärernas
riksförbund, vänder sig mot förslaget i denna del.
Utskottet
I de föreliggande motionerna 1973:56 och 1973:230 begärs utjämning
av de skillnader i pensionsstorlek som uppstår till följd av att statstjänstemän
i samma befattningar pensioneras vid olika tidpunkter. I båda
motionerna vänder man sig särskilt mot att medan avskaffandet av
ortsgrupp 3 vid ingången av år 1971 ledde till ett lönelyft för aktiva
tjänstemän stationerade på orter i denna ortsgrupp, så skedde inte
motsvarande uppräkning av pensionerna för avgångna tjänstemän som
varit stationerade på samma orter. I motionen 1973:56 påtalas också att
bl. a. lönegradsuppflyttningar för de aktiva tjänstemännen inte påverkar
pensionen för tjänstemän som avgått från motsvarande befattningar.
De statsanställdas pensionsförmåner regleras fortfarande i offentligrättslig
ordning. Det har förutsatts att bestämmelserna skall ersättas av
ett pensionsavtal, men ett sådant har ännu inte kommit till stånd. Sedan
lång tid tillbaka föregås emellertid alla ändringar i fråga om de
statsanställdas pensionsvillkor av överenskommelser mellan statens avtalsverk
och de anställdas organisationer. Överenskommelserna träffas i regel
i samband med löneförhandlingarna och de utgör en del av det totala
förhandlingsresultatet. Överenskommelserna på pensionsområdet anmäls
av avtalsverket till Kungl. Maj:t och redovisas för riksdagens lönedelegation.
Av det anförda framgår att de statsanställdas pensionsförmåner tillhör
de frågor som avgörs efter överläggningar mellan parterna på arbetsmarknaden.
Frågorna ägnas stor uppmärksamhet av de anställdas organisationer.
De handläggs i samma ordning som gäller för avlönings- och andra
anställningsvillkor. Det innebär bl. a. att riksdagen genom sin lönedelegation
har möjlighet att öva inflytande även på pensionsområdet. Med
hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen 1973:56 i denna
del. Utskottet avstyrker även motionen 1973:230. Utskottet vill emellertid
i anslutning till vad motionärerna anfört i sin motivering tillägga att
den tidigare spännvidden mellan lönerna och därmed också pensionerna i
ortsgrupperna 3 och 4 successivt trappades av under åren 1968—1970.
Vad B-listeuppflyttningarna beträffar bör påpekas att de statsanställdas
pensioner sedan mitten av 1960-talet genom generella påslag räknats upp
InU 1973:33
4
med värdet av lönegradsuppflyttningar och andra förbättringar av
anställningsvillkoren.
Utskottet tar härefter upp det i motionen 1973:56 återstående
yrkandet som gäller förhandlingsrätt för ”statspensionärerna själva”, dvs.
en i förhållande till de fackliga organisationerna fristående förhandlingsrätt
för pensionärsorganisation. Som framgår av den tidigare lämnade
redovisningen är detta ett spörsmål som behandlats i det av en särskilt
tillkallad sakkunnig avgivna betänkandet Förhandlingsrätt för pensionärer.
Utredningen kom till stånd på begäran av riksdagen. Den sakkunnige
har inte funnit anledning föreslå förhandlingsrätt för rena pensionärsorganisationer
och har inte heller funnit en sådan ordning vara rationell.
Betänkandet bereds f. n. i inrikesdepartementet med sikte på att förslag
skall kunna föreläggas riksdagen i samband med den proposition som
planeras på grundval av arbetsrättskommitténs arbete. Resultatet av den
pågående beredningen i Kungl. Maj:ts kansli bör avvaktas innan riksdagen
tar ställning till frågan. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet det
förevarande motionsyrkandet.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionerna 1973:56 och 1973:230.
Stockholm den 30 oktober 1973
På inrikesutskottets vägnar
KARL ERIK ERIKSSON
Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i
Östersund (s), Nordgren (m), fru Hörnlund (s), herrar Fridolfsson i
Rödeby (s), Stridsman (c), fru Ludvigsson (s), herrar Oskarson i
Halmstad (m), Lorentzon (vpk), Nilsson i Kalmar (s), Mattsson i Skee (c),
Ekinge (fp), Gustafsson i Säffle (c) och Olsson i Asarum (s).
GOTAB 73 5284 S Stockholm 1973