Inrikesutskottets betänkande nr 31 år 1973

InU 1973:31

Nr 31

Inrikesutskottets betänkande i anledning av motion om utformande av
ett personalpolitiskt princip- och handlingsprogram för statsanställda.

Motionen

I motionen 1973:861 av herr Wennerfors (m) hemställs att riksdagen
hos Kungl. Majit anhåller att ett personalpolitiskt princip- och handlingsprogram
för de cirka 450 000 statligt anställda utformas.

Motionären anför bl. a. att många företag i det enskilda näringslivet
liksom landsting och kommuner tillsammans med de anställda utformat
personalpolitiska program. Enligt motionären är det självfallet av stort
värde även för den anställde i en statlig myndighet att i en enda
publikation finna svaren på en mängd frågor om statsmakternas
personalpolitik. Visserligen finns uttalanden på en del av de personalpolitiska
delområdena, fortsätter motionären, men det måste vara tämligen
svårt och tidsödande att finna svaren på frågor om arbetsgivarens syn på
mål, riktlinjer och detaljer i den statliga personalpolitiken.

Remissyttranden

Yttranden över motionen har inhämtats från statens avtalsverk (SAV),
statens personalnämnd (SPN), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisations statstjänstemannasektion (TCO-S),
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) och Statstjänstemännens
riksförbund (SR). De båda sistnämnda organisationerna har
avgett gemensamt yttrande.

Motionens syfte har uppfattats på olika sätt av remissinstanserna. SA V
och LO påtalar att det är oklart om motionen efterlyser en samlad
redovisning av de normer som gäller för de statsanställdas anställningsvillkor
eller om motionen avser ett program för statens framtida personalpolitiska
handlande. TCO-S utgår i sitt yttrande från att motionen gäller
förbättrad information om den statliga personalpolitiken, medan SPN
samt SACO och SR behandlar motionen med utgångspunkt i behovet av
ett enhetligt personalpolitiskt program.

SA V upplyser att verket årligen ger ut publikationerna Författningar
om statligt reglerade tjänster (FST) och Författningar om statlig
tjänstepensionering (FSP). FSP innehåller alla väsentliga bestämmelser
om statlig tjänstepensionering och FST övriga offentligrättsligt reglerade
anställningsvillkor. I publikationerna finns sakregister med många uppslagsord.
Urvalet av bestämmelser måste av naturliga skäl begränsas, bl. a.
därför att ett stort antal bestämmelser gäller endast mindre delar av
statsförvaltningen. I sådana fall är det mer ändamålsenligt att — såsom

1 Riksdagen 1973. 18 sami. Nr 31

InU 1973:31

också sker i stor utsträckning — resp. myndighet sammanställer ifrågakommande
bestämmelser i särskilda publikationer.

Avtalsreglerade anställningsvillkor ges också ut i tryck av SAV, som
vidare brukar sammanställa och sprida sammanfattningar av mer väsentliga
avtal och avtalsändringar.

Avslutningsvis anför SAV att om motionen syftar till ett program för
framtida personalpolitiskt handlande, så torde frågan huvudsakligen
falla utanför verkets kompetensområde.

SPN anför sammanfattningsvis

att utarbetandet av ett personalpolitiskt program gemensamt för hela
statsförvaltningen och täckande alla delområden svårligen låter sig göras
f. n.,

att SPN enligt sin uppgift som central förvaltningsmyndighet skall
sammanställa och informera myndigheter om de personalpolitiska riktlinjer
som statsmakterna ger och gett uttryck för inom skilda delområden,

att SPN genom råd, service, utbildning och centrala direktiv skall
biträda myndigheter vid utarbetande av egna personalpolitiska handlingsprogram,

att enskilda statsanställda därigenom kan få svar på frågor om mål,
riktlinjer och beslutsregler för myndighetens personaladministration.

LO avstyrker motionen. LO vänder sig särskilt mot tanken på
utarbetande av en ny personalpolitik för hela det statliga området. Den
statliga verksamheten är av så skiftande natur att enhetlig reglering av alla
frågor är i det närmaste omöjlig, och det är ett klart arbetstagarintresse
att innehållet i och tillämpningen av personalpolitiken inom den statliga
sektorn anpassas till de olika verksamheternas egenart. Om en enhetlig
reglering kommer till stånd, skulle den ha en klart konserverande effekt,
fortsätter LO, och påpekar att frågan om de anställdas inflytande över
personalpolitiken m. m. f. n. utreds av delegationen för förvaltningsdemokrati
och av arbetsrättskommittén.

Avser motionen enbart att göra regler och normer för den statliga
personalpolitiken lättare tillgängliga anser LO att om förbättringar i
publiceringen behövs, frågan bör kunna lösas genom diskussioner mellan
resp. myndighet och berörda fackliga organisationer.

TCO-S konstaterar att motionärens ambition tydligen är att verka för
bättre information om den statliga personalpolitiken och instämmer i och
för sig i att informationsfrågorna är av stor betydelse i detta sammanhang.
I nuvarande läge gäller det emellertid, framhåller TCO-S, närmast
att på olika vägar skapa förutsättningar för ökat personalinflytande på
personalpolitiken. Att därvid aktualisera informationsfrågorna måste
enligt TCO-S anses alltför begränsat och TCO-S menar därför att
motionen ej bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

SACO och SR konstaterar sammanfattningsvis att personalpolitiska
frågor inom statsförvaltningen behandlas inom en råd olika organ,
nämnder och myndigheter och finns reglerade i olika författningar, lagar
och avtal m.m. På den kommunala sektorn har gjorts personalpolitiska

InU 1973:31

uttalanden sorn är vägledande för de stora kommunerna och där
medverkar till att de anställda får en relativt likartad behandling oavsett
inom vilken kommun de är anställda. På det statliga området saknas
motsvarande övergripande riktlinjer för myndigheterna. De båda organisationerna
kan därför i likhet med motionären förorda att riksdagen hos
Kungl. Maj:t anhåller att ett personalpolitiskt program utformas för de
statligt anställda. Ett sådant program bör ange riktlinjerna och ramarna i
stort för den statliga personalpolitiken, varefter det får ankomma på varje
enskild myndighet att i detalj utforma de kortsiktiga detaljprogram som
blir erforderliga.

Avslutningsvis framhåller de båda organisationerna att det är av
väsentlig betydelse att de i programmet ingående riktlinjerna avser
områden som förväntas få stor betydelse för de statsanställdas del.
Utredningsarbetet bör därför inriktas på begränsade delområden, som
analyseras och genomarbetas område för område.

Enkel fråga om ett personalpolitiskt princip- och handlingsprogram för
statsanställda

Statsrådet Löfberg besvarade i kammaren den 26 oktober 1972 en av
herr Wennerfors framställd fråga (1972:243) om vilka åtgärder statsrådet
Löfberg ämnade vidta för att ett personalpolitiskt princip- och
handlingsprogram för de statligt anställda snarast skall bli utformat.

Statsrådet Löfberg erinrade till en början om att staten är landets
största arbetsgivare med omkring 460 000 anställda vid ett betydande
antal myndigheter samt fortsatte:

Riktlinjerna för personalpolitiken vid statliga myndigheter utarbetas
på olika sätt och sprids till statsmyndigheterna i skilda former. De delar
av personalpolitiken som är förhandlingsbara får formen av kollektivavtal
som utformas av parterna och distribueras av statens avtalsverk eller
annan avtalsslutande myndighet. Övriga avsnitt av den statliga personalpolitiken
har sin grund i utredningsbetänkanden, departementspromemorior,
förslag från myndigheter och personalorganisationer m. m. Efter
överläggningar med personalorganisationer och, då så krävs, godkännande
av riksdagen förs dessa avsnitt ut till statliga myndigheter och de
statsanställda i form av lagar och andra författningar i Svensk författningssamling.
Författningarna tas också in i statens avtalsverks årligen
utkommande publikationer Författningar om statligt reglerade tjänster
(FST) och Författningar om statlig tjänstepensionering (FSP).

Det torde knappast vara praktiskt möjligt eller, av hänsyn till
överskådligheten, lämpligt att föra samman innehållet i dessa urkunder
till en enda handling. Jag ser inte heller något behov, åtminstone inte för
närvarande, av en sådan åtgärd.

Utskottet

I motionen begärs att ett personalpolitiskt princip- och handlingsprogram
avseende alla statligt anställda utformas. Motionären hänvisar i
sin motivering till att företag liksom landsting och kommuner tillsam -

InU1973:31

mans med de anställda utformat personalpolitiska program, och han
menar att även för de statligt anställda bör det vara av stort värde att i en
enda publikation kunna informera sig om mål, riktlinjer och detaljer i
den statliga personalpolitiken.

Remissinstanserna har reagerat mot att det inte klart framgår av
motionen om den avser att riktlinjer för en ny och hela det statliga fältet
omspännande personalpolitik skall utarbetas eller om motionen har det
mera begränsade syftet att åstadkomma en samlad redovisning av de
normer som redan gäller för de statsanställdas anställningsvillkor. Oavsett
vilket syftet är har remissinstanserna med undantag för SACO och SR
ställt sig negativa till motionsförslaget.

Utskottet är inte berett att biträda förslaget om utarbetande av
personalpolitiska riktlinjer som skulle gälla för hela statsverksamheten.
Sådana riktlinjer skulle bli tillämpliga på de mest skiftande verksamheter,
från stora affärsdrivande verk till mycket små, med administrativa
göromål sysslande arbetsenheter. Det kan inte heller uteslutas, som LO
påpekar, att en enhetlig reglering av ifrågasatt slag skulle få en
konserverande effekt. Däremot är det tänkbart att formerna för
publiceringen av de normer som gäller på personalpolitikens område kan
förbättras ytterligare. Man kan förutsätta att frågan uppmärksammas av
de anställdas fackliga organisationer i den mån behov härav anses
föreligga från de anställdas sida. Utskottet erinrar om att statens
avtalsverk årligen ger ut publikationerna Författningar om statligt
reglerade tjänster och Författningar om statlig tjänstepensionering. Den
förra innehåller förutom statstjänstemannalagen, statstjänstemannastadgan,
allmänna verksstadgan och liknande grundläggande författningar
även direktiv och riktlinjer beträffande t. ex. deltidsarbete, anställning av
handikappade och tjänstledighet för vård av minderåriga barn eller för
studier. Att bygga ut dessa handböcker med den mångfald detaljföreskrifter
som kan gälla på olika myndighetsområden inom statsverksamheten
finner utskottet föga ändamålsenligt. Lämpligare är att, som också sker i
stor utsträckning, resp. myndighet sammanställer sådana speciella bestämmelser
i särskilda publikationer.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1973:861.

Stockholm den 30 oktober 1973

På inrikesutskottets vägnar
KARL ERIK ERIKSSON

Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i
Östersund (s), Nordgren (m), fru Hörnlund (s), herrar Fridolfsson i
Rödeby (s), Stridsman (c), fru Ludvigsson (s), herrar Oskarson i
Halmstad (m), Lorentzon (vpk), Nilsson i Kalmar (s), Mattsson i Skee (c),
Ekinge (fp), Gustafsson i Säffle (c) och Olsson i Asarum (s).

InU 1973:31

Särskilt yttrande

av herrar Nordgren (m) och Oskarson i Halmstad (m):

Vi är medvetna om det problematiska i att sammanställa det skiftande
materialet på det personalpolitiska området i en enda publikation, men
det kan knappast förnekas att ett dokument innehållande de grundläggande
riktlinjerna för statens personalpolitik skulle vara värdefullt, inte
minst för myndigheter och anställda. Ett sådant dokument skulle utgöra
ett principprogram för statens personalpolitik. Det får självfallet kompletteras
med skrifter på speciella ämnesområden och för enskilda
myndigheter. Vi utgår från att Kungl. Maj:t och myndigheterna tar till
vara de möjligheter som finns att i enlighet med det anförda förbättra
informationen om den statliga personalpolitiken.

GOTAB 73 5280 S Stockholm 1973