Inrikesutskottets betänkande nr 27 år 1973

InU 1973:27

Nr 27

Inrikesutskottets betänkande i anledning av motion om återinförande av
obligatorisk bostadsanmälan för utländsk medborgare.

Motionsyrkandet

I motionen 1973:838 av herr Adolfsson (m) hemställs att riksdagen
hos Kungl. Maj:t hemställer att obligatorisk bostadsanmälan för utländska
medborgare återinförs.

Redogörelse för motionsskälen lämnas nedan.

Nuvarande ordning

Den kontroll över utlänningar som förutsätts enligt utlänningslagstiftningen
sker i form av en yttre och en inre utlänningskontroll.

Den yttre utlänningskontrollens huvudsyfte är att hindra att utlänning
reser in i landet om han saknar pass eller i förekommande fall erforderligt
visum eller om han inte är önskvärd på grund av sina personliga
förhållanden. Den kontrollen utövas vid det gemensamma nordiska
passkontrollområdets yttergränser samt vid hamnar och flygplatser som
har reguljära förbindelser med utlandet. Det är i huvudsak en polisiär
uppgift.

Den inre utlänningskontrollen — som i detta sammanhang närmast är i
fråga — har till syfte att övervaka att utlänning inte vistas eller arbetar här
i landet utan föreskrivet tillstånd samt att prövning kommer till stånd av
fråga om utlänningens avlägsnande ur riket, om sådan åtgärd visar sig
aktuell. Denna kontroll utövas centralt av statens invandrarverk och
lokalt av polismyndighet.

Hos invandrarverket finns register över samtliga icke-nordbor med
tillstånd att vistas i landet. I registret finns s. k. spärrar som i huvudsak är
begärda av rikspolisstyrelsen, Interpol och olika sociala myndigheter.
Registret innehåller bl. a. därför även uppgifter om personer, som kan
antas komma att söka sig hit. I registret spärrade personer omfattar i
första hand sådana, mot vilka svensk myndighet meddelat beslut om
utvisning eller förvisning eller också förpassning med förbud att inom viss
tid återvända hit. Dessutom antecknas motsvarande beslut som i vissa fall
meddelats i annat nordiskt land. Nu angivna spärrade personer är
upptagna i en särskild förteckning, den s. k. U-boken, som bl. a. tjänar till
ledning för polisen vid inresekontrollen. Andra spärrar utgörs av
efterlysning från Interpol, t. ex. beträffande misstänkta presumtiva
flygplanskapare. Vidare finns säkerhetsspärrar, som begärts av rikspolisstyrelsen,
samt spärrar av personer som är efterlysta i Polisunderrättelser.
Sociala myndigheters önskemål att av olika skäl komma i kontakt med

1 Riksdagen 1973. 18 sami. Nr 27

InU 1973:27

2

personer, vilkas uppehållsort är okänd, kan också föranleda spärr i
registret.

Icke-nordbor får uppehålla sig i landet i högst tre månader utan
särskilt tillstånd (uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd). För anställning
krävs dock i regel arbetstillstånd.

I fråga om viseringsskyldiga utlänningar utan uppehållstillstånd gäller
att de skall lämna uppgifter om sig på särskilt kontrollkort som används
för att övervaka att de inte uppehåller sig här utöver viseringstiden. Det
sagda gäller under förutsättning att utlänningen under resan hit inte
passerat annat nordiskt land.

För såväl viseringsskyldiga som viseringsfria utlänningar tjänar folkbokföringen
som kontrollunderlag. Pastorsämbete eller, i förekommande
fall, lokal skattemyndighet skall lämna underrättelse till den lokala
polismyndigheten när icke-nordbo som har fyllt 16 år första gången
anmäler sig till kyrkobokföring i landet eller skall kyrkobokföras utan
egen anmälan. Motsvarande anmälningsskyldighet föreligger för arbetsförmedlingskontor,
socialnämnd och barnavårdsnämnd. I cirkulär till samtliga
arbetsförmedlingskontor, socialnämnder och barnavårdsnämnder
(1971:749) har Kungl. Maj.t understrukit vikten av att denna underrättelseskyldighet
noggrant iakttas.

Tar icke-nordbo in på hotell eller pensionat, skall anmälan lämnas till
polismyndigheten när utlänningen ankommer till och avflyttar från
hotellet eller pensionatet.

Slutligen gäller att arbetsgivare som anställer utlänning (gäller även
nordbo) skall anmäla till polismyndighet när utlänningen börjar resp.
slutar anställningen.

Tidigare riksdagsbehandling m. m.

Som framgår av motionsyrkandet har ett system med bostadsanmälningar
tidigare utgjort underlag för den inre utlänningskontrollen.

Enligt 47 § i 1954 års utlänningskungörelse ålåg det nämligen var och
en som mot eller utan vederlag upplät bostad (eller tältplats) åt
icke-nordbo att dels avfordra utlänningen en rad uppgifter om sig, dels
kontrollera uppgifterna mot utlänningens pass (dock inte vid gratis
bostadsupplåtelse), dels före avresan ta reda på vart utlänningen närmast
ämnade bege sig. Anmälan om utlänningens ankomst och avresa skulle
inom 24 timmar lämnas till polismyndigheten. Ett exemplar av bostadsanmälan
skickades av polisen till centrala utlänningsmyndigheten (dåvarande
statens utlänningskommission) och samlades där i ett särskilt
förfalloregister.

Behovet av en inre utlänningskontroll och nyttan av bostadsanmälningarna
som underlag för sådan kontroll diskuterades av utlänningsutredningen
i betänkandet ”Invandringen. Problematik och handläggning”
(SOU 1967:18). Utredningen kom fram till att en inre utlänningskontroll
behövs och att en effektivisering av denna kontroll är önskvärd. När det
gäller bostadsanmälningarna fann utredningen det uppenbart att systemet

InU 1973:27

3

i dåvarande utformning var mindre lämpat som grundval för kontrollen.
Utredningen pekade bl. a. på att bostadsanmälningsskyldigheten fullgjordes
bristfälligt. En bättre ordning i det avseendet skulle kräva ökade
personella insatser och därmed väsentligt ökade kostnader för polisen
men skulle också leda till ökning av bostadsanmälningarna avseende
turister och andra korttidsbesökande, som det inte finns anledning att
kontrollera från tillståndssynpunkt. Utredningen ansåg det mer rationellt
att grunda kontrollen på uppgifter som samlades in för folkbokföringen.
Mot den bakgrunden förordades att registreringen av bostadsanmälningarna
hos den centrala utlänningsmyndigheten skulle upphöra. Mot
rikspolisstyrelsens bestämda avstyrkande ansåg utredningen att den inte
kunde föreslå att bostadsanmälningsskyldigheten skulle upphävas, eftersom
polisen ansåg sig behöva uppgifterna i sin brottsförebyggande och
brottsuppdagande verksamhet. Om det inte visade sig möjligt att med
rimliga personella och ekonomiska insatser åstadkomma ett ändamålsenligt
bostadsanmälningssystem, ansåg utredningen dock att systemet
borde avskaffas.

I remissyttrandena över utredningens förslag var meningarna delade
såväl om möjligheterna att grunda utlänningskontrollen på invandringsuppgifter
i folkbokföringen som om lämpligheten av att behålla
skyldigheten att lämna bostadsanmälningar till polisen.

Utredningens förslag om bl. a. den yttre och inre utlänningskontrollen
redovisades för riksdagen i prop. 1968:142. I denna proposition togs
emellertid inte ställning till frågan om bostadsanmälningssystemet med
hänvisning till att ytterligare överväganden behövde göras beträffande
den inre utlänningskontrollens utformning och underlag. Frågan togs upp
på nytt i prop. 1969:53 (s. 23—24). I den propositionen anförde
föredragande departementschefen bl. a. att de ytterligare undersökningar
som företagits tydde på att uppgifter från folkbokföringen kunde tjäna
som kontrollunderlag. Ytterligare underlag behövdes emellertid och
borde kunna erhållas från andra myndigheter som i skilda sammanhang
får kontakt med utlänningar som vistas i riket. Undersökningarna om hur
denna kontroll skulle anordnas var då ännu inte slutförda, men
departementschefen ansåg det dock vara klart att bostadsanmälningarna
från enskilda bostadsupplåtare kunde undvaras. Slopandet av registreringen
av bostadsanmälningarna hos den centrala utlänningsmyndigheten
ansågs medföra en avsevärd besparing av biträdespersonal främst för
register- och kontrollarbetet.

Vad i propositionen anförts och föreslagits föranledde ingen erinran
från riksdagens sida (SU 1969:86, rskr 1969:218).

Ikraftträdandet den 1 juli 1969 av en ny utlänningskungörelse
(1969:136) innebar bl. a. att skyldigheten att lämna bostadsanmälningar
då upphörde för enskilda bostadsupplåtare. Som nämnts i föregående
avsnitt kvarstår skyldigheten för hotell och pensionat.

InU 1973:27

4

Skrivelse av riksdagens revisorer

I skrivelse den 20 september 1973 till Konungen har riksdagens
revisorer anmält att en granskning företagits av principerna och formerna
för den verksamhet som bedrivs av statens invandrarverk (SIV). Vid
granskningen har särskilt uppmärksammats bl. a. den utlänningskontroll
som erfordras för utlänningsförfattningarnas tillämpning. I sin sammanfattning
anför revisorerna följande:

Revisorerna vill i fråga om utlänningskontrollen till en början erinra
om att SIV såsom central utlänningsmyndighet har det yttersta ansvaret
på myndighetsnivå för kontrollsystemets uppbyggnad och funktion, även
om betydande delar av den praktiska verksamheten uppdragits åt
polismyndigheterna. Såsom SIV anfört är det antagligt, att kontrollen
kommer att underlättas efter omläggningen av vissa rutiner till automatisk
databehandling. Den verkställda granskningen och remissbehandlingen
därav har emellertid gett revisorerna intryck av att ytterligare
åtgärder är påkallade, om vårt lands generösa hållning i utlänningsfrågor
skall kunna behållas utan störningar och skärpningar av bestämmelserna.
De exempel på brister i fråga om uppgiftslämnande och på missbruk och
olägenheter av olika slag som lämnats i promemorian och remissvaren
torde kunna tjäna till ledning vid den ökade aktivitet som revisorerna
anser böra komma till stånd, främst genom överväganden och initiativ
från invandrarverkets sida.

Såsom framgår av det ovan anförda är de flesta av de förslag och
synpunkter som förts fram i förevarande skrivelse av den karaktär att de
förutsätter prövning av Kungl. Maj:t, eventuellt i samband med frågor
som utretts i kommittésammanhang. Några förslag — exempelvis rörande
prioritering av ärenden och utlänningskontrollen - torde kunna prövas av
SIV och föranleda åtgärder från ämbetsverkets sida. Revisorerna hemställer
att närmare anvisningar för SIV :s handlande i berörda hänseende
lämnas av Kungl. Maj:t.

Motionsskälen

Motionären konstaterar att sedan bostadsanmälningsskyldigheten avskaffats
antalet utlänningar som uppehåller sig illegalt i riket har ökat
oroväckande. En direkt följd av att bostadsanmälan upphört är att många
bank- och postrån ej kan klaras upp även där gärningsmännen är kända,
då adresser ej finns registrerade. Eftersom den tidigare skyldigheten att
göra bostadsanmälan ålåg bostadsupplåtaren, gjordes anmälan oberoende
av om utlänningen ville det eller ej. Därigenom hade polisen enligt
motionären en godtagbar kontroll.

Utskottet

Utlänningslagstiftningen förutsätter att utlänning som stadigvarande
vistas här i landet har vederbörligt tillstånd. Detta övervakas genom den
inre utlänningskontrollen. Den utövas lokalt av polisen och centralt av
statens invandrarverk. Hos invandrarverket finns register över alla
utlänningar (icke nordbor) med tillstånd att visats här i landet.

InU1973:27

5

Tidigare användes bostadsanmälningar som ett led i den inre utlänningskontrollen.
Systemet innebar att förutom hotell- och pensionatsinnehavare
även enskilda personer som upplät bostad år utlänning
omedelbart skulle anmäla detta till polismyndigheten på orten och därvid
lämna uppgifter som avfordrats utlänningen. Anmälningsskyldighet förelåg
även om bostad uppläts gratis, t. ex. åt gästande utländsk släkting.

Skyldighet för enskilda personer att anmäla bostadsupplåtelse avskaffades
år 1969. I stället skall uppgifter från folkbokföringen utgöra
kontrollunderlag. Befinns vid anmälan till kyrkobokföring att utlänning
som fyllt 16 år saknar eller inte sökt uppehålls- eller bosättningstillstånd,
skall kyrkobokföringsmyndigheten anmäla detta till vederbörande polismyndighet.
Motsvarande underrättelseskyldighet åligger vissa myndigheter
som ofta kommer i kontakt med utlänningar, nämligen arbetsförmedlingskontor,
socialnämnder och barnavårdsnämnder.

I den föreliggande motionen hävdas att det nya systemet inte haft
avsedd effekt. Motionären framhåller särskilt att avskaffandet av bostadsanmälningarna
minskat polisens möjligheter att gripa utlänningar
som gjort sig skyldiga till grova brott. Motionären hemställer att
riksdagen hos Kungl. Majit gör framställning av innebörd att skyldigheten
för enskilda personer att göra bostadsanmälan återinförs.

Det tidigare bostadsanmälningssystemet fungerade ineffektivt, och
utskottet är för sin del inte berett att förorda att ett system av det slaget
återinförs. Det torde f. ö. med fog kunna sättas i fråga om ett
bostadsanmälningssystem skulle ha någon effekt när det gäller kontrollen
av den grupp utlänningar motionären särskilt åsyftar, nämligen personer
som kommer hit i avsikt att begå grova brott.

Det sagda utesluter inte att utlänningskontrollen kan behöva förbättras.
Åtgärder i den riktningen har redan vidtagits eller aktualiserats i
annat sammanhang. Här kan erinras om den av vårriksdagen antagna
temporära lagstiftningen om åtgärder mot vissa våldsbrott med internationell
bakgrund. Pågående övergång till automatisk databehandling av de
hos invandrarverket förda registren kan antas komma att ge förbättrade
kontrollmöjligheter. Som tidigare redovisats i betänkandet har dessutom
riksdagens revisorer nyligen i skrivelse till Konungen uttalat sig för att en
ökad aktivitet bör komma till stånd när det gäller utlänningskontrollen.
Revisorerna har hemställt att Kungl. Majit lämnar närmare anvisningar
för invandrarverkets handlande i bl.a. berörda hänseende.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen och
hemställer

att riksdagen avslår motionen 1973:838.

Stockholm den 23 oktober 1973

På inrikesutskottets vägnar
KARL ERIK ERIKSSON

InU 1973:27

6

Närvarande: herrar Eriksson i Arvika (fp), Fagerlund (s), Nilsson i
Tvärålund (c), Nilsson i Östersund (s), Nordgren (m), fru Hörnlund (s),
herrar Fridolfsson i Rödeby (s), Peterson i Linköping (fp), fru Ludvigsson
(s), herrar Oskarson i Halmstad (m), Lorentzon (vpk), Mattsson i
Skee (c), Jadestig (s), Gustafsson i Säffle (c) och Olsson i Asarum (s).

GOTAB 73 5253 S Stockho!™ J973