Finansutskottets betänkande nr 37 år 1973
FiU 1973:37
Nr 37
Finansutskottets betänkande i anledning av motion angående villkoren
för försäljning av staten tillhörig fast egendom.
Motionen
I motionen 1973:65 av herr Börjesson i Falköping (c) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om ett tillägg till SFS ,1971:727,
§ 22, innebärande att § 22 får följande lydelse: ”Den säljande myndigheten
skall tillse att köpeskillingen blir den högsta möjliga och i varje fall
icke understiger egendomens saluvärde, om annat icke särskilt föreskrives,
såsom exempelvis sociala skäl. ”
Motionären anför att det i bestämmelserna vid försäljning av staten
tillhörig fast egendom (SFS 1971:727, § 21) bl. a. heter att ”till grund
för bestämmandet av saluvärdet skall läggas i orten gängse skäligt pris”. I
§ 22 sägs: ”Den säljande myndigheten skall tillse att köpeskillingen blir
den högsta möjliga och i varje fall icke understiger egendomens saluvärde,
om annat icke särskilt föreskrives.”
Motionären har i princip inget att erinra emot att domänverket vid
försäljning av fast egendom tillämpar skälighetsprincipen men anför att
det kan finnas undantag som motiverar en annan bedömningsgrund när
fastighetens saluvärde fastställs. Motionären avser sådana försäljningar
som kan betingas av sociala skäl. Sådana skäl kan exempelvis åberopas då
det gäller friköp av tomt där den som äger byggnaderna måste äga lagfart
på fastigheten för att få bidrag för vatten och avlopp etc. I sådana och
liknande fall anser motionären att priset bör anpassas efter de rent sociala
betingelser som föreligger, då det inte kan vara rimligt att en statlig
myndighet ger bidrag till bostadsförbättring under det att ett annat organ
tillämpar principen att ta ut högsta möjliga pris för den mark som det är
fråga om. Ur kostnadssynpunkt ar det dessutom ganska oväsentligt om
man mera generöst tillämpar ett lägre pris av sociala skäl, eftersom detta
inte kan komma att beröra så många.
Gällande bestämmelser vid försäljning av statlig fast egendom
Kungl. Maj:t får enligt 77 § regeringsformen inte avhända kronan
mark utan riksdagens hörande. I fråga om mindre omfattande försäljningar
har riksdagen bemyndigat Kungl. Maj:t och efter delegation vissa
myndigheter att under angivna förutsättningar överlåta staten eller
allmänna arvsfonden tillhörig egendom (senast prop. 1971:91, FiU 20,
rskr 159). Förfarandet vid myndigheternas försäljningar liksom värdegränser
och riktlinjer för prissättning m. m. är reglerade i Kungl. Maj:ts
cirkulär SFS 1971:727. Detaljföreskrifterna i cirkuläret har bestämts av
1 Riksdagen 1973. 5 sami. Nr 37
FiU 1973:37
2
Kungl. Maj:t.
En grundläggande av riksdagen fastställd förutsättning för att en
statlig myndighet skall få sälja statlig fast egendom är enligt 10 §
cirkuläret att egendomen inte längre behövs för vederbörande myndighets
behov eller för annat statligt ändamål. Enligt 21 § cirkuläret skall
den säljande myndigheten låta beskriva och värdera egendomen för att
utröna dess saluvärde. Till grund för bestämmandet av saluvärdet skall
läggas i orten gängse skäligt pris. Värdet får bestämmas till lägre belopp,
om försäljningen exempelvis avses ske på villkor, som begränsar innehavarens
användning av egendomen, eller om den medför särskilda
skyldigheter. Enligt 22 § skall den säljande myndigheten tillse att
köpeskillingen blir den högsta möjliga och i varje fall icke understiger
egendomens saluvärde, om icke annat särskilt föreskrives.
Ovan redovisade bestämmelser är tillämpliga också vid domänverkets
försäljning av mark. Den förordning (1945:262) angående försäljning i
vissa fall av kronoegendom m. m. som särskilt reglerade försäljning av fast
egendom som förvaltas av domänverket är numera upphävd (prop.
1971:175, FiU 50, rskr 330).
Utskottet
Huvudregeln för prissättning på statlig mark vid försäljning till enskild
är enligt 1971 års cirkulär att köpeskillingen skall vara den högsta möjliga
och i vart fall inte understiga saluvärdet, dvs. i orten gängse pris. Visst
undantag görs vid försäljning till sista åbon på krononybygge, där hänsyn
kan tas till speciella förhållanden. Vid försäljning av mark till kommun
för samhällsbyggnadsändamål relateras priset ytterst till beräknad ersättning
vid expropriation.
Då mark säljs till enskild för att tillgodose eget permanent bostadsönskemål
torde i regel ortsprisnivån bli avgörande. Utskottet har
förutsatt att staten som säljare i vart fall inte genom sina försäljningar
bidrar till att höja prisnivån för tomtmark.
I de fall då köparen kan anföra bostadssociala skäl för ekonomiskt
stöd från samhällets sida bör enligt utskottets mening dessa tillgodoses i
därför avsedda former genom bostadslån, förbättringslån, bidrag m. m.
Utskottet finner därför inte skäl tillstyrka motionsförslaget, som innebär
att detta stöd skulle lämnas genom nedsatt köpeskilling.
Det bör noteras att förbättringslån, för t. ex. ordnande av vatten och
avlopp, kan utgå även om enskild ägare av en- eller tvåfamiljshus inte äger
marken men väl har nyttjanderätten till denna säkrad. Förbättringslån
kan utgå också om nyttjanderätten avser endast huset eller en lägenhet
däri. I det av motionären anförda exemplet är sålunda förvärv av marken
inte en förutsättning för statligt stöd.
Utskottet hemställer
att riksdagen avslår motionen 1973:65.
Stockholm den 6 november 1973
På finansutskottets vägnar
SIGFRID LÖFGREN
FiU 1973:37
3
Närvarande vid beslutet: herrar Löfgren (fp), Kristiansson i Harplinge (c),
Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Larsson i Karlskoga (s),
Åsling (c), Jansson (s), Möller (fp), Arne Pettersson i Malmö (s), Fågelsbo
(c), Brundin (m), Gadd (s), Lindahl (s), Fridolfsson i Stockholm (m) och
Svensson i Halmstad (s).
GOTAB 73 5314 S Stockholm 1973