Finansutskottets betänkande nr 29 år 1973

FiU 1973:29

Nr 29

Finansutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen
1973:125 gjorda framställning rörande de allmänna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken jämte motioner.

Propositionen

I propositionen 1973:125 har Kungl. Maj:t (finansdepartementet)
föreslagit riksdagen att

1) godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordats i propositionen,

2) till Avskrivning av nya kapitalinvesteringar för budgetåret 1973/74
anvisa vissa reservationsanslag,

3) godkänna departementschefens beräkning av förändringarna i
anslagsbehållningarna för budgetåret 1973/74,

4) godkänna departementschefens beräkning av förändringarna i
dispositionen av rörliga krediter för budgetåret 1973/74,

5) besluta att statlig inkomstskatt för skattskyldig, som avses i 10 § 1
mom. förordningen (1947:576) om statlig inkomstskatt, skall för
budgetåret 1973/74 ingå i preliminär skatt med 100 % av grundbeloppet,

6) godkänna departementschefens beräkning av driftbudgetens
inkomster för budgetåret 1973/74 enligt den vid propositionen fogade
specifikationen,

7) godkänna förslaget till investeringsplan och investeringsstater för
budgetåret 1973/74,

8) på kapitalbudgeten beräkna den mot investeringsplanen svarande
inkomsttiteln Lånemedel till 4 696 000 000 kr.

Till propositionen har fogats som
Bilaga 1: Reviderad nationalbudget för år 1973
Bilaga 2: Långtidsbudget för perioden 1973/74—1977/78
Bilaga 3: Avstämning och framskrivning av 1970 års långtidsutredning
Bilaga 4: Riksrevisionsverkets approximativa beräkning av budgetutfallet
för 1972/73

Bilaga 5: Riksrevisionsverkets förnyade inkomstberäkning för budgetåret
1973/74

Bilaga 6: Specifikation av inkomsterna på driftbudgeten för budgetåret
1973/74

Bilaga 7: Specifikation av anslagsförändringar i förhållande till statsverkspropositionen
förbudgetåret 1973/74
Bilaga 8: Förslag till investeringsplan och investeringsstater för budgetåret
1973/74

Bilaga 9: Förändringar i riksstatsförslaget för budgetåret 1973/74 sedan
statsverkspropositionen

1 Riksdagen 1973. 5 sami. Nr 29

FiU 1973:29

Propositionen har i vad avser moment 5 i hemställan hänvisats till
skatteutskottet och i övrigt till finansutskottet. Finansutskottet kommer
att behandla moment 2 i hemställan i sitt betänkande i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret 1973/74 till avskrivning av
nya kapitalinvesteringar samt momenten 3, 4 och 6—8 i sitt betänkande
angående statsregleringen för budgetåret 1973/74.

1 detta betänkande behandlar utskottet den under 1 gjorda hemställan
om godkännande av de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
som förordats i propositionen. Underlaget för denna hemställan redovisas
i propositionen under rubriken Reviderad finansplan 1973 (s. 2—38) med
därtill hörande bilagor.

Konjunkturer och ekonomisk politik 1973

Beträffande det internationella ekonomiska läget konstaterar departementschefen
att den prognos som gjordes i finansplanen om en starkare
ekonomisk tillväxt inom OECD-länderna under 1973 nu synes bättre
befäst. Att döma av tillgängliga informationer torde den starka
ekonomiska aktiviteten fortsätta även in på nästa år. De skillnader i
tillväxttakt mellan Västeuropa och de nordamerikanska staterna som
rådde under 1972 kan väntas bli väsentligt mindre under 1973 genom att
de västeuropeiska länderna synes få en snabbare tillväxt.

Totalt bedöms den amerikanska ekonomins tillväxt bli nästan 7 %
under 1973. I Japan väntas den nuvarande utvecklingen fortsätta och
ökningstakten förutses bli ungefär 11 %. Även i Västeuropa förutser man
en hög ekonomisk aktivitet under innevarande år. Sammanfattningsvis
innebär detta att en mycket snabb ekonomisk tillväxt kan väntas inom
OECD-länderna. Den totala produktionen i dessa länder beräknas
sammanlagt öka med ungefär 6,5 %. Det är i första hand de fasta
investeringarna, lagren och den privata konsumtionen som bedöms bli de
mest expansiva efterfrågeområdena.

Vad gäller den ekonomiska utvecklingen i Sverige sammanfattar
departementschefen sin syn på följande sätt på s. 11 i propositionen:

”Det står nu klart att den svenska ekonomin befinner sig i en
uppåtgående konjunkturfas. Som jag redovisat i det föregående skedde en
mera markerad uppgång redan under fjärde kvartalet i fjol. Ett klart
uppsving skedde då i såväl industriproduktionen som exporten.
Orderingången till industrin har fortsatt att accelerera och låg första
kvartalet 1973 på en påtagligt högre nivå än motsvarande period året
innan. Industrins investeringsvilja och efterfrågan på arbetskraft framstår
som allt mera expansiva.

Som jag tidigare understrukit steg tillväxttakten i den svenska
ekonomin i fjol. Uppgången var framför allt betingad av de mycket
omfattande ekonomisk-politiska insatser som vidtogs i konjunkturstimulerande
syfte. Vi har nu kommit in i ett skede där den fortsatta
expansionen främst är betingad av en uppåtgående konjunktur, och där

FiU 1973:29

uppgången således i huvudsak synes kunna baseras på de mera
självständigt verkande, expansiva krafterna i ekonomin.”

Totalt räknar man i den reviderade finansplanen med en volymmässig
ökning av efterfrågan mellan 1972 och 1973 på 6 % att jämföra med
2,6 % mellan 1971 och 1972. Hur efterfrågeförändringen fördelar sig på
olika områden belyses av nedanstående tabell över försörjningsbalansen
för 1973.

Försoijningsbalans för 1973

	Procentuell volymför- ändring 1971-1972	Milj. kr. 1972	Förändring 1972-1973 Milj. kr. i Procentuell 1972 års volymför-priser ändring
Tillgång
Bruttonationalprodukt	2,2	199 090	9 930	5,0
Import	4,5	38 390	4 680	12,0
Summa tillgång	2,6	237 480	14 610	6,0
Efterfrågan
Bruttoinvestering	5,5	43 710	1 230	3,0
näringsliv	6,9	18 465	1 420	7,5
därav: industri	3,5	8 285	680	8,0
statliga myndigheter och affärsverk	10,9	5 625	430	7,5
kommuner	2,6	10 055	-200	-2,0
bostäder	2,7	9 565	-420	-4,5
Lagerförändring		-265	1 700
Privat konsumtion	2,3	105 830	4 620	4,5
Offentlig konsumtion	1,0	47 300	1 680	3,5
Tjänstenetto		-750	-300
Export	6,1	41 655	5 680	13,5
Summa efterfrågan	2,6	237 480	14610	6,0

Som synes är drivkrafterna bakom efterfrågeökningen framför allt
exporten och den privata konsumtionen, vilka tillsammans svarar för mer
än två tredjedelar av den totala efterfrågestegringen. Näringslivets
investeringar, lagerökning och stigande offentlig konsumtion bidrar också
till efterfrågeökningen. Däremot väntas de kommunala investeringarna
och bostadsinvesteringama gå tillbaka.

Sammantaget ter sig utsikterna för den ekonomiska utvecklingen i
Sverige 1973 nu något gynnsammare än vad departementschefen kunde
redovisa i finansplanen.

Genom den inriktning den ekonomiska politiken getts under de
gångna åren har goda förutsättningar skapats för att vi skall kunna möta
konjunkturuppgången med bevarad yttre och inre stabilitet. Kravet att
säkra en full sysselsättning kommer emellertid bl. a. för vissa speciella
grupper av arbetssökande att fordra fortsatt stor uppmärksamhet. En hög
arbetsmarknadspolitisk beredskap måste därför även fortsättningsvis

FiU 1973:29

hållas, så att de åtgärder sorn kan visa sig nödvändiga snabbt skall kunna
sättas in. Samtidigt blir kraven stora på den ekonomiska politiken att
bevaka varje tendens till rubbning av den samhällsekonomiska balansen. 1
första hand är det utvecklingen på prisområdet som måste stå under
noggrann uppsikt. För att undvika att en balanserad expansion övergår
till en överhettning i ekonomin måste det totala efterfrågetrycket
självfallet hållas under kontroll. En hög handlingsberedskap behövs
därför också för att sådana omläggningar av den ekonomiska politiken,
som läget kan kräva, snabbt skall kunna vidtas. Styrkan i den ekonomiska
aktiviteten under tiden framöver får härvid bli avgörande för om en
omläggning av den ekonomiska politiken i restriktiv riktning blir
nödvändig.

Beträffande sysselsättningspolitiken konstateras att läget på arbetsmarknaden
under de senaste månaderna har utvecklats i en positiv
riktning. Säsongrensat har arbetslösheten varit i klart avtagande under det
senaste halvåret; arbetslöshetstalen ligger nu klart under dem för
motsvarande tid förra året. Antalet varsel om driftsinskränkningar och
företagsnedläggningar har också minskat påtagligt. Under den senast
registrerade 12-månadersperioden ligger de sålunda ca 35 % lägre än
under motsvarande period ett år tidigare.

Utvecklingen på industrisidan har redan lett till en klart ökad
efterfrågan på personal för tillverkningsarbete främst inom ett antal län i
södra och mellersta Sverige utanför storstäderna, dvs. de län där industrin
har en särskilt stor andel av sysselsättningen. På en del orter har redan
svårigheter att rekrytera yrkeskunnig arbetskraft uppstått. Med den
utveckling som nu kan förutses inom industrin - inte minst till följd av
den påtagligt ökade efterfrågan på exportmarknaden — bör en under året
alltmer markerad efterfrågan på såväl yrkesutbildad som annan
arbetskraft komma till uttryck, främst från verkstadsindustrin. Ökning av
sysselsättningen inom den offentliga sektorn väntas fortsätta i relativt
hög takt och även i fråga om de privata tjänsterna förutses en viss ökning.
Inom byggbranschen får man däremot räkna med att den nedåtgående
utvecklingen fortsätter. Mot den bakgrunden är det naturligt att hålla en
särskild beredskap för att genom extra insatser stimulera sysselsättningen
och därigenom underlätta den mer långsiktiga omställning som branschen
står inför. Sammanfattningsvis innebär detta, att den förbättring av
arbetsmarknadsläget som under senare tid kommit till uttryck beräknas
fortsätta under loppet av 1973.

Det är uppenbart att den period vi nu står inför måste innebära en
tyngdpunktsförskjutning i fråga om de arbetsmarknadspolitiska insatserna.
Den centrala uppgiften för arbetsmarknadspolitiken måste nu
bli att söka åstadkomma den ömsesidiga anpassning av arbetskraftsefterfrågan
och arbetskraftsutbud som är nödvändig för att reducera
arbetslösheten och tillgodose de ökande personalbehoven. Samtidigt
framstår det dock som helt klart att de sysselsättningsskapande
åtgärderna måste fortsätta på vissa områden av ekonomin. Det är mot
den bakgrunden som regeringen beslutat medge att investeringsfonderna

FiU 1973:29

får användas för byggnadsinvesteringar även under kommande vinter. Av
sysselsättningsskäl bör också det privatfinansierade småhusbyggandet
släppas fritt inför kommande vinter. Även beredskapsarbetena inom
byggsektorn torde få fortsätta att ligga på en hög nivå.

Den beskrivning av budgetpolitiken under innevarande och nästa
budgetår som gavs i årets finansplan är i allt väsentligt fortfarande
aktuell. Budgetförslaget för 1973/74 innebär att finanspolitiken får en
mer återhållsam inriktning och att upplåningsbehovet reduceras i
förhållande till innevarande budgetår. Totalbudgetens underskott, som
budgetåret 1971/72 var ca 3,7 miljarder kr., ökar enligt de nya
beräkningarna till ca 7,4 miljarder kr. för innevarande budgetår. För
budgetåret 1973/74 skulle totalbudgeten enligt de bedömningar som nu
kan göras komma att visa ett underskott på inemot 5,7 miljarder kr.

Statens finansiella sparande, som motsvarar budgetsaldot beräknat
med bortseende från finansiella transaktioner av typen utlåning, visar en
utveckling av motsvarande innebörd. Det finansiella sparandet beräknas
sålunda gå ned med ca 3,5 miljarder kr. under innevarande budgetår,
medan en uppgång på inemot 2 miljarder kr. förutses för nästa budgetår.

Den inriktning av finanspolitiken under nästa budgetår som här
berörts innebär att statens anspråk på kreditmarknaden minskar. Andra
angelägna områden kan därmed bättre trygga sin kreditförsörjning.
Departementschefen betonar dock att budgetåtstramningen inte är av
den storleksordningen att en begynnande högkonjunktur riskerar att
bromsas upp i förtid.

De ekonomiska perspektiven på längre sikt

Först redovisas vissa beräkningar rörande de statsfinansiella
perspektiven. I denna s. k. långtidsbudget kartläggs för perioden
1974/75 — 1977/78 de konsekvenser på utgiftssidan som följer av
statsmakternas redan fattade beslut och gjorda åtaganden. På
inkomstsidan görs en framskrivning med utgångspunkt i gällande
skatteregler och avgiftsnormer. Det betonas att långtidsbudgeten således
varken bör uppfattas som en plan för den framtida budgetpolitiken eller
som en prognos över budgetutvecklingen. Dess syfte är begränsat till att i
första hand ange de inteckningar i det framtida resursutrymmet som
gjorts genom de redan fattade besluten.

Det är en naturlig konsekvens av de beräkningsprinciper som gäller för
långtidsbudgeten att de utgiftsökningar man kommer fram till för
perioden 1973/74—1977/78 blir lägre än de som faktiskt realiserats för
den närmast bakomliggande femårsperioden 1967/68—1971/72. I
löpande priser har utgifterna stigit med 11,2 % årligen 1967/68—1971/72
att jämföra med beräknade 5,6 % under den framförliggande perioden. I
utgiftsökningarna för den passerade perioden ingår emellertid effekterna
av den betydande reformverksamhet som bedrivits under dessa år. I
konsekvens med beräkningsprinciperna görs däremot inte något försök att
beräkna effekterna av de nya beslut som kan komma att fattas under den

FiU 1973:29

framförliggande perioden.

Det är ett naturligt utslag av beräkningstekniken i långtidsbudgeten att
utgifterna beräknas stiga snabbare i början än i slutet av perioden. För
det första året i perioden, budgetåret 1974/75, är ökningen beroende på
utvecklingen av anslagen till utvecklingsbistånd. Utgifterna för detta
ändamål har i långtidsbudgeten blivit föremål för en alternativ behandling.
I alternativ A förutsätts enprocentmålet uppnått 1975/76, i
alternativ B 1974/75. Budgetutvecklingen sammanfattas sålunda:

Budgetsaldots utveckling 1972/73- (Milj. kr., löpande priser)	1974/75
	1972/73	1973/74	1974/75
Inkomster	54511	61 437	68 902
Utgifter
Alt. A	61 897	67 104	73 206
Alt. B	61 897	67 104	73 633
Budgetsaldo
Alt. A	-7 386	-5 667	-4 304
Alt. B	-7 386	-5 667	-4 731

Detta innebär, sammanfattar departementschefen, att underskottet i
statsbudgeten fortfarande skulle komma att ligga på en mycket hög nivå.
Enbart ett fullföljande av tidigare gjorda åtaganden kommer alltså att
ställa betydande krav på kreditmarknaden under 1974/75.

I fråga om de samhällsekonomiska perspektiven på längre sikt erinrar
departementschefen först om att han i den reviderade finansplanen för
1971 framhöll det som ett ofrånkomligt villkor för att kunna genomföra
målen för den interna ekonomin att balansen i utrikes betalningarna
återställdes. Utifrån denna syn framstod det som nödvändigt att den
ekonomiska politiken under de kommande åren inriktades på att
resursfördelningen försköts mot avsättning av en större andel varor och
tjänster utomlands och en lägre tillväxttakt i förbrukningen inom landet.
Kraven på ökad export förutsatte en fortsatt stark utbyggnad av
industrins produktion och kapacitet. Åtgärder som möjliggjorde och
stimulerade en sådan utbyggnad skulle ges företräde i den ekonomiska
politiken. Denna linje för politiken har sedan konsekvent följts under de
två gångna åren.

Vad beträffar resursernas fördelning mellan inhemska användningsområden
har frågan om den offentliga och speciellt då den kommunala
konsumtionens långsiktiga tillväxt ägnats en central uppmärksamhet vid
den ekonomiska politikens utformning. Därvid har delvis nya och
förändrade vägar och synsätt prövats för att angripa dessa problem.
Samtidigt har konjunkturutvecklingen medfört att förutsättningarna för
dessa frågors behandling väsentligt förändrats. Försvagningen i utländsk
och inhemsk efterfrågan har under 1971 och 1972 yttrat sig i en tillväxt
av bruttonationalprodukten om ca 3 % sammanlagt för de båda åren.
Därtill har då även bidragit en väsentlig dämpning av den offentliga

FiU 1973:29

konsumtionens ökning. I denna utvecklingsbild ingår även den mycket
markerade förstärkning av den yttre balansen som skett dessa år.

Den fråga som mot denna bakgrund ställs är, om de avvägningsproblem
och utvecklingsperspektiv som angavs i 1970 års långtidsutredning
inte längre har aktualitet eller om det här endast är fråga om
konjunkturelit betingade avvikelser från de i utredningen skisserade
långsiktiga utvecklingslinjerna. Den avstämning av 1970 års långtidsutredning
som genomförts har syftat till att söka belysa bl. a. just dessa
frågor.

Departementschefen fogar i sammanhanget in en mer allmän kommentar
till det försök som samtidigt gjorts att utsträcka tidsperspektivet till
att omfatta perioden fram t. o. m. 1977. I olika sammanhang har
framförts önskemål om att långtidsplaneringen skulle göras ”rullande”.
Genom den utveckling av arbetsmetoder och av materialinsamling och
bearbetning som skett i anslutning till en ekonometrisk planeringsmodell
har möjligheterna att förnya framtidsbedömningarna väsentligt förbättrats.
Departementschefen finner det värdefullt att detta utvecklingsarbete
nu kunnat omsättas i ett försök att föra fram tidsperspektivet till
att omfatta perioden fram t. o. m. 1977.

Stor försiktighet och eftertanke är emellertid nödvändig vid tolkningen
av framkomna resultat. Även om drygt två år gått sedan 1970 års
långtidsutredning lades fram, har det vid den gjorda revideringen och
framskrivningen visat sig ytterst svårt att säkrare fastställa om och i vad
mån nya bestående tendenser tillkommit i utvecklingsbilden. Förändringar
i en utvecklingstrend kan inte beläggas genom observationer
för något eller några enstaka år. Dessa förhållanden gör det inte
meningsfullt eller praktiskt möjligt att upprepa den rullande framtidsbedömningen
varje år, anför departementschefen.

I propositionen redovisas följande sammanställning över långtidsutredningens
beräkningar av utvecklingen av huvudkomponenterna i
försörjningsbalansen under prognosperioden jämfört med kalkylerna i
1970 års långtidsutredning.

Försörjningsbalansens utveckling 1960—1977

	Milj. kr. 1968 års priser 1970	Procentuell volymförändring per år
1960- 1965	1965 — 1970	LU 70 1970-197 51	Ny kalkyl 1970- 1975	1972 — 1977
Privat konsumtion	84 487	4,3	3,1	3,1	2,6	4,4
Offentlig konsumtion	33 242	4,9	5,7	4,5	3,8	4,0
Fasta bruttoinvesteringar	33 790	6,4	3,8	3,5	2,1	2,5
Export av varor och tjänster	37 455	6,5	8,7	7,0	6,7	7,1
Import av varor och tjänster	38 383	6,7	7,8	5,7	5,2	7,3
Bruttonationalprodukten2	154 779	4,8	4,0	3,7	3,1	4,2

1 Omräkning av uppgifterna i LU 70 till att avse 1968 års priser.

Mätt från användningssidan. BNP från produktionssidan ligger genomgående något högre.

FiU 1973:29

I fråga om produktionskapaciteten för perioden 1970—1975 anges i
de reviderade kalkylerna nu en lägre ökningstakt eller 3,4 % per år mot
de ca 4 % som 1970 års långtidsutredning räknade fram. Den genomsnittliga
minskningen i arbetskraftsutbudet, mätt i timmar, beräknas bli
densamma som förutsågs 1970 eller 0,8% per år. Justeringen nedåt
hänför sig sålunda helt till produktiviteten. Man har stannat för en serie
produktivitetsantaganden för de olika branscherna som tillsammans ger
en genomsnittlig årlig produktivitetsökning av 4,3 % för hela ekonomin
och 6,8 % för industrin 1970—1975. Bakom nedrevideringen av ökningstakten
för produktiviteten ligger delvis en något ändrad bedömning av
möjligheterna till fortsatta produktivitetsökningar genom en snabb
regional- och branschmässig strukturomvandling. En ökad inriktning på
miljöfrågor liksom en övergång till andra produktionsprocesser skulle
också åtminstone på kort sikt kunna medföra att produktivitetsökningstakten
— mätt på konventionellt sätt - skulle dämpas. Departementschefen
ansluter sig till denna bedömning av produktivitetsutvecklingen.

Då ökningen av bruttonationalprodukten sammanlagt för 1971 och
1972 begränsat sig till ca 3 % skulle rent räknemässigt finnas ett
betydande kapacitetsutrymme för en hög tillväxt under de närmast
kommande åren. Det årliga tillväxtutrymmet 1972—1975 skulle kunna
uppskattas till 4,5-5 %. Departementschefen finner det inte osannolikt
att detta utrymme kommer att fullt utnyttjas. I femårsperspektivet
1972—1977 blir givetvis den möjliga tillväxten något lägre på grund av att
utnyttjandet av förefintliga kapacitetsreserver endast ger en engångsvinst
under de första åren av perioden.

Då det gäller att bedöma hur resurserna lämpligen kan fördelas på
olika användningsområden tas först upp frågan rörande de utrikes
betalningarna. Vid avstämningen av långtidsutredningen har man, under
vissa förutsättningar, beräknat att en konjunkturrensad bytesbalans
skulle ligga ungefär vid ett balansläge 1972, möjligen dock något i
underkant. Det finns skäl att räkna med att underskotten i främst
turistnetto och transfereringsnetto utvecklas till att bli större än man förut
trott. Det är sålunda nödvändigt att åstadkomma en fortsatt förskjutning
i vår varuproduktion mot ökad avsättning utomlands.

På investeringsområdet förutsåg man i långtidsutredningen en förhållandevis
lugn utvecklingstakt för första hälften av 1970-talet. Den nu
angivna investeringsutvecklingen för industrin på ca 4,1 % i volym per år
1970-1975 ligger inom det intervall som 1970 angavs för den nödvändiga
investeringsökningen. Denna investeringsökning måste dock, som
också framhålls i avstämningen, ses som ett minimum för att bibehålla
vår expansionsförmåga och konkurrenskraft.

En väsentlig fråga avser fördelningen av inkomsterna mellan hushåll
och företag, eller annorlunda uttryckt vilka antaganden som kan göras
beträffande företagens lönsamhet. I de reviderade beräkningarna har
antagits att den fördelning som var rådande 1972 även kommer att gälla
slutåret 1977. Beroende på den förutsedda ökningen av industriinves -

FiU 1973:29

teringarna implicerar detta en viss fortsatt nedgång av företagens
självfinansieringsgrad. Härigenom ställs ökade krav i fråga om riskvilligt
kapital. Nya finansieringsformer kan komma att bli aktuella. Det är bl. a.
mot denna bakgrund som förslaget om rätt för AP-fonden att förvärva
aktier bör ses.

Liksom i 1970 års långtidsutredning är det fortfarande realistiskt att
räkna med ett dämpat bostadsbyggande även om någon återhämtning kan
förväntas mot prognosperiodens slut. Vidare utgör byggnadsinvesteringarna
en fallande andel av den totala investeringsvolymen. Resultatet
av dessa tendenser måste bli en svagare utveckling än tidigare av
byggnadsindustrins produktion.

Vad gäller den offentliga konsumtionen kan man nu konstatera att det
varit möjligt för kommunerna att snabbt ompröva sin utgiftspolitik.
Värdefullt är att en ökad kostnadsmedvetenhet och noggrannare prioritering
inte endast avser de mer kortsiktiga utgiftsbesluten utan även synes
ha kommit att prägla de långsiktiga planerna. Enligt de prognoser som nu
redovisas kommer konsumtionsutvecklingen för den offentliga sektorn
att årligen öka med 3,8% 1970—1975, att jämföra med 4,5% enligt
långtidsutredningen 1970. Ökningen för den statliga konsumtionen
beräknas därvid till 3,2 % och för den kommunala till 4,2 %. För
1972-1977 skulle den totala årliga ökningen bli ca 4 %, varav 3,5 % för
staten och 4,3 % för kommunerna. Den justering av utgiftsprognoserna
som har skett sedan 1970 framstår som relativt begränsad. Det bör också
observeras att ökningstalen för den offentliga sektorn blir avsevärt
kraftigare om expansionen mäts i löpande i stället för i fasta priser.

Den angivna konsumtionsutvecklingen kräver för att kunna förverkligas
en kraftig sysselsättningsökning inom den offentliga sektorn. 1
volym räknat uppgår sysselsättningsökningen sålunda till inte mindre än
ca 4 % per år 1970—1975 och ca 4,3% 1972—1977. Mätt i antal
sysselsatta skulle detta innebära en ökning med ca 5 % per år under de
båda 5-årsperioderna. Den offentliga sektorn skulle enligt dessa beräkningar
öka sin andel av totalantalet sysselsatta i ekonomin från ca 20 %
1972 till ca 25 % 1977. Det är således en väsentlig förstärkning av den
offentliga sektorns roll i samhället som återspeglas i dessa prognoser.

I avstämningen återges även vissa kalkyler över de finansiella konsekvenserna
av utvecklingen inom den kommunala sektorn. Dessa beräkningar
visar klart att även ganska små avvikelser från de gjorda
antagandena rörande kostnads- och prisutveckling för kommunerna
skulle få stora konsekvenser för deras finansieringsbehov.

De kalkyler som framlagts rörande utvecklingen 1972—1977 ger vid
handen att det kommer att finnas ett ökat utrymme för privat
konsumtion. Det uppskattas till ca 4,4 % per år. Sparkvoten skulle gå ned
från 1970— 1972 års höga nivå men skulle inte nå den låga nivå som rådde
under slutet av 1960-talet. Den tveksamhet som tidigare yppats angående
sifferpreciseringar av lämpliga konsumtionsökningstal ter sig enligt
departementschefen lika befogad i dag. Det är dock rimligt anta att, med
det konjunkturperspektiv som avtecknar sig för de närmaste åren och den

FiU 1973:29

sysselsättningsökning som är att vänta, en expansion av den privata
konsumtionen kommer att äga rum.

Departementschefen betonar starkt svårigheterna att dra bestämda
slutsatser av långsiktiga prognoser av det slag avstämningen av långtidsutredningen
innefattar.

Den av långtidsutredningen angivna utvecklingen synes dock vara möjlig
att realisera. Men det kommer att ställa stora krav på fasthet och
effektivitet i den ekonomiska politiken. En av konjunkturpolitikens
huvuduppgifter blir att hålla pris- och kostnadsutvecklingen inom rimliga
gränser. Näringspolitiken får en viktig roll som stöd och stimulans till
industrins fortsatta expansion. Slutligen kommer det att krävas en
fortsatt aktiv arbetsmarknads- och regionalpolitik såväl som ett starkt
samhälle över huvud för att förena en expansiv, dynamisk ekonomi med
bevarad regional balans, individuell trygghet och social rättvisa.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat

dels följande i anledning av propositionen väckta motioner

1973:1989 av herr Lidgård m. fl. (m, c, fp) vari hemställts att
riksdagen beslutar att postverket erhåller rätt att balansera över den del
av överskottet för budgetåret 1972/73 respektive budgetåret 1973/74,
som inte erfordras för att inleverera avkastning inklusive ränta på statsverkslån,
till nästföljande budgetår,

1973 :1990 av herr Bohman m. fl. (m) vari hemställts att riksdagen hos
Kungl. Maj:t ger till känna vad som i motionen anförts beträffande
riktlinjer för den ekonomiska politiken,

1973:1992 av herr Eriksson i Arvika m. fl. (fp) vari hemställts att
riksdagen ger Kungl. Maj :t till känna vad som anförts i motionen angående
behov av snabbt verkande åtgärder mot inflationen,

1973:1993 av herrar Fälldin (c) och Helén (fp) vari såvitt nu är i fråga
hemställts att riksdagen beslutar

1. att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning beträffande åtgärder i
syfte att på sikt kunna upprätthålla full sysselsättning,

2. att särskilt utbildningsstöd till företag som anställer och utbildar
arbetslös ungdom i nuvarande sysselsättningssituation får utgå med upp
till 8 kr. per timme,

3. att som sin mening uttala vad som anförts i motionen beträffande
frisläpp av oprioriterat byggande,

5. att som sin mening uttala vad som anförts i motionen beträffande
ökad användning av medel för beredskapsarbeten till vägändamål,

6. att som sin mening uttala vad som anförts i motionen beträffande
angelägenheten i nuvarande konjunkturläge av kraftfulla åtgärder för att
främja den regionala balansen,

7. att som sin mening uttala vad som anförts i motionen beträffande

FiU 1973:29

kommunernas roll för den regionala sysselsättningsutvecklingen och
behovet av en ökad andel beredskapsarbeten i kommunal regi,

8. att hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till höstriksdagen beträffande
åtgärder för att öka det enskilda sparandet,

9. att som sin mening uttala vad som i övrigt anförts i motionen
beträffande inriktningen av den ekonomiska politiken,

1973:1994 av herr Gustafson i Göteborg m. fl. (fp) vari hemställts att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att en plan utarbetas för samordnade
åtgärder mot arbetslösheten bland tjänstemän,

1973:1995 av herr Hermansson m. fl. (vpk) vari såvitt nu är i fråga
hemställts att riksdagen

2. hemställer hos regeringen att tillämpningen av allmänna prisregleringslagen
måtte utvidgas att gälla alla varor och tjänster,

3. hos regeringen hemställer om framläggandet av en långsiktig plan
för statliga industriinvesteringar i industriellt mindre utvecklade regioner,

4. hos regeringen begär förslag till samhällsnyttiga arbeten av en sådan
omfattning att man gör slut på arbetslösheten samt

5. som sin mening uttalar vad som i övrigt anförs i motionen om den
ekonomiska politiken och finanspolitiken,

1973:1997 av herr Strindberg (m) vari hemställts att riksdagen
beslutar att det i kompletteringspropositionen beräknade beloppet för
statsinkomsterna för budgetåret 1973/74 höjs med 170 milj. kr., samt

1973:1998 av herr Torwald m. fl. (c, fp, vpk) vari hemställts att
riksdagen beslutar

1. att postverket skall få disponera de överskott, som utöver normal
avkastning beräknas uppkomma under budgetåren 1972/73 och 1973/74,
för resultatutjämning under de närmaste åren och uppskjutande av nästa
portohöjning så länge som möjligt samt

2. att riksdagen i anledning härav i 1973/74 års driftbudget såsom
inkomst av Postverkets fond upptar det av postverket föreslagna och
riksrevisionsverket accepterade beloppet 18,8 miljoner (bil. 6, B I—1),

dels följande vid riksdagens böljan väckta motioner

1973:242 av herr Hellström m. fl. (s) vari hemställts att riksdagen hos
Kungl. Maj:t begär att en utredning tillsätts med uppgift dels att belysa
företagens investeringsbeteende vid konjunkturväxlingar, dels att föreslå
styrmedel för att åstadkomma en konjunkturanpassad investeringspolitik,
varvid lagerinvesteringarna speciellt bör uppmärksammas, i enlighet med
vad i motionen angivits,

1973:549 av herr Helén m. fl. (fp) vari såvitt nu är i fråga hemställts

1. att riksdagen begär att Kungl. Maj:t uppdrar åt en parlamentarisk
utredning att lägga fram förslag till förbättrad och utbyggd statlig
ekonomisk planering,

2. att riksdagen begär att Kungl. Maj:t tar initiativet till en samordnad
verksamhetsplanering, där väsentliga vinster skulle uppstå genom större

FiU 1973:29

satsning på förebyggande åtgärder, bättre hushållning och sparsamhet på
områden med gemensamma uppgifter för stat, landsting och primärkommuner,

1973:550 av herrar Olof Johansson i Stockholm (c) och Andersson i
Örebro (fp) vari — med hänvisning till motiveringen i motionen 1973:821
— hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till sådan
ändring av reglementet för allmänna pensionsfondens förvaltning, att
företag med mindre än 500 anställda tillförsäkras återlån enligt gällande
bestämmelser utan begränsning av kreditrestriktioner,

1973:886 av fru Theorin m. fl. (s) vari hemställts att riksdagen hos
Kungl. Maj :t begär

1. en redovisning av preciserade mål för sysselsättningen i olika
sektorer samt målet för höjningen av förvärvsintensitet främst till år
1980,

2. en analys av de samhällsekonomiska konsekvenserna av ökad
respektive minskad sysselsättning,

1973:985 av herr Fälldin m. fl. (c) vari såvitt nu är i fråga hemställts

b. att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t anhålla om tilläggsdirektiv
till budgetutredningen beträffande formerna för en långsiktig reformplanering
i enlighet med vad som har anförts i motionen,

1973:989 av herr Olof Johansson i Stockholm (c) vari hemställts att
riksdagen hos Kungl. Maj:t

1. anhåller om rensad beräkning av bruttonationalprodukten där dess
negativa faktorer eliminerats och välståndsutvecklingens nettoeffekt
framgår på i motionen anförda grunder,

2. anhåller om programförslag angående samhällsåtgärder för främjande
av en människoanpassad teknologi och en inre strukturförändring i
produktionen med syfte att bryta utvecklingen mot en alltmer uppdelad
arbetsmarknad,

3. anhåller att förslag för främjande av en människoanpassad teknologi
och inre strukturförändring av produktionen införes som en del av de
allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken i nästa års finansplan,

1973:993 av herr Levin m. fl. (fp, c, m) vari hemställts

1. att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om tillsättande av en grupp
fristående ekonomer med uppgift att utarbeta alternativa konjunkturprognoser
i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen anvisar härför erforderliga medel,

1973:994 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl. (c) vari hemställts att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om en allsidig utredning om olika
ekonomiska instruments möjligheter att främja de regionalpolitiska,
sysselsättningspolitiska och konjunkturpolitiska målen.

1 motionen 1990 av herr Bohman m. fl. (m) görs gällande, att de
ekonomiska svårigheter som vårt land haft under senare år främst

FiU 1973:29

förorsakats av den förda ekonomiska politiken. Konjunkturnedgången
och arbetslösheten har varit ”hemmagjord”. Vad gäller den ekonomiska
utvecklingen under 1973 delar motionärerna den bedömning, som görs i
den reviderade finansplanen, att vi är på väg in i en konjunkturuppgång.
Sysselsättningssvårighetema bedöms trots detta komma att bestå. Den
ekonomiska politiken bör därför inriktas på att få till stånd en ökning av
näringslivets sysselsättningsskapande investeringar. Särskilt den mindre
företagsamhetens situation bör därvid beaktas. I fråga om prisutvecklingen
förutses en snabbare prisuppgång än i den reviderade finansplanen.

I fråga om de ekonomiska perspektiven på längre sikt pekar
motionärerna på att de under en följd av år betonat de långsiktiga
aspekterna på vårt lands ekonomiska svårigheter. Den ekonomiska
tillväxttakten har dämpats sedan mitten av 1960-talet, priserna har
tenderat att stiga allt snabbare, en trendmässig ökning av arbetslösheten
har kunnat noteras. Motionärerna menar att bakom denna utveckling
ligger den offentliga sektorns alltför snabba expansion. Genom att denna
sektor har tagit i anspråk en växande andel av de samlade resurserna har
utrymmet minskat för produktiva resursskapande investeringar. En
parlamentarisk besparingsutredning bör tillsättas för att undersöka
möjligheterna till besparingar och rationaliseringar.

På sikt är ett lands ekonomiska utveckling direkt beroende av de
avsättningar som görs för investeringsändamål, särskilt näringslivets
investeringar. Genom att ökande bördor lagts på näringslivet har
lönsamheten minskat och självfinansieringsförmågan försämrats. Investeringsförmågan
har gått ned. Som en följd av detta har också sysselsättningen
inom industrin i förhållande till den totala sysselsättningen
minskat påtagligt sedan mitten av 1960-talet. Särskilt allvarlig är
nedgången i fråga om nyföretagandet.

Motionärerna betonar skattepolitikens betydelse för möjligheterna att
komma till rätta med vårt lands ekonomiska svårigheter. Särskilda
motionsyrkanden har väckts i denna riktning.

De i motionen framförda kraven sammanfattas i följande punkter.

1. Regeringen bör kalla representanter för oppositionspartierna samt
parterna på arbetsmarknaden till överläggningar om den ekonomiska
politiken.

2. Den ekonomiska politiken måste i högre grad inriktas på att
återställa full sysselsättning och att bevara penningvärdet. Härför
erfordras en bättre konjunkturpolitisk beredskap samt snabbt insatta
insatser av finanspolitisk, skattepolitisk och näringspolitisk natur.

3. En parlamentarisk besparingsutredning bör tillsättas med uppgift
att granska den offentliga sektorns expansion, föreslå besparings- och
rationaliseringsåtgärder, klarlägga vad som behöver göras för att bryta
den hittillsvarande automatiken i det allmännas utgiftsutveckling.

4. För att minska byggarbetslösheten bör åtgärder vidtagas bl. a. för
att stimulera ett ökat småhusbyggande och ökad reparations- och
om byggnadsverksamhet. Arbetsförmedlingarnas möjligheter att klara
bl. a. tjänstemännens och de yngre akademikernas sysselsättningsproblem
måste förbättras.

FiU 1973:29

5. Särskilt den mindre och medelstora företagsamhetens situation
måste förbättras. Återlånerätten från AP-fonden bör ökas och ytterligare
medel kanaliseras till näringslivet bl. a. genom AB Industrikredit och AB
Företagskredit. Möjligheterna att genom skattelättnader stimulera till ett
ökat nyföretagande bör utredas.

6. För att motverka den ökade regionala obalans, som en konjunkturuppgång
enligt all erfarenhet kan komma att medföra, fordras höjd
handlingsberedskap innefattande bl. a. sänkt eller avvecklad arbetsgivaravgift
i stödområdet.

7. Åtgärder bör vidtagas för att uppmuntra enskilt sparande. På
kreditpolitikens område är det nödvändigt att restriktioner såsom det
s. k. ”idiotstoppet” 1970 med svåra återverkningar för särskilt de mindre
företagen undvikes. En bättre balans skall eftersträvas mellan finanspolitik
och penningpolitik. Den långa kapitalmarknadens funktionsförmåga
måste återställas.

I motionen 1993 av herrar Fälldin (c) och Helén (fp) hävdas att
regeringen har misslyckats med den ekonomiska politikens viktigaste mål
— att klara sysselsättningen. Den kritik som folkpartiet och centerpartiet
framfört över den förda ekonomiska politiken under de senaste 2—3 åren
har varit berättigad. Det synes nu inte råda någon större oenighet om hur
man skall tolka bevismaterialet från perioden:

Arbetslösheten har varit rekordhög.

Den ekonomiska tillväxten 1971/72 har varit extremt låg.

Inflationstakten har — trots lågkonjunkturen — varit hög.

Den enskilda standardökningen har stagnerat.

Motionärerna anser att de också får stöd för att de alternativa förslag
beträffande den ekonomiska politiken som de fört fram skulle ha
minskat den internationella lågkonjunkturens negativa verkan på svensk
ekonomi. Deras förslag beträffande extra sysselsättningsstimulans för
1971 samt våren och hösten 1972 skulle väsentligt ha förbättrat
sysselsättningen.

Motionärerna erinrar om de gemensamma handlingsprogram som de
tre borgerliga partierna fört fram i olika reservationer, senast i februari i
år. Då uttryckte centerpartiet, folkpartiet och moderata samlingspartiet
en gemensam uppfattning om hur en alternativ ekonomisk politik borde
utformas så att den ledde till fler jobb, ökad trygghet i sysselsättningen,
bättre regional balans, bättre internationell konkurrenskraft och god
ekonomisk tillväxt.

Beträffande konjunkturutsikterna konstaterar motionärerna att den
nu aktuella bedömningen från finansministern sammanfaller med en rad
andra bedömares uppfattning, nämligen att även Sverige nu äntligen får
kontakt med den redan höga internationella konjunkturutvecklingen. USA
ligger först i utvecklingen och Europakonjunkturen släpar något efter.
Den svenska konjunkturuppgången förefaller vara försenad och utvecklas
i en långsammare takt.

Vad som nu synes vara det avgörande är hur snabb och intensiv den

FiU 1973:29

svenska uppgången blir. Förutsättningarna för en lugn och balanserad
uppgång synes ännu vara goda, men det gäller då att bedriva en
ekonomisk politik med hög handlingsberedskap som snabbt kan motverka
tendenser till överhettning och obalans om sådana uppträder. Trots
en osedvanlig, enstämmig konjunkturbedömning kvarstår emellertid
problemet med den bristande sysselsättningen. Konjunkturuppgången
löser inte det problemet.

Även prisnivåns utveckling inger oro. Finansministerns uppräkning av
prisökningarna för budgetperioden 1972/73 bådar inte gott för de
enskilda hushållen. Inför avtalsrörelsen avtecknar sig på nytt bekymmer
med tre-kombinationen priser—löner—skatter.

Det aktuella arbetsmarknadsläget karakteriseras enligt motionärerna
av en kvardröjande hög registrerad arbetslöshet samt av att ett betydande
antal personer sysselsätts genom arbetsmarknadpolitiska åtgärder. Till de
grupper som fått sina villkor radikalt försämrade hör byggnadsarbetarna.
Det allvarliga läget sammanhänger i första hand med den kris som hela
byggnadssektorn till följd av den ihållande lågkonjunkturen och det
sjunkande bostadsbyggandet befinner sig i. Risken för sysselsättningssvårigheter
i denna bransch under nästkommande vinter är mycket stor.
Motionärerna föreslår därför — som kommer att framgå av det följande —
ett antal åtgärder för att stimulera byggarbetsmarknaden.

1 motionen hävdas att det är nödvändigt att man inom arbetsmarknadspolitiken
ser med större allvar på tjänstemännens svårigheter. Den utredning
om tjänstemännens arbetslöshet som nyligen lagts fram av arbetsmarknadsstyrelsen
visar att det inte enbart är dåliga konjunkturer som
ligger bakom det försämrade arbetsmarknadsläget för tjänstemännen. Det
finns en tendens till mera långsiktig ökning av arbetslösheten för bl. a.
industritjänstemän och handelstjänstemän.

Arbetsmarknadsläget för ungdomar utan erfarenhet från yrkeslivet är
fortfarande mycket besvärligt och några avgörande förbättringar inom
den närmaste framtiden kan knappast förväntas.

Bidraget till företag som anställer och utbildar arbetslösa ungdomar
har visat sig vara ett verksamt medel för att stimulera sysselsättningen.
Särskilt värdefullt är att de arbetssökande med detta hjälpmedel blir
placerade på den ordinarie arbetsmarknaden. Resultaten av åtgärderna
har dock enligt motionärerna blivit mindre goda än man hade anledning
att hoppas på när de infördes. Det bör därför vara möjligt att öka den
sysselsättningsstimulerande effekten av bidraget genom att införa en
möjlighet till förhöjt bidrag upp till 8 kronor för vissa fall. Sådant förhöjt
bidrag bör arbetsmarknadsstyrelsen ha rätt att medge på orter eller i
regioner där ungdomsarbetslösheten är särskilt hög och där det eljest
finns speciella skäl att stimulera arbetsgivare till nyrekrytering.

De perspektiv beträffande sysselsättningsläget på längre sikt som ges i
långtidsutredningens avstämning är enligt motionärerna allvarliga. De vill
därför på nytt kraftigt understryka nödvändigheten av förstärkta
näringspolitiska åtgärder och kräver därjämte att en statlig parlamentarisk
utredning snarast tillsätts med uppgift att skyndsamt analysera den

FiU 1973:29

långsiktiga utvecklingen på sysselsättningens område. Utredningen bör
också avge förslag till åtgärder.

Motionärerna tar vidare upp den ekonomiska politiken 1973. Inför de
konjunkturperspektiv som nu avtecknar sig allt tydligare måste tyngdpunkten
i denna successivt övergå i ett beredskapsläge som ger möjlighet
att snabbt sätta in åtgärder som skapar förutsättningar för en lugn och
balanserad utveckling. Åtgärder är därjämte nödvändiga för att komma
till rätta med kvardröjande arbetslöshet och strukturarbetslöshet.

Inom byggnads- och anläggningssektorn vill motionärerna att de
förbättringslån till bostäder som utgår i vissa fall bör utsträckas att gälla
alla typer av bostadsfastigheter efter prövning i varje särskilt fall. Den
räntefria delen av förbättringslånen bör också höjas från för närvarande
12 000 till 15 000 kr. Detta är motiverat med hänsyn till den penningvärdeförsämring
som inträffat sedan den nuvarande nivån fastställdes.

Motionärerna anser också att betydande frisläpp av oprioriterade byggen
bör vara möjliga vid sidan av småhusbyggandet.

Vidare föreslås i motionen att tiden för skatteavdraget för byggnader
förlängs ytterligare t. o. m. den 31 mars 1974, dvs. över den kommande
vintern.

Vägunderhållet har under senare år inte på något sätt hållit jämna steg
med förslitningen. Detta förhållande gör det enligt motionärerna nödvändigt
med starkare prioritering av väganslaget både som ett led i
arbetsmarknadspolitiken och i strävandena att förbättra transportapparaten.
Medel för beredskapsarbeten bör i större utsträckning utnyttjas för
vägarbeten.

För närvarande innebär den 4-procentiga löneskatten att arbetsgivare
inom stödområdet kommer att leverera in ca 600 milj. kr. per år till
statskassan. Motionärerna vidhåller sitt tidigare krav på att löneskatten
inom inre stödområdet bör avskaffas och inom yttre stödområdet utgå
med lägre procentsats än i övriga landet.

Kommunerna i de områden som har en svag sysselsättningsutveckling
skulle enligt motionärerna otvivelaktigt öka sin efterfrågan om de
garanteras en bättre kreditförsörjning på rimliga villkor. Lämpliga
investeringsobjekt är i detta fall bl. a. reningsverk och andra investeringar
på miljövårdsområdet. Det finns enligt motionärernas uppfattning också
anledning att pröva möjligheterna att låta kommunerna organisera en
ökad del av beredskapsarbetena.

I fråga om prisutvecklingen sägs i motionen att allt talar för att de
internationella prisstegringsimpulserna under 1973 kommer att bli starka.
Det är därför viktigt att både inhemska och utländska inflationstendenser
kan hållas tillbaka och de totala prisökningarna därmed begränsas. Om inte
detta lyckas kommer sannolikt en kraftig pris- och lönespiral att sättas i
rörelse.

Motionärerna vidhåller tidigare framförda krav att riksdagen så snart
som möjligt bör begära förslag om ett system med sparstimulerande åtgärder
som vid behov kan sättas i kraft utan dröjsmål. Systemet bör utformas
på sådant sätt att varaktigt nysparande premieras med en viss skattelindring
eller med någon annan förmån.

FiU 1973:29

En parlamentarisk besparingsutredning för att åstadkomma rationaliseringar
inom den offentliga sektorn bör också snarast tillsättas.

I nuvarande läge inger kreditförsörjningen för de mindre företagen
enligt motionärernas uppfattning bekymmer. Ökade kredittillskott till de
mindre företagen är en förutsättning för att ökade sysselsättningstillfällen
snabbt skall kunna skapas. Därför bör enligt deras mening AB Industrikredit
och övriga s. k. mellanhandsinstitut tillföras ytterligare medel.

Slutligen återkommer motionärerna till sitt tidigare i flera sammanhang
framförda krav på en stabiliseringskonferens med huvuduppgift att
tjäna som ett forum för överläggningar mellan regeringen, riksdagen och
de berörda parterna där man presenterar synen på det samhällsekonomiska
läget och diskuterar de aktuella fördelningspolitiska problemen.
Själva konferensen måste föregås av ett grundligt utredningsarbete. Ett
ekonomiskt och socialt råd bör inrättas för denna uppgift.

I motionen 1995 av herr Hermansson m. fl. (vpk) anförs att den
ekonomiska utvecklingen i Sverige hittills under 1970-talet blivit långt
svagare än vad den var under 1960-talet. Flera faktorer har samtidigt
bidragit till denna minskade ekonomiska tillväxttakt. En avgörande orsak
står att finna i de starka koncentrations- och monopoliseringstendenser
som slagit igenom i synnerhet under 1960-talets senare hälft. Storföretagens
dominans över ekonomin leder till en skärpt förskjutning mellan
konstant kapital (produktionsmedel, byggnader etc.) och variabelt
kapital (arbetslöner) till det förras förmån. Följden av detta blir ett
minskat antal producerande arbetare men ett ökande antal administrativt
arbetande — dock ökar de senares antal inte i samma takt som de förras
minskar. Resultatet av detta blir en allmän nedgång för produktiviteten,
även om de producerande arbetarnas produktivitet ökar starkt. Dessutom
kan stora nyinvesteringar göras utan att detta resulterar i nämnvärd
sysselsättningsökning.

De strukturella problem, varom det här handlar, visar att tillbakagången
i den svenska ekonomins tillväxttakt är ett långsiktigt problem,
ett utslag av det kapitalistiska systemets allmänna kris.

Kapitalismen håller tydligen på att gå ur den konjunktursvacka man
haft 1971 och 1972. En högkonjunktur kommer dock inte att ändra den
långsiktiga bild som här tecknats. Den kommer lika litet nu som tidigare
högkonjunkturer att bli beständig, eftersom samma lagbundenheter i ekonomin,
som ledde till denna högkonjunkturs omslag till ekonomisk kris,
finns kvar inte bara ograverade utan snarast förstärkta.

Om den högkonjunktur som anses vara i vardande längre fram
kommer att medföra en mera tydlig nedgång i arbetslösheten så kan detta
bara bli tillfälligt. Arbetslösheten är ett långsiktigt problem, den är en
kronisk åkomma för det kapitalistiska systemet och den kommer att
fördjupas allteftersom kapitalismens allmänna kris tilltar.

Sysselsättningsproblemen är främst en industripolitisk fråga. Det
fordras ett industripolitiskt handlingsprogram. I detta måste kravet om
statligt ägda basindustrier, finansierade med medel ur AP-fonderna, utgöra

2 Riksdagen 1973. 5 sami. Nr 29

FiU 1973:29

den centrala punkten. Vidare krävs en ökning av samhällsnyttiga arbeten på
en rad områden: inom vårdsektorn, för en bättre samhällelig
barnomsorg osv. Av sociala skäl krävs dessutom en sänkning av
arbetstiden och ett lugnare arbetstempo, vilket som biverkningar skulle få
ett ökat arbetskraftsbehov.

Samtidigt med den höga arbetslösheten fortsätter priserna att stiga.
Denna utveckling aktualiserar med skärpa kravet om att prisregleringslagen
sätts helt i kraft så att ett allmänt prisstopp införs.

Motionärerna anför avslutningsvis att kapitalismen visar sig alltmer
otillräcklig och alltmer kommer i motsättning till folkets behov av och
rätt till trygghet i anställningen, rätt till en förbättrad ekonomisk och
social trygghet och till ett stigande välstånd. Den ekonomiska politiken
måste byggas upp för att på lång sikt bana väg för en socialistisk
planhushållning, för ett samhälle där arbetslösheten utrotas och där
storfinansens rovdrift med människor och natur upphör. Kapitalets makt
måste brytas.

Utskottet

Utskottet behandlar i det följande först de kortsiktiga ekonomisk-politiska
problemen och därefter de ekonomiska perspektiven på längre sikt.
Till sist tas några mer fristående motionsyrkanden upp under rubriken
Övriga frågor.

Konjunkturer och ekonomisk politik 1973/74

Den bild av konjunkturutsikterna för det kommande budgetåret som
nu föreligger är ovanligt enhetlig. Ute i världen är ett kraftigt konjunkturuppsving
på gång hos våra viktigaste handelspartners. Detta återspeglas i
den kraftigt ökade orderingången till den svenska exportindustrin. Värdet
av den svenska exporten låg under första kvartalet i år mer än 30 % högre
än under samma kvartal i fjol. Även den inhemska efterfrågan — inte
minst från de enskilda konsumenternas sida — beräknas öka. Likviditeten
hos företag och banker är hög. Valutareserven har i det närmaste
tredubblats sedan bottenläget våren 1970, vilket givit oss mer manöverutrymme
för inhemsk ekonomisk expansion. Förutsättningarna för en
fortsatt konjunkturuppgång i Sverige ter sig därför goda. Detta är den
bakgrund mot vilken finans- och penningpolitikens utformning under det
kommande budgetåret enligt utskottets mening bör bedömas.

Vad först gäller finanspolitiken kan konstateras att denna under
innevarande budgetår verkat expansivt och sysselsättningsstimulerande.
Budgetunderskottet beräknas nu stiga från ca 3,7 miljarder kr. 1971/72
till ca 7,2 miljarder kr. 1972/73. Att den statliga finanspolitiken —
framför allt under kalenderåret 1972 — i hög grad stöttade upp
konjunkturen framgår också av de beräkningar över den offentliga
sektorns inverkan på den totala efterfrågan i samhället, som redovisas i
tabellen på s. 158 i den reviderade nationalbudgeten (bil. 1 till proposi -

FiU 1973:29

tionen). Därav framgår bl. a. att staten bidrog till att öka efterfrågan med
två procentenheter av bruttonationalprodukten under 1972, medan
kommunernas verksamhet ledde till en efterfrågeminskning med en
procentenhet.

För budgetåret 1973/74 räknar man i propositionen med ungefär en
miljard kronor större utgifter och inkomster än i den ursprungliga
finansplanen. Budgetunderskottet är emellertid i stort sett oförändrat —
ca 5,7 miljarder kr. Detta innebär en minskning med i runt tal 1,5 miljard
jämfört med innevarande budgetår. Enligt den reviderade nationalbudgeten
sjunker statens bidrag till den totala efterfrågeökningen från två
procentenheter av bruttonationalprodukten 1972 till 0,1 procentenhet
1973. Båda dessa jämförelser pekar på en finanspolitisk åtstramning.

Bedömt mot bakgrund av den konjunkturuppgång som är på väg —
såväl utomlands som här hemma — anser utskottet liksom departementschefen
att den nu förordade budgetåtstramningen inte är av sådan
storleksordning att en begynnande högkonjunktur riskerar att bromsas
upp i förtid. Problemet för den fortsatta ekonomiska politiken kan, som
utskottet ser det, snarare bli hur man i tid skall motverka de tendenser
till överhettning och till för stor efterfrågan i förhållande till tillgängliga
resurser, som nu framstår som sannolika — i vaije fall mot slutet av
budgetåret 1973/74. En hög handlingsberedskap behövs för att de
omläggningar av den ekonomiska politiken, som då krävs, snabbt skall
kunna genomföras. Härom räder såvitt utskottet förstår ej några delade
meningar.

Den lätta penningpolitiken har fortsatt i år. Den expansiva linjen för
kreditpolitiken inleddes redan under 1971. Diskontot sänktes då i fyra
omgångar från 7 till 5 procent. Likviditeten inom såväl banker som
företag — som spätts på genom budgetunderskotten och valutainströmningen
— har tillåtits stiga väsentligt. Några som helst restriktioner från
riksbankens sida i fråga om bankernas utlåning till företag och hushåll
råder för närvarande ej.

Som fullmäktige i riksbanken framhöll i sin förvaltningsberättelse för
1972 är det uppenbart att efter en viss punkt ytterligare räntesänkningar
och likviditetspåspädningar har en mycket begränsad verkan på efterfrågan
och att den dominerande effekten blir en fortsatt likviditetsuppbyggnad
som vid en konjunkturuppgång försvårar genomförandet av en
konjunkturstabiliserande politik och framtvingar drastiska kreditpolitiska
åtgärder.

Om valutainströmningen fortsätter med samma styrka som under den
senaste tiden är det därför enligt utskottets uppfattning angeläget att
riksbanken ingriper för att hålla likviditetspåspädningen inom sådana
gränser att stabiliseringspolitiken inte onödigt försvåras.

Synpunkter och yrkanden beträffande kreditpolitiken läggs fram i
motionerna 1990 av herr Bohman m. fl. (m), 1993 av herrar Fälldin (c)
och Helén (fp) samt 550 av herrar Olof Johansson i Stockholm (c) och
Andersson i Örebro (fp). I de två förra motionerna framförs bl. a. tanken
att återlånerätten till AP-fondsmedel bör vidgas för mindre och medelsto -

FiU 1973:29

ra företag och att mer av dessa medel skall kanaliseras genom AB
Industrikredit och andra mellanhandsinstitut. Dessa frågor är för närvarande
föremål för utredning inom 1968 års kapitalmarknadsutredning.
Yrkandet i motionen 550 går ut på att företag med mindre än 500
anställda tillförsäkras återlån enligt gällande bestämmelser utan begränsning
av kreditrestriktioner. Som tidigare nämnts råder för närvarande inte
några sådana restriktioner. Under sådana omständigheter synes yrkandet
sakna aktualitet. Utskottet avstyrker därför detsamma.

Den dramatiska utvecklingen på den internationella valutamarknaden
under första kvartalet i år ställde Sverige liksom andra länder inför viktiga
valutapolitiska avgöranden. Efter det att dollarns värde skrivits ned med
10 % den 12 februari fixerades en ny riktkurs för dollarn på kronor 4:56,
vilket innebar att kronan fick ett medelläge i det mönster av nya
valutakurser som bildats. Den 12 mars beslöt sex av EG-länderna,
nämligen Belgien, Danmark, Frankrike, Luxemburg, Nederländerna och
Västtyskland att låta dollarkursen flyta men att inbördes upprätthålla
fasta växelkurser med marginaler på 2,25 %. I detta läge valde Sverige
liksom Norge att genom bilaterala centralbanksavtal om korta valutakrediter
och samarbete på valutamarknaderna ansluta sig till denna
ländergrupp med fasta växelkurser. Detta innebar att den tidigare
bindningen av kronan till dollarn upphävdes och i stället ersattes med en
bindning till de nyss nämnda EG-valutoma.

Arbetsmarknaden står alltjämt i centrum för den ekonomiska politiken.
Detta framgår såväl av propositionen som av de i anslutning därtill
väckta partimotionerna.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att den period vi nu
står inför måste innebära en tyngdpunktsförskjutning i fråga om de
arbetsmarknadspolitiska insatserna. Samtidigt vill utskottet erinra om att
den prognos över sysselsättningen mätt i timmar som ingår i den
reviderade nationalbudgeten tyder på att det blir en tämligen måttlig
sysselsättningsökning mellan 1972 och 1973. Om totalproduktionen,
som beräknat, ökar med 5 %, skulle sysselsättningsökningen bli 0,6 %.
Detta motsvarar enligt den reviderade nationalbudgeten (s. 105) 25 000—
45 000 personer.

Liksom under tidigare år fortsätter sysselsättningsminskningen inom
jordbruk och skogsbruk. De två föregående årens sysselsättningsminskning
inom industrin väntas förbytt i en sysselsättningsökning. Inom
byggnadsverksamheten emotses en produktionsminskning och en nedgång
i sysselsättningen. Sysselsättningen inom den offentliga sektorn
däremot väntas fortsätta att öka och denna sektor väntas svara för tre
fjärdedelar av ökningen inom tjänsteområdet.

Med hänsyn till det fortsatta konjunkturuppsvinget kan sysselsättningsökningen
väntas bli större mot årets slut.

Med den splittrade utveckling av efterfrågan på arbetskraft på olika
områden som avtecknar sig framöver framstår enligt utskottets mening
åtgärder för att öka den yrkesmässiga och geografiska rörligheten som
betydelsefulla inslag i arbetsmarknadspolitiken. Den utbyggda arbets -

FiU 1973:29

marknadsutbildningen spelar här en viktig roll. Genom den underlättas
arbetskraftsutbudets anpassning till arbetskraftsefterfrågan. Samtidigt vill
utskottet understryka vikten av att näringslivet anpassar sin personalpolitik
till de arbetssökandes krav och behov. Det finns fortfarande stort
utrymme för ytterligare insatser för att förbättra arbetsmiljö och
arbetsplatser och för att anpassa arbetstakt och arbetsförhållanden så att
äldre eller handikappade ges tillfälle till meningsfulla insatser.

Det krympande bostadsbyggandet skapar behov av speciella åtgärder på
byggarbetsmarknaden. I detta sammanhang kan erinras om att mycket
betydande selektiva insatser gjorts för att hålla uppe sysselsättningen på
byggområdet. Den sammanlagda sysselsättningseffekten under vårmånaderna
av insatserna i form av tidigarelagt statligt och kommunalt
byggande, vidgade ramar och frisläppt oprioriterat byggande, utnyttjande
av investeringsfonder, miljövårdsarbeten m. m. kan uppskattas till
35 000—40 000 arbetstillfällen. Generellt utformade ekonomisk-politiska
åtgärder skulle med all sannolikhet inte kunnat stödja byggsysselsättningen
i tillnärmelsevis motsvarande omfattning.

I motionen 1993 av herrar Fälldin (c) och Helén (fp) yrkas bl. a. på
ett riksdagens uttalande beträffande frisläpp av oprioriterat byggande.
Motionärerna hänvisar till den stora volymen av ansökningar om
igångsättningstillstånd hos arbetsmarknadsmyndigheterna, framför allt
för byggnader inom den enskilda handeln, banker och bensinstationer
men även för kyrkor och samlingslokaler. Motionärerna anser betydande
frisläpp vara möjliga också vid sidan av småhusbyggandet.

Som redovisas i finansplanen har regeringen beslutat medge att
investeringsfonderna får användas för byggnadsinvesteringar även under
kommande vinter. Det privatfinansierade småhusbyggandet kommer
också att släppas fritt. Även beredskapsarbetena inom byggsektorn avses
komma att ligga på en hög nivå. Särskilda saneringsinsatser på bostadsområdet
har nyligen beslutats av riksdagen.

Innebörden av motionärernas yrkande kan inte klart utläsas. Det till
synes stora lagret av projekt torde normalt ha samband med att
finansiering, stadsplanefrågor m. m. inte är lösta. Startberedda projekt
ges kontinuerligt igångsättningstillstånd. Att uppmana arbetsmarknadsmyndigheterna
att släppa fram projekt, där arbetslöshet råder eller hotar
torde inte erfordras. Ifrågavarande yrkande i motionen 1993 avstyrks.

Priserna har under senare år ökat snabbare än under 1960-talet. Då
uppgick konsumentprisstegringen till ca 4 % per år. I fjol var uppgången
(december—december) 5,7 % och under innevarande år förutses ca 6 %
stegring.

Den snabbare prisstegringstakten under senare år är ett internationellt
fenomen. Detta framgår av följande tabell, som är hämtad ur den
reviderade nationalbudgeten (s. 24). Till skillnad från de nyss anförda
siffrorna som avsåg utvecklingen under loppet av respektive år gäller
uppgifterna i tabellen förändringen i den genomsnittliga konsumentprisnivån
mellan respektive år.

FiU 1973:29

Konsumentpriser 1960—1972

Procentuella förändringar

	1960-1965 per år	1965-1969 per år	1969- 1970	1970- 1971	1971 1972
Belgien	2,5	3,3	3,9	4,3	5,4
Danmark	5,5	6,7	6,5	5,9	6,6
Finland	5,3	5,4	2,9	6,5	7,1
Frankrike	3,8	4,1	5,5	5,7	6,1
Italien	4,9	2,4	4,9	4,7	5,7
Nederländerna	3,5	5,1	4,4	7,6	7,8
Norge	4,1	3,6	10,6	6,2	7,2
Schweiz	3,2	3,2	3,5	6,6	6,7
Storbritannien	3,6	4,1	6,4	9,4	7,1
Sverige	3,6	3.8	7,0»	7.4	6,0
Västtyskland	2,8	2,3	3,8	5,2	5,8
Österrike	3,9	3,1	4,4	4,7	6,3
Förenta staterna	1,3	3,8	5,8	4,3	3,3
Kanada	1,6	4,0	3,3	2,9	4,9
Japan	5,7	4,9	7,7	6,1	4,5

1 En rimlig korrigering (av bostadsposten) 1970 ger för Sveriges del ett
prisstegringstal på 6,3 %.

Anm. Prisutvecklingen har i vissa fall påverkats av förändringar i indirekt
beskattning och subventionering.

Källor: OECD och nationell statistik.

Som synes var Sverige ett av de länder i Västeuropa som hade den
lägsta genomsnittliga prisuppgången mellan 1971 och 1972. Ser man till
utvecklingen enbart under loppet av 1972 var Sverige t. o. m. det land i
Västeuropa som hade den lägsta konsumentprisstegringen (propositionen
s. 10).

Prisfrågor berörs i motionerna 1992 av herr Eriksson i Arvika m. fl.
(fp) och 1995 av herr Hermansson m. fl. (vpk).

I den förra motionen hemställs att riksdagen vid sin behandling av
propositionen 125 ger Kungl. Maj:t till känna vad som anförs i motionen
angående behov av snabbt verkande åtgärder mot inflationen. Detta är
dels att det sexpunktsprogram mot inflationen, som motionärerna
tidigare framlagt i motionen 1973:982 och som avvisats av riksdagen
(FiU 1973:1) nu har än mer aktualitet i det konjunkturläge som kan
väntas, dels att de anser det riktigt att såsom en åtgärd gradvis ta bort
momsens fördyrande inverkan på de livsmedel som omfattas av det
nuvarande prisstoppet genom att via statsbudgeten kompensera producenterna
för de kostnadsfördyringar som annars måste tas ut av
konsumenterna.

Vad beträffar motionärernas sexpunktsprogram finns enligt utskottets
mening ingen anledning att frångå det beslut som riksdagen fattade i
februari (FiU 1973:1). Deras andra krav har nära samband med
yrkandet i motionen 1995 om avveckling av mervärdeskatten på
livsmedel fr. o. m. den 1 juli 1973. Detta senare ärende bereds för

FiU 1973:29

närvarande av skatteutskottet. Finansutskottet är för sin del inte berett
att tillstyrka förslaget i motionen 1992 bl. a. därför att det enligt
utskottets mening skulle kunna medföra en försvagning av finanspolitiken,
som kan befaras verka inflationistiskt.

I motionen 1995, moment 2, föreslås att riksdagen hemställer att
tillämpningen av allmänna prisregleringslagen måtte utvidgas till att gälla
alla varor och tjänster.

Utskottet vill erinra om att lagen, som för närvarande är satt i kraft
med riksdagens godkännande, i och för sig möjliggör prisreglering för
samtliga förnödenheter och tjänster. Sedan den 21 december 1972 gäller
prisstopp för ett antal viktiga livsmedel. Utskottet förutsätter att Kungl.
Majrt liksom hittills följer utvecklingen på prisområdet med största
uppmärksamhet och med stöd av de fullmakter som riksdagen beviljat
föranstaltar om de åtgärder som bedöms erforderliga. Motionsyrkandet
avstyrks.

I motionen 1993 av herrar Fälldin (c) och Helén (fp) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till höstriksdagen
beträffande åtgärder för att öka det enskilda sparandet. Av motionen
framgår att motionärerna avser ett system av sparstimulerande åtgärder,
utformade på sådant sätt att varaktigt nysparande premieras med en viss
skattelindring eller annan förmån.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att riksdagen i fjol
(propositionen 1972:22, FiU 15, SkU 16) antog ett förslag till system för
premiering av frivilligt sparande. Med hänvisning bl. a. härtill avslog
riksdagen i februari på förslag av utskottet (FiU 1973:1, rskr 26) ett
motionsyrkande som var identiskt med det i motionen 1993. Yrkandet
avstyrks ännu en gång.

De ekonomiska perspektiven på längre sikt

Det är ett mycket omfattande material som ligger till grund för
avstämningen av 1970 års långtidsutredning. På viktiga områden har helt
nytt material samlats in och bildat underlag för bedömningarna. Nya,
principiellt betydelsefulla frågeställningar tas upp i avstämningen mot
bakgrunden av utvecklingen åren 1971 — 1972. Med hänsyn till den korta
tid som stått till utskottets förfogande vid dess beredning av ärendet
begränsar sig utskottet nu till att ta upp några få viktiga avsnitt. Det finns
anledning att återkomma till de långsiktiga frågorna inom ekonomin vid
senare tillfälle.

Utskottet vill först något beröra de metodfrågor som aktualiserats vid
utarbetandet av långtidsutredningen och dess avstämning och som
departementschefen berör i den reviderade finansplanen. Den arbetsmetodik
som använts finner utskottet väl ägnad att belysa de i långtidsperspektivet
centrala frågeställningarna. Det är ett betydande steg som nu
kunnat tas i och med att tidsperspektivet vid revideringen kunnat rullas
fram till att omfatta ytterligare två år i en ny femårsperiod. Departementschefen
understryker försökskaraktären i detta arbete och att flera
komplicerade analysproblem återstår att lösa. Metoden förutsätter också

FiU 1973:29

ett omfattande förarbete genom insamlande av planer och annat material.
En så omfattande avstämning kan, som departementschefen anför, därför
knappast ske årligen. Å andra sidan visar inte minst utvecklingen under
1971 — 1972 att förändringar i planer och utvecklingstendenser kan äga
rum så snabbt att en avstämning och uppföljning av planer och prognoser
ter sig motiverad redan efter relativt kort tid. Utskottet finner det
naturligt att varje års finansplan och ekonomiska politik ställs i relation
till de långsiktiga bedömningar som gjorts rörande resurstillgång, utvecklingen
inom skilda sektorer och reformutrymme på det statliga området.
Utskottet återkommer till frågan om statlig reformplanering m. m. längre
fram i föreliggande avsnitt.

En dominerade fråga i 1970 års långtidsutredning var behovet av och
vägarna för att åstadkomma jämvikt i bytesbalansen. En sådan jämvikt
angavs vara en grundläggande betingelse för att uppställda välfärdsmål
skulle kunna uppfyllas. Vid avstämningen kan nu konstateras att en
mycket betydande omsvängning har skett i riktning mot ökad avsättning
utomlands. Utredarna bedömer dock att vi 1972, om hänsyn tas till
konjunkturläget, alltjämt skulle ha befunnit oss något i underkant av ett
balansläge.

Utskottet har i sina årliga bedömningar kraftigt stött politikens
inriktning mot en förbättring av bytesbalansen och prioritering av
industriinvesteringarna. Det är därför angeläget inskärpa att vidmakthållen
balans i de utrikes betalningarna innebär stora krav på politikens
fasthet och konsekvens även under kommande år. Lagerrörelsernas
inverkan på betalningsbalansen liksom osäkerheten beträffande sparvanor
och konsumtionsbeteende i skilda konjunkturlägen ställer krav på en
betryggande valutareserv. De stigande underskotten i turistbalansen och
gjorda biståndsåtaganden medför att en kontinuerligt ökad andel av
varuproduktionen måste avsättas utomlands.

I fråga om investeringarna framträder den bilden i avstämningen att
anspråken på investeringsutrymme nu ter sig något mindre påträngande
än i långtidsutredningen 1970. Under de närmaste åren synes vissa
problem föreligga att vid fortsatt produktivitetsökning utnyttja de
resurser i form av arbetskraft och fysiskt kapital som nu står till
förfogande inom anläggningsverksamhet och byggnadsindustri. Exportansträngningar
tillsammans med fortsatta insatser från statens sida för att
upprätthålla en godtagbar sysselsättning blir här nödvändiga.

Lagerinvesteringarna kan väntas vålla särskilda problem. De internationella
konjunktursvängningarna kan i kombination med en tilltagande
brist på vissa råvaror väntas skapa minst lika kraftiga prisrörelser som
under de senaste åren. Utredarna pekar i sin avstämning på det mycket
påtagliga sambandet mellan lagerrörelser, förändringar i bytesbalansen
och utvecklingen av bruttonationalprodukten (bil. 3, s. 71). De anför att
de starka svängningarna i lagren utgör ett mycket störande och
svårbemästrat element för all politik som har att stabilisera resursanvändning
och sysselsättning, även på längre sikt. Större resurser än som eljest
vore nödvändigt måste hållas i beredskap för att möta de variationer i
sysselsättning och arbetslöshet som blir resultatet av de tvära kastningar i

FiU 1973:29

efterfrågan som ytterst härrör från lagersvängningarna, skriver utredarna,
som anser det vara en viktig utredningsuppgift att söka finna vägar och
medel att i högre grad utjämna lagerinvesteringarnas årliga variation.

Lagerinvesteringarnas roll som destabiliserande element i ekonomin
tas också upp i den vid riksdagens början väckta motionen 242 av herr
Hellström m. fl. (s). Motionärerna hävdar att Sverige torde ha en relativt
hög instabilitet just på lagersidan och att skattepolitikens utformning
uppmuntrar till en betydande lageruppbyggnad utöver vad prisstegringarna
kan förorsaka i en högkonjunktur.

Lagerrörelserna kan som långtidsutredarna och motionärerna anför
inte endast medföra svåra påfrestningar på en i normala lägen tillräcklig
valutareserv utan också leda till svåra störningar i ekonomin genom bl. a.
förstärkta prisrörelser. Att Sverige härvidlag drabbas hårdare än många
större länder är inte ägnat att förvåna med hänsyn till vårt stora
utlandsberoende. Frågan om lagerrörelsernas inverkan är emellertid
mycket komplex. I ett betydelsefullt hänseende kan möjligheterna till
produktion på lager sägas vara en mycket positiv faktor i vår ekonomi,
nämligen för att utjämna variationerna i sysselsättning. Om producerande
företag i stället för att investera i lager skulle låta variationer i efterfrågan
mer direkt påverka produktionen skulle effekterna på sysselsättningen bli
desto starkare. Besluten år 1971 om bidrag till lageruppbyggnad under år
1972 och investeringsfondernas ianspråktagande för lagerinvesteringar
fattades mot bakgrund av just sådana bedömningar.

Utskottet har även i tidigare sammanhang tagit upp dessa frågor till
diskussion (se FiU 1971:30 och 1972:1). Det bör ankomma på Kungl.
Maj:t att mot bakgrund av de bedömningar som görs i avstämningen,
synpunkter som anförs i motionen 242 och vad utskottet nu anfört,
överväga formerna för att ytterligare belysa dessa problem.

Departementschefen ansluter sig i sin bedömning till långtidsutredarnas
siffermässiga markering av en något långsammare ökning av produktiviteten
under kommande år än vad långtidsutredningen 1970 gav vid
handen. Även utskottet ansluter sig härtill. I klartext innebär detta att vi
i vårt land, med den vikt vi lägger vid bevarad god fysisk miljö, förbättrad
arbetsmiljö och en mjukare strukturell omvandling än den från strikt
ekonomisk synpunkt mest effektiva, accepterar en långsammare ekonomisk
framstegstakt än vad som annars skulle ha kunnat nås. Kostnader för
en god miljö kan sålunda i detta sammanhang direkt läsas av i
BNP-termer. Det bör emellertid tillfogas att det här rör sig om mycket
osäkra uppskattningar. Värdet för medborgarna av god miljö och social
trygghet kan normalt inte preciseras i ekonomiska termer. Välfärdsbedömningar
av detta slag torde bäst göras i andra former än genom att
inarbeta dem i eller avräkna dem mot nationalprodukten. BNP-beräkningarna
fyller väsentliga behov för att bestämma resurstillgång och
resursutnyttjande. De utgör inte ett täckande mått för välfärdsnivå och
välfärdsutveckling. Arbetet med att förbättra metoderna att bedöma
dessa vidare välfärdsaspekter pågår i andra sammanhang.

I motionen 989 av herr Olof Johansson i Stockholm (c) begärs att

FiU 1973:29

Kungl. Majtt lägger fram en rensad beräkning av bruttonationalprodukten,
där dess negativa faktorer eliminerats och välståndsutvecklingens
nettoeffekt framgår. Som anförts bör möjligheterna att i ekonomiska
termer fånga in skilda välfärdsaspekter betraktas som en forskningsuppgift
som inte gärna kan åläggas Kungl. Maj:t. Motionsyrkandet under 1
avstyrks sålunda.

Övriga i motionen framförda yrkanden rör ”samhällsåtgärder för att
främja en människoanpassad teknologi och en inre strukturförändring i
produktionen”. Motionären önskar förslag av Kungl. Maj:t i nästa års
finansplan. Samhällsåtgärder på detta område har vid årets riksdag
behandlats av inrikesutskottet (se bl. a. InU 1973:3) och kommer
ytterligare att behandlas i höst i anslutning till ett motionsyrkande
(1973:351). I övrigt torde få hänvisas till arbetsmiljöutredningens
pågående arbete, förslaget till lag om vidgad anställningstrygghet m. m.
som uttryck för att statsmakterna arbetar i den av motionären
eftersträvade riktningen. De konkreta yrkandena under 2 och 3 bör enligt
utskottets mening avvisas av riksdagen.

Utvecklingen av sysselsättningen inom skilda näringsgrenar hänger i ett
långsiktigt perspektiv nära samman med produktivitetsutvecklingen.
Allmänt sett kan vi på varuområdet tillgodogöra oss ny teknik och nya
metoder i en utsträckning som medger snabb produktionsökning med
oförändrad eller minskande sysselsättning. Inom tjänstesektorerna, särskilt
utbildnings- och vårdområdena, kan höjd effektivitet endast i
begränsad utsträckning omvandlas i en personalbegränsning. Höjd ambitionsnivå
tenderar på dessa områden ofrånkomligen att leda till nyanställningar.
I den reviderade finansplanens långtidsbedömning återges följande
tabell för sysselsättningsutvecklingen inom skilda näringsgrenar för
perioden 1972—1977.

	1 000-tal sysselsatta		Procentuell årlig förändring
	1972	1977	1972- 1977
Jordbruk och fiske	246	181	- 5,9
Skogsbruk	69	41	- 10,1
Industri	999	970	- 0,6
El, gas, vatten och avlopp	30	30	0,4
Byggnadsverksamhet	343	324	- 1,2
Summa varu- och kraftproduktion	1 687	1 546	- 1,7
Varuhandel	499	534	1,4
Samfärdsel Privata tjänster och bostads-	259	258	- 0,1
förvaltning	604	618	0,5
Offentliga tjänster	788	991	4,7
Summa tjänsteproduktion	2 150	2 401	2,2
Totalt	3 837	3 947	0,6

FiU 1973:29

Siffrorna, som återgår på beräkningarna i långtidsutredningens avstämning,
påverkas av att arbetslösheten var hög under 1972, medan för 1977
kalkylerats med ett mer normalt konjunkturläge. I årligt genomsnitt för
perioden skulle, framräknat ur tabellen, antalet sysselsatta inom varuoch
kraftproduktionen minska med 28 000, framför allt genom en
fortsatt snabb nedgång av antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruk.
Även inom industrin minskar sysselsättningen till följd av den kraftiga
ökningen av arbetsproduktiviteten. Sysselsättningsökningen sker inom
tjänsteområdet, framför allt på området för offentliga tjänster, där
antalet sysselsatta skulle öka med ca 40 000 per år. Departementschefen
konstaterar att den offentliga sektorn enligt dessa beräkningar skulle öka
sin andel av det totala antalet sysselsatta i ekonomin från ca 20 % 1972
till ca 25% 1977. Det är således en väsentlig förstärkning av den
offentliga sektorns roll i samhället som återspeglas i prognoserna.

Det bör upprepas att de redovisade kalkylerna utgår från en viss
nedrevidering av produktiviteten på sätt som redogjorts för i det
föregående och att de medger en betydande ökning av den privata
konsumtionen under prognosperioden.

Även utskottet anser att en huvudförutsättning för såväl en balanserad
välfärd sutveckling som för full sysselsättning i vårt land är att en kraftig
ökning av antalet sysselsatta inom området för främst offentliga tjänster
kan realiseras. Det finns mot denna bakgrund anledning reagera mot den
grundsyn som på detta viktiga avsnitt av långsiktsperspektiven för vår
ekonomi förs fram i motionen 1990 av herr Bohman m. fl. (m). Där
beskrivs den offentliga sektorn främst som något som minskar utrymmet
för produktion och resursskapande investeringar. Industrins minskande
andel av den totala sysselsättningen återförs på att ökade bördor lagts på
näringslivet. Riksdagen bör enligt utskottets mening avvisa yrkandet om
att basera den ekonomiska politiken på de i motionen 1990 uppdragna
riktlinjerna.

I motionen 1995 av herr Hermansson m. fl. (vpk) indelas de
sysselsatta i en producerande del och en administrerande del. Av allt att
döma avses att tjänsteområden skulle vara improduktiva. Att ökade
arbetsinsatser från de anställda inom t. ex. sjukvård och utbildning
emellertid tas ut i höjd kvalitet på de icke prissatta tjänsterna och inte i
minskad personal — vilket beräkningstekniskt ger låga tal för höjning av
arbetsproduktiviteten — borde rimligen inte föranleda missförstånd.

Det är enligt utskottet uppenbart att den betydande näringsmässiga
omställning som, enligt vad som redovisats i det föregående, kommer att
äga rum också under kommande år ställer stora krav på planering och
förutseende. Framför allt gäller det utbildningspolitiken och arbetsmarknadspolitiken.
Om man också beaktar vad som anförs i den vid riksdagens
början väckta motionen 886 av fru Theorin m. fl. (s) rörande en
successivt höjd kvinnlig förvärvsintensitet och samhällsåtgärder för att
förverkliga målet arbete åt alla, framträder behovet av en fortsatt,
mycket intensiv sysselsättningspolitisk planering. I den rad av åtgärder
som normalt följer i anslutning till ekonomiska långsiktsbedömningar av

FiU 1973:29

denna art torde den sysselsättningspolitiska planeringen komma att inta
en framträdande plats. Formerna härför bör det emellertid ankomma på
Kungl. Maj:t att bestämma.

Det vid avstämningen av långtidsutredningen framtagna materialet ger
enligt vad utskottet anfört i det föregående bestämda anvisningar om
huvudlinjerna i en politik för full sysselsättning. Nu bör de politiska
instanserna ta vid. Behov av en allmänt syftande sysselsättningsutredning
torde inte föreligga, varför yrkandet härom i motionen 1993 av herrar
Fälldin (c) och Helén (fp) avstyrks.

En central fråga i avstämningen är i vad mån de nya — och
nedreviderade — planer som nu föreligger för den kommunala konsumtionen
är påverkade av sådana tillfälliga stämningar och tendenser som i ett
längre perspektiv kan te sig alltför pessimistiska. Utredarna anser det
troligt att det rör sig om en bestående attitydförändring förorsakad av
kommunernas finansiella svårigheter 1970—1972 men utesluter inte att
utvecklingen kan ta en något annan riktning, varigenom den offentliga
konsumtionen skulle växa snabbare än som kalkylerats.

Utredarnas bedömning utgår ifrån att finansieringsproblemen kommer
att sätta snäva gränser för en expansion av den kommunala verksamheten.
Redan föreliggande planer för den kommunala verksamheten innebär
en fortsatt, ehuru begränsad, årlig höjning av den kommunala utdebiteringen
samt en kraftigt ökad kommunal upplåning. I den mån kostnadsutvecklingen
i kommunerna skulle visa sig bli snabbare än vad som
förutsatts, aktualiseras vissa awägningsproblem inom den offentliga
sektorn, säger utredarna, som i det sammanhanget hänvisar till den
kommunalekonomiska utredningens arbete.

I beräkningarna framträder utrymmet för den privata konsumtionen
som en slutpost sedan planerna för övriga sektorer bedömts och lagts in.
Eftersom framför allt de kommunala anspråken på resurser enligt
föreliggande planer är lägre än de bedömdes av långtidsutredningen år
1970, ökar i stället utrymmet för privat konsumtion. Den privata
konsumtionen skulle enligt de nya beräkningarna öka något snabbare än
den offentliga konsumtionen under perioden 1972-1977. I jämförelse
med utvecklingen på 1960-talet innebär detta ett trendbrott. Sedan lång
tid tillbaka har den privata konsumtionen visserligen kontinuerligt ökat
men tagit i anspråk en krympande andel av våra totala resurser, räknat i
fasta priser. I stället har investeringar och offentlig konsumtion ökat sina
andelar. Utifrån en bedömning av vilka efterfrågeområden som i ett
vidare perspektiv ter sig mest angelägna att tillgodose kan den av
utredarna skisserade resursfördelningen mycket väl sättas i fråga. Som
långt idsutredarna antyder bör i femårsperspektivet finansieringsproblemen
inte betraktas som så besvärliga som de kan framstå i nuläget. Om
man vill nå och upprätthålla full sysselsättning i ett långsiktigt perspektiv
får finansierings- och transfereringsproblemen lösas med utgångspunkt
häri. Utskottet instämmer med departementschefen i att en siffermässig
precisering av ökningstal för konsumtionen under prognosperioden
knappast kan ske. Att den privata konsumtionen under åtminstone de

FIU 1973:29

närmaste åren kan öka relativt snabbt torde under alla förhållanden stå
klart.

Ett viktigt perspektiv i anslutning härtill är i vad mån stabiliseringspolitiken
möter ökade svårigheter, när en större del av tillväxten
avsätts för den privata konsumtionen. I 1970 års långtidsutredning
talades om att en ”elastiskt undanglidande försvarslinje” från konsumenternas
sida kunde förmärkas vid försöken att begränsa ökningen av den
privata konsumtionen i ett uppgångsskede i konjunkturen. Konsumenterna
sänkte i stället sitt sparande. Utredarna tecknar mot bakgrund av
erfarenheterna under 1971 och 1972 nu bilden av det motsatta
problemet, nämligen svårigheten att i vissa lägen förmå konsumenterna
att ta i anspråk ett tillgängligt konsumtionsutrymme.

Obestridligen har stabiliseringspolitiken i Sverige liksom allmänt i
industriländerna i flera hänseenden mött ökade svårigheter. En bakomliggande
faktor kan vara framväxten av nationellt oberoende, multinationella
företag. En annan kan vara en tilltagande knapphet på råvaror och
därmed sammanhängande kraftigare lager- och prisrörelser. En tredje kan
vara en via massmedia snabbare spridning av information och stämningar
som skapar ett mer ensartat ekonomiskt beteende.

I motionen 242 av herr Hellström m. fl. (s), som här redan tidigare
berörts, tas de stabiliseringspolitiska problemen upp från huvudsakligen
inhemska utgångspunkter. Motionärerna önskar en utredning med uppgift
att dels belysa företagens investeringsbeteende vid konjunkturväxlingar,
dels föreslå styrmedel för att åstadkomma en konjunkturanpassad
investeringspolitik. Bl. a. berörs behovet av en särskild investeringsberedning.
Också denna fråga torde få bedömas av Kungl. Majit i
anslutning till arbetet med uppföljning av den avstämda långtidsutredningen.

Däremot bör det inte komma i fråga att till en utredning skjuta över
frågor av så utomordentligt omfattande art som begärs i motionen 994 av
herr Nilsson i Tvärålund m. fl. (c). Där begärs nämligen en allsidig
utredning om olika ekonomiska instruments möjligheter att främja de
regionalpolitiska, sysselsättningspolitiska och konjunkturpolitiska målen.
Ett sådant uppdrag skulle uppenbarligen komma att gripa över en rad nu
sittande parlamentariska utredningar och ta mycket lång tid i anspråk.
Utskottet avstyrker att riksdagen beslutar i sådan riktning.

De beräkningar av statsutgifternas och statsinkomsternas utveckling
under perioden 1973/74—1977/78 som återfinns i långtidsbudgeten häri
sina huvuddrag bildat underlag för den statliga sektorns inplacering i den
långsiktiga kalkyl över samhällsekonomins utveckling som behandlats i
det föregående. Det innebär att där inte avmätts utrymme för nya stora
reformer som ökar statsutgifterna. Inte heller innefattar kalkylen
konsekvenserna för samhällsekonomin av t. ex. en eventuellt framtida
arbetstidsförkortning eller sänkt pensionsålder. Om man bestämmer sig
för nya betydande insatser och reformer medför det att underlaget måste
revideras. Varje nytt reformåtagande måste sålunda bedömas i relation
till dess verkan på långsiktstendenser och totalekonomi.

FiU 1973:29

Dessa bedömningar vilar på de politiska partierna. De kan inte
överlåtas på utredningar. Med hänvisning i övrigt till de utförliga
motiveringarna i finansutskottets av riksdagen i höstas godkända betänkande
1972:38 avstyrker utskottet bifall till yrkandena i motionen 549
av herr Helén m. fl. (fp) rörande statlig ekonomisk planering och
samordnad verksamhetsplanering på områden med gemensamma uppgifter
för stat, landsting och primärkommuner. Mot samma bakgrund
avstyrks yrkandet i motionen 985 av herr Fälldin m. fl. (c), vari begärs
tilläggsdirektiv till budgetutredningen beträffande formerna för en
långsiktig reformplanering.

Övriga frågor

I de nu framlagda partimotionerna ryms en rad krav som tidigare
behandlats av riksdagen innevarande session. Utskottet finner inte
anledning att i detta sammanhang på nytt ingående behandla ärenden
där riksdagen, efter beredning av vederbörande utskott, nyligen fattat
beslut.

Riksdagen har sålunda innevarande session avvisat ett likalydande
yrkande som i motionen 1993 av herrar Fälldin (c) och Helén (fp) att nu
utgående särskilt utbildningsbidrag till företag som anställer och utbildar
bl. a. arbetslösa ungdomar skall höjas från 5 till 8 kronor per timme (InU
1973:1). Riksdagen har därefter enhälligt beslutat medge att giltighetstiden
för det nu gällande bidraget om 5 kronor per timme utsträcks till
utgången av år 1973 (InU 1973:17, rskr 183). Yrkande 2 i motionen
1993 avstyrks mot denna bakgrund.

I samma motion yrkas i skilda punkter riksdagsuttalanden om att
medel för beredskapsarbeten i större utsträckning utnyttjas för vägar och
en ökad andel beredskapsarbeten i kommunal regi.

Huvudparten av beredskapsarbetena är vägarbeten i statlig regi eller
kommunala arbeten inom byggnads- och anläggningssektorn. De enda
beredskapsarbeten som har större omfattning vid sidan av dem som
motionärerna särskilt vill prioritera är arbeten inom skogsvård och
miljövård. Dessa arbeten kan knappast anses vara mindre angelägna.
Härtill kommer att arbetslöshetens struktur kräver tillgång på skilda slag
av arbeten, särskilt i Norrland. I anslutning jämväl till vad inrikesutskottet
uttalat i dessa frågor (InU 1973:3) avstyrker finansutskottet bifall till
yrkandena 5 och 7 i motionen 1993.

I samma motion har begärts ett riksdagens uttalande beträffande
angelägenheten i nuvarande konjunkturläge av kraftfulla åtgärder för att
främja den regionala balansen.

Något sådant uttalande torde knappast erfordras med tanke på att
riksdagen ägnat en stor del av sitt arbete det senaste året åt att behandla
förslag från Kungl. Maj:t som är ägnade att främja den regionala balansen
(se bl. a. InU 1973:7, särskilt s. 17—20). Yrkande 6 i motionen 1993
avstyrks.

1 motionen 1994 av herr Gustafson i Göteborg m. fl. (fp) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att en plan utarbetas för samordnade

FiU 1973:29

åtgärder mot arbetslösheten bland tjänstemän.

Åtgärder för att i det aktuella läget begränsa arbetslösheten bland
tjänstemän liksom för alla andra arbetslösa företas kontinuerligt av
Kungl. Maj:t och arbetsmarknadsmyndigheterna. Som inrikesministern
redovisade i ett interpellationssvar i riksdagen den 15 mars i år till herr
Gustafson i Göteborg har arbetsmarknadsstyrelsen inlett kontakter med
parterna på arbetsmarknaden och skolöverstyrelsen om åtgärder som
behövs med hänsyn till det rådande arbetsmarknadsläget bland tjänstemän.
Särskilda beredskapsarbeten inom tjänstesektorn har kraftigt ökat i
omfattning. Med hänvisning också till vad utskottet anfört under närmast
föregående avsnitt rörande sysselsättningen på lång sikt och planeringen
härav, avstyrker utskottet bifall till motionen 1994.

I motionen 1995 av herr Hermansson m. fl. (vpk) återfinns tidigare
framförda krav om en långsiktig plan för statliga industriinvesteringar i
industriellt mindre utvecklade regioner och förslag till samhällsnyttiga
arbeten i en sådan omfattning att man gör slut på arbetslösheten. Några
konkreta riktlinjer för hur en sådan plan bör se ut, inom vilka branscher
utbyggnaden skall ske o. s. v., återfinns inte i motionen.

Utskottet har i det föregående berört åtgärder som vidtagits för att
stödja sysselsättningen på bl. a. byggområdet och vill också hänvisa till de
resonemang utskottet fört om sysselsättningen på lång sikt. Motionärernas
synpunkter och yrkanden berör i övrigt huvudsakligen näringspolitiska
frågeställningar som tas upp i näringsutskottets betänkande nr 58
rörande AP-fondemas användning m. m. I förevarande sammanhang bör
motionen 1995 avslås av riksdagen.

I motionen 993 av herr Levin m. fl. (c, fp, m) hemställs att riksdagen
hos Kungl. Maj:t anhåller om tillsättande av en grupp fristående
ekonomer med uppgift att utarbeta alternativa konjunkturprognoser i
enlighet med vad som anförts i motionen samt att riksdagen anvisar
härför erforderliga medel.

Utskottet har i och för sig förståelse för att det är värdefullt med ett
brett bedömningsunderlag när det gäller konjunkturprognoser. Sådana
prognoser presteras emellertid förutom av konjunkturinstitutet av såväl
organisationer som Industriförbundet och Landsorganisationen som i
dagspress och ekonomiska tidskrifter. När det gäller att prioritera bland
knappa forskningsresurser på det ekonomiska området anser utskottet
(jfr FiU 1972:33) det mera angeläget att insatserna ökas i fråga om
beräkningar av olika ekonomisk-politiska åtgärders samhällsekonomiska
effekt och på vad som skulle kunna betecknas som en rullande
framtidsbedömning. Utskottet är därför ej berett att tillstyrka motionsyrkandet.

I motionen 1997 av herr Strindberg (m) har hemställts att det i
kompletteringspropositionen beräknade beloppet för statsinkomsterna
för budgetåret 1973/74 höjs med 170 milj. kr. Yrkandet baseras på
motionärens uppfattning att koncernbidrag inte bör få lämnas inom
stat sföretagsgruppen.

I själva sakfrågan har riksdagen redan tagit ställning under innevarande

FiU 1973:29

session och därvid avvisat ett likartat motionsyrkande (motionen 1513).
Näringsutskottet (NU 1973:9) anförde när det avstyrkte motionen följande:

Utskottet vill erinra om att i förutsättningarna för bildandet av
Statsföretag AB ingick att koncernbidragsinstitutet skulle kunna utnyttjas
inom den ny organiserade företagsgruppen. Något skäl för att
undantaga Statsföretag från de möjligheter till resultatutjämning mellan
bolag inom en koncern som skattelagstiftningen medger föreligger enligt
utskottets mening inte. Riksdagens krav på insyn i koncernbidragens
konsekvenser från skattesynpunkt och eljest tillgodoses genom att
Statsföretag — i enlighet med vad som uttalades i samband med
förvaltningsbolagets inrättande — klart redovisar transaktioner av detta
slag.

Med hänvisning härtill avstyrks yrkandet i motionen 1997 om höjning
av denna orsak av det beräknade beloppet för statsinkomsterna för
budgetåret 1973/74.

Utskottet har slutligen att ta ställning till två motioner rörande
möjlighet för affärsverk att balansera överskott.

I motionen 1989 av herr Lidgård m. fl. (m, c, fp) hemställs att
riksdagen beslutar medge postverket rätt att till nästföljande budgetår
balansera över den del av verkets överskott för budgetåren 1972/73 och
1973/74 som inte erfordras för att inleverera skälig avkastning på
statskapitalet. I motionen 1998 av herr Torwald m. fl. (c, fp, vpk)
återfinns ett yrkande av motsvarande innebörd, vartill fogas ett yrkande
om att i 1973/74 års driftbudget upptas ett belopp av 18,8 milj. kr.
såsom inkomst av Postverkets fond.

I motionen 1989 åberopas till stöd för motionsyrkandet postverkets
skrivelse i ärendet, vari verket ansett det nödvändigt med den berörda
balanseringen för att inte behöva höja portot tidigare än nödvändigt.
Bifall till framställningen skulle enligt verkets flerårskalkyler förskjuta en
eljest nödvändig portohöjning från andra halvåret 1974 till andra halvåret
1975 eller möjligen till år 1976. Postverket bedriver en betydande del av
sin rörelse i konkurrens med företag som har rätt att balansera över
vinstmedel till följande räkenskapsår, anför motionärerna. För att få
möjlighet att konkurrera på lika villkor bör följaktligen också postverket
erhålla en liknande rätt. Motionärerna anför också att incitamentet för
verkets ledning och personal till besparingsåtgärder och aktiva försäljningsinsatser
bortfaller om överskottsmedlen dras in till statskassan.

I motionen 1998 ifrågasätts om det är förenligt med grundlagen att
tillföra statskassan hela det överskott som postverket räknar med skall
uppkomma under budgetåret 1972/73. Motionärerna menar att ett
sådant skattepolitiskt utnyttjande av postmedlen till nöds kunde försvaras,
när portoavgifterna räknades som bevillning, men inte efter grundlagsändringen
1969, varigenom postavgifterna kom att utgöra betalning
för direkta motprestationer från statens sida.

I skrivelse till riksrevisionsverket den 8 mars 1973 beräknade
postverket att rörelsen skulle ge överskott för budgetåren 1972/73 och
1973/74 uppgående till 16,4 resp. 19,0 milj. kr. I beloppen ingår ränta på

FiU 1973:29

postbankens statsverkslån med 4,8 resp. 5,9 milj. kr.

Postverket anmälde senare i en skrivelse till Konungen den 13 april
1973 att ett överskott utöver normal avkastning förväntas uppkomma
under budgetåren 1972/73 och 1973/74 av storleksordningen 110 milj.
kr. resp. 30 milj. kr. och hemställde om att få balansera dessa belopp till
kommande budgetår.

I kompletteringspropositionen har såsom inkomst under postverkets
fond för budgetåren 1972/73 och 1973/74 beräknats 95,5 resp. 68,8
milj. kr., vilket utgör de belopp som utifrån postverkets reviderade
bedömning beräknas kunna redovisas på fonden enligt nu gällande
principer, fördelade på budgetår med hänsyn till när faktisk inleverans
sker.

Frågan om affärsverkens skyldighet att förränta statskapitalet samt
förfarandet vid under- resp. överskott på fonderna rymmer en rad
problem, som inte endast kan ses utifrån postverkets situation. Ett par
affärsverk har oftast kunnat redovisa överskott utöver förräntnmg av
statskapitalet, medan andra — framför allt SJ — nödgats redovisa
betydande underskott. Dessa har fått täckas över statsbudgeten. I
sammanhanget bör nämnas att postverket på tilläggsstat II för innevarande
budgetår (TU 1973:3) medgivits täckning för en för budgetåret
1971/72 redovisad förlust om 60,8 milj. kr.

Utskottet har förståelse för de i motionen åberopade motiven att
stärka postverkets konkurrensförmåga och begränsa eller senarelägga
ytterligare portohöjningar. Det finns också anledning till positiva
omdömen om de ansträngningar som gjorts inom postverket för att
begränsa kostnadsstegringama. Resultaten härav torde komma att positivt
påverka postverkets resultat även under kommande år. Som framgår
av postverkets båda skrivelser kan bedömningarna av rörelseresultatet
ändras mycket påtagligt vid ändrade prognoser i fråga om trafikutveckling
m. m. Även de av postverket senast anförda bedömningarna av
sannolika tidpunkter för framtida portohöjning bör sålunda omges med
betydande osäkerhetsmarginaler. Det bör också erinras om att nuvarande
ordning för vinstinleverans och förlusttäckning ger Kungl. Maj:t möjlighet
att uppskjuta en erforderlig portohöjning till en tidpunkt som bedöms
lämplig ur marknadssynpunkt. Om ett sådant uppskjutande skulle leda
till underskott underställs riksdagen frågan om medelsanvisning för
täckning av underskottet.

Hela frågan om affärsverkens ekonomiska redovisning mot statsbudgeten
har behandlats av affärsverkskommittén i dess i fjol avlämnade
betänkande. Den behandlas också inom ramen för budgetutredningen,
vars förslag beräknas föreligga redan innevarande år. Det bör i sammanhanget
nämnas att även televerket i skrivelse till Kungl. Maj:t begärt att få
balansera överskott till kommande budgetår. Finansutskottet anser inte
att relativt osäkra prognoser om framtida underskott i poströrelsen under
sådana förhållanden bör föranleda riksdagen att genom ett bifall till
motionsyrkandet föregripa den samlade bedömning av frågan som
affärsverkskommitténs och budgetutredningens överväganden kommer

3 Riksdagen 1973. 5 sami. Nr 29

FiU 1973:29

att ge anledning till. Motionerna 1989 och 1998 avstyrks sålunda.

Utskottet hemställer

1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
att riksdagen

a. avslår motionen 1973:1990

b. avslår motionen 1973:1992

c. avslår motionen 1973:1993 momenten 3, 8 och 9

d. avslår motionen 1973:1995 momenten 2 och 5

e. avslår motionen 1973:550

f. med godkännande av vad i propositionen förordats som
sin mening ger Kungl. Majd till känna vad utskottet anfört;

2. beträffande de ekonomiska perspektiven på längre sikt

a. att riksdagen avslår motionen 1973:989

b. att motionerna 1973:242 och 1973:886 — utöver vad
utskottet anfört — ej föranleder någon riksdagens åtgärd

c. att riksdagen avslår motionen 1973:1993 moment 1

d. att riksdagen avslår motionen 1973:994

e. att riksdagen avslår motionen 1973:549 momenten 1 och 2

f. att riksdagen avslår motionen 1973585 moment b)

g. att riksdagen i anledning av vad i propositionen anförts
som sin mening ger Kungl. Majd till känna vad utskottet
anfört;

3. att riksdagen

a. avslår motionen 1973:1993 moment 2 rörande särskilt
utbildningsbidrag

b. avslår motionen 1973:1993 momenten 5 och 7 rörande
beredskapsarbeten

c. avslår motionen 1973:1993 moment 6 rörande uttalande
om den regionala balansen

d. avslår motionen 1973:1994 rörande arbetslösheten bland
tjänstemän

e. avslår motionen 1973:1995 momenten 3 och 4 rörande
statliga industriinvesteringar och samhällsnyttiga arbeten

f. avslår motionen 1973593 rörande alternativa konjunkturprognoser g.

avslår motionen 1973:1997 rörande statsinkomsterna för
budgetåret 1973/74

h. avslår motionerna 1973:1989 och 1998 rörande postverkets
överskott.

Stockholm den 22 maj 1973

På finansutskottets vägnar
SVEN EKSTRÖM

FiU 1973:29

Närvarande vid beslutet: herrar Ekström (s), Löfgren (fp), Kristiansson i
Harplinge (c), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Burenstam
Linder (m), Larsson i Karlskoga (s), Åsling (c), Jansson (s), Möller (fp),
Josefsson i Halmstad (s), Fågelsbo (c), Arne Pettersson i Malmö (s),
Brundin (m) och Gadd (s).

Reservationer

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
och de ekonomiska perspektiven på längre sikt m. m. av herrar Löfgren
(fp), Kristiansson i Harplinge (c), Burenstam Linder (m), Åsling (c),
Möller (fp), Fågelsbo (c) och Brundin (m) som anser att

dels de delar av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med
”Utskottet behandlar” och på s. 31 slutar med ”tillstyrka motionsyrkandet”
samt på s. 32 börjar med ”Utskottet har” och på s. 34 slutar med
”avstyrks sålunda” bort ha följande lydelse:

Sammanfattning

Förhoppningarna om förbättringar i sysselsättningsläget, genom den
nu begynnande konjunkturförbättringen, har ännu inte infriats. Arbetslösheten
och sysselsättningsproblemen dominerar bilden av svensk
ekonomi. Detta gäller såväl i nuläget som på längre sikt.

Inflationsutvecklingen inger allvarliga farhågor för de enskilda hushållens
möjligheter att reellt förbättra sin ekonomiska standard. Detta läge
förvärras av att skattesystemet är inflationspådrivande.

Mot denna bakgrund förordar utskottet en ekonomisk politik med
följande huvudingredienser:

— fortsatta arbetsmarknadspolitiska stödåtgärder inriktade mot sysselsättningssvårigheterna
för bl. a. byggnadssektorn, tjänstemännen, ungdomen
och kvinnorna;

— ett aktivt bekämpande av inflationen;

— åtgärder inom beskattningen som tar hänsyn till löntagarnas och de
enskilda hushållens aktuella situation;

— stimulans av det enskilda sparandet;

— kraftfulla åtgärder för att främja den regionala balansen.
Sysselsättningsläget på längre sikt kommer att kräva en mer aktiv

resursskapande näringspolitik inriktad på att söka skapa nya arbetstillfällen
som motvikt mot den pågående strukturomvandlingen av svenskt
näringsliv.

Konjunkturer och ekonomisk politik 1973/74
Konjunkturläget

Utskottet ansluter sig till den reviderade finansplanens konjunkturbedömning
vad avser produktionsutvecklingen men ej beträffande syssel -

FiU 1973:29

sättningen. Svensk ekonomi har visserligen fått kontakt med den
internationella konjunkturuppgången, men arbetslösheten är lika hög nu
som för ett år sedan.

Det dominerande inslaget är den förbättrade exportutvecklingen
medan den inhemska efterfrågan på viktiga sektorer ännu utvecklas sakta.
Detta gäller särskilt den viktiga byggnadssektorn, som starkt påverkas av
en svag efterfrågan från bl. a. kommunerna.

Den privata konsumtionen har haft en påfallande svag utveckling, den
allmänna uppgången till trots, men torde successivt öka.

Utgångsläget inför den kommande konjunkturfasen är sådant, att
förutsättningar otvivelaktigt finns för en lugnare och mer balanserad
ekonomisk utveckling än vad som varit fallet under de närmast
föregående högkonjunkturerna. Men marginalerna är inte stora. Därför
krävs en ekonomisk politik med hög handlingsberedskap, som framför
allt inriktas på problemen med den kvardröjande höga arbetslösheten och
den höga inflationstakten.

Finanspolitiken

Utskottet vill betona nödvändigheten av att finanspolitiken tillåts
spela en viktig roll i en rörlig och smidig konjunkturpolitik. I teorin antar
man gärna att finanspolitiken bör kunna användas i såväl expansiv som
kontraktiv riktning.

Utskottet tvingas emellertid konstatera att finanspolitiska åtgärder vad
gäller t. ex. mervärdeskatten eller löneskatten ensidigt har utnyttjats i
höjande riktning. Det är utskottets bestämda uppfattning att det förslag
till temporär sänkning av mervärdeskatten som föreslogs hösten 1971 av
centerpartiet, folkpartiet och moderata samlingspartiet skulle ha påverkat
efterfrågeläget så att arbetslösheten kunnat bli väsentligt lägre.

Det är också utskottets uppfattning att andra och mer generellt
verkande stimulerande åtgärder än de regeringen vidtagit skulle ha
minskat arbetslösheten. En tabell i den reviderade nationalbudgeten
(s. 158) visar att den offentliga sektorns inverkan varit minst sagt
begränsad under de närmast två föregående åren, då arbetslösheten var
hög. Betydande resurser förblev outnyttjade i svensk ekonomi. En
smidigare finanspolitik kunde ha förhindrat detta.

Kreditpolitiken

Det aktuella läget på kreditmarknaden karakteriseras av god, eller
t. o. m. mycket god, tillgång på korta krediter medan efterfrågan på långa
krediter vida överstiger utbudet.

Det råder således brist på långfristigt kapital. Industriföretagens
obligationskö har uppskattats till flera miljarder. Till detta kommer
efterfrågan på långfristiga exportkrediter. Det finns även stora belopp av
s. k. oavlyftade byggnadskreditiv inom byggsektorn. Kommunerna har
som vanligt ett större lånebehov än vad man har utsikter att få
realiserade.

FiU 1973:29

Utskottet vill på nytt understryka nödvändigheten av att kredittillförseln
till näringslivets liksom till lantbrukets investeringar hålls på en hög
nivå. Kreditförsörjningen till de mindre och medelstora företagen kräver
vida bättre uppmärksamhet, vilket tas upp bl. a. i motionen 1973:550.
Även om kreditförmedlingen över AB Industrikredit och AB Företagskredit
hitintills under året varit stor, behöver denna viktiga sektor inom
svenskt näringsliv som dessa båda institut tillgodoser ytterligare krediter.
I motioner till vårriksdagen i anslutning till propositionen om AP-fondens
placeringsregler har också frågan om kredittillförseln till de mindre och
medelstora företagen behandlats. Belopp i storleksordningen 250 miljoner
bör snarast ställas till förfogande för de ovannämnda instituten.

Utskottet vill också varna för att kreditpolitiken på nytt ensidigt
används som broms i en uppåtriktad konjunktur om och när uppbromsande
åtgärder behövs.

Utskottet yrkar i anslutning härtill bifall till motionerna 1973:1990,
1993 och 550.

Sysselsättningsläget

Arbetsmarknadsläget visar fortfarande på en hög arbetslöshet. De
senaste siffrorna från statistiska centralbyrån (SCB) anger att arbetslösheten
tyvärr endast sakta går ned. Enligt färsk statistik från arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS) är ca 60 000 utan arbete.

Detta är de kända och vanligaste sifferserierna över arbetslösheten.
Utskottet vill emellertid påminna om att sysselsättningssvårigheterna har
betydligt större omfattning än de vanliga SCB- och AMS-siffrorna visar.
Nedanstående tabell visar att problemen är betydande:

Antal öppet arbetslösa enl. statistiska
centralbyrån (SCB)

Personer i arbete mindre än 35 timmar
pr vecka p. g. a arbetsmarknadsskäl
Latent arbetssökande
Antal sysselsatta vid beredskapsarbete
Antal personer i arbetsmarknadsutbildning Antal

sysselsatta vid arkivarbeten
(inkl. musikerhjälp)

Antal personer i arbete vid verkstad
för skyddat arbete

April 1970	April 1971	April 1972	April 1973
61 800	86 700	108 700	103 400
69 200 124 200 17 210	67 800 115 900 17 661	84 900 104 800 42 128	82 600 103 400 47 757
39 566	46 318	51 696	54 447
8 069	9 587	9 960	12 487
10 684	11 875	12 691	13 728

330 729 355 841 414 875 417 819

Sysselsättningen har följaktligen inte ändrats särskilt mycket mellan
mätperioderna april 1972 och april 1973.

Utskottet har noterat att den reviderade nationalbudgeten endast
beräknar en tämligen måttlig sysselsättningsökning mellan 1972 och
1973 eller totalt sett endast med 0,6 procent.

FiU 1973:29

Utskottet vill understryka nödvändigheten av att sysselsättningspolitiken
alltjämt är inriktad mot att ge sysselsättningsstimulans. Inte minst
gäller detta de sektorer, t. ex. byggnadssektorn, som ännu inte dragits
med i konjunkturuppgången samt i de delar av landet med traditionellt
svårare utgångslägen — framför allt skogslänen.

Arbetslösheten drabbar nu också delvis nya kategorier. I motionerna
1973:1990 och 1993 betonas nödvändigheten av åtgärder för tjänstemännen,
kvinnorna och ungdomen. Dessutom står de kvarvarande problemen
inom byggnadssektorn i förgrunden med krav på sysselsättningsstimulans
på olika sätt. I motionerna 1993 och 1990 betonas möjligheterna av att
öka småhusbyggandet, saneringsbyggandet och öka igångsättningen av
s. k. oprioriterade byggen. Utskottet vill härvid särskilt betona det
angelägna i att finansieringsproblem och oklara stadsplanefrågor inte
tillåts hindra en önskad igångsättning av byggnation. Tillgången på
arkitekter, byggnadskonstruktörer och administratörer är f. n. mycket
god, vilket borde underlätta ett snabbare genomlopp av administrativa
processer på byggnadssidan. Yrkandet i motion 1973:1993 ger utskottet
sitt bifall.

Utskottet vill i sammanhanget varna för att den kommande konjunkturuppgången
på nytt tillåts förstärka existerande geografiska skillnader i
sysselsättningsläget i vårt land. En ny inflyttningsvåg mot tidigare
sysselsättningsstarka delar medför en fortsatt utglesning av andra
regioner. Ett alltför starkt inslag i arbetsmarknadspolitiken av rörlighetsstimulans
vill utskottet bestämt avvisa. I de fall en ökad geografisk
rörlighet anses befogad bör den i första hand stimulera omflyttningar
inom en region framför mellan regioner. Utskottet vill också varna för
följderna av att ensidigt utnyttja rörlighetsstimulansema för den yngre
arbetskraften. De yngre har visserligen ofta lättare att flytta från en plats
till en annan, men sker detta i koncentrerade former får detta
ogynnsamma följder för utflyttningsorterna.

Som grundprincip bör enligt utskottet gälla att arbetstillfällen så långt
möjligt tillförs orter med undersysselsättning. Det borde i ökad utsträckning
vara möjligt för t. ex. tillverkningsindustrin att medverka härtill.

I god tid före en väntad efterfrågeökning borde man från industrins
sida planera för nyetableringar på andra orter som kan bedömas ha bättre
tillgång på arbetskraft än huvudorten. Även metoden med underleverantörer
och legotillverkning torde kunna bidra till en fortsatt decentralisering
av tillverkningsindustrin. Statsmakternas självklara uppgift i dessa
sammanhang är att i ökad utsträckning stimulera en sådan utveckling i
decentraliserande riktning. Därmed reduceras rörlighetsstimulansema till
att endast vara ett komplement och inte en huvudingrediens i arbetsmarknadspolitiken.

Inflationen

Utskottet finner i aktuell inflationsstatistik liksom i prognoser
anledning till stor oro över utvecklingen. Inte minst torde den snabba

FiU 1973:29

inflationen skapa särskilda svårigheter inför de kommande avtalsförhandlingarna.
Även skatteutvecklingen spelar här en stor roll.

Utskottet vill i sammanhanget påminna om att det finns stora grupper i
samhället som inte är företrädda av starka och vältrimmade intresseorganisationer.
Dessa grupper kommer lätt på efterkälken i kompensationsjakten.
Småspararna t. ex. förlorar årligen stora belopp genom inflation och
barnfamiljernas bidrag urholkas.

Inflationsproblemet har berörts i bl.,a. motionerna 1973:1990 och
1993. I motion 1973:1992 erinras om ett sexpunktsprogram mot
inflationen som utskottet finner har aktualitet. I denna motion behandlas
även frågan om mervärdeskattens fördyrande inverkan på livsmedelspriserna.
Utskottet vill understryka betydelsen av att man fortsätter på den
redan inslagna vägen att begränsa ökningen av priserna på viktigare
livsmedel och därvid t. ex. prövar möjligheterna att successivt eliminera
mervärdeskattens inverkan på denna viktiga del av hushållens nödvändighetskonsumtion.

I sammanhanget vill utskottet också yrka bifall till yrkandet i motion
1973:1993 angående åtgärder för att öka det enskilda sparandet. De
åtgärder som närmast torde bli nödvändiga är särskilda sparpremier och
ökade skatteförmåner intill vissa beloppsgränser. Utskottet vill framhålla
att de i motion 1973:1993 föreslagna åtgärderna även kan ses som ett
slags beredskapsåtgärder för den händelse den ekonomiska utvecklingen
ger anledning till viss indragning av efterfrågan för enskild konsumtion.
Ett ökat, decentraliserat och frivilligt småsparande eller hushållssparande
är, enligt utskottets sätt att se, att föredra framför ett centraliserat
tvångssparande. Utskottet anser därför att fortsatta stödåtgärder behövs.

De ekonomiska problemen på längre sikt

Den avstämning av 1970 års långtidsutredning, som redovisas i kompletteringspropositionen,
bygger delvis på nytt material. Perspektiven
har i vissa fall utsträckts till att omfatta inte bara femårsperioden
1971—75 utan också åren 1976—77.

Vad gäller de metodfrågor som aktualiserats vid utarbetandet av
långtidsbedömningarna och omfattningen av dessa vill utskottet i första
hand hänvisa till de motioner om reformplanering, som utskottet tar upp
i det följande. Utvecklingen under åren 1970—73 understryker också
enligt utskottets mening med all tydlighet behovet av en rullande
långtids- och reformplanering.

Bytesbalansen

Möjligheterna att åstadkomma jämvikt i bytesbalansen tillhörde de
mest centrala frågeställningarna i 1970 års långtidsutredning. Utskottet
instämmer i de uttalanden som gjorts i propositionen och i de
föreliggande partimotionerna om att den omsvängning, som skett i
handelsbalansen och i valutautvecklingen, inte kan tas som ett uttryck

FiU 1973:29

för att varaktig balans uppnåtts i de utrikes betalningarna. Utvecklingen
på detta område torde i hög grad ha påverkats av den aktuella
konjunkturutvecklingen inom landet och hos våra handelspartners - låg
inhemsk efterfrågan i kombination med goda exportkonjunkturer. Till
detta kommer bl. a. växande utgifter för turistresor och biståndsåtaganden
som även i fortsättningen kommer att ställa anspråk på att en ökad
varuproduktion avsätts i utlandet. Investeringarna och användningen av
våra resurser i övrigt måste därför ske under hänsynstagande till den yttre
balansen även under kommande år.

Investeringarna

När det gäller investeringar och produktivitet visar avstämningen enligt
utskottets uppfattning på fortsatta behov av att prioritera näringslivets
utbyggnad och förnyelse. En medveten satsning på sådana åtgärder, som
stimulerar och understödjer ett fortsatt uppbyggande av ett näringsliv
som kan hävda sig både på exportmarknaderna och på hemmamarknaden
och därmed skapa ökad sysselsättning, måste därför bli ett centralt inslag
i den ekonomiska politiken. Inriktningen och omfattningen av de statliga
insatserna på bl. a. näringspolitikens och regionalpolitikens område
kommer här att få en avgörande betydelse.

Investeringarna måste som framhålls i motionerna 1973:1990 och
1973:1993 inte minst ta sikte på att lösa olika strukturella problem.
Svagheterna i den nuvarande utvecklingen sammanhänger bl. a. med det
ringa antalet nyetableringar av företag. Att skapa förutsättningar för ett
ökat nyföretagande måste därför vara en central uppgift för näringspolitiken
och den ekonomiska politiken.

Svängningarna i lagerinvesteringarna kan väntas fortsätta. Utskottet
har tidigare behandlat de problem, som detta ger upphov till både i
anslutning till den reviderade finansplanen 1971 och finansplanen 1972.
Utskottet vill emellertid på nytt understryka angelägenheten av att
lagerrörelserna och möjligheterna att utjämna dessa blir ytterligare
belysta i den fortsatta långtidsplaneringen. Yrkandena i motionerna
1973:242, 1973:886 och 1973:994 bör på så sätt kunna bli beaktade.

Utskottet vill också understryka angelägenheten av att få till stånd
rättvisare och mera klarläggande bedömningar av den totala välfärdsutvecklingen.
Detta problem tas upp i motion 1973:989. Nuvarande
BNP-beräkningar fyller väsentliga behov för att bedöma tillgången och
efterfrågan på olika resurser men ger inte tillräckligt underlag för någon
bedömning av total välfärdsnivå och välfärdsutveckling och behöver
därför kompletteras med andra välfärdsmått. Det är angeläget att dessa
frågor ägnas stor uppmärksamhet i denna fortsatta ekonomiska långtidsplanering.

FiU 1973:29

Sysselsättningen

Utvecklingen i fråga om sysselsättningen inger oro också på längre
sikt. I de bedömningar som gjorts beträffande sysselsättningsutvecklingen
under åren 1970—1975 och 1972—1977 i samband med avstämningen av
långtidsutredningen räknar man med minskad sysselsättning mätt i
timmar inom de varuproducerande näringarna med 2,9 resp. 2,0 procent
per år. Tjänstesektorn väntas under samma perioder öka med 0,9 resp.
2,0 procent per år. För hela arbetsmarknaden visar denna kalkyl på en
begränsad årlig ökning med 0,8 resp. 0,1 procent av sysselsättningen.

Även sysselsättningsproblemen är i stor utsträckning av strukturell
karaktär. Den strukturella arbetslösheten måste i första hand angripas
genom förstärkta näringspolitiska och regionalpolitiska åtgärder.

En utbyggnad inom industri och andra varuproducerande näringar
måste enligt utskottets uppfattning komma till stånd för att ge
möjligheter till ett ökat antal sysselsättningstillfällen inom denna sektor.
Dess expansion är emellertid också av avgörande betydelse för utvecklingen
på andra områden. De varuproducerande näringarnas tillväxttakt
bestämmer sålunda vilka resurser som står till förfogande för privat och
offentlig konsumtion. Därmed blir möjligheterna att öka sysselsättningen
inom statlig och kommunal verksamhet liksom inom servicesektorn i
övrigt i sista hand avhängig utvecklingen inom de varuproducerande
näringarna.

Möjligheterna att klara sysselsättningsproblemen är bl. a. avhängiga en
god planering på detta område. Mot denna bakgrund tillstyrker
utskottet yrkandet i motion 1973:1993 om en sysselsättningspolitisk
utredning.

Ekonomisk planering

När det gäller långtidsbudgeten och formerna för den långsiktiga
planeringen tillstyrker utskottet yrkandena i motionerna 1973:549 och
1973:985 angående förbättrad långtidsplanering.

Som framhålls i motionerna har utvecklingen fört med sig ett ökat
behov av olika former av samhällsplanering och övergripande ekonomisk
planering. Den allt snabbare strukturomvandlingen, miljöproblemen och
de ökade anspråken på den offentliga sektorn är några faktorer, som
ställer krav på en utbyggd översiktlig planering.

För att den långsiktiga planeringen skall fylla sin uppgift måste
planeringsåtgärder på olika områden och nivåer givetvis samordnas till en
integrerad och sammanhållen helhet. Först då skapas förutsättningar för
en effektiv hushållning med befintliga kapital- och arbetskraftsresurser,
ökad tillväxt och en rimlig fördelning av produktionsresultatet. Samtidigt
vill emellertid utskottet, i likhet med motionärerna, starkt understryka,
att den övergripande samhällsplaneringen måste ha formen av en
ramplanering, som preciserar riktlinjer, huvudmål och prioriteringar.
Detta möjliggör i sin tur en decentralisering av själva beslutsfunktionerna.

FiU 1973:29

De politiska besluten får också en alltmer långsiktig karaktär. Deras
ökade inbördes beroende leder likaså till att de politiska beslutsfattarna
— i första hand regering och riksdag — ständigt får ett ökat behov av
beslutsunderlag, som belyser samband med målkonflikter. Som exempel
på vad som i viss mån kan vara sådana målkonflikter kan nämnas
ekonomisk tillväxt och strukturrationalisering å ena sidan samt välfärdsutjämning
och miljövård å den andra.

Behovet av ett utvidgat beslutsunderlag hänger också samman med
den offentliga sektorns tillväxt. Detta har lett till att näringsliv,
kommunikationsväsen m. m. blivit alltmer beroende av politiska beslut.
Under 1960-talet ökade de offentliga investeringarna med 6 å 7 procent
årligen och den offentliga konsumtionen med ca 5 procent. Ökningen
skedde sålunda i en takt, som väsentligt översteg tillväxten av de samlade
produktionsresurserna. Inte minst den statliga och kommunala expansionen
var mycket kraftig. Det är inte sannolikt att statens och
kommunernas expansionsmöjligheter blir lika stora under det kommande
årtiondet, som de har varit under 1960-talet. Också detta reser krav på en
utvidgad långsiktig ekonomisk planering och en mera noggrann resursavvägning.

Mot denna bakgrund finner utskottet förslagen i motionerna om en
närmare analys av formerna för den statliga långsiktiga planeringen väl
motiverade. Inom ramen för en sådan utredning bör i första hand de av
motionärerna anvisade vägarna när det gäller att utveckla den övergripande
långtidsplaneringen prövas.

Skattepolitiken

Det torde knappast råda någon tvekan om att det höga skattetrycket i
kombination med skattesystemets konstruktion har påverkat den ekonomiska
utvecklingen i vårt land och möjligheterna att bedriva en aktiv
stabiliseringspolitik. Det är obestridligt att för betydande löntagargrupper
uppnådda inkomstförbättringar nästan helt ätits upp av stigande skatter
och priser. Inför förestående avtalsförhandlingar har också inte minst
från löntagarorganisationernas sida uppmärksamheten riktats mot dessa
problem. Det är enligt utskottets uppfattning anmärkningsvärt, att
skattefrågorna inte tagits upp i årets reviderade finansplan. För att på sikt
löntagarna skall kunna tillförsäkras ett tillfredsställande utbyte av
erhållna löneförbättringar måste den ekonomiska politiken eftersträva en
bättre balans mellan de resurser, som tages i anspråk av den offentliga
sektorn och vad som återstår för löntagarna och för näringslivets
produktiva investeringar.

I motionerna 1990 och 1993 berörs dessa problem. I den förra
påpekas att hushållens möjligheter att under det kommande året
tillgodogöra sig en inkomstökning förutsätter att prisökningarna kan
hållas på rimlig nivå med tanke på den automatiska skatteskärpning, som
följer med det nuvarande skattesystemet. I samma motion framhålls
också att det nuvarande höga skattetrycket medverkar till att försvåra

FiU 1973:29

möjligheterna att föra en aktiv finanspolitik. I motion 1990 nämns
vidare, att de höga marginalskatterna medverkat till att påskynda
penningvärdeförsämringen. Dessa frågor har tidigare behandlats i särskild
motion från centerpartiet och folkpartiet liksom i en motion från
moderata samlingspartiet.

Riksdagen har både 1970 och 1972 haft att behandla förslag till
skatteomläggningar från regeringen. I den förra utlovades skattesänkningar
till två tredjedelar av löntagarna. Resultatet blev emellertid snarare
det motsatta. 1972 föreslogs vissa justeringar av den direkta skatten
finansierade genom höjd mervärdeskatt. Denna finansiering förkastades
av riksdagen. I stället genomdrev riksdagens socialdemokrater tillsammans
med kommunisterna en höjning av arbetsgivaravgiften, som enligt
utskottets bedömning bl. a. fått negativa effekter på sysselsättningsutvecklingen.
För löntagarna blir utbytet av justeringen inte minst med
tanke på att priserna ökat snabbare än beräknat mycket begränsat.

Utskottet vill slå fast att skattepolitiken måste beaktas som en
integrerad del av den ekonomiska politiken. Det är enligt utskottets
mening nödvändigt att den förra året tillsatta skatteutredningen bl. a. får
möjlighet att utarbeta förslag till inflationsskydd av skattesystemet.
Utredningen bör med förtur behandla den höga marginalbeskattningen
och det olyckliga sambandet mellan beskattningen och sociala förmåner,
som för många inkomsttagare i normala inkomstlägen leder till helt
orimliga marginaleffekter. Förslag till lösning av de faktiskt sambeskattades
problem bör också snarast framläggas. Utskottet vill betona vikten av
att skatteutredningen får i uppdrag att ur tillgängligt material med förtur
ta fram möjliga lösningar.

Övriga frågor

I motionen 1993 begärs att nu utgående särskilda utbildningsbidrag
till företag som anställer och utbildar arbetslösa ungdomar skall höjas
från 5 till 8 kronor per timme. I samma motion yrkas i skilda punkter
riksdagsuttalanden om att medel för beredskapsarbeten i större utsträckning
utnyttjas för vägar och en ökad andel beredskapsarbeten i
kommunal regi. Det framhålls att kommuner i områden med svag
sysselsättningsutveckling sannolikt skulle öka sin efterfrågan på arbetskraft,
om de garanterades bättre kreditförsörjning på rimliga villkor. I
motionen 1994 begärs utarbetandet av en plan för samordnade åtgärder
mot arbetslösheten bland tjänstemännen. I motion 1990 berörs också
frågan om tjänstemannaarbetslösheten och begärs vidare åtgärder för att
stimulera till ett ökat småhusbyggande och ökad reparations- och
ombyggnadsverksamhet för att minska byggarbetslösheten. Utskottet vill
för sin del tillstyrka, att åtgärder av här angivet slag vidtages.

I motionen 1993 yrkas att riksdagen uttalar sig till förmån för
kraftfulla åtgärder för att främja den regionala balansen. Dessa frågor
berörs också i motionen 1990, som även nämner möjligheten att
stimulera sysselsättningen inom stödområdet genom en sänkning av

FiU 1973:29

arbetsgivaravgiften där. Utskottet understryker behovet av åtgärder
ägnade att förbättra den regionala balansen och tillstyrker ett riksdagens
uttalande i enlighet med vad som anförts i ovannämnda motioner.

I motionen 993 (c, fp, m) hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit
hemställer om tillsättandet av en grupp fristående ekonomer med uppgift
att utarbeta alternativa konjunkturprognoser. Enligt utskottets uppfattning
skulle ett sådant vidgat beslutsunderlag för den ekonomiska
politiken vara av utomordentligt värde. Utskottet vill därför tillstyrka
motionen.

Utskottet har vidare att ta ställning till två motioner rörande
postverkets framställning om rätt att till nästföljande budgetår balansera
över den del av postverkets överskott för budgetåren 1972/73 och
1973/74 som inte erfordras för att inleverera skälig avkastning på
statskapitalet. I motionerna 1989 (m, c, fp) och 1998 (c, fp, vpk)
framföres yrkanden av denna innebörd.

Avsikten med postverkets framställning är att möjliggöra en förskjutning
av en eljest nödvändig ytterligare höjning av postportot för brev
och andra försändelser från andra halvåret 1974 till andra halvåret 1975
eller möjligen till 1976.

Utskottet finner det angeläget, att nya höjningar av postportot i det
längsta undvikes, inte minst mot bakgrunden av de betydande höjningar
som skett under senare år. Den 1 oktober 1971 och den 1 juli 1972
höjdes sålunda grundportot med 10 öre vardera gången, vilket motsvarar
mer än 35 %.

Då riksdagen på sin tid medverkade till att postavgifterna ändrades
från karaktär av bevillning till av Kungl. Majit beslutade avgifter så avsågs
givetvis inte att avgifterna skulle bestämmas med hänsyn till att
eventuellt uppkomna överskott utöver skälig förräntning av det i
postverket nedlagda statskapitalet skulle indragas till statsverket. Det bör
också ihågkommas att postverket belastats av betydande kostnader för
t. ex. tidningsbefordran och diligenstrafiken.

Att bygga ett avslag på postverkets framställning på principiella
grunder med hänsyn till andra affärsdrivande verk finner utskottet i detta
sammanhang ej tillräckligt grundat. En inleverans till statsverket av så
betydande omfattning som departementschefen förutsatt skulle innebära
en förräntning av statskapitalet inom postverket av helt orimlig storleksordning,
vilket ej kan ha motsvarighet inom andra verk.

De betydande besparings- och rationaliseringssträvanden som skett
från postverkets ledning och personal skulle röna föga uppskattning vid
ett bifall till departementschefens framställning. Ökad otrygghet för
sysselsättningen kan befaras uppstå för postpersonalen. Dessutom finns
det risk att servicen för allmänheten försämras särskilt i glesbygd.

Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet yrkandena i motionerna
1989 och 1998.

FiU 1973:29

dels utskottets hemställan under 1, 2 samt 3 a—f och h bort ha
följande lydelse:

1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
att riksdagen

a. med bifall till motionen 1973:1992 samt i anledning av
motionen 1973:1990 såvitt nu är i fråga som sin mening ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande
behovet av snabbt verkande åtgärder mot inflationen

b. med bifall till motionen 1973:1993 moment 3 som sin
mening ger Kungl. Maj d till känna vad utskottet anfört
beträffande frisläpp av prioriterat byggande

c. med bifall till motionen 1973:1993 moment 8 samt i
anledning av motionen 1973:1990 såvitt nu är i fråga hos
Kungl. Maj:t anhåller om förslag till höstriksdagen beträffande
åtgärder för att öka det enskilda sparandet

d. avslår motionen 1973:1995 momenten 2 och 5

e. i anledning av motionen 1973:550 samt i anledning av
motionen 1973:1990 såvitt nu är i fråga hos Kungl. Maj:t
anhåller om förslag till sådan ändring av reglementet för
allmänna pensionsfondens förvaltning, att mindre och medelstora
företag tillförsäkras ökade möjligheter till återlån

f. med bifall till motionerna 1973:1990 och 1973:1993
moment 9 samt i anledning av vad i propositionen förordats
som sin mening ger Kungl. Majd till känna vad utskottet i
övrigt anfört,

2. beträffande de ekonomiska perspektiven på längre sikt att
riksdagen

a. med bifall till motionen 1973:1993 moment 1 hos Kungl.
Majd anhåller om utredning beträffande åtgärder i syfte att
på sikt kunna upprätthålla full sysselsättning

b. i anledning av motionen 1973:989 som sin mening ger
Kungl. Majd till känna vad utskottet anfört beträffande
behovet av förbättrade mätmetoder rörande välfärdsnivå och
välfärdsutveckling

c. i anledning av motionerna 1973:242, 1973:886 och
1973:994 som sin mening ger Kungl. Majd till känna vad
utskottet anfört beträffande analys av lagerförändringarna
och konjunkturrörelsema i övrigt

d. i anledning av motionerna 1973:549 momenten 1 och 2
samt motionen 1973:985 moment b) hos Kungl. Majd
anhåller om skyndsam parlamentarisk utredning beträffande
formerna för den långsiktiga samhällsplaneringen,

3. att riksdagen

a. med bifall till motionen 1973:1993 moment 2 beslutar att
särskilt utbildningsstöd till företag som anställer och utbildar
arbetslös ungdom får utgå med upp till 8 kr per timme

b. 1) med bifall till motionen 1973:1993 moment 5 som sin

FiU 1973:29

mening ger Kungl. Maj* till känna vad utskottet anfört
beträffande ökad användning av medel för beredskapsarbeten
till vägändamål

2) med bifall till motionen 1973:1993 moment 7 som sin
mening ger Kungl. Maj* till känna vad utskottet anfört
beträffande kommunernas roll för den regionala sysselsättningsutvecklingen
och behovet av en ökad andel beredskapsarbeten
i kommunal regi

c. med bifall till motionen 1973:1993 moment 6 som sin
mening ger Kungl. Maj* till känna vad utskottet anfört
beträffande angelägenheten i nuvarande konjunkturläge av
kraftfulla åtgärder för att främja den regionala balansen

d. med bifall till motionen 1973:1994 hos Kungl. Maj*
anhåller om en plan för samordnade åtgärder mot arbetslösheten
bland tjänstemän

e. avslår motionen 1973:1995 momenten 3 och 4 rörande
statliga industriinvesteringar och samhällsnyttiga arbeten

f. med bifall till motionen 1973:993 hos Kungl. Maj*
anhåller om utarbetande av alternativa konjunkturprognoser i
enlighet med vad utskottet anfört

h. med bifall till motionerna 1973:1989 och 1998 beslutar

1) att postverket skall få disponera de överskott, som
utöver normal avkastning beräknas uppkomma under
budgetåren 1972/73 och 1973/74, för resultatutjämning
under de närmaste åren

2) att i 1973/74 års driftbudget såsom inkomst av
Postverkets fond upptas ett belopp av 18,8 milj. kr.

2. beträffande statsinkomsterna för budgetåret 1973/74 av herrar
Burenstam Linder (m) och Brundin (m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med ”1 själva
sakfrågan” och på s. 32 slutar med ”budgetåret 1973/74” bort ha
följande lydelse:

Utskottet finner metoden att via koncernbidrag inom den statliga
företagsgruppen utjämna resultatet företagen emellan vara olämplig.
Utskottet anser det riktigare att erforderliga kapitaltillskott till företag
som går med förlust på vanligt sätt anvisas över budgeten. På detta sätt
ges större möjligheter till offentlig debatt om riktlinjerna för och
resultatet av de statliga företagens verksamhet. Detta är särskilt motiverat
eftersom bidrag lämnas av sysselsättnings- och regionalpolitiska skäl som
det ankommer på riksdagen och inte på Statsföretags ledning att ta
ansvaret för.

Denna synpunkt innebär inte att statliga företag skulle behandlas
sämre än privata. Statliga företag har vanligen - till skillnad från privata
— just möjligheten att i särskilda belägenheter vända sig till statsmakterna
för att få resurser för verksamheten. Härtill kommer att systemet med

FiU 1973:29

koncernbidrag inom statsföretagsgruppen tillämpas inom en koncern som
till sin sammansättning saknar motsvarighet på den privata sidan.
Utskottet, som ej finner det motiverat att därför nu göra ändring i
inkomstberäkningarna för budgetåret 1973/74, förutsätter att bidrag till
statliga företag, motiverade av sysselsättnings- och regionalpolitiska skäl, i
framtiden föreläggs riksdagen och ej som hittills beslutas av Statsföretag.

dels utskottets hemställan under 3 g bort ha följande lydelse:

3. g. i anledning av motionen 1973:1997 som sin mening ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande
koncernbidrag inom den statliga företagssektorn.

GOTA B 73 3869 S Stockholm 1973