Finansutskottets betänkande nr 26 år 1973 FiU 1973:26

Nr 26

Finansutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973:82
angående fortsatt valutareglering och propositionen 1973:110 angående
ändringar i valutalagstiftningen, m. m., jämte motioner.

Propositionerna

Kungl. Maj :t har i propositionen 1973:82 (finansdepartementet)

1. begärt riksdagens samtycke till att Kungl. Maj:t med stöd av 1 §
tredje stycket valutalagen (1939:350) förordnar, att vad som föreskrivs i
2 § första stycket 1, 2 och 4—7, 5 § 1 och 3 samt 9 § samma lag skall äga
fortsatt tillämpning under tiden den 1 juli 1973—den 30 juni 1974,

2. velat inhämta riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat
förslag till kungörelse om fortsatt giltighet av valutaförordningen
(1959:264).

Förslaget till kungörelse har följande lydelse:

Förslag till

Kungörelse om fortsatt giltighet av valutaförordningen (1959:264)

Härigenom förordnas, att valutaförordningen (1959:264), som enligt
kungörelse (1972:136) gäller till utgången av juni 1973, skall äga fortsatt
giltighet till utgången av juni 1974.

Kungl. Maj.'t har vidare i propositionen 1973:110 (finansdepartementet) 1.

föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag
till lag om ändring i valutalagen (1939:350),

2. begärt riksdagens samtycke till att Kungl. Maj:t med stöd av 1 §
tredje stycket valutalagen (1939:350) förordnar, att vad som föreskrivs i
2 § första stycket 8 samma lag,

a. skall äga tillämpning till utgången av juni 1973,

b. skall äga fortsatt tillämpning under tiden den 1 juli 1973-den 30
juni 1974,

3. velat inhämta riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat
förslag till kungörelse om ändring i och fortsatt giltighet av valutaförordningen
(1959:264).

Förslagen till lagändring och kungörelse återges här nedan.

1 Riksdagen 1973. 5 sami Nr 26

FiU 1973:26

1 Förslag till

Lag om ändring i valutalagen (1939: 350)

Härigenom förordnas, att 2 § valutalagen (1939: 350) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 i1

Konungen äger i förordnande, som av honom meddelas, föreskriva:

1) att allenast riksbanken och annan bank, som riksbanken därtill bemyndigar
(valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt,
med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar,
som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel
och utländska fordringar), ävensom med aktier, obligationer och
likartade värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet
(utländska värdepapper);

2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska
värdepapper må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas
och föryttras allenast i den omfattning och på de villkor Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer;

3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till
inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt;

4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper
icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt
överföras till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet;

5) att dylika tillgångar icke utan tillstånd av riksbanken må införas till
riket;

6) att över värdepapper, som in- 6) att över värdepapper, som införes
till riket eller som här för- föres till riket eller som här förva varas

för den, som är bosatt i ut- ras för den, som är bosatt i utlan landet,

så ock över köpeskilling, det, så ock över köpeskilling, som

som influtit vid försäljning av så- influtit vid försäljning av sådana

dana värdepapper, ej må förfogas värdepapper, ej må förfogas i vida i

vidare mån än Konungen eller, re mån än Konungen eller, efter

efter Konungens bemyndigande, Konungens bemyndigande, riks riksbanken

bestämmer; och banken bestämmer;

7) att i annat hänseende än un- 7) att i annat hänseende än under
2)—6) sägs ej må över ut- der 2)—6) sägs ej må över utländska
betalningsmedel, utländska ländska betalningsmedel, utländska

fordringar och utländska värde- fordringar och utländska värdepap papper

utan tillstånd av riksbanken per utan tillstånd av riksbanken

förfogas annorledes än genom för- förfogas annorledes än genom föryttring
till riksbanken eller till va- yttring till riksbanken eller till valutabank.
lutabank; och

8) alt avgift som bestämmes

med stöd av meddelat förordnande
skall tillfalla riksbanken.

1 Senaste lydelse 1963:174.

FiU 1973:26

3

Genom förordnande, som här avses, må ej inskränkning ske i riksbanken
tillkommande befogenheter.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Bestämmelsen
i 2 § första stycket 8 äger tillämpning även på avgift, som med
stöd av förordnande i fråga om vad som avses i 2 § första stycket 2 bestämts
för tiden från och med den 20 mars 1973.

2 Förslag till

Kungörelse om ändring i och fortsatt giltighet av valutaförordningen
(1959: 264)

Härigenom förordnas i fråga om valutaförordningen (1959: 264)
dels att 3 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att förordningen, som enligt kungörelse (1972: 136) gäller till utgången
av juni 1973, skall äga fortsatt giltighet till utgången av juni
1974.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 I1

Riksbanken äger närmare bestämma, i vilken omfattning och på vilka
villkor utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag
i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras.

År villkor förenat med föreskrift
om att avgift skall utgå, må riksbanken
även bestämma att avgiften
skall tillfalla riksbanken.

Begränsning må ej ske i omfattningen av valutabanks förvärv från eller
föryttring till allmänheten av utländska betalningsmedel eller utländska
fordringar, som härröra från eller fordras för löpande betalning.

(Se vidare anvisning)

Denna kungörelse träder såvitt avser ändringen i 3 § i kraft dagen efter
den, då kungörelsen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket
i Svensk författningssamling. Riksbanken får dock bestämma att avgift
som påförts allmänt konto tillhörande utländsk bank eller bankir för
tid före ikraftträdandet, dock tidigast från och med den 20 mars 1973,
skall tillfalla riksbanken.

1 Senaste lydelse 1963: 176.

FiU 1973:26

4

Motionerna

Utskottet har i detta sammanhang behandlat

dels den i anledning av propositionen 82 väckta motionen 1973:1913
av herrar Brundin (m) och Magnusson i Borås (m) vari hemställs att
riksdagen måtte besluta

1. att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att Kungl. Maj:t måtte
förelägga riksdagen förslag om en återgång till den liberaliseringsgrad,
som rådde före september 1969 på valutaområdet,

2. att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att kungl. Maj d måtte låta
tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift att överse valutaregleringen
i syfte att åstadkomma en ökad liberalisering,

dets den vid riksdagens början väckta motionen 1973:96 av herr
Hermansson m. fl. (vpk) vari hemställs att riksdagen i skrivelse till
riksbanksfullmäktige som sin mening uttalar att skärpt restriktivitet visas
vid tillståndsgivning till investeringar i utlandet.

Utskottet

Valutareglering innebär att man genom administrativa föreskrifter
begränsar eller helt förbjuder vissa typer av betalningar till eller från
utlandet. Man kan urskilja tre huvudmotiv för en sådan reglering,
nämligen

1. en önskan att avskärma den inhemska kreditmarknaden och
ränteutvecklingen från påverkan utifrån,

2. behovet att kunna bromsa en utströmning av valutor, som tär på
valutareserven, samt

3. det omvända behovet att i vissa situationer förhindra en alltför
stark tillströmning av valutor, med de inflationistiska påfrestningar och
andra olägenheter som följer därav.

Ett fjärde, mer speciellt motiv för valutareglering är slutligen att man
med dess hjälp kan förhindra eller försvåra skatteflykt.

De senaste årens utveckling på de internationella valutamarknaderna
har haft starka inslag av dramatik. Bristande jämvikt i för världshandeln
viktiga länders betalningsbalanser har lett till snabba och omfattande
spekulativa kapitalflöden mellan olika länder. De tidigare stabila växelkurserna,
som utgjorde ett fundamentalt element i det valutasystem som
grundlädes vid Bretton Woods-konferensen, har sedan 1971 undergått
kraftiga förändringar och i flera fall tillåtits flyta mer eller mindre fritt.
Medan en fast växelkurs tidigare närmast framstod som ett mål för den
ekonomiska politiken, har en föränderlig växelkurs under senare år i ökad
omfattning kommit att användas som ett medel för att återställa balansen
i utrikesbetalningarna.

Sedan oron på valutamarknaderna först gav sig till känna i början av
1971 har betydande förskjutningar skett i växelkursrelationerna. Jämfört
med dollarn har yen och schweizerfranc värderats upp med omkring 35 %,

FiU1973:26

5

D-mark med ca 30 %, Beneluxvalutorna med omkring 25 %, den franska
francen med drygt 20 % och den svenska kronan med omkring 15 %. I
relation till våra viktigaste handelspartners valutor tagna som helhet är
kronans växelkurs i stort sett oförändrad.

Sveriges valutareserv har inte undgått att påverkas av de korta
internationella kapitalströmmar, som sammanhängt med de oroliga
förhållandena på valutafronten. Dessa förhållanden förstärkte valutautströmningen
under 1969 och har — sannolikt i än högre grad — varit en
viktig faktor bakom de senaste månadernas kraftiga ökning av valutareserven.
Inklusive affärsbankernas behållningar utgjorde den svenska valutareserven
vid utgången av mars i år 11,3 miljarder kr. Den hade då ökat
med ca 3 miljarder under 1972 och med över 2 miljarder under första
kvartalet i år.

Förslaget i propositionen 82 om fortsatt valutareglering, som initierades
av enhälliga bankofullmäktige, har tillstyrkts av fullmäktige i
riksgäldskontoret (majoriteten) och Sparbanksföreningen. En reservant i
riksgäldsfullmäktige anser att fullmäktige bort framhålla önskvärdheten
av en väsentlig uppmjukning av valutaregleringen. Bankföreningen förordar,
i sitt den 23 februari avgivna remissyttrande, en omprövning i
liberaliserande syfte. En sådan omprövning bör enligt föreningen ha sin
väsentligaste utgångspunkt i Sveriges goda valutautveckling och i de
behov som näringslivets ökade internationalisering medför. Man föreslår,
att möjligheterna att helt eller delvis avveckla nu gällande generella
valutarestriktioner skyndsamt utreds, att Sverige återtar sina temporära
undantag från OECDs kapitalstadga, att reglerna för svensk upplåning
utomlands liberaliseras på olika sätt samt att svenska valutabanker ges
ökade möjligheter till multilaterala terminsaffärer. Under förutsättning
att dessa önskemål beaktas vill föreningen inte invända mot att
valutaregleringens giltighet utsträcks ännu ett år.

Enligt utskottets mening måste det fortsatta behovet av valutareglering
bedömas mot bakgrund av vad utskottet tidigare anfört beträffande
såväl motiven för valutareglering som de senaste årens utveckling på
valutaområdet. Erfarenheterna av de upprepade kriserna på valutaområdet
— inte minst den som inträffade kort efter det att Bankföreningen
avgivit sitt remissyttrande — talar för att Sverige inte bör avhända sig
möjligheterna att påverka icke önskvärda kapitalrörelser. Den slutsats
som utskottet liksom departementschefen drar härav är att det föreligger
behov av fortsatt valutareglering.

Utskottet tillstyrker därför att riksdagen samtycker till förordnande
om fortsatt valutareglering enligt vad som förordas i propositionen
82.

I motionen 1913 av herrar Brundin (m) och Magnusson i Borås (m)
förs fram önskemål dels om en återgång till den liberaliseringsgrad som
rådde på valutaområdet före september 1969, dels om en parlamentarisk
utredning rörande en ökad liberalisering av valutaregleringen.

Vad det första önskemålet beträffar vill utskottet erinra om vad
valutastyrelsen anför i sin verksamhetsberättelse för 1972 (bilaga 1 till

FiU 1973:26

6

riksbanksfullmäktiges förvaltningsberättelse 1972).

”Med hänsyn tagen till den förstärkning av valutaställningen som ägde
rum 1971 och som därefter fortsatt, genomfördes under 1972 lättnader i
olika avseenden i valutaregleringen. Dessa gällde i första hand de i
september 1969 införda temporära restriktionerna beträffande vissa
viktigare kapitalbetalningar. I fråga om dessa restriktioner hade — som
framgått av styrelsens förra verksamhetsberättelse — en avveckling
påbörjats under 1971 omfattande återköp av utlandsägda svenska
värdepapper lydande på svenska kronor och kapitalöverföringar till
svenska emigranter i utlandet. Med de ytterligare lättnader som skett
under 1972, har tillståndsgivningen avseende återköp av värdepapper och
emigranters kapitalöverföringar i det närmaste helt återförts till de
principer som tillämpades före september 1969 i enlighet med Sveriges
åtaganden som medlem i den Europeiska ekonomiska samarbetsorganisationen
(OECD). Tillståndsgivningen för direkta investeringar i utlandet
har under året uppgått till ett kraftigt ökat belopp, och de i september
1969 fastställda principerna för denna har med vissa i det följande
redovisade justeringar bibehållits oförändrade.”

Som framgår av citatet har numera i flera viktiga fall skett en
återgång till de principer som tillämpades före september 1969. När det
gäller direktinvesteringar och upplåning i utlandet har det dock inte
bedömts möjligt att återgå till tidigare praxis. Det totala tillståndsbeloppet
för direkta investeringar i utlandet har emellertid, som valutastyrelsen
framhållit, stigit betydligt — från 1 255 milj. kr. 1971 till 1 975
milj. kr. 1972. Även tillstånden till svensk upplåning utomlands har ökat
väsentligt.

Utskottet förutsätter att valutastyrelsen noggrant följer utvecklingen,
så att valutaregleringen fortlöpande kan anpassas till ändrade förhållanden.
Under dessa omständigheter föreligger enligt utskottets uppfattning
inte behov av något särskilt förslag om återgång till 1969 års liberaliseringsgrad
eller av någon parlamentarisk utredning rörande valutaregleringen.
Yrkandena härom i motionen 1913 avstyrks därför.

Motionen 96 av herr Hermansson m. fl. (vpk) innehåller ett yrkande
som är helt motsatt det i motionen 1913. Här vill motionärerna i stället
att riksdagen uttalar att skärpt restriktivitet visas vid tillståndsgivningen
till investeringar i utlandet. Motionärerna pekar på att svensk industri
expanderat snabbare utomlands än inom Sverige. Denna utveckling har
enligt deras mening varit dubbelt ogynnsam. Dels har den medfört att
industrier startats i Portugal eller Latinamerika i stället för i våra egna
avfolkningsbygder, dels har kapitalexporten lett till en utpumpning av de
mottagande ländernas rikedomar och förhindrat deras inhemska kapitalbildning.

Utskottet är medvetet om att de multinationella företagen, vare sig de
är svenska eller utländska, i vissa lägen kan skapa problem för och
komma i konflikt med nationell ekonomisk politik. En interdepartemental
arbetsgrupp har nyligen tillsatts för att under statsrådet Lidboms
ledning bereda frågor rörande multinationella företag. Resultaten av dess

FiU 1973:26

7

arbete bör enligt utskottets mening avvaktas, innan ställning kan tas till
motionärernas förslag. Motionsyrkandet avstyrks därför.

I propositionen 110 föreslås i anledning av de kriser som under senare
tid förekommit på valutaområdet viss ändring i valutalagen i syfte att
förbättra möjligheterna att motverka ett alltför starkt inflöde av
utländska valutor till Sverige. Initiativtagare till förslaget har även denna
gång varit enhälliga bankofullmäktige. Svenska Bankföreningen har i
anledning av propositionen i en skrivelse till utskottet den 24 april
framfört en principiell kommentar. Den går i huvudsak ut på att det i
propositionen föreslagna avgiftsuttaget i olika avseenden skall begränsas
genom uttalanden av riksdagen.

Genom meddelande till valutabankerna den 20 mars 1973 förbehöll
sig riksbanken att vidtaga åtgärder i syfte att med verkan från och med
denna dag föreskriva att en per dag beräknad ränta skulle uttagas på de
belopp som efter den 26 mars 1973 kvarstod på s. k. allmänt konto
tillhörigt utländsk bank eller bankir och som översteg det genomsnittliga
nettotillgodohavandet under januari månad 1973. Den kontoförande
svenska banken skulle göras betalningsansvarig för sådan ränta. I syfte att
göra denna föreskrift effektivare hemställde fullmäktige i riksbanken i
skrivelse till finansdepartementet den 29 mars 1973 om viss ändring i
valutalagen och valutaförordningen. Det är detta förslag som — efter viss
överarbetning — framläggs i propositionen.

Utskottet har intet att erinra mot den i propositionen 110 föreslagna
kompletteringen av den svenska valutalagstiftningen. Likartade bestämmelser
tillämpas redan i en råd västeuropeiska länder. Utskottet
förutsätter att de befogenheter, som riksbanken erhåller genom den
föreslagna lagändringen, tillämpas på ett sätt som inte försvårar löpande
betalningar och som även i övrigt står i samklang med Sveriges
internationella åtaganden på valutaområdet.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen med bifall till propositionerna 1973:82 och
1973:110

1. antar vid propositionen 1973:110 fogat förslag till lag om
ändring i valutalagen (1939:350),

2. samtycker till att Kungl. Maj:t med stöd av 1 § tredje
stycket valutalagen (1939:350) förordnar,

a. att vad som föreskrivs i 2 § första stycket 8 samma lag
skall äga tillämpning till utgången av juni 1973,

b. att vad som föreskrivs i 2 § första stycket 1, 2 och
4-8, 5 § 1 och 3 samt 9 § samma lag skall äga fortsatt
tillämpning under tiden den 1 juli 1973—den 30 juni
1974,

3. förklarar att riksdagen inte har något att erinra mot i
propositionerna framlagda förslag till ändring i och fortsatt
giltighet av valutaförordningen (1959:264),

FiU 1973:26

8

B. att riksdagen avslår motionen 1973:96,

C. att riksdagen avslår motionen 1973:1913.

Stockholm den 8 maj 1973

På finansutskottets vägnar
SVEN EKSTRÖM

Närvarande vid beslutet: herrar Ekström (s), Löfgren (fp), Kristiansson i
Harplinge (c), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Larsson i
Karlskoga (s), Åsling (c), Jansson (s), Möller (fp), Fågelsbo (c), Brundin
(m) fru Thorsson (s), herrar Gadd (s), Fridolfsson i Stockholm (m) och
Nilsson i Visby (s).

Reservation

av herrar Löfgren (fp), Möller (fp), Brundin (m) och Fridolfsson i
Stockholm (m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ”Utskottet
förutsätter” och slutar med ”avstyrks därför” bort ha följande lydelse:

Även om utskottet som framgått av det föregående tillstyrker en
förlängning av valutaregleringen för tiden den 1 juli 1973-den 30 juni
1974 innebär detta intet ställningstagande till förmån för ett bibehållande
av de stränga bestämmelserna på längre sikt.

Med anledning av vissa i motionen 1973:1913 anförda synpunkter
finner utskottet det angeläget att en liberalisering av valutapolitiken kan
genomföras så snart faktiska möjligheter härför föreligger. Härigenom
skulle svenska företags konkurrensförmåga på den internationella marknaden
förstärkas.

Redan nu bör en översyn av valutalagstiftningen påbörjas. Det bör
eftersträvas att få så enkla och enhetliga och för allmänheten lättbegripliga
regler som möjligt. Översynen torde lämpligen ske i samarbete med
valutabankerna.

dels utskottets hemställan under C. bort ha följande lydelse:

C. att riksdagen i anledning av motionen 1973:1913 hos Kungl.
Maj :t anhåller om en översyn av valutalagstiftningen i syfte
att uppnå en liberalisering av densamma så snart faktiska
möjligheter härför föreligger.

GOTAB 73 3807 S Stockholm 1973