Finansutskottets betänkande nr 23 år 1973

FiU 1973: 23

Nr 23

Finansutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973: 44 angående
ändringar i skatteutjämningssystemet för kommunerna m. m.
jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen 1973: 1, bilaga 9, punkt D2 beräknat
medel till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m. har
Kungl. Maj:t i propositionen 1973: 44 (finansdepartementet) föreslagit
riksdagen att

1. antaga vid propositionen fogat förslag till lag om skatteutjämningsbidrag,

2. till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m. för budgetåret
1973/74 under sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
2 330 000 000 kr.

Det vid propositionen fogade lagförslaget är av följande lydelse:

Förslag till

Lag om skatteutjämningsbidrag

Härigenom förordnas som följer.

1 § Landstingskommun, kommun, församling, pastorat och annan
kyrklig samfällighet som har beskattningsrätt kan få skatteutjämningsbidrag
enligt denna lag.

2 § I lagen förstås med

bidragsår det år under vilket skatteutjämningsbidrag utgår,
beräkningsår året före bidragsåret,

medelskattekraft antalet skattekronor och skatteören per invånare i
riket, beräknat som kvoten mellan å ena sidan skatteunderlaget enligt
taxeringsnämnds beslut rörande beräkningsårets taxering till kommunal
inkomstskatt med tillägg av bidragsunderlag enligt bestämmelserna om
skattebortfallsbidrag och med avdrag för skatteunderlag avseende sådana
intäkter som avses i 2 § lagen (1965: 269) med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt och å andra
sidan antalet i riket kyrkobokförda invånare vid beräkningsårets ingång.

3 § Till landstingskommun och kommun utgår skatteutjämningsbidrag,
om skatteunderlaget understiger det som tillförsäkras enligt 5 respektive
6 §. Bidraget utgår med ett belopp som motsvarar produkten av
det enligt 4 § beräknade tillskottet av skatteunderlag och utdebiteringssatsen
för bidragsåret.

1 Riksdagen 1973. 5 sami. Nr 23

FiU 1973: 23

Till församling, pastorat och annan kyrklig samfällighet utgår skatteutjämningsbidrag
med det belopp som enligt förordningen (1965: 268)
om skatteutjämningsbidrag utgått för bidragsåret 1973 med fem procents
årlig ökning.

4 § Tillskott av skatteunderlag till landstingskommun och kommun
utgör skillnaden mellan det tillförsäkrade skatteunderlaget enligt 5 respektive
6 § och landstingskommunens respektive kommunens skatteunderlag
beräknat enligt 7 §.

Tillskott av skatteunderlag avrundas till närmast hela hundratal skattekronor,
varvid 50 skattekronor avrundas uppåt.

5 § Landstingskommun tillförsäkras ett skatteunderlag som motsvarar
följande procent av medelskattekraften, nämligen

130 %: Norrbottens läns landstingskommun

120 %: Västerbottens och Jämtlands läns landstingskommuner

110%: Västernorrlands läns landstingskommun

100 %: Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs läns landstingskommuner 95%:

Övriga landstingskommuner.

6 § Kommun tillförsäkras ett skatteunderlag som motsvarar följande
procent av medelskattekraften, nämligen

130 %: Kommunerna i Norrbottens län utom Luleå och Piteå;

Dorotea, Fredrika, Lycksele, Sorsele, Stomman, Vilhelmina och
Åsele;

120 %: Luleå och Piteå;

Bjurholm, Norsjö, Vindeln och Vännäs;

Sollefteå;

Kommunerna i Jämtlands län utom östersund;

Älvdalen;

110 %: Burträsk, Lövånger, Nordmaling, Robertsfors, Skellefteå och
Umeå;

Kommunerna i Västernorrlands län utom Sollefteå;

Bollnäs, Hudiksvall, Ljusdal, Nordanstig, Ovanåker och Söderhamn; Östersund; Malung,

Ore och Orsa;

Torsby;

Gotland;

100 %: Ockelbo;

Leksand, Mora, Rättvik och Vansbro;

Arvika, Eda, Hagfors, Munkfors, Sunne och Årjäng;

Bengtsfors och Dals-Ed;

Borgholm och Mörbylånga;

95%: Övriga kommuner.

För kommun, vars folkmängd under senaste femårsperiod nedgått
mer än 5 procent, skall ovan angivet procenttal av medelskattekraften
förhöjas på så sätt att procenttalet för kommunen multipliceras med en
faktor som utgör förhållandet mellan 95 procent av invånarantalet vid
ingången av det femte året före beräkningsåret och invånarantalet vid
beräkningsårets ingång.

FiU 1973: 23

7 § Skatteunderlaget för landstingskommun och kommun utgöres av
antalet skattekronor och skatteören enligt taxeringsnämnds beslut rörande
beräkningsårets taxering till kommunal inkomstskatt med tillägg
av bidragsunderlag enligt bestämmelserna om skattebortfallsbidrag och
med avdrag för skatteunderlag avseende sådana intäkter som avses i 2 §
lagen (1965: 269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan
menighets utdebitering av skatt.

Vid beräkning av kommuns skatteunderlag medräknas ej vad som
kan anses belöpa på garantibelopp för fritidsfastigheter.

8 § Ändras indelning av landstingskommun eller kommun vid bidragsårets
ingång, beräknas tillskott av skatteunderlag på grundval av den indelning
som gällde vid beräkningsårets ingång. Tillskottet fördelas i förhållande
till kommundelarnas invånarantal vid beräkningsårets ingång.

Vid indelningsändring som berör församling, pastorat och annan
kyrklig samfällighet bestämmer Konungen hur utgående bidragsbelopp
skall fördelas.

9 § Konungen bestämmer hur stor procent av medelskattekraften som
skall tillförsäkras landstingskommun och kommun som berörts av indelningsändring.

10 § Länsstyrelsen fastställer tillskott av skatteunderlag och tillställer
landstingskommun och kommun uppgift om tillskottets storlek senast
den 10 september beräkningsåret.

11 § Konungen får efter ansökan bevilja extra skatteutjämningsbidrag.
Ansökan inges till länsstyrelsen senast den 31 januari beräkningsåret.

12 § Statistiska centralbyrån fastställer medelskattekraften senast den
25 augusti varje år.

13 § I fråga om utbetalning av skatteutjämningsbidrag under bidragsåret
tillämpas bestämmelserna i kommunallagen (1953: 753) och annan
författning om utbetalning av allmän kommunalskatt.

14 § Skatteutjämningsbidrag skall upptagas bland inkomsterna i utgifts-
och inkomststat för bidragsåret.

15 § Finner länsstyrelse på grund av anmärkning eller eljest att av
länsstyrelsen meddelat beslut enligt denna lag blivit uppenbart oriktigt
till följd av skrivfel, räknefel eller annat sådant förbiseende, skall länsstyrelsen
meddela beslut om rättelse.

16 § Talan mot statistiska centralbyråns och länsstyrelses beslut enligt
denna lag föres hos Konungen genom besvär.

17 § De ytterligare föreskrifter som behövs för tillämpningen av denna
lag meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974, då förordningen (1965:

268) om skatteutjämningsbidrag skall upphöra att gälla.

Den äldre förordningen skall alltjämt tillämpas i fråga om bidragsåret
1973 och tidigare år.

fl Riksdagen 1973. 5 sami. Nr 23

FiU 1973: 23

För bidragsåret 1974 skall i stället för vad som sägs i 8 § första stycket
gälla att tillskott av skatteunderlag beräknas på grundval av den kommunindelning
som gäller vid bidragsårets ingång.

Landstingskommun skall för bidragsåret 1974 erhålla övergångskompensation,
om dess bidrag enligt lagen icke uppgår till vad som för år
1973 utgått i skatteutjämningsbidrag. Kompensationen utgår i sådant
fall med ett belopp som motsvarar skillnaden. För åren 1975—1978
skall övergångskompensation utgå med 80, 60, 40 respektive 20 % av
kompensationen för år 1974.

Kommun skall för bidragsåret 1974 erhålla övergångskompensation
om dess bidrag enligt lagen icke uppgår till ett belopp som motsvarar
vad som för år 1973 sammanlagt utgått i bidrag vid brist på skattekraft
och bidrag vid hög utdebitering. Kompensationen utgår i sådant fall
med ett belopp som motsvarar skillnaden. För åren 1975—1978 skall
övergångskompensation utgå med 80, 60, 40 respektive 20 % av kompensationen
för år 1974.

Ansökan om extra skatteutjämningsbidrag för bidragsåret 1974 inges
till länsstyrelsen senast den 30 juni 1973.

Propositionen

Det nuvarande skatteutjämningssystemet beslutades år 1965 (prop.
1965: 43, SU 1965: 78 och 1965: 130, rskr 1965: 319). Bestämmelserna
(SFS 1965: 268, omtryckt 1972: 141) innebär i huvudsak följande.

Bidrag utgår i tre former, nämligen

1. skatteutjämningsbidrag vid brist på skattekraft

2. skatteutjämningsbidrag vid hög utdebitering

3. extra skatteutjämningsbidrag

De två första bidragen beräknas enligt generella regler och beslutas
av länsstyrelsen. Det tredje bidraget, som kan utgå när synnerliga skäl
föreligger, beviljas av Kungl. Maj:t.

Bidraget vid brist på skattekraft utgår till kommun, landstingskommun,
församling, pastorat och annan kyrklig samfällighet som äger beskattningsrätt.
Denna bidragsform tillförsäkrar kommunerna ett skatteunderlag
som till sin storlek är beroende av kommunens geografiska läge
och medelskattekraften i riket. Skillnaden mellan det tillförsäkrade
skatteunderlaget och det på grundval av kommunmedlemmarnas inkomster
taxerade skatteunderlaget kallas tillskott av skatteunderlag.
På detta tillskott av skatteunderlag utgår bidrag efter den utdebiteringssats
som kommunen fastställt för bidragsåret. Det tillförsäkrade skatteunderlaget
varierar med kommunens geografiska läge på så sätt att landet
indelas i tre skattekraftsområden med olika skattekraftsgränser. Det
tillförsäkrade skatteunderlaget, dvs. skattekraftsgränserna, varierar mellan
90 och 125 % av medelskattekraften som är det genomsnittliga skatteunderlaget
per invånare i hela riket vid taxering enligt kommunal -

FiU 1973: 23

skattelagen (1928: 370). Variationer sker i stort sett från söder till norr
på så sätt att lägre procenttal gäller i söder och högre i norr.

Skattekraftsområde 1 omfattar hela riket med undantag av de fyra
nordligaste länen samt vissa delar av Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs
län, vilka länsdelar tillhör skattekraftsområde 2, skattekraftsområde
2 dessutom Västernorrlands och Jämtlands län samt Västerbottens
läns kustland och skattekraftsområde 3 Lapplandsdelen av Västerbottens
län och hela Norrbottens län.

Efter en av 1970 års riksdag antagen ändring beträffande Gotlands
kommun gäller följande regler beträffande skatteutjämningsbidrag vid
brist på skattekraft.

Landstingskommun i skattekraftsområde 1 och de delar av Värmlands,
Kopparbergs och Gävleborgs läns landstingskommuner som tillhör
skattekraftsområde 2 garanteras en skattekraft som motsvarar 95 %
av medelskattekraften i riket, övriga landstingskommuner i skattekraftsområde
2 110 %, landstingskommun i skattekraftsområde 3 125 %.

I fråga om kommuner gäller att Gotlands kommun tillförsäkras en
skattekraft som motsvarar 92 % av medelskattekraften i riket. Motsvarande
procenttal för annan kommun i skattekraftsområde 1 är 90 %, för
kommun i skattekraftsområde 2 och 3, 110 resp. 125 %.

För landstingskommun gäller dessutom den särskilda garantin att tillskottet
av skatteunderlag inte får understiga vad landstingskommunen
för år 1965 har tillförts i tillskjutet skatteunderlag enligt tidigare regler
om skatteersättning. Om särskilda skäl föreligger, får Kungl. Majit förordna
om avvikelse från den enligt förordningen gällande indelningen
i skattekraftsområden. Vidare gäller enligt den s. k. reduceringsregeln,
att procenttalet för det garanterade skatteunderlaget för primärkommun
skall minskas med en procentenhet för varje fullt tjugotal ören, varmed
den sammanlagda utdebiteringen i kommunen understiger utdebiteringsgränsen,
dvs. den sammanlagda medelutdebiteringen i riket.

Bidraget vid hög utdebitering utgår endast till borgerliga primärkommuner.
Det utgår i förhållande till dels summan av det taxerade och tillskjutna
skatteunderlaget, dels, enligt en progressiv skala, det belopp varmed
kommunens omräknade sammanlagda utdebitering överstiger utdebiteringsgränsen.
Den progressiva skalan är 1/10 procent för varje öre
av den del av den omräknade sammanlagda utdebiteringen, som överstiger
utdebiteringsgränsen med högst tre kronor, och 60 % av den del
av den omräknade sammanlagda utdebiteringen som överstiger utdebiteringsgränsen
med mer än tre kronor. Den omräknade sammanlagda
utdebiteringen är den sammanlagda utdebitering som kommunen kan
beräknas ha haft om den inte fått bidrag vid hög utdebitering eller extra
skatteutjämningsbidrag året före bidragsåret.

Extra skatteutjämningsbidrag kan beviljas när synnerliga skäl förelig -

FäU 1973: 23

ger. Sådant bidrag har främst beviljats skattetyngda kommuner med
höga skolskjutskostnader och med stark befolkningsminskning.

Vidare utgår såsom extra skatteutjämningsbidrag betydande belopp
för att stimulera till kommunsammanläggningar. År 1972 utgick 140
milj. kr. i sådana bidrag. Bakgrunden är att vissa kommuner genom
sammanläggningarna får minskade ordinarie skatteutjämningsbidrag.
Stimulansbidragen utgår under tre år och minskar med 33 % per år.

Vissa kommuner beviljas också bidrag till utgifter för lokal trafikservice.
För år 1972 uppgick dessa bidrag till 0,4 milj. kr.

1969 års riksdag (SU 1969: 36, rskr 1969: 120) hemställde om en parlamentarisk
utredning för att se över bl. a. skatteutjämningssystemet.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 24 april 1970 tillkallades
sakkunniga för att göra en översyn av skatteutjämningssystemet för
kommunerna. I direktiven till de sakkunniga framhöll chefen för finansdepartementet
bl. a. att översynen som mål borde ha att med bevarande
av det nuvarande systemets principiella uppbyggnad — innefattande enkelhet
och lättillämplighet — uppnå en bättre och rättvisare utjämni *
av det kommunala skattetrycket i olika delar av landet. Departementschefen
framhöll vidare att en av de mest betydelsefulla bestämmelserna
i systemet är indelningen i skattekraftsområden och de därav betingade
skattekraftsgränserna och att det därför är viktigt att dessa skattekraftsgränser
på ett så riktigt sätt som möjligt återspeglar det kommunalekonomiska
kostnadsläget i olika delar av landet. De sakkunniga, vilka antog
namnet skatteutjämningsrevisionen, avlämnade den 8 juni 1972 sitt
betänkande Reformerad skatteutjämning (SOU 1972: 44). Detta betänkande
lades sedan efter sedvanlig remissbehandling till grund för propositionen
i ämnet.

Skatteutjämningsrevisionens uppfattning att nuvarande skatteutjämningssystem
i det stora hela väl fyllt sin uppgift och att därför grunddragen
i systemet i huvudsak bör bibehållas delades av nästan samtliga
remissinstanser. När det gällde förslaget till skattekraftsgaranti kritiserade
emellertid remissinstanserna starkt utredningsmetodiken och revisionens
slutsats att materialet kan tjäna som underlag för en individuell
prövning av skattekraftsgarantin för de enskilda kommunerna. Den kritiska
inställningen till utredningens sätt att använda sitt grundmaterial
ledde till olika slutsatser bland remissinstanserna.

En grupp remissinstanser tillstyrkte revisionens förslag till individuell
inplacering av kommunerna i skattekraftsklasser. Inom denna grupp
fanns dock ett flertal som betonade behovet av fortsatt arbete för att få
fram bättre och enhetligare bedömningsgrunder för bestämning av garanterad
skattekraft.

En annan grupp remissinstanser tillstyrkte förslaget som ett provisorium
att gälla under begränsad tid i avvaktan på pågående utredningsarbete
inom länsberedningen och kommunalekonomiska utredningen.

FiU 1973: 23

Det förslag som framläggs i propositionen avviker på tre viktiga
punkter från skatteutjämningsrevisionens.

För det första ställer sig departementschefen över huvud taget tveksam
till möjligheterna att, som revisionen sökt göra, basera systemet för
skattekraftsgarantin på en individuell bedömning kommun för kommun.
Han är därför inte beredd att — i varje fall på nuvarande underlag —
förorda att principen om kommunvis fastställd skattekraftsgaranti läggs
till grund för skatteutjämningssystemet.

För det andra understryks i propositionen att de förändringar som
föreslås bör gälla som ett provisorium i avvaktan på resultaten från den
kommunalekonomiska utredningen, vilka kan väntas komma att innefatta
väsentlig information om kommunernas ekonomiska förhållanden.
När utredningen slutfört sitt arbete bör det finnas bättre underlag att
utarbeta ett reviderat skatteutjämningssystern.

För det tredje har man i propositionen tagit fasta på den kritik av nuvarande
system som går ut på att indelningen i skattekraftsområden är
alltför grov, med stora skillnader i procenttal för skattekraftsgaranti
mellan närliggande kommuner. Men man går inte så långt som skatteutjämningsrevisionen,
som i princip förordade nio olika skattekraftsklasser.
I stället förordas att de nuvarande tre skattekraftsområdena utökas
till fem, dvs. att landet delas in i fem områden för garanterad skattekraft
eller annorlunda uttryckt att fem skattekraftsklasser införs.

Det bidrag som för närvarande utgår till primärkommuner med högre
utdebitering än medelutdebiteringen i riket föreslås avskaffat. Likaså
föreslås att reduceringsregeln, som innebär att skatteutjämningsbidragen
reduceras för kommuner med låg utdebitering, slopas. Särskilda regler
införs för att förbättra bidragen till avfolkningskommuner och s. k. sommarstugekommuner.
När det gäller landstingen föreslås att den s. k. garantiregel
som innebär att landstingskommunerna garanteras minst samma
tillskjutna skatteunderlag som år 1965 slopas.

De kyrkliga kommunerna föreslås i fortsättningen få samma skatteutjämningsbidrag
i kronor räknat som år 1973 med en årlig femprocentig
uppräkning av föregående års bidragsbelopp.

Möjligheterna för kommunerna att få extra skatteutjämningsbidrag
föreslås i propositionen öka väsentligt.

På sikt får vissa kommuner vidkännas bidragsminskningar. Relativt
generösa övergångsregler föreslås emellertid. Ingen kommun får sänkt
ordinarie skatteutjämningsbidrag år 1974. Därefter avtrappas övergångsbidragen
under en femårsperiod.

I propositionen understryks att det är uppenbart att nuvarande skatteutjämningssystern
har en mycket stor regionalpolitisk betydelse. När
särskilda åtgärder behöver tillgripas för att stimulera utvecklingen i vissa
delar av landet är det naturligt att man ser till att sådana insatser inte
motverkas av bristande kommunal service eller mycket höga kommu t2

Riksdagen 1973. 5 sami. Nr 23

FiU1973: 23

nala utdebiteringar. Detta är ett av skälen till att statsmakterna vid bestämmande
av den garanterade skattekraften för kommunerna liksom för
närvarande bör fästa stort avseende vid den geografiska belägenheten.
Detta förhållande kan också uttryckas så att i skatteutjämningssystemet
bör byggas in en regionalpolitisk målsättning.

Som framgår av en sammanställning på s. 78 i propositionen skulle
skatteutjämningsrevisionens förslag för år 1974 leda till en reformkostnad
på inemot 350 milj. kr. Enligt propositionens förslag skulle motsvarande
reformkostnad bli 370 milj. kr. Detta innebär en betydande ökning
av bidragsgivningen till kommunerna. Departementschefen erinrar
i sammanhanget om den överenskommelse som träffats mellan regeringen
och kommunförbunden, en överenskommelse som gick ut på att förbunden
skulle rekommendera oförändrad kommunal- respektive landstingsskatt
under åren 1973—1974. Även efter denna period framstår utrymmet
för en fortsatt stegring av den kommunala utdebiteringen som
mycket begränsat. Mot denna bakgrund finner departementschefen ökningen
av bidragen från stat till kommun motiverad.

Motionerna

I detta sammanhang har utskottet behandlat följande i anledning av
propositionen väckta motioner

1973: 1739 av herr Magnusson i Borås m. fl. (m) vari hemställs att
riksdagen måtte besluta att de kyrkliga kommuner som har beskattningsrätt
skall få skatteutjämningsbidrag enligt samma principer som gäller
för de borgerliga primärkommunerna,

1973: 1751 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl. (c, fp, m) vari hemställs
att riksdagen beslutar att Nordmalings och Robertsfors kommunblock
garanteras en skattekraft på 120 % av medelskattekraften i riket,

1973: 1752 av herr Taube m. fl. (fp, c, m) vari hemställs att riksdagen
måtte uttala, att extra skatteutjämningsbidrag skall kunna utgå med
högst 5 procentenheter av medelskattekraften till kommuner som har
en från kommunalekonomisk synpunkt ogynnsam åldersstruktur,

1973: 1780 av herr Nygren (s) vari hemställs att riksdagen måtte
beakta vad i motionen anförts i fråga om extra skatteutjämningsbidrag
till Robertsfors och Nordmalings kommuner,

1973:1812 av herr Ekinge m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen
med ändring av i propositionen 1973: 44 föreslagen skatteutjämning
måtte besluta att Gotlands kommun erhåller en skatteutjämningsgaranti
på 120 % av medelskattekraften,

FiU 1973: 23

1973: 1813 av herr Fälldin m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar,

1. att skattekraftsgarantin för borgerliga primärkommuner skall vara
100, 105, 115, 125 resp. 135 procent i de fem föreslagna skattekraftsklasserna,

2. att skatteutjämningsbidraget för församlingar skall beräknas enligt
samma grunder som för borgerliga primärkommuner,

3. att till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m. för budgetåret
1973/74 anvisa ett i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag med
225 000 000 kr. förhöjt förslagsanslag av 2 555 000 000 kr.

1973: 1814 av herrar Gustafsson i Byske (c) och Jonsson i Mora (fp)
vari hemställs att riksdagen som sin mening uttalar att Gotlands kommun
garanteras en skattekraft på 120 procent av medelskattekraften i
riket,

1973: 1815 av herrar Gustafsson i Stenkyrka (c) och Nilsson i Visby
(s) vari hemställs att riksdagen måtte besluta att Gotlands kommun
uppflyttas från i propositionen föreslagna 110 % till 120 % i vad det
gäller skatteutjämningsbidrag,

1973: 1816 av herrar Gustafsson i Säffle (c) och Eriksson i Ulfsbyn
(c) vari hemställs att riksdagen beslutar att skattekraftsgarantin för
kommunerna Säffle, Åmål och Filipstad skall vara 100 %,

1973: 1817 av herr Högström m. fl. (s) vari hemställs att riksdagen
måtte beakta vad i motionen anförts i fråga om extra skatteutjämningsbidrag
till vissa kommuner i framför allt Västernorrlands och Gävleborgs
län,

1973: 1818 av herrar Jonsson i Mora (fp) och Boo (c) vari hemställs
att riksdagen måtte besluta att Vansbro kommun i Kopparbergs län inplaceras
i skattekraftsklass 3,

1973: 1819 av herr Larsson i Luttra m. fl. (c, s, fp, m) vari hemställs
att riksdagen beslutar att för kyrkokommunerna skall gälla samma regler
som för de borgerliga primärkommunerna vid beräkning av skatteutjämningsbidrag,

1973: 1820 av herr Magnusson i Tanum m. fl. (s) vari hemställs att
riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t begära utredning och förslag
som syftar till att de kommuner vilkas mark i stor utsträckning skall användas
för fritidsbebyggelse och rörligt friluftsliv ges ekonomisk kompensation
i form av årligt tillskott av statliga medel för de extra kostnader
detta medför för kommunerna,

1973: 1821 av herrar Nordberg (s) och Wictorsson (s) vari hemställs
att riksdagen som sin mening uttalar att extra skatteutjämningsbidrag

FiU 1973: 23

bör kunna komma i fråga även i anledning av sådana kommunalekonomiska
snedbelastningar som oförutsett kan uppträda i snabbt växande
kommuner,

1973: 1822 av herr Schött m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen
måtte besluta att i vad det gäller Gotlands kommun denna uppflyttas
från i propositionen föreslagna 110 % till 120 % i vad det gäller skatteutjämningsbidrag,

1973: 1823 av herr Westberg i Ljusdal (fp) vari hemställs att riksdagen
måtte besluta följande ändringar av § 6 i Lag om skatteutjämningsbidrag: Kommun

tillförsäkras ett skatteunderlag som motsvarar följande
procent av medelskattekraften, nämligen

120 %: Luleå och Piteå;

Bjurholm, Norsjö, Vindeln och Vännäs;

Sollefteå;

Kommunerna i Jämtlands län utom Östersund;

Älvdalen och Ljusdal;

110 %: Burträsk, Lövånger, Nordmaling, Robertsfors, Skellefteå
och Umeå;

Kommunerna i Västernorrlands län utom Sollefteå;
Bollnäs, Hudiksvall, Nordanstig, Ovanåker, Söderhamn,
Ockelbo och Hofors;

Östersund;

Malung, Ore och Orsa;

Torsby;

Gotland;

100 %: Leksand, Mora, Rättvik och Vansbro;

Arvika, Eda, Hagfors, Munkfors, Sunne och Årjäng;
Bengtsfors och Dals-Ed;

Borgholm och Mörbylånga;

Gävle och Sandviken;

1973: 1824 av herr Åberg m. fl. (fp, c, m, vpk) vari hemställs att riksdagen
vid behandlingen av föreliggande förslag till lag om skatteutjämningsbidrag
företar den ändringen att öckerö kommun tillförsäkras ett
skatteunderlag, motsvarande 110 % av medelskattekraften.

Under ärendets beredning har utskottets presidium och sekretariat
uppvaktats av representanter för ett antal kommuner och landsting, vilka
framfört synpunkter och tillfört utskottet ytterligare information.

FiU 1973: 23

Utskottet

I den preliminära nationalbudget, som ingår i årets statsverksproposition,
uppskattas (s. 161) kommunernas totala inkomster till drygt 50
miljarder kr. under 1973. Härav svarar skatter för 27 miljarder, statsbidrag
för 13 miljarder och övriga inkomster för 10 miljarder kr. Som
framgår av propositionen 1973: 44, s. 78, skulle de under 1973 faktiskt
utgående skatteutjämningsbidragen uppgå till ca 2 miljarder kr. Genomförs
de i propositionen föreslagna förändringarna skulle bidragen stiga
till 2,6 miljarder kr. Detta motsvarar ungefär 10 % av nu utgående
kommunala skatter.

Det kan hävdas att skatteutjämningsbidragen — liksom andra statsbidrag
som delvis finansieras genom den direkta statsbeskattningen —
inför ett progressivt element i den kommunala finansieringen. Genom
att bidragssystemet är så utformat, att kommuner med låg skattekraft,
med låga genomsnittliga inkomster per innevånare får merparten av
bidragen, kan man till och med tala om en dubbelt progressiv effekt.
Beaktas den betydligt större och i huvudsak proportionella kommunalskatten,
framstår dock det progressiva elementet i kommunernas finansiering
som mindre framträdande än i statsverksamhetens finansiering.
Som framhålls i propositionen har under senare år skett en tyngdpunktsförskjutning
i diskussionen om målen för skatteutjämningen. I stället
för att betona syftet att minska skillnaderna i utdebitering skjuts angelägenheten
av att neutralisera kostnadsskillnader i förgrunden.

Med hänsyn till kommunsammanslagningarna och till den sammanpressning
av kommunalskattesatsema som skett under senare år — en
sammanpressning som i betydande omfattning varit en följd av skatteutjämningssystemet
— finner utskottet denna förskjutning av målsättningen
riktig.

Utskottet delar också departementschefens mening att skatteutjämningssystemet
har en mycket stor regionalpolitisk betydelse. De nya
bidragsregler som föreslås innebär enligt utskottets bedömning ett ytterligare
steg på vägen mot regional utjämning och jämlikhet mellan innevånarna
i olika kommuner.

Som framgår av propositionen (s. 78) leder den föreslagna omläggningen
av skatteutjämningssystemet till en reformkostnad på 370 milj.
kr. år 1974. Av de ökade bidragen tillfaller merparten — 269 milj. kr.
— kommunerna. Den slutliga totala reformkostnaden sedan de särskilda
övergångsbidragen trappats ned till noll beräknas till 267 milj. kr.
Det bör dock i sammanhanget understrykas att det nu föreslagna systemet
är att betrakta som ett provisorium i avvaktan på bl. a. den
kommunalekonomiska utredningens arbete.

I tre av de motioner, som väckts i anledning av propositionen, yrkas
på en generell ökning av skatteutjämningsbidragen. Det gäller motionen

FiU 1973: 23

1813 av herr Fälldin m. fl. (c), där det föreslås att skattekraftsgarantin
för borgerliga primärkommuner höjs med 5 procentenheter i var och
en av de fem föreslagna skattekraftsklassema samt att samma system
tillämpas jämväl för de kyrkliga församlingarna. I motionerna 1739 av
herr Magnusson i Borås m. fl. (m) och 1819 av herr Larsson i Luttra
m. fl. (c, s, fp, m) yrkas på samma bidragsregler för kyrkokommunerna
som för de borgerliga primärkommunerna.

Vad först beträffar yrkandet om en generell höjning av skattekraftsgarantin
för de borgerliga primärkommunema med 5 procentenheter
kan konstateras att ett tillmötesgående av detta krav skulle medföra en
mycket betydande kostnadsökning jämfört med propositionens förslag,
ökningen har beräknats till 440 milj. kr. för år 1974. I motionen anges
utgiften för första halvåret 1974 bli 200 milj. kr. Det görs gällande att
den föreslagna åtgärden inte skulle leda till några nya utgiftsåtaganden
för den offentliga sektorn som helhet utan endast innebära en omfördelning
i önskvärd riktning av kostnadsansvaret mellan stat och kommun.

Utskottet kan inte dela denna uppfattning. De ökade statliga bidragen
skulle säkerligen leda till en expansion av kommunernas utgifter utan
att någon motsvarande minskning av statliga utgiftsåtaganden kunde
göras. Utskottet avstyrker därför bifall till yrkandet i motionen 1813,
moment 1, om ytterligare höjd skattekraftsgaranti för kommunerna.

Även ett tillmötesgående av motionskraven beträffande de kyrkliga
kommunerna skulle leda till betydande kostnadsökningar för staten.
Enligt förnyade beräkningar, som gjorts inom finansdepartementet,
skulle en tillämpning av samma regler för de kyrkliga som för de borgerliga
primärkommunema leda till en bidragsökning för de förra på
mellan 40 och 50 milj. kr. för år 1974. Detta innebär en ökning med
närmare 50 % utöver nuvarande bidragsnivå. Att ökningen blir så
kraftig sammanhänger bl. a. med att de kyrkliga kommunerna inte
— som de borgerliga primärkommunerna — får något bortfall av bidrag
vid hög utdebitering, eftersom de ej åtnjutit något sådant. Skulle yrkandet
om fem procents höjning av den allmänna bidragsnivån i motionen
1813 bifallas, skulle den här diskuterade höjningen av de kyrkliga kommunernas
bidragsnivå bli ännu större, mellan 70 och 80 milj. kr. eller
ca 80 %.

Som framgår av utredningen ”Kyrkan kostar” (SOU 1971: 29) har
den finansiella utvecklingen för församlingarna sedan 1960-talets början
varit betydligt gynnsammare än för de borgerliga kommunerna. Den
genomsnittliga utdebiteringen har ej behövt höjas och församlingarnas
likviditet har ändå förbättrats.

Möjligheterna att genom organisatoriska förändringar och andra åtgärder
hålla tillbaka kostnadsstegringar inom den kyrkliga verksamheten
torde dessutom få bedömas som goda.

FiU1973: 23

Mot denna bakgrund har utskottet inte kunnat finna några bärande
skäl för de av motionärerna föreslagna kraftiga bidragsökningarna. Utskottet
avstyrker därför bifall till yrkandena härom i motionerna 1739,
1819 och 1813 moment 1 och tillstyrker propositionen i denna del.

I en rad motioner begärs att enskilda kommuner flyttas upp till högre
skattekraftsklass i jämförelse med propositionen. Ett garanterat skatteunderlag
som motsvarar 120 % i stället för 110 % av medelskattekraften
begärs sålunda för Nordmaling och Robertsfors i motionen
1751, för Gotland i motionerna 1812, 1814, 1815 och 1822 samt för
Ljusdal i motionen 1823. En uppfattning till 110 % begärs för Vansbro
i motionen 1818 och för Ockelbo och Hofors i motionen 1823 samt
för Öckerö i motionen 1824. Slutligen begärs i motionen 1816 att Säffle,
Åmål och Filipstad flyttas upp till 100 %.

En mer omfattande lyftning av regioner och kommuner till högre
skattekraftsklass skulle, som framgått av det föregående, innebära mycket
betydande merutgifter. Bifall till enbart de ovan redovisade yrkandena
beträffande uppflyttning av enstaka kommuner skulle för helår
räknat innebära en merutgift om ca 46 milj. kr.

Självfallet finns det kommuner, vilkas situation i mycket erinrar om
kommuner som föreslås placerade i närmast högre skattekraftsklass. I
flera av motionerna har påtalats sådana likheter mellan kommuner som
placerats i olika skattekraftsklass. Att undvika gränsfall i ett system av
detta slag är omöjligt. Motsvarande problem har riksdagen upprepade
gånger behandlat i samband med fastställande av de lokaliseringspolitiska
stödområdena. En uppflyttning av enskilda kommuner till högre
skattekraftsklass skulle emellertid skapa nya gränsfall, där motsvarande
motiv skulle kunna anföras från andra kommuner.

Utskottet vill med det anförda avstyrka bifall till motionerna 1751
(Nordmaling, Robertsfors), 1816 (Säffle, Åmål, Filipstad), 1818 (Vansbro)
och 1823 (Ljusdal, Ockelbo, Hofors).

Gotlands kommun handhar såväl kommunala som normalt landstingskommunala
uppgifter. I nuvarande skatteutjämningssystem har Gotland
med hänsyn härtill satts i en klass för sig med 92 % skattekraftsgaranti.
I propositionen föreslås kommunen placerad i skattekraftsklassen
110%. Skatteutjämningsrevisionen hade föreslagit att Gotland skulle
garanteras en skattekraft av 115 % av medelskattekraften.

Gotlands situation är — som framhålls i motionerna 1812, 1814, 1815
och 1822 — i flera hänseenden unik. Avståndet till fastlandet, transportkostnaderna,
näringslivets struktur, befolkningsutvecklingen och den
låga inkomstnivån är faktorer som lett utskottet till slutsatsen att det är
rimligt att Gotland alltjämt sätts i en viss särklass i skatteutjämningssammanhang.
Utskottet förordar därför i likhet med skatteutjämningsrevisionen
att Gotland garanteras en skattekraft av 115 %.

Även i fråga om öckerö — den enda kommun vid sidan av Gotland

FiU 1973: 23

som saknar fast landförbindelse — föreligger enligt utskottets mening
alldeles speciella omständigheter, som bör beaktas i detta sammanhang.
Kommunen består av tio öar av vilka endast tre har broförbindelse sinsemellan.
Som framhålls i motionen 1824 komplicerar och fördyrar detta
transporterna och medför extraordinära kostnader genom att en rad
kommunala anläggningar måste spridas över flera öar. Eftersom dessa
och även andra förutsättningar för bedrivande av kommunal verksamhet
skiljer sig från dem som gäller på fastlandet är utskottet berett att
förorda en höjning av skattekraftsgarantin för öckerö kommun från
föreslagna 95 % till 100 %.

I fyra motioner, 1752, 1780, 1817 och 1821, tas upp frågor angående
dispositionen av medel för bidrag till extra skatteutjämning. De aktualiserade
frågorna rör såväl principerna härför som möjligheterna för vissa
enskilda kommuner att komma i fråga för extra bidrag.

I propositionen begärs 25 milj. kr. för bidrag till extra skatteutjämning.
Det innebär en avsevärd höjning av nivån i förhållande till nuvarande
utrymme för extra bidrag. I propositionen (s. 76) redovisas i
vilka avseenden faktorer som hittills ansetts utgöra grund för tilldelning
av extra bidrag kunnat byggas in i förslaget till generellt bidragssystem
eller kunnat beaktas i annat sammanhang och sålunda inte
längre kan anses utgöra motiv för extra bidrag. Till denna kategori hör
enligt vad som anförs i propositionen bl. a. befolkningsminskning. Till
förhållanden som enligt vad departementschefen anför bör föranleda en
generös behandling av framställningar om extra bidrag i fortsättningen
hör att kommuner — trots föreslagna övergångsregler — kan få svårigheter
att anpassa sin verksamhet till tillgängliga resurser, när bidraget
vid hög utdebitering avskaffas.

Utskottet delar uppfattningen att några speciella kriterier för extra bidrag
inte bör ställas upp utan att prövning bör ske från fall till fall utifrån
den bidragssökande kommunens situation. Därvid bör påvisas att
det inträffat något speciellt, varöver kommunen inte kunnat råda, som
påtagligt försämrat kommunens ekonomi, eller att dess ekonomiska situation
är sådan att det eljest framstår som skäligt att komplettera den
ordinarie bidragsgivningen.

Av det tidigare anförda framgår att den i motionen 1817 redovisade
situationen för kommuner i framför allt Västernorrlands och Gävleborgs
län, som enligt nu gällande regler har bidrag för hög utdebitering, bör
utgöra särskild grund för tilldelning av extra skatteutjämningsbidrag under
de närmaste åren. Denna utskottets uppfattning bör ges Kungl.
Maj:t till känna.

I motionen 1752 begärs ett riksdagens särskilda uttalande att extra
skatteutjämningsbidrag skall kunna utgå med högst 5 procentenheter av
medelskattekraften till kommuner som har en ur kommunalekonomisk
synpunkt ogynnsam åldersstruktur. Av motiveringen framgår att motio -

FiU 1973: 23

närema vill begränsa dessa åtgärder till kommuner i den lägsta garantiklassen,
dvs. i stort sett kommuner i södra och mellersta Sverige.

Utskottet vill i anledning av de i motionen framförda synpunkterna
erinra om att ogynnsam åldersstruktur i en kommun generellt sett minskar
kommunens skattekraft och sålunda utgör en huvudfaktor vid bestämmandet
av bidragens storlek i det föreslagna systemet. Man bör inte
därutöver särskilja just denna faktor och låta den vid sidan av andra
viktiga faktorer som påverkar systemet utgöra ensam grund för extra bidrag.
Motionärerna pläderar för ett system med procentuella tillägg till
den föreslagna skattekraftsgarantin om 95 %. Detta synes i praktiken
innebära att en rad ytterligare klasser skulle införas i systemet, dock endast
i skiktet mellan 95 och 100 %. Utskottet kan inte förorda en sådan
fördelning av tillgängliga extra bidrag. Som anförts i det föregående får
för kommuner med sådan befolkningssammansättning, som åsyftas i motionen
1752, från fall till fall prövas, om enskild kommuns ekonomiska
situation är sådan att kommunen bör kunna komma i fråga för extra
bidrag.

Som närmare utvecklas i motionen 1821 kan kommuner som befinner
sig i en mycket snabb expansion — utan att i och för sig ha svag
skattekraft — under en kort tidsperiod belastas med mycket stora utgifter
för utbyggnad av den kommunala servicen. Viss hänsyn tas emellertid
numera till de kommunalekonomiska verkningarna av en sådan
snabb befolkningsökning vid utbetalning av kommunalskatt, varigenom
dessa kommuners problem avsevärt reduceras. Utskottet kan inte finna,
att departementschefens i det föregående åberopade uttalande rörande
prövning av ansökningar om extra skatteutjämningsbidrag, utesluter
hänsyn till sådana kommunalekonomiska snedbelastningar som oförutsett
kan uppträda i växande kommuner. Inte heller utesluts att hänsyn
kan tas till vissa i motionen 1780 åberopade förhållanden.

Vad utskottet nu anfört i anledning av motionerna 1752, 1780 och
1821 bör likaledes ges Kungl. Maj:t till känna.

Vad slutligen gäller det i motionen 1820 berörda problemet om kommuner
med stark tonvikt på sommarstugebebyggelse har dessa frågor aktualitet
i eri rad sammanhang. Senast har skatteutskottet behandlat näraliggande
frågor i sitt betänkande 1973: 25. Skatteutskottet avstyrker motionsyrkande
om en utredning i ämnet under hänvisning till att erfarenheterna
av det nya skatteutjämningssystemet bör avvaktas och till att
frågorna ingår som en del av den kommunalekonomiska utredningens
uppdrag. Finansutskottet delar skatteutskottets uppfattning och avstyrker
följaktligen motionen 1820.

Med anledning av de av utskottet föreslagna ändringarna av skattekraftsplaceringen
för Gotlands och öckerös kommuner bör anslaget
till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m. för budgetåret 1973/
74 ökas med 5 milj. kr. utöver det i propositionen angivna beloppet.

FiU1973: 23

I utskottets hemställan har 6 § i lagförslaget justerats även med hänsyn
till de kommunsammanslagningar som beslutats sedan propositionen
utarbetades.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

1. beträffande kommun tillförsäkrat skatteunderlag att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna 1973:
1812, 1814, 1815, 1822 och 1824 samt med avslag på motionerna
1973: 1751, 1816, 1818, 1823 och 1813 moment 1 antar
följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse av 6 § lagen
om skatteutjämningsbidrag:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

6 § Kommun tillförsäkras ett skatteunderlag som motsvarar följande
procent av medelskattekraften, nämligen

130 %: Kommunerna i Norrbottens
län utom Luleå och
Piteå;

Dorotea, Fredrika, Lycksele,
Sorsele, Stomman,
Vilhelmina och Åsele;

120 %: Luleå och Piteå;

Bjurholm, Norsjö, Vindeln
och Vännäs;

Sollefteå;

Kommunerna i Jämtlands
län utom östersund;
Älvdalen;

110 %: Burträsk, Lövånger, Nordmaling,
Robertsfors, Skellefteå
och Umeå;
Kommunerna i Västernorrlands
län utom Sollefteå; Bollnäs,

Hudiksvall, Ljusdal,
Nordanstig, Ovanåker
och Söderhamn;

Östersund;

Malung, Ore och Orsa;
Torsby;

Gotland;

100 %: Ockelbo;

Leksand, Mora, Rättvik
och Vansbro;

Arvika, Eda, Hagfors,
Munkfors, Sunne och Årjäng; -

130 %: Kommunerna i Norrbottens
län utom Luleå och
Piteå;

Lycksele, Sorsele, Storuman,
Vilhelmina och
Åsele;

120 %: Luleå och Piteå;

Norsjö, Vindeln och Vännäs; Sollefteå; Kommunerna

i Jämtlands
län utom Östersund;
Älvdalen;

115 %: Gotland;

110 %: Nordmaling, Robertsfors,
Skellefteå och Umeå;

Kommunerna i Västernorrlands
län utom Sollefteå; Bollnäs,

Hudiksvall, Ljusdal,
Nordanstig, Ovanåker
och Söderhamn;
Östersund;

Malung och Orsa;

Torsby;

100 %: Ockelbo;

Leksand, Mora, Rättvik
och Vansbro;

Arvika, Eda, Hagfors,
Munkfors, Sunne och Årjäng; -

FiU 1973: 23

Kungl. Maj.ts förslag

Utskottets förslag

Bengtsfors och Dals-Ed;
Borgholm och Mörbylånga; -

Bengtsfors och Dals-Ed;
Borgholm och Mörbylånga; Öckerö; -

95 %: Övriga kommuner.

För kommun, vars folkmängd under senaste femårsperiod nedgått

mer än 5 procent, skall ovan angivet procenttal av medelskattekraften
förhöjas på så sätt att procenttalet för kommunen multipliceras med
en faktor som utgör förhållandet mellan 95 procent av invånarantalet
vid ingången av det femte året före beräkningsåret och invånarantalet
vid beräkningsårets ingång.,

2. beträffande skatteutjämningsbidrag till församling, pastorat
och annan kyrklig samfällighet att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag på motionerna 1973:
1739, 1819 och 1813 moment 2 antar det vid propositionen
1973:44 fogade förslaget till lag om skatteutjämningsbidrag
såvitt avser lydelsen av 3 §,

3. beträffande extra skatteutjämningsbidrag att riksdagen som
sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört i
anledning av motionerna 1973: 1752, 1780, 1817 och 1821,

4. beträffande förslaget i övrigt till lag om skatteutjämningsbidrag
att riksdagen antar det vid propositionen 1973: 44 fogade förslaget
till lag om skatteutjämningsbidrag såvitt avser lydelsen
av 1, 2, 4, 5 och 7—17 §§ samt ikraftträdandebestämmelsema,

5. beträffande utredning rörande kompensation till kommuner

med stor fritidsbebyggelse att riksdagen avslår motionen

1973: 1820,

6. beträffande medelsanvisningen att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag på motionen 1973:
1813 moment 3 till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna
ni. m. för budgetåret 1973/74 under sjunde huvudtiteln anvisar
ett förslagsanslag av 2 335 000 000 kr.

Stockholm den 3 maj 1973

På finansutskottets vägnar
SVEN EKSTRÖM

Närvarande vid beslutet: herrar Ekström (s), Löfgren (fp), Kristiansson
i Harplinge (c), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Burenstam
Linder (m), Larsson i Karlskoga (s), Jansson (s), Möller (fp),
Brundin (m), fru Thorsson (s), herrar Gadd (s), Gustafsson i Byske (c),
Nilsson i Visby (s), dock att herr Brundin (m) ej närvarit vid beslut
rörande momenten 1 och 2.

FiU 1973: 23

Reservationer

1) beträffande kommun tillförsäkrat skatteunderlag av herrar Kristiansson
i Harplinge (c) och Gustafsson i Byske (c) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med ”Vad
först” och slutar med ”för kommunerna” bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning, som kommer till uttryck i motionen
1813 av herr Fälldin m. fl. (c), att ändringarna i själva regelsystemet
för den kommunala skatteutjämningen bör kombineras med en ökad
ekonomisk insats från statens sida. För den offentliga sektom som helhet
innebär en sådan åtgärd inga nya utgiftsåtaganden utan endast en
omfördelning i önskvärd riktning mellan stat och kommun.

En förstärkning av skatteutjämningssystemet är motiverad av bl. a.
regionalpolitiska skäl. Skatteutjämningssystemet utgör ett viktigt led i
ansträngningarna att utveckla näringsliv och bebyggelse över hela landet.
Skatteutjämningsbidragen har under senare år — trots de beloppsmässiga
höjningarna — fått en relativt sett minskad betydelse för
kommunerna. Samtidigt kan ytterligare kommunala kostnadshöjningar
förutses. Fortsätter åtstramningen av den statliga bidragsgivningen kan
detta bl. a. lätt leda till att kommunerna får svårigheter att hålla den
överenskommelse, som ingåtts om en begränsning av utdebiteringshöjningama.
Detta skulle få ogynnsamma fördelningspolitiska effekter
och även påverka den regionala utvecklingen negativt.

Det bör också erinras om att riksdagens begäran 1969 om en översyn
av skatteutjämningssystemet förenades med krav på att frågan om
kostnadsfördelningen mellan stat och kommun skulle tas upp till prövning.
Med hänsyn till att den kommunalekonomiska utredningens arbete
kan väntas ta avsevärd tid, är det redan på detta stadium nödvändigt
att söka motverka den förskjutning till kommunernas nackdel
som skett de senaste åren.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att förstärkningen av skatteutjämningssystemet
bör ske på så sätt, att alla primärkommuner tillförsäkras
en skattekraft, som svarar mot medelskattekraften för riket
som helhet. Kommunerna i den lägsta skattekraftsklassen bör alltså tillförsäkras
en skattekraft, som svarar mot 100 procent av medelskattekraften.
En motsvarande höjning i förhållande till förslaget i propositionen
bör ske för övriga klasser. Skattekraftsgarantin skulle därmed
bli 100,105, 115,125 resp. 135 procent i de fem klasserna.

dels den del av utskottets yttrande som på s. 13 börjar med ”1 en”
och på s. 14 slutar med ”till 100 %” bort ha följande lydelse:

En generellt höjd skattekraftsgaranti på sätt som utskottet förordat
i det föregående innebär också att en rad motionsvis framförda krav
om höjd skatteersättning till enskilda kommuner tillgodoses. Gotland

FiU 1973: 23

och Öckerö kommer sålunda i enlighet med krav som framförts i motionerna
1812, 1814, 1815, 1822 och 1824 att få högre skatteersättning
än enligt förslaget i propositionen. Även höjningar för Nordmaling,
Robertsfors, Ljusdal, Vansbro, Ockelbo, Hofors, Säffle, Åmål och
Filipstad kan på detta sätt komma till stånd. Motionerna 1751, 1816,
1818 och 1823 bör därmed anses tillgodosedda.

dels den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Med
anledning” och slutar med ”angivna beloppet” bort ha följande lydelse: Med

anledning av den av utskottet föreslagna höjningen av skattekraftsklassema
bör anslaget till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna
m. m. för budgetåret 1973/74 justeras upp med erforderligt belopp.
Enligt utskottets beräkning blir utgiftsökningen 220 milj. kr. för budgetåret
1973/74.

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande kommun tillförsäkrat skatteunderlag att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna 1973:
1751, 1812, 1814, 1815, 1816, 1818, 1822, 1823 och 1824
samt med bifall till motionen 1973: 1813 moment 1 antar
följande såsom reservanternas förslag betecknade lydelse av
6 § lagen om skatteutjämningsbidrag:

Utskottets förslag Reservanternas förslag

6 § Kommun tillförsäkras ett skatteunderlag som motsvarar följande
procent av medelskattekraften, nämligen

130 %: Kommunerna i Norrbot- 135 %: Kommunerna i Norrbottens
län utom Luleå och tens län utom Luleå och

Piteå; Piteå;

Lycksele, Sorsele, Stor- Lycksele, Sorsele, Stor uman,

Vilhelmina och uman, Vilhelmina och

Åsele; Åsele;

120%: Luleå och Piteå; 125 %: Luleå och Piteå;

Norsjö, Vindeln och Vän- Norsjö, Vindeln och Vännäs;
näs;

Sollefteå; Sollefteå;

Kommunerna i Jämtlands Kommunerna i Jämtlands

län utom Östersund; län utom Östersund;

Älvdalen; Älvdalen;

115 %: Gotland;

110 %: Nordmaling, Robertsfors, 115 %: Nordmaling, Robertsfors,
Skellefteå och Umeå; Skellefteå och Umeå;

Kommunerna i Väster- Kommunerna i Västernorrlands
län utom Sollef- norrlands län utom Sollefteå;
teå;

Bollnäs, Hudiksvall, Ljus- Bollnäs, Hudiksvall, Ljusdal,
Nordanstig, Ovanåker dal, Nordanstig, Ovanåker

och Söderhamn; och Söderhamn;

FiU 1973: 23

Utskottets förslag

Reservanternas förslag

Östersund;

Malung och Orsa;
Torsby;

Östersund;
Malung och Orsa;
Torsby;

Gotland;

100 %: Ockelbo;

105 %: Ockelbo;

Leksand, Mora, Rättvik
och Vansbro;

Arvika, Eda, Hagfors,
Munkfors, Sunne och Årjäng; Bengtsfors; Borgholm

och Mörbylånga;öckerö; -

Leksand, Mora, Rättvik
och Vansbro;

Arvika, Eda, Hagfors,
Munkfors, Sunne och Årjäng; Bengtsfors; Borgholm

och Mörbylånga; -

95 %: Övriga kommuner.

100 %: Övriga kommuner.

För kommun, vars folkmängd under senaste femårsperiod nedgått
mer än 5 procent, skall ovan angivet procenttal av medelskattekraften
förhöjas på så sätt att procenttalet för kommunen multipliceras med
en faktor som utgör förhållandet mellan 95 procent av invånarantalet
vid ingången av det femte året före beräkningsåret och invånarantalet
vid beräkningsårets ingång.

2) beträffande skatteutjämningsbidrag till församling, pastorat och annan
kyrklig samfällighet av herrar Löfgren (fp), Kristiansson i Harplinge
(c), Burenstam Linder (m), Möller (fp) och Gustafsson i Byske (c)
som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ”Även
ett” och på s. 13 slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

I propositionen förordar departementschefen det system för skatteutjämningsbidrag
till församlingarna, som föreslagits av skatteutjämningsrevisionen.
Systemet skiljer sig från det som föreslås gälla för
borgerliga primärkommuner. Utgångspunkt för beräkningen av bidrag
till kyrkliga kommuner skall vara nu utgående bidrag. För att församlingarnas
bidrag inte skall minska i värde föreslås att de i fortsättningen
räknas upp med fem procent om året.

Hittills har skatteutjämningsbidrag vid brist på skattekraft utgått
efter samma regler för borgerliga och kyrkliga kommuner. Det nu
framlagda förslaget innebär enligt utskottets mening en oberättigad
diskriminering av de kyrkliga församlingarna, som genom detta inte
ens skulle få full kompensation för en fortsatt penningvärdeförsämring,
om denna sker i samma takt som under senare år. Utskottet är medvetet
om att tillämpande av samma principer för borgerliga och kyrkliga
kommuner innebär ett visst engångslyft för bidragen till de senare.
Att församlingarna inte tidigare som de borgerliga primärkommunema
fått något bidrag vid hög utdebitering kan enligt utskottets uppfattning

FiU 1973: 23

inte fa tas till intäkt för att de även i framtiden skall behandlas sämre
än de borgerliga primärkommunerna.

Utskottet tillstyrker därför yrkandena om likabehandling av kyrkliga
och borgerliga kommuner i motionerna 1739, 1813 och 1819. Anslaget
till skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m. för budgetåret
1973/74 bör i konsekvens härmed justeras upp med erforderligt belopp.

dels utskottets hemställan under 2 och 4 bort ha följande lydelse:

2. beträffande skatteutjämningsbidrag till församling, pastorat
och annan kyrklig samfällighet att riksdagen med avslag på
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionerna 1973:
1739, 1819 och 1813 moment 2 antar följande såsom reservanternas
förslag betecknade lydelse av 2—4 och 7—10 §§
samt tillägg till 6 § lagen om skatteutjämningsbidrag:

Utskottets förslag
2 § I lagen förstås med

bidragsår det år under vilket
skatteutjämningsbidrag utgår,

beräkningsår året före bidragsåret,

medelskattekraft antalet skattekronor
och skatteören per invånare
i riket, beräknat som kvoten
mellan å ena sidan skatteunderlaget
enligt taxeringsnämnds beslut
rörande beräkningsårets taxering
till kommunal inkomstskatt med
tillägg av bidragsunderlag enligt
bestämmelserna om skattebortfallsbidrag
och med avdrag för skatteunderlag
avseende sådana intäkter
som avses i 2 § lagen (1965: 269)
med särskilda bestämmelser om
kommuns och annan menighets
utdebitering av skatt och å andra
sidan antalet i riket kyrkobokförda
invånare vid beräkningsårets ingång.

3 § Till landstingskommun och
kommun utgår skatteutjämningsbidrag,
om skatteunderlaget understiger
det som tillförsäkras enligt 5
respektive 6 §. Bidraget utgår med
ett belopp som motsvarar produkten
av det enligt 4 § beräknade till -

Reservanternas förslag

2 § I lagen förstås med

bidragskommun: landstingskommun,
kommun, församling, pastorat
och annan kyrklig samfällighet
som har beskattningsrätt,

bidragsår det år under vilket
skatteutjämningsbidrag utgår,

beräkningsår året före bidragsåret,

medelskattekraft antalet skattekronor
och skatteören per invånare
i riket, beräknat som kvoten
mellan å ena sidan skatteunderlaget
enligt taxeringsnämnds beslut
rörande beräkningsårets taxering
till kommunal inkomstskatt med
tillägg av bidragsunderlag enligt
bestämmelserna om skattebortfallsbidrag
och med avdrag för
skatteunderlag avseende sådana intäkter
som avses i 2 § lagen (1965:
269) med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan menighets
utdebitering av skatt och å
andra sidan antalet i riket kyrkobokförda
invånare vid beräkningsårets
ingång.

3 § Till bidragskommun utgår
skatteutjämningsbidrag, om skatteunderlaget
understiger det som
tillförsäkras enligt 5 respektive 6 §.
Bidraget utgår med ett belopp som
motsvarar produkten av det enligt

4 § beräknade tillskottet av skatte -

FiU 1973: 23

Utskottets förslag

skottet av skatteunderlag och utdebiteringssatsen
för bidragsåret.

Till församling, pastorat och annan
kyrklig samfällighet utgår
skatteutjämningsbidrag med det
belopp som enligt förordningen
(1965:268) om skatteutjämningsbidrag
utgått för bidragsåret 1973
med fem procents årlig ökning.

4 § Tillskott av skatteunderlag
till landstingskommun och kommun
utgör skillnaden mellan det
tillförsäkrade skatteunderlaget enligt
5 respektive 6 § och landstingskommunens
respektive kommunens
skatteunderlag beräknat
enligt 7 §.

Tillskott av skatteunderlag avrundas
till närmast hela hundratal
skattekronor, varvid 50 skattekronor
avrundas uppåt.

6 § Kommun tillförsäkras

För kommun

7 § Skatteunderlaget för landstingskommun
och kommun utgöres
av antalet skattekronor och
skatteören enligt taxeringsnämnds
beslut rörande beräkningsårets

Reservanternas förslag

underlag och utdebiteringssatsen
för bidragsåret.

4 § Tillskott av skatteunderlag
till bidragskommun utgör skillnaden
mellan det tillförsäkrade skatteunderlaget
enligt 5 respektive
6 § och bidragskommunens skatteunderlag
beräknat enligt 7 §.

Tillskott av skatteunderlag avrundas
till närmast hela hundratal
skattekronor, varvid 50 skattekronor
avrundas uppåt.

övriga kommuner.

beräkningsårets ingång.

Församling, pastorat och annan
kyrklig samfällighet som äger beskattningsrätt
tillförsäkras ett skatteunderlag
som motsvarar den
procent av medelskattekraften
som gäller för kommun inom vilken
församlingen eller samfälligheten
är belägen.

Om församlingen eller samfälligheten
är belägen inom flera
kommuner, vilka tillförsäkras skatteunderlag
efter skilda procenttal,
skall det tillförsäkrade procenttalet
av medelskattekraften utgöra
ett genomsnitt av de tal som tillförsäkras
kommunerna. Genomsnittet
beräknas i förhållande till
antalet invånare vid beräkningsårets
ingång i de olika delarna av
församlingen eller samfälligheten.

7 § Skatteunderlaget för bidragskommun
utgöres av antalet
skattekronor och skatteören enligt
taxeringsnämnds beslut rörande
beräkningsårets taxering till

FiU 1973: 23

Utskottets förslag

taxering till kommunal inkomstskatt
med tillägg av bidragsunderlag
enligt bestämmelserna om
skattebortfallsbidrag och med avdrag
för skatteunderlag avseende
sådana intäkter som avses i 2 §
lagen (1965:269) med särskilda
bestämmelser om kommuns och
annan menighets utdebitering av
skatt.

Vid beräkning av kommuns
skatteunderlag medräknas ej vad
som kan anses belöpa på garantibelopp
för fritidsfastigheter.

8 § Ändras indelning av landstingskommun
eller kommun vid
bidragsårets ingång, beräknas tillskott
av skatteunderlag på grundval
av den indelning som gällde
vid beräkningsårets ingång. Tillskottet
fördelas i förhållande till
kommundelarnas invånarantal vid
beräkningsårets ingång.

Vid indelningsändring som berör
församling, pastorat och annan
kyrklig samfällighet bestämmer
Konungen hur utgående bidragsbelopp
skall fördelas.

9 § Konungen bestämmer hur
stor procent av medelskattekraften
som skall tillförsäkras landstingskommun
och kommun som
berörts av indelningsändring.

10 § Länsstyrelsen fastställer
tillskott av skatteunderlag och
tillställer landstingskommun och
kommun uppgift om tillskottets
storlek senast den 10 september
beräkningsåret.

Denna lag träder i kraft den
1 januari 1974, då förordningen
(1965: 268) om skatteutjämningsbidrag
skall upphöra att gälla.

Den äldre förordningen skall
alltjämt tillämpas i fråga om bidragsåret
1973 och tidigare år.

För bidragsåret 1974 skall i

Reservanternas förslag

kommunal inkomstskatt med tilllägg
av bidragsunderlag enligt bestämmelserna
om skattebortfallsbidrag
och med avdrag för skatteunderlag
avseende sådana intäkter
som avses i 2 § lagen (1965:

269) med särskilda bestämmelser
om kommuns och annan menighets
utdebitering av skatt.

Vid beräkning av kommuns
skatteunderlag medräknas ej vad
som kan anses belöpa på garantibelopp
för fritidsfastigheter.

8 § Ändras indelning av bidragskommun
vid bidragsårets ingång,
beräknas tillskott av skatteunderlag
på grundval av den indelning
som gällde vid beräkningsårets ingång.
Tillskottet fördelas i förhållande
till kommundelarnas invånarantal
vid beräkningsårets ingång.

9 § Konungen bestämmer hur
stor procent av medelskattekraften
som skall tillförsäkras bidragskommun
som berörts av indelningsändring.

10 § Länsstyrelsen fastställer
tillskott av skatteunderlag och
tillställer bidragskommun uppgift
om tillskottets storlek senast den
10 september beräkningsåret.

Denna lag träder i kraft den
1 januari 1974, då förordningen
(1965: 268) om skatteutjämningsbidrag
skall upphöra att gälla.

Den äldre förordningen skall
alltjämt tillämpas i fråga om bidragsåret
1973 och tidigare år.

För bidragsåret 1974 skall i

FiU 1973: 23

Utskottets förslag

stället för vad som sägs i 8 §
första stycket gälla att tillskott av
skatteunderlag beräknas på grundval
av den kommunindelning som
gäller vid bidragsårets ingång.

Landstingskommun skall för bidragsåret
1974 erhålla övergångskompensation,
om dess bidrag enligt
lagen icke uppgår till vad som
för år 1973 utgått i skatteutjämningsbidrag.
Kompensationen utgår
i sådant fall med ett belopp
som motsvarar skillnaden. För
åren 1975—1978 skall övergångskompensation
utgå med 80, 60, 40
respektive 20 % av kompensationen
för år 1974.

Kommun skall för bidragsåret
1974 erhålla övergångskompensation,
om dess bidrag enligt lagen
icke uppgår till ett belopp som
motsvarar vad som för år 1973
sammanlagt utgått i bidrag vid
brist på skattekraft och bidrag vid
hög utdebitering. Kompensationen
utgår i sådant fall med ett belopp
som motsvarar skillnaden. För
åren 1975—1978 skall övergångskompensation
utgå med 80, 60, 40
respektive 20 % av kompensationen
för år 1974.

Ansökan om extra skatteutjämningsbidrag
för bidragsåret 1974
inges till länsstyrelsen senast den
30 juni 1973.

Reservanternas förslag

stället för vad som sägs i 8 §
gälla att tillskott av skatteunderlag
beräknas på grundval av den
kommunindelning som gäller vid
bidragsårets ingång.

Landstingskommun skall för bidragsåret
1974 erhålla övergångskompensation,
om dess bidrag enligt
lagen icke uppgår till vad som
för år 1973 utgått i skatteutjämningsbidrag.
Kompensationen utgår
i sådant fall med ett belopp
som motsvarar skillnaden. För
åren 1975—1978 skall övergångskompensation
utgå med 80, 60, 40
respektive 20 % av kompensationen
för år 1974.

Ansökan om extra skatteutjämningsbidrag
för bidragsåret 1974
inges till länsstyrelsen senast den
30 juni 1973.

4. beträffande förslaget till lag om skatteutjämningsbidrag i övrigt
att riksdagen antar det vid propositionen 1973: 44 fogade förslaget
till lag om skatteutjämningsbidrag såvitt avser lydelsen
av 1, 5 och 11—17 §§,

3) beträffande medelsanvisningen av

a) herrar Kristiansson i Harplinge (c) och Gustafsson i Byske (c) som —
vid bifall till reservationen 1 — anser att utskottets hemställan under 6
bort ha följande lydelse:

6. beträffande medelsanvisningen att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen 1973: 1813 moment 3 till
Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m. för budgetåret

FiU 1973: 23

1973/74 under sjunde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av
2 550 000 000 kr.

b) herrar Kristiansson i Harplinge (c) och Gustafsson i Byske (c) som —
vid bifall till såväl reservationen 1 som 2 — anser att utskottets hemställan
under 6 bort ha följande lydelse:

6. beträffande medelsanvisningen att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen 1973: 1813 moment 3 till
Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m. för budgetåret
1973/74 under sjunde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag av
2 585 000 000 kr.

c) herrar Löfgren (fp), Kristiansson i Harplinge (c), Burenstam Linder
(m), Möller (fp), Brundin (m) och Gustafsson i Byske (c) som — vid
bifall till reservationen 2 — anser att utskottets hemställan under 6 bort
ha följande lydelse:

6. beträffande medelsanvisningen att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionen 1973: 1813 moment 3 samt
vad utskottet anfört till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna
m. m. för budgetåret 1973/74 under sjunde huvudtiteln anvisar
ett förslagsanslag av 2 355 000 000 kr.

MARCUS BOKTR.STOCKHOLM 1973 730045