Finansutskottets betänkande nr 20 år 1973

FiU 1973:20

Nr 20

Finansutskottets betänkande i anledning av propositionen 1973 58 med
förslag till lag om ändring i allmänna prisregleringslagen (1956:236),
m. m., såvitt avser ändringar i prisregleringslagen jämte motioner.

Propositionen

I propositionen 1973:58 har Kungl. Maj:t (handelsdepartementet)
såvitt nu är i fråga föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om ändring i allmänna prisregleringslagen (1956:236).

Det vid propositionen fogade lagförslaget är av följande lydelse:
Förslag till

Lag om ändring i allmänna prisregleringslagen (1956:236)

Härigenom förordnas i fråga om allmänna prisregleringslagen

(1956:236),

dels att 1, 10, 17 och 20 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 3 a och 3 b §§, av
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2—9 §§ träda i
tillämpning. Då kriget upphört, förordnar Konungen senast före avslutandet
av den riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut, att
bestämmelserna icke vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej skall
gälla, i den mån bestämmelserna alltjämt skola äga tillämpning på grund
av förordnande enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att
nämnda bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid
äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för
dess prövning av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet
icke inom två månader från det underställningen skett av
riksdagen gillat, är detsamma förfallet. Upphör krigsfaran, skall förordnandet
av Konungen upphävas.

Har av annan orsak uppkommit Har av annan orsak uppkommit

betydande Vara för allvarlig steg- fara för allvarlig prisstegring inom

ring av allmänna prisläget inom riket på viktigare varu- eller tjäns riket,

äger Konungen förordna att teområde, äger Konungen förord vad

i 2-9 §§ stadgas, helt eller na att vad i 2-9 §§ stadgas, helt

delvis, skall under viss tid, högst eller delvis, skall under viss tid,

1 Riksdagen 1973. 5 sami. Nr 20

FiU 1973:20

Nuvarande lydelse

ett år varje gång, äga tillämpning.
Förordnandet skall inom en månad
eller, om riksdagssession icke
pågår, inom en månad från början
av nästkommande session underställas
riksdagen. Vad i andra
stycket sägs om påföljden, därest
underställning ej sker eller riksdagen
ej inom två månader gillar
förordnandet, skall äga motsvarande
tillämpning i fall som nu avses.

Föreslagen lydelse

högst ett år varje gång, äga tillämpning.
Förordnandet skall
inom en månad eller, om riksdagssession
icke pågår, inom en månad
från början av nästkommande
session underställas riksdagen.
Vad i andra stycket sägs om påföljden,
därest underställning ej
sker eller riksdagen ej inom två
månader gillar förordnandet, skall
äga motsvarande tillämpning i fall
som nu avses.

Under tid, då bestämmelse i 2—9 §§ äger tillämpning, skola även
däremot svarande stadganden i 10—22 §§ tillämpas.

Har någon till myndighet som
Konungen bestämmer gjort särskild
utfästelse om högsta pris,
som han skall tillämpa på förnödenhet
eller tjänst, eller eljest
om ordningen för försäljning av
förnödenhet eller utförande av
tjänst, må utfästelsen ej frångås
utan myndighetens tillstånd.

3 b §

Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer äger föreskriva,
att den som yrkesmässigt
säljer viss förnödenhet eller yrkesmässigt
utför viss tjänst ej må utan
tillstånd höja priset pä förnödenheten
eller tjänsten förrän viss tid
efter det att han hos myndighet
gjort anmälan om prishöjningen
och skälen för den. Tiden må
bestämmas till högst en månad.

Den som meddelat föreskrift
enligt första stycket äger bestämma
hos vilken myndighet anmälan
skall göras och på vilken
myndighet det skall ankomma att
pröva fråga om tillstånd att vidtaga
prishöjning utan hinder av
föreskriften.

FiU 1973:20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §

Den som vid tillhandahållande av förnödenhet eller tjänst uppsåtligen
begär eller mottager vederlag efter högre pris än som är medgivet i
föreskrift eller tillstånd, varom i 2 eller 3 § sägs, så ock den som för
förnödenhet eller tjänst, vilken han avser att utnyttja i yrkesmässig
förvärvsverksamhet eller som han, yrkesmässigt eller eljest, avser att mot
vederlag överlåta till annan, uppsåtligen betalar eller erbjuder sig att

betala sadant högre pris, dömes till
månader.

Till enahanda straff dömes den,
som uppsåtligen bryter mot 5 eller
6 § eller mot föreskrift eller villkor
som avses i 4, 7 eller 9 §.

Har någon förövat gärning, som
enligt 10-13 §§ är belagd med
straff, skall han, där ej särskilda
förhållanden till annat föranleda,
förpliktas att till kronan utgiva
värdet av avtalat eller uppburet
vederlag eller, om synnerliga skäl
giva anledning därtill, viss del av
vederlaget.

Talan mot beslut som myndighet
meddelat jämlikt 2, 3, 4 eller
8 § föres hos Konungen genom
besvär. Utan hinder av däröver
förd klagan skall myndighetens
beslut lända till efterrättelse, om
ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1 Senaste lydelse 1971:1160

dagsböter eller fängelse i högst sex

Till enahanda straff dömes den
som uppsåtligen bryter mot 3 a, 5
eller 6 § eller mot föreskrift eller
villkor som avses i 3 b, 4, 7 eller
9 §.

Har någon förövat gärning, som
enligt 10-13 §§ är belagd med
straff, skall han, där ej särskilda
förhållanden till annat föranleda,
förpliktas att till kronan utgiva
värdet av avtalat eller uppburet
vederlag. Det värde som skall utgivas
må dock nedsättas, om skäl
därtill föreligger.

§'

Talan mot beslut som myndighet
meddelat jämlikt 2, 3, 3 a,
3 b, 4 eller 8 § föres hos Konungen
genom besvär. Utan hinder av
däröver förd klagan skall myndighetens
beslut lända till efterrättelse,
om ej annorlunda förordnas.

1973.

1 propositionen läggs även fram förslag om ändrad organisation av
statens pris- och kartellnämnd och om anslag till nämnden. Detta förslag
har hänvisats till näringsutskottet.

Under de senaste åren har vid ett par tillfällen uppstått behov av att
tillgripa prisreglering i situationer på vilka prisregleringslagens nuvarande
formuleringar möjligen inte utgör en helt adekvat beskrivning, anför
departementschefen, och syftar på de tillfällen i augusti 1970 och i
december 1972 då regeringen beslutade att prisregleringslagen skulle

1* Riksdagen 1973. 5 sami. Nr 20

FiU 1973:20

tillämpas och att prisstopp av viss omfattning skulle införas. Besluten om
prisreglering godkändes i båda fallen av riksdagen. De förslag som läggs
fram i propositionen innebär att lagens formulering närmare anpassas till
den praxis som sålunda redan godtagits av riksdagen.

Huvudtanken i den promemoria som ligger till grund för propositionen
(DsH 1972:4) är att en till både tiden och omfattningen
begränsad prisreglering kan vara värdefull som ett instrument i stabiliseringspolitiken.
Flera skäl anförs för denna ståndpunkt. Sålunda kan
prisstegringarna genom en reglering stoppas med omedelbar verkan, och
därmed skapas en tidsfrist för valet av de ekonomisk-politiska medel som
kan behöva sättas in mot de bakomliggande orsakerna till prishöjningarna.
En temporär reglering kan också på längre sikt verka dämpande
på prisutvecklingen genom att dels begränsa eventuella kompensationskrav
i kommande löneförhandlingar, dels påverka förväntningar om
fortsatt prisstegring. Särskilt påvisas i promemorian fördelarna med att på
ett tidigt stadium i en konjunkturuppgång ingripa mot prisstegringstendenser
inom enskilda branscher eller varuområden. Ett sådant tidigt
ingripande kan begränsa risken för spridning av prishöjningar och bryta
förväntningarna om fortsatt prisstegring. Det betonas i promemorian att
diskussionen gäller prisreglering som ett led i stabiliseringspolitiken. Det
framhålls att prisregleringar i allmänhet är verkningslösa och t. o. m. kan
vara olämpliga, när den bakomliggande kostnadsutvecklingen inte sammanhänger
med rubbningar i den samhällsekonomiska balansen.

Departementschefen delar uppfattningen att en både till tiden och
omfattningen begränsad prisreglering i vissa situationer kan vara lämplig
som ett led i stabiliseringspolitiken.

Det görs i vissa avstyrkande yttranden över promemorian gällande att
den föreslagna uppmjukningen av förutsättningarna för lagens tillämpning
strider mot den svenska grundsynen på samhällets verksamhet i fråga
om prisbildningen, nämligen att konkurrensfrämjande åtgärder och
prisövervakning är effektivare än direkt reglering. Dessa invändningar
finner departementschefen inte berättigade. När tanken på prisreglering
avvisats i olika sammanhang under efterkrigstiden, har frågan gällt en
permanent priskontroll av den typ som fanns under kriget och åren
närmast därefter. Vad frågan nu gäller är prisregleringar av en annan typ,
nämligen kortvariga ingrepp i prismekanismen som ett instrument i
stabiliseringspolitiken. Det finns ingenting som tyder på att sådana
ingrepp skulle medföra olägenheter av det slag som kan följa av en mera
permanent priskontroll. Inte heller står de i motsättning till strävandena
att främja en sund och effektiv konkurrens i näringslivet. Detta arbete
bör även framgent bedrivas med all möjlig kraft.

Vad som nu anförts, heter det i propositionen, förutsätter naturligtvis
att prisreglering liksom hittills tillgrips endast i undantagsfall. Departementschefen
instämmer således i de remissuttalanden som understryker
att även den typ av prisreglering som här diskuteras bör tillämpas mycket
restriktivt.

Det är klart, heter det vidare i propositionen, att också prisregleringar

FiU 1973:20

av detta slag kan ha vissa nackdelar. Vid remissbehandlingen har bl. a.
anförts att en utvidgad möjlighet till prisreglering i vissa lägen kan skapa
förväntningar om att reglering skall införas och därigenom i och för sig
driva upp takten i prisstegringen. Det kan inte bestridas att sådana risker
finns. Deras betydelse bör dock inte överdrivas, eftersom de prisreglerande
åtgärderna kan ges retroaktiv verkan. Riskerna är inte så allvarliga, att
man på grund av dem bör avstå från att skaffa möjligheter för samhället
att använda prisreglering för att motverka en inflatorisk utveckling.

Vad gäller formerna för sådana prisingrepp som här diskuteras, anför
departementschefen att i första hand torde komma i fråga kortvariga
prisstopp inom ett eller flera varu- eller tjänsteområden.

Regler om prisstopp finns redan i prisregleringslagen och någon
anledning att nu ändra dem finns inte. Den andra huvudform för
prisreglering som lagen medger, fastställande av högstpris, torde sällan bli
aktuell vid kortvariga regleringar. Inte heller i fråga om denna regleringsform
finns något behov av lagändring i detta sammanhang. Lagen
innehåller också bestämmelser om kompletterande regleringsåtgärder,
såsom etableringskontroll, tvångskartellisering m. m. Det ligger i sakens
natur att åtgärder av denna typ inte är avsedda att tillämpas vid de
begränsade prisregleringar det här gäller. Departementschefen anser det
dock inte nödvändigt eller lämpligt att formellt göra undantag för dem.
Detta skulle nämligen innebära att olika förutsättningar fick ställas upp
för skilda typer av regleringsåtgärder. Av samma anledning utesluter den
utvidgade fullmakt för Kungl. Majit som här föreslås inte att ingrepp kan
ske även på andra varu- eller tjänsteområden än sådana där prisutvecklingen
föranlett förordnandet om tillämpning av lagen. Visar den
iakttagna prisutvecklingen att det finns behov av att ingripa även på
andra områden bör så kunna ske. Det bör liksom hittills ankomma på
Kungl. Majit att, när lagen över huvud taget är tillämplig, bestämma
vilken av de i lagen angivna åtgärderna som skall väljas. 1 propositionen
erinras om att riksdagen alltid får tillfälle att inom kort tid granska
vidtagna åtgärder.

I vissa fall kan det vara lämpligt och tillräckligt att använda mindre
ingripande åtgärder än de som lagen nu medger. 1 promemorian föreslås
därför att lagen kompletteras med regler om två nya former för
prisingrepp. Den ena innebär att prismyndigheten kan träffa straffsanktionerade
överenskommelser med företagare om vilket pris som skall
tillämpas, den andra att föreskrift kan ges om att prishöjning inte får
vidtas, förrän viss tid efter det att den anmälts till myndighet.

I anledning av att konjunkturinstitutet anfört att de två nya formerna
för prisingrepp (§ 3 a och 3 b) inte bör utnyttjas för att successivt skärpa
en prisreglering — eftersom detta skulle kunna påskynda en pågående
inflatorisk utveckling — instämmer departementschefen i att vissa risker
av detta slag kan finnas och bör beaktas vid tillämpningen. Däremot anser
han det inte lämpligt att på det sätt som institutet föreslår formellt
inskränka möjligheterna att använda vissa regleringsformer.

Lagförslaget innebär också att nuvarande regler om skyldighet att vid

FiU1973:20

brott mot lagen utge värdet av avtalat eller uppburet vederlag jämkas i
enlighet med ett förslag som lagts fram i promemorian. Detta förslag har
inte föranlett någon erinran från remissinstanserna.

Motionerna

1 detta sammanhang har utskottet behandlat följande i anledning av
propositionen väckta motioner

1973:1652 av herr Hovhammar m. fl. (m, c, fp) vari hemställs att
rikdagen

1. måtte avslå propositionen 1973:58, i vad den avser ändring i
prisregleringslagen,

2. hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag angående
inflationens orsak och verkan samt åtgärder för att begränsa densamma,

1973:1655 av herr Löfgren m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen

1. avslår propositionen 1973:58, i vad den avser ändring i prisregleringslagen,
samt

2. hos Kungl. Maj:t begär att en utredning om inflationsbekämpande
åtgärder tillsätts skyndsamt,

1973:1656 av herr Magnusson i Borås (m) vari hemställs

att riksdagen avslår Kungl. Maj.ts förslag till lag om ändring i lagen om
allmän prisreglering (1956:236),

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer att Kungl. Maj:t
måtte tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift att överse de
ekonomisk-politiska metoderna för att bemästra inflationen samt i
samband därmed överse gällande prisregleringslag,

1973:1657 av herr Regnéll m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen
beslutar

A. att avvisa förslaget i propositionen 1973:58 med förslag till lag om
ändring i allmänna prisregleringslagen (1956:236),

B. att för sin del antaga ett motionen bifogat förslag till lag om
ändring i allmänna prisregleringslagen, samt

1973:1659 av herrar Sjönell (c) och Nilsson i Tvärålund (c) vari
hemställs att riksdagen vid behandlingen av proposition 1973:58 beslutar,
att i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala nödvändigheten av en restriktiv
användning av prisreglering som stabiliseringspolitiskt instrument i
enlighet med vad som har anförts i motionen.

Det vid motionen 1973:1657 fogade lagförslaget är av följande
lydelse:

Förslag till

Lag om ändring i allmänna prisregleringslagen (1956:236)

Härigenom förordnas i fråga om allmänna prisregleringslagen
(1956:236),

att 1 § skall ha nedan angivna lydelse.

FiU 1973:20

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Kommer riket i krig, skola förordnandet av Konungen

upphävas.

Har av annan orsak uppkommit
betydande fara för allvarlig stegring
av allmänna prisläget inom
riket, äger Konungen förordna att
vad i 2-9 §§ stadgas, helt eller
delvis, skall under viss tid, högst
ett år varje gång, äga tillämpning.
Förordnandet skall inom en månad
i fall som nu avses.

Har av annan orsak uppkommit
betydande fara för allvarlig stegring
av allmänna prisläget inom
riket, äger Konungen förordna att
vad i 2—9 §§ stadgas, helt eller
delvis, skall under viss tid, högst
ett år varje gång, äga tillämpning.
Har inom riket på viktigare varueller
tjänsteområde uppkommit
betydande fara för allvarlig prisstegring,
äger Konungen på motsvarande
sätt förordna, att på dessa
områden vad i 2-9 §§ stadgas,
helt eller delvis, skall äga tillämpning.
Förordnandet skall inom en
månad i fall som nu avses.

Under tid, då bestämmelserna i 2-9 §§ äger tillämpning, skola även
däremot svarande stadganden i 10—22 §§ tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1973.

1 motionen 1973:1652 av herr Hovhammar m. fl. (m, c, fp) framhålls
de negativa effekter som ofta följer med prisregleringar. Det föreligger
sålunda stor risk för att en prisreglering snedvrider konkurrensförhållandena.
Prisstopp medför också stor risk för att varusortimentet minskas
genom att företagen tvingas sluta tillverka och sälja produkter med dålig
lönsamhet som inte kan kompenseras med prishöjningar. Detta medför i
sin tur att konsumenternas valmöjligheter begränsas. Levnadskostnaderna
kan till och med stiga av denna anledning.

Motionärerna understryker de stora riskerna ur rättssäkerhetssynpunkt
och de orättvisor som de menar alltid måste följa av administrativa
ingrepp i företagens interna angelägenheter. En prisreglering för vissa
varugrupper leder vidare till att företagen inte alltid kan genomföra de
prissänkningar som under normala förhållanden skulle ske. Prisreglering
får således den konsekvensen att prisrörligheten minskar och detta gäller
både prishöjningar och prisminskningar.

Motionärerna understryker att de ovan relaterade nackdelarna med
prisreglering främst är giltiga om regleringen är långvarig. Men även
kortvariga prisregleringar kan få negativa bieffekter om de tillämpas ofta
och således får utgöra ett normalt inslag i den ekonomiska politiken.

Från allmän rättssäkerhetssynpunkt torde de två §§ 3 a och 3 b vara

FiU 1973:20

tveksamma samtidigt som arbetsbördan för berörda företag kommer att
öka.

Inflationen är emellertid brännande. Eftersom inflationen, dess orsak
och verkan samt åtgärder för att begränsa densamma inte har ingående
analyserats på åtskilliga år, anser motionärerna att en statlig utredning
skall tillsättas med syfte att göra en sådan undersökning på grundval av
dagens situation.

I motionen 1973:1655 av herr Löfgren m. fl. (fp) anförs att
prisstegringarna i Sverige de senaste åren varit häftigare än någon gång
sedan Koreakriget. Man kan gå endera av två vägar för att bekämpa
prisstegringarna, konkurrensvägen eller regleringsvägen. Den senare är
behäftad med stora nackdelar. Fri och effektiv konkurrens i förening
med ekonomisk-politiska åtgärder är att föredra. Motionärerna yrkar
därför avslag på propositionen.

Det tycks råda bred enighet bland löntagarna om att det behövs mer
beslutsamma åtgärder än hittills för att komma till rätta med inflationen
och dess skadeverkningar. Motionärerna anser det angeläget att en
skyndsam och stor inflationsutredning kommer till stånd. Ett sådant
större sammanhang är också rätta platsen för att överväga ev. mindre
justeringar i den gällande prisregleringslagen.

1 sammanhanget hänvisas också till en begäran av herr Helén m. fl. (fp)
i motionen 1973:1470 om översyn av den svenska konkurrenslagstiftningen.

Motionärerna sammanfattar sin uppfattning på följande sätt:

1. Prisstegringar bör bekämpas med andra medel än osäkra, tvivelaktiga
och tillfälliga regleringar som inte angriper grundorsakerna.

2. I likhet med bl. a. NO, KF och LRF avvisar vi förslaget om
ändringar i prisregleringslagen.

3. I stället begär vi en parlamentarisk utredning med företrädare för
arbetsmarknadens parter, som skyndsamt skall ta itu med inflationen och
dess skadeverkningar.

I motionen 1973:1656 av herr Magnusson i Borås (m) anförs att nu
gällande prisregleringslag är en undantagslagstiftning avsedd för krissituationer.
Ingenting har, sedan lagen antogs av riksdagen 1956, inträffat som
föranleder en ändring av detta förhållande. Den departementspromemoria,
som ligger till grund för propositionen om ändring av prisregleringslagen,
har från det stora flertalet remissinstanser utsatts för mycket
skarp kritik. Mot denna bakgrund anser motionären det inte möjligt att
tillstyrka förslaget i proposition nr 58 om ändring i prisregleringslagen.

Däremot anser han att dessa frågor bör göras till föremål för en allsidig
utredning. Utredningen bör ha som huvuduppgift att studera inflationens
orsaker och lämpliga metoder att bemästra penningvärdeförsämringen.
Den bör också få i uppdrag att överse prisregleringslagen och dess
tillämpning.

I motionen 1973:1657 av herr Regnéll m. fl. (m) anförs att de i
propositionen föreslagna ändringarna av 1956 års prisregleringslag kom -

FiU 1973:20

mer att leda till att lagen helt ändrar karaktär. De föreslagna lagändringarna
går mycket längre än till en anpassning av lagtexten till den

lagtillämpning, som riksdagen har bifallit. Kungl. Maj:ts rätt att tillgripa
prisstopp blir utomordentligt vidsträckt och kommer i realiteten knappast
att vara underkastad annan begränsning än vad som kan följa av

riksdagens prövning. Att medge regeringen en så vidsträckt rätt att

ingripa i prisbildningen genom prisreglerande åtgärder under fredstid
strider, enligt motionärernas uppfattning, mot de grundläggande principerna
om näringsfrihet och fri konkurrens, som är grunden för den
svenska ekonomin.

Motionärerna anser sig emellertid inte kunna generellt förkasta
prisstopp som ett ekonomisk-politiskt instrument. Moderata samlingspartiet
har dels 1970 och dels i år i riksdagen funnit ett tillstyrkande av
de av regeringen företagna prisreglerande åtgärderna ofrånkomligt.
Prisregleringar skall emellertid även fortsättningsvis vara krisinstrument,
som inte tillgrips under normala förhållanden. För att kunna tillämpas
skall lagen även fortsättningsvis förutsätta ”betydande fara för allvarlig
stegring av det allmänna prisläget inom riket”.

I enlighet med tidigare ställningstaganden i riksdagen anser motionärerna
emellertid att situationer kan uppkomma, då prisingripanden på
begränsade varu- eller tjänsteområden kan vara motiverade. De finner det
rimligt att ett tillägg görs till prisregleringslagen, som klart medger denna
möjlighet. Det bör emellertid markeras, att även sådana begränsade
prisingripanden måste ses som extraordinära åtgärder, avsedda endast för
krissituationer. Detta kan ske genom att formuleringen får en med det
allmänna prisstoppsfallet parallell formulering.

Det bör även betonas, att prisstegringar som är en direkt följd av avtal
mellan arbetsmarknadens parter eller liknande typer av avtal inte kan
motivera en tillämpning av prisregleringslagen varken totalt eller på
enskilda sektorer. Det bör också fastslås, att prisstopp inte bör tillgripas
mot prishöjningar, som är direkt orsakade av t. ex. prishöjningar på de
internationella råvarumarknaderna.

Konstruktionen med överenskommelse om högstapris förefaller
motionärerna att vara en helt onödig utbyggnad av förefintliga bestämmelser.
Någon anledning för ett företag att ingå en sådan överenskommelse
torde inte föreligga, om det inte kan befaras att myndigheterna i annat
fall tillgriper prisstopp eller förordnar om högstapris. Föreligger den
situationen att prisregleringslagen är tillämplig och vederbörande myndighet
bedömer ett förordnande om högstapris lämpligt, skall ett sådant
förordnande utfärdas. Bedöms det däremot inte såsom lämpligt att
förordna om högstapris, finns det ingen anledning att skapa ett system
enligt vilket ”någon” förmås att göra utfästelser om högsta pris.

Vad slutligen gäller förslaget om skyldighet att anmäla prishöjning i
viss tid innan sådan träder i kraft, kan motionärerna heller inte se att en
sådan bestämmelse skulle vara ändamålsenlig. Risken är i stället stor att
ett förordnande om sådan anmälningsplikt tas som signal för kommande
prisstopp och därigenom utlöser eller påskyndar en inflatorisk utveckling.

FiU 1973:20

I motionen 1973:1659 av herrar Sjönell (c) och Nilsson i Tvärålund
(c) anges syftet med den föreslagna förändringen vara att göra prisregleringen
mera användbar som instrument i stabiliseringspolitiken. I
propositionen betonas särskilt angelägenheten av att kunna ingripa mot
prisstegringstendenser inom enskilda branscher eller varuområden i ett
tidigt skede av en konjunkturuppgång för att på det sättet hindra att
prisstegringarna sprider sig till ett större område. Även om det här således
rör sig om en annan typ av prisreglering än den s. a. s. traditionella, finns
det enligt motionärernas uppfattning anledning framhålla de risker för
snedvridningseffekter, som alltid följer med regleringar av detta slag.
Även ett kortvarigt prisstopp på ett begränsat område kan således
negativt påverka bl. a. konkurrensförhållanden och varusortiment. Dessa
förhållanden talar för att prisregleringsinstrumentet även i fortsättningen
används mycket restriktivt.

Yttrande

Näringsutskottet, som beretts tillfälle yttra sig över de i propositionen
föreslagna nya formerna för kontroll över företagens prispolitik m. m.
samt därtill hörande motioner, har i sitt yttrande (NU 1973:2 y, se bilaga
1) ingen erinran mot den föreslagna ändringen i lagen. De nya instrument
för prisreglering som införs ger möjlighet att ingripa mot prisstegringar på
ett mera nyanserat sätt än som nu kan ske. Detta bedömer utskottet som
värdefullt. Utskottet understryker vikten av att vid tillämpning av
regleringsåtgärderna företagen inte i onödan belastas med administrativa
svårigheter.

Till yttrandet har fogats två avvikande meningar, den ena (fp, m)
innebärande tillstyrkan av motionen 1973:1657 och den andra (c)
innebärande tillstyrkan av motionen 1973:1659.

Utskottet

Rimlig prisstabilitet har av statsmakterna angetts vara ett av de
centrala målen för den ekonomiska politiken. En rad ekonomisk-politiska
medel kommer till användning för att åstadkomma den åsyftade
stabiliteten: näringspolitik i strikt mening, aktiv konjunkturpolitik,
arbetsmarknadspolitik, finanspolitik osv. På prisområdet är huvudlinjen
konkurrensfrämjande åtgärder, prisövervakning och konsumentpolitiska
åtgärder.

Prisregleringslagen är en beredskapslag. Den är i fredstid tillämplig
endast efter särskilt förordnande av Kungl. Maj:t. Sådant förordnande
skall inom viss tid underställas riksdagen för godkännande.

Kungl. Maj:t har förordnat om tillämpning av lagen vid två tillfällen,
nämligen i augusti 1970 och i december 1972. Vid det förra tillfället
infördes med stöd av lagen först prisstopp på livsmedel och senare
allmänt prisstopp. Detta mjukades efter hand upp och tillämpningen av
lagen upphörde vid årsskiftet 1971—72. Nu gällande prisreglering avser

FiU 1973:20

vissa livsmedel. Tillämpningen av lagen har vid båda tillfällena godkänts
av riksdagen genom enhälliga beslut (BaU 1970:75, FiU 1973:2).

Utskottet övergår nu till att behandla förslaget till lagändring i
propositionen samt de i motioner väckta yrkandena.

I motionerna 1652, 1655 och 1656 yrkas avslag på förslaget i
propositionen om ändring i allmänna prisregleringslagen. Motionärerna
vill hänskjuta frågorna till en utredning om inflationens problem.

Utskottet har haft anledning behandla frågor om prisstegringarnas
orsaker och åtgärder för att motverka dem upprepade gånger i sammanhang
med den allmänna ekonomiska politiken, senast i FiU 1973:1 (s. 15
ff). Riksdagen har därvid på utskottets hemställan avvisat förslag om att
basera åtgärder mot prisstegringar på de premisser som anförs i motionen
1655. Allmän enighet synes för övrigt i det sammanhanget ha rått om att
man bör eftersträva en balanserad användning av olika ekonomiskpolitiska
medel. Propositionens förslag är ett steg i denna riktning. Till
mer övergripande frågor inom stabiliseringspolitiken har utskottet anledning
återkomma senare under sessionen.

Utskottet avstyrker med hänvisning till vad som nu anförts motionerna
1652, 1655 och 1656 i vad avser utredning om åtgärder mot
inflationen.

I det föregående har utskottet poängterat betydelsen av att samhället
förfogar över ett brett register av åtgärder för att motverka prisstegringarna.
En mer flexibel användning av prisreglering som instrument kan
därvid inte undgå att bli föremål för intresse. Även i en rad andra länder
har på senare år skilda former av prisreglering kommit till användning för
att komplettera andra ekonomisk-politiska åtgärder för att hejda eller
motverka snabba prisstegringar. 1 en OECD-rapport sammanfattas erfarenheterna
härav så, att prisreglering i ett stort antal fall kommit att
utgöra ett nyttigt bidrag till antiinflationspolitiken.

Utskottet kan mot bakgrund av det anförda inte se något skäl att
uppskjuta ett ställningstagande till propositionen i avvaktan på en
utredning om åtgärder mot inflationen. Yrkandena om avslag på
propositionen, som med denna motivering ställs i motionerna 1652, 1655
och 1656, bör sålunda avvisas av riksdagen.

Även i motionen 1657 yrkas avslag på den i propositionen föreslagna
lagändringen. Motionärerna anser dock i enlighet med tidigare ställningstaganden
i riksdagen att situationer kan uppkomma då prisingripanden på
även begränsade varu- eller tjänsteområden kan vara motiverade. De
finner det rimligt att tillägg görs i prisregleringslagen som medger
detta, men vill att det av formuleringen skall framgå att sådana
prisingripanden är att se som extraordinära åtgärder. I sitt förslag till
lagtext föreslår motionärerna en med nuvarande lagtext parallell formulering
av villkoret för tilläggets ikraftsättande, nämligen att betydande fara
för allvarlig prisstegring skall ha uppkommit på området ifråga. Motionärerna
yrkar vidare avslag i fråga om de nya former för kontroll av
företagens prispolitik som föreslås i propositionen (3 a och 3 b §§).

FiU 1973:20

Vad först gäller huruvida betydande fara eller endast fara för allvarlig
stegring av prisläget skall utgöra grund för att sätta prisregleringslagen i
kraft i de lägen varom nu är fråga, kan utskottet inte finna skillnaden
vara särskilt stor. Innebörden i förslaget i propositionen är ju att man
skall kunna ingripa på ett så tidigt stadium att faran visserligen är
uppenbar, men kanske ännu inte påvisbar. Graden av fara är sålunda i
första hand en fråga om den bedömning man har av prisutvecklingen
framöver i tiden. Det bör erinras om att Kungl. Majit varje gång lagen
sätts i kraft inom kort tid måste begära riksdagens godkännande härav.
Som hittills kommer därför riksdagen att få ta ställning till om tillräckliga
motiv förelegat att tillämpa prisreglering. Med det anförda tillstyrker
utskottet att lagen på denna punkt ändras i enlighet med förslaget i
propositionen.

Vad därefter angår frågan huruvida fara för allvarlig prisstegring jämväl
på viktigare varu- eller tjänsteområde bör utgöra tillräcklig grund för att
sätta lagen i kraft tillstyrker utskottet att lagen ändras så att denna
möjlighet uttryckligen medges. Detta vill även motionärerna i motionen
1657. Förutom att de även i detta fall önskar att betydande fara för
allvarlig prisstegring skall föreligga vill de emellertid att det av lagtexten
klart skall framgå att de prisreglerande åtgärderna endast får omfatta
området eller områdena ifråga.

Utskottet finner det uppenbart att det i fall varom nu är fråga inte
finns anledning tillämpa prisregleringen på annat område än där fara för
prisstegring föreligger. Däremot kan prisregleringen när lagen är i kraft i
vissa lägen behöva utvidgas till att omfatta fler områden än det eller de
som inledningsvis framstod som ledande i en befarad prisstegringsvåg.
Som redovisas i propositionen syftar lagändringen bl. a. till att i
stabiliseringspolitiskt syfte på ett tidigt stadium i en konjunkturuppgång
kunna ingripa mot prisstegringstendenser inom enskilda branscher eller
varuområden och på så sätt begränsa risken för spridning av prishöjningar
samt bryta förväntningarna om fortsatt prisstegring. I ett sådant förlopp
kan självfallet även annat område än det primärt berörda erfordra
ingripande. Det synes inte vara nödvändigt att en utvidgning av
prisregleringen i dessa situationer skall kräva ett nytt förordnande om
tillämpning av lagen och därmed ny hänvändelse till riksdagen.

Med vad som anförts i det föregående avstyrker utskottet i motionen
1657 föreslagen ändring av prisregleringslagen och tillstyrker den i
propositionen föreslagna ändringen i 1 §. Utskottet har härvid utgått från
att det förordade förslaget till lagändring täcker också en situation, där
fara för allvarlig stegring av det allmänna prisläget föreligger utan att
faran direkt kan hänföras till visst varu- eller tjänsteområde.

I motionen 1657 yrkas avslag även på de föreslagna 3 a och 3 b §§.
Utskottet vill mot bakgrund av vad som anförs i motionen erinra om att
ingendera av de föreslagna åtgärderna för att påverka företagens
prissättning kan komma ifråga med mindre än att prisregleringslagen satts
i kraft. Utskottet ser det som en fördel att i så fall även smidigare former
för regleringen än exempelvis prisstopp kan komma i fråga. Att lagen

FiU 1973:20

kompletteras på detta sätt är till fördel såväl för konsumenter som för
företag. Näringsutskottet har i sitt yttrande av motsvarande skäl som de
nu anförda tillstyrkt ändringarna i lagen. Det kan i sammanhanget erinras
om att överenskommelser träffades mellan pris- och kartellnämnden och
branschorganisationerna i form av bl. a. högsta medgivna marginaltillägg
på grund av avtal om nya löner, i samband med att prisregleringslagen var
i kraft under perioden 1970—71.

Utskottet tillstyrker att lagen kompletteras med de i propositionen
föreslagna 3 a och 3 b §§.

Inte heller mot de föreslagna ändringarna i 10, 17 och 20 §§ har
utskottet något att erinra.

I motionen 1659 hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttalar nödvändigheten av en restriktiv användning av prisreglering som
stabiliseringspolitiskt instrument. Vad som begärs i motionen finner
utskottet stå i samklang med vad som anförs i propositionen. Där
förutsätter departementschefen att prisreglering liksom hittills tillgrips
endast i undantagsfall och instämmer i de remissuttalanden som
understryker att även den typ av prisreglering som där diskuteras,
nämligen kortvariga ingrepp i prismekanismen som ett instrument i
stabiliseringspolitiken, bör tillämpas mycket restriktivt.

Utskottet hemställer

1. att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med
avslag på motionerna 1973:1652, 1655 och 1656 samtliga
såvitt nu är i fråga och 1973:1657 antar vid propositionen
1973:58 fogat förslag till lag om ändring i allmänna prisregleringslagen
(1956:236),

2. att riksdagen avslår motionerna 1973:1652, 1655 och 1656
såvitt avser utredning om inflationsbekämpande åtgärder,

3. att motionen 1973:1659 ej föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 12 april 1973

På finansutskottets vägnar
SVEN EKSTRÖM

Närvarande vid beslutet: herrar Ekström (s), Löfgren (fp), Kristiansson i
Harplinge (c), Knut Johansson i Stockholm (s), Franzén (s), Larsson i
Karlskoga (s), Möller (fp), Fågelsbo (c), Arne Pettersson i Malmö (s),
Brundin (m), fru Thorsson (s), herrar Gadd (s), Fridolfsson i Stockholm
(m) och Nilsson i Visby (s).

FiU 1973:20

Reservationer

1) beträffande ändring i prisregleringslagen av herrar Löfgren (fp),
Möller (fp), Brundin (m) och Fridolfsson i Stockholm (m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ”1 det”
och på s. 13 slutar med ”mycket restriktivt” bort ha följande lydelse:

Nu gällande lag är utformad som en beredskapslag. Den kan sättas i
kraft i krissituationer och vissa därmed jämförbara lägen med betydande
fara för allvarlig stegring av allmänna prisläget. I några andra situationer
får prisreglering inte tillgripas.

Dessa bestämmelser uttrycker att konkurrensfrämjande åtgärder ansetts
vara den väg samhället bör beträda på prisområdet. Utskottet kan
inte finna skäl att nu slå in på en annan väg. De principiella invändningar
som bl. a. KF anfört i sitt yttrande bör väga tungt. LRF konstaterar i sitt
yttrande att under normala förhållanden är ”varje priskontroll en
skenlösning som enbart angriper symptomen”.

Den promemoria som ligger till grund för de föreslagna lagändringarna
i propositionen kan inte sägas anföra bärande motiv för en ändring av
lagen. Som påtalas i konjunkturinstitutets yttrande har inte kunnat
påvisas att prisstopp skulle vara en effektiv metod att begränsa
prisstegringar. Sannolikt uppnår man endast att prisstegringarna skjuts
framåt i tiden.

Härtill kommer de i motionerna 1652, 1655, 1656 och 1657 påtalade
riskerna för sämre prisrörlighet nedåt, för minskat eller ändrat varusortiment
och snedvridning av produktionen. NO anför i sitt remissyttrande
över utredningspromemorian att ”man inte av och till kan införa
prisstopp och andra former av prisreglering utan att prisrelationerna
snedvrides och näringslivet anpassar sina åtgärder till de ändrade villkoren
för företagande”. Dessa problem, vilka utan närmare analys förts åt sidan
i utredningen och i propositionen, måste enligt utskottets mening bli
föremål för en noggrann bedömning innan en utvidgning av nuvarande
möjligheter att tillgripa prisreglering kan tas upp till seriös prövning.

Med hänvisning till det anförda och till de utförliga motiveringarna i
motionerna avstyrker utskottet den i propositionen 1973:58 förordade
ändringen av lagen.

Någon anledning att nu ta ställning till det i motionen 1657 framlagda
förslaget till lagändring finns enligt utskottets mening inte. I motionen
pekas på ytterligare svagheter i det i propositionen framlagda förslaget till
lagändring och på de vida befogenheter som lagändringen skulle ge Kungl.
Maj:t. Enligt utskottets mening bör emellertid, innan frågorna närmare
penetrerats, ingen uppmjukning av nuvarande lag ske. De i motionen
1657 anförda synpunkterna bör bedömas i det vidare sammanhang som
utskottet förordar, nämligen en parlamentarisk utredning för att se över
metoderna att bemästra inflationen.

Med vad utskottet anfört i det föregående bör också motionen 1659
anses vara besvarad.

FiU 1973:20

dels utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. att riksdagen

a) med bifall till motionerna 1973:1652, 1655, 1656 och
1657, samtliga såvitt nu är i fråga, avslår propositionen
1973:58 i vad den avser ändring i allmänna prisregleringslagen
(1956:236),

b) avslår motionen 1973:1657 i vad avser ändring i prisregleringslagen,

2) beträffande utredning om inflationen av herrar Löfgren (fp), Möller
(fp), Brundin (m) och Fridolfsson i Stockholm (m) som anser att

dels den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med
”Utskottet har” och slutar med ”mot inflationen” bort ha följande lydelse:

Utskottet avstyrker sålunda lagändringen. Att söka lösa inflationens
problem med vidgade möjligheter till prisreglering är att angripa
problemet med felaktiga metoder.

Däremot är det som anförts i motionerna 1652, 1655 och 1656 högst
angeläget att inflationens problem angrips med ökad kraft. Prisstegringarna
i vårt land tenderar att bli allt snabbare och fortsätta även i tider av
konjunkturavmattning. Flera löntagarorganisationer, bl. a. TCO, yrkar i
sina yttranden över promemorian på att en utredning om inflationen
tillsätts. Några punkter som en utredning särskilt bör studera redovisades
i motionen 1973:982, som utskottet behandlat i annat sammanhang. En
uppgift som också bör ankomma på den förordade utredningen är att
penetrera ett mer genomarbetat underlag som belyser prisregleringens
effekt på prisutvecklingen på längre sikt, på varusortiment, på prisrörligheten
osv. samt föreslå eventuellt erforderliga smärre justeringar i nu
gällande prisregleringslag.

dels utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. att riksdagen med bifall till motionerna 1973:1652, 1655 och
1656, samtliga såvitt nu är i fråga, hemställer hos Kungl.
Maj:t att en parlamentarisk utredning snarast tillsätts med
uppgift att se över metoderna för att bemästra inflationen
och i samband därmed föreslå eventuellt erforderliga smärre
justeringar i gällande prisregleringslag,

Näringsutskottets yttrande nr 2 år 1973

Bilaga 1

FiU 1973:20

Nr 2 y

Näringsutskottets yttrande över propositionen 1973: 58 med förslag
till lag om ändring i allmänna prisregleringslagen (1956: 236), m. m.,
i viss del jämte motioner.

Till finansutskottet

Genom beslut den 27 mars 1973 har finansutskottet berett näringsutskottet
tillfälle att avge yttrande över dels propositionen 1973: 58 med
förslag till lag om ändring i allmänna prisregleringslagen (1956: 236),
m. m., såvitt gäller däri föreslagna nya (örmer för kontroll över företagens
prispolitik m. m., dels motioner i ämnet.

Med anledning härav får näringsutskottet anföra följande.

Förslaget till ändring i allmänna prisregleringslagen går ut på dels att
nu angivna förutsättningar för tillämpning av lagen skall jämkas, dels
att möjlighet skall införas till två nya former för prisingrepp. Den ena
av dessa innebär att prismyndigheten kan träffa straffsanktionerade
överenskommelser med företagare om högsta pris som skall tillämpas,
den andra att föreskrift kan ges om att prishöjning inte får vidtas förrän
viss tid efter det att den anmälts till myndighet.

I tre motioner — 1973: 1652 av herr Hovhammar m. fl. (m, c, fp),
1973: 1655 av herr Löfgren m. fl. (fp) och 1973: 1656 av herr Magnusson
i Borås (m) — avvisas förslaget till ändring i allmänna prisregleringslagen.
Så sker även i motionen 1973: 1657 av herr Regnéll m. fl.
(m), där i stället en mera begränsad jämkning av förutsättningarna för
tillämpning av lagen föreslås. I motionen 1973: 1659 av herrar Sjönell
(c) och Nilsson i Tvärålund (c) begärs ett uttalande av riksdagen om
restriktiv användning av prisreglering som stabiliseringspolitiskt instrument.

Utskottet delar uppfattningen att begränsad prisreglering i ökad utsträckning
bör kunna användas som ett led i stabiliseringspolitiken. Redogörelsen
i propositionen för verkningarna på konkurrensförhållandena
och på varusortimentet i produktion och handel av prisstoppet 1970—
1971 är enligt utskottets mening ägnad att undanröja farhågor för att en
prisreglering — även om den tillämpas restriktivt — måste få snedvridande
effekter. Utskottet har ingen erinran mot den föreslagna ändringen
i allmänna prisregleringslagen. De nya instrument för prisreglering
som införs ger möjlighet att ingripa mot prisstegringar på ett mera
nyanserat sätt än som nu kan ske. Detta bedömer utskottet som värdefullt.

FiU 1973:20

Utskottet vill understryka vad som sägs i propositionen om att det
vid tillämpning av regleringsåtgärderna skall tillses att företagen inte i
onödan belastas med administrativa svårigheter.

Motionerna föranleder inte något annat uttalande från utskottets sida
än som innefattas i del sagda.

Stockholm den 3 april 1973

På näringsutskottets vägnar
INGVAR SVANBERG

Närvarande: herrar Svanberg (s), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge
(c), Bengtsson i Landskrona (s), Andersson i Örebro (fp), Haglund (s),
Andersson i Storfors (s), Gustafsson i Byske (c), Blomkvist (s), Sjönell
(c), Wååg (s), Hovhammar (m), Svensson i Malmö (vpk), Rydén (fp)
och fru Hansson (s).

Avvikande meningar

1. av herrar Regnéll (m), Andersson i Örero (fp), Hovhammar (m) och
Rydén (fp), som anser att det avsnitt i yttrandet som börjar med ”Utskottet
delar uppfattningen” och slutar med ”i det sagda” bort utbytas
mot ett stycke av följande lydelse:

Utskottet delar den i motionerna 1973: 1652 och 1973: 1655—1657
uttryckta uppfattningen att en ökad användning av prisreglering som ett
led i stabiliseringspolitiken inte är motiverad. Följaktligen avstyrker utskottet
propositionens förslag till ändring i allmänna prisregleringslagen.
Den enda ändring i lagen som enligt utskottets mening är motiverad
är att förutsättningarna för tillämpning av lagen formuleras på
ett sätt som ter sig mera adekvat med hänsyn till den praxis som riksdagen
har godtagit. Utskottet tillstyrker det förslag härom som framförs
i motionen 1973: 1657.

2. av herrar Börjesson i Glömminge (c), Gustafsson i Byske (c) och
Sjönell (c), som anser att det avsnitt i yttrandet som börjar med ”Utskottet
delar uppfattningen” och slutar med ”i det sagda” bort utbytas
mot ett stycke av följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen att de nuvarande bestämmelserna om
prisreglering bör jämkas och kompletteras så att möjlighet skapas att
ingripa mot prisstegringar på ett mera nyanserat sätt än som nu kan
ske. Med instämmande i motionen 1973: 1659 vill utskottet emellertid

FiU 1973:20

framhålla att det är viktigt att stor restriktivitet iakttas i fråga om användning
av prisreglering som ett stabiliseringspolitiskt instrument. Utskottet
vill också understryka vad som sägs i propositionen om att det
vid tillämpning av regleringsåtgärderna skall tillses att företagen inte
i onödan belastas med administrativa svårigheter.