Socialutskottets betänkande nr 9 år 1972

SoU 1972:9

Nr 9

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner angående arbetsmiljön.

Motionerna

1) I motionen 1972:124 av herr Helén m. fl. (fp) har hemställts att
riksdagen hos Kungl. Majit anhåller

att en parlamentarisk utredning tillsätts med uppgift att studera
behovet av mer långsiktiga reformer på arbetsmiljöområdet och framlägga
förslag därom i enlighet med vad i motionen anförs,

att förslag snarast föreläggs riksdagen om införandet av statsbidrag i
syfte att stimulera investeringar i bättre arbetsmiljö enligt motsvarande
grunder som gäller för bidrag till vatten- och luftvårdande åtgärder inom
industrin,

att förslag föreläggs riksdagen om principbeslut rörande obligatorisk
företagshälsovård,

att frågan om inrättande av företagshälsovårdscentraler för betjänande
av mindre och medelstora företag utreds skyndsamt och att riksdagen
därefter föreläggs förslag i ämnet, samt

att riksdagen ger Kungl. Maj:t till känna vad som i motionen anförts
rörande de anställdas medbestämmande över företagshälsovården.

2) 1 motionen 1972:331 av herr Fälldin m. fl. (c) har hemställts

att riksdagen vid behandlingen av statsverkspropositionen bilaga 11,
H 12 Bidrag till miljövårdande åtgärder inom industrin m. m. beslutar
medge att stöd till åtgärder för bättre arbetsmiljöer inom industrin i fråga
om arbetslokaler, maskiner och andra arbetsanordningar får utgå efter
samma grunder som i övrigt gäller för anslaget och anvisar härför
erforderliga medel, samt

att riksdagen hemställer hos Kungl. Maj:t om utfärdande av erforderliga
tillämpningsföreskrifter.

3) I motionen 1972:332 av herr Fälldin m. fl. (c) har hemställts att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller

a) att arbetsmiljöutredningen genom vidgade direktiv ges i uppdrag att
utarbeta ett handlingsprogram utifrån en totalsyn på arbetsmiljön,

b) att arbetsmiljöutredningen utökas med parlamentariker,

c) att en målsättning för arbetsmiljön inom den statliga sektorn
utarbetas,

d) om utfärdande av sådana bestämmelser för statliga fonder och för
företagens investeringsfonder att arbetsmiljöfrågorna beaktas vid beviljande
av medel,

e) om medverkan från myndigheterna för att stimulera till upprättande
av saneringsplaner för arbetsmiljön inom företagen,

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 9

SoU 1972:9

f) att modellplaner för förbättring av arbetsmiljön upprättas, samt

g) om utredning av frågan om hur företagshälsovården skall lösas för
egenföretagare.

4) I motionen 1972:338 av herrar Werner i Malmö (m) och Komstedt
(m) har hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning
och förslag syftande till statsbidrag med maximalt 30 procent till
avlöning av läkare vid företag som enskilt eller i samverkan med andra
etablerar företagshälsovård, varvid förutsätts ekonomisk medverkan med
minst samma bidragssats från den fackliga rörelsen.

Motiveringen till yrkandet i motionen 1972:338 finns i motionen
1972:382.

5) I motionen 1972:465 av herr Bohman m. fl. (m) har hemställts att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att en utredning verkställs angående
orsakerna till sjukfrånvaron i arbetslivet, varvid särskilt de frågeställningar
som aktualiseras i motionen 1972:294 bör beaktas.

Motiveringen till yrkandet i motionen 1972:465 finns i motionen
1972:294.

6) 1 motionen 1972:469 av fru Hansson m. fl. (s) har hemställts att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att arbetsmiljöutredningen får tilläggsdirektiv
med uppdrag att behandla även frågan om att låta arbetarskyddslagen
omfatta allt skolarbete.

7) I motionen 1972:470 av herr Hermansson m. fl. (vpk) har hemställts
att riksdagen uttalar sig för

att företagshälsovården underställs landstingen och de landstingsfria
kommunernas huvudmannaskap samt ställs under de anställdas insyn och
kontroll,

att i avvaktan därpå statsmakternas och landstingens insyn i företagsläkarnas
verksamhet vidgas, att dessa åläggs skyldighet att upprätta
offentliga årsrapporter över sin verksamhet samt att skyldighet stipuleras
att anmäla yrkesskador på samma sätt som offentligt anställda läkare,

att utbildningen i arbetsmiljöfrågor väsentligen utökas och integreras i
den ordinarie läkarutbildningen.

8) I motionen 1972:1009 av herr Grebäck m. fl. (c) har hemställts att
riksdagen hos Kungl. Maj:t uttalar sig för att vissa företagsformer, varav
särskilt märks småföretagen som ännu inte omfattas av företagshälsovård,
blir föremål för pilotstudier eller utredning i syfte att för dessa företag
klarlägga företagshälsovårdens arbetsuppgifter, organisationsformer, personalbehov,
personalutbildning, kostnader och finansiering.

9) I motionen 1972:1011 av herr Hermansson m. fl. (vpk) har hemställts
att riksdagen med överlämnande av motionen till den pågående
arbetsmiljöutredningen uttalar sig för att förslag skyndsamt utarbetas och
föreläggs riksdagen för ställningstagande

dels om lägsta tolerabla hygieniska gränsvärden beträffande buller,
vibrationer, dammförekomster, partikelföroreningar, gaser och lösnings -

SoU 1972:9

medel m. m. i den utsträckning hittills vunna rön möjliggör fastställandet
av sådana gränsvärden samt om skyldighet att bevisa nya kemiska
produkters oskadlighet innan de införs i arbetslivet,

dels angående föreskrifter om regelbundna pauser vid arbete vid
löpande band och i kontinuerliga arbetsprocesser, högsta tillåtna hastighet
vid löpandebandsarbeten,

dels om introduktion av nyanställda i skyddsfrågor och om stärkt
ställning och ökade befogenheter för skyddsombuden samt att skyddsombuden
erhåller erforderlig utbildning i facklig regi vilken bekostas av
arbetarskyddsfonden och om inrättande av fackliga skyddsinspektörer,
dels om förbättrad statistikföring så att preliminär statistik över
olycksfall i arbete och yrkesskador publiceras en gång per halvår med
högst en månads fördröjning, varvid statistiken också bör medföra
redovisade åtgärder från arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen.

Arbetarskyddslagen m. m.

Bakgrund

Skyddslagstiftning till förmån för enskilda arbetstagare har funnits
länge. Till en början tog den särskilt sikte på kvinnor och barn. Sedan
1912, då den första arbetarskyddslagen kom till, har den tagit sikte på
alla arbetstagare sysselsatta inom industri och annan rörelse. År 1938
tillkallades särskilda sakkunniga för att verkställa en allmän översyn av
arbetarskyddslagstiftningen. De sakkunniga, som antog benämningen
1938 års arbetarskyddskommitté, lade fram ett preliminärt utkast till ny
arbetarskyddslag 1944. Sedan kommittén låtit remissbehandla utkastet
och överarbetat detsamma, avlämnade kommittén betänkande med förslag
till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete, m. m., i juni
1946 (SOU 1946:60). Efter remissbehandling och ytterligare överarbetning
inom socialdepartementet lade Kungl. Maj:t fram proposition med
förslag till arbetarskyddslag (prop. 1948:298). Förslaget antogs med vissa
ändringar, och ny arbetarskyddslag (1949:1) utfärdades. Kompletterande
bestämmelser utfärdades i arbetarskyddskungörelsen (1949:208). Författningsbestämmelserna
kompletterades med råd och anvisningar som
kontinuerligt utfärdas av arbetarskyddsstyrelsen.

För arbetarskyddet viktiga bestämmelser finns i åtskilliga andra författningar.
Här kan som exempel nämnas byggnadsstadgan, brandlagen
och giftförordningen.

Arbetarskyddsförfattningarna har ändrats ett flertal gånger under de
tjugo år som gått sedan deras tillkomst, i de flesta fallen efter förslag av
arbetarskyddsstyrelsen. En viktig ändring gjordes år 1963 då lagstiftningens
tillämpningsområde utvidgades från rörelse till i princip all
verksamhet till vilken arbetstagare används för arbetsgivares räkning.

SoU 1972:9

Huvuddragen i gällande lagstiftning jämte tillsynsorganisationen

Arbetarskyddslagen är tillämplig på varje verksamhet, i vilken arbetstagare
används till arbete för arbetsgivares räkning (1 §).

Lagen gäller också för elever vid vissa undervisnings- eller utbildningsanstalter
beträffande vilka Kungl. Maj:t förordnat att lagen skall gälla, för
dem som är intagna på vissa vårdanstalter samt för värnpliktiga då de
utför yrkesarbete (2 §). I motionen 1972:469 tas upp frågan om
tillämpningen av lagen på skolarbetet. Med hänsyn härtill finns skäl erinra
att i kungörelsen (1963:662) om tillämpning av arbetarskyddslagen å
arbete vid vissa undervisnings- och utbildningsanstalter (ändrad 1971:55)
Kungl. Maj:t har förordnat att lagen skall äga tillämpning å hantverks-,
verkstads- och laboratoriearbete, arbete inom storkök och restaurangkök,
jordbruks- och skogsarbete samt annat därmed jämförligt arbete, som
elev utför vid undervisnings- eller utbildningsanstalt eller avdelning därav,
som upptages i en i kungörelsen intagen förteckning. Förteckningen
upptar bl. a. dels årskurs 7 och högre årskurser inom folkskolan,
grundskolan, specialskolan och folkskoleseminariernas övningsskolor beträffande
yrkeskunskap, teknisk orientering, teknik, verkstadsarbete och
yrkesämnen samt motsvarande undervisning inom ungdomsvårdsskolorna
och särskolorna för psykiskt utvecklingsstörda, dels teknisk utbildning
vid gymnasiet och fackskolan. Även ett stort antal andra skolor upptas i
förteckningen.

Undantagen från bestämmelserna i arbetarskyddslagen är s. k. okontrollerbart
arbete, arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll, skeppstjänst
( samt arbete som utförs av arbetsgivarens familjemedlemmar i dennes hem
eller i familjens jordbruk (3 §).

Lagens andra kapitel innehåller allmänna föreskrifter om åtgärder till
förebyggande av ohälsa och olycksfall. Arbetsgivaren är skyldig att iaktta
allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden under vilka
arbetet bedrivs samt arbetstagarens ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar
för arbetet skäligen kan erfordras för att förebygga att hos honom
sysselsatt arbetstagare ådrar sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av
olycksfall i arbetet. Arbetstagaren å sin sida är pliktig att använda de
skyddsanordningar som finns och att noga följa i lagen eller med stöd av
lagen meddelade föreskrifter och även i övrigt iaktta tillbörlig försiktighet
och medverka till att ohälsa och olycksfall förekoms (7 §). Arbetslokal
skall vara inrättad i enlighet med vad därom kan vara föreskrivet (8 §).
Vidare skall i nödvändig utsträckning arbetstagarna på eller invid arbetsstället
ha tillgång till dricks- och tvättvatten, toaletter, plats för ombyte,
förvaring och torkning av kläder samt lämplig måltidsplats. Där så kan
anses behövligt skall lämplig plats för vila eller utrymme, som erbjuder
tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd, stå till arbetstagarnas
förfogande (9 §). Det skall vara sörjt för tillräckligt luftutrymme, i regel
minst tio kubikmeter per arbetstagare, tillfredsställande luftväxling,
tillräcklig och tjänlig belysning samt lämplig värme- och fuktighetsgrad
inom arbetslokalerna. Vidare skall det finnas lämpliga anordningar för att

SoU 1972:9

hindra damm, rök, gas eller ånga att spridas i skadlig eller besvärande
mängd eller att arbetstagarna skadas genom att utsättas för buller,
skakningar eller annan liknande olägenhet. På arbetsställe skall ordning
och renlighet iakttas. Arbetet skall anordnas så att det kan utföras på sätt
som inte är onödigt tröttande (10 §). Till förekommande av olycksfall i
arbetet skall motorer och vissa angivna maskinella anordningar, ångpannor
och andra tryckkärl samt luft- och transportanordningar vara försedda
med erforderliga skyddsanordningar och även i övrigt vara så
utförda och anordnade, att de erbjuder betryggande säkerhet. Åtgärder
skall också vidtas till undvikande av skada genom fall, nedstörtande
föremål, ras, splitter, giftiga eller eljest farliga ämnen med flera särskilt
angivna omständigheter (11 §). Vidare finns bestämmelser om personlig
skyddsutrustning (12 §) och om första hjälpen vid olycksfall (13 §).

I 3 kap. ges särskilda bestämmelser om arbetstiden och dess förläggning.
Här regleras arbetstagarnas rätt till rast och arbetspaus i arbetet
samt deras rätt till erforderlig ledighet för nattvila och veckovila. I
nattvilan skall i princip ingå tiden mellan kl. 24 och 5. Veckovilan skall
omfatta 24 sammanhängande timmar.

Särskilda bestämmelser om minderårigas användande till arbete finns i
4 kap. Minderårig, dvs. den som inte fyllt 18 år, får inte användas till
arbete före det år han fyller 14 år och innan han fullgjort sin skolplikt.
Dispens kan meddelas för lättare arbete. Till industriellt eller därmed
likställt arbete, transportarbete eller arbete i hotell, restaurang- eller
kaférörelse får minderårig inte användas före det år han fyller 15 år.
Budskickning och lättare distributionsarbete är undantagna från detta
förbud. Arbetsgivaren skall särskilt se till att den minderårige inte utsätts
för fara för olycksfall, överansträngning, moralisk skada e. d. För den
minderåriges arbetstid uppställs ett absolut maximum av 10 t/d och 54
t/v. Minderårig skall ha minst 11 timmars oavbruten nattvila. Den som
inte fyllt 16 år får inte arbeta under tiden kl. 19—6. Den som är 16 eller
17 år får inte arbeta under tiden kl. 22—5. Vissa dispensmöjligheter
föreligger.

För kvinnors användande i arbete finns särskilda bestämmelser i 5 kap.
Dessa tar numera sikte dels på kvinnors användande till arbete underjord
i gruva eller stenbrott, dels på kvinnor som väntar eller just fött barn.

Sjätte kapitlet innehåller regler om samverkan mellan arbetsgivare och
arbetstagare för att åstadkomma sunda och säkra arbetsförhållanden på
arbetsstället. Här ges också regler om utseende av skyddsombud eller
tillsättande av skyddskommitté. Vid företag som regelbundet syselsätter
minst fem arbetstagare skall skyddsombud utses bland de anställda.
Skyddsombud får inte hindras att fullgöra sina arbetsuppgifter. Han får ej
tillskyndas sämre arbetsförhållanden med anledning av skyddsombudsverksamheten.
Överträdelse av dessa bestämmelser kan medföra skadeståndsskyldighet.
Skyddskommitté' skall utses vid företag som har minst
50 arbetstagare. I sådan kommitté' skall ingå företrädare för arbetsgivare
och arbetstagare samt skyddsombud. Svenska arbetsgivareföreningen och
Landsorganisationen har antagit regler för den lokala skyddsverksamheten.

SoU 1972:9

Tillverkare, försäljare, upplåtare och installatörer av redskap, maskiner
och annan teknisk utrustning är enligt 7 kap. skyldiga att vidta behövliga
skyddsåtgärder innan de överlämnar en sådan anordning att tas i bruk av
andra. Den som har ett grustag är skyldig att vidta behövliga skyddsåtgärder
vid grustäkt, även om arbetarskyddslagen i övrigt inte är tillämplig.

Tillsynen av efterlevnaden av arbetarskyddslagen åvilar arbetarskyddsstyrelsen
samt, under dess överinseende och ledning, yrkesinspektionens
befattningshavare och kommunala tillsynsmän.

Arbetarskyddsstyrelsen, som även är central myndighet för arbetarskyddsfrågor,
är organiserad på fyra byråer — allmäntekniska och
maskintekniska byråerna samt arbetstids- och kanslibyråerna — jämte
fyra fristående sektioner. Personalen uppgår till 125 tjänstemän. Efter
beslut av årets riksdag (prop. 1972:1 bil. 7 s. 197, SoU 1972:5 p. 46)
skall arbetsmedicinska institutet — som har till uppgift att bedriva
utredningsarbete, forskning och undervisning inom arbetsmedicin, yrkeshygien,
arbetspsykologi och arbetsfysiologi, däri inbegripet utredningsuppdrag
från myndigheter, organisationer, företag och enskilda - uppgå i
arbetarskyddsstyrelsen den 1 juli i år. F. n. uppgår institutets personal till
140 tjänstemän. I den nya styrelsen kommer bl. a. arbetsmarknadens
parter att vara representerade. Samtidigt med den samordning och
förstärkning av ledningsfunktionen för arbetarskyddet som genomförs,
tillförs arbetarskyddsstyrelsen betydande förstärkningar bl. a. för att
ytterligare öka kapaciteten för utarbetande av anvisningar till förebyggande
av olycksfall och ohälsa i arbetet.

Den allmänna yrkesinspektionen är indelad i elva distrikt. Skogsyrkesinspektionen
är uppdelad på två distrikt. Det finns dessutom andra
specialinspektioner, t. ex. elektriska inspektionen och sprängämnesinspektionen.
En kraftig förstärkning av den allmänna yrkesinspektionens
och skogsyrkesinspektionens resurser genomförs likaledes enligt beslut av
årets riksdag (prop. 1972:1 bil. 7 s. 197, SoU 1972:5 p. 46). Bl. a. får den
allmänna yrkesinspektionen ytterligare 33 inspekterande tjänstemän.
Sammanlagt tillförs yrkesinspektionen 47 nya tjänster, vilket innebär en
förstärkning av dess personalresurser med omkring 20 procent.

De kommunala tillsynsmännen är tillsatta av hälsovårdsnämnderna.
Sådana tillsynsmän är ofta även hälsovårdsinspektörer.

Arbetarskyddslagen innehåller straffbestämmelser för den som bryter
mot lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna. Straffbestämmelser
avser såväl arbetsgivare som arbetstagare. Även tillverkare av
maskiner o. d. kan drabbas av straff.

Arbetsmiljöutredningen

Riksdagen hemställde år 1969 om en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen
(2LU 58). Den 20 februari 1970 utfärdades direktiv till
den begärda utredningen. Utredningen har antagit namnet arbetsmiljöutredningen.

I direktiven framhålls inledningsvis att under den period arbetar -

SoU 1972:9

skyddslagen varit i kraft utvecklingen i socialt, tekniskt och ekonomiskt
hänseende gått mycket snabbt. Det har i många avseenden förändrat
risksituationen för arbetstagarna. Större delen av dessa upplever oro för
hälsorisker på arbetsplatserna. Det framhålls vidare att nya yrkesfaror
tillkommit till följd av nya tillverkningsmetoder. Uppgifterna för arbetarskyddet
är inte längre begränsade till övervägande tekniska frågeställningar,
utan yrkeshygieniska och medicinska problem på arbetsplatserna
kräver stor uppmärksamhet. I enlighet härmed blir det i betydande
utsträckning en angelägenhet för arbetarskyddet att beakta arbetstagarnas
hela hälsosituation. Den nya produktionstekniken aktualiserar också i
allt högre grad en skärpt övervakning från arbetarskyddets sida av att
arbetslokaler, maskiner, arbetsmetoder och andra arbetsmiljöfaktorer
anpassas till den mänskliga arbetskraftens fysiska och psykiska förutsättningar.
I direktiven anges vidare att utredningen även skall pröva frågor
rörande arbetarskyddets organisation. Utredningens uppdrag utvecklas
mera i detalj på följande sätt:

Den översyn som utredningen skall verkställa skall syfta till en
lagstiftning som svarar mot en breddad målsättning för arbetarskyddet.
Allmänt sett bör lagstiftningen ge ett tillfredsställande underlag för
vidgade insatser mot hälsofarliga arbetsmiljöer. En grundtanke måste vara
att arbetstagarnas fysiska och psykiska hälsa skall kunna skyddas effektivt
i varje led av produktionen. Arbetarskyddets krav måste bättre än f. n.
kunna göra sig gällande redan i samband med planeringen av arbetslokaler,
maskiner och arbetsmetoder. Det är också nödvändigt med ökade
möjligheter till en fortlöpande kontroll av den arbetshygienska situationen
på arbetsplatserna. Goda möjligheter måste dessutom finnas till
ingripande i sådana fall då missförhållanden i skyddshänseende kunnat
konstateras.

De bestämmelser som inryms i nuvarande arbetarskyddslagstiftning är
ganska allmänt hållna. Detta har sin förklaring dels i att bestämmelserna
skall gälla för så gott som hela arbetslivet med alla dess skilda verksamhetsgrenar
och skiftande arbetsförhållanden, dels i att man velat underlätta
en anpassning till teknikens utveckling m. m. I den mån behov av
mer preciserade anvisningar föreligger ankommer det på tillsynsorganen
att meddela dessa. För egen del anser jag att mycket talar för att den
centrala arbetarskyddsförfattningen inte bör vara starkt detaljbetonad.
Jag avser dock inte att här göra några bestämda uttalanden i frågan hur
reglerna för arbetarskyddet bör vara uppbyggda i systematiskt hänseende.
Detta spörsmål bör i sin helhet prövas av utredningen. Det primära är att
den nya lagstiftningen ger ett fast underlag för åtgärder och ingripanden
från arbetarskyddet på ett betydligt vidare område än den nuvarande
lagen. Den nya "lagstiftningen bör återspegla vår kunskap om och
erfarenhet av att hälsorisker av fysisk och psykisk art ofta har sin grund i
missförhållanden inom arbetslivet som kan motverkas genom vidgade
insatser från arbetarskyddet.

Arbetarskyddslagens tillämpningsområde fastlades, som redan nämnts,
så sent som år 1963. Det principiella ställningstagande som då skedde
torde inte böra frångås. Arbetarskyddslagstiftningen bör således i princip
vara allmängiltig. Detta hindrar inte att frågor som gäller tillämpningsområdet
för lagstiftningen kan behöva prövas av utredningen. En betydelsefull
fråga gäller skyddet för arbetstagare som helt eller delvis sysselsätts
på arbetsplatser över vilka deras arbetsgivare inte råder. Enligt vad

SoU 1972:9

jag erfarit har också ett flertal andra spörsmål som gäller nuvarande
lagstiftnings tillämpningsområde aktualiserats hos arbetarskyddsstyrelsen.
Arbetarskyddsstyrelsen har nyligen i en framställning till Kungl. Majit
föreslagit att huvuddelen av nuvarande inskränkningar i arbetarskyddslagstiftningens
tillämplighet på arbete inom jordbruket skall slopas. Ståndpunkt
till denna framställning kommer att tas sedan framställningen
remissbehandlats.

Arbetskyddslagstiftningen tar i sin nuvarande utformning sikte framför
allt på åtgärder mot olycksfall i arbete och vissa former av ohälsa som
hänförs till yrkessjukdomarna. Även om väsentliga framsteg kunnat
göras på detta fält med stöd av gällande bestämmelser, ger yrkesskadestatistiken
besked om att insatserna mot olycksfallen och yrkessjukdomarna
behöver intensifieras ytterligare. Detta gäller speciellt inom vissa
branscher och beträffande vissa arbetsformer. Utredningen bör pröva
möjligheterna att genom skärpt eller annars ändrad lagstiftning bidra till
att undanröja eller minska yrkesriskerna.

En väsentlig uppgift för utredningen blir att uppmärksamma yrkesfaror
— ofta av helt ny typ — som hänger samman med den tekniska och
strukturella utvecklingen på senare tid. Som exempel på sådana faror kan
nämnas förgiftningsrisker på grund av olika slag av luftföroreningar,
risker för hörselskador till följd av ökande bullernivå hos maskiner och
anläggningar samt risker för den psykiska hälsan på grund av alltmer
specialiserade och mekaniserade arbetsprocesser. Förutsättningar måste
skapas för att komma till rätta med de problem som här möter. Detta
kan naturligtvis inte ske enbart genom lagstiftningsåtgärder. I lagstiftningen
skall emellertid grunden för de vidgade skyddsinsatserna läggas.

Utredningen bör undersöka hur lagstiftningens materiella regler lämpligen
bör omgestaltas för att uppfylla de nyssnämnda önskemålen. Utan
anspråk på att därigenom lämna några närmare anvisningar om vilka vägar
som bör beträdas vill jag här beröra vissa frågor som kan förtjäna att
övervägas i detta sammanhang.

Krav§t på att skyddsåtgärder sätts in på ett så tidigt stadium som
möjligt gör det nödvändigt att ägna stort intresse åt frågor som angår
granskning och besiktning av arbetslokaler, maskiner och anläggningar
m. m. Kontrollen över arbetsmetodiken är naturligtvis inte mindre viktig.
Föreskrifter om obligatorisk förhandsgranskning i viss omfattning av
förslag, konstruktionsritningar o. d. torde få övervägas.

En del yrkesrisker, inte minst sådana som har sitt upphov i luftföroreningar,
kan inte definitivt konstateras utan att särskilda, kanske kostnadskrävande
undersökningar utförs på arbetsplatsen. Utredningen bör pröva
hur föreskrifterna rörande sådana undersökningar skall vara utformade. I
detta sammanhang bör utredningen ta upp frågan om de s. k. hygienska
gränsvärdena. Detta står i överensstämmelse med vad fjolårets riksdag
uttalat i anledning av motioner om lagstiftning för kontroll av hälsofarliga
ämnen och produkter (2LU 1969:67, rskr 324).

Arbetstidfrågorna är av stor betydelse för arbetstagarna. Proposition
med förslag om en ny allmän arbetstidslag — i vilken principen om 40
timmars arbetsvecka skrivs in — har nyligen förelagts riksdagen (prop.
1970:5). I den föreslagna arbetstidslagen regleras frågor om arbetstidens
längd. Spörsmål som gäller arbetstidens förläggning fordrar nu en grundlig
genomgång. Skyddssynpunkter bör ägnas stor uppmärksamhet vid
översynen av gällande regler om dygnsvila, veckovila, raster och arbetspauser.

Särskilda skyddsbestämmelser rörande minderårigas användande till
arbete torde också framdeles behövas. Utformningen får övervägas mot
bakgrunden av nya förhållanden. Bl. a. motiverar förekomsten av organi -

SoU 1972:9

serad företagshälsovård en översyn av reglerna om läkarkontroll av
minderåriga. I fråga om minderårigas arbetstid bör bestämmelserna
omprövas bl. a. mot bakgrunden av den föreslagna nya arbetstidslagstiftningen.

Den fortgående utvecklingen mot jämställdhet mellan män och kvinnor
på arbetsmarknaden gör det naturligt att söka undvika särbestämmelser
för den kvinnliga arbetskraften i arbetsrättslig lagstiftning. Utredningen
bör pröva i vilken utsträckning sådana bestämmelser alltjämt
behövs för att tillgodose arbetarskyddets intressen.

En effektiv tillämpning av arbetarskyddslagstiftningen är självfallet av
stor betydelse. Reglerna om tillsyn genom offentliga organ bör därför ses
över med sikte på största möjliga effektivitet i tillsynsverksamheten.
Arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens organisation och arbetsformer
bör tas upp till behandling av utredningen i anslutning till
översynen av lagstiftningen. Den nuvarande uppdelningen av arbetarskyddstillsynen
på allmänna yrkesinspektionen och olika specialinspektioner
bör prövas. Även formerna för arbetsmedicinska institutets deltagande
i arbetarskyddsverksamheten bör uppmärksammas av utredningen.

Frågan om anmälningsplikt beträffande nytillkomna arbetsställen —
vilken var aktuell i samband med arbetarskyddslagens tillkomst — torde
åter få övervägas. Resultatet av det utredningsarbete som pågår inom
arbetarskyddsstyrelsen när det gäller tillsynen över de mindre arbetsställena
bör också beaktas.

Ett bemästrande av arbetsplatsens skydds- och hälsofrågor förutsätter
inte bara en omfattande tillsyn genom myndighets försorg. Därutöver
krävs en väl utbyggd lokal skyddsverksamhet, som måste svara för en
ansenlig del av den fortlöpande bevakningen av den skyddstekniska och
arbetshygienska situationen. De anställdas möjligheter att öva inflytande
på utformningen av arbetsmiljön bör ägnas stor uppmärksamhet.

Skyddsombudens ställning bör särskilt beaktas och deras handlingsmöjligheter
förstärkas. En ökad insats i arbetarskyddet av dem som deltar
i det praktiska arbetet bör medverka till önskade resultat av arbetarskyddsverksamheten.
Möjligheterna till en utbyggd organisation med
regionala skyddsombud bör undersökas. Uppmärksamhet bör också ägnas
åt de uppgifter som vilar på yrkesinspektionens förtroenderåd.

För en stor del av arbetsmarknaden finns en överenskommelse som
numera i större utsträckning än tidigare innefattar preciserade regler för
det lokala arbetarskyddet. Man har också kommit fram till riktlinjer för
en utbyggnad av företagshälsovården. Nuvarande bestämmelser i arbetarskyddslagstiftningen
om organiserad samverkan mellan arbetsgivare och
arbetstagare i arbetarskyddshänseende bör omprövas med beaktande av
den utveckling som återspeglas i överenskommelserna. Hänsyn bör också
tas till vad företagshälsovårdsutredningen redovisat i ett år 1968 framlagt
betänkande (SOU 1968:44) och till de fortsatta överväganden i hithörande
frågor som äger rum i anledning av det uppdrag som den 29 maj 1969
lämnats socialstyrelsen angående disponering av läkarresurser för företagshälsovården.

Utöver vad jag här nämnt bör det stå utredningen fritt att ta upp
sådana spörsmål som aktualiseras under arbetets gång och som faller
inom ramen för en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen.

I sitt arbete bör utredningen beakta de internationella strävandena på
arbetarskyddets område.

Det bör stå utredningen fritt att lägga fram delförslag innan arbetet
slutförts.

1 *-Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 9

SoU 1972:9

Arbetarskyddstillsynen vid mindre arbetsställen

År 1965 uppdrog Kungl. Majit åt arbetarskyddsstyrelsen att utreda
frågan om en effektivisering av tillsynen av arbetarskyddslagstiftningens
efterlevnad vid mindre arbetsplatser. I december 1971 redovisades uppdraget
i en skrift, som utarbetats av en särskild arbetsgrupp inom arbetarskyddsverket
med representanter även för bl. a. Svenska kommunförbundet,
SAF, LO och TCO. Styrelsen biträdde förslaget. Kungl. Majit har
överlämnat betänkandet till arbetsmiljöutredningen för beaktande.

Ersättning för hälsovårdande åtgärder

Med hänsyn till innehållet i motionen 1972:338 finns anledning lämna
vissa uppgifter beträffande innehållet i lagen om allmän försäkring
(AFL).

Från huvudregeln att sjukvårdsförmåner utgår endast vid sjukdom görs
ett undantag i 2 kap. 7 § AFL. Enligt detta lagrum har försäkringskassa
rätt att med arbetsgivare, som anordnar läkarvård eller vidtar andra
sjukvårdande åtgärder, så att kassans utgifter för sjukvårdsersättning kan
antas minska, träffa överenskommelse om skälig gottgörelse för arbetsgivarens
kostnader. Genom en sådan överenskommelse kan försäkringskassan
ersätta även hälsovårdande åtgärder. Till sådana åtgärder räknas
undersökningar för erhållande av arbetsanställning, kontrollundersökningar,
yrkeshygienisk verksamhet o. d. Enligt särskilda tillämpningsföreskrifter
får kassan förbinda sig att gottgöra arbetsgivaren med högst
hälften av hans nettokostnad för sjukvårdande åtgärder. Har arbetsgivaren
vidtagit även hälsovårdande åtgärder får gottgörelsen bestämmas till
högst hälften av de sammanlagda kostnaderna för sjuk- och hälsovård
under förutsättning att minst hälften av kostnaderna kan antas belöpa på
de sjukvårdande åtgärderna. Överenskommelse skall för att bli gällande
fastställas av riksförsäkringsverket.

Arbetarskyddsfonden

Under ledning av en särskild styrelse började en arbetarskyddsfond för
forskning, information och utbildning sin verksamhet den 1 januari 1972.
Fonden har tillkommit genom ökning av arbetsgivaravgifterna för den
obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

Bakgrunden till fondens tillkomst är följande.

På grundval av en utredning om yrkesskadeförsäkringens finansiering
m. m. (SOU 1970:49) beslöts förra året (prop. 1971:22, SfU 1971:17)
att arbetarskyddet skall tillföras ökade resurser genom en särskild
arbetarskyddsavgift, som tas ut av arbetsgivarna i anslutning till yrkesskadeförsäkringsavgiften.
Denna arbetarskyddsavgift skall bidra till vidgade
insatser för en förbättrad arbetsmiljö. Dels skapas en arbetarskyddsfond,
som tillförs drygt 20 miljoner kronor om året, för nya insatser i
fråga om forskning, utbildning och upplysning på arbetsmiljöområde*

SoU 1972:9

dels innefattar arbetarskyddsavgiften ett visst bidrag till kostnaderna för
den verksamhet som bedrivs av arbetarskyddsverket och arbetsmedicinska
institutet.

Enligt instruktionen (1971:803) för styrelsen för arbetarskyddsfonden
har styrelsen till uppgift att genom bidrag från arbetarskyddsfonden
stödja sådan forskning, utbildning och upplysning som kan motverka
uppkomsten av yrkesskador och annan av arbetsmiljön betingad ohälsa
eller förbättra arbetsmiljön och därigenom främja hälsa och säkerhet i
arbetslivet. Styrelsen skall beakta behovet av samordning av insatserna
för forskning, utbildning och upplysning på arbetsmiljöns område.

Bidrag till forskning skall avse främst sådan forskning vars resultat kan
väntas få praktisk användning inom arbetslivet. Bidrag till forskning får
lämnas även för att främja kontakt med internationell forskning.

Bidrag till utbildning skall avse främst utbildning av skyddsombud
samt kompletterande utbildning av personal inom företagshälsovården
och arbetarskyddet i övrigt.

Bidrag till upplysning skall avse främst brett upplagd upplysning riktad
till stora persongrupper inom arbetslivet.

För att från början så effektivt som möjligt inrikta fondens verksamhet
på de områden som har de största behoven och för att inte onödigtvis
splittra resurserna måste styrelsen först skaffa sig en överblick över dels
pågående verksamheter i landet, dels de behov och önskemål som
myndigheter, organisationer och forskningsinstitutioner har för den
närmaste framtiden. En särskild utredning angående forskningsverksamheten
inom arbetsmiljöområdet är avsedd att utgöra underlag för fondens
verksamhet. Vidare har en utredning om behovet av åtgärder inom
utbildningen startats, och en motsvarande utredning beträffande information
planeras. Med ledning av utredningsresultaten kommer principer för
prioritering att fastställas av styrelsen.

Företagshälsovård

I prop. 1971:23 angående vissa frågor om företagshälsovård m. m.,som
bifölls av riksdagen (SoU 1971:11) lades som ett led i åtgärderna för att
förstärka arbetarskyddets resurser fram förslag beträffande utbyggnad av
företagshälsovården. Ett utbyggnadsprogram för företagshälsovårdens
läkarresurser redovisades. Det innebär att antalet läkare inom företagshälsovården,
uttryckt i heltidsverksamma läkare, kommer att öka från ca
200 till omkring 650 under den närmaste femårsperioden. Viktiga
samråds- och inform ari onsuppgifter på detta område anförtroddes åt en
nyinrättad företagshälsovårdsdelegation med företrädare för arbetsmarknaden,
sjukvården och arbetarskyddet.

Ett program för ökad utbildning i företagshälsovård vid arbetsmedicinska
institutet lades också fram. Avsikten är att vid institutet — som
från den 1 juli i år går upp i arbetarskyddsstyrelsen — årligen skall
utbildas bl. a. 45 läkare, 50 skyddsingenjörer och 60 sjuksköterskor i
företagshälsovård.

SoU 1972:9

Utredning angående yrkesskadestatistiken

Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades år 1967 en sakkunnig
för att utreda yrkesskadeförsäkringens finansiering m. m. Den sakkunnige
avslutade förra året sitt uppdrag genom att till chefen för socialdepartementet
överlämna en promemoria angående yrkesskadestatistikens utformning
och handhavande (Ds S 1971:5). Utredningen förordar vissa
jämkningar i det nuvarande systemet för den officiella yrkesskadestatistiken
för att arbetarskyddsintresset skall bli bättre tillgodosett än vad som
är fallet enligt gällande ordning. Med hänsyn till den förändring i' fråga
om yrkesskadeförsäkringens administration som är avsedd att genomföras
mot mitten av 1970-talet har utredningens överväganden ej i någon större
utsträckning resulterat i konkreta förslag till omedelbara åtgärder utan
mera fått karaktär av rekommendationer, avsedda att närmare övervägas
av en särskild statistikdelegation tillsatt av chefen för socialdepartementet.

Produktionstiden för den officiella yrkesskadestatistiken — redogörelsen
för 1967 utkom 2 år och 4 månader efter skadeårets utgång — har
utredningen funnit vara alltför lång. Inom RFV gjorda bedömningar har
visat att produktionstiden kan nedbringas till 1 år och 9 månader eller,
om man utnyttjar råtabellerna inom statistiken, 1 år och 6 månader.
Ytterligare reducering av produktionstiden anses ej möjlig utan att man
gör alltför stora eftergifter i fråga om statistikens tillförlitlighet. Då det
emellertid föreligger ett obetingat behov av en snabbare framställd
statistik, föreslår utredningen att en med den officiella statistiken
sidoordnad, kvartalsvis producerad snabbstatistik införs på försök.

För framställning av en sådan statistik anser utredningen att det
exemplar av yrkesskadeanmälan som yrkesinspektörerna erhåller bör
användas. Då snabbstatistiken enbart skall bygga på skadeanmälningarna,
kan den inte ge upplysning om antal sjukdagar och invaliditet (svårhetstal).
Ej heller erhålls några tal för den relativa olycksfallsfrekvensen.
Snabbstatistiken avser framför allt att innehålla för arbetarskyddet
väsentliga informationer om skadorna som behövs för en ingående
orsaksanalys.

Produktionstiden för en kvartalsstatistik beräknas till tre månader, dvs.
statistiken för ett kvartal bör kunna ligga färdig vid utgången av det
närmast påföljande kvartalet.

I vissa avseenden — bl. a. då det gäller redovisning av sådan med
arbetsförhållandena sammanhängande ohälsa som inte redovisas i den
officiella statistiken — förordas kompletterande utredningar.

Promemorian har remissbehandlats.

Utredning rörande sjukfrånvaron

I samband med avtalsuppgörelsen förra året upptogs i ett särskilt
förhandlingsprotokoll mellan SAF och LO frågan om frånvaron från
arbetet. I protokollet anförs att SAF under förhandlingarna uttalat stark
oro över den höga frånvarofrekvensen i företagen och att parterna därför

SoU 1972:9

enats om att tillsätta en gemensam arbetsgrupp med uppgift att studera
utvecklingen av frånvaron i arbetet och dess orsaker samt att utarbeta
förslag som kan bidra till att nedbringa frånvaron.

Arbetsmiljömotioner vid 1970 och 1971 års riksdagar

1970 års riksdag

I motioner till 1970 års riksdag väcktes ett antal motioner angående
lagstiftningen om arbetarskydd m.m. Andra lagutskottet behandlade
motionerna i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1970:63. Bland de
frågor som behandlades i utlåtandet kan nämnas frågor om skyddsombudens
ställning, om yrkessjukdomen silikos, om koloxidförgiftning i
bilverkstäder och om kontroll av arbetslokaler från arbetarskyddssynpunkt.
1 sistnämnda avseende uttalades att den av motionärerna aktualiserade
frågan är betydelsefull, varjämte en redogörelse lämnades för
arbetsmiljöutredningens uppdrag i hithörande delar. Utskottet ansåg det
lämpligt att motionerna i denna fråga överlämnades till utredningen för
beaktande. Även flertalet av de övriga motionerna ansågs lämpligen böra
överlämnas till utredningen. Kungl. Maj:t har överlämnat riksdagens
skrivelse i ämnet (1970:351) jämte utskottsutlåtandet och motionerna
till arbetsmiljöutredningen för beaktande.

1971 års riksdag

Vid 1971 års riksdag behandlades ett antal motioner i anslutning till de
ovan nämnda propositionerna beträffande arbetarskyddsfonden och företagshälsovården.
Utskottet får i detta hänseende hänvisa till utskottsbetänkandena
(SfU 1971:17 och SoU 1971:11) samt till utskottets yttrande
nedan.

Socialutskottet behandlade i sitt betänkande 1971:7, som godkändes
av riksdagen, ett antal motioner angående arbetsmiljön. Samtliga motioner
avslogs. Flera av motionerna avsåg samma frågor som tas upp i
förevarande betänkande, nämligen frågorna om tilläggsdirektiv till arbetsmiljöutredningen
och om att göra utredningen parlamentarisk, om
yrkesskadestatistiken, om ekonomisk stimulans av industrin samt om
förtursutredning beträffande lägsta hygieniska gränsvärden och skyddsombudens
ställning m.m.

Utskottet

Under de senaste åren har arbetsmiljöfrågorna kommit alltmer i
centrum för den allmänna debatten. Genom tillsättandet av arbetsmiljöutredningen
år 1970 och genom prioriteringen av anslagen till arbetarskyddsorganen
har man från statsmakternas sida visat att man är beredd
till betydande insatser på detta viktiga område av samhällslivet. De många
motionsyrkanden som väckts på området återspeglar det intresse för att
förbättra arbetsmiljön som finns i samhället.

SoU 1972:9

Utredningsarbetet i stort på arbetsmiljöområdet

I motionen 1972:124 av herr Helén m. fl. yrkas att en parlamentarisk
utredning tillsätts med uppgift att studera behovet av mer långsiktiga
reformer på arbetsmiljöområdet. Motionärerna vill att den begärda
utredningen skall göra en analys av den samhällsekonomiska betydelsen
av en bättre arbetsmiljö. Utredningen bör också framlägga förslag om de
ekonomiska styrmedel som kan utnyttjas för att skapa en bättre
arbetsmiljö. Även motionen 1972:332 av herr Fälldin m. fl. syftar till ett
mera omfattande och långtgående utredningsarbete än det som nu
ankommer på arbetsmiljöutredningen. Motionärerna vill att detta syfte
skall nås genom att utredningen i tilläggsdirektiv får i uppdrag att
utarbeta ett handlingsprogram utifrån en totalsyn på arbetsmiljön. De vill
att utredningen skall utvärdera och se över hittills vidtagna åtgärder på
området inom alla samhällssektorer. En väsentlig uppgift för utredningen
bör vara att föreslå en samordning av åtgärder och initiativ på arbetsmiljöområdet.
Motionärerna vill också att arbetsmiljöutredningen skall
kompletteras med parlamentariker.

De utförliga direktiv, som utfärdats för arbetsmiljöutredningen, har till
syfte att vi skall få till stånd en lagstiftning som svarar mot en breddad
målsättning för arbetarskyddet. Lagstiftningen skall allmänt sett ge ett
tillfredsställande underlag för vidgade insatser mot hälsofarliga arbetsmiljöer.
En grundtanke skall vara att arbetstagarnas fysiska och psykiska
hälsa skall kunna skyddas effektivt i varje led i produktionen. Vidare
framhålls i direktiven bl. a. att en effektiv tillämpning av arbetarskyddslagstiftningen
självfallet är av stor betydelse och att reglerna om tillsyn
genom offentliga organ bör ses över med sikte på största möjliga
effektivitet i tillsynsverksamheten. Det pekas också på behovet av en väl
utbyggd lokal skyddsverksamhet. I direktiven anges ett antal särskilda
frågor som förtjänar uppmärksamhet under utredningsarbetet. Det står
utredningen fritt att utöver vad som särskilt nämns i direktiven ta upp
sådana frågor som aktualiseras under arbetets gång och som faller inom
ramen för en allmän översyn av arbetarskyddslagstiftningen.

De centrala utredningsuppgifter på arbetarskyddsområdet som således
lagts på arbetsmiljöutredningen är omfattande och med hänsyn till
uppgifternas svårighetsgrad tidskrävande. Enligt utskottets mening är det
av vikt att utredningen — i motsats till vad som förordas i motionen
1972:332 — inte vidgas till att avse uppgifter som går utanför den i de
ursprungliga direktiven givna ramen. Det är nämligen angeläget att
arbetet på en tidsenlig lagstiftning och en effektiv kontrollorganisation på
området inte fördröjs. Till det nu sagda bör läggas att syftet med
motionsyrkandet i väsentlig mån kan anses bli tillgodosett utan någon
vidgning av direktiven. Utskottet vill härvidlag framhålla att ett effektivt
och väl utbyggt arbetarskyddsverk kommer att vara väl ägnat att svara för
samordnande åtgärder på arbetsmiljöområdet även utanför de sektorer
som direkt regleras av lagstiftningen. Härtill kommer att styrelsen för den
arbetarskyddsfond, som tillskapades vid årsskiftet och som tillförs drygt

SoU 1972:9

20 milj. kr. om året, har till uppgift bl. a. att beakta behovet av
samordning av insatserna för forskning, utbildning och upplysning på
arbetsmiljöns område. Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet
yrkandet i motionen 1972:332 om tilläggsdirektiv till arbetsmiljöutredningen.
Yrkandet i samma motion om komplettering av utredningen med
parlamentariker motiveras med den vidgade uppgift för utredningen som
ett bifall till det nyss behandlade yrkandet skulle medföra. Under
hänvisning till att utskottet avstyrker en vidgning av utredningsdirektiven
och med beaktande av att flertalet av ledamöterna i arbetsmiljöutredningen
är verksamma inom arbetsmarknadens organisationer avstyrker utskottet
även förslaget om förstärkning av utredningen med företrädare för de
politiska partierna.

Då det härefter gäller ovannämnda yrkande i motionen 1972:124 får
utskottet hänvisa till de omfattande direktiv som i enlighet med den
lämnade redogörelsen utfärdats för arbetsmiljöutredningen och till att
verksamhet även i övrigt pågår för att förbättra arbetsmiljön. Det kan
inte vara rationellt att i detta läge tillsätta ytterligare en utredning på
området. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.

Särskilda frågor beträffande arbetarskyddslagstiftningen

1 motionen 1972:469 av fru Hansson m. fl. och motionen 1972:1011
av herr Hermansson m. fl. tas upp vissa preciserade frågor rörande
arbetsmiljöutredningens arbete.

I den förstnämnda motionen yrkas att arbetsmiljöutredningen får
tilläggsdirektiv av innehåll att utredningen skall behandla även frågan om
att låta arbetarskyddslagen omfatta allt skolarbete; i första hand bör
samtliga skolelever omfattas av lagstiftningen när de undervisas i praktiskt
arbete. Utskottet vill erinra om att i utredningsdirektiven uttalas att
arbetarskyddslagstiftningen, liksom nu är fallet, i princip bör vara
allmängiltig, något som inte hindrar att frågor som gäller tillämpningsområdet
för lagstiftningen kan behöva prövas av utredningen. Med
hänsyn till det anförda och då redan en stor del av det praktiska arbetet i
skolorna omfattas av arbetarskyddslagens bestämmelser anser utskottet
det inte motiverat att i anledning av motionen 1972:469 hemställa om
tilläggsdirektiv till arbetsmiljöutredningen. Motionen bör därför inte
föranleda någon riksdagen åtgärd.

1 motionen 1972:1011 hemställs att motionen skall överlämnas till
arbetsmiljöutredningen med ett uttalande om att förslag skall skyndsamt
utarbetas och föreläggas riksdagen i ett antal uppräknade frågor, bl. a.
frågor om hygieniska gränsvärden, rätt till pauser vid arbete vid löpande
band och vid andra kontinuerliga arbetsprocesser och om stärkt ställning
för skyddsombuden. De sistnämnda bör erhålla erforderlig utbildning i
facklig regi, som bekostas av arbetarskyddsfonden. Fackliga skyddsinspektörer
bör inrättas. Bland förtursfrågorna för utredningen bör också
ingå utredning om en snabbare statistik över olycksfall i arbete och
yrkesskador. Statistiken bör därvid innehålla en redovisning för vidtagna

SoU 1972:9

åtgärder av arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen.

Hösten 1971 lade utredningen angående yrkesskadeförsäkringens finansiering
m. m. fram en promemoria angående yrkesskadestatistikens
utformning och handhavande. Utredningens övervägande har i huvudsak
fått karaktären av rekommendationer, avsedda att närmare övervägas av
en särskild statistikdelegation tillsatt av chefen för socialdepartementet.
Utredningen har visat att det bör vara möjligt att nedbringa produktionstiden
för den officiella yrkesskadestatistiken till ett år och sex månader;
ytterligare reducering anses ej möjlig utan att man gör alltför stora
eftergifter i fråga om statistikens tillförlitlighet. Utredningen finner
emellertid att det föreligger ett obetingat behov av en snabbare framställd
statistik och föreslår därför att en med den officiella statistiken sidoordnad,
kvartalsvis producerad snabbstatistik införs på försök. Produktionstiden
för en kvartalsstatistik beräknas till tre månader, dvs. statistiken för
ett kvartal bör kunna föreligga vid utgången av det närmast påföljande
kvartalet. Remissbehandlingen av utredningens förslag har nyligen slutförts.
Ett genomförande av de förslag som i enlighet med det anförda
framlagts av utredningen tillgodoser i allt väsentligt de önskemål som i
denna del framförs i motionen 1972:1011. Beträffande önskemålet om
redovisning i statistiken även av åtgärder från arbetarskyddsverkets sida i
anledning av inträffade olycksfall i arbetet och yrkesskador får utskottet
framhålla att ett genomförande av detta önskemål skulle motverka ett av
huvudsyftena med yrkesskadestatistiken, nämligen att statistiken skall
utgöra ett betydelsefullt hjälpmedel för åtgärder på arbetarskyddsområdet.
Statistiken skall således ligga till grund för åtgärderna och dessa
kan då inte redovisas samtidigt med statistiken. I enlighet med det
anförda påkallar motionen 1972:1011 i förevarande del inte någon
riksdagens åtgärd.

Frågan om utbildning av skyddsombuden ägnades stor uppmärksamhet
i samband med statsmakternas beslut förra året om inrättandet av en
arbetarskyddsfond. Departementschefen framhöll — med instämmande
av socialförsäkringsutskottet, vars betänkande godkändes av riksdagen —
att fondens medel skall utnyttjas för en ordentlig satsning på utbildning
av skyddsombud. Att en betydande satsning bör ske på skyddsombudens
utbildning har också kommit klart till uttryck i instruktionen för
arbetarskyddsfondens styrelse. I 3 § instruktionen uttalas nämligen att
bidrag till utbildning skall avse främst utbildning av skyddsombud samt
kompletterande utbildning av personal inom företagshälsovården och
arbetarskyddet i övrigt. De önskemål som redovisas i motionen 1972:
1011 om utbildning av skyddsombuden kommer således att bli tillgodosedda
utan några ytterligare åtgärder från riksdagens sida.

Då det gäller flertalet övriga i motionen 1972:1011 uppräknade frågor
— nämligen frågorna om hygieniska gränsvärden, om rätt till pauser och
om stärkt ställning för skyddsombuden — får utskottet framhålla att
frågorna ligger inom ramen för arbetsmiljöutredningens arbete. På grund
härav och med hänsyn till betydelsen av att ett samlat förslag till ny
arbetarskyddslagstiftning snarast möjligt framläggs av arbetsmiljöutred -

SoU 1972:9

ningen kan utskottet inte biträda motionsförslagen i de här nämnda
frågorna. Utskottet beaktar härvid också att det står utredningen fritt att
lägga fram delförslag innan utredningsarbetet slutförs. Det har förutskickats
att förslag rörande bl. a. stärkt ställning för skyddsombuden
kommer att föreligga inom en så nära framtid att lagförslag kan
föreläggas nästa års riksdag. Utskottet vill slutligen — då det gäller en i
motionen upptagen fråga om skyldighet att bevisa nya kemiska produkters
oskadlighet innan de införs i arbetslivet — hänvisa, förutom till
arbetsmiljöutredningens arbete, till att miljökontrollutredningen har som
en av sina huvuduppgifter att utreda frågan om en utvidgad kontroll över
användningen av kemiska preparat och substanser samt andra produkter
som kan få miljöskadliga verkningar. Resultatet av utredningens arbete,
som torde läggas fram om några veckor, blir av betydelse inte bara när
det gäller den yttre miljön utan också i hög grad för strävandena att
begränsa riskerna i arbetsmiljön. I enlighet med det anförda avstyrker
utskottet motionen 1972:1011 även i här behandlad del.

I motionen 1972:332 av herr Fälldin m. fl., som delvis behandlats ovan
erinras om den satsning på arbetarskyddet som skett i årets statsverksproposition.
I anslutning härtill framhålls att ett sätt att uppnå största
effekt av denna satsning torde vara att ge yrkesinspektörerna i uppdrag
att i samarbete med arbetstagarna, främst skyddsombuden, och företagsledningen
upprätta saneringsplaner för otillfredsställande arbetsmiljöer,
något som på sikt torde ge större effekter än punktvisa insatser.
Motionärerna yrkar att riksdagen skall begära att myndigheterna skall
vidta åtgärder för att stimulera till upprättande av saneringsplaner.
Motionärerna vill också att arbetarskyddsmyndigheterna skall medverka
till att modellplaner upprättas för förbättring av olika typer av arbetsmiljöer.
Sådan verksamhet kan eventuellt inordnas som försök inom ramen
för arbetsmiljöutredningens arbete, menar motionärerna.

Efter hand som arbetarskyddet tillförs ökade resurser är det naturligt
att utrymme ges för i främsta rummet yrkesinspektionen att medverka
inte bara vid en rutinmässig tillsyn av efterlevnaden av arbetarskyddslagstiftningen
utan även vid sådana saneringsåtgärder inom företagen som
åsyftas i motionen. Ett sådant synsätt ligger också helt i linje med
direktiven för arbetsmiljöutredningen. Någon åtgärd från riksdagens sida i
anledning av motionsyrkandet är inte påkallad.

Yrkandet om upprättande av modellplaner för förbättring av arbetsmiljön
synes i princip avse samma fråga som ett av riksdagen förra året
behandlat motionsyrkande, vilket väcktes i samband med förslaget om
inrättande av arbetarskyddsfonden. Socialförsäkringsutskottet anslöt sig
till Kungl. Maj:ts förslag att den forskning, som skall stödjas genom
fonden, bör vara praktiskt inriktad och omfatta även uppföljande av
forskningsresultat i industrin och andra delar av näringslivet, särskilt så
att resultat som utarbetats i laboratorier prövas i praktisk verksamhet och
eventuellt modifieras för praktisk tillämpning. Forskningen bör vidare
vara inriktad på uppgifter, som kräver snabba och kraftiga insatser, samt
på stora och långsiktiga projekt. Socialförsäkringsutskottet framhöll att

SoU 1972:9

genom dessa anvisningar rörande forskningens inriktning öppnade man
bl. a. möjligheter att inrätta en experimentverkstad för arbetsmiljö på
bred basis. Det får ankomma på den föreslagna fondstyrelsen, anförde
nämnda utskott, att närmare pröva om viss forskning lämpligen bör
bedrivas i denna form. Socialförsäkringsutskottet ansåg det då väckta
motionsyrkandet besvarat med det anförda. Socialutskottet vill ansluta
sig till den bedömning som i enlighet med det anförda gjordes vid 1971
års riksdag och avstyrker därmed motionen 1972:332 i denna del.

I motionen 1972:332 av herr Fälldin m. fl. yrkas också att en
målsättning för arbetsmiljön inom den statliga sektorn skall utarbetas.

Förra året beslöt statsmakterna inrätta statens personalnämnd. Syftet
med nämndens verksamhet är att skapa betingelser för arbetstillfredsställelse
och effektivitet i statsförvaltningen. Personalnämnden skall svara för
bl. a. personalhälsovård och personalsocial verksamhet. Personalhälsovården
omfattar medicinska och tekniska åtgärder för att uppnå en fortlöpande
anpassning mellan individ och arbetsmiljö. Däri inbegrips bl. a.
arbetarskyddsfrågor, arbetsmedicin, t. ex. stressproblematik, och ergonomi.
1 detta sammanhang finns också skäl hänvisa till att statens
avtalsverk i början av denna månad överlämnat ett förslag till trygghetsavtal
till de fackliga huvudorganisationerna på det statliga området. I
förslaget föreslås att en statlig arbetsmiljönämnd, som skall ersätta
statsförvaltningens arbetarskyddsnämnd från år 1969, inrättas. Nämnden
skall bestå av åtta representanter från avtalsverket och lika många från de
fackliga organisationerna. Nämnden skall verka för god arbetsmiljö,
dryfta och förorda inriktning och prioritering av insatser för arbetsmiljön
på de statliga arbetsplatserna. Med hänsyn till den nu lämnade redovisningen
rörande behandlingen av arbetsmiljöfrågorna på den statliga
sektorn är något riksdagens initiativ i anledning av motionsyrkandet inte
erforderligt. Yrkandet avstyrks därför.

I flera motioner tas upp frågan om statsbidrag eller andra ekonomiska
stimulansåtgärder för att få till stånd en bättre arbetsmiljö. I motionen
1972:124 av herr Helén m. fl. och 1972:331 av herr Fälldin m. fl.
framförs sålunda förslag som syftar till att statsbidrag till arbetsmiljöinvesteringar
skall utgå efter motsvarande grunder som gäller för bidrag till
vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin. 1 motionen 1972:332
av herr Fälldin m. fl. vill motionärerna att sådana bestämmelser för
statliga fonder och för företagens investeringsfonder skall utfärdas att
arbetsmiljöfrågorna beaktas vid beviljande av medel.

Utskottet har flera gånger tidigare avstyrkt motionsförslag om utredning
eller omedelbara åtgärder för att ekonomiskt stimulera industrin till
arbetsmiljöinsatser. Därvid har utskottet hänvisat till arbetsmiljöutredningens
arbete. Anledning till ett ändrat ställningstagande i denna fråga
föreligger inte. Utskottet avstyrker motionsyrkandena.

SoU 1972:9

Frågor rörande företagshälsovård

Som ett led i åtgärderna för att få till stånd en utbyggnad av
arbetarskyddet beslöt statsmakterna förra året om en utbyggnad av
företagshälsovården. 1 sammanhanget diskuterade utskottet i anledning
av motioner vissa principiella frågor rörande företagshälsovårdens organisation.
1 de motioner som vid årets riksdag väckts på arbetsmiljöområdet
ägnas företagshälsovården stor uppmärksamhet. De frågor som tas upp
avser till stor del samma problem som togs upp förra året.

I motionen 1972:124 av herr Helén m. fl. uttalas att 1971 års reform
bör ses som en första utbyggnadsetapp av företagshälsovården och att
tiden nu bör vara mogen för ett principbeslut om obligatorisk företagshälsovård.
Yrkande härom framställs. Ett planmässigt utnyttjande av
läkararbetskraften kräver att samhället står som huvudman för all
sjukvård och hälsovård, anförs det i motionen 1972:470 av herr Hermansson
m. fl. Motionärerna vill med hänsyn härtill att riksdagen skall uttala
sig för att företagshälsovården skall underställas landstingens och de
landstingsfria kommunernas huvudmannaskap samt ställas under de
anställdas insyn och kontroll. I avvaktan på ett genomförande av detta
förslag bör statsmakternas och landstingens insyn i företagsläkarnas
verksamhet vidgas, läkarna åläggas skyldighet att upprätta offentliga
årsrapporter över sin verksamhet och skyldighet stipuleras för dem att
anmäla yrkesskador. 1 motionen 1972:124 förordas också att de anställda
skall få medbestämmanderätt över företagshälsovården. Huvudansvaret
för denna bör läggas hos företagsnämnderna. Som ett alternativ härtill
nämns skyddskommittéerna. Det pekas också på möjligheterna att genom
ekonomiska styrmedel från samhällets sida underlätta överenskommelser
på området. Motionärerna, som vill att det anförda skall ges Kungl. Maj:t
till känna, förutsätter att arbetsmiljöutredningen lägger fram förslag om
ansvaret för företagshälsovården. Såväl i motionen 1972:124 som i
motionen 1972:332 av herr Fälldin m. fl. och motionen 1972:1009 av
herr Grebäck m. fl. tas upp frågor om hur företagshälsovården skall lösas
i vissa typer av företag. Frågan om inrättande av företagshälsovårdscentraler
för betjänande av mindre och medelstora företag bör sålunda
utredas skyndsamt enligt motionärerna i motionen 1972:124, och i
motionen 1972:332 vill motionärerna ha en utredning om hur företagshälsovården
skall lösas för egenföretagare. I motionen 1972:1009 yrkas
att riksdagen skall uttala sig för att vissa företagsformer, särskilt mindre
företag som ännu inte omfattas av företagshälsovård, blir föremål för
pilotstudier eller utredning i syfte att för dessa företag klarlägga företagshälsovårdens
arbetsuppgifter, organisationsformer, personalbehov, personalutbildning,
kostnader och finansiering. Slutligen yrkas i motionen
1972:338 av herr Werner i Malmö och herr Komstedt att riksdagen hos
Kungl. Maj:t skall anhålla om en utredning som syftar till att statsbidrag
skall utgå med maximalt 30 procent till avlöning av läkare vid företag
som enskilt eller i samverkan med andra etablerar företagshälsovård,
varvid förutsätts ekonomisk medverkan med minst samma bidragssats

SoU 1972:9

från den fackliga rörelsen.

Som motionärerna i motionen 1972:124 är väl medvetna om, kommer
vi inte förrän om ett antal år att ha sådan tillgång på läkare att ett beslut
om obligatorisk företagshälsovård kan genomföras. Utskottet anser det
inte motiverat att i detta läge fatta principbeslut i frågan. Motionen
avstyrks därför i denna del.

I de förslag rörande företagshälsovårdens utbyggnad som förelädes
1971 års riksdag presenterades fyra olika modeller för organisationen av
företagshälsovården. Huvudmannaskapet ligger antingen helt hos ett eller
flera företag eller helt hos landstingskommun eller är också delat mellan
företag och landstingskommun. Som utskottet i sitt yttrande i ämnet
(SoU 1971:11) framhöll i anledning av en motion med i huvudsak samma
yrkande som yrkandet i motionen 1972:470 har de nämnda organisationsmodellerna
sin utgångspunkt i de riktlinjer för företagshälsovård
som antogs av SAF och LO år 1967. Med hänsyn härtill är utskottet lika
litet nu som förra året berett biträda förslaget om att huvudmannaskapet
för företagshälsovården skall överföras till sjukvårdshuvudmännen. Utskottet,
som anser att huvudansvaret för anmälan om yrkesskada liksom
hittills bör åvila arbetsgivaren, kan inte heller biträda det förslag som
motionärerna i övrigt framställer beträffande företagsläkarnas verksamhet.
Då det gäller huvudförslaget i motionen vill utskottet tillägga att det
finns anledning peka på betydelsen av en nära samverkan med samhällets
allmänna hälso- och sjukvård även då man väljer en organisationsform,
där huvudmannaskapet ligger helt hos företaget. Utskottet vill också,
liksom förra året, betona värdet av att de nämnda modellerna ger
utrymme för organisatoriska lösningar som kan anpassas till arbetsplatser
av skiftande karaktär.

Beträffande yrkandet i motionen 1972:124 om de anställdas medbestämmande
över företagshälsovården får utskottet hänvisa till att i
direktiven till arbetsmiljöutredningen framhålls att den enskildes möjligheter
att öva inflytande på utformningen av arbetsmiljön bör ägnas stor
uppmärksamhet. Vidare erinras bl. a. om nyssnämnda överenskommelse
på arbetsmarknaden om företagshälsovården. Nuvarande bestämmelser i
arbetarskyddslagstiftningen om organiserad samverkan mellan arbetsgivare
och arbetstagare i arbetarskyddshänseende bör omprövas med
beaktande av den utveckling som återspeglas i bl. a. nämnda överenskommelse.
Dessa direktiv för utredningen går helt i linje med motionsyrkandet.
Även de företagsdemokratiska strävandena som alltmer vinner insteg
kan uppenbarligen bli av betydelse för den här aktuella frågan. Någon
riksdagens åtgärd i anledning av motionsyrkandet är inte påkallad.

År 1971 förordnade Kungl. Maj:t att till arbetarskyddsstyreisen skulle
knytas en företagshälsovårdsdelegation med uppgift att fortlöpande följa
och främja företagshälsovårdens utveckling samt att vara ett organ för
kontakt, samråd och samverkan främst mellan företrädare för arbetsmarknaden,
sjukvården och arbetarskyddet. Som anfördes i förra årets
proposition rörande företagshälsovården bör det ankomma på nämnda
delegation att överväga hur det regionala samarbetet i fråga om företags -

SoU 1972:9

hälsovården bör utformas och att utarbeta erforderliga rekommendationer
härom. Med hänsyn till det anförda är enligt utskottets mening någon
riksdagens åtgärd inte erforderlig i anledning av förslagen i motionerna
1972:124, 1972:332 och 1972:1009 rörande organisationen m. m. av
företagshälsovården i mindre och medelstora företag. Motionsyrkandena
avstyrks därför.

Eftersom företagshälsovården främst bör vara av förebyggande karaktär
kommer den utredning, som socialstyrelsen på Kungl. Maj:ts uppdrag
utför om hälsoundersökningar och annan förebyggande hälsovård, att bli
av betydelse även för företagshälsovården. I samband med utredningen
skall socialstyrelsen i samråd med riksförsäkringsverket överväga avgränsningarna
av de sjukvårdsåtgärder som ersätts genom den allmänna
försäkringen. Här finns också anledning erinra om att enligt lagen om
allmän försäkring arbetsgivare efter överenskommelse kan erhålla viss
gottgörelse för sjuk- och hälsovård som han anordnar för sina anställda.
Mot nu angivna bakgrund kan utskottet inte biträda förslaget i motionen
1972:338 om en utredning av frågan om statsbidrag till avlöning åt läkare
inom företagshälsovården. Motionen avstyrks.

Sjukfrånvaron

I motionen 1972:465 av herr Bohman m. fl. tas upp frågan om den
höga sjukfrånvaron i arbetslivet. Motionärerna vill ha en utredning
angående orsaken till denna. De vill — enligt motivering i motionen
1972:294 - att därvid särskilt skall belysas sjukfrånvaron med hänsyn till
kön, ålder, löneläge, befattningsnivå, arbetstillfredsställelse, skiftarbete
och löneform. Motionärerna framhåller att även en jämförelse mellan
privat- och offentliganställda torde vara av intresse. Enligt motionärerna
bör även sjukförsäkringsreglernas inverkan på sjukfrånvaron ingående
analyseras. Motionärerna menar att det är sannolikt att en sådan
undersökning som de förordar på en rad områden skulle ge uppslag till
åtgärder som kunde nedbringa sjukfrånvaron.

1 samband med avtalsuppgörelsen i juni förra året tog SAF och LO i
ett särskilt förhandlingsprotokoll upp bl. a. frågan om frånvaron från
arbetet. I protokollet anförs att SAF under förhandlingarna uttalat
stark oro över den höjda frånvarofrekvensen i företagen och att
parterna därför enats om att tillsätta en gemensam arbetsgrupp med
uppgift att studera utvecklingen av frånvaron i arbetet och dess orsaker
samt att utarbeta förslag som kan bidra till att nedbringa frånvaron. Då
motionsyrkandet således i huvudsak redan är tillgodosett är enligt
utskottets mening någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen
1972:465 inte erforderlig. Utskottet avstyrker därför motionen.

Arbetsmiljöfrågor i läkarutbildningen

Utskottet tar slutligen upp ett yrkande i motionen 1972:470 av herr
Hermansson m. fl. om att utbildningen i arbetsmiljöfrågor väsentligen

SoU 1972:9

skall utökas och integreras i den ordinarie läkarutbildningen.

1 samband med behandlingen förra året av propositionen om
företagshälsovård tog riksdagen ställning till flera motioner om utbildningen
vid de ordinarie utbildningsanstaiterna. Därvid behandlades bl. a.
en motion om att grundutbildningen i arbetsmedicin och socialmedicin,
vilka ämnen ingår i kursen för företagsläkare vid arbetsmedicinska
institutet, i högre grad skulle äga rum vid de ordinarie utbildningsanstalterna.
I fråga om grundutbildningen för läkare anfördes i en annan
motion att utbildningen borde ha ett sådant inslag av arbetsvetenskapliga
ämnen att bedömningen av en patients hälsotillstånd kan innefatta
sociala och arbetsmässiga överväganden. På hemställan av socialutskottet
avslogs motionerna (SoU 1971:11). Utskottet anförde att det inte är
tillräckligt att satsa på en utbyggnad av utbildningen vid arbetsmedicinska
institutet för att vi skall kunna tillgodose de alltmer ökade krav på
personal i olika funktioner som har goda kunskaper i arbetsvetenskapliga
ämnen. Vi måste också sträva efter att i den vanliga utbildningen bygga in
undervisningen i ämnena i fråga. Utskottet erinrade vidare om att
universitetskanslersämbetet i sina petitaframställningar under de senaste
åren strukit under samhällets ansvar för att kunskaperna om de problem
som här döljer sig ökas liksom för att förbättrade utbildningsresurser
skapas. Bl. a. mot nu angivna bakgrund var det enligt utskottets mening
inte påkallat att ta något initiativ från riksdagens sida i ämnet. Utskottet
beaktade därvid även att vissa skäl talade för att man med hänsyn till
uppkommande samordningsfrågor borde avvakta framför allt utbyggnaden
av arbetsmedicinska institutets utbildningsresurser innan en mera
övergripande genomgång av utbildningen i arbetsvetenskapliga ämnen
företas. Utskottet underströk också att arbetsmiljöutredningens arbete
blir av väsentlig betydelse för den framtida utbildningen på arbetsmiljöområdet.
Enligt utskottets mening har det anförda fortfarande giltighet.
Under hänvisning härtill kan utskottet inte biträda yrkandet rörande
läkarutbildningen i motionen 1972:470.

Utskottet hemställer

A. beträffande det långsiktiga utredningsarbetet på arbetsmiljöområdet
samt frågan om utökning av arbetsmiljöutredningen
med parlamentariker att riksdagen avslår motionen 1972:124
och motionen 1972:332, båda motionerna i motsvarande del,

B. beträffande ekonomiska stimulansåtgärder för arbetsmiljöinvesteringar
att riksdagen avslår motionen 1972:124 och motionen
1972:332, båda motionerna i motsvarande del, samt
motionen 1972:331,

C. beträffande vissa av arbetsmiljöutredningens arbetsuppgifter
att riksdagen avslår motionen 1972:1011,

D. beträffande frågan om obligatorisk företagshälsovård att riksdagen
avslår motionen 1972:124 i motsvarande del,

E. beträffande frågan om huvudmannaskapet för företagshälsovår -

SoU 1972:9

den, m. m. att riksdagen avslår motionen 1972:470 i motsvarande
del,

F. beträffande de anställdas medbestämmanderätt i fråga om
företagshälsovården att riksdagen avslår motionen 1972:124 i
motsvarande del,

G.beträffande sjukfrånvaron att riksdagen avslår motionen 1972:
465,

H. beträffande arbetsmiljöfrågor i läkarutbildningen att riksdagen
avslår motionen 1972:470 i motsvarande del,

I. beträffande företagshälsovården för vissa företagsformer att
riksdagen avslår motionen 1972:124 och motionen 1972:332,
båda motionerna i motsvarande del, samt motionen 1972:
1009,

J. beträffande arbetsmiljön inom den statliga sektorn samt frågan
om upprättande av saneringsplaner och modellplaner att riksdagen
avslår motionen 1972:332 i motsvarande delar,

K. beträffande statsbidrag till avlöning av läkare inom företagshälsovården
att riksdagen avslår motionen 1972:338,

L. beträffande arbetarskyddslagens tillämpning på skolarbetet att
riksdagen avslår motionen 1972:469.

Stockholm den 18 april 1972
På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Hamrin (fp), Dahlberg (s), Larsson i Öskevik (c), fru Sigurdsen (s), herrar
Hyltander (fp)*, Johnsson i Blentarp (s), Åkerlind (m), Bengtsson i
Göteborg (c), fru Ludvigsson (s)*, herrar Olsson i Timrå (s)*, Nilsson i
Växjö (s) och Hagberg (vpk).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. beträffande det långsiktiga utredningsarbetet på arbetsmiljöområdet
samt frågan om utökning av arbetsmiljöutredningen med
parlamentariker av herrar Gustavsson i Alvesta (c), Hamrin (fp), Larsson i
Öskevik (c), Hyltander (fp), Åkerlind (m) och Bengtsson i Göteborg (c)
som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 14 med
orden ”De centrala” och slutar på s. 15 med ”därför motionsyrkandet”
bort ha följande lydelse:

”De utredningsuppgifter som i enlighet med det sagda ankommer på
arbetsmiljöutredningen har fått en sådan utformning och avgränsning att

SoU 1972:9

det finns befogad anledning räkna med att utredningsarbetet skall leda
fram till förslag som i sin tur kan resultera i en tidsenlig lagstiftning och
en effektiv kontrollorganisation på området. Det är angeläget att
konkreta förslag på detta område snarast framlägges i form av
delbetänkande. Reformarbetet på detta viktiga område får emellertid
enligt utskottets mening inte begränsas till enbart lagstiftnings- och
kontrollfrågor. Det är därför av vikt att det utarbetas ett
handlingsprogram utifrån en totalsyn på arbetsmiljön. Syftet med ett
sådant program bör vara att få fram riktlinjer som kan bli av betydelse
för att stimulera de enskilda företagen att förbättra arbetsmiljön inte
bara för att nå upp till lagstiftningens minimikrav i fråga om
arbetstrygghet i fysiskt hänseende utan för att arbetstagarna i gemen skall
känna arbetstillfredsställelse. Det ligger naturligtvis i samhällets intresse
att utvecklingen går i denna riktning. En utredning om de
samhällsekonomiska effekterna av en satsning på bättre arbetsmiljö
behövs emellertid bl. a. för att det skall vara möjligt att göra en lämplig
avvägning mellan samhällets och företagens insatser inom denna
miljösektor. Över huvud taget krävs det enligt utskottets mening ett
program för de långsiktiga reformerna på arbetsmiljöområdet. Ett sådant
program kan göras endast om vi skaffar oss en allsidig bild av vilka brister
vi för närvarande har. Då det gäller att avgöra i vilken ordning
utredningsarbetet skall bedrivas kan man tänka sig flera olika möjligheter.
Arbetsmiljöutredningens ledamöter skaffar sig otvivelaktigt under
utredningsarbetets gång en utomordentligt djup och allsidig insikt i
arbetsmiljöproblematiken. Detta talar för att det är lämpligt att denna
utredning — sedan de nuvarande uppgifterna slutförts — bör få fortsätta
arbetet på området. Å andra sidan kan det hävdas att det arbete som
återstår för utredningen är så omfattande och framför allt tidskrävande
att det av utskottet förordade fortsatta utredningsarbetet bör utföras i en
särskild utredning. Enligt utskottets mening bör ställning till frågan om i
vilken form utredningsarbetet bör bedrivas tas efter kontakt med
arbetsmiljöutredningen, som bör få redovisa den tidsmässiga uppläggningen
av sitt arbete. Oavsett vilken utredningsform som man stannar för är
det enligt utskottets mening ett oeftergivligt krav att det fortsatta
utredningsarbetet bedrivs under medverkan av representanter för de
politiska partierna. Vad utskottet sålunda anfört i anledning av
motionerna 1972:124 och 1972:332 i hithörande delar bör ges Kungl.
Maj:t till känna.”

dels att utskottet under A bort hemställa

”A. beträffande det långsiktiga utredningsarbetet på arbetsmiljöområdet
samt frågan om utökning av arbetsmiljöutredningen
med parlamentariker att riksdagen i anledning av motionen
1972:124 och motionen 1972:332, båda motionerna i
motsvarande del, som sin mening ger Kungl. Maj d till känna
vad utskottet anfört,”

SoU 1972 .-9

2. beträffande ekonomiska stimulansåtgärder för arbetsmiljöinvesteringar
av herrar Gustavsson i Alvesta (c), Hamrin (fp), Larsson i Öskevik
(c), Hyltander (fp), Åkerlind (m) och Bengtsson i Göteborg (c) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 18 som börjar med
”Utskottet har” och slutar med ”avstyrker motionsyrkandena” bort ha
följande lydelse:

”Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är motiverat att
genom ekonomiska stimulansåtgärder snabbt få till stånd investeringar
för förbättring av arbetsmiljön. Detta bör i första hand ske genom att
statsbidrag tills vidare får utgå till sådana investeringar efter motsvarande
grunder som gäller för bidrag till vatten- och luftvårdande åtgärder inom
industrin. Det bör emellertid också övervägas i vad mån arbetsmiljösynpunkter
bör beaktas vid frisläppande av medel ur företagens
investeringsfonder. Förslag bör snarast föreläggas riksdagen i de
behandlade frågorna. Då det gäller frågan huruvida det är lämpligt att på
längre sikt genom statsbidrag eller på annat sätt ekonomiskt stimulera
industrin till arbetsmiljöinvesteringar får utskottet framhålla att denna
fråga bör prövas vid det fortsatta utredningsarbetet på arbetsmiljöområdet.
”

dels att utskottet under B bort hemställa

”B. beträffande ekonomiska stimulansåtgärder för arbetsmiljöinvesteringar
att riksdagen i anledning av motionen 1972:124
och motionen 1972:332, båda motionerna i motsvarande del,
samt motionen 1972:331 som sin mening ger Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört,”

3. beträffande vissa av arbetsmiljöutredningens arbetsuppgifter av herr
Hagberg (vpk) som anser

dels att det svsniit i utskottets betänkande som börjar på s. 16 med
”Hosten 1971” och slutar på s. 17 med ”behandlad del” bort ha följande
lydelse:

”Hosten 1971 (= utskottet) motionen 1972:1011.

Beträffande förslaget om att det tillsammans med snabbstatistiken skall
finnas en redogörelse med de åtgärder som arbetarskyddsstyrelsen och
yrkesinspektionen vidtagit finner utskottet att detta måste vara en bra
metod för att snabbt följa upp olycksfall och yrkesskador. Självfallet får
inte statistiken fördröjas för att denna redogörelse skall bifogas. Det bör
därför vara möjligt att i fråga om olycksfall och yrkesskador som
inträffar under senare delen av statistikperioden i efterhand komplettera
statistiken med en sådan redogörelse. Utskottet biträder således förslaget
om en snabbstatistik med en medföljande redovisning om vidtagna
arbetarskyddsåtgärder. Frågan bör beaktas av arbetsmiljöutredningen.

Arbetsmiljöfrågorna kan aldrig framgångsrikt angripas av utomstående
experter. Endast de anställda med sina konkreta erfarenheter på
basplanet kan fortlöpande övervaka arbetsmiljön. För detta krävs
förbättrade kunskaper. Det är ett samhällsintresse att utbildningen av
skyddsombud förbättras och att fackliga organisationer får möjlighet att

SoU 1972:9

utbilda funktionärer i egen regi som övervakar arbetsmiljön. Medel till
sådan utbildning bör därför utgå ur arbetarskyddsfonden.

Till svårigheterna för ett effektivt arbete i arbetsmiljöfrågor bidrar det
olyckliga förhållandet att olycksfall i arbetet ofta ses som ett resultat av
den så kallade ”mänskliga faktorn” eller en olycklig slump. I själva verket
är många olycksfall en logisk konsekvens av någon av följande faktorer:

a) De anställda har fått dåliga instruktioner om riskerna på arbetsplatsen.
Speciellt gäller detta arbetare med språksvårigheter.

b) Ett alltför högt arbetstempo medför att de anställda inte hinner vidta
erforderliga skyddsåtgärder.

c) Stressreaktioner, hög bullernivå och påverkan av giftiga ämnen
minskar uppmärksamheten och försämrar omdömet.

d) I syfte att öka företagets vinst underlåter man att vidta
skyddsåtgärder och anskaffa maskiner som minskar olycksfallsrisken.
Som exempel på detta kan nämnas skogsarbete där användandet av nya
typer av motorsågar ökat produktiviteten men också ger en hög
olycksfallsfrekvens. Det är tekniskt möjligt att framställa säkrare
motorsågar men detta skulle minska lönsamheten.

Om man väljer denna utgångspunkt att olycksfall och yrkesskador är
direkta konsekvenser av arbetsmiljön ställer detta också krav på klara och
entydiga lagregler som är möjliga att övervaka och som underlättar de
anställdas kamp.

Arbetsmiljöutredningen har aviserat ett delbetänkande inom det
närmaste året. Utskottet vill därför uttala att detta delförslag bör
innehålla förslag som tillgodoser följande viktiga krav.

a) Klara regler för introduktion av nyanställda i
skyddsfrågor och kontroll exempelvis i form av
kunskapsprov på att instruktionerna verkligen
inhämtas.

b) Regler som fastställer högsta bandhastighet
vid 1 ö p a n d e b a n d s p r o c e s s e r och högsta arbetstempo
vid kontinuerliga arbetsprocesser. Dessa bestämmelser
måste givetvis vara avpassade med hänsyn tagen till den
minskade arbetsförmåga som följer med det naturliga åldrandet.

c) Lagstadgade pauser vid kontinuerliga arbetsprocesser.
Dessa bör uppgå till tio minuter (minst) varje hel timme.

d) L a g s t a d g a d e lägsta tolerabla (hygieniska
gränsvärden) för partikelföroreningar: gaser
och lösningsmedel. Dessa gränsvärden måste åtföljas av regler
om kontinuerlig mätning av koncentrationen av varje givet ämne.
Mätningar bör ske under de anställdas insyn. Gränsvärdena skall utgå från
att individen är mer känslig för gifter vid arbete än vid vila. Gränsvärdena
bör också sättas så, att man undviker all ogynnsam påverkan på individen
och inte bara garderar sig mot uppenbara hälsorisker på kort sikt. Detta
medför exempelvis sannolikt att det nuvarande gränsvärdet för koloxid
måste justeras väsentligt neråt.

e) Obligatorisk skyldighet att innehållsdeklare -

SoU 1972:9

ra de kemiska substanser som används i arbetslivet.
Inga hänsyn till eventuella fabrikationshemligheter bör kunna få
äventyra de anställdas hälsa. Det bör också föreligga skyldighet att bevisa
nya produkters oskadlighet innan de införs i arbetslivet,

f) Skyddsombud bör erhålla obegränsad inspektionsrätt
inom sitt verksamhetsområde. Detta bör
också innefatta rätten att granska planerade produktionsförändringar
från arbetsmiljösynpunkt. Skyddsombuden bör erhålla rättighet att
ensidigt och när som helt påkalla inspektion av statlig myndighet samt
självständigt låta utföra behövliga mätningar. Skyddsombuden bör erhålla
obegränsad rättighet att beordra arbetets avbrytande i fall där allvarliga
hälsorisker kan misstänkas. Sådana avbrott bör gälla tills statlig
myndighet inspekterat arbetsplatsen. Avbrott får inte innebära någon
lönereduktion för de anställda.”

dels att utskottet under C bort hemställa

”C. beträffande vissa av arbetsmiljöutredningens arbetsuppgifter
att riksdagen i anledning av motionen 1972:1011 ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört,”

4. beträffande frågan om obligatorisk företagshälsovård av herrar
Hamrin (fp) och Hyltander (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 20 som börjar med
”Sorn motionärerna” och slutar med ”denna del” bort ha följande
lydelse:

”Sorn framhålls i motionen 1972:124 bör den reform av
företagshälsovården som beslöts vid 1971 års riksdag betraktas som en
första utbyggnadsetapp. Den fortsatta utbyggnaden på området bör
enligt utskottets mening bedrivas skyndsamt. Målet bör vara att
obligatorisk företagshälsovård genomförs. När detta mål kan uppnås är
givetvis beroende av bl. a. tillgången på utbildade företagsläkare. För att
insatserna skall bli starkt målinriktade bör redan nu ett principbeslut om
obligatorisk företagshälsovård fattas. Ytterligare resurser bör enligt
utskottets mening koncentreras på företagshälsovården, ett viktigt inslag i
arbetet på en generell förbättring av arbetsmiljön. Utskottet tillstyrker
därför motionskravet att förslag till principbeslut om införande av
obligatorisk företagshälsovård föreläggs riksdagen.”

dels att utskottet under D bort hemställa

”D. beträffande frågan om obligatorisk företagshälsovård att
riksdagen med bifall till motionen 1972:124 i motsvarande del
hos Kungl. Majd anhåller att förslag föreläggs riksdagen om
principbeslut rörande obligatorisk företagshälsovård,”

5. beträffande frågan om huvudmannaskapet för företagshälsovården
m. m. av herr Hagberg (vpk) som anser

dels att det avsnitt på s. 20 i utskottets betänkande som börjar med ”1
de” och slutar med ”skiftande karaktär” bort ha följande lydelse:

SoU 1972:9

”1 de förslag rörande företagshälsovårdens utbyggnad som förelädes
1971 års riksdag presenterades fyra olika modeller för organisationen av
företagshälsovården. Huvudmannaskapet ligger antingen helt hos ett eller
flera företag eller helt hos landstingskommun eller är också delat mellan
företag och landstingskommun. Utskottet anser att detta förhållande
måste ändras. Erfarenheten bestyrker att företagshälsovården inte kan få
en tillfredsställande lösning och utveckling om man inte först löser frågan
om huvudmannaskapet. För närvarande sker företagshälsovården praktiskt
taget helt i arbetsköparregi. Den nuvarande organisationen av
företagshälsovården har sin grund i de riktlinjer som antogs av LO-SAF
år 1967, vilket bygger på att arbetsköparen skall vara huvudman för
företagshälsovården. Därmed blir företagshälsovården en stabsfunktion
inom företagen och integreras och underordnas företagens målsättning
att bedrivas så effektivt som möjligt.

Den kritik som förs fram i motionen 1972:470 delar utskottet och
anser att huvudmannaskapet för företagshälsovården måste underställas
landstingen och de landstingsfria kommunernas huvudmannaskap. En av
de viktigaste frågorna vid en förändring av huvudmannaskapet är att de
anställda får insyn och kontroll över företagshälsovårdens utformning.
Utskottet finner det därför angeläget att tillstyrka motionen 1972:470.

I avvaktan på en organisationsförändring finner utskottet det vara av
synnerligen stor vikt att redan nu företagsläkarnas verksamhet vidgas.
Statsmakternas och de anställdas möjligheter att utöva kontroll över
företagshälsovården är mycket begränsade. Genom att företagsläkarna är
privatanställda är deras årsberättelser inte offentliga, vilket innebär att
värdefulla uppgifter om arbetsförhållanden och sjukdomsfrekvens undandras
allmän insyn. Företagsläkarna har inte heller skyldighet att rapportera
yrkesskador, vilket bidrar till att göra statistiken över sådana skador
praktiskt taget helt värdelös. De anställdas möjligheter till insyn och
kontroll kommer lätt i konflikt med tystnadsplikten. De anställda och
deras representanter saknar också för det mesta en utbildning som gör
det möjligt att effektivt granska läkarens arbete. Därför anser utskottet
att, i avvaktan på landstingens övertagande av företagshälsovården, företagsläkarna
skall åläggas skyldighet att upprätta offentliga årsrapporter
över sin verksamhet samt skyldighet att anmäla yrkesskador på samma
sätt som offentligt anställda läkare.”

dels att utskottet under E bort hemställa

”E. beträffande frågan om huvudmannaskapet för företagshälsovården,
m. m. att riksdagen i anledning av motionen 1972:470i
motsvarande del ger Kungl. Majd till känna vad utskottet
anfört,”

6. beträffande de anställdas medbestämmanderätt i fråga om företagshälsovården
av herrar Hamrin (fp) och Hyltander (fp), som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 20 som börjar med
”Beträffande yrkandet” och slutar med ”inte påkallad” bort ha följande
lydelse:

SoU19725

”Beträffande yrkandet i motionen 1972:124 om de anställdas medbestämmande
över företagshälsovården vill utskottet ansluta sig till den
uppfattning som uttalas i motionen, nämligen att huvudansvaret för
företagshälsovården bör läggas hos företagsnämnderna. En sådan reform
skulle radikalt förändra företagsnämndernas ställning och framför allt ge
de anställda medbestämmanderätt över företagshälsovården. Utskottet
förutsätter att arbetsmiljöutredningen, som enligt sina direktiv har att
behandla den enskildes möjligheter att öva inflytande över arbetsmiljön,
framlägger förslag i denna fråga och att förslag i denna riktning avseende
det offentliga området kommer att föreläggas riksdagen. Vad utskottet
anfört bör ges Kungl. Maj :t till känna.”
dels att utskottet under F bort hemställa

”F. beträffande de anställdas medbestämmanderätt i fråga om
företagshälsovården att riksdagen i anledning av motionen
1972:124 i motsvarande del ger Kungl. Majd till känna vad
utskottet anfört,”

7. beträffande sjukfrånvaron av herr Åkerlind (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 21 som börjar med ”1
samband” och slutar med ”därför motionen” bort ha följande lydelse:

”1 samband (= utskottet) nedbringa frånvaron. Att SAF

och LO tillsatt en arbetsgrupp för att studera orsakerna till frånvaron i
arbetet visar att parterna tillmäter frågan stor betydelse. De resultat som
denna arbetsgrupp kan komma fram till grundas dock endast på förhållandet
inom SAF—LO-området. Genom arbetsgruppens arbete kan därför
endast utredas förhållandena på en del av arbetsmarknaden. Eftersom
tjänstemannagrupperna över huvud taget inte omfattas av nämnda undersökning,
torde det vara svårt att genom arbetsgruppen få en tillfredsställande
kartläggning av sjukfrånvaron med hänsyn till löneläge och befattningsnivå
samt mellan privat- och offentliganställda. Den i motionen
begärda utredningen bör därför verkställas. Utredningen bör kunna
tillgodogöra sig de resultat som framkommer genom den av SAF och LO
tillsatta arbetsgruppen. Utskottet tillstyrker således motionen
1972:465.”
dels att utskottet under G bort hemställa

”G. beträffande sjukfrånvaron att riksdagen med bifall till motionen
1972:465 hos Kungl. Maj:t anhåller att en utredning verkställs
angående orsakerna till sjukfrånvaron i arbetslivet, varvid
särskilt de frågeställningar som aktualiserats i motionen 1972:
294 bör beaktas,”

8. beträffande arbetsmiljöfrågor i läkarutbildningen av herr Hagberg
(vpk) som anser

dels att det avsnitt på s. 22 i utskottets betänkande som börjar med ”1
samband” och slutar med ”motionen 1972:470” bort har följande
lydelse:

”Utskottet anser att läkarnas bristfälliga utbildning på arbetsmiljöom -

SoU 1972:9

rådet gör att deras verksamhet blir defensiv och individcentrerad. De blir
mer inriktade på att angripa enskilda sjukdomsfall än på att behandla
”sjuka” arbetsmiljöer. Det är ingen tillfällighet att läkare under lång tid
har diagnostiserat massor av hörselskador och silikosfall utan att effektiva
bullerförebyggande eller dammförebyggande åtgärder har vidtagits.
Läkarna saknar helt enkelt den utbildning som skulle möjliggöra för dem
att delta i utformningen av en mindre hälsofarlig arbetsmiljö. En ensidig
inriktning på medicinska åtgärder kan därför bidra till att invagga de
anställda i en skenbar trygghet samtidigt som bristerna i arbetsmiljön
kvarstår.

Den av statsmakterna föreslagna utbildningen av företagsläkare omfattar
endast en teoretisk del på två månader. Denna utbildning kommer
inte att på ett avgörande sätt kunna förbättra industriläkarnas möjligheter
att ägna sig åt förebyggande åtgärder. Det är dessutom inte bara
företagsläkare som behöver kunskaper om hur arbetsmiljön påverkar
människan. De flesta läkare kommer i daglig beröring med människor
som har skadats av sin arbetsmiljö och företer symptom i form av eksem,
magsår, nervösa besvär, kirurgiska sjukdomar osv. Ett effektivt förebyggande
arbete kan inte komma i gång förrän läkarna får kunskaper som
gör det möjligt för dem att relatera sina patienters sjukdomar till deras
arbetsförhållanden. Utskottet är därför av den uppfattningen att grundläggande
kunskap om arbetsmiljöfrågor skall ingå i den vanliga läkarutbildningen
och integreras med kursen i socialmedicin, som bör utvidgas
betydligt i förhållande till nuvarande 30 dagar.

Av ovan redovisade skäl anser utskottet att utbildningen i arbetsmiljöfrågor
bör utökas väsentligt och integreras i den grundläggande läkarutbildningen.
Utskottet tillstyrker därför motionen 1972:470 i motsvarande
del.”

dels att utskottet under H bort hemställa

”H. beträffande arbetsmiljöfrågor i läkarutbildningen att riksdagen
med bifall till motionen 1972:470 i motsvarande del ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,”

Göteborgs Offsettryckeri AB, 72.854.S Stockholm 1972.