Socialutskottets betänkande nr 8 år 1972 SoU 1972:8

Nr 8

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om riktlinjer för en
inre miljöpolitik, m. m.

Motionerna

1) I motionen 1972:241 av herr Gustavsson i Alvesta m. fl. (c)
hemställs att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om att en utredning
tillsätts för att undersöka och lämna förslag om hur man på bästa sätt
skall kunna utnyttja beteendevetarnas specialkunskaper i samhällsarbetet.

2) I motionen 1972:468 av herr Fälldin m. fl. (c) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om skyndsamt tillsättande av en
parlamentarisk utredning med uppdrag att utarbeta riktlinjer för inre
miljöpolitik i syfte att bemästra samhällsproblem, som föranleder skadlig
stress och psykisk otrygghet.

3) I motionen 1972:998 av herr förste vice talmannen Bengtson m. fl.
(c) hemställs att riksdagen beslutar att hos Kungl. Majit begära att frågan
om åstadkommande av en verklig veckovilodag blir föremål för utredning.

I motionen 1972:241 påpekas att den snabba urbaniseringen, strukturrationaliseringen
inom näringslivet, det höga tempot och samhällets allt
större krav på individen lett till att många inte längre orkar med. Om
denna utveckling får fortsätta riskerar vi enligt motionärerna att få ett
samhälle bestående dels av unga, friska, starka och hundraprocentigt
produktiva människor, dels en allt större grupp vård- och hjälpbehövande.
Dessa vårdbehov kommer att bestå om man inte vidtar åtgärder för
att förebygga att människor slås ut, anför motionärerna vidare. De
framhåller att det är samhällets skyldighet att i samhällsplaneringen och
genom olika förebyggande åtgärder tillse att orsaker till sjukdom och
sociala problem elimineras och att detta förutsätter en helhetssyn på
individ och samhälle som sätter människans behov och förutsättningar i
centrum. Man måste i all planeringsverksamhet utgå från människan och
inte från kortsiktiga effektivitets- och produktivitetskalkyler, framhålls
det vidare. Motionärerna anför att den helhetssyn i planeringen som de
efterlyser borde bl. a. kunna tillgodoses genom att socialarbetare och
andra beteendevetare med specialkunskaper om människan och hennes
sätt att fungera i olika situationer engageras i samhällsplaneringsarbetet
på olika nivåer.

I motionen refereras delar av en tidskriftsartikel vari sociologen Harald
Swedner skisserat en modell för hur beteendevetarnas och socialarbetarnas
specialkunskaper skulle kunna utnyttjas i samhällsförändringsarbetet.
Efter det att beteendevetarnas och socialarbetarnas engagemang i

1 Riksdagen 1972. 12 sami Nr 8

SoU 1972:8

planeringsarbete m. m. på olika nivåer skisserats anförs beträffande
verksamheten i lokala organ bl. a. följande i den del artikeln refererats.

På den fjärde nivån är det fråga om ett deltagande i verkställigheten av
beslut i lokala organ på områden, där socialvården för närvarande inte
brukar vara involverad i det löpande arbetet. Bostadsförmedlingar,
arbetsförmedlingar, stadsbyggnadskontor och andra planeringsorgan,
arkitektkontor med kommunala planeringsuppdrag, biblioteksstyrelser,
skolstyrelser, idrottsstyrelser, kulturnämnder, studieorganisationer, större
företag, (både statliga, kooperativa och privata) bör till sig knyta
personer med utbildning för socialvård och med erfarenhet från socialt
arbete på det lokala planet. Deras uppgift skulle vara att ta initiativ till
åtgärder som förhindrar uppkomsten av sociala problem och åtgärder och
som i görligaste mån löser eller reducerar de sociala problem, som växer
fram inom den institution eller organisation de verkar inom. Exempel på
sådan preventiv och kurativ verksamhet är det arbete, som redan nu på
vissa håll utförs av socialarbetare som samarbetar med stadsbyggnadskontor
och andra planeringsorgan.

I en följdmotion 1972:1429, som remitterats till civilutskottet,
hemställer motionärerna att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall begära
överväganden och förslag om utnyttjande av socialarbetarnas specialkunskaper
inom fysisk planering och bostadsplanering.

I motionen 1972:468 anförs att den inre miljöpolitiken — som avser
den psykiska tryggheten - hittills inte fått spela den roll som är
nödvändig för att goda livsmiljöer skall kunna skapas. I de inre miljöerna
innesluter motionärerna fysiska miljöer i den mån de innebär påfrestningar
på den psykiska hälsan samt seder, bruk, traditioner, normer,
kravinställningar m. m. (det sociala värdemönstret).

Motionärerna framhåller hur arbetsmiljöer, boendemiljöer och trafikmiljöer
kan bli psykiskt påfrestande. Vidare påpekas att det sociala
värdemönstret är av stor betydelse för den psykiska trygghetsfrågan.
Liksom det från psykiska utgångspunkter kan vara fel på fysiska miljöer
kan även värderingar och kravinställningar vara ogynnsamma för många
människor.

Den viktigaste målsättningen för den inre miljöpolitiken måste enligt
motionärerna vara en systematisk anpassning av samhällets inre miljöer
efter människans psykiska förutsättningar och behov. Utöver åtgärder
avseende de fysiska miljöerna och det sociala värdemönstret kan åtskilligt
uppnås även genom att individen ges förbättrade möjligheter till sin egen
anpassning, sägs det vidare i motionen. Motionärerna anför härvidlag
bl. a. följande.

Härvid är först att betona att en situation som medför skadlig stress
kan bemästras genom att individen frigöres från stressfaktorerna. Det är
alltså fråga om rätt man på rätt plats. Olika människor kan ha väsentligt
olika möjligheter att värdera eller tolerera miljöer. Noggrann anlagsprövning,
yrkesvägledning, yrkesrådgivning och arbetsanalys är sålunda av stor
betydelse. Dessa uppgifter ankommer på skolan och de arbetsmarknadspolitiska
organen. Det är angeläget att väsentligt intensifiera samhällets
åtgärder på dessa områden.

SoU 1972:8

Men det är också möjligt att i viss mån öka individens motståndskraft
mot miljöpåfrestningar. Psykoterapi och rådgivning, t. ex. kommunal
kuratorsverksamhet, kan hjälpa individen bemästra ogynnsamma attityder
och reaktionssätt, som disponerar för uppkomsten av en skadlig
stress. I detta perspektiv innesluter vi också personalvården i arbetslivet.

Motionärerna anför sammanfattningsvis följande.

De åtgärdsområden vi diskuterat i motionen är inte nya. På samtliga
finns samhällelig verksamhet. Men denna är otillräcklig. På många
delområden pågår utrednings- och försöksarbete. Åtgärder och utredningar
brister emellertid i samordning och saknar helhetlig miljöpolitisk
målsättning. Den inre miljön är en helhet kring människan. Detta
förutsätter en inre miljöpolitik som utformas som en helhet. Olika
åtgärdsområden, miljöplanering, åtgärder i fråga om det sociala värdemönstret,
vägledning för individen till den för honom lämpligaste miljön,
psykoterapi och annan rådgivning till ökad motståndskraft mot miljösvårigheter
etc. måste tillsammans utgöra ett sammanhängande och
samordnat åtgärdssystem. Det är alltså väsentligt att dra upp sådana
riktlinjer för en inre miljöpolitik. Vi fäster särskild vikt vid att den
socialmedicinska och beteendevetenskapliga forskningen ges möjligheter
att i största möjliga utsträckning medverka till ett säkert underlag för en
sådan politik.

Motionärerna påpekar att pågående detaljutredningar, t. ex. arbetsmiljöutredningen,
boendeutredningen, trafikbullerutredningen och utredningen
om skolans inre arbete, har angelägna uppdrag, som skyndsamt
bör fullföljas. De kan inte avvakta resultatet av en övergripande
utredning. Utformningen av en enhetlig inre miljöpolitik kan ske först i
senare sammanhang. Men för att förverkligandet av detta viktiga mål inte
skall skjutas alltför långt in i framtiden, bör enligt motionärerna det
övergripande utredningsarbetet påbörjas snarast.

Som en grund för det utredningsarbete som föreslås vill motionärerna
ange följande punkter.

1. Miljöplaneringen måste inriktas på att forma t. ex. bo-, arbets-och
fritidsmiljöer till psykiskt stimulerande miljöer. Det är väsentligt att
sociologiska, socialantropologiska, psykologiska, ekologiska och socialmedicinska
experter i ökad utsträckning engageras i miljöplaneringen.

2. Mot brister och fel i det sociala värdemönstret, främst vad beträffar
skadlig konkurrensinställning och kvardröjande patriarkaliska eller auktoritära
drag, måste samhället i ökad utsträckning satsa på t. ex. föreskrifter
och överenskommelser om vissa förutsättningar för arbete och arbetsmiljö
samt på arbets- och skoldemokrati.

3. Utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken måste inriktas på att
hjälpa individen till den för honom lämpligaste arbetsuppgiften och
miljön.

4. Psykoterapi och rådgivning skall i ökad utsträckning utnyttjas till
hjälp för individen att bemästra ogynnsamma attityder och reaktionssätt,
som kan föranleda skadlig stress.

5. Olika åtgärder för de inre miljöernas utformning och individens
egen anpassning måste samordnas till en helhetlig miljöpolitik.

SoU1972:8

6. Den socialmedicinska och beteendevetenskapliga forskningen skall
ges möjligheter att i största möjliga utsträckning medverka till ett säkert
underlag för en helhetlig inre miljöpolitik.

I motionen 1972:998 påpekas att tillvaron numera kännetecknas av en
stress och ett jäkt som leder till nedbrytande konsekvenser och att
stressjukdomarna är vår tids största problem. Det framhålls att i
människans eget intresse bör alla åtgärder vidtas för att skapa en lugnare
och mera harmonisk miljö och därmed ge ett rikare innehåll åt livet.
Motionärerna framhåller härvid att en av de åtgärder, som förekommit
sedan urminnes tider i människans historia för att motverka jäktet, är att
en vilo- och avkopplingsdag skall finnas per vecka.

Nu finns dock — anför motionärerna — ett stort hot mot veckans
vilodag, söndagen, i olika kommersiella intressen. I och med affärstidslagens
upphörande har många affärer börjat hålla öppet även på
söndagarna till men för både den personal som nödgas arbeta där och för
dem som nu lockas att företa inköp som är alldeles onödiga på söndagen,
anförs det vidare. En ny affärstidslag bör enligt motionärerna därför
skapas som endast gäller söndagen. Den bör vara synnerligen restriktiv
och inte ge möjligheter till dispenser. I den mån det är nödvändigt att
apotek, bensinstationer och liknande håller öppet kan detta inskrivas
direkt i lagen, och därefter behöver inga dispensmöjligheter finnas.

Motionärerna anför vidare bl. a. att det också finns en rad andra
områden där åtgärder kunde företas för att skapa en verklig vilodag.
Problemet har dock många aspekter, anför motionärerna, och därför bör
frågan i första hand utredas.

Tidigare behandling m. m. av frågan om riktlinjer för inre miljöpolitik

En motion med yrkande om en parlamentarisk utredning angående
den inre miljöpolitiken väcktes även vid 1971 års riksdag. Motionen, som
så gott som i sin helhet var likalydande med motionen 1972:468,
behandlades i socialutskottets betänkande SoU 1971:36.

I detta betänkande redovisade utskottet inledningsvis tidigare riksdagsbehandling
av frågor om inriktning av den svenska socialpolitiken i
mentalhygienisk riktning, om den psykiska hälsovården, om arbetsmiljön,
boendemiljön och om skolans arbetsmiljö.

Utskottet redogjorde för pågående utredningsarbete m. m. beträffande
frågor som togs upp i motionen. I fråga om utredningar m. m. berörande
arbetsmiljöfrågor omnämndes försöks- och undersökningsverksamhet på
det företagsdemokratiska området genom det i anslutning till företagsnämndsavtalen
mellan SAF och LO samt mellan SAF och TCO inrättade
Utvecklingsrådet för samarbetsfrågor, statsförvaltningens centrala samarbetsråd
för personalfrågor, de centrala råden för samarbetsfrågor på de
primärkommunala och landstingskommunala arbetsområdena, delegationen
för försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati i de
statliga aktiebolagen och delegationen för förvaltningsdemokrati (DEFF).
Som utredningar av betydelse för arbetsmiljöområdet omnämndes vidare

SoU1972:8

utredningen rörande anställningstrygghet och vidgad behörighet för
arbetsdomstolen och arbetsmiljöutredningen. I fråga om utredningsverksamhet
berörande boendemiljöfrågor omnämndes servicekommittén,
boendeutredningen och trafikbullerutredningen. Vidare omnämndes beträffande
förskolan 1968 års bamstugeutredning och beträffande skolmiljön
utredningen om skolans inre arbete (SIA).

Utskottet redogjorde härefter för utredningsarbete om kurativ service
m. m. genom socialutredningen och den av socialstyrelsen år 1969
tillsatta utredningen om den icke institutionsbundna socialvårdens
målsättning och organisation. Detta utredningsarbete kommer att närmare
beröras även i det följande i ett avsnitt om utnyttjande av
beteendevetarnas och socialarbetarnas kunskaper i samhällsarbetet. Vidare
redovisades att Kungl. Maj:t i april år 1970 — i anledning av
riksdagsbeslut år 1968 och år 1969 på förslag av allmänna beredningsutskottet
(ABU 1968:21) respektive statsutskottet (SU 1969:133) -uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa av statsutskottet begärd
utredning angående den psykiska hälsovården. En rapport om en
förberedande litteraturundersökning inom ramen för detta utredningsarbete
beräknas komma att presenteras av socialstyrelsen innevarande år.

Socialutskottet får för närmare uppgifter om ovannämnda utredningar
m. m. hänvisa till betänkandet SoU 1971:36.

Över den i fjol väckta motionen inhämtades yttranden från socialstyrelsen,
skolöverstyrelsen och bostadsstyrelsen. Remissinstanserna ställde
sig avvisande till en sådan utredning som begärdes i motionen. De
hänvisade till att utredningsarbete som berörde de i den dåvarande
motionen upptagna frågorna redan pågick hos myndigheten eller på
annat håll. Socialstyrelsen erinrade om att den erhållit det i det
föregående nämnda uppdraget att verkställa en utredning angående den
psykiska hälsovården. Skolöverstyrelsen och bostadsstyrelsen omnämnde
olika aktiviteter i syfte att förbättra skolmiljön respektive boendemiljön.
Bostadsstyrelsen förordade att motionen skulle överlämnas till boendeutredningen
för att tas upp till behandling i de delar som hade nära
samband med utredningens uppdrag.

Socialutskottet föreslog i sitt förenämnda, av riksdagen godkända
betänkande (SoU 1971:36) att riksdagen skulle avslå motionen. Utskottet
anförde bl. a. att i motionen berördes många frågor, vilkas lösande har
stor betydelse för att reducera de påfrestningar som det moderna
samhället medför och för att öka den enskildes anpassning till detta. En
utredning av det slag motionärerna förordade skulle emellertid enligt
utskottets mening spänna över ett så stort område av samhällslivet att det
inte skulle vara ett rationellt sätt att behandla de många problem som
togs upp i motionen i ett sådant sammahang. Utskottet anförde vidare,
att enligt dess mening var åtskilliga av frågorna så betydelsefulla att de
utredningar som redan pågick på områdena i fråga borde få fortsätta sitt
arbete utan att arbetet skulle splittras av någon form av övergripande
utredning. Utskottet kunde mot denna bakgrund inte tillstyrka att den
begärda utredningen skulle komma till stånd.

iloU 1972:8

Efter det socialutskottet avgivit betänkandet SoU 1971:36 har efter
ett Kungl. Maj:ts bemyndigande i december 1971 chefen för inrikesdepartementet
tillkallat sakkunniga för att göra en allmän översyn av
arbetsfredslagstiftningen. I direktiven anges att arbetet bör inriktas på att
skapa förutsättningar för ett verkligt arbetstagarinflytande på områden
som berör den enskilde arbetstagaren nära och dagligen.

Under innevarande års riksdag har särskilda motioner väckts om
företagsdemokrati-, arbetsmiljö-, boendemiljö-, trafikbuller- och elevvårdsfrågor.

Utnyttjande av beteendevetarnas och socialarbetarnas kunskaper i samhällsarbetet Gällande

bestämmelser m. m.

1 förvaltningsförfarandet ankommer det normalt på den beslutande
myndigheten — statlig eller kommunal — att sörja för den utredning
som behövs i ett ärende. Av denna skyldighet att sörja för utredning av
sina ärenden följer att myndighet bl. a. har att söka införskaffa behövliga
upplysningar och yttranden från andra allmänna organ eller från enskilda.
Någon allmän reglering i lag av myndighets rätt att inhämta yttranden
från andra myndigheter finns f. n. inte. För statsförvaltningens del får
emellertid erinras om den i 47 § regeringsformen upptagna regeln att
myndigheter och tjänstemän skall ”räcka varandra handen” vid fullgörandet
av sina uppgifter. Den sålunda grundlagsfästa principen om myndigheters
skyldighet att lämna varandra ömsesidigt bistånd har också
kommit till uttryck i 4 § första stycket allmänna verksstadgan
(1965:600). Enligt denna föreskrift skall statsmyndighet på begäran gå
andra myndigheter till handa med de upplysningar och det biträde som
den kan lämna. Av andra myndigheter äger den i sin tur få de
upplysningar och det biträde som behövs för dess verksamhet och som
kan lämnas av myndigheterna. I specialförfattningarna förekommer
åtskilliga bestämmelser som reglerar viss myndighets befogenhet eller
skyldighet att före ärendes avgörande inhämta yttrande från annat
allmänt organ eller från enskild. Här kan exempelvis erinras om
bestämmelserna i 37 § länsstyrelseinstruktionen (1971:460) om föredragandes
rätt att själv eller genom annan tjänsteman infordra förklaring,
upplysning eller yttrande i ärende hos länsstyrelsen, 16 § andra stycket
lagen (1956:2) om socialhjälp om socialnämnds skyldighet att i ärende
om socialhjälp vid behov inhämta uppgifter från myndigheter och andra,
som kan lämna upplysning i ärendet och 9 § första stycket barnavårdslagen
(1960:97) om barnavårdsnämnds rätt att fordra in yttranden och
upplysningar från kommunens styrelse och övriga nämnder samt dess
beredningar och befattningshavare. I en del specialförfattningar har
förvaltningsmyndighet också getts befogenhet att inhämta yttrande av
sakkunnig, t. ex. 16 § barnavårdslagen.

SoU 1972:8

När det gäller sociala organs möjligheter att framföra synpunkter
m. m. till andra samhällsorgan får erinras om en föreskrift i 6 § tredje
stycket socialhjälpslagen enligt vilken socialnämnd skall hos kommunfullmäktige,
kommunstyrelsen och kommunens övriga nämnder ävensom hos
andra myndigheter göra de framställningar, som finns påkallade. Enligt
bestämmelserna i 7 § socialhjälpslagen bör socialnämnden samarbeta med
myndigheter, institutioner, föreningar och andra, vilkas verksamhet berör
nämndens. Motsvarande föreskrifter finns i 9 § barnavårdslagen om barnavårdsnämnd.
Om i kommun inrättats social centralnämnd och i förekommande
fall sociala distriktsnämnder som avses i lagen (1970:296) om
social centralnämnd m. m. gäller vad ovan sagts om socialnämnd (och
barnavårdsnämnd) social centralnämnd och sociala distriktsnämnder.

Samarbete mellan de sociala organen och andra organ har också
anbefallts i särskilda anvisningar m. m.

I augusti år 1970 gav socialstyrelsen — efter samråd med representanter
för kriminalvårdsstyrelsen och Svenska kommunförbundet — ut Råd
och anvisningar nr 19 om ”Samverkan kriminalvård—socialvård”.

I ett Kungl. Maj:ts cirkulär (1970:513) till socialstyrelsen, skolöverstyrelsen,
rikspolisstyrelsen, samtliga länsstyrelser, polismyndigheter,
länsskolnämnder, barnavårdsnämnder och skolstyrelser har anbefallts
ett intensifierat samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola och
polis. Socialstyrelsen har i anledning härav tillsammans med skolöverstyrelsen
och rikspolisstyrelsen i augusti år 1971 utgivit Råd och anvisningar
nr 23 om ”Intensifierat samarbete mellan barnavårdsnämnd, skola och
polis”.

Påverkan av socialvården på samhällsplaneringen i Göteborg

I den av Föreningen Sveriges socialchefer igångsatta debatten om
socialvårdens målfrågor har bl. a. tagits upp frågan om socialvårdens
uppgifter beträffande samhällsplaneringen m. m. I en skrift ”Socialvård i
framtiden. Anföranden och debatter” har sammanställts anföranden och
debattinlägg vid en konferens som föreningen anordnade i Göteborg
hösten 1970. I en redogörelse i skriften om ”Integrerad socialvård inom
Göteborgs socialförvaltning” har lämnats uppgifter om Göteborgs socialförvaltnings
medverkan i stadsplaneringen. Det framhålls att nuvarande
byggnadslagstiftning inte räknar med socialvården som en intressent i
stadsplaneprocessen och att socialförvaltningens medverkan därför berott
på dels en relativt frikostig praxis när det gällt att remittera stadsplaneförslag
till förvaltningen, dels de underhandskontakter förvaltningen haft
med stadsplanekontoret och dess konsulter. Förvaltningen har granskat
stadsplanefrågoma på olika nivåer. Vid granskning för det första av
generalplaneförslag eller generalplaneutkast har förvaltningen kunnat
peka på dels planförutsättningar, vilkas sociala konsekvenser inte varit
utredda, dels planförutsättningar, som enligt förvaltningens mening skulle
leda till klart negativa konsekvenser från social synpunkt. Vid granskning

SoU 1972:8

för det andra av stadsplaneförslag eller detaljplaner för mindre områden
har socialförvaltningen bl. a. bevakat segregations- och kommunikationsaspektema
samt placeringen av olika institutioner. Granskningen har för
det tredje avsett bevakning av sociala miljöfrågor i befintliga stadsdelar.
Socialförvaltningen har sett som sin uppgift att kritiskt granska existerande
stadsmiljöer med avseende på t. ex. trafiksäkerhet, framkomlighet för
äldre och handikappade, lekmiljöer för barn, möjligheter till kontakt,
aktivitet och gemenskap.

Utredningar

År 1969 tillsatte socialstyrelsen en utredning om den icke institutionsbundna
socialvårdens målsättning och organisation. Utredningen har i
uppdrag att — inom ramen för nuvarande lagstiftning — inom socialstyrelsen
aktualisera problem och framlägga förslag till problemlösningar inom
den icke-institutionsbundna socialvården. Utredningen bör därvid beakta
behovet av samverkan mellan den traditionella socialvården och andra
vårdområden. Förslag som kräver ändrad lagstiftning förutsätts bli
behandlade av socialutredningen med vilken socialstyrelsens utredning
skall samarbeta. Utredningen består av en huvudgrupp samt sex arbetsgrupper.
En av arbetsgrupperna behandlar frågor om uppsökande och
förebyggande verksamhet samt samhällsplanering. En annan arbetsgrupp
behandlar frågor om kontakter med socialvårdens gränsområden — skola,
arbetsmarknad, socialförsäkring, sjukvård, polisväsende, kriminalvård
samt frivilliga ideella organisationer.

Utredningens huvudgrupp framlade i fjol rapporten ”Integrerat
samhälle” (Socialstyrelsen redovisar, nr 21). Rapporten har remissbehandlats.
Efter bearbetning av rapporten mot bakgrund av remissyttrandena
skall huvudgruppen utarbeta en slutrapport.

Utredningen anser att de framtida sociala insatserna bör ha följande
inriktning.

1. Det gäller att helt medvetet genom planering av strukturförändringar
öppna den allmänna bostadsmarknaden, arbetsmarknaden, service och
rekreation för alla. Vid behov skall de allmänna marknaderna och
tjänsterna kompletteras med nya tjänster och garantier.

2. Genom direkt socialt arbete bör kontakter förmedlas mellan
arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och människorna.

3. En tredje uppgift blir att aktivera och stödja de socialt missanpassade.

4. En fjärde uppgift — som traditionellt inte tillhört socialvården —
blir att lämna medicinskt stöd och vård.

Dessa mål för sociala insatser innebär i själva verket förslag till ett
integrerat samhälle framhålls det i rapporten.

Målen för de framtida sociala insatserna kräver följande utvecklingsarbete
och försöksverksamhet.

1. Utveckling av begrepp och statistisk information för kartläggning
och beräkning av behov, uppställning av mål och mätning av i vilken grad

SoU 1972:8

målen förverkligas.

2. Analyser av organisationen och samordningen av hälso-, sjuk- och
socialvården samt skolans elevvårdande verksamhet, som också innefattar
alternativ till resursanvändning mellan olika verksamhetsgrenar, i första
hand på personalsidan.

3. Upprättande av modeller för social planering och direkt socialt
arbete.

4. Försöksverksamhet för systematisk utveckling av fortlöpande
vidareutbildning för förtroendevalda och anställda inom den sociala
sektorn.

5. Prövning av framlagda förslag till metoder och modeller vid
socialcentraler och inom fältorganisationer i kommuner och regioner
(t. ex. Tierpsprojektet som redovisas i det följande).

I rapporten tas upp till närmare behandling frågor om påverkan av
socialvården på samhällsplaneringen och frågor om utveckling av socialvårdens
kontakter med andra områden, såsom bostadsförsörjningen,
arbetsmarknaden, utbildningen och kriminalvården.

På grundval av de tankegångar som presenterats i rapporten ”Integrerat
samhälle” har socialstyrelsen år 1971 i samarbete med kommunerna i
Tierps kommunblock, Uppsala läns landsting, universitetetet i Uppsala,
socialhögskolan i Stockholm samt sjukvårdens och socialvårdens planerings-
och rationaliseringsinstitut (Spri) påbörjat försök med att bygga
upp en modell för samordning (integrering) av socialvård, skolans
elevvård samt hälsovård och öppen sjukvård. Viss anknytning skall ske
bl. a. till arbetsförmedlingens, arbetsvärdens och de allmänna försäkringskassornas
verksamhet. I verksamheten skall delta socialarbetare, beteendevetare
och medicinsk personal. En lokal ledningsgrupp skall bestå av en
socialchef, en chefspsykolog och en chefsläkare.

I direktiven för socialutredningen (1969 års riksdagsberättelse S 29),
vilken utredning har att göra en allmän översyn av den sociala
vårdlagstiftningen, framhålls att utredningen bör granska frågor om
samordning av åtgärder och samarbete mellan olika samhällsorgan och att
även sjukvårdslagstiftningen kan komma att beröras av utredningsarbetet.
Det anges att det är angeläget att pröva huruvida inte ett fastare
samarbete kan organiseras mellan skolväsendet och socialvården. Vidare
bör möjligheterna att få till stånd samarbete i mera fast organiserade
former med den psykiska bama- och ungdomsvården samt familjerådgivningen
särskilt uppmärksammas. Även möjligheterna att skapa ett
förtroendefullt samarbete i olika former mellan samhällsorganen och den
enskilde bör iakttas. Utredningen bör undersöka förutsättningarna för att
i lämplig form och i anslutning till den kommunala nämndorganisationen
skapa socialcentra i kommunerna, dit allmänheten kan vända sig för vård,
hjälp, service, råd och upplysning. Möjligheterna till en samordning
mellan den verksamhet som bedrivs av landstingen — främst den öppna
sjukvården — och de allmänna försäkringskassornas verksamhet bör
därvid beaktas. När det gäller den sociala rådgivnings- och upplysningsverksamheten
bör särskild uppmärksamhet ägnas familjerådgivningen.

SoU 1972:8

I ett år 1969 avgivet delbetänkande om ”Lagstiftning om sociala
nämnder i kommunerna” (stencil S 1969:11) — vari förslag framfördes
som ledde till införande av den i det föregående nämnda lagen om social
centralnämnd m. m. — redovisade socialutredningen sin syn på utredningsarbetet
(s. 15).

Enligt utredningen ger direktiven utrymme för en allmän och
omfattande prövning av socialvårdens utformning och innehåll. Mot
bakgrunden av den pågående socialvårdsdebatten konstaterar utredningen
bl. a. att en ny och samordnad lagstiftning bör grundas på en klar
målsättning för samhällets sociala ansvarstagande. Socialutredningen har
sålunda att ta ställning till utformningen av socialvården i vid mening.
Frågeställningarna omfattar socialvårdens hela inriktning, såsom social
planering, allmänt förebyggande arbete samt vård och behandling i olika
sammanhang, ävensom kommunikationen mellan socialvården och dess
gränsområden.

Socialutredningen anförde vidare bl. a. att utredningen i ett senare
betänkande skulle komma att ta upp en principdiskussion, där utredningen
avsåg att redovisa sina synpunkter beträffande den framtida
socialvårdens mål och medel.

Granskningen av verkningarna av affärstidslagens upphörande

Reglering av affärstiderna har funnits i Sverige sedan år 1909.

Dessförinnan förelåg inte andra begränsningar i butikernas rätt att
hålla öppet än som betingades av strafflagens regler om religionsbrott.
Dessa regler stadgade förbud mot öppethållande under sabbatstid, kl.
6-21 under sön- och helgdag.

Senaste lag på området var affärstidslagen (1966:668) som trädde i
kraft den 1 januari 1967 och gällde till och med den 31 december 1971.

Affärstidslagen medgav butikerna att hålla öppet på vardagar mellan
kl. 8 och 20. Den som ville öppna tidigare eller stänga senare eller hålla
öppet på söndagar måste begära dispens. Dispensärenden prövades av
kommunens styrelse eller av nämnd som utsetts av fullmäktige i
kommunen. Lagen innehöll dessutom åtskilliga undantag. Det mest
betydelsefulla var det som gällde kioskerna. Dessa fick hålla öppet även
under annan tid än kl. 8—20, om de då begränsade sig till det s. k.
kiosksortimentet.

Affärstidsregleringen tillkom huvudsakligen av det skälet att man ville
skydda affärsanställda och butiksinnehavare från att få för långa
arbetstider. Under årens lopp har emellertid genom lagstiftning och
överenskommelser på arbetsmarknaden skapats andra former av skydd
mot otillbörligt utnyttjande av arbetskraften. Särskilt bör nämnas
arbetstidslagstiftningen, som numera drar upp ramar för hur lång
arbetstid som får tas ut av anställda.

Frågor som rör förläggningen av arbetstiden avgörs dock inte i lag.
Sådana frågor anses arbetsmarknadens parter böra få bestämma om själva.

SoU 1972:8

Den 10 november 1971 lämnade chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Feldt, med stöd av Kungl. Maj:ts beslut ett muntligt
meddelande till riksdagen om att regeringen funnit övervägande skäl tala
för att affärstidsregleringen borde upphöra när affärstidslagens giltighetstid
utlöpte vid årsskiftet 1971-1972. Statsrådet anförde att problem
beträffande prisnivån, strukturomvandlingen och de anställdas arbetsförhållanden
som befarades kunna uppstå på grund av att affärstidslagen
upphörde att gälla dock var så väsentliga och så svårbedömda att det
fanns skäl att släppa affärstidsregleringen endast på försök och tills
vidare. Statsrådet anförde bl. a. följande.

Utvecklingen inom detaljhandeln i nämnda avseenden bör noga följas
och bedömas sedan regleringen upphört. För detta ändamål ämnar jag
vidta åtgärder för att inrätta en särskild nämnd, bestående av företrädare
för konsumenterna och för de anställda under ledning av en opartisk
ordförande. Nämnden bör få möjlighet att vid behov låta utföra
undersökningar hos myndigheter och privata institut. Om nämnden
finner att utvecklingen i något avseende går i en från allmän synpunkt
ogynnsam riktning, bör det åligga nämnden att anmäla förhållandet till
Kungl. Majit. Visar det sig att de nyss redovisade farhågorna för
övervägande negativa konsekvenser av fria affärstider besannats, kommer
frågan om lagstiftning att tas upp till förnyad prövning. Av vad jag
tidigare anfört torde framgå, att det enligt regeringens mening i sådant
fall bara kan bli fråga om att återinföra ett i princip ovillkorligt förbud
mot öppethållande på annan tid än s. k. vanlig affärstid.

Med anledning av meddelandet väcktes ett antal motioner som
behandlades av näringsutskottet. Utskottet anförde i sitt av riksdagen
godkända utlåtande, NU 1971:53, bl. a. följande angående ifrågavarande
nämnd.

Utskottet har ovan anslutit sig till uppfattningen att väsentliga
fördelar kan väntas uppkomma som följd av att affärstiderna blir fria
men däremot inga större nackdelar. Med hänsyn till de tvivelsmål i
sistnämnda avseende som kommit till uttryck på sina håll finner
utskottet det emellertid välbetänkt att, såsom aviseras i meddelandet till
riksdagen, en särskild nämnd, bestående av företrädare för konsumenterna
och för de anställda under ledning av en opartisk ordförande, tillsätts
för att följa och bedöma utvecklingen inom detaljhandeln i samband med
att affärstidsregleringen upphör. Utskottet förutsätter att denna nämnd
får möjlighet att låta utföra undersökningar med anlitande av myndigheter
och privata institut. Nämnden bör enligt utskottets mening kunna
bli ett effektivt instrument för att uppspåra och påtala eventuella
negativa följder av systemet med fria affärstider. Vetskapen om att den
motåtgärd som statsmakterna kan bli tvungna att överväga är en återgång
till handel uteslutande på vad som tidigare varit vanlig affärstid kommer
enligt utskottets övertygelse att medverka till att detaljhandeln på ett
ansvarskännande sätt utnyttjar den vittgående frihet som det nya
systemet erbjuder.

Kungl. Majit har genom beslut i december 1971 bemyndigat chefen
för handelsdepartementet att tillkalla högst åtta ledamöter i en affärstidsnämrxd
med uppdrag att följa utvecklingen av affärstiderna och undersöka
verkningarna för konsumenterna och för de handelsanställda av det

SoU 1972:8

friare öppethållande i detaljhandeln, som affärstidsregleringens slopande
innebär. Nämnden bör hålla kontakt med myndigheter och kommittéer,
som arbetar med frågor inom detaljhandelsområdet, samt med organisationer
och företag inom handeln. Nämnden skall närmast arbeta under en
tid av tre år. Frågan om nämnden härefter skall fortsätta sin verksamhet
skall prövas mot bakgrund av bland annat de erfarenheter som kommer
fram i arbetet. I beslutet erinras om statsrådet Feldts och näringsutskottets
ovan refererade uttalanden.

Utskottet

Motionerna berör frågor om hur en ur psykisk synpunkt bättre
livsmiljö skall skapas.

I motionen 1972:468 av herr Fälldin m. fl. (c) berörs olika förhållanden
i dagens samhälle som kan innebära påfrestningar för den psykiska
hälsan och som motionärerna sammanfattningsvis betecknar som den inre
miljön. Motionärerna pekar på att både fysiska miljöer — såsom
arbetsmiljö, boendemiljö och trafikmiljö — och seder, bruk, traditioner,
normer och kravinställningar eller med andra ord det sociala värdemönstret
inrymmer faktorer, som utsätter människorna för hälsovådligt
psykiskt tryck. Motionärerna yrkar att en parlamentarisk utredning
skyndsamt skall tillsättas med uppgift att utarbeta riktlinjer för inre
miljöpolitik i syfte att bemästra samhällsproblem, som föranleder skadlig
stress och psykisk otrygghet.

I motionen 1972:241 av herr Gustavsson i Alvesta m. fl. (c) påpekas
att den snabba urbaniseringen, strukturrationaliseringen inom näringslivet,
det höga tempot och samhällets allt större krav på individen lett till
att många människor inte längre ”orkar med” utan slås ut. Motionärerna
framhåller att det emellertid är samhällets skyldighet att i samhällsplaneringen
och genom olika förebyggande åtgärder tillse att orsaker till
sjukdom och sociala problem elimineras och att detta förutsätter en
helhetssyn på individ och samhälle som sätter människans behov och
förutsättningar i centrum. Detta behov av helhetssyn i planeringen m. m.
borde, framhåller motionärerna, kunna tillgodoses genom att socialarbetare
och andra beteendevetare med specialkunskaper om människan och
hennes sätt att fungera i olika situationer engageras i planeringsarbetet på
olika nivåer. Motionärerna begär mot denna bakgrund en utredning om
hur man på bästa sätt skall kunna utnyttja beteendevetarnas specialkunskaper
i samhällsarbetet. I en följdmotion, som remitterats till civilutskottet,
begär motionärerna förslag om utnyttjande av socialarbetarnas
specialkunskaper inom fysisk planering och bostadsplanering.

I motionen 1972:998 av herr förste vice talmannen Bengtson m. fl.
(c) påpekas att tillvaron numera kännetecknas av stress och jäkt som får
nedbrytande konsekvenser. Motionärerna framhåller att en av de faktorer
som kan vara ägnade att skapa en friskare, lugnare och mera harmonisk
miljö är förekomsten av en vilo- eller avkopplingsdag i veckan. En sådan

SoU 1972:8

dag har funnits sedan urminnes tider. I och med affärstid slagens
upphörande år 1971 har det emellertid enligt motionärerna uppstått ett
stort hot mot veckans vilodag, söndagen. Många affärer har börjat hålla
öppet även på söndagarna till men för både den personal som nödgas
arbeta där och för dem som lockas företa inköp som är alldeles onödiga.
Motionärerna anser att en ny affärstidslag bör stiftas som gäller endast
söndagen. Lagen bör vara synnerligen restriktiv. Motionärerna framhåller
att det också finns en rad andra områden där åtgärder kan företas för att
skapa en verklig vilodag i vårt land. Motionärerna begär mot denna
bakgrund att frågan om åstadkommande av en verklig veckovilodag blir
föremål för utredning.

På de områden som tas upp i motionen 1972:468 om riktlinjer för en
inre miljöpolitik pågår ett omfattande utredningsarbete. På arbetslivets
område pågår sålunda ett utvecklingsarbete rörande företagsdemokrati
samt utredningar om arbetsmiljö- och anställningstrygghet. Boendemiljöfrågor
är föremål för överväganden inom servicekommittén, boendeutredningen
och trafikbullerutredningen. Det finns också skäl erinra om 1968
års bamstugeutredning och den år 1970 tillsatta utredningen om skolans
inre arbete. I fråga om kurativ service pågår utredningsarbete genom
socialutredningen och socialstyrelsens utredning om den icke institutionsbundna
socialvårdens målsättning och organisation. Här bör även
framhållas att socialstyrelsen fått i uppdrag att verkställa en av riksdagen
begärd utredning angående den psykiska hälsovården.

I remissyttranden över en i fjol väckt, i huvudsak likalydande motion
ställde sig socialstyrelsen, skolöverstyrelsen och bostadsstyrelsen avvisande
till en sådan utredning som motionärerna begär. Remissinstanserna
hänvisade till att utredningsarbete som berör i motionen upptagna frågor
redan pågick hos myndigheten eller på annat håll.

Utskottet får liksom i fjol framhålla att i motionen berörs många
frågor, vilkas lösande har stor betydelse för att reducera de påfrestningar
som det moderna samhället medför. En utredning av det slag motionärerna
förordar skulle emellertid spänna över ett så stort område av
samhällslivet att det inte skulle vara ett rationellt sätt att behandla de
många problem som tas upp i motionen i ett sådant sammanhang. Enligt
utskottets mening är åtskilliga av frågorna så betydelsefulla att de
utredningar som redan nu pågår på områdena i fråga bör få fortsätta sitt
arbete utan att arbetet skall splittras av någon form av övergripande
utredning. Utskottet kan mot denna bakgrund inte tillstyrka att den
begärda utredningen kommer till stånd. Motionen 1972:468 bör därför
avslås.

Då det härefter gäller motionen 1972:241 får utskottet framhålla, att
som framgår av det inledningsvis anförda, motionärerna vill, att både
socialarbetarnas och beteendevetarnas specialkunskaper skall utnyttjas på
ett bättre sätt i samhällsarbetet. Motionärerna knyter an till de krav som
på senare år framförts från socialarbetarnas sida om att deras kunskaper
och erfarenheter om sambandet mellan miljö och sociala störningar bör
utnyttjas även i samhällsarbetet utanför den ram, socialvården, inom

SoU 1972:8

vilken de traditionellt verkat och att socialarbetarna därvid bl. a. bör
engageras redan i samhällsplaneringsverksamheten för att kunna bidra till
att förebygga uppkomsten av ogynnsamma miljöer.

Enligt socialutskottets mening är det både naturligt och nödvändigt att
man inom olika områden av samhällsarbetet tillgodogör sig de erfarenheter
som socialarbetare och andre beteendevetare skaffat sig om människans
sätt att fungera i olika miljöer. En ökad insikt om värdet av att man
utnyttjar de resurser som detta kunskaps- och erfarenhetskapital representerar
håller också på att växa fram på olika håll i samhället. Detta tar
sig främst uttryck i ett alltmer utvecklat samarbete mellan sociala organ
och andra samhällsorgan, genom att särskilda samarbetsorgan bildas eller
genom att myndigheter med social expertis ges möjlighet att i ett
remissförfarande framföra sina synpunkter i ärenden inom andra samhällssektorer.
Man kan enligt utskottets mening räkna med att den
utveckling som sålunda pågår i fråga om utnyttjande av socialarbetarnas
och de övriga beteendevetamas kunskaper och erfarenheter i samhällsplaneringen
kommer att fortsätta. Inte minst det arbete som pågår inom
socialutredningen kommer att bli av betydelse för denna utveckling.
Även då det gäller reformarbetet inom andra samhällssektorer är det av
vikt, att de i motionen anförda synpunkterna närmare övervägs.
Utskottet anser däremot att det är helt orealistiskt att man genom en
utredning som skulle gripa över stora delar av samhällsverksamheten i
mera väsentlig utsträckning kan påskynda den utveckling som är på gång i
fråga om utnyttjande av beteendevetamas specialkunskaper. Utskottet
avstyrker därför motionen 1972:241.

Med hänsyn till vad som anförs i motionen 1972:998 vill utskottet
erinra om att det fria öppethållandet inom handeln, som gäller sedan
affärstidslagens giltighetstid utlöpte vid årsskiftet 1971 — 1972, förenats
med vissa garantier för att en ogynnsam utveckling i olika avseenden skall
motverkas. Eftersom frågan om affärstidslagen så sent som i december
1971 var föremål för riksdagens prövning och beslut finner utskottet att
man bör avvakta utvecklingen och prövningen inom affärstidsnämnden
ännu en tid innan frågan på nytt kan tas upp till behandling.

För den enskilde arbetstagaren får behovet av en sammanhängande
veckovila för övrigt tillgodoses inom ramen för arbetarskyddslagstiftningen.
Arbetsmiljöutredningen håller på med en allmän översyn av denna
lagstiftning. Utskottet anser inte att man genom en utredning som avser
att få till stånd en ”verklig veckovilodag” i större utsträckning kan bidra
till att lösa frågan hur man skall förebygga stressjukdomar och annan
psykisk ohälsa. Dessa problem måste, som framgår av det tidigare
anförda, angripas på en mångfald olika sätt och utan att man på förhand
bestämt sig för viss lösning. Utskottet vill emellertid framhålla att det
finns anledning hysa förhoppningar att problemen skall få en ingående
belysning genom den tidigare nämnda utredningen inom socialstyrelsens
ram om den psykiska hälsovården.

1 enlighet med det anförda avstyrker utskottet även motionen
1972:998.

SoU1972:8

Utskottet hemställer

A. beträffande en utredning om utnyttjande av beteendevetarnas
specialkunskaper i samhällsarbetet att riksdagen avslår
motionen 1972:241,

B. beträffande en parlamentarisk utredning om riktlinjer för en
inre miljöpolitik att riksdagen avslår motionen 1972:468,

C. beträffande en utredning om en ”verklig veckovilodag” att
riksdagen avslår motionen 1972:998.

Stockholm den 6 april 1972
På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s),
Dahlberg (s), Carlshamre (m)*, fru Skantz (s)*, herrar Larsson i Öskevik
(c), Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c), Nordberg
(s), Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c),
Romanus (fp) och Nilsson i Växjö (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. beträffande en utredning om utnyttjande av beetendevetarnas
specialkunskaper i samhällsarbetet av herrar Larsson i Öskevik (c),
Andreasson (c) och Bengtsson i Göteborg (c) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 14 som böljar med
”Enligt socialutskottets mening” och slutar med ”därför motionen
1972:241” bort ha följande lydelse:

”Enligt socialutskottets mening är det både naturligt och nödvändigt
att man inom olika områden av samhällsarbetet tillgodogör sig de
erfarenheter som socialarbetare och andra beteendevetare skaffat sig om
människans sätt att fungera i olika miljöer. En ökad insikt om värdet av
att man utnyttjar de resurser som detta kunskaps- och erfarenhetskapital
representerar håller också på att växa fram på olika håll i samhället. Detta
tar sig främst uttryck i ett alltmer utvecklat samarbete mellan sociala
organ och andra samhällsorgan, genom att särskilda samarbetsorgan bildas
eller genom att myndigheter med social expertis ges möjlighet att i ett
remissförfarande framföra sina synpunkter i ärenden inom andra samhällssektorer.
Även om man enligt utskottets mening kan räkna med att
den utveckling som sålunda pågår i fråga om utnyttjande av socialarbetarnas
och de övriga beteendevetarnas kunskaper och erfarenheter i
samhällsplaneringen kommer att fortsätta, bör dock denna utveckling
påskyndas. Samhällsorganen bör så snart som möjligt skaffa sig kunskap
om och försöka komma till rätta med de brister i olika avseenden i
livsmiljön, som drabbar såväl barn som vuxna och åldringar. För att

SoU 1972:8

utvecklingen skall påskyndas när det gäller engagemang av beteendevetarna
i samhällsarbetet krävs initiativ från centralt håll. Ett första led
härvidlag bör vara att frågan hur man på bästa sätt skall kunna utnyttja
beteendevetarnas specialkunskaper i samhällsarbetet utreds. Utskottet
tillstyrker således motionen 1972:241.”

dels att utskottet under A bort hemställa

”A. beträffande en utredning om utnyttjande av beteendevetarnas
specialkunskaper i samhällsarbetet att riksdagen med
bifall till motionen 1972:241 hos Kungl. Maj:t anhåller om
att en utredning tillsätts för att undersöka och lämna förslag
om hur man på bästa sätt skall kunna utnyttja beteendevetarnas
specialkunskaper i samhällsarbetet,”

2. beträffande en parlamentarisk utredning om riktlinjer för en inre
miljöpolitik av herrar Larsson i Öskevik (c), Hyltander (fp), Andreasson
(c), Bengtsson i Göteborg (c) och Romanus (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 13 som böljar med
”Utskottet får liksom” och slutar med ”bör därför avslås” bort ha
följande lydelse:

”1 motionen tas upp frågor, vars lösande har stor betydelse för att
reducera de påfrestningar som det moderna samhället medför och för att
öka den enskildes anpassning till detta. På åtskilliga av de områden, som
diskuteras i motionen, pågår visserligen utredningsarbete. Det måste
emellertid konstateras att denna utredningsverksamhet är splittrad och
saknar övergripande miljöpolitisk målsättning. Den inre miljön är som
framhålls i motionen en helhet kring människan. Detta förutsätter en inre
miljöpolitik som utformas som en helhet. Olika åtgärdsområden —
planering av fysiska miljöer, åtgärder i fråga om det sociala värdemönstret,
vägledning för individen som skapar möjlighet till val av den lämpligaste
miljön, psykoterapi och annan rådgivning till ökad motståndskraft
mot miljösvårigheter — måste tillsammans utgöra ett sammanhängande
och samordnat åtgärdssystem. Enligt utskottets mening är det Wied hänsyn
till det anförda väsentligt att riktlinjer för en inre miljöpolitik nu dras upp
och får tjäna som vägledning vid utredningsarbete om frågor som
påverkar den inre miljön och i den dagliga verksamheten hos instanser
som kan påverka denna miljö. Arbetet med att utarbeta sådana riktlinjer
bör anförtros en utredning med parlamentarisk förankring. Utskottet
tillstyrker således motionen 1972:468.”

dels att utskottet under B bort hemställa

”B. beträffande en parlamentarisk utredning om riktlinjer för en
inre miljöpolitik att riksdagen med bifall till motionen
1972:468 hos Kungl. Maj:t anhåller om skyndsamt tillsättande
av en parlamentarisk utredning med uppdrag att utarbeta
riktlinjer för inre miljöpolitik i syfte att bemästra samhällsproblem,
som föranleder skadlig stress och psykisk otrygghet,”

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1219 S Stockholm 1972