Socialutskottets betänkande nr 6 år 1972

SoU 1972: 6

Nr 6

Socialutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1972:10 angående vissa beslut fattade av internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1971 vid dess femtiosjätte sammanträde
jämte motioner.

Genom en den 21 januari 1972 dagtecknad proposition, 1972: 10, har
Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden

dels föreslagit riksdagen att godkänna att Sverige ansluter sig till den
av internationella arbetsorganisationen vid dess femtiosjätte allmänna
sammanträde antagna konventionen (nr 135) om arbetstagarrepresentanters
skydd inom företaget och åtgärder för att underlätta deras verksamhet,

dels berett riksdagen tillfälle att avge yttrande över vad föredragande
departementschefen anfört om följande vid samma sammanträde
antagna konvention och rekommendationer, nämligen

1) rekommendation (nr 143) om arbetstagarrepresentanters skydd inom
företaget och åtgärder för att underlätta deras verksamhet,

2) konvention (nr 136) om skydd mot förgiftningsrisker härrörande
från bensen,

3) rekommendation (nr 144) i samma ämne.

I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen

1) motionen 1972: 1480 av herr Ekinge m. fl. (fp),

2) motionen 1972: 1481 av herr Norrby i Åkersberga m. fl. (fp).

Internationella arbetskonferensens femtiosjätte sammanträde hölls i
Genéve under tiden den 2-23 juni 1971. I sammanträdet deltog delegationer
från 113 av ILO:s 121 medlemsstater jämte representanter för
mellanstatliga och internationella icke statliga organisationer. Socialeller
arbetsministrar från flera i konferensen deltagande länder bevistade
sammanträdet. Det stora flertalet medlemsstater hade sänt fullständiga
delegationer, dvs. två regerings-, ett arbetsgivar- och ett arbetstagarombud.
Sverige deltog i sammanträdet med en fullständig delegation.

Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 6

SoU 1972: 6

Enligt artikel 19 i internationella arbetsorganisationens stadga skall de
fyra ovan angivna instrumenten underställas riksdagen. Texterna på
engelska och svenska till nämnda instrument har fogats till propositionen.
Särskilda redogörelser för det huvudsakliga innehållet i konventionerna
och rekommendationerna liksom en redogörelse för remissyttrandena
över dessa lämnas i propositionen.

Departementschefen

Vid internationella arbetskonferensens femtiosjätte sammanträde, år
1971, antogs en konvention och en rekommendation om skydd för
arbetstagarnas representanter inom företaget samt en konvention och
en rekommendation om skydd mot förgiftningsrisker härrörande från
bensen.

Vad beträffar konventionen (nr 135) om arbetstagarepresentanters
skydd inom företaget och åtgärder för att underlätta deras verksamhet
ansluter jag mig till ILO-kommitténs uttalande att instrumenten behandlar
ett ämne som det, med vissa undantag, ankommer på arbetsmarknadspartema
att själva reglera. Av arbetsmarknadsparternas remissyttranden
framgår att de funnit av dem tillämpad praxis på området i
princip stämma överens med konvention nr 135 och att de tillstyrker
ratificering av konventionen. Med hänsyn härtill och då även ILO-kommittén
stöder tanken på ratificering förordar jag att konventionen ratificeras
av Sverige.

När det gäller rekommendationen (nr 143) i samma ämne har arbetsmarknadspartema
enstämmigt fastslagit att den inte till alla delar
stämmer med de principer som parterna tillämpar i vårt land. Eftersom
det bör vara parternas sak att avgöra i vilken utsträckning de önskar
följa rekommendationens anvisningar, ansluter jag mig till ILOkommitténs
uppfattning att rekommendationen inte f. n. bör föranleda
någon åtgärd från statsmakternas sida.

I fråga om konventionen (nr 136) om skydd mot förgiftningsrisker
härrörande från bensen och rekommendationen (nr 144) i samma ämne
har arbetarskyddsstyrelsen konstaterat att de båda instrumenten på en
rad punkter innehåller strängare bestämmelser än svensk lagstiftning och
föreslagit att frågan om ändringar i lagstiftningen hänskjuts till arbetsmiljöutredningen.
SAF och LO instämmer i detta förslag. Även
ILO-kommittén har funnit att frågan huruvida och i vad mån bestämmelserna
i konventionen resp. anvisningarna i rekommendationen bör
komma till uttryck i svensk lagstiftning bör övervägas av arbetsmiljöutredningen.
Jag delar denna uppfattning och torde senare få återkomma
till Kungl. Maj:t i denna fråga. I avvaktan på resultatet av utredningens
överväganden bör konventionen, som ILO-kommittén framhållit,
inte ratificeras av Sverige och rekommendationen inte heller föranleda
någon åtgärd.

SoU 1972: 6

Motionerna

1) I motionen 1972: 1480 av herr Ekinge m. fl. (fp) har hemställts att
riksdagen vid godkännandet av den av internationella arbetsorganisationen
år 1971 antagna konventionen nr 135 hos Kungl. Maj:t begär förslag
om sådan ändring av 3 § statstjänstemannalagen och 2 § kommunaltjänstemannalagen
att frågor av den art som behandlas i konventionen
liksom i ILO:s rekommendation nr 143 inbegrips i förhandlingsrätten
också på den offentliga sektorn.

2) I motionen 1972: 1481 av herr Norrby i Åkersberga m. fl. (fp) har
hemställts att riksdagen vid behandlingen av proposition 1972: 10 begär
att av ILO framlagd konvention nr 136 och rekommendation nr 144 om
skydd mot förgiftningsrisker härrörande från bensen föranleder ett
snabbt förslag från Kungl. Maj:t om sådana ändringar av gällande svensk
lagstiftning på arbetsmiljöområdet att Sverige kan ratificera konventionen
och följa rekommendationen utan onödig tidsutdräkt.

Utskottet

I propositionen 1972: 10 underställs riksdagen fyra instrument som
antogs vid förra årets sammanträde med internationella arbetskonferensen,
nämligen en konvention och en rekommendation om skydd för
arbetstagarrepresentanter inom företaget samt likaledes en konvention
och en rekommendation om skydd för förgiftningsrisker härrörande
från bensen.

Skydd för arbetstagarnas representanter inom företaget. Kungl. Maj:t
har föreslagit att riksdagen godkänner att Sverige ansluter sig till konventionen
(nr 135) om arbetstagarrepresentanters skydd inom företaget
och åtgärder för att underlätta deras verksamhet. Vidare har Kungl.
Maj:t berett riksdagen tillfälle att avge yttrande över vad föredragande
departementschefen anfört om rekommendationen (nr 143) i samma
ämne.

I motionen 1972: 1480 yrkas att riksdagen vid godkännandet av konventionen
hos Kungl. Maj:t begär förslag om sådan ändring av 3 §
statstjänstemannalagen och 2 § kommunaltjänstemannalagen att frågor
av den art som behandlas i konventionen och rekommendationen inbegrips
i förhandlingsrätten också på den offentliga sektorn.

Konventionen ger uttryck åt den allmänna principen att arbetstagarnas
representanter i företaget måste effektivt skyddas mot åtgärder som
skulle kunna lända dem till skada, däri inbegripet avskedande, på grund
av deras ställning eller verksamhet såsom arbetstagarnas representanter
eller på grund av deras tillhörighet till facklig organisation eller deltagande
i facklig verksamhet. Det anges uttryckligen att sådant skydd
skall garanteras i den mån arbetstagarna handlar i enlighet med gällande

Soll 1972:6

lagstiftning, kollektivavtal eller andra gemensamt träffade överenskommelser.
I konventionen betonas också den allmänna principen att representanterna
skall åtnjuta sådana lättnader som är ägnade att snabbt och
effektivt sätta dem i stånd att fullgöra sina uppgifter. I det sammanhanget
skall hänsyn tas till nationella särdrag i förhållandet mellan arbetsmarknadens
parter och till vederbörande företags behov, storlek och
möjligheter. Det förutsätts att företagets effektiva verksamhet inte menligt
påverkas. Konventionen kan bringas i tillämpning genom nationell
lagstiftning, kollektivavtal eller på varje annat sätt som är förenligt med
nationell praxis.

Som ILO-kommittén uttalat i sitt yttrande i ärendet behandlar konventionen
ett ämne som det, med vissa undantag, ankommer på arbetsmarknadens
parter att själva reglera. Det framgår av remissyttranden
från arbetsmarknadsparterna att de funnit att av dem tillämpad praxis
på området i princip stämmer överens med konventionen och att de tillstyrker
ratificering av denna. Med hänsyn till det anförda bör enligt
utskottets mening riksdagen godkänna att Sverige ansluter sig till konventionen.

Rekommendationen i det här behandlade ämnet upprepar huvudpunkterna
i konventionen och lämnar dessutom mera detaljerade anvisningar
i frågorna på området.

Arbetsmarknadens parter har fastslagit att rekommendationen inte
helt står i överensstämmelse med de principer som parterna tillämpar i
vårt land. Eftersom det bör vara parternas sak att avgöra i vilken utsträckning
de vill följa anvisningarna i rekommendationen har utskottet
inte något att erinra mot föredragande departementschefens uttalande
att densamma ej f.n. bör föranleda någon åtgärd från statsmakternas
sida.

I 3 § statstjänstemannalagen stadgas bl.a. att avtal inte får träffas om
myndighets arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen av arbetet inom
myndigheten, eller rätt till annan ledighet än semester. 2 § kommunaltjänstemannalagen
har i princip samma innehåll som nyssnämnda stadgande
i statstjänstemannalagen.

Nämnda bestämmelser i statstjänstemannalagen och kommunaltjänstemannalagen
innebär att de organisatoriska frågor som behandlas i
ILO-instrumenten inte kan bli föremål för avtal. Den offentliga arbetsgivaren
kan emellertid, som motionärerna också är medvetna om, utfärda
föreskrifter rörande de fackliga förtroendemännens ställning. Därefter
kan avtal träffas om bl. a. löneförmåner för dem som i enlighet med
föreskrifterna får ledigt för att ägna sig åt fackligt arbete. Enligt vad
utskottet inhämtat kan man räkna med att frågan om facklig förtroendemans
ställning kommer att inom kort bli löst på angivna sätt inom hela
den offentliga sektorn. På det kommunala området har kommunförbunden
utfärdat ett normalreglemente angående facklig förtroendemans

SoU 1972: 6

ställning och i anslutning därtill har överenskommelse om avlöningsförmåner
m. m. träffats. På den statliga sektorn kommer finansdepartementet
att under våren presentera personalorganisationerna förslag i de
organisatoriska frågorna. Förhandlingar kommer vidare att föras rörande
de avtalsbara frågorna.

Av det sagda framgår således att en reglering av facklig förtroendemans
ställning på den offentliga sektorn torde komma till stånd utan
ändring av statstjänstemannalagen och kommunaltjänstemannalagen.
Enligt utskottets mening är det mot denna bakgrund inte motiverat att
i anledning av motionen göra någon framställning om sådana lagändringar
som motionärerna åsyftar. Utskottet beaktar härvid att inrikesutskottet
senare i år kommer att behandla en motion, 1972: 1390, om
ändring av de nämnda lagrummen i enlighet med ett förslag som framlagts
av förhandlingsutredningen. Prövningen av yrkandet i nämnda
motion bör nämligen inte föregripas. Socialutskottet vill i detta sammanhang
också nämna att uppdraget för den nyligen tillkallade utredningen
för översyn av arbetsfredslagstiftningen i princip avser alla
arbetstagare.

I enlighet med det anförda avstyrker utskottet motionen 1972: 1480.

Skydd mot förgiftningsrisker härrörande från bensen. På grundval av
de resultat som ett expertmöte inom internationella arbetsorganisationen
uppnått samt efter hörande av medlemsstaternas regeringar underställde
internationella arbetsbyrån den tidigare nämnda konferensen
förslag till konvention och rekommendation om skydd mot förgiftningsrisker
härrörande från bensen. De båda instrumenten antogs av
konferensen. Kungl. Maj.t har berett riksdagen tillfälle att avge yttrande
över vad föredragande departementschefen anfört om konventionen
(nr 136) och rekommendationen (nr 144).

Konventionen innehåller tre särskilt viktiga bestämmelser. Den första
föreskriver att närhelst oskadliga eller mindre skadliga ersättningsprodukter
finns att tillgå de skall användas i stället för bensen eller produkter
som innehåller bensen. Enligt den andra bestämmelsen skall
konventionen tillämpas inte bara på bensen utan också på produkter
vilkas bensenhalt överstiger en volymprocent. Användningen av bensen
och sådana produkter skall förbjudas i vissa arbetsprocesser som fastställs
genom nationell lagstiftning. Den tredje bestämmelsen behandlar
den högsta tillåtna bensenkoncentrationen i luften i arbetslokaler.

I rekommendationen utvecklas de i konventionen fastslagna principerna.

Yttranden har avgivits av arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmedicinska
institutet, SAF, LO, TCO och ILO-kommittén.

I sitt yttrande gör arbetarskyddsstyrelsen en systematisk jämförelse
mellan konventionen och rekommendationen å ena sidan och svensk

SoU 1972: 6

lagstiftning å den andra. Styrelsen konstaterar under hänvisning till
den lämnade redogörelsen att konventionen och rekommendationen
på flera punkter går längre än motsvarande svenska bestämmelser.
Styrelsen anser att det kan finnas anledning att utvidga de svenska
bestämmelserna så att överensstämmelse uppnås med konventionens
och rekommendationens bestämmelser. Då en sådan utvidgning måste
bli relativt omfattande och även berör arbetsskyddsfrågor av generell
innebörd bör frågan om ändring av lagstiftningen enligt styrelsens
mening hänskjutas till arbetsmiljöutredningen. SAF och LO instämmer
i detta förslag. Med hänsyn till att arbetsmiljöutredningen har till
uppgift bl. a. att verkställa en genomgripande översyn av hela arbetarskyddslagstiftningen
synes det även ILO-kommittén lämpligt att utredningen
överväger om och i vad mån bestämmelserna i konventionen
respektive rekommendationen bör komma till uttryck i svensk
lagstiftning. Föredragande departementschefen delar denna uppfattning.
Han förordar att, som ILO-kommittén framhållit, i avvaktan
på resultatet av utredningens överväganden konventionen inte skall
ratificeras av Sverige och rekommendationen inte heller skall föranleda
någon åtgärd.

I motionen 1972:1481 yrkas att riksdagen skall begära ett snabbt
förslag från Kungl. Majit om sådana ändringar av gällande svensk
lagstiftning på arbetsmiljöområdet att Sverige kan ratificera konventionen
och följa rekommendationen utan onödig tidsutdräkt.

Den jämförelse som i enlighet med det anförda gjorts av arbetarskyddsstyrelsen
mellan å ena sidan bestämmelserna i konventionen och
rekommendationen och å andra sidan den svenska lagstiftningen och
som redovisas i propositionen (s. 11-14) visar enligt utskottets
mening att det krävs ingående överväganden innan man kan ta ställning
till frågan om och i vad mån den svenska lagstiftningen bör anpassas
till de bestämmelser som finns i de båda ILO-instrumenten. Nämnda
överväganden bör göras i samband med den pågående översynen av
arbetarskyddslagstiftningen. Utskottet har därför inte något att erinra
mot vad föredragande departementschefen uttalat beträffande de båda
instrumenten. Det bör ankomma på arbetsmiljöutredningen att själv
pröva huruvida förslag som avser de i detta sammanhang aktualiserade
frågorna lämpligen bör läggas fram separat eller i samband med förslag
rörande andra delar av utredningsuppdraget. I enlighet med
detta ställningstagande avstyrker utskottet motionsyrkandet.

Utskottet hemställer

l.att riksdagen med bifall till propositionen 1972:10 i motsvarande
del godkänner att Sverige ansluter sig till den av
internationella arbetsorganisationen vid dess femtiosjätte allmänna
sammanträde antagna konventionen (nr 135) om ar -

SoU 1972: 6

betstagarrepresentanters skydd inom företaget och åtgärder
för att underlätta deras verksamhet,

2. att riksdagen som sin mening ger Kungl. Majit till känna
vad utskottet yttrat om vad föredragande departementschefen
i propositionen anfört beträffande den vid samma
sammanträde antagna rekommendationen (nr 143) om arbetstagarrepresentanters
skydd inom företaget och åtgärder för
att underlätta deras verksamhet,

3. att riksdagen med avslag på motionen 1972: 1481 som sin
mening ger Kungl. Majit till känna vad utskottet yttrat om
vad föredragande departementschefen i propositionen anfört
beträffande följande vid samma sammanträde antagna instrument,
nämligen

a) konventionen (nr 136) om skydd mot förgiftningsrisker härrörande
från bensen,

b) rekommendationen (nr 144) i samma ämne,

4. att riksdagen avslår motionen 1972: 1480.

Stockholm den 6 april 1972

På socialutskottets vägnar

GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s),
Carlshamre (m)*, fru Skantz (s)*, herr Larsson i Öskevik (c), fru Sigurdsen
(s)*, herrar Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c),
Nordberg (s), Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i
Göteborg (c), Romanus (fp) och Nilsson i Växjö (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

beträffande konventionen om skydd mot förgiftningsrisker härrörande
från bensen och rekommendationen i samma ämne av herrar Hyltander
(fp) och Romanus (fp) som ansett

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 6 som börjar med
»Den jämförelse» och slutar med »utskottet motionsyrkandet» bort ersättas
med text av följande lydelse:

»Av arbetarskyddsstyrelsens yttrande framgår att den svenska lagstiftningen
på förevarande område har betydande brister. Enligt utskottets
uppfattning kan en eftersläpning i den svenska arbetsmiljölagstiftningen
i förhållande till andra länders lagstiftning inte accepteras.

SoU 1972: 6

Det bör inte möta några större svårigheter att utifrån arbetarskyddsstyrelsens
genomgång av gällande svensk lagstiftning snabbt
utarbeta förslag till erforderliga lagändringar. Enligt utskottets mening
bör Kungl. Maj:t - i motsats till vad föredragande departementschefen
anför - utan att avvakta arbetsmiljöutredningens arbete snarast förelägga
riksdagen förslag som gör det möjligt för Sverige att ratificera
konventionen och följa rekommendationen utan onödig tidsutdräkt.
Utskottet tillstyrker således motionen.»
dels att utskottet under 3. bort hemställa

»3. att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1481 som sin
mening ger Kungl. Majit till känna vad utskottet yttrat om
vad föredragande departementschefen i propositionen anfört
beträffande följande vid samma sammanträde antagna instrument,
nämligen

a) konventionen (nr 136) om skydd för förgiftningsrisker härrörande
från bensen,

b) rekommendationen (nr 144) i samma ämne,»

Särskilt yttrande

beträffande konventionen om arbetstagarrepresentanters skydd inom
företaget och åtgärder för att underlätta deras verksamhet samt rekommendationen
i samma ämne av herrar Hyltander (fp) och Romanus
(fp) som anfört:

Inrikesutskottet kommer senare i år att behandla en motion,
1972:1390, om ändring av 3 § statstjänstemannalagen och 2 § kommunaltjänstemannalagen
i enlighet med ett förslag som framlagts av
förhandlingsutredningen. Med hänsyn härtill borde, som yrkats under
utskottsbehandlingen, motionerna 1972: 1480 ha överflyttats till nämnda
utskott. Trots att detta inte skett förutsätter vi att inrikesutskottet vid sin
prövning av motionen 1972: 1390 kommer att beakta de synpunkter
som anförts i den av socialutskottet behandlade motionen.

ESSELTE TRYCK, STOCKHOLM 1972 722051