Socialutskottets betänkande nr 45 är 1972

SoU 1972:45

Nr 45

Socialutskottets betänkande i anledning av motion angående huvudmannaskapet
för undervisning av utvecklingsstörda barn.

Motionen

I motionen 1972:1026 av herr Signell m. fl. (s) har hemställts att
riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj:t hemställa om att frågan om
en omprövning av huvudmannaskapet från landstingskommunerna till
primärkommunerna, när det gäller undervisning för utvecklingsstörda
barn, blir föremål för utredning.

Omsorgslagen

Den 1 juli 1968 trädde lagen (1967:940) angående omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda (omsorgslagen) i kraft. Lagen, som antogs av
1967 års riksdag (prop. 1967:142, 2LU 67), ersatte lagen (1954:483) om
undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Enligt omsorgslagen ligger huvudmannaskapet — liksom enligt 1954
års lag — på landstingskommunerna eller om primärkommun inte tillhör
landstingskommun på primärkommunen. Huvudmännen skall bereda
psykiskt utvecklingsstörda undervisning, vård och omsorger i övrigt enligt
lagen, i den mån annan inte drar försorg därom. Staten svarar dock för
undervisning (i specialskola) och andra omsorger för vissa syn- och
hörselskadade, som är psykiskt utvecklingsstörda.

Undervisning av psykiskt utvecklingsstörda meddelas i särskola. I
samband därmed skall eleverna beredas den personliga och medicinska
omvårdnad som behövs. Särskola omfattar förskola, skola för grundundervisning,
träningsskola eller yrkesskola eller flera av dessa skolformer.

För psykiskt utvecklingsstörda, som kan gå i särskola men har svårt att
anpassa sig till verksamheten i skolan eller för vilkas undervisning fordras
särskilda anordningar, meddelas specialundervisning i särskola eller
undervisning i specialsärskola.

För psykiskt utvecklingsstörda, som på grund av rörelsehinder,
långvarig sjukdom eller liknande omständighet ej kan delta i särskolas
vanliga arbete, anordnas särskild för dem lämpad undervisning.

För vård av psykiskt utvecklingsstörda skall finnas vårdhem, specialsjukhus,
daghem för barn och sysselsättningshem. För utvecklingsstörda
som behöver vård i vårdhem med särskilda anordningar skall finnas
specialvårdhem.

Psykiskt utvecklingsstörd, som behöver vård enligt omsorgslagen men

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 45

SoU 1972:45

ej bör erhålla den i inrättning som nyss sagts, skall tillhandahållas vård i
hemmet.

Psykiskt utvecklingsstörda, som ej kan bo i eget hem men icke
behöver bo i vårdhem eller specialsjukhus, skall beredas bostad i annat
enskilt hem, inackorderingshem eller elevhem.

Ledningen av huvudmannens verksamhet enligt omsorgslagen skall
utövas av en styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda.
Ledningen av särskola kan enligt 6 § överlåtas på skolstyrelsen i den
kommun där särskolan är belägen. Hos styrelse för omsorger av psykiskt
utvecklingsstörda skall finnas tjänster som särskolechef, vårdchef och
överläkare.

Högsta tillsynen över omsorgsverksamheten utövas av skolöverstyrelsen
och socialstyrelsen med den fördelning av uppgifterna som Kungl.
Maj:t bestämmer. För varje inrättning för psykiskt utvecklingsstörda skall
en av myndigheterna vara huvudtillsynsmyndighet. Under skolöverstyrelsen
har länsskolnämnden inseende över den verksamhet som överstyrelsen
har högsta tillsynen över.

I omsorgslagen finns även åtskilliga andra bestämmelser, som avser
bl. a. särskolan.

Huvudmannaskapsfrågan vid omsorgslagens tillkomst

I det betänkande, som låg till grund för omsorgslagen (SOU 1966:9),
anförde utredningsmannen samt experter i huvudsak följande synpunkter
i huvudmannaskapsfrågan.

Utredningen erinrar om den s. k. huvudmannaskapsreformen, enligt
vilken landstingskommunerna den 1 januari 1967 övertog huvudmannaskapet
för den av staten bedrivna mentalsjukvården och vården av
epileptiker, inklusive den undervisning och vård av psykiskt efterblivna
som meddelats vid de statliga mentalsjukhusen för efterblivna, vid andra
statliga inrättningar och vid vissa institutioner till vilkas drift staten
bidragit enligt särskilda avtal. Från övertagandet undantogs dock undervisningen
av sådana blinda eller döva psykiskt efterblivna som skall tas
emot vid specialskolan enligt skollagen.

Från en del håll har, säger utredningen, önskemål uttalats om att
särskolan skall samordnas med den allmänna skolan och läggas under
primärkommunalt huvudmannaskap. Utredningen anser en sådan uppdelning
olämplig redan av det skälet att de nuvarande primärkommunerna i
allmänhet inte är tillräckligt stora för att ge underlag för omsorgerna om
de psykiskt utvecklingshämmade och att de nya kommunblocken inte
heller ger tillräckligt underlag. Eftersom det inte ingått i utredningsuppdraget
att ompröva huvudmannaskapet för omsorgerna om de psykiskt
utvecklingshämmade, anser utredningen sig emellertid inte behöva
närmare utveckla sin ståndpunkt i denna fråga.

Utredningen konstaterar att när landstingen övertagit statens mentalsjukvård
m. m. kommer landstingskommunernas huvudmannaansvar i
princip att omfatta alla former av sjukvård samt undervisning och vård av
psykiskt utvecklingshämmade. Detta innebär emellertid inte att de

SoU 1972:45

omsorger som de psykiskt utvecklingshämmade behöver till följd av sin
utvecklingshämning kan regleras genom de bestämmelser som gäller
sjukvården. Utredningen anser att en särskild lag om psykiskt utvecklingshämmade
alltjämt behövs.

Enligt utredningen bör en sådan lag bli tillämplig på alla psykiskt
utvecklingshämmade. Därigenom slås fast att landstingen är skyldiga sörja
för dem alla och att särskolplikt gäller för alla psykiskt utvecklingshämmade,
som kan tillgodogöra sig sådan undervisning, oavsett var de för
tillfället vistas. När en psykiskt utvecklingshämmad behöver vistas på
sjukhus, t. ex. vid en psykos eller kroppssjukdom, gäller givetvis
bestämmelserna om vård för sjukdom, bl. a. i sjukvårdslagen. Men
landstingen bör alltjämt ha kvar ansvaret för vederbörande i hans
egenskap av psykiskt utvecklingshämmad.

Utredningens förslag att landstingskommunerna och de landstingsfria
städerna skulle vara huvudmän för undervisning och vård av psykiskt
utvecklingsstörda godtogs eller lämnades utan erinran i flertalet remissyttranden.
I propositionen 1967:142 redovisades remissopinionen i
denna del på följande sätt.

Skolöverstyrelsen anser, att mångfalden av omsorger och de olika
former av undervisning, vård och fostran som skall förekomma ger ett
visst stöd för uppfattningen att behov finns av en gemensam huvudman
för hela verksamheten. Elevantalet är jämförelsevis ringa. De olika
verksamhetsgrenarna kräver ganska stort befolkningsunderlag. Landstingskommunen
utgör enligt överstyrelsens mening i många fall en
lämplig geografisk enhet för verksamheten.

Hallands läns landstings förvaltningsutskott framhåller, att det enhetliga
huvudmannaskapet måste bli till fördel för vårdtagarens utveckling.
Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott anser att den föreslagna
ansvarsfördelningen i princip kan godkännas även om klientelet avsevärt
vidgas.

I några remissyttranden uttalas sympatier för ett primärkommunalt
huvudmannaskap för skolundervisningen av psykiskt utvecklingshämmade.
Socialstyrelsen anser sålunda att målsättningen att varje barn skall ha
rätt till den undervisning som det kan tillgodogöra sig, bäst tillgodoses
om särskolorganisationen snarast möjligt ställs under samma ledning som
det allmänna skolväsendet. Örebro läns landstings förvaltningsutskott
anser att starka skäl inte minst av praktisk art kan anföras för att
huvudmannaskapet för särskolundervisningen överförs på primärkommunerna
när det gäller grundskolan.

Skolstyrelsen i Malmö anser att det finns anledning att ompröva om
ett gemensamt huvudmannaskap för såväl undervisning som vård och
omsorger i övrigt är rimligt. Ansvaret för all undervisning av psykiskt
utvecklingshämmade bör vila på skolstyrelserna. Stadsfullmäktige i
Göteborg föreslår, att huvudmannaskapet för undervisningen övervägs
ytterligare under den fortsatta bearbetningen av utredningens förslag.
Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott anser att frågan bör
utredas närmare.

Särskolornas rektorsförening avvisar däremot bestämt tanken på ett
primärkommunalt huvudmannaskap för särskolorna. Åven Riksförbundet
för utvecklingsstörda barn liksom flertalet övriga remissinstanser, som
berört frågan, stöder utredningens förslag att särskolundervisningen skall
organiseras på landstingsplanet enligt samma principer som hittills.

SoU 1972:45

Föredragande departementschefen anförde bl. a. följande.

Enligt min mening saknas det inte skäl för att huvudmannaskapet för
undervisningen av de psykiskt utvecklingsstörda läggs på primärkommunerna,
som har hand om den allmänna skolundervisningen. En sådan
ordning skulle vara i linje med vad som gäller i fråga om undervisning och
vård av de rörelsehindrade barnen. Under senare år har allt fler
externatskolor för psykiskt utvecklingsstörda uppförts i anslutning till
eller inrymts i vanliga skolor. Erfarenheterna av denna integrering i fråga
om skollokalerna, som främst gällt den teoretiskt inriktade särskolundervisningen,
anses i allmänhet mycket goda. Utredningen föreslår också —
och jag ämnar återkomma till detta — att man skall gå vidare på denna
väg. Det kan givetvis invändas, att det är opraktiskt att en del av en skola
lyder under en huvudman och en annan del under en annan huvudman.
Det låter sig också sägas att tillgängliga lokal- och personresurser
utnyttjas bäst om huvudmannen är densamme och att ett gemensamt
huvudmannaskap skulle kunna underlätta en smidig övergång mellan
olika undervisningsformer och därmed främja den allmänna målsättningen
att varje barn skall få den undervisning det behöver och kan
tillgodogöra sig.

Emellertid finner jag för min del att skälen för fortsatt landstingskommunalt
huvudmannaskap för särskolundervisningen f. n. väger tyngre.
Landstingskommunerna har en organisation på området som i det
stora hela visat sig fungera väl. Det synes mindre välbetänkt att överge
denna för den primärkommunala skolorganisationen i ett läge då den
sistnämnda är starkt engagerad i stora nydaningsuppgifter på den
allmänna skolans område. Skolenheterna för det klientel som det här
gäller kräver stora upptagningsområden. Detta gäller särskilt de kategorier
som landstingskommunerna övertog ansvaret för från staten den 1 januari
1967. För dessa kategorier behövs regionindelning, dvs. upptagningsområden
som består av flera landstingskommuner, och det kan i något fall
t. o. m. tänkas att hela landet bör utgöra en region. Att under sådana
förhållanden föra över huvudmannaskapet från en större geografisk enhet
till en mindre förefaller mig inte lämpligt.

Härtill kommer att de psykiskt utvecklingsstörda i särskilt hög grad
behöver omsorger av flera olika slag, undervisning, vård, bostad m. m.
och ett gemensamt huvudmannaskap för alla dessa omsorger med en
samlad överblick över hela fältet innebär då bestämda fördelar. Detta blir
särskilt accentuerat om man, som utredningen föreslår och jag ämnar
förorda, strävar efter att göra gränsen mellan undervisning och vård
mindre markerad än f. n. Det är vidare ännu så länge i viss mån oklart hur
långt den lokalmässiga integreringen av särskolundervisningen med den
allmänna skolundervisningen lämpligen bör drivas. Någon uppdelning av
huvudmannaskapet så, att primärkommunerna tar hand om den teoretiskt
betonade särskolundervisningen, som ligger närmast den allmänna
grundskolans verksamhet, medan återstoden av undervisningsverksamheten
stannar hos landstingskommunerna, kan jag inte förorda f. n.

Såvitt jag förstår behöver ett landstingskommunalt huvudmannaskap
inte medföra någon risk för pedagogisk isolering av särskolundervisningen,
om man håller fast vid den gemensamma målsättningen att varje
barn skall få den undervisning som det kan tillgodogöra sig och tar till
vara de integrationsmöjligheter som erbjuder sig. Undervisningstekniska
landvinningar inom det allmänna skolväsendet bör självfallet oberoende
av huvudmannaskapet tillgodoföras särskolundervisningen i den mån det

SoU 1972:45

är möjligt med hänsyn till denna undervisnings speciella karaktär.
Lärarutbildningen bör så långt det går vara gemensam för grundskolans
specialundervisning och särskolan. Jag vill erinra om att särskolorna
liksom det allmänna skolväsendet står under tillsyn av skolöverstyrelsen.
Jag anser mig också kunna förutsätta, att landstingskommuner och
primärkommuner utan särskild författningsreglering kommer att samarbeta
så att tillgängliga resurser blir utnyttjade på bästa sätt. Särskilt är det
viktigt — och jag skall återkomma till detta — att en elev smidigt och
snabbt flyttas över från allmän grundskola till särskola och vice versa, när
det är pedagogiskt motiverat. De psykologiska svårigheter av irrationell
natur som lätt uppstår i dessa sammanhang får inte utgöra något hinder.
Sådana problem är över huvud taget mer eller mindre ofrånkomligen
förknippade med de gränsdragningar och kategoriklyvningar, som av
pedagogiska och organisatoriska skäl i en eller annan form är nödvändiga
och dem måste man försöka lösa väsentligen genom upplysningsverksamhet
och lämplig handläggning av de enskilda fallen.

Till det sagda kommer att en överflyttning av huvudmannaskapet för
särskolundervisningen till primärkommunerna knappast torde kunna ske
på grundval av utredningens betänkande. En sådan lösning skulle alltså
kräva ytterligare utredningsverksamhet och dessutom ett omfattande
kommunalt förberedelsearbete. Därvid skulle de inte obetydliga förslag
till ändringar av nuvarande lagstiftning, som utredningen lagt fram och
som i övervägande grad mottagits med tillfredsställelse under remissbehandlingen,
inte kunna genomföras förrän längre fram i tiden.

Om jag alltså stannar för att nu förorda ett fortsatt landstingskommunalt
huvudmannaskap för särskolundervisningen, vill jag emellertid för
den skull på intet sätt utesluta, att utvecklingen på längre sikt kan tänkas
böra gå mot ett primärkommunalt huvudmannaskap på detta område,
sedan de reformer i fråga om den allmänna undervisningen, som nyligen
beslutats eller är aktuella, genomförts och stabiliserats. Det är också
sannolikt, att primärkommunerna successivt kommer att bli större och
därigenom bättre ägnade att bära upp huvudmannaskapet för verksamhet
med stora upptagningsområden. Jag är därför angelägen att inte över
hövan binda den framtida utvecklingen när det gäller huvudmannaskapet
för undervisningen av psykiskt utvecklingsstörda. Jag vill redan nu
förutskicka, att den nuvarande möjligheten att överlåta ledningen av
särskola till lokal skolstyrelse enligt mitt förslag kommer att bibehållas
och utvidgas.

Vid riksdagsbehandlingen godtogs departementschefens förslag om ett
odelat, landstingskommunalt huvudmannaskap för omsorgerna om de
psykiskt utvecklingsstörda.

Vissa uppgifter ang. undervisningen av utvecklingsstörda barn

Beträffande utvecklingen av undervisningen av utvecklingsstörda barn
må här återges följande uppgifter, som lämnats av skolöverstyrelsen och
socialstyrelsen.

Sedan omsorgslagen trädde i kraft den 1 juli 1968, har undervisningen
genomgått en mycket betydande kvantitativ utveckling. Sålunda har
elevantalet mer än fördubblats från omkring 6 000 vårterminen 1968 till

SoU 1972:45

över 12 000 vårterminen 1972.

Även en kvalitativ utveckling kan noteras under senare år. Förutom
förändringar av det inre arbetet genom läroplansarbetet m. m. vill
skolöverstyrelsen fästa uppmärksamheten på den materiella upprustning
som bl. a. är en följd av den anknytning till vanliga skolor (integrering)
som skett i ökad omfattning efter 1968. Antalet integrerade klasser 1968

och 1971 samt beräknat antal sådana klasser 1975 framgår	av följs
sammanställning.
		Grund-	Tränings-	Y rkes-
Antal klasser	Förskola	särskola	skola	skola	Totalt
1968
integrerade	1	158	11	9	179
segregerade	81	240	105	70	496
1971
integrerade	18	275	73	26	392
segregerade	179	211	304	141	835
1975
integrerade	64	435	188	97	784
segregerade	215	126	287	174	802
Antalet inte-
grerade		Grund-	Tränings-	Yrkes-
klasser i %	Förskola	särskola	skola	skola	Totalt
1968	1,2	39,7	9,5	11,4	26,5
1971	9,1	56,6	19,4	15,6	31,9
1975	22,9	77,5	39,6	35,8	49,4

Antalet barn som undervisas i den nya träningsskolan utgör nu nära
3 000, varav mer än hälften bor på elevhem eller specialsjukhus. Därtill
kommer ca 1 300 barn som får särskild undervisning och som i regel är i
behov av undervisning i träningsskolan när möjligheter föreligger att
emotta dem där. Över 800 utvecklingsstörda barn och ungdomar deltar
ännu ej i någon verksamhet. Ca 4 500 barn går i grundsärskola, varav över
3 000 bor i föräldrahemmet.

1968 års barnstugeutredning

I betänkandet Förskolan (SOU 1972:26 och 27) tar 1968 års
barnstugeutredning i ett särskilt avsnitt upp frågan om förskoleverksamheten
för barn med särskilda behov och behandlar därvid bl. a. sådan
verksamhet för barn som är utvecklingsstörda (SOU 1972:27 s. 269 f).
Barnstugeutredningen föreslår efter mönster från omsorgslagen en förskolelagstiftning
till förmån för alla barn med särskilda behov. Med
erfarenheterna av det delade centrala tillsynsansvaret för de psykiskt
utvecklingsstörda barnen bör man enligt barnstugeutredningens mening -som en följd av förskolelagens fastslående av de handikappade barnens
rätt till förskola eller motsvarande aktiviteter — ifrågasätta om det

SoU 1972:45

centrala tillsynsansvaret eventuellt bör läggas på en enda central
myndighet.

I ett särskilt avsnitt tar utredningen upp frågan om riktlinjer för det
primärkommunala och det landstingskommunala ansvaret för barn med
särskilda behov. Utredningen framhåller, att svårigheterna att avgränsa
det primärkommunala och det landstingskommunala ansvaret för barn
med särskilda behov hittills har varit stora och att gränsdragningen vållat
tvister i enskilda fall. I det följande anför utredningen bl. a. att för de
barn som omfattas av omsorgslagen är det önskvärt att de så långt möjligt
integreras i primärkommunernas förskolor och att landstingen därvid
ersätter kommunerna för kostnaderna. Vidare anför utredningen
följande.

Där en integration inte är möjlig utan förskolbarnen måste vistas i
separata institutioner bör landstingen helt svara för de omsorger barnen
behöver, således också för förskolan.

En översyn av omsorgslagen har legat utanför barnstugeutredningens
direktiv. För att få till stånd en mera fullständig integrering torde det
dock vara önskvärt med en översyn av denna lag och en undersökning om
det ansvar för förskolverksamheten som i dag åvilar landstingens
omsorgsstyrelser kan överföras till primärkommunerna.

I anslutning till den lämnade redogörelsen återges Svenska kommunförbundets
yttrande över utredningens förslag i denna del.

En av alla accepterad målsättning i samhällsplanering och socialt
arbete är integrering och normalisering samt att särlösningar endast i
undantagsfall skall tillskapas. Utredningens förslag i avsnittet om barn
med särskilda behov utmynnar i handlingsprogram där integrering är ett
delmål.

Allt eftersom denna integrering förverkligas i daghem, lekskolor och i
grundskolan uppkommer diskussion om ersättning huvudmännen emellan.
Även i andra sammanhang t. ex. inom färdtjänstverksamheten, kan
det leda till att den handikappade hamnar mitt emellan de två
huvudmännens verksamhetsområden på grund av omsorgslagens precisering
av uppgifter för omsorgshuvudmannen.

Med en utveckling mot en alltmer differentierad samhällsservice blir
en detaljpreciserad lag snabbt inaktuell. Med hänsyn härtill synes, enligt
styrelsens mening, en översyn vara angelägen.

Remissyttranden

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från skolöverstyrelsen,
socialstyrelsen, statens handikappråd, Svenska kommunförbundet
och Svenska landstingsförbundet. Statens handikappråd har
vid sitt yttrande fogat yttranden av Riksförbundet för utvecklingsstörda
barn, Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar och en
lokalavdelning av Riksförbundet för social och mental hälsa.

Skolöverstyrelsen (SÖ) anför — efter att ha lämnat vissa av de i ett
föregående avsnitt återgivna uppgifterna om den pågående integrationen

SoU 1972:45

mellan särskolan och andra skolor — följande.

Det delade huvudmannaskapet för de skolor som särskolan skall
integreras i medför självfallet praktiskt administrativa svårigheter. Mellan
de berörda huvudmännen, landstingskommunerna och primärkommunerna,
försöker man lösa förekommande svårigheter genom avtal. Några
av de besvärligare hindren för samverkan har avlägsnats genom författningsändringar
såsom beträffande statsbidrag till byggnadsarbeten inom
det allmänna skolväsendet och poängsystemet för kommunens skolväsende.

Det är svårigheter av ovan angivet slag som motionärerna vill
undanröja genom ändrat huvudmannaskap. Man kan givetvis förvänta att
så skulle bli fallet om särskolan och grundskolan/gymnasieskolan hade
samma huvudman. SÖ är emellertid även klart medveten om att
mångfalden av omsorger som de utvecklingsstörda behöver liksom den
omständigheten att handikappet i många fall är livsvarigt talar för en
gemensam huvudman för alla omsorger. Primärkommunerna och även
gymnasie regionerna är också i flertalet fall för små planeringsenheter för
särskolan även efter den 1 januari 1974.

Skolöverstyrelsen hänvisar till att särskolan under landstingskommunalt
huvudmannaskap och med stöd av omsorgslagen för närvarande
genomgår en gynnsam utveckling trots de svårigheter som det delade
huvudmannaskapet på skolans område innebär. I anledning härav och vad
SÖ i övrigt anfört kan SÖ inte nu finna behov av ändrat huvudmannaskap.
Därest det är ett huvudmannaintresse att överväga förändringar vill
SÖ dock inte motsätta sig att en utredning härom kommer till stånd.

Socialstyrelsen framhåller att de erfarenheter, som vunnits under den
tid omsorgslagen varit i kraft, visar att det var ett riktigt ställningstagande,
då beslut fattades om att såväl vård och undervisning som övriga
omsorger om de psykiskt utvecklingsstörda skulle ha landstingen som
huvudmän. Styrelsen tillägger att utvecklingen av undervisningen av gravt
utvecklingsstörda barn sannolikt inte skulle ha nått så långt som den har
gjort, om ansvaret hade legat under primärkommunalt huvudmannaskap.

Socialstyrelsen anför vidare bl. a. följande.

Enligt 6 § omsorgslagen kan ledning av särskola överlåtas till annan,
närmast primärkommunal skolorganisation. Denna möjlighet att integrera
särskolklasser till vanliga skolor har framför allt kommit i fråga
beträffande grundsärskolklasserna. Elevunderlaget är dock otillräckligt i
flertalet primärkommuner och även gymnasieregionema är i åtskilliga fall
för små planeringsenheter, särskilt för träningsskolklasser. Genom detta
successiva delegeringsförfarande — när lokala förutsättningar för en
integration föreligger — har i realiteten uppnåtts vad som i motionen
anges som motiv till en utredning.

Det starka samband som föreligger mellan kollektivt boende (elevhem,
vårdhem och specialsjukhus) och undervisning talar mot ett splittrat
huvudmannaskap, då det skulle medföra svårigheter att utveckla de
omsorger som är motiverade.

Enligt socialstyrelsens mening kan delegeringsförfarandet utnyttjas
ytterligare allteftersom man vinner erfarenhet. Sambandet mellan det

SoU 1972:45

stora antalet ej integrerade särskolor och kollektivt boende talar för att
man bör vänta med att ta ställning till frågan om ändrat huvudmannaskap
för särskolor. En utredning om definitiv klyvning av huvudmannaskapet
kan därför ännu ej anses vara motiverad.

Statens handikappråd framhåller inledningsvis angelägenheten av att få
till stånd en integrering mellan förskola och skola för handikappade med
övriga skolor; genom en sådan integrering ges möjligheter till normalisering
av handikappade. Handikapprådet anför härefter följande.

Eftersom integration skulle kunna underlättas om en och samma
huvudman svarade för all undervisning, anser statens handikappråd att
skäl kan anföras för en ändring av huvudmannaskapet för särskolan.
Emellertid vill rådet även framhålla att särskolans verksamhet enligt de
bestämmelser som infördes år 1968 och under landstingens huvudmannaskap
har utökats kraftigt. Antalet elever har under perioden mer än
fördubblats och utgör höstterminen 1972 ca 13 000. Utbyggnaden har
särskilt stor betydelse för barn och ungdomar som inte kan följa
undervisningen i grundsärskolan men som i den år 1968 inrättade
träningsskolan kan delta i undervisning och träning i det dagliga livets
aktiviteter. Också särskolans yrkesundervisning - dess gymnasiala del -är under stark utbyggnad.

För den omfattande utveckling som skett torde samordningen av
omsorgerna spelat en stor roll. Omsorgsstyrelsen på länsnivå har genom
sin allsidiga kontakt med psykiskt utvecklingsstördas problem kunnat
planera och samordna undervisning och omsorger för den förhållandevis
lilla grupp med ofta svåra problem både i undervisningen och på andra
områden som de psykiskt utvecklingsstörda barnen och ungdomarna
utgör. Särskoleeleverna utgör ca 0,7 % av samtliga elever i grundskolan.

Utvecklingen inom särskolan sedan år 1968 präglas med nuvarande
bestämmelser också i olika avseenden av en ökad integration med det
allmänna skolväsendet. Klasser inom särskolan förläggs numera i allmänhet
till grundskolans anläggningar. De särskolor som i fortsättningen
byggs torde regelmässigt komma att ingå i sådana gemensamma skolanläggningar
som även kan avse frivilliga skolformer. Det finns enligt 6 § i
omsorgslagen möjligheter för landstingskommun att överlåta ledningen av
särskola på skolstyrelsen i den kommun där särskolan är belägen. Denna
delegeringsrätt används i viss utsträckning och det finns olika former av
samarbetsavtal mellan landsting och primärkommuner som ofta kan ge
goda lösningar på de samarbetsproblem som kan finnas mellan primärkommuner
och landsting. Dessa samarbetsformer bör ytterligare kunna
utvecklas och erfarenheter vinnas särskilt om delegationsrätten kommer till
ökad användning. Av betydelse i detta sammanhang är också den inom
socialdepartementet tillkallade särskolgruppens förslag och ändrade regler
för statsbidrag till lönekostnader inom särskolan. Förslaget har förelagts
riksdagen i prop. 1972:104 och dess genomförande skulle innebära ett
närmande till — en harmonisering med — motsvarande regler för det
allmänna skolväsendet. Särskolgruppen fortsätter nu sitt arbete med att
se över reglerna om statsbidrag på investeringssidan inom omsorgsverksamheten.

Handikapprådet hänvisar till uttalandet av departementschefen vid
omsorgslagens tillkomst av innehåll att man på längre sikt kunde tänka

SoU 1972:45

sig ett primärkommunalt huvudmannaskap. Rådet fortsätter.

Primärkommunerna har visserligen sedan år 1967 blivit större, men
kommunsammanslagningarna är fortfarande inte genomförda över hela
landet. Kommunsammanslagningen innebär ofta en komplicerad process
inom skolväsendet och innan denna process har stabiliserats kan
tillförande av nya uppgifter som huvudmannaskap av särskola innebära
en extra belastning. Inte heller skolreformerna kan sägas vara helt
genomförda, kommunerna har fortfarande stora arbets- och planeringsuppgifter,
bl. a. i samband med den nya gymnasieskolans genomförande.

Statens handikappråd vill avslutningsvis framhålla att det enligt dess
uppfattning i och för sig finns skäl som talar för att frågan om
huvudmannaskapet för undervisningen inom särskolan tas upp till
utredning. Rådet konstaterar emellertid att erfarenheterna från den sedan
år 1968 snabbt utbyggda särskoleverksamheten ännu inte har samlats och
att verksamheten inte heller har analyserats. En sådan analys och
värdering av verksamhetens innehåll och resultat är i hög grad angelägen.
Detta gäller i synnerhet träningsskola och yrkesskola men också den
sedan ett par år i försöksformer bedrivna undervisningen för svårt
utvecklingsstörda vuxna. Analysen och värderingen bör också ta upp
problemen för angränsande grupper inom grundskolans specialundervisning.
Enligt rådets mening är de nämnda analyserna en väsentlig
förutsättning för bedömning av frågor om ändring av verksamhetens
organisation t. ex. den viktiga frågan om huvudmannaskapet. Rådet anser
att en sådan utredning nu bör komma till stånd. I avvaktan på dess
resultat anser sig rådet inte böra tillstyrka att enbart frågan om
huvudmannaskapet utreds.

Svenska kommunförbundet hänvisar till sitt ovan (s. 7) återgivna
yttrande över barnstugeutredningens förslag samt anför att, eftersom
motionen endast berör en begränsad del av de utvecklingsstördas situation,
styrelsen finner det vara mera konsekvent att på de av förbundet angivna
skälen tillstyrka barnstugeutredningens förslag om en översyn, som inte
enbart skall omfatta undervisningssektorn.

Styrelsen för Svenska landstingsförbundet anser att en utredning i den
i motionen aktualiserade frågan inte nu är påkallad. Styrelsen erinrar om
uttalandet av föredragande departementschefen i samband med tillkomsten
av omsorgslagen om att de psykiskt utvecklingsstörda i särskilt hög
grad behöver omsorger av flera olika slag, undervisning, vård, bostad
m. m. och att ett gemensamt huvudmannaskap för alla dessa omsorger
med en samlad överblick över hela fältet då innebär bestämda fördelar.
Styrelsen framhåller att dessa synpunkter fortfarande är aktuella som ett
argument för ett fortsatt landstingskommunalt huvudmannaskap. Förutom
att det kan vara olyckligt med ett delat huvudmannaansvar när det
gäller omsorgerna om de psykiskt utvecklingsstörda på angivna grunder
synes det förbundsstyrelsen lämpligt att vänta med en omprövning av
lagen till dess ytterligare erfarenheter av lagens mål och intentioner har
kunnat erhållas. Styrelsen anser dock för sin del att särskolorna så långt
möjligt skall integreras med det kommunala skolväsendet, vilket också i
stor utsträckning redan skett och alltjämt sker.

1 det följande erinrar styrelsen om möjligheterna för landstingskommun
att enligt 6 § omsorgslagen överlåta ledningen av särskolan på

SoU 1972:45

skolstyrelsen i den kommun där särskolan är belägen. Förbundsstyrelsen
anser att samarbete kommun-landsting i frågor som rör särskoleundervisningen
enligt de möjligheter som står öppna i nämnda paragraf kan
vara en väg som sedermera kan lämna ytterligare ledning i samband med
en eventuell senare utredning om ändrat huvudmannaskap för särskoleundervisningen.
Förbundsstyrelsen kan förstå de skäl som talar för ett
överflyttande av huvudmannaskapet för undervisningen för grundsärskolenivå
till det allmänna skolväsendet men anser dock för närvarande att
flera skäl talar för ett gemensamt huvudmannaskap för omsorgerna om de
psykiskt utvecklingsstörda. Slutligen anför styrelsen.

När det gäller träningsskolan kan nämnas att integreringen med det
allmänna skolväsendet helt självklart där har gått långsammare. Det kan
därför som tidigare nämnts vara lämpligt att vänta med omprövningen av
huvudmannaskapsfrågan till dess möjligheter finnes att utvärdera tillämpningen
av omsorgslagen. För eleverna i träningsskolan är dessutom behov
av övriga omsorgsformer större än för grundsärskoleeleverna. Förbundsstyrelsen
anser ej att det vore särskilt välbetänkt att dra en skiljelinje
mellan särskola för grundundervisning och träningsskola, emedan samarbete
mellan dessa två skolformer är en av förutsättningarna för att de
psykiskt utvecklingsstörda eleverna erhåller en undervisning och träning
som är individuellt anpassad för dem.

Utskottet

I motionen 1972:1026 av herr Signell m. fl. tas upp frågan om vem
som skall vara huvudman för undervisningen av psykiskt utvecklingsstörda
barn. Motionärerna vill att en utredning skall undersöka om det är
motiverat att överflytta huvudmannaskapet från landstingskommunerna
till primärkommunerna.

Lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda
(omsorgslagen) trädde i kraft den 1 juli 1968. Den som är psykiskt
utvecklingsstörd skall beredas undervisning, vård och vissa andra omsorger,
som närmare preciseras i lagen. Huvudmannaskapet ligger på
landstingskommunerna eller, om primärkommun inte tillhör landstingskommun,
på primärkommunen. Huvudmännen svarar för samtliga
omsorger enligt lagen i den mån annan inte drar försorg därom.

Undervisning meddelas i särskola. I samband därmed skall eleverna
beredas den personliga och medicinska omvårdnad som behövs. Särskolan
omfattar förskola, skola för grundundervisning, träningsskola eller
yrkesskola eller flera av dessa skolformer.

För vård av psykiskt utvecklingsstörda skall finnas vårdhem, specialsjukhus,
daghem för barn och sysselsättningshem.

Ledningen av huvudmannens verksamhet enligt omsorgslagen skall
utövas av en styrelse för omsorger om psykiskt utvecklingsstörda. Enligt
6 § i lagen kan emellertid ledningen av särskola överlåtas på skolstyrelsen
i den kommun där särskolan är belägen.

På utskottets begäran har skolöverstyrelsen, socialstyrelsen, statens
handikappråd, Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbun -

SoU 1972:45

det yttrat sig över motionen. Inte någon av remissinstanserna tillstyrker
motionen. Svenska kommunförbundet uttalar sig emellertid för en mera
omfattande översyn av omsorgslagen än vad som föreslås i motionen, och
statens handikappråd förordar en analys av de erfarenheter som vunnits
genom den utbyggnad av särskoleverksamheten som skett sedan omsorgslagen
trädde i kraft. Övriga instansers inställning till motionsyrkandet kan
sammanfattas som så, att det inte finns skäl att redan nu — då
omsorgslagen gällt i mindre än fem år — ompröva huvudmannaskapet för
undervisningen av de psykiskt utvecklingsstörda.

Utskottet vill inledningsvis framhålla att utvecklingen på särskolområdet
varit mycket gynnsam under den tid omsorgslagen varit i kraft.
Huvudmännen har såväl på detta område som inom de övriga sektorer
vilka lagen avser gjort betydande insatser för att leva upp till de höga krav
som enligt lagen ställs på dem. Särskilt betydelsefull är träningsskolans
utveckling. Genom det stora behov av andra omsorger än undervisning,
som finns hos träningsskoleeleverna, har det enhetliga huvudmannaskapet
uppenbarligen inneburit väsentliga fördelar för gruppen i fråga. Här bör
också framhållas att den möjlighet, som enligt 6 § omsorgslagen finns att
överlåta ledningen av särskolan på primärkommunens skolstyrelse,
kommit till stor användning. Detta gäller särskilt grundsärskolan.
Socialstyrelsen framhåller t. o. m. att genom det successiva delegeringsförfarande
som skett i realiteten har uppnåtts vad som i motionen anges
som motiv till en utredning. Det kan tilläggas att, som statens
handikappråd närmare utvecklar, bl. a. de ändrade statsbidragsregler för
särskolan, som nu genomförts, är ägnade att ytterligare underlätta
samarbetet mellan särskolan och det allmänna skolväsendet.

De i det föregående anförda synpunkterna leder enligt utskottets
mening till slutsatsen att frågan om en omprövning av huvudmannaskapet
för undervisningen av de psykiskt utvecklingsstörda ter sig mindre
angelägen. Även om utskottet i likhet med de flesta av remissinstanserna
därmed inte betrider att en förutsättningslös utredning på området så
småningom kan visa sig motiverad, vill utskottet hävda att en sådan
utredning i vart fall inte bör komma till stånd förrän omsorgslagen varit i
kraft i åtminstone ytterligare några år. I detta hänseende finns skäl att erinra
om att den senaste kommunreformen skall vara genomförd först den
1 januari 1974. En viss stabilisering av bl. a. skolverksamheten i de nya
kommunerna behövs därefter innan frågan bör tas upp att lägga
ytterligare förpliktelser på skolmyndigheterna. Det är enligt utskottets
mening också av värde att den pågående integrationen mellan det
allmänna skolväsendet och särskolan får fortgå genom frivillig samverkan
mellan landstingen och primärkommunerna. Härigenom kan erfarenheter
av olika samverkansformer vinnas som kan bli av betydelse vid en
framtida översyn på området. Vid den nu aktuella prövningen måste
också - i anknytning till vad som inledningsvis sagts om den gynnsamma
utvecklingen på omsorgslagens område under landstingens huvudmannaskap
— beaktas att en utredning om huvudmannaskapet för undervisningen
av de psykiskt utvecklingsstörda skulle vara ägnad att onödigtvis

SoU 1972:45

störa den pågående expansionen då det gäller såväl undervisning som
andra omsorger enligt lagen.

I enlighet med det anförda avstyrker utskottet motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1972:1026.

Stockholm den 6 december 1972.

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Hamrin (fp), Dahlberg (s)*,
fru Skantz (s), herr Larsson i Öskevik (c), fru Sigurdsen (s), herrar
Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (s), Åkerlind (m), fru
Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c)*, Larfors (s) och
Nilsson i Växjö (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.