Socialutskottets betänkande nr 44 år 1972

SoU 1972:44

Nr 44

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om vissa socialhjälpsfrägor,
m. m.

Motionerna

1) I motionen 1972:337 av herr Ringaby (m) har hemställts att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag syftande till
att skapa klarare regler i enlighet med motionens innebörd vid den
kommunala handläggningen av socialhjälp till utlänningar som vistas i
riket på turistpass.

2) I motionen 1972:464 av herr Bohman m. fl. (m) har hemställts att
riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om utredning och förslag

a) om samordning av olika sociala hjälpformer i syfte att dels uppnå
enhetlig bedömning av likartade hjälpbehov oavsett vilket samhällsorgan
som handlägger ärendet, dels undvika dubblering av hjälpinsatser,

b) om en begränsning av de belopp som i form av socialhjälp kan utgå
till en mottagare.

Motionsskälen finns i motionen 1972:294.

Socialhjälp

Gällande bestämmelser

Enligt lagen (1956:2) om socialhjälp (ändrad senast 1971:898) skall
varje kommun tillse att den som vistas i kommunen erhåller den
omvårdnad, som med hänsyn till hans behov och förhållanden i övrigt
kan anses tillfredsställande. Kommunen skall vidare sörja för att den som
vistas i kommunen och som finnes vara i behov av socialhjälp får sådan
hjälp (1 §). Bistånd till hjälpbehövande skall således lämnas även
utländska medborgare.

Socialhjälpen handhas av en för varje kommun obligatorisk socialnämnd
(2 §) eller i förekommande fall av en social centralnämnd eller
sociala distriktsnämnder inrättade med stöd av lagen (1970:296) om
social centralnämnd m, m. (ändrad 1971:669).

Socialhjälpslagen skiljer mellan obligatorisk och frivillig hjälp. Obligatorisk
socialhjälp (12 §) är sådan hjälp som den enskilde har rätt att kräva
och samhället skyldighet att lämna. Frivillig socialhjälp (13 §) utges av
kommunen eller dess socialnämnd efter fritt bedömande.

För att obligatorisk socialhjälp skall utgå krävs först och främst att
den hjälpbehövande antingen är minderårig, dvs. under 16 år, eller att
han på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kroppseller
själskrafter inte kan försörja sig genom arbete eller att han av
hälsoskäl bör avhålla sig från arbete. Härutöver krävs dels att vederbö -

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 44

SoU1972:44

2

rande saknar medel för att tillgodose de behov, som den obligatoriska
hjälpen är avsedd att täcka, dels att hans behov inte avhjälps på annat
sätt. Socialhjälp utgår till livsuppehälle och till behövlig vård. I fråga om
minderårig skall socialhjälpen också avse uppfostran.

Obligatorisk socialhjälp utgår inte till personer över 16 år, vilkas
hjälpbehov är föranlett av arbetslöshet.

I fråga om den frivilliga socialhjälpen gäller att kommunerna har
oinskränkt rätt att ge ut sådan hjälp i all den utsträckning de anser
lämpligt. I 13 § föreskrivs sålunda att frivillig socialhjälp meddelas enligt
grunder, som kommunfullmäktige bestämmer, eller efter vad socialnämnden
anser behövligt, om sådana grunder inte fastställts.

I 14 § föreskrivs att socialhjälpen — vare sig den är obligatorisk eller
frivillig — skall ges på sådant sätt, att den behövande såvitt möjligt blir i
stånd att försöija sig och de sina genom eget arbete. Socialhjälpen har
med andra ord karaktären av en hjälp till självhjälp. Hjälpen bör i regel
utgå med kontant belopp. Det förutsätts dock, att naturaformen skall
användas dels då hjälpbehovets art föranleder därtill, dels då det finns
anledning anta att kontant understöd inte kommer till behörig användning.

I stället för att bevilja en hjälpsökande kontant understöd kan
socialnämnden teckna borgen på lån för honom. Kommunfullmäktige
avgör om denna hjälpform skall få användas inom kommunen.

Om hjälptagaren behöver vård ankommer det på socialnämnden att
dra försorg om att vårdbehovet blir tillgodosett. Det förutsätts att vården
skall kunna lämnas antingen i den vårdbehövandes hem — t. ex. genom
att nämnden betalar kostnaderna för en hemvårdarinna - eller i annat
enskilt hem eller på vårdhem eller sjukvårdsinrättning eller annan
vårdanstalt eller i ålderdomshem. Vilken vårdform som bör väljas skall
avgöras efter vad som med hänsyn till vårdbehovets art och övriga
omständigheter prövas mest lämpligt.

Såsom regionala tillsyns- och rådgivningsorgan åt kommunerna tjänstgör
länsstyrelserna och statens socialvårdskonsulenter. Länsstyrelserna
skall noga följa tillämpningen av socialhjälpslagen och se till att
socialhjälpsverksamheten ordnas och handhas på ett ändamålsenligt sätt.
Underlåter kommun att lämna behövlig obligatorisk socialhjälp skall
länsstyrelsen ålägga kommunen att fullgöra sin skyldighet. Skulle eljest
yppas missförhållande, skall länsstyrelsen vidta den åtgärd som behövs
för dess avhjälpande (52 §). Enligt instruktionen för socialvårdskonsulenterna
skall de lämna socialnämnderna upplysningar och råd i frågor som
berör deras verksamhetsområde.

Den centrala statliga myndigheten på socialhjälpens område är
socialstyrelsen. Styrelsen skall genom råd och upplysningar verka för att
socialhjälpsverksamheten ordnas och handhas på ett ändamålsenligt sätt
(53 §).

1 vissa fall är annan kommun, staten eller enskild person skyldig
ersätta socialhjälp som kommun utgivit. Det som därvid skall ersättas är
för de flesta fallen begränsat till hjälp enligt 12 § socialhjälpslagen
(obligatorisk hjälp).

SoU 1972:44

3

Sålunda har kommun rätt till ersättning av staten för obligatorisk
socialhjälp åt hjälpmottagare som inte är svensk medborgare (23 §). För
frivillig socialhjälp till sådan hjälpmottagare får kommunen svara. För
bl. a. flyktingar gäller dock vissa särskilda bestämmelser. För frivillig
socialhjälp som lämnats åt någon efter det han fyllt 16 år, är dock
hjälptagaren ersättningsskyldig (34 §),. Ersättning för obligatorisk socialhjälp
skall enligt 24 och 38 §§ utgå med det belopp, vartill kommunens
kostnader för hjälpen skäligen kan uppskattas. Ansökning om ersättning
från staten prövas av länsstyrelse (31—32 §§).

Vissa frågor rörande underrättelseskyldighet m. m. då utländsk medborgare
erhåller socialhjälp behandlas i ett följande avsnitt.

Omfattningen av obligatorisk respektive frivillig socialhjälp

Socialhjälp enligt 12 § socialhjälpslagen, obligatorisk socialhjälp, skall
utgå till ”livsuppehälle och till den vård som finnes erforderlig. I fråga om
minderårig skall hjälpen avse jämväl uppfostran”.

I propositionen 1955:177 med förslag till lag om socialhjälp, m. m.
uttalade föredragande departementschefen härom bl. a. följande.

Enligt kommitténs förslag (socialvårdskommitte'ns förslag i betänkandet
nr XVII med utredning och förslag angående lag om socialhjälp
m. m., SOU 1950:11) skall den obligatoriska hjälpen omfatta bl. a. vad
som erfordras för. livsuppehället. Därmed torde åsyftas detsamma, som i
Fvl (1918 års fattigvårdslag) uttryckes genom orden det underhåll, som
är erforderligt. Det torde inte vara möjligt att i lagtexten närmare
precisera vad som avses med ifrågavarande uttryck, men Fvl:s liksom
också förslagets andemening synes kunna uttryckas så, att vederbörande
skall erhålla vad som i allmänhet å den ort, där hjälpen lämnas, anses
erforderligt för att vederbörande skall kunna leva under drägliga
förhållanden, alltså inte bara vad som åtgår till mat, husrum och kläder
utan även vad som behövs för inventarieutrustning och annat dylikt.
Givetvis bör hjälpen inte utmätas så snålt, att vederbörande nätt och
jämnt hålles över svältgränsen, men å andra sidan bör hjälpen inte heller
vara så frikostig, att hjälptagaren beredes en högre levnadsstandard än
den, på vilken fullt självförsörjande medborgare i små ekonomiska
omständigheter lever. Det torde få ankomma på de tillämpande myndigheterna
att från fall till fall avgöra, vad som med hänsyn till förhållandena
på orten och hjälptagarens personliga omständigheter kan anses
erforderligt för hans livsuppehälle.

Den obligarotiska hjälpen skall enligt kommittén vidare omfatta
erforderlig vård. Inte heller i detta avseende åsyftas någon ändring i
förhållande till vad som gäller enligt Fvl.

Med anledning av vad som under remissbehandlingen anförts beträffande
innebörden av uttrycket erforderlig vård, vill jag som min mening
uttala, att även specialvård - tandvård häri inbegripen — bör omfattas av
den obligatoriska hjälpen, givetvis under förutsättning att dylik vård kan
anses erforderlig. Frågan huruvida denna förutsättning är uppfylld torde
endast kunna bedömas från fall till fall med beaktande av samtliga
föreliggande omständigheter. Med hänsyn till den mångfald av variationer,
som livet företer, och de framsteg, som den medicinska forskningen
ständigt gör, bör det inte komma i fråga att härvidlag binda rättstillämpningen,
Såsom kommittén framhållit, ligger det vidare i sakens natur, att
samhällets skyldigheter att lämna vård ökas allteftersom vårdmöjligheter -

SoU 1972:44

4

na i allmänhet förbättras. Det bör emellertid framhållas, att den allmänna
sjukförsäkringen i detta avseende innebär en betydande avlastning av
socialhjälpen.

Andra lagutskottet (2LU 1955:39) hade inte något att erinra mot
detta uttalande.

I lagen om socialhjälp anges ej under vilka förhållanden och i vilken
omfattning frivillig socialhjälp får meddelas. Socialstyrelsen har i ett i
mars 1970 utgivet häfte nr 10 om socialhjälpslagen i serien ”Råd och
anvisningar” härom bl. a. angivit följande.

Vissa krav måste emellertid uppfyllas för att socialnämnd lagligen skall
kunna bevilja sådant bistånd. Den frivilliga hjälpen skall avse behov, som
det icke åvilar annan myndighet att avhjälpa.

Möjligheterna till hjälp enligt 12 § skall vara uttömda. Behovsprövning
skall alltid äga rum. All socialhjälp bör lämnas på sådant sätt, att den
hjälpbehövande om möjligt blir för framtiden i stånd att försörja sig och
sin familj genom arbete.

Under förutsättning att ovan angivna betingelser är för handen, har
socialnämnd full frihet att bevilja socialhjälp för de behov och i den
omfattning nämnden prövar erforderligt. Riktlinjer för denna frivilliga
socialhjälp kan uppdras av kommunen. Skulle kommunen — vilket ofta
torde vara fallet — ej ha meddelat föreskrifter för användningen av denna
hjälpform, äger nämnden fritt pröva behovet.

Frivillig socialhjälp är till skillnad från obligatorisk alltid förenad med
återbetalningsskyldighet för mottagare, som fyllt 16 år, då hjälpen
utbetalas. Socialnämnd ensam är berättigad medgiva eftergift från denna
skyldighet.

Frivillig socialhjälp tillgripes när andra hjälpkällor uttömts. Detta slag
av bistånd kan betraktas som ett komplement till övriga sociala
hjälpformer inklusive obligatorisk socialhjälp.

Frivillig socialhjälp kan ges för situationer, som överhuvud icke täcks
av beskrivningen i 12 § socialhjälpslagen. Hjälpen enligt 13 § kan då sägas
ha en supplerande karaktär. Exempel på sådana situationer i renodlad
form är trafikolyckor, eldsvådor och liknande som inte rimligen kunnat
förutses.

Frivillig hjälp kan också ges som komplettering till obligatorisk
socialhjälp. Här anges bland exemplen rekreationsresa, vars absoluta
nödvändighet icke kan styrkas av läkarintyg, ävensom resa till nära
anhörig, som är allvarligt sjuk eller intagits på anstalt.

Frivillig socialhjälp utges ofta i förebyggande syfte. Den kan avse hjälp
med betalning av försäkringsavgifter, avbetalningar, bostadsanskaffning
m. m. Härtill kommer frivillig socialhjälp i och för rehabilitering. Till
denna grupp hör enligt socialstyrelsens åsikt under vissa förhållanden
utgifter för telefon till exempel för ensamma åldringar. Dessutom kan
genom frivillig socialhjälp viss skolgång bekostas.

Ehuru återbetalningsskyldighet i allmänhet föreligger beträffande
frivillig socialhjälp och socialnämnden kan lämna hjälpen genom att
teckna borgen, får kommunens hjälp ej betecknas som lån i förhållande
till den hjälpte. En annan sak är, att socialnämndens borgensteckningsrätt
måste inrymmas under kommunens underställningsfria rätt att uppta lån.

SoU 1972:44

5

Socialhjälpsstandarden

En omfattande kartläggning och analys av socialhjälpen har gjorts
avseende år 1967 inom socialdepartementet och publicerats i betänkandet
”Socialhjälpen i län och kommuner 1967” (Ds S 1969:9).

I ett av socialutskottet år 1971 avgivet betänkande (SoU 1971:24) i
anledning av motion om viss begränsning av den frivilliga kommunala
socialhjälpen har återgivits uppgifter från undersökningen om socialhjälpsnormerna
m. m. i kommunerna år 1967, till vilka uppgifter
utskottet får hänvisa.

Svenska kommunförbundet har genomfört en undersökning som berör
vissa förhållanden inom socialvården och som avslutats innevarande år.
Inom ramen för denna undersökning har 447 kommuner besvarat en
enkät om bl. a. socialhjälpsnormer. Enkätsvaren har avsett per den 1
december 1971 gällande normer eller i förekommande fall från och med
den 1 januari 1972 gällande normer.

Av de svarande kommunerna har 293 uppgett att normer antagits som
riktlinjer vid bedömning av socialhjälpsbeloppets storlek i det enskilda
hjälpfallet medan 154 kommuner uppgett att de inte antagit normer. Av
de 293 kommuner, som antagit normer, har 177 kommuner fastställt
dessa genom att ange viss procent av basbeloppet enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring som normbelopp medan 116 kommuner fastställt
normer med fasta månadsbelopp i kronor. Basbeloppet uppgår för
närvarande till 7 300.

Av de 177 kommuner, som har ”basbeloppsrelaterade” socialhjälpsnormer,
hade 62 kommuner angivit att det ”basbeloppsrelaterade”
beloppet innefattar hjälp till samtliga levnadsomkostnader utom boendekostnader.
Dessa 62 kommuner kan efter de procenttal av basbeloppet,
som tillämpas, indelas i sju grupper enligt följande.

Gruppindelning med hänsyn till socialhjälpsnormens procenttal av basbeloppet -

Grupp Ensam-stående	Makar	Barn			Tilläggsbelopp
0-9 år	10-15 år	16- år
1	100	158	25	40	50	boendekostnad
2	90	150	30	45	55
3	90	140	25	40	50
4	85	135-140 30	35-40	45-55	»»
5	80	130-135 20-30	30-40	35-55
6	75	120	20	30	45
7	80	135	1 :a barnet :	40
			2:a ” :	35
			3:e ” :	30
			4:e ” :	25

Majoriteten, dvs. 115 kommuner, av de 177 kommuner, som hade
”basbeloppsrelaterade” socialhjälpsnormer, hade angivit att till ett
”basbeloppsrelaterat” hjälpbelopp lades belopp för bostad, el-ström,
läkarvård, medicin, telefon- och TV-avgifter samt försäkringar. Även

SoU 1972:44

6

dessa 115 kommuner kan efter de procenttal av basbeloppet som
tillämpas indelas i sju grupper enligt följande.

Gruppindelning med hänsyn till socialhjälpsnormen för vuxna — procenttal
av basbeloppet

Grupp	Ensamstående	Makar	Tilläggsbelopp för
1	65	100
2	65	105-110
3	70	105-110	boendekostnad, el, läkarvård
4	70	115-125	och medicin, kläder, TV- och
5	75	110-115	teleavgifter, försäkringar
6	75	120-130
7	80	115-120

Kommunernas kostnader för socialhjälp till utländska medborgare

Några samlade uppgifter om storleken av kommunernas kostnader för
socialhjälp åt den kategori utlänningar som avses i motionen 1972:337
(turister) torde inte finnas. Uppgifter om kostnader för socialhjälp för alla
kategorier utlänningar finns emellertid för ett urval kommuner i
redovisningen för en enkät till 35 slumpmässigt utvalda kommuner, som
Svenska kommunförbundet år 1970 gjorde rörande dessa kommuners
ersättning av statsmedel för socialhjälp till utländska medborgare under
år 1968.

Av en redogörelse i maj månad 1971 för denna undersökning framgår
följande uppgifter för de tre storstadskommunerna i landet.

Kommun	Värdet i kr. av socialhjälpen till svenska medborga-re, totalt, brutto	Värdet i kr. av socialhjälpen till utländska medborgare,
totalt, brutto	totalt, exkl. statsbidrag
Stockholm	45 278 736	4 039 348	2 744 902
Göteborg	20 888 432	1 590 241	1 037 423
Malmö	11 140 572	1 366 858	ca 760 0001

1 Ett antal ansökningar om statsbidrag var vid tidpunkten för enkäten ännu inte
prövade. I den mån dessa ansökningar ej bifallits har detta lett till en höjning av
beloppet 760 000 kr.

1 en framställning till Kungl. Maj:t den 28 maj 1971 har Svenska
kommunförbundet - med åberopande bl. a. av ovannämnda redogörelse
för enkäten till 35 kommuner - hemställt att staten påtar sig ett större
kostnadsansvar för åtgärder för invandrarnas anpassning under tiden
närmast efter ankomsten till Sverige, att statsbidrag utgår för hela
kostnaden för av kommun utgiven socialhjälp jämlikt 12 och 13 §§
socialhjälpslagen till utländsk medborgare eller i vart fall att ersättningen
till kommunerna väsentligt förbättras och utgår enligt schabloniserade
regler samt att åtgärder snarast måtte vidtas för att förenklingar skall
komma till stånd i återsökningsförfarandet vid ansökan om ersättning av
statsmedel för socialhjälp till utländska medborgare. Beredning av detta
ärende pågår inom Kungl. Maj:ts kansli.

SoU 1972:44

7

Utlänningslagstiftningen m. m.

Som rikspolisstyrelsen anför i yttrande över motionen 1972:337 torde
de i motionen aktualiserade problemen avse kostnaderna för socialhjälp
inte bara till utlänningar med s. k. turistpass, som i förekommande fall
utfärdats för medborgare i vissa stater, utan till generellt sett alla
utlänningar som tillfälligt kommer till Sverige som turister eller eljest som
korttidsbesökare och som under sin tillståndsfria vistelsetid här — för
icke-nordiska medborgare upp till tre månader — söker och får socialhjälp
eller hjälp till hemresan på det allmännas bekostnad.

De bestämmelser i utlänningslagstiftningen som främst aktualiseras då
en utlänning får socialhjälp är reglerna om avvisning. Enligt 19 § första
stycket 1) utlänningslagen (1954:193) får utlänning avvisas om han kan
antas komma att sakna erforderliga medel för sin vistelse här i riket
ävensom för sin hemresa. Bestämmelserna gäller alla utlänningar, således
även medborgare i de övriga nordiska länderna.

Avvisning skall i princip ske vid utlänningens ankomst till riket eller
omedelbart därefter. Avvisning med stöd av 19 § utlänningslagen får
dock ske intill tre månader efter ankomsten. Detta innebär således att
även utlänning som kommit in i landet och uppehållit sig här någon tid
och som inom tre månader efter ankomsten befinns sakna medel för sin
vistelse här och för sin hemresa kan avvisas. Frågan om avvisning skall
avgöras med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för prövningen.

Polismyndighet är skyldig att då anledning därtill förekommer ta upp
och pröva frågan om utlännings avvisning från landet. Med hänsyn till de
besvärsmöjligheter som finns och till att i vissa fall polismyndighets
beslut om avvisning skall underställas statens invandrarverk förekommer
ofta förhållandevis långa handläggningstider innan ett avvisningsärende
slutligt kan avgöras.

För att awisningsfrågan skall kunna tas upp och prövas i sådana fall
som är aktuella i förevarande ärende är det av vikt att polismyndigheten
får kännedom om ärendet så snabbt som möjligt. I fråga om utlänning,
som fyllt 16 år och inte är medborgare i något av de övriga nordiska
länderna eller har uppehålls- eller bosättningstillstånd i Sverige eller visar
att han sökt uppehållstillstånd här, föreskrivs i 59 § första stycket
utlänningskungörelsen (1969:136) skyldighet för vissa myndigheter att
underrätta polismyndigheten, när de första gången kommer i kontakt
med utlänningen. Sådan underrättelseskyldighet åligger bl. a. socialnämnd,
där nämnden första gången vidtar åtgärd i socialhjälpsärenden
som angår utlänningen. Kungl. Maj:t har i cirkulär den 30 juni 1971 (SFS
1971:749) till bl. a. samtliga socialnämnder understrukit vikten av att
den här angivna underrättelseskyldigheten noggrant iakttas.

Beträffande frågan om de kostnader för uppehälle m. m. åt utlänning
under tid då avvisningsärende handläggs må anföras följande. I begränsad
utsträckning svarar polisverket för kostnaden. Kungl. Maj :t har nämligen
den 4 juni 1971 föreskrivit att från anslaget Polisverket: Diverse utgifter
rikspolisen får ta i anspråk medel för bl. a. kostnader i samband med av

SoU 1972:44

8

polismyndighet föranstaltad inkvartering m. m. av utlänning som anträffats
vid ankomsten till Sverige eller omedelbart därefter och beträffande
vilken prövning pågår i fråga om tillstånd för honom att kvarstanna i
riket. Rikspolisstyrelsen har utfärdat särskilda anvisningar i denna fråga
(Föreskrifter och anvisningar för polisväsendet: 970—2). Enligt anvisningarna
skall från anslaget som regel endast bestridas kostnader för
utlännings uppehåll när utlänningen vid anträffandet uppehållit sig i
landet högst 7 dagar från och med ankomstdagen. I andra fall får -såvida utlänningen inte hålls i förvar med stöd av utlänningslagstiftningen
- kostnaderna för utlänningens uppehälle i allmänhet erläggas av
socialnämnden med stöd av socialhjälpslagen.

Utlänning som avvisas är skyldig att gälda kostnaden för sin befordran
till den ort utomlands dit han sänds genom myndighets försorg. Som
rikspolistyrelsen framhåller i sitt remissyttrande kan emellertid erfarenhetsmässigt
utlänningen endast i undantagsfall bestrida sådan kostnad
och självfallet aldrig när grunden för avvisningen är medellöshet.
Kostnaden för verkställighet av beslutet om avvisning stannar sålunda
som regel på polisverket.

Vid sidan av reglerna om avvisning finns i utlänningslagen vissa andra
bestämmelser som är av betydelse i förevarande sammanhang. Enligt 71 §
utlänningslagen äger Kungl. Maj:t meddela bestämmelser om hemsändande
av utlänning, som erhåller socialhjälp. Bestämmelser om hemsändande
har meddelats i kungörelsen (1956:492) angående anmälan om socialhjälp
åt utlänningar m. m. Enligt denna kungörelse skall kommun, som
utger socialhjälp till icke svensk medborgare och som finner att behovet
av hjälp är varaktigt, inom fjorton dagar från det socialhjälpen började
utgå till länsstyrelsen inkomma med anmälan därom. Länsstyrelsen avgör
därefter, om framställning skall göras till Kungl. Maj:t om utlänningens
hemsändande. Har anmälan inte gjorts av den anledningen att behovet av
socialhjälpen ansetts vara tillfälligt, skall kommunen, om behovet skulle
visa sig bli varaktigt, ofördröjligen till länsstyrelsen inkomma med
anmälan därom.

Slutligen bör här nämnas att arbetsmarknadsstyrelsen — eller efter
styrelsens bestämmande länsarbetsnämnd — äger utge bidrag för återresa
till hemlandet till utomnordiska medborgare som anländer till Sverige
eller som under kortare tid vistas i landet. Bidraget får dock inte utges till
utlänning som avvisats med stöd av utlänningslagen. Innan bidrag
beviljats bör samråd ske med vederbörande polismyndighet och kommunala
organ. Bidrag utgår under förutsättning att utlänningen saknar
medel för sitt uppehälle, att han enligt den offentliga arbetsförmedlingens
bedömande inte kan beredas sysselsättning på den svenska
arbetsmarknaden eller enligt 46 § andra stycket utlänningskungörelsen
inte får beviljas arbetstillstånd samt att han förklarat sig ämna frivilligt
återvända till hemlandet. Under tiden den 1 juli 1971—29 februari 1972
beviljades enligt bestämmelserna 62 personer bidrag till hemresa till en
sammanlagd kostnad av 23 300 kr.

SoU 1972:44

9

Utredning rörande vissa samordningsfrågor inom socialpolitiken m. m.

Med anledning av en framställning från arbetsgruppen för låginkomstfrågor
den 8 juni 1972 bemyndigade Kungl. Maj:t den 30 i samma månad
chefen för socialdepartementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att
kartlägga det socialpolitiska bidragssystemet i syfte att klarlägga eventuella
brister med avseende på samordningen av olika bidragsformer.

I arbetsgruppens framställning anfördes bl. a. att gruppen initierat
vissa åtgärder i syfte att få till stånd uppsökande verksamhet i fråga om
personer som synes leva under otillfredsställande förhållanden. Arbetsgruppen
preciserade närmare vilka grupper som man syftade på i detta
avseende samt anförde att förbättringar för dessa grupper förutsattes
kunna genomföras i stort sett inom ramen för den gällande lagstiftningen.
Arbetsgruppen anförde vidare följande.

Det socialpolitiska reformarbetet har syftat till och även fått till följd
att allt flera behovsområden har kommit att täckas av socialpolitiska
trygghetsanordningar genom ett efterhand alltmera utbyggt system. Det
rikt differentierade systemet av regler för olika socialpolitiska bidrag gör
det emellertid svårt att i vissa avseenden överblicka systemets konsekvenser
beträffande rätten till bidrag för medborgare i olika situationer. Den
ovannämnda uppsökande verksamheten kan här väntas ge vissa praktiska
erfarenheter av brister i det nuvarande bidragssystemet. Det är samtidigt
angeläget att en inventering företas, som har till direkt syfte att utröna de
brister som kan finnas bl. a. i avseende på hur de skilda delformerna i
systemet passar samman.

Remissyttranden över motion 1972:337

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen 1972:337 från arbetsmarknadsstyrelsen,
rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen, statens invandrarverk
och Svenska kommunförbundet.

Socialstyrelsen, rikspolisstyrelsen och Svenska kommunförbundet
motsätter sig en ändring i socialhjälpslagen som inskränker kommunernas
skyldighet att lämna socialhjälp åt utlänningar. De tre nämnda remissinstanserna
är emellertid samtidigt eniga om att åtgärder bör vidtas för
att minska kommunernas kostnader för de i motionen påtalade fallen. I
första hand föreslås att staten helt eller delvis skall ersätta kommunerna
för kostnaderna. Invandrarverket anser däremot att socialhjälp inte bör
utgå i de i motionen behandlade fallen. Enligt verkets mening bör
kostnaden för utlänningars uppehälle betalas av polisverket. Arbetsmarknadsstyrelsen
förklarar att vissa bestämmelser synes oklara och anser
att en utredning är påkallad.

Statens invandrarverk förklarar att det blir allt vanligare att viseringsfria
utlänningar anträffas i Sverige utan att ha tillräckliga medel för sin
försörjning eller för hemresa. Enligt verket beror det på att hela Norden
är ett gemensamt passkontrollområde med passkontroll endast vid
områdets yttergränser. Efter en redogörelse för innehållet i 59 §

SoU 1972:44

10

utlänningskungörelsen samt det tidigare omnämnda cirkuläret den 30
juni 1971 (197 1:749), Kungl. Maj:ts beslut den 4 juni 197 1 (se s. 7) och
rikspolisstyrelsens anvisningar i FAP 970—2, anför verket följande:

Vid det samråd med invandrarverket som föregick utfärdandet av
rikspolisstyrelsens nu gällande anvisningar uttalade verket att polisverket
borde svara för kostnaderna inte bara när fråga var om avvisning utan
även när fråga uppkommer om förpassning av utlänning som rest in i
landet utan giltig passhandling eller visering. Verket uttalade vidare att
polisverkets ansvar för kostnaderna borde gälla även utlänning som
anträffas inom tre månader från inresan i Sverige. Verket föreslog
samtidigt rikspolisstyrelsen att överväga om inte åtgärder borde vidtas för
att få till stånd en ändring av förenämnda stadgande.

Enligt verkets mening bör en utlänning som vistas här under viseringsfri
tid inte komma i åtnjutande av socialhjälp. Detsamma bör gälla utlänning
som rest in i Sverige utan godtagbar legitimationshandling eller erforderlig
visering. Om han inte — i likhet med vad som gäller för svensk
medborgare vid besök utomlands — kan få ekonomisk hjälp av sitt
hemlands konsulat bör hans uppehälle bekostas av polisverket till dess
frågan om hans vistelse i Sverige blivit avgjord. Kungl. Maj:ts ovannämnda
beslut bör därför enligt verkets mening utsträckas till att gälla viseringsfri
utlänning som anträffas inom tre månader efter ankomsten till Sverige
och annan utlänning som i anslutning till inresan anträffas utan pass eller
erforderlig visering så länge prövning av frågan om tillstånd för
utlänningen att kvarstanna i riket pågår.

En bidragande orsak till att statsverkets kostnad för försörjningen av
här ifrågavarande kategorier utlänningar blir relativt hög är att handläggningstiden
för ett avvisningsärende eller ett förpassningsärende ofta blir
lång. Detta sammanhänger bl. a. med att utlänningslagstiftningen ger
utlänningen möjligheter att få sitt fall prövat flera gånger exempelvis hos
invandrarverket som uppehållstillståndsärende och förpassningsärende
samt hos Kungl. Maj:t som besvärsärende och nådeärende. Vidare medför
otillräckliga personella resurser hos de handläggande myndigheterna långa
behandlingstider.

Uppenbarligen skulle besparingar kunna göras om handläggningstiderna
kunde nedbringas. Detta måste emellertid ske på sådant sätt att
berättigade krav på rättssäkerheten inte eftersätts. Invandrarverket har
sin uppmärksamhet riktad på dessa förhållanden och försöker kontinuerligt
skapa en ordning som kan leda till snabbare slutligt beslut i
hithörande slag av ärenden. Avslutningsvis vill verket med ett räkneexempel
belysa frågans räckvidd kostnadsmässigt sett. Om under ett år
behandlingstiden för 1 000 ärenden där socialhjälp utgår till sökanden
kan nedbringas med exempelvis 1 månad per ärende och försörjningskostnaden
uppgår till 1 000 kr. per individ och månad uppnås en besparing på
1 000 000 kr.

Angelägenheten av en snabb handläggning av avvisningsfrågor framhålls
också av Svenska kommunförbundet. Enligt Kommunförbundet har
det visat sig att den ovissa väntan och sysslolösheten kommit att bli en
fara särskilt för de unga människorna. I motsats till invandrarverket anser
emellertid förbundet det inte vara en framkomlig väg att genom ändrade
regler hindra kommunerna att betala ut kontinuerlig socialhjälp till de
utlänningar som avses i motionen. Enligt förbundets mening bör behovet
av socialhjälp även när det gäller dessa utländska medborgare avgöras från
fall till fall utifrån de förhandenvarande omständigheterna och efter

SoU 1972:44

11

samma regler som gäller för svenska medborgare. Kommunförbundet
erinrar dock samtidigt om att, framför allt i större kommuner och
kommuner som ligger nära rikets gränser, den ökade invandringen har
aktualiserat frågan om ansvaret för den betydande kostnad som
uppkommit för kommunerna. Förbundet har tagit upp frågan i en
framställning till Kungl. Maj:t den 28 maj 197 1 (se s. 6).

Socialstyrelsen är överens med Kommunförbundet så till vida som
styrelsen anser att en ändring i socialhjälpslagen som förhindrar kommunerna
att hjälpa nödlidande inte är rätta vägen att lösa det i motionen
aktualiserade problemet. Styrelsen anser att ett sådant ingripande vore
ett grovt avsteg från en humanitär människosyn. Styrelsen erinrar om att
en kommun inte — såsom motionären påstår — har en skyldighet att
hjälpa alla som av olika anledningar kommit i trångmål och som vistas
inom kommunen. Förutsättningen för att få socialhjälp är den hjälpsökande
— vare sig han är svensk medborgare eller ej — på grund av vissa
angivna orsaker saknar förmågan att helt eller delvis försörja sig.
Socialstyrelsen erinrar om att Sverige i konventioner med en rad olika
länder förbundit sig att lämna hjälp till andra länders medborgare, som
råkar i nödsituationer under sin vistelse här.

Socialstyrelsen förklarar med hänvisning till bestämmelsen i 59 §
utlänningskungörelsen att styrelsen är medveten om att man i många
kommuner är mindre väl informerad om gällande bestämmelser. Socialstyrelsen
anför härom:

I de fall den utländske medborgaren inte samtycker till avvisningsbeslut
har kommunen att ta ställning till om den skall bidraga till hans
försörjning under tiden för utredningen hos invandrarverket. Om
vederbörande ej erhåller flyktingstatus har kommunen ingen möjlighet
att erhålla ersättning från staten, eftersom hjälpen i fråga betraktas som
frivillig från kommunens sida. Endast om den utländske medborgaren
ansökt om politisk asyl inom sju dagar efter ankomsten till Sverige svarar
rikspolisstyrelsen för kostnaderna för inkvartering. Att kommunerna
skall tvingas svara för kostnaderna för utländska medborgares upphälle på
grund av den långa utredningstiden hos en statlig myndighet måste anses
som i hög grad otillfredsställande. En översyn av bestämmelserna om
ersättning från staten till kommunerna för utgiven socialhjälp till
utländska medborgare med syfte att avlasta kommunerna dessa utgifter
synes därför vara önskvärd.

Sammanfattningsvis förklarar socialstyrelsen:

Socialstyrelsen kan inte ställa sig bakom motionärens förslag
om en utredning med syfte att ändra socialhjälpslagen så att kommunerna
hindras betala ut socialhjälp till utländska medborgare. Det torde
vara tillräckligt att Kungl. Maj:t uppdrar åt styrelsen att på lämpligt sätt
göra kommunerna uppmärksamma på de rådande bestämmelserna i
avvaktan på den av kommunförbundet begärda utredningen om ökat
ansvarstagande från statens sida beträffande socialhjälp till utländska
medborgare och större enhetlighet beträffande ersättningsbestämmelserna.

Rikspolisstyrelsen erinrar i sitt yttrande om att polisverket inte har till
sitt förfogande medel som får användas till socialhjälp eller till

SoU 1972:44

12

ekonomiskt bistånd för återresa till hemlandet av härvarande utlänning.
Däremot finns medel anslagna för vissa i samband med avvisning
uppkommande kostnader. Styrelsen anför:

De betydande kostnader som för närvarande åsamkas det allmänna —
speciellt kommuner — i form av socialhjälp m. m. åt hitkomna utländska
turister och andra korttidsbesökare torde inte obetydligt kunna nedbringas a)

om vederbörlig polismyndighet inte bara i fråga om icke-nordiska
medborgare enligt 59 § utlänningskungörelsen utan konsekvent underrättas
så snart dylikt socialhjälpsärende blir aktuellt, vilket i många fall
kan leda till att utlänningen avlägsnas från landet genom avvisning.

b) om möjligheten i vissa fall att utverka bidrag till återresa till
hemlandet av arbetsmarknadsmyndigheter tillvaratas och

c) om utlänning varom här är fråga och som i en nödsituation önskar
återvända till sitt hemland får större möjligheter än för närvarande att
erhålla ekonomiskt bistånd därtill genom hänvändelse till hemlandets
härvarande beskickning och/eller konsulat.

De utländska turister och andra utlänningar som tillfälligt besöker vårt
land tillhör inte kategorien invandrare. Sådan korttidsbesökare blir inte
folkbokförd här och torde i allmänhet inte ha annan anknytning till viss
kommun än att han mer eller mindre av en tillfällighet råkar uppehålla sig
inom dess område. Det åvilar inte desto mindre denna kommun att hjälpa
utlänningen om han — vare sig självförvållat eller oförskyllt — råkar i en
nödställd situation. Vederbörlig socialnämnds kostnader härvidlag uppgår
inte sällan till betydande belopp men nämnden saknar i allmänhet reella
möjligheter att återkräva beloppet vare sig från utlänningen själv, från
hans hemlands beskickning eller konsulat eller från svensk statlig
myndighet — bortsett från de begränsade fall som avses i FAP 970-2. Att
dessa kostnader sålunda oftast kommer att stanna på kommunen ter sig
uppenbart obilligt men det förhållandet får enligt rikspolisstyrelsens
mening inte leda till att lagen om socialhjälp ändras så att kommunerna
hindras att betala ut socialhjälp till utlänning varom här är fråga.
Styrelsen förordar att kommunernas socialhjälpsskyldighet härvidlag
bibehålls och att de i stället tillförsäkras ersättning för kostnaderna
genom att i sista hand kunna hänvända sig till viss statlig myndighet. Det
synes dessutom angeläget att man från svensk sida söker åstadkomma att
främmande länders beskickningar och konsulat i Sverige i betydligt större
utsträckning än som nu är fallet lämnar sina härvarande nödställda
landsmän av ifrågavarande kategori (korttidsbesökare) ekonomiskt bistånd
för återresa till hemlandet. Med hänvisning till gällande instruktioner
för den svenska utrikesförvaltningen i motsvarande avseende torde
reciprocitetsprincipen kunna åberopas vid sådana aktioner.

Därest socialutredningens uppdrag utesluter behandling av de problem,
som berörts i motionen, finner rikspolisstyrelsen motionärens
hemställan till riksdagen välgrundad och tillstyrker bifall.

Utskottet

I betänkandet behandlas frågan om socialhjälp till utlänningar som
vistas i landet som turister eller eljest under kortare tid, frågan om en
begränsning av belopp som med stöd av socialhjälpslagen kan utgå till en
mottagare samt frågan om en samordning av olika sociala hjälpformer.

Enligt lagen (1956:2) om socialhjälp kan socialhjälp vara obligatorisk
(12 §) eller frivillig (13 §). Den utges av kommunerna. 1 vissa fall lämnar

SoU 1972:44

13

staten ersättning för utgiven socialhjälp. Den sorn på grund av bl. a.
sjukdom inte kan försörja sig genom arbete eller som av hälsoskäl bör
helt eller delvis avhålla sig från arbete har rätt till obligatorisk socialhjälp
om han själv saknar medel och hans behov inte tillgodoses på annat sätt.
Denna hjälp är enligt socialhjälpslagen begränsad till den hjälpsökandes
livsuppehälle och till hans vård. Det har överlämnats åt kommunerna att
utöver obligatorisk hjälp tillgodose hjälpbehov genom frivillig socialhjälp.
Kommunerna fastställer självständigt de grunder efter vilka denna hjälp
skall utgå. Även för att frivillig socialhjälp skall få utgå krävs att behovet
är föranlett av en nödsituation. Den frivilliga socialhjälpen kan i
förhållande till den obligatoriska socialhjälpen ses som en förebyggande
eller kompletterande hjälpform.

1 motionen 1972:337 av herr Ringaby yrkas att riksdagen skall anhålla
om en utredning som syftar till att skapa klarare regler vid den
kommunala handläggningen av socialhjälp till utlänningar som vistas i
riket på turistpass. Motionären framhåller att handläggningen av socialhjälpsärenden
varierar mycket starkt mellan kommunerna; i vissa fall
återsänds den hjälpsökande efter kontakt med polisen till sitt hemland, i
andra fall får han hjälp från sitt hemlands konsulat och i andra fall åter
erhåller han kontinuerlig socialhjälp. Motionären menar att socialhjälpslagen
skall ändras så att kontinuerlig socialhjälp inte skall få utges till
utländska medborgare som vistas i riket på turistpass och som inte sökt
politisk asyl.

Innan utskottet går närmare in på motionsyrkandet bör här nämnas
följande. Bistånd enligt socialhjälpslagen skall lämnas såväl svenska som
utländska medborgare, som vistas i kommunen och som är i behov av
hjälp och uppfyller övriga villkor för socialhjälp. Kommun har rätt till
ersättning av staten för obligatorisk socialhjälp åt mottagare som inte är
svensk medborgare. Kostnaden för frivillig socialhjälp till sådan hjälpmottagare
stannar på kommunen om kostnaden inte kan återkrävas från
hjälpmottagaren. Då socialnämnd första gången vidtar åtgärd i socialhjälpsärende
som angår utomnordisk medborgare som inte har uppehållseller
bosättningstillstånd eller visar att han sökt uppehållstillstånd här,
skall polismyndigheten underrättas. Därigenom blir det möjligt för denna
myndighet att, bl. a., ta upp och pröva frågan om skäl till avvisning av
utlänningen föreligger. Utlänning kan avvisas bl. a. om han kan antas
komma att sakna erforderliga medel för sin vistelse i Sverige ävensom för
sin hemresa. Med hänsyn till de besvärsmöjligheter som finns och till att i
vissa fall polismyndighets beslut om avvisning skall underställas statens
invandrarverk förekommer ofta förhållandevis långa handläggningstider
innan ett avvisningsärende slutligt kan avgöras och, vid beslut om
avvisning, beslutet kan verkställas.

I likhet med vad socialstyrelsen, rikspolisstyrelsen och Svenska
kommunförbundet uttalat i yttranden över motionen kan utskottet inte
biträda förslaget i motionen i den mån det syftar till en inskränkning i
kommunernas möjligheter att bistå utländska medborgare, som vistas här
i landet och befinner sig i en nödsituation.

SoU 1972:44

14

Den remissbehandling, som motionen undergått, visar emellertid att'
genom motionen aktualiserats en fråga som också rymmer problem sorn
är i behov av ytterligare överväganden. Detta gäller inte minst spörsmålet
om kommunernas rätt till ersättning för utgiven socialhjälp. Denna fråga
har emellertid aktualiserats hos Kungl. Maj:t genom en framställning i
maj 1971 från Svenska kommunförbundet. I denna framställning
hemställer förbundet, att statsbidrag med hela kostnaden skall utgå för
både obligatorisk och frivillig socialhjälp som utgått till utländska
medborgare eller i vart fall att ersättningen till kommunerna skall
väsentligt förbättras och utgå enligt schabloniserade regler. Vidare
hemställs bl. a. om en förenkling av återsökningsförfarandet. Utskottet
har inhämtat att framställningen från Kommunförbundet lett till att inom
Kungl. Maj:ts kansli viss kartläggning som bygger på förfrågan hos
länsstyrelserna gjorts och att det insamlade materialet för närvarande
bearbetas. Utskottet anser sig kunna utgå från att även de synpunkter
som under remissbehandlingen kommit fram i anledning av motionen
kommer att tas upp till övervägande inom Kungl. Maj:ts kansli i samband
med den fortsatta prövningen av Kommunförbundets framställning. Då
det gäller den av flera remissinstanser framförda uppfattningen att det är
angeläget att förkorta handläggningstiden av ärenden enligt utlänningslagen
vill utskottet upplysa om att invandrarverket genom skrivelse i
slutet av förra månaden aktualiserat frågan hos Kungl. Majit. Invandrarverket
har i skrivelsen — i syfte att handläggningstiden skall kunna
nedbringas — hemställt dels om viss ändring i utlänningslagen dels om
medel till viss personalförstärkning.

Med hänsyn till det anförda och då det finns skäl räkna med att även
socialutredningen får anledning att ta upp frågor rörande socialhjälp till
utländska medborgare anser utskottet att någon riksdagens åtgärd i
anledning av motionen 1972:337 inte är erforderlig.

I motionen 1972:464 av herr Bohman m. fl. yrkas att riksdagen skall
begära en utredning om en samordning av olika sociala hjälpformer i
syfte att dels uppnå enhetlig bedömning av likartade hjälpbehov oavsett
vilket samhällsorgan som handlägger ärendet, dels undvika dubbleringar
av hjälpinsatser.

Sedan motionen väcktes har, med anledning av en framställning från
arbetsgruppen för låginkomstfrågor, chefen för socialdepartementet efter
Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallat en sakkunnig med uppdrag att
kartlägga det socialpolitiska bidragssystemet i syfte att klarlägga eventuella
brister i avseende på samordningen av olika bidragsformer. Med
hänsyn till den utredning, som sålunda tillsatts, avstyrker utskottet
motionen 1972:464 i här aktuell del.

I motionen 1972:464 framställs också ett yrkande om en utredning
om begränsning av de belopp som i form av socialhjälp kan utgå till en
mottagare.

Genom den obligatoriska socialhjälpen tillförsäkras medborgare som
av olika anledning inte kan försörja sig en minimistandard. Den möjlighet
som härutöver finns för kommunerna att utge frivillig socialhjälp är —

SoU 1972:44

15

som utskottet framhöll i yttrande över. motionsförslag till 1971. års
riksdag om begränsning av den frivilliga socialhjälpen (SoU 1971:24) —
utomordentligt värdefull framför allt genom att hjälpen kan sättas in på
ett så tidigt stadium att den kan förhindra att ett permanent hjälpbehov
uppkommer. Även i situationer där obligatorisk socialhjälp redan utgår
kan det vara av betydelse att ha möjlighet till komplettering med frivillig
socialhjälp.

Möjligheten att använda den frivilliga hjälpformen i bl. a. förebyggande
syfte kräver, som utskottet också framhöll i nyssnämnda yttrande
vid förra årets riksdag, att kommunerna har frihet att anpassa hjälpens
storlek till vad som är lämpligt i de enskilda fallen. En sådan begränsning
av rätten att utge socialhjälp, som föreslås i motionen, skulle binda
kommunernas handlande och därigenom göra att angelägna hjälpåtgärder
inte kunde vidtas. Med hänsyn till det anförda bör enligt utskottets
mening motionen 1972:464 avslås även i denna del.

Utskottet hemställer

A„ beträffande socialhjälp till vissa utländska medborgare att
riksdagen avslår motionen 1972:337,

B. beträffande samordning av olika sociala hjälpformer att
riksdagen avslår motionen 1972:464 i motsvarande del,

C. beträffande begränsning av socialhjälpen att riksdagen avslår
motionen 1972:464 i motsvarande del.

Stockholm den 6 december 1972

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s)*,
Hamrin (fp), Dahlberg (s)*, Carlshamre (m), fru Skantz (s), herr Larsson i
Öskevik (c), fru Sigurdsen (s), herrar Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp
(s), Andreasson (c), Nordberg (s), Åkerlind (m), fru Marklund (vpk) och
fröken Andersson i Stockholm (c).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

beträffande begränsning av socialhjälpen av herrar Carlshamre (m) och
Åkerlind (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med ”Möjligheten
att” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

Möjligheten att använda den frivilliga hjälpformen i bl. a. förebyggande
syfte begränsas inte om en övre gräns sätts för löpande socialhjälp på
det sätt som föreslås i motionen 1972:464. Familjer som i dag uppbär

SoU 1972:44

16

socialhjälp t. ex. i form av s. k. sociallön är inte därmed utestängda från
möjligheten att erhålla frivillig socialhjälp för särskilda ändamål. I motionen
föreslås ingen inskränkning i kommunernas rätt att utge sådan frivillig
socialhjälp. Däremot innebär motionärernas förslag att bidrag som
motiveras av familjestorlek och hög bostadskostnad skulle ges familjer
med socialhjälp i samma former och med samma belopp som utgår till
andra barnfamiljer med lägre inkomster, dvs. i form av statliga och kommunala
bostadstillägg till barnfamiljer. Socialhjälpen skulle bli en ersättning
för saknad eller otillräcklig egen inkomst upp till den gräns där
bostadstilläggen börjar reduceras. Därutöver skulle komma att utgå
oreducerade bostadstillägg, varjämte familjen har kvar möjligheten att,
som ovan fram hålles, erhålla frivillig socialhjälp för särskilda ändamål
som inte täcks av den för ”normala” levnadskostnader avsedda löpande
socialhjälpen. Utskottet delar motionärernas uppfattning att en sådan
ordning är både rättvisare och från samordningssynpunkt mer rationell än
nu gällande regler. Utskottet föreslår därför att riksdagen hos Kungl.
Maj:t hemställer om utredning och förslag till de ändringar i socialhjälpslagen
som erfordras för en sådan begränsning av socialhjälpen och samordning
av denna hjälpform med bostadstilläggen för barnfamiljer som
förordas i motionen 1972:464.

dels att utskottets hemställan under punkten C bort ha följande lydelse: C.

beträffande begränsning av socialhjälpen att riksdagen i
anledning av motionen 1972:464 i motsvarande del hos
Kungl. Maj.t hemställer om utredning och förslag enligt de
riktlinjer utskottet angivit.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1980 S Stockholm 1972