Socialutskottets betänkande nr 38 år 1972

SoU 1972:38

Nr 38

Socialutskottets betänkande i anledning av motion om en utredning
angående dödsbegreppet.

Motionen

I motionen 1972: 671 av herr Werner i Malmö m. fl. (m) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om en snar utredning av dödsbegreppet.

Gällande ordning

Någon definition av begreppet död finns inte i svensk lagstiftning.
Beträffande nyfödda finns emellertid en definition av begreppen levande
född och dödfödd i ett av medicinalstyrelsen utfärdat cirkulär
(MF 1959: 83). Det heter där att nyfödda skall klassificeras som levande
födda ”om de utfört andningsrörelser eller om de visat annat tecken på
liv, såsom hjärtslag, pulsationer i navelsträngen eller tydliga spontana
rörelser av skelettmuskulaturen” och som dödfödda om de ”icke företett
något dylikt livstecken”. Liknande uttryck återfinns i folkbokföringsförordningen,
där det i 30 § talas om ”nyfödd, som efter födelsen andats
eller visat annat livstecken”.

Det nuvarande dödsbegreppet har av ålder knutits till hjärta och
andning. När hjärt- och andningsverksamhet varaktigt upphört att
fungera betraktas människan som död. Denna metod är allmänt
accepterad och används av läkare över hela världen.

Den lagstiftning som är av intresse i detta sammanhang inskränker sig
till i huvudsak två författningar. Den ena är lagen (1958: 104) om
tillvaratagande av vävnader och annat biologiskt material från avliden
person. I denna lag behandlas endast transplantationer från döda givare.
Frågan om transplantationer från levande givare är inte reglerad i lag.
Syftet med 1958 års lag är att ge möjlighet till transplantationer för att
behandla sjuka eller skadade människor, däremot inte att skaffa material
till forskning. I lagen ges bl. a. föreskrifter om samtycke från anhörig till
den avlidne. Användande av döda kroppar i forskningssyfte kan
emellertid ske med stöd av kungörelsen (1932: 371) om överlämnande av
lik till anatomisk institution (senaste lydelse SFS 1949:571). I denna
kungörelse ges bestämmelser om att lik, som måste begravas på allmän
bekostnad, efter personer som avlidit på mentalsjukhus, fängelser, vissa

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 38

SoU 1972: 38

ålderdomshem m. m. under vissa förutsättningar skall överlämnas till
anatomisk institution för att tillgodose den medicinska utbildningens och
forskningens intressen.

Tidigare riksdagsbehandling

Under förarbetena till 1958 års lag om tillvaratagande av vävnader och
annat biologiskt material från avliden person upptogs frågan om det var
önskvärt att man i lagen införde bestämmelser om hur dödens inträde
skulle fastställas. 1 prop. 1958 A: 23 med förslag till lagen uttalade
departementschefen att han inte ansåg erforderligt att bestämmelser
härom intogs i lagen. Han framhöll att det fick överlämnas åt läkarna att
på sedvanligt sätt fastställa dödens inträde även i sådana fall då det kunde
bli fråga om att företa transplantation. Under riksdagsbehandlingen
(2LU 1958 A:4) framfördes ingen kritik mot denna ståndpunkt.

Vid 1967 års riksdag väcktes en motion, i vilken dels hemställdes om
utredning angående regler eller riktlinjer för fastställande av dödens
inträde, dels begärdes översyn av 1958 års lag. Motionen avslogs på
hemställan av första lagutskottet, som i sitt utlåtande 1967: 50 avstyrkte
motionen med hänvisning till att ifrågavarande problem nyligen behandlats
av en arbetsgrupp inom medicinalstyrelsen. Utskottet framhöll i ett
utförligt utlåtande bl. a. att dödsbegreppets principiella utformning hade
utomordentligt stor betydelse från rättslig synpunkt och också påverkade
frågan om insättande och avbrytande av livsuppehållande behandling
liksom villkoren för transplantationskirurgin. Enligt utskottets mening
var det av vikt att ståndpunktstaganden i ämnet föregicks av fortsatta
överväganden av främst läkare och jurister. Utskottet underströk att mer
väsentliga ändringar i praxis eller lagstiftning på området måste föregås av
en bred allmän debatt och ha starkt stöd i allmänna opinionen.

I en interpellation vid 1969 års riksdag (prot. nr 9 s. 98) ställde fru
Kristensson frågan om vederbörande statsråd hade för avsikt att tillsätta
en utredning med uppdrag att bl. a. pröva frågan om det fanns anledning
att fastställa regler eller riktlinjer för när en människa skall anses död. I
sitt svar på interpellationen den 9 maj (prot. nr 21 s. 20) erinrade
socialministern om att socialstyrelsen nyligen framlagt förslag till ny
transplantationslagstiftning och därvid utförligt behandlat frågan om
dödsbegreppet men inte funnit sig kunna förorda införandet av ett nytt
dödsbegrepp. Han framhöll att socialstyrelsen uppmärksamt följde den
vetenskapliga utvecklingen på området och att vissa undersökningar med
anknytning till problemet pågick på socialstyrelsens initiativ. Han
underströk vidare att ytterst starka skäl måste kunna anföras för att det
gällande dödsbegreppet skulle ersättas med ett nytt eller för att ett
alternativt dödsbegrepp skulle tillåtas vid sidan av det gällande. Mot

SoU 1972: 38

bakgrund av det sagda förklarade han sig inte vara beredd att tillsätta en
utredning som syftade till en ändring av dödsbegreppet.

I en interpellation vid årets riksdag ställde herr Hamrin vissa frågor till
socialministern angående obduktion, bl. a. en fråga om skyldighet för
vederbörande läkare att underrätta den avlidnes anhöriga om att
obduktion skulle företas. I sitt svar den 8 maj (prot. nr 75 s. 83)
omtalade socialministern bl. a. att en vetenskaplig undersökning, som
kunde väntas ge värdefulla upplysningar beträffande obduktionsfrågan,
pågick vid Serafimerlasarettet i Stockholm under ledning av professor
Gunnar Björck. Socialministern uttalade att man efter att ha tagit del av
resultatet av undersökningen, som beräknades vara avslutad senast under
första halvåret 1973, avsåg att i departementet behandla vissa frågor om
obduktion. Han erinrade också om att samma problem som vid
obduktion förelåg vid transplantation av organ från avlidna och att frågan
om ny eller ändrad lagstiftning om transplantation övervägdes i departementet.
Hans avsikt var att dessa frågor om möjligt skulle lösas samtidigt.

Utredningar m. m.

Den förut nämnda arbetsgruppen inom medicinalstyrelsen, som hade
till uppgift att utreda frågan om författningsmässig reglering av transplantationer
från levande givare, avlämnade 1967 ett betänkande, där också
frågan om införande av hjärndödsbegreppet diskuteras. Betänkandet, som
ingår i skriftserien ”Medicinalstyrelsen redovisar” (nr 4), har titeln
”Legala aspekter på transplantationer. Synpunkter på dödsbegreppet”. I
betänkandet uttalas om dödsbegreppet bl. a. följande (s. 38):

Från flera håll har framförts krav på att dödsbegreppet lagregleras.
Uppfattningen om i vilken fas av ett gradvis upphörande liv, som döden
skall anses ha inträtt, dvs. dödsbegreppets principiella innebörd, är en
fråga, som läkarna inte ensamma kan göra anspråk på att avgöra.
Fastställandet av tidpunkten för dödens inträde, dvs. tillämpningen av ett
erkänt dödsbegrepp, är däremot en medicinsk fråga, som svårligen lämpar
sig för lagstiftning. I varje fall torde behov av en lagreglering inte föreligga
så länge man bibehåller det nuvarande hävdvunna dödsbegreppet.

Hur frågan skall lösas, om eller när det blir aktuellt att införa ett nytt
dödsbegrepp, är det inte möjligt att nu ta ställning till. Det torde i
mycket bero på i vilken utsträckning det nya dödsbegreppet kommer till
användning, om det skall tillämpas generellt, eller endast i vissa särskilt
angivna situationer, t. ex. i samband med hjärttransplantationer. Ett
ställningstagande torde förutsätta ett fullständigt klarläggande av de
juridiska konsekvenserna av ett nytt dödsbegrepp. Av stor betydelse blir
givetvis allmänhetens inställning till hithörande spörsmål. Om — även i
det nya läget — den uppfattningen accepteras att frågan om fastställande
av tidpunkt för dödens inträde är en medicinsk angelägenhet, torde
föreskrifter utöver de som kan meddelas i administrativ ordning

SoU1972:38

(anvisningar av medicinalstyrelsen) icke erfordras. I annat fall torde en
lagreglering bli ofrånkomlig.

Arbetsgruppens betänkande remissbehandlades och resulterade sedermera
i att socialstyrelsen till Kungl. Maj:t överlämnade en den 28.2.1969
dagtecknad promemoria (stencil A 1 1968:29) med förslag till lag om
transplantation, avsedd att reglera transplantationer från såväl levande
som döda givare. 1 socialstyrelsens skriftserie har arbetsgruppens förslag
jämte remissyttranden och lagförslag m. m. utgetts på engelska under
titeln ”Legal Aspects of Transplantation. Some Views on the Definition
of Death” (nr 7, 1969). I promemorian behandlas utförligt frågan om när
en person skall anses död. Socialstyrelsen konstaterar att de skäl som
anförts för införande av hjärndödsbegreppet är av tre slag: humanitära,
sjukvårdsadministrativa och transplantationskirurgiska. De skäl som
betecknas som humanitära hänför sig främst till frågan hur länge
livsuppehållande behandling skall pågå. I denna fråga deklarerar styrelsen
att frågan om hjärndödsbegreppet skall accepteras eller inte i och för sig
saknar betydelse för ställningstagandet till frågan när medicinsk behandling
får avbrytas. Frågan om avbrytande av behandling måste nämligen
bedömas från fall till fall med utgångspunkt i principen att varje
patient skall ges den behandling som hans tillstånd fordrar och som står i
överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Också de
sjukvårdsadministrativa skälen för införande av hjärndödsbegreppet
avvisas av styrelsen, som anser att detta inte skulle lösa några ekonomiska
eller personella problem. Däremot menar styrelsen att de transplantationskirurgiska
skäl som anförts som motivering för införande av
hjärndödsbegreppet i och för sig skulle kunna anses godtagbara. Trots
detta anser styrelsen — som påpekar att remissinstanserna på ett
undantag när avstyrkt införande av ett nytt dödsbegrepp eller ansett
behov av ett sådant inte föreligga - sig inte kunna förorda att ett nytt
dödsbegrepp införs. Härom anför styrelsen i huvudsak följande. 1 och för
sig bör det inte vara någon tvekan om att beteckna en individ,
beträffande vilken hjärndöd verkligen föreligger, som död. Härav följer
emellertid inte att man skall acceptera hjärndödsbegreppet. Säkerhetskravet
får under inga förhållanden eftersättas. Ett oeftergivligt villkor för
införande av hjärndödsbegreppet måste vara en absolut förvissning om att
det finns möjlighet att fastställa när hjärndöd inträtt. Enligt styrelsens
uppfattning är det ännu knappast övertygande visat att de metoder som
finns tillfredsställer säkerhetskraven. Tvärtom har det framkommit
uppgifter som tyder på att metoderna ibland sviker. Först sedan
resultaten av erforderliga undersökningar publicerats anser sig styrelsen
kunna göra ett slutligt ställningstagande till frågan om införande av
hjärndödsbegreppet. Styrelsen framhåller också att det måste krävas att
en ny innebörd av dödsbegreppet bärs upp av en vidsträckt opinion. Så

SoU 1972: 38

kan enligt styrelsens mening knappast sägas vara fallet. Situationen
belyses enligt styrelsen bäst av det förhållandet att läkarkåren inte står
samlad bakom hjärndödsbegreppet. Från olika läkare har tvärtom i skilda
sammanhang uttalats tveksamhet i fråga om detta begrepp. Styrelsen
fastslår avslutningsvis att de nuvarande dödskriterierna bibehålls tills
vidare och att 1958 års lag enligt styrelsens mening inte kan tillämpas på
hjärndöda individer. I fråga om lagstiftning angående dödsbegreppet
förklarar sig styrelsen dela arbetsgruppens uppfattning att behov härav
för närvarande inte föreligger, något som inte heller ansetts påkallat av
någon remissinstans.

Sedan socialstyrelsens promemoria överlämnats till Kungl. Maj: t har
den remissbehandlats. Flera av remissorganen anser att hjärndöd kan
diagnostiseras med tillräcklig säkerhet medan andra menar att metoderna
härför ännu inte är tillräckligt säkra.

Frågor om transplantation har också behandlats gemensamt av
representanter för de nordiska länderna. Nordiska rådet antog 1969 en
rekommendation (nr 12/1969), som innebar att regeringarna i de
nordiska länderna skulle undersöka möjligheterna att anta likartade
lagregler om transplantation. Denna rekommendation har lett till
överläggningar mellan företrädare för resp. land. Det senaste mötet ägde
rum i juni 1970 och utmynnade i att man ansåg det nordiska samarbetet
tills vidare avslutat utan att man kommit fram till likartade bestämmelser.

Om situationen i de övriga nordiska länderna kan nämnas följande.

I Danmark gäller en lag om uttagande av mänsklig vävnad m. m. från
1967. Lagen avser transplantationer från både levande och döda givare.
Man har i Danmark inte någon lagbestämmelse som preciserar dödskriterierna.
Att fastställa dessa anses där vara en medicinsk och inte en
politisk fråga.

I Norge framlades våren 1972 en proposition (nr 52) med förslag till
lag om transplantation, obduktion m. m. Lagen avser transplantationer
från såväl levande som döda givare. T propositionen diskuteras dödsbegreppet.
Föredragande statsrådet uttalar att det inte är lämpligt att
definiera dödsbegreppet i lag utan att frågan om dödens inträde bör
avgöras i det särskilda fallet med utgångspunkt i den insikt och de
undersökningsmetoder som vid varje tid är allmänt accepterade inom
medicinen.

Finland har en lag från 1957 om användning av vävnader från avliden
person för sjukvårdsändamål. I lagen anges att det ankommer på
medicinalstyrelsen att förordna om hur dödsfall skall konstateras, innan i
lagen avsett avskiljande av vävnader företas. Den 24.3. 1971 har
medicinalstyrelsen i Finland med stöd av den angivna bestämmelsen
utfärdat ett cirkulär där man bl. a. anger kriterier för dödförklaring. I

SoU1972:38

detta jämställs definitivt upphörd hjärnverksamhet med definitivt upphörd
hjärtfunktion.

Frågan om införande av ett nytt dödsbegrepp har under de senaste
åren varit föremål för uppmärksamhet på många håll i pressen. Här skall
bara tas upp några, relativt färska artiklar i ämnet.

I en nyligen publicerad artikel i Läkartidningen (1972: 34 s. 3804 ff.)
har docenten David H. Ingvar och bitr. professorn Lennart Widén
redovisat resultatet av ett symposium, som i september 1970 hölls i regi
av socialstyrelsen och Svenska läkaresällskapet över ämnet ”Differentialdiagnostik
vid hjärndöd”. Vid symposiet behandlades frågor om definition
och avgränsning av tillståndet hjärndöd. Däremot berördes inte
legala aspekter och inte heller frågor om transplantation. I artikeln
redogörs för olika diagnostiseringsmetoder. Bl. a. sägs det att man är ense
om att diagnosen hjärndöd eller total hjärninfarkt med full säkerhet kan
ställas med hjälp av tre huvudmetoder:

1. klinisk neurologisk undersökning,

2. elektroencephalografi (EEG),

3. cerebral angiografi.

Genom neurologisk undersökning kan man fastställa om alla högre
hjärnfunktioner (medvetande, minne, voluntär motorisk aktivitet, tal,
emotioner) och om samtliga hjärnnervsreflexer och hjärnstamsfunktioner
(fr. a. egenandningen) upphört.

Med EEG konstaterar man om hjärnbarkens elektriska aktivitet är
utsläckt.

Cerebral angiografi utförs på det sättet att samtliga artärer till hjärnan
fylls med kontrastmedel. Om det visar sig att inget kontrastmedel går in i
hjärnan kan man dra slutsatsen att hjärnan är helt avstängd från
blodcirkulation.

I artikeln sägs att det i vissa fall anses räcka med de båda första
metoderna för att säkerställa diagnosen hjärndöd. Man slår vidare fast att
det vid symposiet rådde full enighet om att hjärndöd kan diagnostiseras
med samma säkerhet som döden fastställs med traditionella metoder.
Författarna uttalar också att diagnostiken av hjärndöd i själva verket är
enkel och inte omfattar andra metoder än sådana som finns tillgängliga
på alla större sjukhus med intensivvårdsavdelningar, dvs. de enda ställen
där diagnosen hjärndöd kan bli aktuell, eftersom hjärndöd utan att
hjärtdöd föreligger endast kan förekomma vid intensivvård, då patienten
vårdas i respirator.

I en ledare i samma nummer av Läkartidningen erinras om socialstyrelsens
tidigare gjorda uttalanden att det i och för sig inte borde föreligga
någon tvekan att beteckna en person, beträffande vilken hjärndöd
föreligger, som död men att metoderna för fastställande av hjärnans död
inte kunde anses helt tillförlitliga. I ledaren görs gällande att man av dessa

SoU1972:38

uttalanden torde kunna dra slutsatsen att socialstyrelsen — sedan nu en
riklig och övertygande dokumentation framlagts — förklarar att det
numera är i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet
att dödförklara en människa, vars hjärna konstaterats vara totalt
infarcerad. Om man sedan vill betrakta detta som liktydigt med
införande av ett nytt dödsbegrepp eller endast som ett nytt sätt att
diagnostisera döden är enligt ledaren från praktisk synpunkt mindre
väsentligt. Det understryks att de klassiska dödstecknen alltjämt kommer
att gälla i alla andra fall än dem där den medicinska intensivvårdens
utveckling kommit att göra dem inadekvata, nämligen i fråga om
respiratorpatienter med total hjärninfarkt. I ledaren förklarar man vidare
att diagnostiken av döden självfallet inte bör lagfästas lika litet som
diagnostiken av andra tillstånd. Däremot anser man att råd och
anvisningar i ämnet kan vara befogade. Ett beslut, varigenom hjärndöden
accepteras som likställd med det traditionella dödsbegreppet, skulle,
anser man, göra det möjligt att utan särskilda ändringar tillämpa 1958 års
lag också i sådana fall där den avlidne dödförklarats på grund av total
hjärninfarkt.

Läkartidningen återkommer till frågan om dödsbegreppet i en senare
ledare (1972:39 s. 4370) och pekar bl. a. på de svårigheter som skulle
uppkomma om man avvisar hjärndödsbegreppet men ändå hävdar att
läkarna är berättigade att avbryta t. ex. respiratorbehandling. Man skulle
då kunna försätta sig i den situationen att läkarna skulle få rätt att
koppla bort respiratorn från en person, som enligt gällande dödsbegrepp
alltjämt är vid liv.

Utskottet

I svensk lagstiftning finns inte någon definition av dödsbegreppet. Av
ålder har man ansett en människa vara död när hjärt- och andningsverksamhet
varaktigt upphört att fungera. I motionen 1972:671 pekas på
vissa framsteg inom den medicinskt-tekniska utvecklingen som enligt
motionären framtvingar frågeställningen om hjärtdöden under alla
förhållanden kan behålla sin plats som det enda möjliga dödsbegreppet.
Motionärerna hänvisar till att avstannad hjärt- och andningsverksamhet
under vissa förhållanden kan förmås att åter fungera, att hjärt- och
andningsverksamhet för kortare eller längre tid kan överlåtas till för
ändamålet särskilt konstruerade maskiner samt att hjärta och inom en
snar framtid sannolikt även lungor kan transplanteras från en individ till
en annan. I motionen hemställs om en snar utredning av dödsbegreppet.

Frågan om införande av ett nytt dödsbegrepp har under de senaste
åren varit föremål för uppmärksamhet i skilda sammanhang, bl. a. i
riksdagen, inom socialstyrelsen och inom Nordiska rådet. I riksdagen

SoU 1972:38

behandlades 1967 en motion med krav på utredning av frågan om regler
för dödens inträde. På hemställan av första lagutskottet (1LU 1967: 50)
avslogs motionen under hänvisning till att problemet kort tid dessförinnan
berörts av en arbetsgrupp inom dåvarande medicinalstyrelsen. På
grundval av arbetsgruppens utredning framlade socialstyrelsen 1969 en
promemoria med förslag till ny transplantationslagstiftning. Styrelsen
behandlade därvid utförligt frågan om dödsbegreppet men fann sig inte
kunna förorda införandet av ett nytt dödsbegrepp. I promemorian
framhåller socialstyrelsen bl. a. att frågan om införande av hjärndödsbegreppet
saknar betydelse för frågan om avbrytande av medicinsk
behandling, eftersom denna fråga alltid måste bedömas från fall till fall
enligt principen att varje patient skall ges den behandling som hans
tillstånd kräver och som står i överensstämmelse med vetenskap och
beprövad erfarenhet. Däremot anser socialstyrelsen att införande av ett
nytt dödsbegrepp skulle kunna vara motiverat av transplantationskirurgiska
skäl. Styrelsen konstaterar att det inte bör vara någon tvekan om att
beteckna en individ, beträffande vilken hjärndöd föreligger, som död men
anser sig inte kunna förorda att detta begrepp införs, därför att
metoderna för att fastställa hjärndöd inte uppfyller de säkerhetskrav,
som enligt styrelsens mening oeftergivligen måste uppställas.

Efter rekommendation av Nordiska rådet år 1969 har frågor om
transplantationslagstiftningen behandlats gemensamt av företrädare för
de nordiska länderna, varvid även frågan om dödsbegreppet berörts. För
närvarande är situationen i Danmark, Finland och Norge följande. I
Danmark och Norge saknas lagbestämmelser om hur dödens inträde skall
fastställas. Man anser att frågan får avgöras av läkarna från fall till fall.
Hjärndödsbegreppet synes ännu inte ha accepterats i dessa länder. I
Finland däremot har medicinalstyrelsen i mars 1971 i ett cirkulär
angående frågan hur dödsfall skall konstateras i samband med transplantationer
utfärdat föreskrifter som innebär att hjärndöd jämställs med
hjärtdöd.

Här bör även nämnas att i en artikel, som nyligen publicerats i
Läkartidningen (1972:34), redovisas resultatet av ett symposium om
hjärndöd, som anordnades i september 1970 av socialstyrelsen och
Svenska läkaresällskapet. I artikeln konstateras bl. a. att man vid
symposiet var ense om att hjärndöd eller s. k. total hjärninfarkt kan
diagnostiseras med samma säkerhet som hjärtdöd och att diagnostik av
hjärndöd kan göras på alla större sjukhus med intensiwårdsavdelningar,
dvs. de enda ställen där det kan finnas behov att fastställa dödens inträde
med hjälp av diagnosen hjärndöd.

Som första lagutskottet framhöll vid 1967 års riksdag är frågan om
införande av ett nytt dödsbegrepp av utomordentligt stor betydelse från
rättslig synpunkt, och den påverkar också bl. a. villkoren för transplanta -

SoU 1972:38

tionskirurgin. De svårigheter, som uppkommer vid ställningstagandet till
frågan om införande av ett nytt dödsbegrepp, hänför sig främst till frågan
om tillståndet hjärndöd kan diagnostiseras med tillräcklig säkerhet.
Utskottet vill understryka vad socialstyrelsen i sin promemoria år 1969
anfört om att det måste föreligga absolut förvissning om möjligheterna
att med säkerhet fastställa om hjärndöd inträtt för att detta begrepp skall
kunna användas i praktiken. Sedan frågan om införande av ett nytt
dödsbegrepp senast behandlades i riksdagen, har läget så till vida
förändrats som man numera i fackkretsar — att döma av den i
Läkartidningen lämnade redovisningen för hjärndödssympesiet 1970 —
synes anse att tillgängliga metoder för att diagnostisera hjärndöd är säkra.

Även om hjärndöd kan fastställas med full säkerhet, finns det
emellertid andra omständigheter som gör att hjärndödsbegreppet inte
utan vidare kan accepteras. Såväl 1967 års riksdag som socialstyrelsen har
framhållit att allmänhetens inställning i frågan är av stor betydelse. Det
måste också övervägas om ett nytt dödsbegrepp kräver lagreglering eller
om fastställandet av dödens inträde bör vara en rent medicinsk
angelägenhet. Även om lagreglering inte anses erforderlig måste de
juridiska konsekvenserna av införande av ett nytt dödsbegrepp beaktas.
En annan omständighet som man måste bedöma är vilka konsekvenser
som skulle bli följden av att ett dödsbegrepp infördes som med hänsyn
till behovet av kvalificerad teknisk utrustning kunde tillämpas endast för
patienter som var intagna på vissa sjukhus.

Mot bakgrund av de medicinska framsteg som gjorts på området under
de senaste åren synes det finnas skäl att ta upp frågan om dödsbegreppet
till fortsatta överväganden. Med hänsyn till det utredningsarbete, som
utförts inom socialstyrelsen och som framlagts i promemorian från 1969
med förslag till ny transplantationslagstiftning, ter det sig dock inte
erforderligt att tillsätta en ny utredning. På grundval av promemorian,
som remissbehandlats, övervägs f. n. inom socialdepartementet frågan om
ny eller ändrad lagstiftning angående transplantation. Socialministern
erinrade i en interpellationsdebatt i maj i år om att denna fråga berör
problem som också föreligger vid obduktion. Han upplyste att en
vetenskaplig undersökning, som f. n. utförs vid Serafimerlasarettet i
Stockholm, kan väntas ge värdefulla upplysningar om obduktioner. Efter
att ha tagit del av denna undersökning, som kan beräknas bli avslutad
, senast första halvåret 1973, avser man inom departementet att ta upp
frågorna om transplantation och obduktion till gemensam behandling.
Enligt vad utskottet inhämtat kommer i samband med överarbetningen
av socialstyrelsens promemoria om transplantationslag också den i
promemorian behandlade frågan om dödsbegreppet att tas upp. Med
hänsyn härtill är någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen inte
erforderlig.

SoU 1972:38

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1972: 671.

Stockholm den 21 november 1971

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s),
Dahlberg (s), Carlshamre (m), fru Sigurdsen (s), herrar Hyltander (fp),
Andreasson (c), Nordberg (s), Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar
Bengtsson i Göteborg (c), Romanus (fp), Olsson i Timrå (s)*, fröken
Andersson i Stockholm (c) och herr Nilsson i Växjö (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.