Socialutskottets betänkande nr 37 år 1972

Soll 1972:37

Nr 37

Socialutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj ås proposition
1972:104 med förslag till ändring i sjukvårdslagstiftningen, m. m., jämte
motioner.

Propositionen

Genom en den 7 juni 1972 dagtecknad proposition, 1972:104, har
Kungl. Majit under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1. lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242),

2. lag om ändring i lagen (1960:408) om behörighet att utöva
läkaryrket,

3. lag om ändring i smittskyddslagen (1968:231),

4. lag om ändring i lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare,

5. lag om ändring i lagen (1954:579) om nykterhetsvård,

6. lag om ändring i lagen (1958:428) om ympning mot smittkoppor,

7. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

8. lag om ändring i förordningen (1959:555) angående redares
avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring,

9. lag om ändring i lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring,

10. lag om ändring i förordningen (1969:653) om bidrag från
landsting och städer som ej deltager i landsting till bestridande av
kostnaderna för vård vid karolinska sjukhuset,

dels hemställt om riksdagens yttrande över vid propositionen fogat
förslag till

11. kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663),

dels föreslagit riksdagen att

12. bemyndiga Kungl. Majit att i enlighet med vad föredragande
departementschefen anfört vidta de åtgärder som behövs för att slutligt
avveckla det statliga provinsialläkarväsendet,

13. godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för
statsbidrag till driften av särskolor,

14. till Bidrag till anordnande av vissa institutioner för psykiskt
utvecklingsstörda på tilläggsstat 1 till riksstaten för budgetåret 1972/73
under femte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 3 000 000 kr.,

15. till Bidrag till viss hälso- och sjukvård på tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1972/73 under femte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 6 000 000 kr.

I samband med propositionen har socialutskottet behandlat 11
motioner (yrkandena redovisas på s. 28 f).

I ärendet har inkommit skrifter från enskilda organisationer.

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 37

SoU 1972:37

I propositionen läggs fram förslag om nya behörighetsregler för läkare
och ändrade bestämmelser för läkartjänsternas utformning m. m. Allmän
behörighet att utöva läkaryrket (legitimation) erhålls enligt förslaget efter
avlagd läkarexamen och därpå följande 21 månaders allmäntjänstgöring i
sjukvården under yrkesmässigt ansvar. Det förutsätts att läkarna därefter
fullföljer sin allmänläkar- eller specialistutbildning genom tjänstgöring i
den offentliga sjukvården. Under tiden för allmäntjänstgöring samt
allmänläkar- eller specialistutbildning sker tjänstgöringen som underläkare.
För färdigutbildade läkare skall på sjukhus finnas tjänster för
avdelningsläkare, biträdande överläkare och överläkare.

Vidare föreslås i propositionen olika åtgärder för en utbyggnad av den
decentraliserade öppna sjukvården i samhällets regi. Varje sjukvårdsområde,
dvs. i regel ett län, skall liksom hittills vara indelat i läkardistrikt för
den öppna sjukvården utanför sjukhus. De i propositionen förordade
åtgärderna omfattar både en förstärkning av allmänläkarvården och en
decentralisering av specialistvården så att denna i viss utsträckning blir
tillgänglig även ute i läkardistrikten. Avsikten är att därigenom skapa
möjligheter till en bättre närhetsservice inom den öppna hälso- och
sjukvården. För färdigutbildade läkare skall i läkardistrikten finnas
tjänster för distriktsläkare och biträdande distriktsläkare, avsedda för
såväl allmänläkare som specialister.

På grundval av överläggningar med sjukvårdshuvudmännen redovisas i
propositionen även förslag beträffande vissa finansieringsfrågor för hälsooch
sjukvården, främst avseende den till sjukförsäkringen knutna
läkarvårdsersättningen för den offentliga öppna sjukvården.

Författningsändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1973.

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

SoU 1972:37

1) Förslag till

Lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242)

Härigenom förordnas i fråga om sjukvårdslagen (1962:242)
dels att 6 § 5 mom. samt 18 och 19 §§ skall upphöra att gälla,
dels att 4 §, 6 § 1 och 6 morn., 9 § 3 morn., 12 och 15 §§, 16 § 2 och
3 morn., 17 och 20 §§ samt 34 § 1 mom. skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 31 §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Öppen vård på sjukhus må icke
bedrivas på sådant sätt att den
inkräktar på den slutna vården.

För öppen läkarvård utanför sjukhus skall landstingskommun vara
indelad i läkardistrikt.

6 §

1 morn.1 Sjukhus benämnes,
om ej annat följer av vad nedan
stadgas, lasarett, därest det är
avsett för vårdbehövande oberoende
av fallets svårare eller lindrigare
art, och sjukstuga, om det
företrädesvis är avsett för mindre
krävande vård. Sjukstuga må vara
försedd med högst 30 vårdplatser;
dock må utan hinder härav såsom
särskild avdelning av sjukstuga anordnas
förlossningshem och sjukhem.

1 m o m. Sjukhus benämnes,
om ej annat följer av vad nedan
stadgas, lasarett, därest det är
avsett för vårdbehövande oberoende
av fallets svårare eller lindrigare
art, och sjukstuga, om det
företrädesvis är avsett för mindre
krävande vård. Sjukstuga må vara
försedd med högst 30 vårdplatser;
dock må utan hinder härav vid
sjukstuga anordnas vårdplatser för
mindre krävande förlossningsvård
och för sådan vård som avses i 6

mom. första stycket.

6 m o m. Sjukhus benämnes sjukhem om det till huvudsaklig del
är inrättat för vård av

a) långvarigt kroppssjuka, vilka äro i behov av sjukhusvård främst i
form av personlig skötsel men icke lida av tuberkulos,

b) lättskötta psykiskt sjuka,

c) konvalescenter eller

d) vårdbehövande, jämförliga med de i a)—c) nämnda.

Såsom avdelning av sjukhem Vid sjukhem må anordnas vård må

förlossningshem inrättas. platser för mindre krävande för lossningsvård.

•Senaste lydelse 1968:232.

SoU 1972:37

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9 §

3 morn.2 Till sammanträde med sjukvårdsstyrelse skola kallas
sjukvårdsdirektör eller, om sådan icke finnes, landstingsdirektör samt
länsläkaren eller förste stadsläkaren. Om landstinget eller kommunfullmäktige
bestämma det, skall även annan som har att föredraga
sjukvårdsärenden inför landstingskommunens eller kommunens styrelse
kallas till sådant sammanträde.

Den som inställer sig vid sammanträde på kallelse enligt första stycket
äger deltaga i sjukvårdsstyrelsens överläggningar men icke i besluten samt
få sin mening antecknad till protokollet.

Till sammanträde med sjuk- Till sammanträde med sjuk vårdsstyrelse

vid vilket sjukvårds- vårdsstyrelse vid vilket sjukvårds -

ärende av större vikt är avsett att
förekomma skall beroende på
ärendets art kallas antingen en
överläkare eller en provinsialläkare
eller stadsdistriktsläkare med rätt
för honom att deltaga i överläggningarna
men ej i besluten och att
få sin mening antecknad till protokollet.
Styrelsen skall för viss tid
utse en överläkare och en provinsialläkare
eller stadsdistriktsläkare
inom sjukvårdsområdet att stå till
förfogande för detta ändamål.

ärende av större vikt är avsett att
förekomma skall beroende på
ärendets art kallas antingen en
överläkare eller en distriktsläkare
med rätt för honom att deltaga i
överläggningarna men ej i besluten
och att få sin mening antecknad
till protokollet. Styrelsen skall för
viss tid utse en överläkare och en
distriktsläkare inom sjukvårdsområdet
att stå till förfogande för
detta ändamål.

12 §2

Till sammanträde med direktionen skola sjukvårdsdirektör eller, om
sådan icke finnes, landstingsdirektör samt sjukhusdirektör, styresman,
chefsläkare och den som vid sjukhus med styresman leder den ekonomiska
förvaltningen kallas med rätt att deltaga i överläggningarna men ej i
besluten samt att få sin mening antecknad till protokollet.

Enahanda befogenhet tillkom- Enahanda befogenhet tillkom mer

ock överläkare, sjukstugu- mer ock överläkare, sjukstugu -

läkare och sjukhemsläkare ävensom
provinsialläkare som lyder
direkt under direktion, envar såvitt
angår hans verksamhetsområde.
Detsamma gäller såvitt angår
sjukvårdspersonalen, den som när 2Senaste

lydelse 1970:211.

3Senaste lydelse 1970:211.

läkare och sjukhemsläkare ävensom
distriktsläkare som lyder direkt
under direktion, envar såvitt
angår hans verksamhetsområde.
Detsamma gäller såvitt angår sjukvårdspersonalen,
den som närmast

SoU 1972:37

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

mast under sjukhusdirektör eller under sjukhusdirektör eller styresstyresman
handlägger frågor rö- man handlägger frågor rörande

rande denna personal. denna personal.

Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl då sjukvårdsstyrelse
fullgör åliggande som direktion.

15 §4

I varje läkardistrikt i landstingskommun
och i Gotlands kommun
skall finnas minst en provinsialläkare.

Härjämte må i läkardistrikt anställas
biträdande provinsialläkare
och extra
provinsialläkare.

I kommun som ej tillhör landstingskommun
skall finnas minst
en stadsdistriktsläkare
i varje läkardistrikt. Vad som sagts
nu gäller dock ej Gotlands kommun.

I varje läkardistrikt skall finnas
erforderligt antal distriktsläkare.

Härjämte må för biträde i sjukvården
i läkardistrikt anställas
biträdande distriktsläkare
och extra distriktsläkare.

16 §

2 m o m.5 Läkare som avses i
1 mom. benämnes

1) vid lasarett överläka r

2) vid sjukstuga sjukstuguläkare
samt

3) vid sjukhem sjukhemsläkare
eller, om socialstyrelsen
efter framställning av sjukvårdsstyrelsen
så förordnat överläkare.

Såvida ej annat föreskrives,
skall vad i denna lag och med stöd
därav meddelade bestämmelser
stadgas om sjukhemsläkare äga
tillämpning å motsvarande läkare
vid förlossningshem.

4Senaste lydelse 1970:211.

5Senaste lydelse 1970:211.

2 m o m. Läkare som avses i 1
mom. benämnes

1) vid lasarett överläka r

2) vid sjukstuga sjukstuguläkare
samt

3) vid sjukhem sjukhemsläkare.

Socialstyrelsen kan efter framställning
av sjukvårdsstyrelsen förordna
att läkare som avses i 1
mom. även vid sjukstuga eller
sjukhem skall benämnas överläkare.

SoU 1972:37

Nuvarande lydelse

3 m o m. För fullgörande av
viss del av överläkares åligganden
må anställas biträdande
överläkare. Därjämte må för
biträde i sjukvården anställas u n -derläkare och extra läkare.

Föreslagen lydelse

3 m o m. För fullgörande av
viss del av överläkares åligganden
må anställas biträdande
överläkare. Därjämte må för
biträde i sjukvården anställas avdelningsläkare
och extra
läkare.

Om särskilda skäl föranleda det, må extra läkare anställas med uppgift
att fullgöra åligganden som ankomma på överläkare; och skall, om ej
annat föreskrives, vad om överläkare stadgas äga tillämpning å sådan
läkare, dock med undantag för de föreskrifter som gälla tjänstens
tillsättning.

17 §6

Tjänst för läkare som avses i
15 § må ej inrättas utan att medgivande
därtill inhämtats av socialstyrelsen.
Sådant medgivande erfordras
jämväl för att inrätta
tjänst såsom överläkare, biträdande
överläkare, underläkare eller
extra läkare. Utan medgivande må
dock för en tid av högst tre
månader under samma kalenderår
läkare som avses i 15 § anställas
såsom extra läkare å sjukhus samt
läkare som avses i 16 § anställas
såsom extra provinsialläkare.

Medgivande att inrätta annan
tjänst än såsom provinsialläkare
eller överläkare må, när skäl äro
därtill, begränsas till tiden. Medgivande
att inrätta tjänst såsom extra
provinsialläkare eller extra
läkare må lämnas allenast för begränsad
tid.

För biträde i öppen och sluten
vård må inom varje sjukvårdsområde
anställas underläkare.

20 §7

1 mom. Överläkare förordnas
av sjukvårdsstyrelsen tills
vidare.

6Senaste lydelse 1968:232.

7Senaste lydelse 1970:211.

1 morn. Distriktsläkare
och överläkare förordnas
av sjukvårdsstyrelsen tills
vidare.

SoU 1972:37

Nuvarande lydelse

När överläkartjänst skall tillsättas
efter ansökning, åligger det
socialstyrelsen att, i den mån behöriga
sökande anmält sig, på förslag
uppföra de fyra med avseende
å förtjänst och skicklighet främsta
sökandena. Kan sökande inom det
område som tjänsten avser åberopa
framstående skicklighet, ådagalagd
genom berömvärd tjänstgöring
å sjukhus, eller grundlig
utbildning eller väl vitsordat vetenskapligt
forskningsarbete, skall
särskild hänsyn tagas därtill.

Sedan förslag upprättats, förordnar
sjukvårdsstyrelsen efter
direktionens hörande en av de
sökande, som uppförts på förslaget
till överläkare.

2 mom. Biträdande
överläkare förordnas av sjukvårdsstyrelsen
eller, efter styrelsens
bemyndigande av direktionen
tills vidare eller för viss tid. Förordnande,
som meddelats för viss
tid, må förlängas.

När tjänst som biträdande överläkare
skall tillsättas efter ansökning,
åligger det sakkunniga, vilka
utses i den ordning Konungen
föreskriver, att under iakttagande
av de i 1 mom. angivna befordringsgrunderna
på förslag uppföra
de tre främsta sökandena.

Sedan förslag upprättats, har
sjukvårdsstyrelsen, efter hörande
av den överläkare som innehavaren
av tjänsten närmast skall vara
underställd och direktionen för
sjukhuset, att till biträdande överläkare
förordna en av de sökande,
som uppförts på förslag.

Föreslagen lydelse

När tjänst som distriktsläkare
eller överläkare skall tillsättas efter
ansökning, åligger det sakkunniga,
vilka utses i den ordning
Konungen föreskriver, att, i den
mån behöriga sökande anmält sig,
på förslag uppföra de fyra med
avseende å förtjänst och skicklighet
främsta sökandena.

Närmare föreskrifter om sakkunnigförfarandet
meddelas av
Konungen.

Sedan förslag upprättats, förordnar
sjukvårdsstyrelsen, i förekommande
fall efter direktionens
hörande, en av de sökande, som
uppförts på förslaget.

2 mom. Biträdande
distriktsläkare, biträdande
överläkare och
avdelningsläkare förordnas
av sjukvårdsstyrelsen eller, i
förekommande fall efter styrelsens
bemyndigande, av direktionen
tills vidare eller för viss tid.
Förordnande, som meddelats för
viss tid, må förlängas.

När tjänst som avses i föregående
stycke skall tillsättas efter
ansökning äger 1 mom. motsvarande
tillämpning. Därjämte gäller
att den distriktsläkare eller överläkare
som innehavaren av tjänsten
närmast skall vara underställd
skall höras innan förordnande
meddelas.

SoU 1972:37

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 mom. Sjukstuguläkare och sj ukhemsläkare förordnas
av sjukvårdsstyrelsen tills vidare.

Vid tillsättning av tjänst som
sjukstuguläkare eller som sjukhemsläkare
vid sjukhem med flera
än 60 vårdplatser förfares, om ej
socialstyrelsen medgivit undantag,
i tillämpliga delar på sätt är stadgat
i 2 mom.

4 mom. Underläkare
förordnas av sjukvårdsstyrelsen
eller, efter styrelsens bemyndigande,
av direktionen för högst tre år.
Vid tillsättning av tjänst som underläkare
förfares i tillämpliga delar
på sätt är stadgat i 2 mom.

Har förordnande meddelats för
kortare tid än tre år, må förordnandet
förlängas så, att den sammanlagda
tiden för förordnandet
kommer att uppgå till högst tre år.
Utöver vad nu sagts må förlängning
av förordnande såsom underläkare
icke ske utan socialstyrelsens
medgivande.

Socialstyrelsen äger föreskriva,
att förordnande å viss underläkartjänst
må meddelas endast för
kortare tid än tre år och att den,
som under tre år innehaft underläkartjänst,
ej må förordnas å annan
sådan tjänst vid samma klinik
eller, därest sjukhuset ej är uppdelat
på kliniker, vid samma sjukhus.

5 mom. Extra läkare
tillsättes av sjukvårdsstyrelsen eller,
när tjänsten ej avser åligganden
som ankomma på överläkare,
efter styrelsens bemyndigande, av
direktionen genom förordnande
på viss tid, dock att beträffande
den som icke äger behörighet att
utöva läkaryrket förordnande
meddelas av socialstyrelsen eller
efter styrelsens bemyndigande av

4 mom. Underläkare
förordnas av sjukvårdsstyrelsen
eller, i förekommande fall efter
styrelsens bemyndigande, av direktionen
för viss tid. För tillsättning
av sådan tjänst gäller i övrigt
de föreskrifter som meddelas av
Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer.

5mom. Extra distriktsläkare
och extra
läkare tillsättas av sjukvårdsstyrelsen
eller, i förekommande fall
efter styrelsens bemyndigande, av
direktionen genom förordnande
på viss tid, dock att beträffande
den som icke äger behörighet att
utöva läkaryrket förordnande
meddelas av socialstyrelsen eller
efter styrelsens bemyndigande av

SoU 1972:37

Nuvarande lydelse
sjukvårdsstyrelsen eller direktionen.
När sjukvårdsstyrelse eller
direktion förordnar extra läkare
skall, om ej socialstyrelsen medgivit
undantag eller fråga är om
förordnande, som enligt 17 § må
meddelas utan socialstyrelsens
medgivande, förfaras på sätt är
stadgat i 2 mom.

Föreslagen lydelse
sjukvårdsstyrelsen eller direktionen.

Omfattar tjänst som extra läkare
åliggande som ankommer på
överläkare, får direktionen ej meddelas
sådant bemyndigande som
avses i första stycket.

31 §*

Tjänst för läkare i hälso- och
sjukvårdande verksamhet hos
landstingskommun eller annan
kommun må i den utsträckning
Konungen föreskriver inrättas endast
efter medgivande av socialstyrelsen.

Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer må
meddela föreskrifter i syfte att
anpassa antalet underläkartjänster
inom olika verksamhetsområden
till behovet av läkare med fullgjord
vidareutbildning.

34 §

1 m o m.9 Talan mot sjukvårdsstyrelses
eller direktions beslut om
tillsättande av läkartjänst i andra
fall än som avses i 20 § 1 mom.
föres genom besvär hos socialstyrelsen.
Besvärstiden räknas från
den dag då verkställd justering av
det över beslutet förda protokollet
tillkännagivits å landstingskommunens
anslagstavla. Vid

prövning av besvären må jämväl de
sakkunnigas förslag avseende

tjänsten komma under bedömande.

1 mom. Talan mot beslut av
sakkunniga om tjänsteförslag enligt
20 § föres hos socialstyrelsen
genom besvär. Mot socialstyrelsens
beslut med anledning av sådana
besvär får talan icke föras.

8Förutvarande 31 § upphävd genom 1970:211.
9Senaste lydelse 1971:667.

1 "Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 37

SoU 1972:37

Nuvarande lydelse

Om besvär över annat beslut av

Föreslagen lydelse

Om besvär över beslut av sjuk -

sjukvårdsstyrelse eller direktion vårdsstyrelse eller direktion gäller

gäller vad som stadgas i landstings- vad som stadgas i landstingslagen

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

2. 1 fråga om den som vid utgången av år 1972 innehar fullmakt som
provinsialläkare i landstingskommunal tjänst och som skall kvarstå i
tjänst under tid därefter skall fullmakten avse motsvarande tjänst som
distriktsläkare. Den som vid samma tid innehar tjänst som stadsdistriktsläkare
skall i fortsättningen anses som distriktsläkare.

3. Föreskrift i lag eller annan författning om provinsialläkare eller
stadsdistriktsläkare skall efter utgången av år 1972 avse distriktsläkare.

4. Har socialstyrelsen före utgången av år 1972 upprättat förslag i
fråga om tillsättning av provinsialläkartjänst men har ej tjänsten tillsatts
före nämnda tidpunkt, förordnar sjukvårdsstyrelsen på grund av förslaget
innehavare av motsvarande tjänst som distriktsläkare.

5. Har socialstyrelsen före utgången av år 1972 upprättat förslag i
fråga om tillsättning av överläkartjänst, gäller fortfarande äldre bestämmelser
i fråga om tillsättningen.

6. Underläkartjänst som vid utgången av år 1972 finns inrättad skall i
den mån ej socialstyrelsen förordnar annat anses inrättad för läkare som
efter vunnen legitimation fullgör vidareutbildning för kompetens som
allmänläkare eller specialist.

7. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut
som meddelats före utgången av år 1972. Motsvarande gäller i fråga om
beslut som avser tillsättning av biträdande provinsialläkare, biträdande
överläkare eller underläkare, om beslutet meddelats efter utgången av år
1972 men förslag av sakkunniga avseende tjänsten lämnats dessförinnan.

lagen eller kommunallagen.

eller kommunallagen.

SoU 1972:37

2) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960:408)
om behörighet att utöva läkaryrket

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1960:408) om behörighet att
utöva läkaryrket

dels att 2 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 7 a §, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §‘

Legitimation såsom läkare meddelas av socialstyrelsen.

Den som inom riket avlagt läkarexamen
och fullgjort av Konungen
föreskriven praktisk utbildning
(allmäntjänstgöring), så
ock den som utom riket avlagt
läkarexamen och härstädes genomgått
av Konungen föreskriven
efterutbildning skall på ansökan
erhålla legitimation såsom läkare,
om ej sådana omständigheter föreligga
som enligt vad i denna lag
sägs kunna föranleda att legitimation
återkallas.

Äger utomlands examinerad läkare framstående skicklighet och
särskild klinisk erfarenhet, må Konungen medgiva, att legitimation såsom
läkare meddelas honom utan att han genomgått efterutbildning som avses
i andra stycket.

7 a §

Den som inom riket avlagt
medicine licentiatexamen, så ock
den som utom riket avlagt läkarexamen
och härstädes genomgått
av Konungen föreskriven efterutbildning
skall på ansökan erhålla
legitimation såsom läkare, om ej
sådana omständigheter föreligga
som enligt vad i denna lag sägs
kunna föranleda att legitimation
återkallas.

Bestämmelserna i 3 §, 4 § första
stycket samt 5 och 7 §§ om
legitimation gälla även sådan behörighet
som läkare som avses i
1 § b) och c).

9 §2

Begränsad behörighet att utöva läkaryrket meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av socialstyrelsen.

1 Senaste lydelse 1971:621.

2 Senaste lydelse 1971:621.

SoU 1972:37

Nuvarande lydelse

För utövning av läkaryrket
inom tjänsteläkardistrikt intill
riksgränsen må begränsad behörighet
meddelas att gälla den som vid
varje tidpunkt uppehåller tjänst,
motsvarande svensk tjänsteläkarbefattning,
i angränsande läkardistrikt
i Finland eller Norge.

Föreslagen lydelse

För utövning av läkaryrket
inom läkardistrikt intill riksgränsen
må begränsad behörighet meddelas
att gälla den som vid varje
tidpunkt uppehåller tjänst, motsvarande
svensk distriktsläkarbefattning,
i angränsande läkardistrikt
i Finland eller Norge.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

Den som efter ikraftträdandet inom riket avlägger medicine licentiatexamen
erhåller legitimation enligt äldre bestämmelser.

SoU 1972:37

3) Förslag till

Lag om ändring i smittskyddslagen
(1968:231)

Härigenom förordnas, att 5, 6, 7 och 22 §§ smittskyddslagen
(1968:231) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Har sjukdomsfall inträffat
inom ett hushåll och finns anledning
befara, att allmänfarlig sjukdom
föreligger, åligger det hushållsföreståndaren
att, såvida den
sjuke icke är föremål för läkarbehandling,
ofördröjligen underrätta
tjänsteläkare, stadsläkare eller
motsvarande läkare. Har sjukdomsfall
inträffat på hotell, pensionat,
internat, vandrarhem, vårdanstalt
eller annan inrättning eller
på campingplats eller läger har
föreståndaren motsvarande skyldighet.
Befälhavare på fartyg är
uppgiftsskyldig i fråga om sjukdomsfall
ombord på fartyget.

Har sjukdomsfall inträffat
inom ett hushåll och finns anledning
befara, att allmänfarlig sjukdom
föreligger, åligger det hushållsföreståndaren
att, såvida den
sjuke icke är föremål för läkarbehandling,
ofördröjligen underrätta
distriktsläkare, stadsläkare eller
motsvarande läkare. Har sjukdomsfall
inträffat på hotell, pensionat,
internat, vandrarhem, vårdanstalt
eller annan inrättning eller
på campingplats eller läger har
föreståndaren motsvarande skyldighet.
Befälhavare på fartyg är
uppgiftsskyldig i fråga om sjukdomsfall
ombord på fartyget.

Den som lider av allmänfarlig
sjukdom eller utan att vara sjuk
för smitta av sådan sjukdom är
skyldig att på anfordran av tjänsteläkare
låta undersöka sig av denne
eller annan läkare till vilken han
hänvisas av tjänsteläkaren och att
tillhandahålla läkaren eller dennes
biträde nödvändigt undersökningsmaterial
eller tillåta att sådant
tages. Vad nu sagts gäller även den
som av läkare misstänkes lida av
allmänfarlig sjukdom eller föra
smitta därav.

Undersökning som avses i första
enskilde.

Den som lider av allmänfarlig
sjukdom eller utan att vara sjuk
för smitta av sådan sjukdom är
skyldig att på anfordran av distriktsläkare
låta undersöka sig av
denne eller annan läkare till vilken
han hänvisas av distriktsläkaren
och att tillhandahålla läkaren eller
dennes biträde nödvändigt undersökningsmaterial
eller tillåta att
sådant tages. Vad nu sagts gäller
även den som av läkare misstänkes
lida av allmänfarlig sjukdom eller
föra smitta därav,
ycket skall ske utan kostnad för den

SoU 1972:37

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

Lider någon av allmänfarlig
sjukdom eller för han smitta därav
är han skyldig att efter beslut av
distriktsläkare, stadsläkare eller
motsvarande läkare låta intaga sig
för vård på sådant sjukhus eller
sådan tillfällig sjukvårdslokal som
avses i sjukvårdslagen eller som
drives av staten, om han med
hänsyn till faran för smittans
spridning icke kan behandlas i
öppen vård.

Lider någon av allmänfarlig
sjukdom eller för han smitta därav
är han skyldig att efter beslut av
den tjänsteläkare, stadsläkare eller
motsvarande läkare som författningsenligt
äger deltaga i hälsovårdsnämndens
sammanträden låta
intaga sig för vård på sådant
sjukhus eller sådan tillfällig sjukvårdslokal
som avses i sjukvårdslagen
eller som drives av staten,
om han med hänsyn till faran för
smittans spridning inte kan behandlas
i öppen vård.

Beträffande den som behandlas i öppen vård skall läkare som avses i
första stycket meddela erforderliga föreskrifter om isolering och om
inskränkning i hans verksamhet.

Vad i första och andra styckena sägs gäller även den som av läkare
misstänkes lida av allmänfarlig sjukdom eller föra smitta därav.

Beslut av läkare enligt denna paragraf skall underställas hälsovårdsnämnden,
om det begäres av den beslutet rör. Denne skall av läkaren
upplysas om sin rätt till sådan prövning. Läkarens beslut länder till
efterrättelse till dess hälsovårdsnämnden förordnar annorlunda. Nämnden
får också självmant pröva beslut som läkare meddelat enligt denna
paragraf.

22 §'

Beträffande kommun som ej tillhör landstingskommun skall vad i
denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifter sägs om landstingskommun
gälla kommunen och, utom i fråga om Gotlands kommun, vad
som sägs om länsläkare gälla förste stadsläkaren, allt i den mån ej annat
föreskrives.

Socialstyrelsen kan förordna
annan läkare att i distriktsläkares
ställe fullgöra de uppgifter som
enligt denna lag eller med stöd
därav meddelade föreskrifter ankommer
på distriktsläkare.

Socialstyrelsen kan efter ansökan befria förste stadsläkare från de
uppgifter som ankommer på honom i fråga om veneriska sjukdomar och
förordna länsläkare att fullgöra dessa.

* Senaste lydelse 1970:48.

SoU 1972:37

Nuvarande lydelse

Tjänsteläkare och distriktssköterska
skall biträda hälsovårdsnämnden
vid fullgörande av de
uppgifter som åvilar nämnden enligt
denna lag eller med stöd därav
meddelade föreskrifter.

Föreslagen lydelse

Distriktsläkare och distriktssköterska
skall biträda hälsovårdsnämnden
vid fullgörande av de
uppgifter som åvilar nämnden enligt
denna lag eller med stöd därav
meddelade föreskrifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

SoU 1972:37

4) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1956:293)
om ersättning åt smittbärare

Härigenom förordnas, att 4 och 8 §§ lagen (1956:293) om ersättning
åt smittbärare skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §'

Är den till ersättning berättigade
intagen å sjukhus, som i lagen
om allmän försäkring omförmäles,
skall ersättningen för inkomstbortfall
minskas med fem kronor
för dag, dock med högst hälften
av ersättningens belopp. Det lägsta
ersättningsbeloppet till den, som
stadigvarande sammanbor med
eget eller makes barn eller fosterbarn
under tio år, skall för tid då
han är intagen å sjukhus utgöra
åtta kronor för dag.

Är den till ersättning berättigade
intagen å sjukhus, som i lagen
om allmän försäkring omförmäles,
skall ersättningen för inkomstbortfall
minskas med tio kronor
för dag, dock med högst hälften
av ersättningens belopp. Det lägsta
ersättningsbeloppet till den, som
stadigvarande sammanbor med
eget eller makes barn eller fosterbarn
under tio år, skall för tid då
han är intagen å sjukhus utgöra
åtta kronor för dag.

8 §2

Framställning om ersättning skall göras skriftligen och senast inom två
år från den dag ersättningen avser, vid äventyr att rätten till ersättning
förloras.

Vid framställningen skall fogas Vid framställningen skall fogas

av myndigheten eller tjänsteläka- av myndigheten eller distriktsläkaren
utfärdat bevis om ingripandet. ren utfärdat bevis om ingripandet.

Därest den som gör framställning om ersättning för inkomstbortfall
under tiden för ingripandet äger uppbära ersättning, som i 5 § avses, eller
lön, som utgår av allmänna medel, skall framställningen därjämte
innehålla av sökanden på heder och samvete avgiven försäkran angående
den ersättning och lön han äger uppbära under nyssnämnda tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

1 Senaste lydelse 1971:899.

2 Senaste lydelse 1959:588.

SoU 1972:37

5) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1954:579)
om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 6§ lagen (1954:579) om nykterhetsvård1
skall ha nedan angivna lydelse.-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om i kommunal nykterhetsnämnd
icke finnes ledamot, som
är läkare, skall vederbörande tjänsteläkare
eller, i kommun med
stadsläkare eller motsvarande läkare,
denne närvara vid nämndens
sammanträden, i den mån han
icke hindras av andra tjänsteåligganden.
Han skall därvid äga rätt
att deltaga i överläggningarna samt
att få sin mening antecknad till
protokollet.

I kommun med mer än en
stadsläkare skall vad sålunda stadgas
gälla förste stadsläkaren.

Denna lag träder i kraft den 1 j;

Är behovet av medicinsk sakkunskap
ej tillgodosett inom kommunal
nykterhetsnämnd, bör
nämnden anlita biträde av person
med sådan sakkunskap.

i 1973.

1 Lagen omtryckt 1971:307.

1** Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 37

SoU 1972:37

6) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:428)
om ympning mot smittkoppor

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1958:428) om ympning mot
smittkoppor

dels att i 7 och 17 §§ ordet ”medicinalstyrelsens” skall bytas ut mot
”socialstyrelsens”,

dels att 8 och 13 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 §

Vill någon, som hyser allvarliga
betänkligheter mot ympning, att
barn under hans vårdnad skall befrias
från den i 2 § stadgade ympningsplikten
oaktat skäl ej äro till
uppskov eller undantag jämlikt
7 §, skall han göra ansökan härom
hos hälsovårdsnämnden i den
kommun där barnet är kyrkobokfört.
Vid ansökan skall fogas intyg
av läkare vid organ för förebyggande
barnavård eller tjänsteläkaren
i orten utvisande, att skäl som
nyss sagts ej föreligga samt att
sökanden vid personlig inställelse
inför läkaren blivit upplyst om
ympningens betydelse. Är ansökan
rätteligen gjord, skall nämnden
befria barnet från ympnings -

Vill någon, som hyser allvarliga
betänkligheter mot ympning, att
barn under hans vårdnad skall
befrias från den i 2 § stadgade
ympningsplikten oaktat skäl ej äro
till uppskov eller undantag jämlikt
7 §, skall han göra ansökan härom
hos hälsovårdsnämnden i den
kommun där barnet är kyrkobokfört.
Vid ansökan skall fogas intyg
av läkare vid barnavårdscentral eller
distriktsläkare i orten utvisande,
att skäl som nyss sagts ej
föreligga samt att sökanden vid
personlig inställelse inför läkaren
blivit upplyst om ympningens betydelse.
Är ansökan rätteligen
gjord, skall nämnden befria barnet
från ympningsplikten.

plikten.

Värnpliktig som hyser allvarliga betänkligheter mot ympning må ock,
efter därom gjord ansökan, av försvarets sjukvårdsstyrelse befrias från
ympningsplikt enligt 3 §, om det under föreliggande omständigheter
finnes kunna medgivas. Vid ansökan skola fogas de handlingar som
sjukvårdsstyrelsen föreskriver.

13 §

Det åligger hälsovårdsnämnden att vidtaga erforderliga åtgärder för att
ympningsplikt, som ej avser personal vid krigsmakten, skall kunna
fullgöras.

SoU 1972:37

Nuvarande lydelse

Ympning enligt 2, 3 eller 4 §
som verkställes vid organ för förebyggande
barnavård eller av tjänsteläkare
eller annan som förordnats
därtill, så ock besiktning i
anledning av sådan ympning, är
avgiftsfri för den ympade.

Intyg som i 8 § sägs skall tillhan

Föreslagen lydelse

Ympning enligt 2, 3 eller 4 §
som verkställes vid barnavårdscentral
eller av distriktsläkare eller
annan sorn förordnats därtill, så
ock besiktning i anledning av sådan
ympning, är avgiftsfri för den
ympade.

ållas sökanden kostnadsfritt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

SoU 1972:37

7) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 kap. 4 § och 19 kap. 4 § lagen (1962:381)
om allmän försäkring skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

4 §'

Försäkrad som avses i 2 § sista stycket skall tillhöra sjukpenningklass
nr 1. Hel sjukpenning i denna klass utgör sex kronor för dag. Övriga
sjukpenningklasser och beloppet av hel sjukpenning för dag i varje klass
framgår av följande tabell:

Sjuk- penning- klass nr	Inkomsten av förvärvsarbete uppgår för år	Sjuk- penning kr
till kr	men ej till kr
2	1 800	2 600	6
3	2 600	3 400	7
4	3 400	4 200	8
5	4 200	5 000	9
6	5 000	5 800	10
7	5 800	6 800	12
8	6 800	8 400	14
9	8 400	10 200	16
10	10 200	12 000	19
11	12 000	14 000	22
12	14 000	16 000	25
13	16 000	18 000	28
14	18 000	21 000	31
15	21 000	24 000	34
16	24 000	27 000	37
17	27 000	30 000	40
18	30 000	33 000	43
19	33 000	36 000	46
20	36 000	39 000	49
21	39 000	-	52

Av sjukpenningbeloppet i varje klass utgöra sex kronor grundsjukpenning
och återstoden tilläggssjukpenning.

För dag då försäkrad åtnjuter
sjukhusvård skall sjukpenning
minskas med fem kronor, dock
med högst hälften av sjukpenningens
belopp. Minskningen skall
intill ett belopp av tre kronor

1 Senaste lydelse 1970:141.

För dag då försäkrad åtnjuter
sjukhusvård skall sjukpenning
minskas med tio kronor, dock
med högst hälften av sjukpenningens
belopp. Minskningen skall
intill ett belopp av tre kronor

SoU 197237

Nuvarande lydelse
anses belöpa på grundsjukpenning.
1 övrigt skall minskningen i första
hand anses belöpa på sådan del av
tilläggssjukpenning, som svarar
mot inkomst av anställning.

Föreslagen lydelse
anses belöpa på grundsjukpenning.
I övrigt skall minskningen i första
hand anses belöpa på sådan del av
tilläggssjukpenning, som svarar
mot inkomst av anställning.

Utan hinder av vad i tredje stycket stadgas utgör sjukpenningen vid
sjukhusvård lägst sex kronor för försäkrad som stadigvarande sammanbor
med barn under tio år till honom eller hans make eller till någon, med
vilken han stadigvarande sammanbor och med vilken han varit gift eller
har eller har haft barn.

19 kap.
4 §2

Avgift till sjukförsäkringen enligt
1 § skall utgå med tre och en
tiondels procent av det belopp,
varå avgiften skall beräknas. Av
avgiften skola tio trettioendelar
användas till bestridande av de
allmänna försäkringskassornas utgifter
för sjukvårdsersättning och
återstoden till bestridande av kassornas
utgifter för tilläggssjukpenning
i vad den svarar mot
inkomst av anställning. Medlen
fördelas mellan kassorna i förhållande
till deras utgifter för vartdera
ändamålet under året; och
skola därvid de utgifter för läkemedel,
som åvila kassorna, anses
ingå i utgifterna för sjukvårdsersättning.
Konungen äger med riksdagen
förordna, att viss del av de
medel, som enligt vad nu sagts
skola tillgodoföras de allmänna
försäkringskassorna, i stället skall
ingå till en fond, benämnd
allmänna sjukförsäkringsfonden,
vilken förvaltas
enligt grunder som fastställas i
enahanda ordning.

Avgift till sjukförsäkringen enligt
1 § skall utgå med tre och två
tiondels procent av det belopp,
varå avgiften skall beräknas. Av
avgiften skola tolv trettiotvåendelar
användas till bestridande av de
allmänna försäkringskassornas utgifter
för sjukvårdsersättning och
återstoden till bestridande av kassornas
utgifter för tilläggssjukpenning
i vad den svarar mot
inkomst av anställning. Medlen
fördelas mellan kassorna i förhållande
till deras utgifter för vartdera
ändamålet under året; och
skola därvid de utgifter för läkemedel,
som åvila kassorna, anses
ingå i utgifterna för sjukvårdsersättning.
Konungen äger med riksdagen
förordna, att viss del av de
medel, som enligt vad nu sagts
skola tillgodoföras de allmänna
försäkringskassorna, i stället skall
ingå till en fond, benämnd
allmänna sjukförsäkringsfonden,
vilken förvaltas
enligt grunder som fastställas i
enahanda ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

I fråga om avgift som avser tid före ikraftträdandet gäller 19 kap. 4 § i
sin äldre lydelse.

2 Senaste lydelse 1970:567.

SoU 197237

8) Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1959:555)

angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 5 § förordningen (1959:555) angående
redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring1 skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelte

Föreslagen lydelse

5 §2

Av avgiften till sjukförsäkringen
skola tio trettioendelar användas
till bestridande av de allmänna
försäkringskassornas utgifter
för sjukvårdsersättning och
återstoden till bestridande av kassornas
utgifter för tilläggssjukpenning.

Av avgiften till sjukförsäkringen
skola tolv trettiotvåendelar
användas till bestridande av de
allmänna försäkringskassornas utgifter
för sjukvårdsersättning och
återstoden till bestridande av kassornas
utgifter för tilläggssjukpenning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

I fråga om avgift som avser tid före ikraftträdandet gäller äldre
bestämmelser.

1 Förordningen omtryckt 1962:397.

2 Senaste lydelse 1970:568.

SoU 1972:37

9) Förslag till

Lag om ändring i lagen (1954:243)
om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, att 15 § lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring1
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

15 §2

För tid, då yrkesskada föranleder
sjukhusvård, skall sjukpenning
minskas med fem kronor för dag,
dock med högst hälften av sjukpenningens
belopp.

För tid, då yrkesskada föranleder
sjukhusvård, skall sjukpenning
minskas med tio kronor för dag,
dock med högst hälften av sjukpenningens
belopp.

För skadad, som stadigvarande sammanbor med eget eller makes barn
eller fosterbarn under tio år, utgör sjukpenningen vid sjukhusvård lägst
sex kronor för dag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

1 Lagen omtryckt 1962:408.

2 Senaste lydelse 1971:882.

SoU 1972:37

10) Förslag till

Lag om ändring i förordningen (1969:653)

om bidrag från landsting och städer som ej deltager i landsting till
bestridande av kostnaderna för vård vid karolinska sjukhuset

Härigenom förordnas, att förordningen (1969:653) om bidrag från
landsting och städer som ej deltager i landsting till bestridande av
kostnaderna för vård vid karolinska sjukhuset skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Kungl. Maj:ts förordning om bidrag
från landsting och städer som
ej deltager i landsting till bestridande
av kostnaderna för vard vid
karolinska sjukhuset.

Kungl. Maj:ts förordning om bidrag
frän landstingskommuner
och kommuner som ej tillhör
landstingskommun till bestridande
av kostnaderna för vård vid karolinska
sjukhuset.

Intages någon som är bosatt utanför Stockholms län på karolinska
sjukhuset för vård, som det enligt sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr
242) åligger landstingskommun att ombesörja, skall den landstingskommun
inom vilken den intagne är bosatt till sjukhuset erlägga bidrag till
kostnaderna för vården enligt vad nedan sägs.

I fråga om vård på annan avdelning vid karolinska sjukhuset än
radiumhemmet föreligger skyldighet att utge vårdbidrag som avses i
första stycket endast under förutsättning att den på sjukhuset intagne
antingen insjuknat i den sjukdom vården avser under vistelse inom
Stockholms län eller fått hänvisning till sjukhuset för vård, som ej kan
beredas på landstingskommunens sjukhus. Närmare föreskrifter om
sådan hänvisning meddelas av Konungen.

Vårdbidraget utgår för varje Vårdbidraget utgår för varje

vårddag med det belopp, varmed vårddag med det belopp, varmed

den för patienten tillämpliga vårdavgiften
på allmänt rum vid karolinska
sjukhuset överstiger tio kronor.

Vad ovan föreskrives om landstingskommun
äger motsvarande
tillämpning på stad som ej tillhör
landstingskommun.

den för patienten tillämpliga vårdavgiften
på allmänt rum vid karolinska
sjukhuset överstiger femton
kronor.

Vad ovan föreskrives om landstingskommun
äger motsvarande
tillämpning på kommun som ej
tillhör landstingskommun.

Utgår vårdbidrag, minskas vårdavgiften med motsvarande belopp.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

SoU 1972:37

11) Förslag till

Kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663)

Härigenom förordnas, att 9, 10, 13 och 14 §§ hälsovårdsstadgan
(1958:663) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §'

Om läkare och veterinär icke
äro ledamöter i hälsovårdsnämnd,
skall tjänsteläkaren eller, i kommun
med stadsläkare eller motsvarande
läkare denne respektive
tjänsteveterinären eller stadsveterinären
närvara vid nämndens sammanträden,
i den mån han icke
hindras av andra tjänsteåligganden.
Han skall därvid äga deltaga i
överläggningarna samt få sin mening
antecknad till protokollet.

I stad med mer än en stadsläkare
eller stadsveterinär skall vad
sålunda stadgats gälla förste stadsläkaren
respektive förste stadsveterinären.

Om läkare och veterinär icke
äro ledamöter i hälsovårdsnämnd,
skall distriktsläkaren eller, i kommun
med stadsläkare eller motsvarande
läkare denne respektive
tjänsteveterinären eller stadsveterinären
närvara vid nämndens sammanträden,
i den mån han icke
hindras av andra tjänsteåligganden.
Han skall därvid äga deltaga i
överläggningarna samt få sin mening
antecknad till protokollet.

I kommun med mer än en
stadsläkare eller stadsveterinär
skall vad sålunda stadgats gälla
förste stadsläkaren respektive
förste stadsveterinären.

Finnes i kommun flera distriktsläkare,
skall vad som föreskrives
om distriktsläkares deltagande i
sammanträde med hälsovårdsnämnd
avse den som fullgör de
uppgifter som enligt smittskyddslagen
(1968:231) åligger distriktsläkare.
Har socialstyrelsen enligt
22 § andra stycket smittskyddslagen
förordnat annan läkare att i
distriktsläkares ställe fullgöra de
uppgifter som enligt nämnda lag
ankommer på distriktsläkaren gäller
vad i denna stadga sägs om
distriktsläkare den läkaren.

1 Senaste lydelse 1971:512.

SoU 197237

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Vid hälsovårdsnämnds sammanträden äga följande befattningshavare,
även om de icke äro ledamöter eller suppleanter i nämnden, rätt att
närvara och deltaga i överläggningarna samt få sin mening antecknad till
protokollet, nämligen

länsläkaren eller biträdande
länsläkaren, dock ej såvitt avser
hälsovårdsnämnd i stad med stadsläkare,
som är likställd med länsläkare,

länsläkaren eller biträdande
länsläkaren, dock ej såvitt avser
hälsovårdsnämnd i kommun med
stadsläkare, som är likställd med
länsläkare,

länshälsovårdskonsulenten,
länsveterinären eller biträdande länsveterinären, samt

tjänsteläkaren eller stadsläkaren
eller motsvarande läkare och
tjänsteveterinären eller stadsveterinären,
om de icke på grund av vad
i 9 § stadgas äro skyldiga att
närvara vid nämndens sammanträden.

Hälsovårdsnämnd äger tillkalla
nämndens överläggningar.

distriktsläkaren eller stadsläkaren
eller motsvarande läkare och
tjänsteveterinären eller stadsveterinären,
om de icke på grund av vad
i 9 § stadgas äro skyldiga att
närvara vid nämndens sammanträden.

särskild sakkunnig att deltaga i

13 §3

Hälsovårdsnämnd skall årligen upprätta berättelse angående allmänna
hälsotillståndet i kommunen under nästföregående år samt angående
nämndens verksamhet under samma tid. Berättelsen skall avfattas i
överensstämmelse med formulär, som fastställes av socialstyrelsen i

samråd med statens livsmedelsverk.

Avskrift av berättelsen skall
före mars månads utgång i två
exemplar tillställas länsläkaren
och länsveterinären, dock att i vad
avser stad med stadsläkare, likställd
med länsläkare, och stad
med stadsveterinär, likställd med
länsveterinär, avskrift av berättelsen
skall före juni månads utgång
tillställas socialstyrelsen respektive
statens livsmedelsverk.

Avskrift av berättelsen skall
före mars månads utgång i två
exemplar tillställas länsläkaren
och länsveterinären, dock att i vad
avser kommun med stadsläkare,
likställd med länsläkare, avskrift
av berättelsen skall före juni
månads utgång tillställas socialstyrelsen.

2 Senaste lydelse 1968:407.

3 Senaste lydelse 1971:512.

SoU 1972:37

Nuvarande lydelse

På begäran skall avskrift av
berättelsen därjämte tillställas
tjänsteläkaren eller stadsläkaren
eller motsvarande läkare och tjänsteveterinären
eller stadsveterinären.

Föreslagen lydelse

På begäran skall avskrift av
berättelsen därjämte tillställas distriktsläkaren
eller stadsläkaren
eller motsvarande läkare och tjänsteveterinären
eller stadsveterinären.

För att biträda hälsovårdsnämnden
i tillsynen över allmänna
hälsovården samt i övrigt tillhandagå
nämnden skall stad med
minst 40 000 invånare hava en
eller flera stadsläkare. Om så erfordras,
bör även i annan kommun
med minst 15 000 invånare finnas
stadsläkare eller motsvarande läkare.
Sådan läkare antages av hälsovårdsnämnden,
om ej fullmäktige
förbehållit sig detta.

För att biträda hälsovårdsnämnden
i tillsynen över allmänna
hälsovården samt i övrigt tillhandagå
nämnden skall kommun med
minst 40 000 invånare hava en
eller flera stadsläkare, såvida ej
Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer medgiver
undantag härifrån. Om så erfordras,
bör även i annan kommun
med minst 15 000 invånare finnas
stadsläkare eller motsvarande läkare.
Sådan läkare antages av hälsovårdsnämnden,
om ej fullmäktige
förbehållit sig detta.

Till hälsovårdsnämnds biträde skola därjämte i varje kommun finnas
en eller flera hälsovårdsinspektörer. Om särskilda skäl föreligga får

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer medgiva undantag

härifrån.

Till heltidsanställd hälsovårdsinspektör må antagas endast den, som
med godkända vitsord genomgått fastställd kurs för hälsovårdsinspektörer
eller som av socialstyrelsen på grund av annan utbildning eller
förvärvad erfarenhet förklarats skickad att fullgöra på hälsovårdsinspektör
ankommande uppgifter.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1973.

4Scnaste lydelse 1971:512.

SoU 1972:37

Motionerna

A. Vid riksdagens början väckt motion

1) I motionen 1972:335 av herrar Karlsson i Huskvarna (s) och
Zachrisson (s) har hemställts att riksdagen hos Kungl. Majit begär en
översyn av bestämmelserna för utövande av läkaryrket och att en övre
åldersgräns fastställes för detta.

B. I anledning av propositionen väckta motioner

2) I motionen 1972:1724 av fru Marklund m. fl. (vpk) har hemställts
att riksdagen avslår förslaget i propositionen 1972:104 om höjning av
avdraget på den försäkrades sjukpenning vid sjukhusvård från för
närvarande 5 kr. till 10 kr. per vårddag.

3) I motionen 1972:1728 av herr Börjesson i Falköping (c) har
hemställts att riksdagen beslutar att länssakkunniga vid tillsättning av
läkartjänster skall yttra sig om de sökandes behörighet, varefter sjukvårdsstyrelsen
fritt skall utse den av de behöriga som är bäst lämpad att
inneha den aktuella befattningen.

4) I motionen 1972:1729 av herr Komstedt (m) har hemställts att
riksdagen vid behandlingen av proposition 1972:104 antar förslaget till
kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan med den ändringen att i 10 §
ordet länshälsovårdskonsulenten utgår.

5) I motionen 1972:1730 av fru Kristensson m. fl. (m) har hemställts
att riksdagen vid behandlingen av proposition 1972:104 som sin mening
ger till känna vad i motionen uttalats.

Enligt avtal, som redovisas i propositionen, skall riksförsäkringsverkets
bidragsgivning för vård av bl. a. reumatiker vid sommarkurorterna i
Sätra, Loka och Varberg i erforderlig utsträckning tas över av sjukvårdshuvudmännen
fr. o. m. nästa år. I motionen förordas att staten genom att
vid behov tillskjuta medel skall ikläda sig ansvaret för att vården vid
kurorterna kan fortgå i oförminskad omfattning.

6) I motionen 1972:1731 av herr Holstam m. fl. (c) har hemställts att
riksdagen beslutar a) att tillsättning av AT-förordnanden sker efter i
motionen föreslagna riktlinjer, b) att lottning tillämpas vid tillsättningen i
de fall flera sökande finns till samma AT-block.

7) I motionen 1972:1732 av herr Ringaby m. fl. (m) har hemställts
att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj :t till känna vad i motionen
uttalats.

I motionen behandlas frågor om tillsättning av läkartjänster för
allmäntjänstgöring, om garantier för att samtliga som avlagt läkarexamen
får fullgöra allmäntjänstgöring samt om inrättande av tjänster för
allmäntjänstgöring hos privatpraktiserande läkare.

SoU 1972:37

8) I motionen 1972:1733 av herr Romanus (fp) har hemställts att
riksdagen beslutar om sådan ändring av 20 § sjukvårdslagen, att det
nuvarande sakkunnigförfarandet vid tillsättning av överläkartjänster
kommer att tillämpas i framtiden vid tillsättning av tjänster som
överläkare och biträdande överläkare samt att vederbörande utskott
utarbetar förslag till lagtext.

9) I motionen 1972:1734 av herr Takman m. fl. (vpk) har hemställts
att riksdagen i anledning av propositionen 1972:104 uttalar att samtliga
förordnanden för allmäntjänster söks centralt hos socialstyrelsen samt att
om flera söker samma förordnande lottning avgör den inbördes turordningen
mellan dem.

10) I motionen 1972:1735 av fru Theorin (s) har hemställts att
riksdagen beslutar att i yttrande över förslaget till kungörelse om ändring
i hälsovårdsstadgan (1958:663) föreslå att tillägget i 10 § om närvarorätt
för länshälsovårdskonsulenten utgår.

11)1 motionen 1972:1736 av herr Åkerlind m. fl. (m) har hemställts
att riksdagen beslutar att utförsäkrade, som förbrukat sina karensdagar,
undantas från den föreslagna höjningen av avgiften för sjukhusvård från
tio till femton kronor samt att vederbörande utskott utarbetar erforderliga
författningsändringar.

Remissyttranden

Över motionen 1972:335 om en övre åldersgräns för utövande av
läkaryrket har utskottet inhämtat yttranden från socialstyrelsen, riksförsäkringsverket,
Svenska landstingsförbundet och Sveriges läkarförbund.

Som bakgrund till remissredovisningen må här erinras om att enligt
lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket socialstyrelsen äger
återkalla läkares legitimation bl. a. om läkaren ådagalagt grov oskicklighet
vid utövningen av yrket eller visat sig uppenbart olämplig som läkare i
andra fall. Styrelsens prövning har anförtrotts medicinalväsendets ansvarsnämnd.

Socialstyrelsen, som i sin tur inhämtat yttranden från ordföranden i
medicinalväsendets ansvarsnämnd jämte suppleant för denne, anför
följande.

Den av motionärerna väckta frågan har framförallt betydelse för de c:a
1 100 läkare som enbart utövar privatpraktik och varav mellan 20 och
25 % är 70 år eller äldre. Problemet har tidigare varit uppe till diskussion
inom såväl svensk som nordisk sjukvård. Vid det nordiska medicinaldirektörsmötet
i Århus 1970 behandlade man bl. a. frågan om inte läkare
som nått en viss ålder borde underkastas en förnyad kompetensprövning
för rätten att utöva yrket. Enighet rådde därvid om att de risker som är
förbundna med äldre läkares rätt att bl. a. föreskriva läkemedel borde
uppmärksammas. Saken har även varit föremål för övervägande i
läkartjänstutredningens betänkande SOU 1971:68. Utredningen intar en
principiell ståndpunkt mot ett införande av en övre åldersgräns för

SoU1972:37

utövande av läkaryrket (sid 91) under hänvisning framförallt till de
möjligheter som f n finns att genom medicinalväsendets ansvarsnämnd
komma till rätta med missförhållanden av olika slag. Utredningen har f ö
föreslagit att legitimationen i dess nuvarande form skall avskaffas.

Det kan emellertid förekomma att läkare i hög ålder utövar yrket trots
att han eller hon på grund av åldersförändringar är olämplig härför. Det
ligger i sakens natur att läkaren med tilltagande ålder får svårare att
vidmakthålla och fördjupa sina kunskaper inom medicinens alltmer
komplicerade fält. Faran för brister i omdömet och misstag från läkarens
sida ökar och patienterna utsättes för större risker vad gäller möjligheterna
att få en adekvat och effektiv behandling.

Trots vad ovan anförts framgår dock inte av tillgänglig statistik att de
äldre läkarna som grupp betraktat oftare än läkare i andra åldersgrupper
är föremål för disciplinära åtgärder av medicinalväsendets ansvarsnämnd.
Inte heller har ansvarsnämnden behövt att i större utsträckning för äldre
än för yngre läkare dra in recepträtten. Antalet fall i ansvarsnämnden där
åldersförändringar varit den direkta orsaken till det fel eller den
försummelse som nämnden haft att ta ställning till är också mycket låg.
Det torde därför förhålla sig så att de äldre läkarna som regel inte ger sig
in på områden som de inte tillräckligt behärskar. Problemets räckvidd
synes således vara av begränsa* betydelse.

Motionärernas fråga bör enifeUertid inte lämnas därhän. Det är enligt
styrelsens uppfattning angelS*et att diskutera vilka åtgärder som kan vara
nödvändiga för att i möjligaste mån skydda allmänheten. En övre
åldersgräns som automatiskt berövar läkaren hans behörighet framstår
som ett alltför ”trubbigt vapen” härvidlag. Såväl från principiell
synpunkt som med hänsyn till rådande läkarbrist skulle det vara
nödvändigt att i samband med en fast övre åldersgräns för behörighet att
utöva lärkaryrket införa ett särskilt dispenssystem med möjlighet för
socialstyrelsen att på ett eller flera år förlänga behörigheten (eventuellt
med nödvändiga inskränkningar) för läkare med kvarstående förmåga att
utöva sitt yrke. Den administrativa rutin som då skulle behöva byggas
upp ter sig dock avskräckande. Troligtvis skulle systemet också medföra
väsentligt ökade kostnader för statsverket.

Enligt socialstyrelsens uppfattning finns det möjligheter att inom
I ramen för nuvarande system komma till rätta med det av motionärerna
aktualiserade problemet. Av 6 § länsläkarinstruktionen framgår att det
åligger länsläkarna att ha tillsyn över att bl a de privatpraktiserande
läkarna iakttar vad som åligger dem. I första hand borde därför en av
länsläkarna utförd intensifierad kontroll av de äldre läkarna kunna
bidraga till att i tid få kännedom om och sätta in åtgärder i sådana fall då
äldre sådana läkare inte förmår att på tillfredsställande sätt utöva sitt
yrke. Socialstyrelsen är härvidlag, om så befinnes nödvändigt, beredd att
gå ut med direktiv till länsläkarna om en utvidgad inspektionsverksamhet.
Det bör också tas upp till diskussion vilka åtgärder av positiv natur som
kan aktualiseras. Rimligt vore t ex om man från statens sida stödde olika
former av rådgivnings- och fortbildningsverksamhet för de äldre läkarna
från läkarsällskapets och läkarförbundets sida eller att staten i samarbete
med landstingen själv drev sådan verksamhet.

Nu gällande regler ställer rätt höga krav på olämplighet för att en
läkare skall kunna fråntas sin legitimation. Om de åtgärder som
föreslagits i föregående stycke inte anses tillräckliga skulle därför som ett
komplement till dessa kunna övervägas att beträffande läkare över en viss
ålder vidga möjligheterna till deslegitimering (i framtiden eventuellt
indragning av behörighet), exempelvis till de fall då det med fog kan
antas att vederbörande på grund av sin ålder inte förmår utöva yrket på

SoU1972:37

betryggande sätt. Detta kräver emellertid en ändring av lagen om
behörighet att utöva läkaryrket och torde inte kunna genomföras utan en
mer ingående utredning.

Vad ovan sagts om läkare gäller även tandläkare. En eventuell
utredning i enlighet med vad som anförts ovan bör därför omfatta även
denna yrkeskategori.

Riksförsäkringsverket anför bl. a. att förtroendeläkarna hos de allmänna
försäkringskassorna samt läkarrepresentanterna — liksom övriga
ledamöter — i kassornas styrelser och pensionsdelegationer enligt praxis
inte brukar få förlängt förordnande efter fyllda 70 år eller efter den
mandatperiod under vilken de passerat 7O-årsgränsen.

Styrelsen för Svenska landstingsförbundet hänvisar bl. a. till läkartjänstutredningens
överväganden i den här aktuella frågan (se socialstyrelsens
yttrande) och tillägger att styrelsen sålunda inte upplevt nuvarande
ordning i fråga om behörighetens meddelande respektive möjligheterna
att återkalla eller inskränka densamma vara mindre ändamålsenliga.
Styrelsen förutsätter att de av motionärerna aktualiserade problemen
beaktas bl. a. vid riksdagsbehandlingen av läkartjänstutredningens
förslag.

Sveriges läkarförbund menar att den nuvarande lagstiftningen får anses
ge ett betryggande skydd för allmänheten mot ett obehörigt utövande av
läkaryrket samt anför:

Läkarförbundet vill därjämte eftertryckligen framhålla, att motionärernas
förslag om en fixerad övre åldersgräns för läkarlegitimationen är
verklighetsfrämmande och saknar biologiskt underlag. Med en sådan
bestämmelse skulle man visserligen generellt stoppa de enstaka läkare
som av åldersskäl inte kan utöva sitt yrke tillfredsställande — nota bene
om de nått den stipulerade åldersgränsen.

Men man skulle å andra sidan beröva alla de läkare, som trots uppnådd
åldersgräns gör en nyttig läkargärning, möjligheten att till samhällets
fromma och egen glädje fortsätta därmed.

Utskottet

I propositionen 1972:104 läggs fram förslag i vissa frågor som har
samband med den nya läkarutbildningen. Vidare föreslås olika åtgärder
för en utbyggnad av den decentraliserade öppna vården i samhällets regi.
I propositionen redovisas också förslag beträffande vissa finansieringsfrågor
för hälso- och sjukvården.

Behörighetsregler för läkare samt läkartjänsternas utformning och tillsättning
inom den slutna vården

Vid 1969 års riksdag beslutades att läkarutbildningen skulle reformeras.
Grundutbildningen, som i fortsättningen skall leda fram till läkarexamen,
förkortades till fem och ett halvt år. Ur utbildningen utgick
bl. a. de s. k. assistenttjänstgöringarna om nio månader. Läkarnas

SoU1972:37

vidareutbildning skall inordnas i den allmänna sjukvårdsplaneringen. Det
har förutsatts att praktiskt taget alla läkare skall gå igenom vidareutbildning.
I 1969 års proposition i ämnet uttalade departementschefen att han
ansåg att vidareutbildningen bör ske genom tjänstgöring i underordnad
ställning inom den offentliga sjukvården och inledas av en allmän
utbildningsperiod, kallad allmän tjänstgöring (AT). Denna bör omfatta 21
månader, varav sex månader inom ettvart av områdena medicin, kirurgi
och öppenvård utanför sjukhus samt tre månader inom psykiatrisk vård.
Vidareutbildningen bör därefter fortsätta fyra till fem år, varunder
läkarna också skall följa viss systematisk undervisning. Efter fullgjord
vidareutbildning skall bevis om specialistkompetens utfärdas. Som
alternativ till specialistutbildningen skall finnas en särskild utbildning för
allmänläkare. Denna utbildning bör omfatta tre års tjänstgöring efter
genomgången allmän tjänstgöring.

I den nu behandlade propositionen föreslås att allmän behörighet att
utöva läkaryrket även i fortsättningen knyts till legitimation och att
legitimation skall meddelas sedan allmäntjänstgöringen fullgjorts.

Mot bakgrund av att det förutsätts att läkarna genomgående — efter
allmäntjänstgöring inom den offentliga sjukvården — skall slutföra sin
påbörjade vidareutbildning till specialist eller allmänläkare biträder
utskottet förslaget i denna del.

I detta sammanhang behandlar utskottet den vid riksdagens början
väckta motionen 1972:335 av herrar Karlsson i Huskvarna och Zachrisson.
Motionen syftar till att en övre åldersgräns för rätten att utöva
läkaryrket skall fastställas.

Socialstyrelsen framhåller i yttrande över motionen, att det ligger i
sakens natur att läkaren med tilltagande ålder får svårare att vidmakthålla
och fördjupa sina kunskaper inom medicinens alltmer komplicerade fält.
Faran för brister i omdömet och misstag från läkarens sida ökar och
patienterna utsätts för större risker i vad gäller möjligheterna att få en
adekvat och effektiv behandling. Styrelsen framhåller emellertid också,
mot bakgrund av erfarenheterna från medicinalväsendets ansvarsnämnd,
att det torde förhålla sig så att de äldre läkarna som regel inte ger sig in
på områden som de inte tillräckligt behärskar. Problemets räckvidd synes
således vara av begränsad betydelse, anför styrelsen. Beträffande möjligheterna
att komma till rätta med eventuella missförhållanden erinrar
socialstyrelsen dels om att en läkare kan berövas sin behörighet eller få
den inskränkt genom beslut i administrativ ordning, dels om att enligt 6 §
länsläkarinstruktionen länsläkarna har tillsyn över bl. a. de privatpraktiserande
läkarnas verksamhet. Socialstyrelsen är också beredd att gå ut
med direktiv till länsläkarna om en utvidgad inspektionsverksamhet.

Socialutskottet ansluter sig till den uppfattning som såväl socialstyrelsen
som föredragande departementschefen givit uttryck åt, nämligen att
man i första hand bör sträva efter att inom ramen för gällande
lagstiftning söka förbättra förutsättningarna att i tid få kännedom om
behovet av åtgärder i sådana fall då äldre läkare, som fortsätter sin
yrkesverksamhet, inte längre förmår att på ett tillfredsställande sätt utöva

SoU1972:37

sitt yrke. Den av socialstyrelsens anvisade vägen att genom utvidgad
inspektionsverksamhet nå detta syfte synes lämpligen bör prövas innan
mera ingripande åtgärder tas upp till övervägande. I sammanhanget finns
dock skäl erinra om att länsläkarnas praktiska möjligheter att utöva sin
inspektionsrätt är begränsad med hänsyn till länsläkarnas arbetsbörda.
Utskottet förutsätter därför att socialstyrelsen ägnar den här aktuella
frågan särskild uppmärksamhet. Utskottet anser att motionen 1972:335
genom det anförda bör anses besvarad.

Vid sjukhus skall enligt förslag i propositionen finnas underläkare,
avdelningsläkare, biträdande överläkare och överläkare. Läkare som
genomgår vidareutbildningen — allmän tjänstgöringen och den fortsatta
vidareutbildningen — fullgör tjänstgöringen som underläkare. Övriga
tjänster är avsedda för färdigutbildade läkare.

Utskottet biträder förslaget i denna del.

I det förslag till ändring i sjukvårdslagen, som läggs fram i propositionen,
föreslås en bestämmelse i 20 § 4 mom. av innehåll att underläkare
skall förordnas av sjukvårdsstyrelsen eller, i förekommande fall efter
styrelsens bemyndigande, av direktionen för viss tid. För tillsättning av
sådan tjänst skall i övrigt gälla de föreskrifter som meddelas av Kungl.
Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Avsikten är att
underläkartjänsterna för såväl AT-läkarna som för läkare som skall
genomgå fortsatt vidareutbildning skall tillsättas efter arbetsmarknadsmässiga
principer. Skyldighet för tillsättningsorganet att tillämpa ett
formaliserat sakkunnigförfarande föreslås inte beträffande dessa tjänster.

I tre motioner, nämligen motionen 1972:1731 av herr Polstam m. fl.,
motionen 1972:1732 av herr Ringaby m„ fl. och motionen 1972:1734 av
herr Takman m. fl., riktas erinringar mot reglerna och principerna för
tillsättningen av AT-läkare. Motionerna syftar till att AT-tjänsterna skall
tillsättas av socialstyrelsen eller annat centralt organ och att, då flera
läkare söker samma AT-förordnande, lottning skall avgöra den inbördes
turordningen mellan sökandena.

I motionerna 1972:1731 och 1972:1732 framhålls att ett lokalt
tillsättningsförfarande efter arbetsmarknadsmässiga principer kan leda till
att de läkare som tillgodogjort sig den teoretiska utbildningen sämst och
därför har de lägsta betygen hamnar på de i alla avseenden för dem
olämpligaste tjänsterna, där varken arbetsuppgifter eller handledning kan
kompensera läkarnas sämre teoretiska kunskaper. På de resursstarka
klinikerna kommer däremot de läkare att få anställning som redan vid
examenstillfället kan visa upp hög teoretisk standard. Konsekvenserna av
det i propositionen förordade tillsättningsförfarandet kan bli en försämrad
sjukvård. I motionen 1972:1734 förs ett likartat resonemang. I denna
motion framhålls särskilt att det finns risker för att vid en lokal
tillsättning av AT-tjänster, som grundas på arbetsmarknadsmässiga
principer, det blir små möjligheter att ta hänsyn till praktiska sjukvårdserfarenheter
och förmåga hos läkaren till patientkontakt. I de båda
förstnämnda motionerna hävdas också att man skulle kunna undvika ett
administrativt omständligt förfarande genom att låta sökandena till

SoU 1972:37

AT-tjänster inge ansökan till ett centralt organ.

Utskottet vill erinra om att det i samband med beslutet om
utbildningsreformen förutsattes att vidareutbildningstjänsterna, till vilka
AT-tjänsterna hör, skall fylla ett sjukvårdsbehov. Vidare bör påpekas att
läkarna under AT-tjänstgöringen skall arbeta under yrkesmässigt ansvar.
Mot denna bakgrund kan utskottet, trots att det ingår ett betydande
utbildningsmoment i AT-tjänstgöringen, inte biträda motionsförslagen,
som innebär att man skulle ta ifrån de enskilda sjukvårdshuvudmännen
rätten att avgöra vilka AT-läkare som skulle vara anställda hos dem.
Läkarna bör i stället, som föreslås i propositionen, tillsättas efter vanliga
arbetsmarknadsmässiga grunder. Självfallet ligger det i huvudmännens
eget intresse att göra en så allsidig bedömning av de sökande som möjligt
och bl. a. beakta de särskilda meriter, som en sökande med tidigare
arbetserfarenhet har. Att huvudmännen också bör kunna ta hänsyn till
att en sökande av vägande sociala skäl kan ha behov av att få en tjänst på viss
ort eller inom visst område står inte i strid mot nämnda tillsättningsgrunder.
Då det gäller frågan om det administrativa förfarandet vid
tillsättningen av tjänsterna får utskottet påpeka att samordningsproblemet
uppmärksammats av en samrådsgrupp för AT-frågan bestående av
representanter för Svenska landstingsförbundet, de enskilda landstingen
samt läkarorganisationerna. Utskottet anser sig kunna utgå från att
erfarenheterna från de första tillsättningsomgångarna kommer att läggas
till grund för fortsatta överväganden om förbättring av det här aktuella
samordningsförfarandet. I enlighet med det anförda avstyrker utskottet
motionerna 1972:1731 och 1972:1734 samt motionen 1972:1732, såvitt
här är i fråga. Propositionen tillstyrks i motsvarande del. Utskottet
tillstyrker likaledes förslaget i propositionen om tillsättning av underläkartjänster
för läkare under fortsatt vidareutbildning.

I ett följande avsnitt om inrättande av läkartjänster kommer utskottet
att behandla ett motionsyrkande rörande AT-tjänstgöringen.

Beträffande tillsättningen av avdelningsläkare, biträdande överläkare
och överläkare föreslås i propositionen att de s. k. länssakkunniga — i
regel tre överläkare — skall sätta upp de fyra mest meriterade sökandena
på förslag och att sjukvårdsstyrelsen skall fatta beslut om tillsättningen.
I fråga om tjänster för avdelningsläkare och biträdande överläkare skall
också den överläkare, som innehavaren av tjänsten skall vara underställd,
höras. Tjänster tillhörande dessa båda grupper får efter bemyndigande
tillsättas av direktionen. Det föreslås beträffande tjänst tillhörande någon
av de tre kategorierna att endast den som uppförts på de länssakkunnigas
förslag skall kunna utses till innehavare av tjänsten i fråga.

Besvärsrätten föreslås bli reglerad på följande sätt. Förvaltningsbesvär
skall få förås hos socialstyrelsen över länssakkunnigas förslag. Vidare skall
samtliga tillsättningsbeslut kunna överklagas genom kommunalbesvär.

I motionen 1972:1728 av herr Börjesson i Falköping och motionen
1972:1733 av herr Romanus riktas erinringar mot Kungl. Maj:ts förslag.

Yrkandet i motionen 1972:1733 går ut på att det sakkunnigförfarande
inom socialstyrelsen som för närvarande tillämpas vid tillsättning av

SoU1972:37

överläkartjänster skall bibehållas för nämnda tjänster samt därjämte
utvidgas till att avse även tjänster för biträdande överläkare. Motionären
menar att anlitande av de sakkunniga i de olika medicinska specialiteterna,
som socialstyrelsen har tillgång till, skulle vara ägnat att ge en
önskvärd konsekvent och enhetlig bedömning av de olika sökandenas
fackmeriter.

I enlighet med vad som ovan redovisats innebär förslaget i propositionen
att sakkunnigförfarandet vid tillsättning av överläkartjänster decentraliseras.
Beträffande biträdande överläkartjänster bibehålls ett
decentraliserat förfarande. Utskottet anser det vara av värde om
socialstyrelsen och dess sakkunniga kan avlastas även den arbetsuppgift
som upprättande av förslag till överläkartjänster utgör. Som departementschefen
framhåller kan den meritvärdering som sker vid upprättandet
av förslag inte anses så krävande att den nödvändigtvis måste
handhas av den centrala medicinalmyndigheten. I sammanhanget bör
också beaktas att förslagen till överläkartjänster förenklats genom att
någon inbördes värdering av meriterna för de sökande som förs upp på
förslag inte skall ske. Då till det sagda kommer att det enligt Kungl.
Maj:ts förslag skall bli möjligt att anföra förvaltningsbesvär hos socialstyrelsen
över länssakkunnigas förslag — varigenom en sådan prövning,
som motionären förordar, kommer till stånd i det särskilda tillsättningsärendet
— avstyrker utskottet motionsförslaget och tillstyrker propositionen
i motsvarande del.

I motionen 1972:1728 framställs ett yrkande som innebär att
länssakkunniga skulle yttra sig endast om de sökandes behörighet och att
huvudmannen därefter skulle äga att bland dem som förklarats behöriga
utse den till innehavare av tjänsten som huvudmannen anser vara bäst
lämpad därtill.

Hitintills har det inte ansetts kunna komma i fråga att föreskriva olika
behörighetskrav för olika läkartjänster för var och en av de fyra
vårdnivåer — primärvård i öppen vård samt vård vid normallasarett,
centrallasarett och regionsjukvård — på vilka sjukvården bedrivs. Den
meritbedömning som de länssakkunniga har att göra beträffande sökandena
till varje enskild tjänst får därför en särskild betydelse. Som
departementschefen anför kan och skall hänsyn tas till de särskilda krav
som den aktuella tjänsten ställer. Förslagen utgör sålunda en viktig
komplettering till behörighetskraven. Utskottet kan med hänsyn härtill
inte biträda förslaget i motionen, såvitt avser tjänsterna vid sjukhus.

På grund av det ovan anförda och då utskottet inte heller i övrigt har
något att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag beträffande utformningen och
tillsättningen av tjänster på sjukhus för färdigutbildade läkare biträder
utskottet förslaget till ändring av sjukvårdslagen i motsvarande delar.

Den decentraliserade öppna sjukvården - allmänläkare och specialister

Som inledningsvis angivits föreslår Kungl. Maj:t olika åtgärder för ett
utbyggande av den decentraliserade öppna vården i samhällets regi. Varje

SoU 1972:37

sjukvårdsområde — i regel ett län - skall liksom hitintills vara indelat i
läkardistrikt för den öppna sjukvården utanför sjukhus. De åtgärder som
Kungl. Maj:t förordar omfattar både en förstärkning av den allmänna
läkarvården och en decentralisering av specialistvården så att denna i viss
utsträckning blir tillgänglig även ute i läkardistrikten. Därigenom skall
skapas möjligheter till en bättre närhetsservice inom den öppna hälsooch
sjukvården. För färdigutbildade läkare skall i läkardistrikten finnas
tjänster för distriktsläkare och biträdande distriktsläkare, avsedda för
såväl allmänläkare som specialister.

Mot propositionens förslag i denna del har rests invändningar endast
såvitt avser tillsättningen av de nämnda läkartjänsterna. Yrkandet i den i
det föregående i viss del behandlade motionen 1972:1728 av herr
Börjesson i Falköping innefattar krav på att huvudmännen även vid
tillsättning av tjänster för distriktsläkare eller biträdande distriktsläkare
borde ha fri valrätt mellan sökande som är behöriga till tjänsten oavsett
om dessa kommit på förslag eller ej.

Utskottet delar den uppfattning, som föredragande departementschefen
gett uttryck åt i propositionen, nämligen att tillräckliga skäl inte
föreligger att för tjänsterna i den öppna vården i detta hänseende ha
andra bestämmelser än för tjänsterna inom den slutna vården. Utskottet
avstyrker därför motionen 1972:1728 även i denna del och tillstyrker
Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet biträder även de övriga förslag som Kungl. Majit lagt fram i
detta avsnitt.

Tjänsteläkarbegreppet, m. m.

Utskottet har inte något att erinra mot att, som föreslås, tjänsteläkarbegreppet
avskaffas. Beträffande de olika författningsändringar som
härigenom aktualiseras tar utskottet upp till närmare behandling endast
ett förslag till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663),
som redovisas i propositionen och som Kungl. Maj:t hemställt att
riksdagen skall yttra sig över.

I motionen 1972:1729 av herr Komstedt och motionen 1972:1735 av
fru Theorin framställs yrkanden som innebär att riksdagen skall förorda
att den av Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen av 10 § i kungörelsen skall
ändras på så sätt att länshälsovårdskonsulenten inte skall ha obligatorisk
närvarorätt vid hälsovårdsnämnds sammanträden.

Med hänsyn till den bestämmelse som finns i samma paragraf i
hälsovårdsstadgan om att hälsovårdsnämnd äger tillkalla särskild sakkunnig
att deltaga i nämndens överläggningar biträder utskottet förslaget i
motionerna. I övrigt har utskottet inte något att erinra mot Kungl. Maj:ts
förslag till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan.

De statliga provinsialläkarna

Det finns nu inte mer än fem statliga provinsialläkardistrikt. Utskottet
biträder förslaget i propositionen att Kungl. Maj:t skall bemyndigas att i

SoU1972:37

enlighet med vad som anförs i propositionen vidta de åtgärder som
behövs för att slutligt avveckla det statliga provinsialläkarväsendet.

Inrättande av läkartjänster

I sjukvårdslagen finns bestämmelser om att socialstyrelsen skall lämna
sitt tillstånd till inrättande av vissa uppräknade tjänster. Utskottet
ansluter sig till förslag i propositionen att en motsvarighet till dessa
bestämmelser skall finnas även i fortsättningen. Bestämmelserna bör i
princip gälla alla läkartjänster inom den kommunala hälso- och sjukvården
och sålunda ges en mera allmän avfattning än vad nu är fallet.
Lagstiftningen bör utformas som ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att
meddela de bestämmelser som behövs. Utskottet noterar att Kungl. Maj:t
avser att vid utnyttjandet av bemyndigandet undanta tjänster som
genomsnittligt endast kräver en mycket begränsad arbetstid. Utskottet
konstaterar också att det förfarande beträffande tilldelning av AT-tjänster
och andra vidareutbildningstjänster, som är avsett att tillämpas och
som redovisas i propositionen (s. 83—84), synes kunna leda till ett
smidigt samarbete mellan socialstyrelsen och sjukvårdshuvudmännen.

I detta sammanhang tar utskottet upp en fråga som aktualiserats
genom motionen 1972:1732 av herr Ringaby m. fl. I motionen anförs
att, om fler läkare skulle utexamineras än vad som motsvaras av
efterfrågan på AT-läkare, det bör ankomma på staten att ansvara för att
läkarna placeras på lämpligt sätt. Kostnaden härför bör tas ut över
statsbudgeten. 1 motionen förs också ett resonemang som syftar till att
AT-tjänster skall kunna inrättas även hos privatpraktiserande läkare.

Som föredragande departementschefen utvecklar i propositionen
(s. 84) ligger det i sakens natur att det är ett samhällsintresse att tjänster
står till förfogande i erforderlig omfattning för såväl allmäntjänstgöringen
som den fortsatta vidareutbildningen. Landstingsförbundet har också
framhållit att det står i överensstämmelse med sjukvårdshuvudmännens
egna intressen att medverka vid vidareutbildningens genomförande på det
sätt som reformen förutsätter. Utskottet finner ej anledning sätta i fråga
att sjukvårdshuvudmännen kommer att handla i enlighet med detta
uttalande men vill understryka angelägenheten av att tillräckligt antal
underläkartjänster inrättas. Det är enligt utskottets mening inte motiverat
att vidta någon åtgärd i anledning av motionsyrkandet.

Utskottet kan inte förorda att avsteg görs från huvudprincipen att
AT-tjänstgöringen skall fullgöras inom den offentliga sjukvården. Detta
ställningstagande bör dock inte hindra att — liksom i några få fall skett
inom ramen för den nuvarande allmäntjänstgöringen — i enstaka
undantagsfall en läkare efter noggrann prövning skall kunna få tillstånd
att tillgodoräkna sig i vart fall viss tids tjänstgöring i annan öppen vård än
sådan som drivs i samhällets regi. Med hänsyn till vad som anförs i
motionen rörande finansieringsfrågan i sådana fall får utskottet tillägga
att det självfallet ankommer på arbetsgivaren att svara för lönen och
andra kostnader för AT-läkare. Under hänvisning till det anförda
avstyrker utskottet motionen 1972:1732 även i denna del.

SoU 1972: 37

Vissa finansieringsfrågor beträffande sjukvården m. m.

Vid överläggningar mellan representanter för socialdepartementet och
sjukvårdshuvudmännen har träffats överenskommelse om vissa finansieringsfrågor
för hälso- och sjukvården. Resultatet av överläggningarna
redovisas i propositionen.

En av de väsentligaste frågorna som behandlats vid överläggningarna
gäller en höjning av ersättningen från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen
för öppen läkarvård från 31 kr. till 48 kr. för varje
läkarbesök fr. o. m. den 1 januari 1973. Från samma tidpunkt får
patientavgiften höjas från högst 7 kr. till högst 12 kr. per läkarbesök.
Huvudmannen skall således i fortsättningen få uppbära 60 kr. mot f. n.
38 kr. per läkarbesök.

För sjukhusvård som bereds sjukförsäkrad enligt lagen om allmän
försäkring på hemortssjukhus utgår ersättning från sjukförsäkringen med
belopp som motsvarar den vid sjukhuset tillämpade avgiften på allmän
sal. Denna avgift är f. n. i regel 10 kr. per vårddag.

Vid ovannämnda överläggningar nåddes enighet om en höjning
fr. o. m. den 1 januari 1973 av den sjukhusavgift som betalas från
sjukförsäkringen till 15 kr. per vårddag.

I motionen 1972:1736 av herr Åkerlind m. fl. framställs ett yrkande
om att vårdavgiften inte skall höjas för personer som är utförsäkrade från
sjukförsäkringen. Av motionens motivering framgår att syftet med
motionen är att huvudmännen skulle erhålla kompensation från sjukförsäkringen
för den uteblivna avgiftshöjningen. Även i motionen
1972:1724 av fru Marklund m. fl. anförs synpunkter som innefattar
kritik mot att sjukvårdsavgiften för utförsäkrade höjs. Något yrkande
framställs dock inte i detta avseende.

Utskottet vill påpeka att förslaget i motionen 1972:1736 i realiteten
syftar till en ur principiell synpunkt väsentlig ändring i lagen om allmän
försäkring, nämligen den ändringen att en person aldrig skulle kunna bli
helt utförsäkrad från sjukförsäkringen. Det finns inte anledning att i
detta sammanhang ta upp denna fråga till närmare prövning. Under
hänvisning härtill och under erinran om att för patienter som är
utförsäkrade från sjukförsäkringen vårdavgiften regleras av sjukvårdshuvudmännen
själva och att det förutsätts att dessa vid behov medger
avgiftsnedsättning eller avgiftsbefrielse avstyrker utskottet motionen
1972:1736.

Då sjukförsäkrad är intagen på sjukhus skall avdrag göras på den
sjukpenning den försäkrade är berättigad till med 5 kr. per dag, dock
högst med hälften av sjukpenningens belopp. Med bibehållande av
begränsningsregeln föreslås en höjning av avdraget till 10 kr. I motionen
1972:1724 av fru Marklund m„ fl. yrkas avslag på förslaget.

Sjukpenningavdraget vid sjukhusvård har varit oförändrat sedan 1963.
Med hänsyn till de kostnader om vid sjukhusvård övertas av sjukhuset
anser utskottet den i propositionen föreslagna höjningen av avdraget från
5 kr. till 10 kr. motiverad. Motionen avstyrks således.

SoU1972:37

Riksförsäkringsverket understödjer f. n. viss vård åt person som lider
av bl. a. reumatiska sjukdomar och astma. Verksamheten bedrivs dels vid
sjukhus i Nynäshamn, Åre och Tranås, dels vid vissa lasarettsavdelningar.
Verket lämnar även bidrag för bl. a. vård vid sommarkurorterna i Sätra,
Loka och Varberg. Verksamheten bekostas från femte huvudtitelns
förslagsanslag Invaliditetsförebyggande åtgärder m„ m.

Enligt överenskommelsen mellan representanter för socialdepartementet
och sjukvårdshuvudmännen skall kostnaderna för vård på nämnda
sjukhus i princip täckas genom i sedvanlig ordning godkänd avgift, som
erläggs av den sjukvårdshuvudman genom vars försorg patienterna
remitteras till sjukhuset. Samtidigt har gällande avtal beträffande
lasarettsavdelningarna uppsagts. Slutligen upphör fr. o. m. nästa år
bidragsgivningen för bl. a. vården vid sommarkurtorterna och övertas i
erforderlig utsträckning av sjukvårdshuvudmännen.

I motionen 1972:1730 av fru Kristensson m, fl. framställs ett yrkande
om att staten skall ikläda sig ansvaret för att vården vid kurorterna i
Sätra, Loka och Varberg kan fortgå i oförminskad omfattning genom att
vid behov tillskjuta medel. Motionärerna framhåller att reumatikervården
vid kurorterna är mycket betydelsefull och att stor fara föreligger för att
huvudmännen blir tvingade att på grund av begränsade ekonomiska
resurser avsevärt inskränka reumatikervården.

Utskottet anser sig kunna utgå från att huvudmännen kommer att
beakta intresset att reumatikervården tillförs tillräckliga resurser. Mot
denna bakgrund och då överflyttningen av ansvaret för vården vid
kurorterna ingår som ett led i en omfattande överenskommelse är det
inte motiverat att staten skulle kvarstå som garant för driften av
verksamheten vid kurorterna. Utskottet avstyrker därför motionen
1972:1730.

Utskottet tillstyrker att riksdagen godkänner av föredragande departementschefen
förordade ändrade grunder för statsbidrag till driften av
särskolor. Vidare tillstyrker utskottet att på tilläggsstat I till riksstaten
för innevarande budgetår anvisas dels ett reservationsanslag av 3 000 000
kr. till Bidrag till anordnande av vissa institutioner för psykiskt
utvecklingsstörda, dels ett reservationsanslag av 6 000 000 kr. till Bidrag
till viss hälso- och sjukvård.

Utöver vad ovan anförts har de i propositionen framlagda förslagen
inte givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer

A. beträffande frågan om återkallande av legitimation för äldre
läkare att riksdagen avslår motionen 1972:335,

B. beträffande upprättandet av förslag till tjänster för överläkare
och biträdande överläkare m. m. att riksdagen med avslag på
motionen 1972:1728 och motionen 1972:1733 antager 20 §

SoU 1972:37

1 och 2 mom. i det vid propositionen 1972:104 fogade
förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242),

C. beträffande tillsättningen av AT-läkare att riksdagen med
avslag på motionen 1972:1731, motionen 1972:1732 i
motsvarande del och motionen 1972:1734 antager 20 § 4
mom. i lagförslaget under B,

D. att riksdagen antager lagförslaget under B i den mån förslaget
inte behandlats under nämnda punkt eller under C,

E. att riksdagen antager följande vid propositionen fogade
lagförslag, nämligen förslag till

1) lag om ändring i lagen (1960:408) om behörighet att
utöva läkaryrket,

2) lag om ändring i smittskyddslagen (1968:231),

3) lag om ändring i lagen (1956:293) om ersättning åt
smittbärare,

4) lag om ändring i lagen (1954:579) om nykterhetsvård,

5) lag om ändring i lagen (1958:428) om ympning mot
smittkoppor,

6) lag om ändring i förordningen (1959:555) angående
redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring,

7) lag om ändring i förordningen (1969:653) om bidrag från
landsting och städer som ej deltager i landsting till bestridande
av kostnaderna förvård vid karolinska sjukhuset,

F. beträffande storleken av sjukpenningavdraget att riksdagen
med avslag på motionen 1972:1724 antager det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring såvitt däri föreslås ändring i 3 kap. 4 §,

G. att riksdagen antager lagförslaget under F i den mån
lagförslaget inte behandlats under nämnda punkt,

H. att riksdagen antager det vid propositionen fogade förslaget
till lag om ändring i lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring,

I. att riksdagen med bifall till motionen 1972:1735 och i
anledning av motionen 1972:1729 som sin mening ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört om det vid propositionen
fogade förslaget till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan
(1958:663),

J. att riksdagen bemyndigar Kungl. Majä att i enlighet med vad
föredragande departementschefen anfört vidta de åtgärder
som behövs för att slutligt avveckla det statliga provinsialläkarväsendet,

K. att riksdagen godkänner av departementschefen förordade
ändrade grunder för statsbidrag till driften av särskolor,

L. att riksdagen till Bidrag till anordnande av vissa institutioner
för psykiskt utvecklingsstörda på tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1972/73 under femte huvudtiteln anvisar ett
reservationsanslag av 3 000 000 kronor.,

SoU 1972:37

M.att riksdagen till Bidrag till viss hälso- och sjukvård på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1972/73 under
femte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av 6 000 000
kr.,

N. beträffande statliga garantier för att ett tillräckligt antal
AT-tjänster inrättas samt beträffande AT-tjänster hos privatpraktiserande
läkare att riksdagen avslår motionen
1972:1732 i motsvarande delar,

O. beträffande statliga garantier för viss kurortsverksamhet att
riksdagen avslår motionen 1972:1730,

P. beträffande vårdavgiften för utförsäkrade från sjukförsäkringen
att riksdagen avslår motionen 1972:1736.

Stockholm den 21 november 1972
På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s),
Dahlberg (s), Carlshamre (m), fru Sigurdsen (s), herrar Andreasson (c),
Nordberg (s), Åkerlind (m), fru Frankel (fp), herrar Romanus (fp),
Olsson i Timrå (s)*, fröken Andersson i Stockholm (c), herrar Nilsson i
Växjö (s) och Hagberg (vpk).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. beträffande frågan om återkallande av legitimation för äldre läkare av
herrar Carlshamre (m) och Åkerlind (m) som anser

att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 32 med
”Socialutskottet ansluter” och slutar på s. 33 med ”anses besvarad” bort
ha följande lydelse:

Socialutskottet ansluter (=utskottet) sitt yrke. Utskottet
förutsätter att socialstyrelsen ägnar frågan uppmärksamhet och om så
befinnes nödvändigt genom sin inspektionsverksamhet söker komma till
rätta med eventuella missförhållanden. Motionen 1972:335 bör enligt
utskottets mening inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

2. beträffande upprättandet av förslag till tjänster för överläkare och
biträdande överläkare m. m. av fru Frankel (fp) och herr Romanus (fp)
som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 35 som börjar med ”1
enlighet” och slutar med ”motsvarande del” bort ha följande lydelse:

SoU 1972:37

Vid tillsättning av överläkartjänst tillämpas f. n. det förfarandet att
socialstyrelsen på förslag uppför de fyra sökande som är främst med
avseende på förtjänst och skicklighet och att sjukvårdsstyrelsen utser
innehavare av tjänsten bland dem som uppförts på förslag. Styrelsen
grundar förslaget på yttranden från särskilda vetenskapliga råd som
utsetts för varje specialitet. Härigenom får man en konsekvent och
enhetlig bedömning för alla överläkartjänster i hela landet. Det kan
befaras att vid ett bifall till propositionen i här aktuell del svårigheter kan
komma att uppstå att inom samtliga specialiteter få en sakkunnig
prövning till stånd av de sökandes meriter. Utskottet anser på grund av
det anförda att det nuvarande tillsättningsförfarandet bör bibehållas. I
lämpligt sammanhang kan det dock finnas skäl överväga att avlasta
socialstyrelsen det arbete som det innebär att ta ställning till de
sakkunnigas yttranden. Man kan därvid tänka sig att dessa yttranden utan
ställningstagande från socialstyrelsens sida översänds till sjukvårdshuvudmannen
för att tjäna som ledning vid tillsättningsbeslutet. Utskottet vill i
anslutning härtill framhålla betydelsen av att huvudmannen bibehålls vid
sin rätt att på grundval av föreliggande förslag eller sakkunnigyttranden
besluta om vem som skall utses till innehavare av viss överläkartjänst.

Eftersom även biträdande överläkartjänst i regel är sluttjänst och med
hänsyn till den självständiga ställning innehavare av sådan tjänst intar
inom sjukvården är det enligt utskottets mening av betydelse att lika
höga krav ställs på sakkunnigförfarandet vid tillsättning av sådana
tjänster. Utskottet anser därför att samma förfarande bör tillämpas i
dessa fall som vid tillsättning av överläkartjänster.

1 enlighet med det anförda tillstyrker utskottet motionen 1972:1733
och avstyrker propositionen i motsvarande del.

dels att utskottets hemställan under B bort ha följande lydelse:

B. beträffande upprättandet av förslag till tjänster för överläkare
och biträdande överläkare m. m. att riksdagen med bifall
till motionen 1972:1733 och i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag på motionen 1972:1728 för sin del
antager 20 § 1 och 2 mom. i det vid propositionen 1972:104
fogade förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen
(1962:242) med den ändringen att lagrummen erhåller
följande såsom Utskottets förslag betecknade lydelse.

SoU 1972:37

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

20 §

1 mom. Distriktsläkare
och överläkare förordnas
av sjukvårdsstyrelsen tills
vidare.

Närmare föreskrifter om sakkunnigförfarandet
meddelas av
Konungen.

Sedan förslag upprättats, förordnar
sjukvårdsstyrelsen, i förekommande
fall efter direktionens
hörande, en av de sökande, som
uppförts på förslaget.

2 mom. Biträdande
distriktsläkare, biträdande
överläkare och
avdelningsläkare förordnas
av sjukvårdsstyrelsen eller,
i förekommande fall efter styrelsens
bemyndigande, av direktionen
tills vidare eller för viss tid.
Förordnande, som meddelats för
viss tid må förlängas.

1 mom. Distriktsläkare
och överläkare förordnas
av sjukvårdsstyrelsen tills
vidare.

Biträdande dist riktsläkare,

biträdande
överläkare och a v -delningsläkare förordnas
av sjukvårdsstyrelsen eller, i förekommande
fall efter styrelsens bemyndigande,
av direktionen tills
vidare eller för viss tid. Förordnande,
som meddelats för viss tid,
må förlängas.

När tjänst som överläkare eller
biträdande överläkare skall tillsättas
efter ansökning, åligger det
socialstyrelsen att, i den mån behöriga
sökande anmält sig, på förslag
uppföra de fyra med avseende
å förtjänst och skicklighet främsta
sökandena.

Vad i föregående stycke sägs
äger motsvarande tillämpning när
tjänst som distriktsläkare, biträdande
distriktsläkare eller avdelningsläkare
skall tillsättas efter ansökning,
dock att det åligger sakkunniga,
vilka utses i den ordning
Konungen föreskriver, att upprätta
förslag. Närmare föreskrifter
om sakkunnigförfarandet meddelas
av Konungen.

2 mom. Sedan förslag enligt
1 mom. upprättats, förordnas en
av de sökande, som uppförts på
förslaget.

Innan förordnande meddelas
skall sjukvårdsstyrelsen i förekommande
fall höra direktionen. Därjämte
gäller att, innan förordnande
meddelas för biträdande distriktsläkare,
biträdande över -

SoU 1972:37

Kungl. Maj:ts förslag

När tjänst som avses i föregående
stycke skall tillsättas efter ansökning
äger 1 mom. motsvarande
tillämpning. Därjämte gäller att
den distriktsläkare eller överläkare
som innehavaren av tjänsten närmast
skall vara underställd skall
höras innan förordnande meddelas.

3. beträffande tillsättningen av AT-läkare av herrar Carlshamre (m),
Åkerlind (m) och Hagberg (vpk) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar med
”Utskottet vill” och slutar med ”fortsatt vidareutbildning” bort ha
följande lydelse:

Då man skall bedöma den i motionerna behandlade frågan om
tillsättning av AT-tjänster måste man framför allt beakta att de läkare,
som skall inneha tjänsterna, fortfarande befinner sig under utbildning;
inte förrän efter AT-tjänstgöringens slut skall de få allmän läkarlegitimation.
Trots att läkarna under tjänstgöringen skall arbeta under yrkesmässigt
ansvar och tjänsterna skall fylla ett sjukvårdsbehov överväger
utbildningsaspekterna i sådan grad att utskottet vill förorda att tjänsterna
tillsätts genom en central fördelning och med bortseende från regler som
i allmänhet tillämpas på arbetsmarknaden. Härigenom kan man uppnå
flera fördelar. Man kan, i enlighet med vad som utvecklas i motionerna,
undvika, att läkare som under den teoretiska utbildningen lyckats hävda
sig mindre väl därvid automatiskt hamnar på de ur utbildningssynpunkt
sämsta AT-tjänsterna. Tillsättningsförfarandet får fördenskull inte utformas
så att den som avlagt läkarexamen med goda betyg därmed skall
uteslutas från möjligheterna att få de mest attraktiva AT-tjänsterna. Med
hänsyn till det anförda bör man, i de fall då mer än en sökande finns till
samma AT-tjänst eller AT-block, acceptera ett lottningsförfarande mellan
de sökande.

Utskottet vill starkt understryka, att genom en central antagning, som
lämpligen kan anförtros socialstyrelsen, det administrativa förfarandet
vid tillsättningen av tjänsterna bör kunna avsevärt förenklas. Det är
nämligen enligt utskottets mening uppenbart att det tillsättningsförfarande,
som föreslås i propositionen och som innebär att tjänsterna skulle
tillsättas av de enskilda sjukvårdshuvudmännen, skulle bli omständligt,
tidsödande och, framför allt, medföra svåra samordningsproblem om man
fullt ut vill leva upp till strävan att den läkare, som enligt vanlig
arbetsmarknadsmässig bedömning är mer meriterad än en annan, alltid
skall få förtur vid tillsättning av viss tjänst.

Av det anförda framgår att utskottet i allt väsentligt biträder förslagen
i motionerna 1972:1731, 1972:1732 i här aktuell del och 1972:1734.

Utskottets förslag

läkare eller avdelningsläkare, den
distriktsläkare eller överläkare
skall höras som innehavaren av
tjänsten närmast skall vara underställd.

SoU 1972:37

Lagtexten bör jämkas så att ett tillsättningsförfarande av det slag som
utskottet förordar blir möjligt. Beträffande tillsättningen av underläkartjänster
för läkare under fortsatt vidareutbildning — således läkare som

har legitimation — ansluter sig utskottet till förslaget i propositionen.
dels att utskottets hemställan under C bort ha följande lydelse:

C. beträffande tillsättningen av AT-läkare att riksdagen i anledning
av motionen 1972:1731, motionen 1972:1732 i motsvarande
del och motionen 1972:1734 samt i anledning av

Kungl. Maj:ts förslag för sin del antager 20 § 4 mom. i det vid

propositionen fogade förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen
(1962:242) med den ändringen att lagrummet erhåller
följande såsom Utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

20 §

4 mom. Underläkare
förordnas av sjukvårdsstyrelsen eller,
i förekommande fall efter
styrelsens bemyndigande, av direktionen
för viss tid. För tillsättning
av sådan tjänst gäller i övrigt
de föreskrifter som meddelas av
Konungen eller myndighet som
Konungen bestämmer.

4 mom. Tjänst som underläkare
för allmäntjänstgöring
tillsättes av socialstyrelsen
för viss tid.

Annan tjänst som underläkare
än som avses i första stycket
tillsättes av sjukvårdsstyrelsen eller,
i förekommande fall efter
styrelsens bemyndigande, av direktionen
för viss tid.

För tillsättning av tjänst som
underläkare gäller i övrigt de föreskrifter
som meddelas av Konungen
eller myndighet som Konungen
bestämmer.

4. beträffande storleken av sjukpenningavdraget av herr Hagberg (vpk)
som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med
”Sjukpenningavdraget vid” och slutar med ”avstyrks således” bort ha
följande lydelse:

Den höjda vårdavgiften inom den slutna sjukvården är som redan
nämnts resultatet av överläggningar mellan representanter för socialdepartementet
och sjukvårdshuvudmännen. Effekten härav såväl som av
höjningen av avdraget från 5 kr. till 10 kr. på sjukpenningen har — som
påvisas i motionen 1972:1724 — en synnerligen kännbar effekt för
folkpensionärer. I sammanhanget kan också nämnas begränsningen av
sjukhjälpstiden till 365 dagar. Vare sig åt denna begränsning eller den
höjda vårdavgiften kan emellertid någonting åtgöras i det nu föreliggande

SoU 1972:37

sammanhanget. Utskottet delar den mening som anförts i motion
1972:1724 att höjningen av avdraget på sjukpenningen bör avslås av
riksdagen. Det innebär en viss lättnad för pensionärerna och tillgodoser
samtidigt intresset att bromsa tendenserna till ökad avgiftsbelastning för
medborgarna över huvud taget. Som påpekas i motionen har redan nu
den en gång intagna positionen om fri sjukhusvård frånträtts och linjen
beträtts att i ökad grad lägga sjukvårdskostnaderna på den sjuke.
Utskottet tillstyrker sålunda bifall till det i motion 1972:1724 framställda
yrkandet.

dels att utskottets hemställan under F bort ha följande lydelse:

F. beträffande storleken av sjukpenningavdraget att riksdagen
med bifall till motionen 1972:1724 avslår det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring såvitt däri föreslås ändring i 3 kap. 4 §.

5. beträffande statliga garantier för att ett tillräckligt antal AT-tjänster
inrättas samt beträffande AT-tjänster hos privatpraktiserande läkare av
herrar Carlshamre (m) och Åkerlind (m) vilka anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 37 som börjar med
”Utskottet kan” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:
Som föredragande departementschefen utvecklar i propositionen (s.
84) ligger det i sakens natur att det är ett samhällsintresse att tjänster står
till förfogande i erforderlig omfattning för såväl allmäntjänstgöringen
som den fortsatta vidareutbildningen. Landstingsförbundet har också
framhållit att det står i överensstämmelse med sjukvårdshuvudmännens
egna intressen att medverka vid vidareutbildningens genomförande på det
sätt reformen förutsätter. Utskottet tvivlar inte på sjukvårdshuvudmännens
goda vilja — som kommer till uttryck i Landstingsförbundets
yttrande — att tillgodose behovet av tjänster för allmäntjänstgöring och
vidareutbildning. Utskottet anser sig emellertid ändå inte kunna bortse
från risken att — vid den relativt goda tillgång på läkare som kan förutses
föreligga inom de närmaste åren och i ett för huvudmännen kärvt
budgetläge — antalet sådana tjänster kan komma att bestämmas
huvudsakligen med hänsyn till huvudmännens personalbehov och mindre
med tanke på behovet av utbildningsplatser. Det måste anses självklart att
varje läkare bör få tillfälle att fullfölja sin utbildning. Det bör därför, som
framhålles i motionen 1972:1732, ankomma på staten som huvudman
för utbildningen att ansvara för att överblivna AT-aspiranter placeras på
lämpligt sätt och finansieras via statsbudgeten.

Både med tanke på att det, som utskottet ovan framhållit, kan komma
att uppstå brist på AT-tjänster och med hänsyn till att privatpraktiserande
läkare bör ses som ett reellt, viktigt och välkommet komplement till
den offentliga vården, anser utskottet vidare, i likhet med motionärerna i
motionen 1972:1732, att privatpraktiker bör få möjlighet att knyta
AT-tjänster till sina praktiker, t. ex. vid läkarhus. Tjänstgöring hos
välmeriterad privatpraktiker bör tillmätas samma meritvärde som tjänstgöring
i öppen vård.

SoU 1972:37

dels att utskottets hemställan under N bort ha följande lydelse:

N. beträffande statliga garantier för att ett tillräckligt antal
AT-tjänster inrättas samt beträffande AT-tjänster hos privatpraktiserande
läkare att riksdagen i anledning av motionen
1972:1732 i motsvarande delar som sin mening ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört.

6. beträffande statliga garantier för viss kurortsverksamhet av herrar
Carlshamre (m) och Åkerlind (m) vilka anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 39 som börjar med
”Utskottet anser” och slutar med ”motionen 1972:1730” bort ha
följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas farhågor för att den viktiga reumatikervården
vid sommarkurorterna Sätra, Loka och Varberg kan komma att
inskränkas på grund av att de nya huvudmännen har begränsade
ekonomiska resurser. Att huvudmannaskapet för vården vid kurorterna,
som ett led i en omfattande överenskommelse, övergår till landstingen
utgör, enligt utskottets mening, inget hinder för att staten kvarstår som
ekonomisk garant och vid behov tillskjuter medel för att reumatikervården
skall kunna upprätthållas i oförminskad omfattning.

dels att utskottets hemställan under O bort ha följande lydelse:

O. beträffande statliga garantier för viss kurortsverksamhet att
riksdagen med bifall till motionen 1972:1730 som sin mening
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

7. beträffande vårdavgiften för utförsäkrade från sjukförsäkringen av
herr Åkerlind (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 38 som börjar med
”Utskottet vill” och slutar med ”motionen 1972:1736” bort ha följande
lydelse:

Med de nuvarande bestämmelserna i lagen om allmän försäkring
drabbar en höjning av vårdavgiften på sjukhus en grupp som till stor del
omfattar personer som har det ekonomiskt dåligt ställt, dvs. pensionärer
som är långtidssjuka och som inte har ATP eller endast låg sådan. Som
framgår av de i motionen lämnade uppgifterna innebär en höjning av
vårdavgiften till 15 kr. per dag att — med oförändrat basbelopp -långtidssjuka som är utförsäkrade och som endast är berättigade till
folkpension jämte pensionstillskott, inte får behålla så stor del av
pensionen som motsvarar garantibeloppet enligt bestämmelserna inom
åldringsvården. Utskottet anser denna konsekvens ytterst otillfredsställande.
Det är emellertid förståeligt att sjukvårdshuvudmännen har behov
av att höja avgifterna även för sjukhusvård. Enligt utskottet mening bör
det i motionen upptagna problemet lösas genom den allmänna försäkringen.
Utskottet är medvetet om att betänkligheter kan resas mot att
helt slopa reglerna om utförsäkring från sjukförsäkringen. Det bör
emellertid övervägas att i väsentlig mån liberalisera dessa regler i enlighet
med motionens syfte. Kungl. Maj:t bör snarast förelägga riksdagen förslag

SoU 1972:37

i ämnet. Vad utskottet anfört i anledning av motionen 1972:1736 bör ges
Kungl. Maj:t till känna.

dels att utskottets hemställan under P bort ha följande lydelse:

P. beträffande vårdavgiften för utförsäkrade från sjukförsäkringen
att riksdagen i anledning av motionen 1972:1736 som
sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1862 S Stockholm 1972