Socialutskottets betänkande nr 36 år 1972

SoU 1972: 36

Nr 36

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om bordellverksamhet,
m. m.

Motionerna

1) I motionen 1972: 59 av herr Sjöholm (fp) hemställs att riksdagen
beslutar att hos Kungl. Maj:t begära utredning och förslag till ett system
med statlig bordellverksamhet.

2) I motionen 1972: 310 av herr Källstad m. fl. (fp) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj-.t anhåller om sådan ändring av 6 kap. 7 §
brottsbalken, i vilken paragraf stadgas om straff för bl. a. koppleri, att
paragrafen blir tillämplig på var och en som ägnar sig åt att främja,
underlätta, förmedla eller marknadsföra tillfällig könsförbindelse mot
betalning.

3) I motionen 1972: 330 av herr Källstad m. fl. (fp) hemställs att
Kungl. Maj:t ger socialstyrelsen i uppdrag att utfärda nödvändiga anvisningar
för socialbyråerna för att de skall kunna vidtaga i motionen 1972:
310 avsedda åtgärder.

I sistnämnda motion, som också innehåller motiveringen till motionen
1972: 330, anges att socialbyråerna i samtliga berörda kommuner bör
vidtaga åtgärder för att dels anskaffa arbete, alternativt ge socialhjälp
åt prostituerade, som är verksamma på sexklubbar, poseringsateljéer och
andra bordellinstitutioner, dels förmå de prostituerade att övergå till annan
för såväl individen som samhället nyttig verksamhet.

Vissa författningsbestämmelser

Koppleri, m. m.

I 6 kap. brottsbalken stadgas om sedlighetsbrott. Kriminaliseringen tar
främst sikte på gärningar som innefattar övergrepp mot barn eller ungdom
eller utgör en kränkning av någon i sexuellt hänseende eller ett ekonomiskt
utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt. I 7 och 8 §§ finns
bestämmelser som riktar sig mot främjande av prostitution. 7 § har följande
lydelse.

Om någon vanemässigt eller för att bereda sig vinning främjar eller
utnyttjar annans otuktiga levnadssätt eller om någon förleder den som
är under tjugo år till sådant levnadssätt, dömes för koppleri till fängelse
i högst fyra år.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst två och högst sex år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gär 1

Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 36

SoU 1972: 36

ningsmannen främjat otuktigt levnadssätt i större omfattning eller hänsynslöst
utnyttjat annan.

Om någon för att bereda sig särskild vinning främjar tillfällig könsförbindelse
mellan andra, dömes för främjande av otukt till böter eller
fängelse i högst sex månader.

6 kap. 8 § brottsbalken har följande lydelse.

Den som genom att utlova eller giva ersättning skaffar eller söker
skaffa sig tillfällig könsförbindelse med någon som är under aderton år
eller, om han är av samma kön, under tjugo år, dömes för förförelse
av ungdom till böter eller fängelse i högst sex månader.

En utförlig kommentar till de här behandlade stadgandena lämnas i
Beckmans m. fl. kommentar till brottsbalken (del I, 3:e upplagan s. 244
—249).

Hälsovårdsstadgan (1958: 663)

I hälsovårdsstadgan finns självfallet inte regler, som tar direkt sikte
på sådan verksamhet som bedrivs i sexklubbar och poseringsateljéer.
Bestämmelser i författningen ger emellertid möjlighet att i många fall
inskrida mot sanitära missförhållanden som uppstår till följd av sådan
verksamhet. I 3 kap., som innehåller regler om bostad, stadgas bl. a. att
vid brukande av bostadslägenhet skall tillses, att sanitär olägenhet ej
åsamkas närboende genom osnygghet, störande ljud eller dylikt. De lokaler,
som används vid verksamheten i fråga, torde ofta vara att betrakta
som samlingslokaler, för vilka regler om de hygieniska förhållandena
finns i 4 kap. hälsovårdsstadgan. I 5 kap. finns motsvarande regler för
lokal och annan anläggning för bad och hygienisk behandling, m. m.
Om bl. a. lokal, vari allmänheten yrkesmässigt tillhandahålles hygienisk
behandling, används för bordellverksamhet föreligger — som ett
av socialstyrelsens vetenskapliga råd framhåller i yttrande i ett hos
styrelsen anhängigt ärende — ett fall som avses i 27 §, nämligen att lokalen
används för ett för yrkesverksamheten främmande ändamål. I
14 kap. finns regler om hälsovårdskontroll. I nämnda kapitel stadgas
bl. a. att för särskilda fall äger hälsovårdsnämnd meddela de föreskrifter,
som utöver hälsovårdsstadgan och lokal hälsovårdsordning finnas
erforderliga till förebyggande eller undanröjande av sanitär olägenhet
vid viss verksamhet eller i samband med utnyttjandet av plats och lokal,
till vilka allmänheten äger tillträde. Föreläggande och förbud kan meddelas
för efterlevnaden av bl. a. stadgan och föreskrift som nyss sagts.
Vite kan föreskrivas för underlåtenhet att ställa sig av nämnden meddelat
föreläggande eller förbud till efterrättelse. Polismyndigheten skall
lämna hälsovårdsnämnden biträde och erforderlig handräckning bl. a.
med tillträde till lokal som kan bli föremål för tillsyn. 15 kap. innehåller
bl. a. bestämmelser om ansvar för förseelser mot hälsovårdsstadgan.

SoU 1972: 36

Allmänna ordningsstadgan (1956: 617)

Då offentlig tillställning skall anordnas annorstädes än på allmän
plats krävs särskilt tillstånd endast om tillställningen utgörs av ”offentlig
danstillställning, cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen samt
därmed jämförlig nöjestillställning ävensom tävling och uppvisning i
motorsport och professionell brottning”. Om tillställningen är av annan
karaktär krävs endast anmälan. Polismyndigheten kan meddela vissa
föreskrifter om ordning och säkerhet. Underlåtenhet att skaffa erforderligt
tillstånd, att göra anmälan eller att efterkomma meddelad föreskrift
straffas med böter.

Smittskyddslagen (1968: 231), m.m.

I smittskyddslagen (1968: 231) och smittskyddskungörelsen (1968:
234) finns bestämmelser om bl. a. veneriska sjukdomar. Den som har anledning
anta att han är veneriskt sjuk skall underkasta sig läkarundersökning
och behandling och följa av läkaren meddelade föreskrifter till
förhindrande av att smitta sprids. Om någon underlåter att fullgöra dessa
skyldigheter kan han tvångsvis intas på sjukhus efter beslut av länsstyrelsen,
om det kan antas att han sprider smitta. Den läkare som
behandlar en veneriskt sjuk person skall söka ta reda på varifrån denne
fått sjukdomen och om smittan kan ha förts vidare. Den som därvid utpekas
är skyldig att genomgå läkarundersökning. Finns det anledning
misstänka att den som lämnat uppgift om förbindelse därigenom gjort
sig skyldig till brott har åklagare rätt att få reda på uppgiftslämnarens
identitet.

Barnavårdslagen (1960: 97)

Enligt 25 § barnavårdslagen (1960: 97) har barnavårdsnämnd att vidtaga
åtgärder bl. a. om någon, som ej fyllt tjugo år, på grund av brottslig
gärning, sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga ärligen
försörja sig, missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan
jämförlig anledning är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder
från samhällets sida.

Enligt 26 § skall barnavårdsnämnd söka att såvitt möjligt åstadkomma
rättelse genom förebyggande åtgärder. Dessa kan innebära bl. a. hjälpåtgärder,
innefattande råd och stöd, förmaning och varning, föreskrifter
rörande den underåriges levnadsförhållanden samt övervakning. Nämnden
äger för genomförande av vad från dess sida tillråtts eller föreskrivits
bestrida kostnader för rådfrågning, undersökning, behandling, utbildning
och dylikt samt lämna bidrag till resor, kläder, annan utrustning
och omkostnader i övrigt.

Om förebyggande åtgärder bedöms vara gagnlösa eller om sådana

lt Riksdagen 1972.12 sami. Nr 36

SoU 1972: 36

åtgärder vidtagits utan att medföra rättelse, skall den underårige omhändertagas
för samhällsvård.

Lagen (1956: 2) om socialhjälp

Genom ändring av socialhjälpslagen (1956: 2) år 1968 (prop. 1968: 74,
2LU 1968: 38) föreskrevs att varje kommun skall tillse att den som vistas
i kommunen får den omvårdnad som med hänsyn till hans behov
och förhållanden i övrigt kan anses tillfredsställande. Vidare föreskrevs
att socialnämnden skall göra sig väl förtrogen med den enskildes behov
av omvårdnad och verka för att detta blir tillgodosett. Socialnämnden
har således ålagts skyldighet att bedriva en aktivt uppsökande verksamhet
avseende alla som möter betydande svårigheter i sin dagliga livsföring.

Lagen (1964: 450) om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

Enligt rubricerade lag får den intagas i arbetsanstalt som fyllt tjugo år
och underlåter att efter förmåga söka försörja sig hederligt samt för ett
sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger för allmän ordning eller
säkerhet. Lagen har i praktiken föranlett omhändertagande mycket sällan
och — enligt uppgift år 1969 — därvid riktats uteslutande mot kvinnor
som ägnat sig åt gatuprostitution.

Riksdagen har år 1969 uttalat sig för ett upphävande av lagen (2LU
1969: 52). Denna fråga är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. En av riksdagen
i sammanhanget begärd utredning, som syftar till att förbättra möjligheterna
att kontrollera det asociala klientelet och samtidigt åstadkomma
vård och hjälp så att orsakerna till den asociala livsföringen undanröjs,
har anförtrotts socialutredningen.

översyn av brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott

Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 19 november 1971 har chefen
för justitiedepartementet tillkallat en sakkunnig för översyn av
brottsbalkens bestämmelser om sedlighetsbrott.

I utredningsdirektiven uttalas bl. a. — sedan det anförts att i olika
sammanhang satts i fråga om det är motiverat att behålla särskilda regler
om skydd mot homosexuella könsförbindelser för vissa åldersgrupper
som saknar ett motsvarande skydd mot heterosexuellt könsumgänge —
följande.

Också andra bestämmelser i 6 kap. BrB har under senare år blivit föremål
för debatt. Bl. a. har ett fall av könsumgänge mellan halvsyskon,
som ledde till abolitionsbeslut, föranlett diskussion om det berättigade i
att syskonincest är en kriminell handling. I ett par fall av koppleri har
brottet bedömts som grovt på grund av att gärningsmannen har främjat
otuktigt levnadssätt i större omfattning. Dessa avgöranden aktualiserar
frågan om det är rimligt att minimistraffet för grovt koppleri är så
högt som fängelse i två år. Slutligen har det ifrågasatts om bestämmelsen

SoU 1972: 36

om straff för förförelse av ungdom fyller någon uppgift. Bestämmelsen
tillämpas ytterst sällan, vilket har ansetts bero på att skyddsbehovet sannolikt
är tillgodosett genom bestämmelserna om koppleri.

För egen del har jag vid skilda tillfällen uttalat att bestämmelserna i
BrB om sedlighetsbrott är förtjänta av en översyn, när utredningsresurserna
så tillåter. En sådan översyn bör nu företagas. Jag förordar att en
särskild sakkunnig tillkallas för detta uppdrag. Till ledning för utredningsarbetet
vill jag framhålla följande.

Fördomar och tabuföreställningar har länge hämmat en naturlig och
öppen syn på sexuallivet och dess yttringar. En radikal förändring i synsättet
har emellertid inträtt under senare tid. Sexualfrågor diskuteras numera
öppet såväl i den offentliga debatten som människor emellan.
Sexualundervisningen i skolorna får anses ha skapat en ökad och bättre
insikt om sexuallivet. Härmed har följt en djupare förståelse för den betydelse
som könsrelationerna i en vidare bemärkelse har för alla människor
och för de problem som den enskilde kan ha att kämpa med i
detta hänseende.

Den sakkunnige bör, mot bakgrunden av vad jag nu har sagt, ta
ställning till vilken roll som bör tillkomma brottsbalkens bestämmelser
om sedlighetsbrott. Brottsbalkens kapitel om sedlighetsbrott bör ses över
i sin helhet. Det är självfallet att straffbestämmelserna bör rikta sig mot
sexuella övergrepp och att i detta hänseende skyddet för underåriga
måste vara en central fråga. Härvid kan emellertid olika gränsdragningar
och detaljavvägningar behöva granskas. Särskilt de frågor som jag har
nämnt i det föregående — om åldersgränserna vid homosexuellt könsumgänge,
om incestbrotten och om strafflatitudema för koppleri — bör utredas
närmare.

I fråga om 8 § (förförelse av ungdom) bör övervägas om det finns behov
av att behålla kriminaliseringen eller om straffbestämmelsen i 7 §
bereder tillräckligt straffskydd mot att unga dras in i prostitution.

Vissa riksdagsfrågor

Justitieminister Geijer har vid två tillfällen i år, nämligen den 20 januari
och den 2 november, besvarat frågor som rör poseringsateljéernas
och sexklubbarnas verksamhet. Beträffande innehållet i de avgivna svaren
hänvisar utskottet till riksdagsprotokollet.

Spörsmål i Finlands riksdag om ett statligt bordellsystem

I anledning av spörsmål den 24 mars 1972 (nr 68) i Finlands riksdag
av riksdagsledamoten Aili Laitinen angående bl. a. skapandet av ett statligt
bordellsystem avgav social- och hälsovårdsminister Osmo Kaipainen
svar den 27 april 1972. Kaipainen framhåller i sitt svar bl. a. att den
ökade spridningen av könssjukdomarna bör ses mot bakgrunden av den
frigörelse som skett beträffande sexuella attityder och seder i samhället.
Prostitutionen har med all sannolikhet minskats under de senaste
årtiondena. Den bedrivs i alltmera amatörmässig form. Det stigande

SoU 1972: 36

antalet fria förbindelser är en följd av nya och effektiva preventivmetoder
och den friare sexualmoralen.

Kaipainen anser att förslaget om att införa ett kontrollerat bordellsystem
inte kan tas på allvar utan att det snarare bör uppfattas som en
boll som kastats ut i syfte att väcka sensation enligt rikssvenskt mönster.
Bordellsystemet avskaffades i Finland på 1880-talet, och regeringen
anser att det inte finns något skäl att återgå till föregående århundrade
för att lösa dagens problem.

Utskottet

I detta betänkande behandlas motioner som ur olika aspekter tar upp
problem kring prostitutionen.

I den s. k. koppleriparagrafen, 6 kap. 7 § brottsbalken, stadgas att den
som vanemässigt eller för att bereda sig vinning främjar eller utnyttjar
annans otuktiga levnadssätt döms till fängelse i högst fyra år. Om brottet
är grovt är straffet fängelse lägst två år och högst sex år. I samma
lagrum stadgas även straff för främjande av otukt. För straffbarhet är
det tillräckligt att gärningsmannen för att bereda sig särskild vinning
främjar en tillfällig könslig förbindelse.

Med utgångspunkt i att det inte är möjligt att helt avskaffa prostitutionen
yrkas i motionen 1972: 59 av herr Sjöholm att riksdagen skall
begära utredning och förslag till ett system med statlig bordellverksamhet.

I motionerna 1972: 310 och 1972: 330 av herr Källstad m. fl. understryks
starkt de skadliga effekter som prostitutionen har för individ och
samhälle. Mot denna bakgrund anser motionärerna att all prostitution
bör bekämpas. Detta bör ske dels genom straffrättsliga ingripanden,
dels genom sociala åtgärder. I motionen 1972: 310 yrkas att riksdagen
skall anhålla om en sådan ändring av koppleriparagrafen, att denna blii
tillämplig på var och en som ägnar sig åt att främja, underlätta, förmedla
eller marknadsföra tillfällig könsförbindelse mot betalning. I motionen
1972: 330 hemställs att socialstyrelsen skall få i uppdrag att utfärda
anvisningar för socialbyråerna av innehåll att dessa bör vidta åtgärder
för att anskaffa arbete, alternativt ge socialhjälp åt prostituerade,
som är verksamma på sexklubbar, poseringsateljéer och andra bordellinstitutioner.
De prostituerade bör vidare förmås att övergå till ”annan
för såväl individen som samhället nyttig verksamhet”.

I anledning av motionen 1972: 59 vill socialutskottet framhålla att
upprättandet av bordeller, som drivs eller godkänts av samhället, skulle
innebära att samhället aktivt medverkade till att ett antal människor utnyttjades
för en verksamhet som erfarenhetsmässigt ofta leder till både
allvarliga psykiska skador och till livsvarig social missanpassning för
dem. På grund härav ställer sig utskottet helt avvisande till förslaget om

SoU 1972: 36

en utredning om statlig bordellverksamhet. Utskottet avstyrker således
motionen 1972: 59.

Under de senaste årtiondena har samhällets och medborgarnas syn
på sexuallivet undergått starka förändringar. Sålunda diskuteras numera
sexuella frågor i de flesta samhällsgrupper med stor öppenhet, och människor
i gemen visar stor tolerans mot företeelser på sexuallivets område,
som tidigare varit omgärdade med fördomar och tabuföreställningar.
Även om denna utveckling som helhet betraktad måste betecknas
som positiv kan det inte bestridas att den också medfört nackdelar.
Den på allra senaste tiden närmast explosionsartade ökningen av antalet
sexklubbar och poseringsateljéer — vilken också måste ses mot bakgrunden
av de attitydförändringar som ägt rum i samhället — har inneburit
att prostitutionen uppträder i helt andra former än tidigare. Att
denna utveckling innebär fara för att prostitutionen kan bli svårare att
bekämpa måste anses klart. Samtidigt bör dock framhållas att den medfört
att gatuprostitutionen har starkt reducerats.

Statsmakterna beslöt för endast något år sedan upphäva den särskilda
bestämmelse i brottsbalken som stadgade straff för sårande av
tukt och sedlighet. Vidare pågår sedan en tid tillbaka översyn av lagstiftningen
rörande de egentliga sedlighetsbrotten genom en av Kungl.
Maj:t tillsatt utredning. I utredningsdirektiven uttalas att utredningen,
mot bakgrunden av bl. a. de radikala förändringar i synsättet på
sexuallivet och dess yttringar som inträtt under senare tid, skall ta
ställning till vilken roll som bör tillkomma brottsbalkens bestämmelser
om sedlighetsbrott. Utredningen skall se över kapitlet om sedlighetsbrotten
i dess helhet. Enligt utskottets mening måste utredningen vid
fullgörandet av sitt uppdrag självfallet beakta vilka konsekvenser som
tillkomsten av sexklubbar, poseringsateljéer och liknande företeelser
bör få för lagstiftningen om sedlighetsbrott. I anslutning till det sist
sagda vill utskottet framhålla att det ingalunda är givet att utvecklingen
på alla punkter motiverar en liberalisering av lagstiftningen. Med utgångspunkt
i att samhället även i fortsättningen måste ge ett långtgående
skydd mot att människor hänsynslöst utnyttjas för prostitution kan
det visa sig att rekvisiten för koppleribrott behöver få en annan utformning
än för närvarande för att det skall bli möjlighet att på ett effektivt
sätt komma åt kopplare och sutenörer. Samtidigt bör påpekas att det
i utredningsdirektiven ifrågasätts om det är rimligt att minimistraffet
för grovt koppleri är så högt som fängelse i två år. Detta uttalande
ställs enligt utskottets mening i en delvis annan belysning genom den
senaste utvecklingen på området. Enligt utskottets mening bör emellertid
utredningens förslag avvaktas innan ställning tas till de här behandlade
frågorna.

I den mån det förekommer samlag eller eljest otukt mellan kunderna
och dem som är anställda på en sexklubb eller poseringsateljé ger

SoU 1972: 36

brottsbalkens regler om koppleri redan nu betydande möjligheter till
straffrättsliga ingripanden mot både den som driver institutionen och
anställda som tar aktiv del i verksamheten, låt vara att möjligheterna
till ingripanden ofta kan begränsas av föreliggande bevissvårigheter. I
viss utsträckning torde det också vara möjligt att med stöd av bl. a.
hälsovårdslagstiftningen vidta åtgärder mot sexklubbar och poseringsateljéer.
I fall då personer under 20 år tar del i verksamheten kan barnavårdsnämnden
ingripa med stöd av bamavårdslagen. Även reglerna i
smittskyddslagen om åtgärder till förhindrande av att venerisk sjukdom
sprids bör beaktas i sammanhanget.

Trots att det således ingalunda saknas möjligheter att ingripa mot
sexklubbar och poseringsateljéer har polisen och andra myndigheter
uppenbarligen ganska länge ställt sig avvaktande. Under det gångna året
har dock, enligt vad chefen för justitiedepartementet uppgivit i svar på
enkla frågor den 2 i denna månad, antalet polisingripanden mot sexklubbar
varit betydande. Det har också upplysts att en fortsatt intensiv
polisiär övervakning av verksamheten pågår. Det finns därför anledning
räkna med att de legala möjligheter som finns att bekämpa de
aktuella formerna av prostitution kommer att tas till vara i väsentligt
större utsträckning än hitintills. Då det gäller andra myndigheter än polisen
kan inte bortses från att den omständigheten att lagstiftningen inte
har varit inriktad på förekomsten av företeelser av den här aktuella typen
kan ha föranlett osäkerhet om möjligheterna att ingripa.

En lönande bordellverksamhet förutsätter självfallet att innehavaren
på ett effektivt sätt kan nå den presumtiva kundkretsen. Detta kan ske
bl. a. genom slagkraftig annonsering i pressen. Det är därför betydelsefullt
att som ett led i bekämpningen av prostitutionen söka få till stånd
en sanering på detta område. I första hand måste det vara en uppgift för
pressen och pressens egna organ att självmant ta de initiativ som kan
vara påkallade i syfte att på frivillighetens väg åstadkomma godtagbara
förhållanden härvidlag. I ovan nämnda frågesvar upplyste justitieministern
att man inom Kungl. Maj:ts kansli följer utvecklingen med
uppmärksamhet. Massmedieutredningen har nyligen i ett betänkande
behandlat frågan om tryckfriheten och reklamen. Betänkandet har remissbehandlats.
Under den fortsatta behandlingen inom Kungl. Maj:ts
kansli av det förslag som lagts fram i betänkandet torde frågan om den
ökande annonseringen och reklamen i övrigt på området komma att
prövas.

I enlighet med det anförda kan polisiär övervakning och kraftfulla
ingripanden från polis och andra myndigheter mot poseringsateljéer
och sexklubbar liksom åtgärder för att sanera reklamen på området
vara av den största betydelse för att bekämpa prostitutionen. Det är
emellertid enligt utskottets bedömning uppenbart att i vart fall på längre
sikt de effektivaste åtgärderna måste vara sådana som innebär att or -

SoU 1972: 36

sakerna till prostitution undanröjs. Att motiven många gånger är att
söka i att de prostituerade haft svårigheter av social och ekonomisk karaktär
torde vara ett faktum. Man har emellertid ingen entydig bild av
bakomliggande orsaker. Både denna omständighet och det faktum att
gatuprostitutionen till väsentlig del försvunnit och ersatts av andra former
aktualiserar enligt utskottets mening frågan om en kartläggning av
prostitutionens omfattning och karaktär och av de prostituerades sociala
bakgrund, utbildning, levnadsförhållanden m. m. Härvidlag är att beakta
att socialstyrelsen i yttrande över motioner om avskaffande av lagen om
åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet år 1969 förordat en utredning om
vilka hjälpåtgärder samhället bör sätta in för att få yrkesprostituerade
att överge sin hantering. Vidare har frågan om åtgärder mot sexklubbar
och poseringsateljéer tagis upp av styrelsen genom framställningar från
bl. a. hälsovårdsnämnden i Göteborg. I nämnda ärende har barnavårdsdirektören
i Stockholm uttalat sig för en kartläggning av branschen. Utskottet
anser sig bl. a. mot denna bakgrund utgå från att frågan om en
undersökning av nyss angivet slag blir föremål för noggrann prövning.
Det bör framhållas att en kartläggning av olika problem kring prostitutionen,
vilken kartläggning självfallet bör ske under medverkan av socialmedicinsk
och annan expertis, skulle bli av betydelse inte bara för
fortsatta överväganden rörande åtgärder för att förebygga att människor
ägnar sig åt prostitution utan även för val av hjälpinsatser av den karaktär
som tas upp i motionen 1972: 330 och som syftar till att hjälpa personer
som redan dragits in i prostitutionen. Samtidigt måste emellertid
slås fast att gällande barnavårds- och socialhjälpslagstiftning inte bara
ger utrymme för utan även klart ålägger myndigheterna att bistå prostituerade
lika väl som andra socialt missanpassade. Nyssnämnda ärende
ger socialstyrelsen anledning att också överväga vilket behov som kan
finnas att lämna barnvårds- och socialnämnderna råd och anvisningar i
detta avseende. Med hänsyn härtill anser utskottet det inte vara påkallat
att socialstyrelsen ges ett uttryckligt uppdrag av den karaktär, som avses
i motionen 1972: 330.

Genom vad utskottet sålunda anfört får motionerna 1972: 310 och
1972: 330 anses besvarade.

Utskottet hemställer

1) att motionen 1972: 59 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

2) att motionen 1972: 310 inte föranleder någon riksdagens åtgärd,

3) att motionen 1972: 330 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 7 november 1972

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

SoU 1972: 36

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c)*,
Svensson i Kungälv (s), Dahlberg (s), Carlshamre (m), fru Sigurdsen (s),
herrar Hyltander (fp)*, Andreasson (c), Nordberg (s), Akerlind (m), fru
Marklund (vpk)*, herrar Romanus (fp), Olsson i Timrå (s), fröken Andersson
i Stockholm (c) och herr Nilsson i Växjö (s).

• Ej närvarande vid betänkandets justering.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1972 720051