Socialutskottets betänkande nr 33 år 1972

SoU 1972:33

Nr 33

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om åtgärder mot
thinnermissbruket.

Motionerna

1) I motionen 1972:229 av fru Kristensson m. fl. (m) yrkas, såvitt
här är i fråga, att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om åtgärder för
stävjande av det tilltagande thinnermissbruket bland ungdom.

Övriga yrkanden i motionen har behandlats av utskottet i betänkande
SoU 1972:21.

2) I motionen 1972:999 av herrar Bengtsson i Göteborg (c) och
Pettersson i Örebro (c) hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
begär att i giftförordningen och tillämpningsbestämmelserna till densamma
ges mera konkreta direktiv beträffande handhavandet och
förvaringen av hälsofarliga varor.

I motionsskälen tas upp frågan om förvaringen av thinner och andra
lättflyktiga lösningsmedel.

3) I motionen 1972:1013 av herrar Jonsson i Alingsås (fp) och
Hamrin (fp) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att förslag till
åtgärder för motarbetande av thinnermissbruket föreläggs riksdagen.

Allmänt ang. sniffning och sniffningsmedel

Sniffning innebär ett uppsåtligt missbruk av lättflyktiga lösningsmedel,
där syftet är att genom inandning av ångorna åstadkomma en
berusningseffekt. Sniffning går ofta till så att sniffaren dränker in en
trasselsudd eller tygbit med thinner eller annat sniffningsmedel och sedan
håller den mot munnen eller näsan. Efter ett antal, 10 å 20, inandningar
— s. k. dragningar — inträder berusningssymtom. Tekniken kan varieras.
Det förekommer exempelvis att thinner hälls i en plastpåse, som sedan
träds över huvudet.

De lättflyktiga lösningsmedel, som missbrukas vid sniffning, har stor
utbredning eftersom de används bl. a. vid industri- och andra arbetsprocesser
samt till olika ändamål i hem och skola.

Den s. k. thinnergruppen i Göteborg (se nedan) redovisar som exempel
på sniffningsmedel följande produkter, nämligen thinner och förtunningar
(innehållande toluol, xylen, etyl- och butylacetat,etyl-ochbutylalkohol),
lim av olika slag (toluol, aceton, trikloretylen, bensen, m. m.), nagellack
och remover (aceton, alkoholer, acetater, trikloretylen), tändvätska,
lösnings- och fläckborttagningsmedel (bensin, trikloretylen, koltetraklorid,
bensen, eter), färger, lacker, filtpennor och aerosoler.

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 33

SoU1972:33

Även om således i princip alla lättflyktiga lösningsmedel används vid
sniffning är det framför allt toluolhaltiga medel, främst thinnerpreparat,
som hitintills dominerat missbruket i Sverige. I vårt land sniffas dessutom
inte sällan trikloretylen, solution (gummiklister) och visst fläckuttagningsmedel.
I USA har plastlim (polystyrene glue) varit det vanliga
sniffningsmedlet.

Vid sniffning av lösningsmedel övergår det fettlösande ämnet från
inandningsluften till blodet och därmed till hjärnan.

De olika medlen har i stort likartad verkan, men trikloretylen, i viss
mån också petroleumnafta och bensin, har betydligt mindre marginal
mellan initial påverkan och extrem sådan med djup medvetslöshet och ev.
andnings- och hjärtstillestånd.

Ruset kan liknas vid alkoholruset, således med eufori, pratsamhet,
impulsdrivet och omdömeslöst beteende, sluddrighet, ostadig gång etc.
Det skiljer sig från alkoholruset genom ett inslag av hallucinationer och
förändrad kroppsupplevelse, som ibland ger ruset en mera hallucinogen
karaktär.

Beträffande de medicinska skadeverkningarna av sniffningsmedel skall
här återges vissa kortfattade uppgifter, som lämnats av narkomanvårdskommittén
(SOU 1969:52, s. 139 f.). Det bör dock anmärkas att
thinnergruppens rapport innehåller hänvisningar till undersökningar, som
gjorts under de senare åren och som syns ge belägg för att i vissa fall
allvarligare skador kan uppstå som en följd av sniffning än vad som
tidigare antagits.

Narkomanvårdskommittén framhåller att toluol, som finns framför
allt i thinner och plastlim men också i ren form, inte har någon säkert
påvisad kvarstående effekt på kroppens organ. Man har däremot iakttagit
följande övergående förändringar: leverförstoring och nedsatt leverfunktion,
påverkan av blodbildningen i benmärgen med lätta förändringar av
blodbilden samt vita blodkroppar i urinen (men inga övriga tecken till
njurskada), allt vid mera intensivt missbruk.

Säkra tecken till hjärnskada har rapporterats bara i ett (amerikanskt)
fall med enastående intensiv (kontinuerlig) och långvarig (14 år)
toluolsniffning. Förmodligen kan blodkoncentrationen av toluol bara vid
sådan exeptionellt höggradig toluolförgiftning bli så hög att påvisbar
hjärnska da uppstår.

Vid sniffning av bensenpreparat (exempelvis K2R) finns risk för
benmärgs- och blodskador.

Trikloretylen är som tidigare nämnts ett farligt medel vid sniffning
på grund av den ringa ”narkosbredden” och risken för störning av
hjärtrytrnen.

Bensin och närbesläktade produkter är på samma sätt som triloretylen
farliga sniffningsmedel och har dessutom andra starkt toxiska (giftiga)
effekter.

Beträffande långtidsverkningar och missbruksmönster vid sniffning
anför narkomanvårdskommittén (SOU 1969:52 s. 139 f.) följande.

SoU 1972:33

Under en intensiv missbruksperiod är sniffaren apatisk, hängig och
likgiltig, kan försumma mat, sömn, klädsel, och sakna insikt om eller
intresse för sin situation, dvs. förete en för kroniskt missbruk karakteristisk
bild av s. k. allmän nivåsänkning. Allmäntillståndet kan vara
märkbart påverkat med trötthet, irritabilitet, sömn- och koncentrationssvårigheter,
viktminskning m. m.

Den sociala anpassningen försämras ofta starkt i en sådan missbruksperiod
med frånvaro från hemmet och ökade konflikter med familjen,
skolk, och ökade möjligheter för asocialitet.

Beroendet kan hos kroniska missbrukare bli mycket starkt och för
vården vara en lika stor svårighet som narkotikaberoende. Stark
aggressivitet kan utlösas av t. ex. anhörigas försök att förhindra sniffandet,
och problemen att på t. ex. barnpsykiatrisk klinik eller barnhem
förhindra upprepad sniffning kan bli mycket svåra. Nylander anger
t. o. m. att barn i nedre tonåren nattetid kan vakna med tvingande behov
att sniffa. Oro, ångest, irritabilitet och kroppsliga besvär uppträder inte
sällan vid abstinensen, men karaktäristiska fysiska abstinensbesvär saknas,
och fysiskt beroende anses ej föreligga. Inte sällan torde symtomen
snarare vara reaktioner inför den nya situation som ingripandet och
avvänjningen innebär, eller uttryck för den ångest som nödtorftigt
dämpas av sniffningen, än för abstinensbesvär i egentlig mening. Också
svåra sniffare har utan abstinensbesvär kunnat placeras i t. ex. fosterhem
med abrupt avbrytande av sniffningen. Dock har ett fall av delirium
tremens efter avbrytande av toluolsniffning beskrivits. Viss tillvänjning
anses föreligga.

Sniffning är ofta en tydlig reaktion på påfrestningar, t. ex. familjekonflikter
eller misslyckande i skolan, och är ofta ett uttryck för sådana
svårigheter (och otillräckliga resurser att möta dem) snarare än orsak till
dem.

Ett par svenska och ett antal amerikanska undersökningar av kroniska
sniffare visar att dessa uppvisar andra samtidiga psykiska och/eller sociala
störningar, ofta svåra och djupgående, och ofta en massivt ogynnsam
familjesituation. Det bör här återigen påpekas att sporadisk sniffning,
”okynnessniffning”, inte behöver ha denna bakgrund.

Skolk och andra tecken på dålig skolanpassning är ett särskilt vanligt
symtom före eller samtidigt med sniffningen, liksom utespring och ibland
asocialitet. I amerikanska undersökningar betonas en bristfällig och
defekt familjesituation, svårare än i jämförda material av jämnåriga
asociala, och särskilt en svag eller negativ fadersfigur.

I båda svenska och amerikanska undersökningar framstår som väntat
också sociala svårigheter (bostad, ekonomi) och brist på attraktiv
fritidsaktivitet som starkt bidragande faktorer förutom de mera psykiatriskt
betonade familje- och personlighetsfaktorerna. Det är rimligt att
anta, och stämmer med gängse erfarenhet, att kroniska sniffare är
disponerade för senare missbruk av alkohol eller narkotika.

Gällande bestämmelser

Giftlagstiftningen

Syftet med giftlagstiftningen är att se till att en giftig eller eljest
hälsofarlig vara tillverkas, säljs, märks och hanteras på sådant sätt att den
inte av våda förorsakar skador. Lagstiftningen år således inte avsedd att
hindra ett avsiktligt missbruk av vissa medel. Lagstiftningen är också

1* Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 33

SoU 1972:33

uppbyggd i huvudsak så, att den innebär restriktioner i fråga om
tillverkning, import och handel och i viss mån beträffande användningen
av de från hanteringssynpunkt farligaste ämnena och nöjer sig med, då
det gäller mindre giftiga ämnen, att i huvudsak föreskriva regler om
märkning. De grundläggande bestämmelserna finns i giftförordningen
(1962:702). Tillämpningsföreskrifter finns i kungörelsen (1963:441) i
ämnet. Högsta kontrollmyndighet är giftnämnden.

Med hälsofarlig vara förstås i giftförordningen varje ämne eller
beredning, som med hänsyn till varans egenskaper och användning kan
befaras förorsaka död, sjukdom eller kroppsskada hos människor. De
hälsofarliga varorna delas in i gifter och vådliga ämnen. Till gifter hänförs
dels varje ämne, som endast eller huvudsakligen används vid framställning
av läkemedel och som socialstyrelsen förklarat skall betraktas som gift,
dels varje annat hälsofarligt ämne, vars hantering är förenad med
synnerligen stor hälsorisk. Till vådliga ämnen hänförs övriga hälsofarliga
varor.

Till ledning för gränsdragningen mellan de varugrupper som skall falla
inom resp. utom giftlagstiftningens tillämpningsområde skall giftnämnden
låta upprätta och kungöra vägledande förteckningar över ämnen, som är
att hänföra till gifter och till vådliga ämnen (2 §). Föreskriften motiveras
främst av att toxikologiska data ofta har ganska stor variationsbredd och
att giftigheten för människor i regel inte kan uttryckas med någon större
noggrannhet. Den allmänna beskrivningen i lagtexten är därför inte
tillfyllest.

Den allmänna definitionen för hälsofarlig vara avser även beredningar.
En beredning innehållande gift eller vådligt ämne kommer emellertid att
omfattas av giftförordningen endast om beredningen som sådan är
hälsofarlig. En beredning vars hälsofarliga egenskaper endast eller
huvudsakligen är betingade av gift resp. det vådliga ämnet är underkastad
giftförordningens bestämmelser om gift resp. vådligt ämne (3 §). Giftnämnden
är emellertid berättigad att medge undantag och därvid
meddela erforderliga föreskrifter.

Ämnen, som klassificeras som gift, får i princip användas endast i
yrkesutövning och får inte säljas i allmänna handeln. För vådliga ämnen
och andra varor som är att behandlas som vådliga ämnen gäller inga
särskilda försäljningsrestriktioner. Ett huvudkrav är här att varan skall
vara märkt så, att konsumenten får klart för sig risken med densamma
och uppgift om vilka beståndsdelar som förlänar varan dess hälsofarliga
egenskaper.

Med hänsyn till yrkandet i motionen 1972:999, i vilken ifrågasätts om
inte 18 § giftförordningen är alltför vagt formulerad, finns anledning att
redovisa följande uppgifter rörande hanteringen av hälsofarliga varor. I
nämnda paragraf stadgas att hälsofarlig vara skall handhavas och förvaras
så att de med varan förenade riskerna i möjligaste mån begränsas. I 16 §
tillämpningskungörelsen till giftförordningen stadgas bl. a. att hälsofarlig
vara, som lagerhålles för yrkesmässig användning eller överlåtelse, skall
vara försedd med uppgift om varans benämning, att gift skall förvaras

SoU 1972:33

avskilt från andra varor och under lås samt att vådligt ämne skall förvaras
avskilt från varor avsedda till förtäring. Vissa undantag från nämnda
bestämmelser finns i 17 §. I 18 § meddelas regler om handhavandet av
vara, som tagits i bruk för yrkesmässig användning (märkning, förbud
mot brukande av vissa kärl). I 19 § tillämpningskungörelsen stadgas att i
andra fall än som avses i 16—18 §§ skall vid förvaring och annan
hantering av hälsofarlig vara särskilt iakttagas,

a) att varan förvaras på sådant sätt, att den icke kan åtkommas av
barn;

b) att varan hålles väl avskild från varor avsedda till förtäring;

c) att varan sedan förpackning brutits om möjligt förvaras i det
ursprungliga emballaget och i varje fall icke i kärl, som på grund av sin
sedvanliga användning kan giva anledning till förväxling;

d) att å förpackning anbringad märkning ej skadas eller utplånas; samt

e) att meddelade varningsföreskrifter efterföljas.

Som anges i giftnämndens remissyttrande torde endast få presumtiva
sniffningsmedel definitionsmässigt kunna hänföras till gruppen gift.
Sedan motionerna väcktes har emellertid giftnämnden den 21 mars 1972
beslutat att i sin vägledande förteckning över gifter och vådliga ämnen
vidtaga den ändringen att från den 1 juli i år bl. a. följande ämnen,
nämligen bensen (bensol) och koltetraklorid, skall hänföras till gruppen
gift i stället för till gruppen vådliga ämnen. Ämnena försvinner härigenom
från den allmänna handeln. Flertalet andra sniffningsmedel faller inom
gruppen vådliga ämnen. Detta gäller således bl. a. toluol och xylen —
även det sistnämnda ämnet kan ingå i thinner —, trikloretylen och flera
andra klorkolväten.

Thinnerkungörelsen

Enligt kungörelsen (1960:625) om försäljning av thinner får sådant
lösningsmedel, vanligen kallat thinner eller förtunning, som förutom
andra beståndsdelar innehåller bensin, toluol eller xylol inte säljas till den
som ej fyllt 18 år. Kärl, i vilket thinner utlämnas från försäljningsställe
för minuthandel, skall vara försett med uppgift om försäljarens namn och
varans art samt med påskriften ”Farligt att förtära eller inandas. Förvaras
oåtkomligt för barn”. Brott mot bestämmelserna i kungörelsen straffas
med dagsböter. De restriktioner, som författningen innehåller, infördes i
syfte att motverka missbruk av thinner genom sniffning.

Vissa riksdagsärenden

196 7 års riksdag

Frågan om förvaring av gifter togs upp i motioner vid 1967 års
riksdag. Det föreslogs i dessa, att utredning skulle göras i frågan huruvida
ej i giftförordningen borde införas en särbestämmelse att gift skulle
förvaras avskilt från andra varor och under lås. Andra lagutskottet

SoU1972:33

erinrade i sitt utlåtande (1967:61) om att, då giftförordningen år 1962
antogs, statsmakterna var ense om att förordningen endast skulle
innehålla vissa allmänt hållna ramföreskrifter syftande till att riskerna vid
förvaring skulle begränsas. Kompletterande föreskrifter skulle tas upp i
tillämpningsförfattningar och i interna ordningsregler på arbetsplatser, i
skolor och liknande. Avsikten med denna ordning var att undvika den
stelhet som kännetecknat tidigare lagstiftning och möjliggöra en reglering
som kunde vara ändamålsenlig i varje enskilt fall. Det var upplysning och
undervisning som behövdes för att komma till rätta med de säkerhetsproblem
som sammanhängde med gifter. På hemställan av andra
lagutskottet föranledde motionerna inte någon riksdagens åtgärd.

1971 års riksdag

Socialutskottet behandlade i betänkande 1971:33 i anledning av en
motion frågan om försäljning av lim innehållande brand- eller hälsofarliga
ämnen. På hemställan av utskottet gav riksdagen Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet anfört i frågan. Motionen avsåg främst de s. k. kontaktlimmen.
Utskottet anförde bl. a. att utskottet var medvetet om att de
lösningsmedel som användes i kontaktlimmen hade stor användning även
i industriprodukter och i andra sammanhang. Svårigheter torde därför
möta att utfärda totalförbud mot försäljning av kontaktlim. Man
behövde dock inte tveka att vidta åtgärder för att även utanför den
yrkesmässiga hanteringen av kontaktlim skära ner förbrukningen.

Även om man lyckades uppnå en väsentligt effektivare märkning av
kontaktlimmen kunde man inte härigenom helt undanröja riskerna för
olycksfall. Riskerna var framför allt stora i fråga om sådana produkter
som vanligen användes av barn och ungdom i samband med lek- och
hobbyverksamhet. I viss utsträckning torde riskerna kunna nedbringas
genom upplysningsverksamhet. Därutöver kunde det vara skäl överväga
en skärpning av reglerna i giftförordningen om att barnleksaker inte fick
saluhållas eller överlåtas om de innehöll eller hade behandlats med gift
eller vådligt ämne och därigenom kunde medföra hälsofara.

Kungl. Maj:t överlämnade i december 1971 utskottsbetänkandet till
miljökontrollutredningen för beaktande.

1972 års riksdag

Riksdagen har våren 1972 anslagit 5 milj. kr. för en upplysningsverksamhet
rörande alkohol, narkotika m. m. under en tid av två år (prop.
1972:61, SkU 1972:30). Föredragande departementschefen anförde bl. a.
följande.

I informationsfrågan vill jag först framhålla, att bruket av mellanöl
och rusdrycker bland ungdomarna är ett av flera missförhållanden som
inger bekymmer. Det finns andra som är minst lika allvarliga. I första
hand tänker jag på bruket av narkotika, men framhållas kan också det
s. k. sniffandet av thinner och liknande preparat. Jag finner det därför

SoU 1972:33

både riktigt och naturligt att den aktuella informationsverksamheten inte
begränsas till mellanölet utan får omfatta även rusdryckerna, narkotika
och andra beroendeframkallande medel som fått utbredning bland
ungdomarna. Därigenom möjliggörs en mera verklighetsanknuten helhetssyn
på den sociala problematik som alkohol- och narkotikafrågorna är
uttryck för.

Upplysningen bör syfta till att dels sätta in alkohol- och narkotikaproblemen
i deras sociala sammanhang, dels vidga medvetenheten om att
människors sociala svårigheter måste mötas med öppenhet och vilja till
solidariska insatser, dels medverka till en sådan förändring i synen på de
alkohol- och narkotikaskadade att deras delaktighet i den samhälleliga
gemenskapen tryggas. Användningen av medlen bör följa en sådan
vidsträckt social målsättning.

1 prop. 1972:67 med förslag till vissa åtgärder mot narkotikamissbruket,
m. m. (SoU 1972:21, JuU 1972:14) hänvisas, såvitt avser
informationsfrågan, till prop. 1972:61.

I svar den 25 maj 1972 på en enkel fråga ang. strängare restriktioner
vid försäljning och förvaring av medel som kan användas till sniffning
anförde chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, följande.

En rad åtgärder har vidtagits för att stävja missbruket av dessa medel.
Sålunda gäller förbud att sälja thinner eller annan förtunning som
innehåller vissa angivna beståndsdelar till den som inte fyllt 18 år. Vidare
har socialstyrelsen i olika sammanhang fäst bl. a. barnavårdsnämndernas
uppmärksamhet på betydelsen av att föräldrar, lärare och ungdomsledare
klart inser farorna med sniffning. Det kan här också nämnas, att Sveriges
färghandlares riksförbund har uppmanat sina medlemmar att iaktta
största möjliga försiktighet vid försäljning av trikloretylen. Jag vill också
erinra om de olika åtgärder med syfte att begränsa missbruket av olika
beroendeframkallande medel, däribland thinner och liknande preparat,
som föreslagits i propositionerna 61 och 67 år 1972.

Det kan dock visa sig nödvändigt att vidta ytterligare åtgärder. För att
få underlag för detta håller giftnämnden för närvarande på med en
kartläggning av förekomsten av thinner i olika varugrupper.

Som framgår av vad jag nu anfört är de problem som berörts i frågan i
hög grad föremål för uppmärksamhet, och jag kommer även i fortsättningen
att noga följa utvecklingen på detta område.

Miljökontrollutredningen

Miljökontrollutredningen har i april 1972 genom betänkandet ”Lagom
hälso- och miljöfarliga varor” (SOU 1972:31) redovisat sitt uppdrag, såvitt
avser frågan om kontrollen av miljöfarliga varor m. m. Den föreslagna lagen
är avsedd att ge regler för bl. a. ämnen som nu faller in under
giftförordningen. I betänkandet har även redovisats ett förslag till
tillämpningskungörelse till lagen.

Thinnergruppen i Göteborg

Inom ramen för det informationsarbete, som sjukvårdsförvaltningen i
Göteborg — i samarbete med bl. a. förste statsläkaren, socialförvalt -

SoU 1972:33

ningen, skolstyrelsen och polisen — bedriver i narkotikafrågan tillsattes
förra året en arbetsgrupp, thinnergruppen, med uppgift att analysera
thinnerfi ågan och utarbeta förslag till begränsning av sniffningsbegärliga
lösningsmedel (bl. a. thinner). I slutet av 1971 framlade gruppen sin
första rapport för sjukvårdsstyrelsen. Under rubriken Förslag till åtgärder
anförs i rapporten följande.

De preparat som utnyttjas för sniffning är av mycket skiftande slag
och förekommer i så många sammanhang att det krävs en fortsatt analys
för att kunna katalogisera och föreslå åtgärder. Vad som framkommit
under arbetet med denna rapport är bl. a. att de färger och limmer som är
baserade på diverse organiska lösningsämnen lätt kan ersättas med
vattenbaserade färger och limmer.

Det stigande antalet yrkesskador till följd av farliga lösningsmedel i
färger och limmer har f. ö. redan tvingat fram en utveckling i den
riktningen.

1 gruppens förslag ingår uppföljning av frågan och i det sammanhanget
får också ev. nya missbrukspreparat tas upp. För att begränsa åtkomligheten
av i första hand thinner och därmed minska sniffningen anser
gruppen att åtgärder omgående måste vidtas. Gruppen har preciserat sina
förslag till åtgärder enligt följande:

1. Framföra krav på skärpta bestämmelser för förvaring och hantering
av lösningsmedel som kan sniffas.

2. Framföra krav på att sniffningsbegärliga produkter görs mer
svårtillgängliga genom recept- eller licensförfarande.

3. Framföra krav på att produkter som saluföres i öppen handel skall
vara denaturerade med lukt- eller retmedel, som gör produkten olämplig
för sniffning.

4. Framföra krav på ökad information om fördelarna med vattenbaserade
färger och limmer (det minskar direkt hushållens och skolornas
behov av thinner för t. ex. penselrengöring).

5. Initiera fortsatta undersökningar som kan klarlägga skadeverkningarna
av thinnermissbruk (samla rapporter från andra håll i riket).

6. Polisen bör ges ökade möjligheter att ingripa på platser där
thinnermissbruk etableras eller utvecklas.

7. Att lokalt i Göteborg i samråd med skolstyrelsen, socialförvaltningen,
polisen, sjukvårdsförvaltningen och frivilliga utarbeta ett informationsprogram
som riktas till lärare, föräldrar etc.

8. Att i avvaktan på centrala åtgärder vidareutveckla och fördjupa
samrådet med färg- och thinnertillverkare och -hanterare.

9. Att utöka en samordning, stadsdelsvis, mellan skolan, socialförvaltningen,
sjukvårdsförvaltningen och polisen.

10. Att föreslå att resurser ställs till förfogande för att skapa en
jourgrupp som snabbt kan rycka ut och utarbeta handlingsprogram där
missbruk ser ut att sprida sig.

I sin sammanfattning av rapporten anför gruppen att det insamlade
materialet är så entydigt att det inte råder någon tvekan om att det är
utomordentligt stora risker förenade med sniffning. Vidare anför gruppen
att den är mycket väl medveten om att t. ex. brister i stadsdelarnas
uppbyggnad och utformning, samhällets service av fritidsaktiviteter till
ungdom, skolans utformning, hemförhållanden, de värderingar som styr
umgänget etc. har stor betydelse men att det är ogörligt att i ett
sammanhang lösa alla dessa frågor och att gruppen därför koncentrerat

SoU 1972:33

sitt intresse till de medel som sniffas. För att fästa olika myndigheters
uppmärksamhet på problemet har gruppen — innan rapporten avgavs —
bl. a. gjort framställningar i thinnerfrågan till skolöverstyrelsen och
giftnämnden, initierat ett TV-program, utarbetat en folder om thinner
främst avsedd för skolungdom.

Thinnergruppen fortsätter sitt arbete. Sjukvårdsstyrelsen har den 18
april 1972 till kommunstyrelsen översänt en PM med rapport om
thinnergruppens arbete, i vilken rapport framhålls bl. a. följande.
Gruppen har under hela utredningstiden haft kontakt med nästan
samtliga färg-, lim- och thinnertillverkare, och detta samarbete har lett till
att sniffningsbenägna preparat har rensats ur produkter — i en del fall har
olika tillsatser som gör dem sniffningsobenägna tillförts. Samarbetet har
fått en sådan omfattning att hemställan gjorts hos socialstyrelsen om att
styrelsen skall överta detta samarbete med industrin. Thinnerrapporten
har bl. a. distribuerats till skolförvaltningen i ett stort antal exemplar för
att i första hand tjäna som information till biologilärarna. Faktafoldern
har distribuerats till samtliga elever i skolans mellanstadier och har i ett
stort antal ex. sålts till Stockholms kommuns skoldirektion.

Göteborgs kommunfullmäktige har behandlat thinnergruppens rapport
i samband med frågan om yttrande till socialutskottet i detta
ärende.

Remissyttranden

Yttranden över motionen 1972:229 i här aktuell del samt över
motionen 1972:1013 har avgetts av giftnämnden, socialstyrelsen och
Göteborgs kommunfullmäktige.

Giftnämnden

Giftnämnden anför, att frågan om vilket sniffningsmedel som kommer
till användning torde sammanhänga med hur lättillgängliga respektive
varor är, de olika ungdomsgängens preferenser och varierande kunskap
om skilda varor m. m. Det kan också tänkas att erfarenheter från olika
varor t. ex. negativa sådana såsom subjektivt motbjudande lukt (smak),
det flyktiga ämnets förmåga att snabbt framkalla illamående, kort
doseringsavstånd mellan berusningseffekt och medvetslöshet etc. påverkar
valet av berusningsmedel. Tillräckliga undersökningar torde inte ha
gjorts i dessa hänseenden för en bedömning av risken för missbruk av nya
produkter för den händelse t. ex. åtkomsten av vissa lösningsmedel av
thinnertyp skulle avsevärt försvåras. Frågan om åtgärder mot thinnermissbruket
är också en fråga om orsakerna till detsamma och i vilken
utsträckning dessa kan undanröjas.

1 sitt yttrande lämnar giftnämnden även vissa uppgifter, som redovisats
under rubriken giftlagstiftningen. Beträffande denna lagstiftning
framhåller giftnämnden vidare bl. a., att det inte är möjligt för
giftnämnden att med stöd av giftförordningen utfärda förbud mot
enskilda produkter eller grupper av produkter varom här är fråga, ej

SoU 1972:33

heller t. ex. utfärda föreskrifter om försäljningsrestriktioner eller om
särskilda denature ringsmedel i vissa varor i syfte att minska risken för
s. k. lösningsmedelsmissbruk.

Giftnämnden understryker vidare att giftlagstiftningen över huvud
taget inte är uppbyggd för att tjäna som särskilt instrument då det gäller
att försvåra ett avsiktligt missbruk av olika varor. Däremot kan vissa
beslut enligt giftförordningen, framför allt sådana där ämnen hänförs till
gruppen gift, få praktiska konsekvenser för möjligheten till ett, i vart fall
mera omfattande, missbruk. Även om sålunda inte missbruksaspekten
kan vara avgörande för klassificeringen enligt giftförordningen av
hithörande varor kan den enligt giftnämndens uppfattning öka de
allmänna kraven på aktsamhet vid förvaring och handhavande av varorna
samt vara en faktisk realitet att beakta t. ex. vid utformning av varornas
märkning. Avslutningsvis anför giftnämnden — efter en erinran om
thinnerkungörelsen — att frågan huruvida man med ytterligare speciallagstiftning
på produktområdet kan uppnå en minskning eller ändrad
inriktning av det s. k. lösningsmedelsmissbruket med mindre skador som
följd är sannolikt en komplicerad social och socialmedicinsk fråga som
faller utanför nämndens kompetensområde att söka närmare bedöma.

Socialstyrelsen

I sitt yttrande lämnar socialstyrelsen inledningsvis en redogörelse för
sniffning och sniffningsmedel, som i allt väsentligt överensstämmer med
den ovan lämnade redovisningen. Socialstyrelsen anför härefter följande.

Missbruk av lösningsmedel är vanligast bland yngre barn (i regel
12—15 år) samt inom slutna institutioner, där man använder lösningsmedel
som ersättning för andra berusningssätt. Enligt tidigare gjorda
beräkningar håller sig antalet nya fall i Sverige relativt konstant —
100—150 per år. Rapporter under det senaste året tyder på en ökning av
antalet missbrukare. Huruvida denna ökning beror på en tillfällig epidemi
eller är tecken på en ökande tendens är ännu för tidigt att uttala sig om.
Missbruket har sedan det först uppmärksammades i slutet på 1940-talet
uppträtt periodiskt så att man i vissa fall talat om ”Sniffningsepidemier”.
Då en sådan ”sniffningsepidemi” uppträtt har det varit fråga om en
utpräglad gängföreteelse lokalt begränsat ofta förstärkt av en eller två
missbrukare i gängets kärna. Ett mer långvarigt missbruk torde vara
tecken på en allvarligare störning hos individen, särskilt om missbruket
sker i ensamhet. Gängmissbruket kan vara av mer oskyldig karaktär och
relativt snabbt övergående. Man kan liksom vid missbruk av narkotiska
medel observera att ”missbruksdisponerade” stannar kvar i sniffandet
eller övergår till annat berusningsmedel, medan andra som på grund av
nyfikenhet och inflytande från jämnåriga prövat på efter en tid frivilligt
avstår.

Missbruk av lösningsmedel är en del av den allmänna missbruksbilden i
vårt land. Det är väsentligast att i görligaste mån förhindra sådant
missbruk. Detta kan ske dels genom att försvåra åtkomligheten av
preparaten eller göra dem omöjliga att använda för inandning, dels genom
allmänna sociala åtgärder.

När det gäller åtkomligheten av preparaten ter det sig ganska svårt att

SoU 1972:33

entydigt hindra denna. De preparat som används har ju — till skillnad
från narkotiska preparat — en allmän användning inom många områden
av samhällslivet och måste därför finnas tillgängliga för allmänheten. Att
få fram ersättningsmedel utan ingående vådliga ämnen är en viktig
uppgift för forskningen på detta område. När det gäller åtkomligheten i
affärer och på allmänna platser torde samarbete kunna etableras med
olika branschorganisationer, av vilka Sveriges färgfabrikanters förening
redan förklarat sig villig att medverka såväl när det gäller den tekniska
problemställningen som rent allmänt till att begränsa skadeverkningar av
lösningspreparat.

Liksom när det gäller narkotikamissbruket är det de sociala åtgärderna
som är av avgörande betydelse. Den förebyggande verksamheten är
väsentlig och sammanfaller med den allmänna förebyggande barna- och
ungdomsvården. Det är av vikt att barnavårdande myndigheter ägnar den
största uppmärksamhet åt de förebyggande åtgärderna och därvid bör
betonas vikten av att sniffargäng observeras och snabbt åtgärdas av de
lokala barnavårdsmyndigheterna. Vidare är det väsentligt att i den
allmänna upplysning rörande missbruk som sker över hela landet även ges
utrymme för upplysning om thinnermissbruk och dess verkningar.
Däremot är det tveksamt om en särskild kampanj mot thinnermissbruk
skulle vara lämplig. Vi har hittills i Sverige knappast något missbruk av
bensin och likartade ämnen. Det finns en viss risk att sådant missbruk
kan breda ut sig om allmänhetens intresse alltför starkt riktas mot
missbruk av lösningsmedel. En särskild kampanj skulle också kunna
medföra icke önskade reaktioner i form av en ytterligare uppgång av
”nyfikenhetssniffningen”, medan man erfarenhetsmässigt har mycket
små utsikter att nå och påverka dem som är ”missbruksdisponerade” och
löper fara att hamna i farligare missbruk.

När det gäller vården av redan befintliga missbrukare av lösningsmedel,
så gäller här samma principer som vid annat missbruk. Kvalificerad
undersökning och vård är nödvändig — oftast i form av institutionsplacering
av ett eller annat slag, varefter en längre tids social rehabilitering
behövs. Det är därför av vikt att den nu pågående utbyggnaden av
vårdmöjligheter för missbruksklientelet inte enbart inriktar sig på
narkotikamissbrukare utan också utnyttjas för de fall av kvalificerat
thinnermissbruk som finns.

Utskottet har inhämtat att överläggningar i thinnerfrägan mellan
företrädare för socialstyrelsen och för Sveriges färgfabrikanters förening
kommer att äga rum i slutet av innevarande månad.

Göteborgs kommunfullmäktige

Göteborgs kommunfullmäktige förordar — efter yttrande av sjukvårdsstyrelsen,
allmänna skolstyrelsen, hälsovårdsnämnden, Göteborgs stads
arbetsgrupp för narkotikafrågor, sociala centralnämnden och kommunstyrelsen
— att utskottet skall föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t
hemställa om snara åtgärder ägnade att försvåra användning av thinner och
andra lösningsmedel som berusningsmedel.

Kommunfullmäktiges beslut innebär bifall till förslag av kommunstyrelsen,
som i ett gemensamt yttrande behandlat riksdagsmotionerna,
en motion i kommunfullmäktige angående åtgärder för att förhindra

SoU 1972:33

thinnersniffningen m.m. bland ungdom samt den ovan redovisade
rapporten om thinnergruppens arbete. Kommunfullmäktige beslöt i
ärendet även att uppdra åt kommunstyrelsen att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om snara åtgärder ägnade att försvåra användningen av thinner
och andra lösningsmedel som berusningsmedel. Genom skrivelse den 7 juni
1972 har kommunstyrelsen verkställt detta uppdrag.

I kommunstyrelsens yttrande redovisas ett tjänsteutlåtande av stadskontoret,
som innehåller bl. a. följande sammanfattning av de yttranden
som olika kommunala organ avgivit.

Samtliga yttranden vittnar om full enighet med motionärerna såväl i
fråga om förekomst och faror av thinnermissbruk i form av sniffning som
i fråga om behovet av både snara och effektiva motåtgärder. Det framgår
att thinnersniffning är en företeelse med utpräglad förekomst främst hos
barn och ungdom. Den bedöms vara ett allvarligt samhällsproblem, som
både centrala och lokala myndigheter anses böra känna ansvar inför.

Skolstyrelsen har som svar på remisserna översänt en av skoldirektören
upprättad promemoria. Styrelsen har däijämte beslutat anteckna till
protokollet att den ansåg det viktigt att understryka och kraftigt
poängtera skolans ansvar för att genom konkreta åtgärder bl. a. olika slag
av fritidssysselsättning minska riskerna för thinnersniffning, som kan vara
inledning till annat allvarligare missbruk. I skoldirektörens promemoria
framhålls att skolan måste anses ha en anmärkningsvärt viktig roll att
spela i strävandena att komma till rätta med thinnermissbruket. Som ett
medel nämns saklig information i förebyggande syfte riktad till såväl
elever som föräldrar. Information av detta slag förekommer redan i
skolorna men effekterna sägs motverkas av att thinner är alltför
lättåtkomligt. Det förhållandet försvårar förståelsen för vådorna av
sniffning. För att förstärka effekten av skolans information föreslås att
fortbildningen i thinnerfrågorna skall ökas för skolans personal och då
inte enbart lärarpersonalen. Den vanemässiga sniffningen anses ofta vara
ett symptom på bakomliggande sociala problem och ansträngningar
måste därför göras att komma åt och angripa dessa genom bland annat
förbättrad familjeupplysning, större insatser för ett riktigt omhändertagande
av barn redan före skolåldern och ökade möjligheter för skolan att
skapa lust hos eleverna att ge sin fritid ett värdefullt innehåll.
Skolstyrelsen stöder de av motionärerna framförda kraven på snabba
åtgärder i fråga om ersättande av de farliga lösningsmedlen med mindre
farliga eller ofarliga (i den mån detta är möjligt) samt begränsning av
möjligheterna att komma åt berusningsframkallande lösningsmedel.

Hälsovårdsnämnden har som eget yttrande antagit ett utlåtande av
förste stadsläkaren. I detta föreslås som omedelbara åtgärder påtryckningar
i avsikt att erhålla skärpta bestämmelser för förvaring av thinner
och liknande medel såväl genom berörda branschorganisationer som
genom lagstiftning. Vidare föreslås ett kontrollsystem liknande det som
redan finns inom apoteksrörelsen vid köp av vissa gifter. Det skulle för de
aktuella lösningsmedlen fungera på så sätt, att kunden efter legitimation
finge anteckna förutom sitt namn etc. också det inköpta ämnets art och
mängd samt avsett användningsändamål i en på försäljningsstället
förvarad och för kontrollmyndighet tillgänglig liggare. Kommunfullmäktigemotionäremas
förslag att kommunstyrelsen hos Kungl. Majit skall
hemställa om åtgärder tillstyrks.

Sjukvårdsstyrelsen hänvisar till tre inom sjukvårdsförvaltningen upprättade
promemorior med yttranden över riksdags- resp. kommunfull -

SoU 1972:33

mäktigemotionerna samt ang. ”thinnergruppens” rapport. Av yttrandena
framgår att sjukvårdsförvaltningen sedan 1969 i samarbete med socialförvaltningen
m. fl. ansvarar för informationsverksamheten inom kommunen
i thinner- och narkotikafrågor. Det är som ett led i denna
informationsverksamhet den tidigare nämnda rapporten om missbruk av
thinner och andra lösningsmedel tillkommit. Sjukvårdsstyrelsen framhåller
att sådana informationer numera framkommit, att man ej längre kan
beteckna sniffningen enbart som ett storstadsproblem. Det framstår
därför som än mer nödvändigt att förslag till åtgärder för motarbetande
av thinnermissbruket utarbetas centralt för hela landet. Sjukvårdsstyrelsen
finner det angeläget att åtgärder vidtages innebärande att thinner och
andra sniffbegärliga preparat om möjligt kunde tagas ur marknaden. I den
mån detta ej är möjligt föreslås att man försöker arbeta fram tillsatsmedel
som gör lösningsmedlen oanvändbara som sniffningsmedel. Styrelsen
förordar också skärpta bestämmelser för förvaring, hantering och
försäljning av thinner etc. och intensifierad information till allmänheten.
Sjukvårdsstyrelsen anser i avvaktan på de båda riksdagsmotionernas
vidare handläggning inte att det föreligger någon anledning för kommunstyrelsen
att nu tillskriva regeringen i thinnerfrågan.

Sociala centralnämnden har som egna yttranden i ärendena till
kommunstyrelsen överlämnat två tjänsteutlåtanden från socialförvaltningen,
vartill nämnden dock tillagt att den speciellt ville understryka de
krav som framförts i ”thinnergruppens” rapport med förslag, punkterna
1—3.1 tjänsteutlåtandena fastslås att thinnersniffningen, trots viss tvekan
om missbrukets verkliga omfattning, ändå är ett allvarligt ungdomsproblem,
som kan vara ett av de första tecknen på en ogynnsam social
utveckling för den berörda individen. Liksom allmänna skolstyrelsen
hävdar sociala centralnämnden, att thinnermissbruket bör ses främst som
ett symptom på ett flertal grundläggande sociala och miljömässiga
missförhållanden. Samhällsplaneringen i stort anses vara av avgörande
betydelse för omfattningen av sådana sociala problem. I den långsiktiga
samhällsplaneringen bör därför också dessa frågor belysas och diskuteras
samt resultatet av sådana överväganden tagas med som viktiga delar i
planeringsarbetet. Detta slag av planeringsarbete får emellertid ej ställa åt
sidan bearbetningen av de akuta problemen. Nämnden anför att skärpta
restriktioner och liknande åtgärder visserligen kan vara nödvändiga för
omedelbar begränsning av tillgången på begärliga lösningsmedel, men att
man ej kommer åt nuproblemens grundläggande orsaker på så vis.
Åtgärderna bör kombineras med analys av och försök till förbättring av
de sociala och miljömässiga förhållandena i områden, där missbruk av
lösningsmedlen förekommer. Man pekar på några risker vid begränsningar
av åtkomligheten av thinner etc. Troligt är att många missbrukare i den
situationen övergår till ännu farligare medel, exempelvis solution, eller till
alkohol och narkotika. Trots dessa risker anser sociala centralnämnden
det likväl vara betydelsefullt, att restriktioner av olika slag prövas. I
riksdagsmotionen 1972:1013 refereras till ett förslag om skapandet av en
viss typ av jourgrupper, hämtat ur den tidigare nämnda thinnerrapporten.
Sociala centralnämnden konstaterar att ett sådant arrangemang generellt
sett ej står i överensstämmelse med de synsätt, som i dag präglar
socialvården och den till densamma kopplade speciella helhetssynen.
Sådana grupper kan dock i vissa bestämda situationer vara motiverade.
Insättandet av dem bör emellertid vägas mot förstärkningar av andra
socialvårdens befintliga resurser, vilka därefter skulle kunna ge samma
effekter. Det anförs att i landets större kommuner (tidigare större städer)
finns uppsökande kurativ verksamhet, som delvis redan fungerar som de
föreslagna jourgrupperna. En förstärkning av sådan fältverksamhet skulle

SoU 1972:33

kunna utgöra en av de åtgärder, med vilka missförhållandena skulle
kunna angripas. Sociala centralnämnden ställer sig bakom förslagen till
åtgärder, vilka sjukvårdsförvaltningens thinnergrupp lämnat i sin rapport
och anser att om kommunfullmäktigemotionärernas yrkan att tillskriva
regeringen kan leda till förverkligandet av rapportens förslag, då bör den
åtgärden vidtagas.

Arbetsgruppen för narkotikafrågor konstaterar riktigheten i uppfattningen
att missbruket av lösningsmedel ökat under senare år och säger,
att det inte längre rör sig enbart om kortvariga sniffningsepidemier bland
tonåringar. Lösningsmedlen förekommer nu också i mera avancerade och
omfattande biandmissbruk, där alla slag av narkotiskt verkande preparat
ingår. Arbetsgruppen bedömer motionärernas krav på åtgärder mot
thinnermissbruket som väl befogade.

Stadskontoret anförde härefter följande.

De ovan redovisade remissvaren liksom innehållet i den s. k. ”thinnergruppens”
rapport ger klart belägg för att thinnermissbruket i Göteborg
är omfattande, i synnerhet bland barn och ungdom i skolåldern. Av
samma material torde även få anses klarlagt att thinnersniffningen är
förenat med utomordentligt stora såväl medicinska som sociala risker.
Det är därför angeläget att som motionärerna och ”thinnergruppen”
framhållit snara åtgärder vidtages för att åstadkomma en minskning av
thinnermissbruket.

Remissinstanserna har liksom ”thinnergruppen” bl. a. framfört förslag
till olika former av restriktioner och kontroller som skulle göra det
svårare att få tillgång till thinner och andra liknande preparat. Sjukvårdsstyrelsen
har därvid gått så långt att man helst vill taga dessa s. k.
lösningsmedel ur marknaden. Sociala centralnämnden visar å andra sidan
på de risker som är förenade med en begränsning av åtkomligheten av
thinner och dylikt. En övergång till de betydligt farligare berusningsmedlen
solution, alkohol och narkotika kan i så fall befaras. Den i Göteborg
verksamma arbetsgruppen i narkotikafrågor har också påtalat det ökande
s. k. biandmissbruket i vilket även thinner och liknande förtunningsmedel
användes. Såväl skolstyrelsen som sociala centralnämnden understryker
att thinnermissbruk i nästan alla fall är symptom på bakomliggande
sociala missförhållanden. En vidgad information och en ökad fortbildning
bland de personer som undervisar och har hand om barn och ungdom är
förslag som de flesta remissinstanser anser ha en viktig förebyggande
effekt. Stadskontoret instämmer till fullo i detta förslag.

Stadskontoret anser i likhet med sociala centralnämnden att utformningen
av samhällsplaneringen i stort är av avgörande betydelse för
uppkomsten av problem sådana som thinnersniffning. Att nå resultat
genom att i högre grad beakta dessa problem vid planeringen är ett mål
som det dock torde ta åtskillig tid att uppnå. Enligt stadskontorets
uppfattning kräves i detta fall omedelbara åtgärder. Dessa bör enligt
stadskontorets uppfattning gå ut på en intensifiering av socialvårdens
fältverksamhet inom detta område. Denna verksamhet bör ha stora
möjligheter att genom individuella insatser bl. a. öka insikten om
thinnermissbrukets skadeverkningar och förhindra ytterligare spridning
av sniffningen bland ungdom. En aktiverad insats genom fältverksamheten
anser således stadskontoret vara att föredraga framför den i
”thinnerrapporten” föreslagna jourgruppen. Vad gäller övriga förslag till
åtgärder som lagts fram av remissinstanserna och ”thinnergruppen” anser
stadskontoret att dessa i flertalet fall är värda att pröva i kombination
med ovan förordade åtgärder. Det bör särskilt framhållas att ”thinnergruppens”
hittills redovisade kartläggning av thinnermissbruket är synner -

SoU 1972:33

ligen värdefull och att den bör fortsätta efter de riktlinjer som gruppen
själv föreslagit i rapporten.

Stadskontoret har uppfattat problemen med thinnersniffning som
allvarliga och svårbemästrade. Det är därför angeläget att Kungl. Maj:t
göres uppmärksam på problemen och att de här föreslagna åtgärderna blir
föremål för överväganden på centralt håll. Det får därför anses lämpligt
att kommunstyrelsen som motionärerna i kommunfullmäktige föreslagit
tillskriver regeringen och påtalar nämnda förhållanden och hemställer att
regeringen genom att vidtaga åtgärder av de slag som här förordats
medverkar till att förebygga användningen av thinner och andra
lösningsmedel i berusningsframkallande syfte.

Kommunfullmäktiges inledningsvis redovisade beslut fattades på
hemställan av kommunstyrelsen som anslöt sig till stadskontorets och
vederbörande kommunalråds förslag i ärendet.

Utskottet

Sniffning kan definieras som ett uppsåtligt missbruk av lättflyktiga
lösningsmedel, där syftet är att genom inandning av ångorna åstadkomma
en berusningseffekt. Alla lättflyktiga lösningsmedel kan användas vid
sniffning, men det är framför allt toluolhaltiga medel, och bland dessa
främst thinnerpreparat, som hitintills dominerat missbruket i vårt land. När
man talar om thinnermissbruk torde man i regel inbegripa även missbruk av
andra lösningsmedel än thinner. De olika medlen har i stort samma verkan.
Det finns dock en grupp medel som är speciellt farlig genom att initial
påverkan mycket snabbt kan övergå i extrem sådan med djup medvetslöshet
och eventuellt andnings- och hjärtstillestånd. Missbruket av sådana
medel har hitintills inte haft någon större utbredning i Sverige. Vissa
lösningsmedel har en kvarstående skadlig medicinsk effekt. Frågan om de
medicinska skadeverkningarna av olika sniffningsmedel är dock endast
ofullständigt utredd.

I samtliga motionsyrkanden, som behandlas i detta betänkande, påkallas
åtgärder för att motverka thinnermissbruket. I motionen 1972:229 av fru
Kristensson m. fl. yrkas att åtgärder för stävjande av det tilltagande
thinnermissbruket bland ungdom skall vidtas. I motionen 1972:1013 av
herrar Jonsson i Alingsås och Hamrin framställs ett liknande yrkande,
nämligen att förslag till åtgärder för motarbetande av thinnermissbruket
skall föreläggas riksdagen. I den tredje motionen, 1972:999 av herrar
Bengtsson i Göteborg och Pettersson i Örebro, hemställs att i giftförordningen
och tillämpningsbestämmelserna till densamma skall ges mera
konkreta direktiv beträffande handhavandet och förvarandet av hälsofarliga
varor. I motiveringen till sistnämnda motion uppehåller sig motionärerna
uteslutande vid frågan om förvaring av thinner och andra lättflyktiga
lösningsmedel, som används vid sniffning.

Frågor om alkohol- och narkotikamissbruket har under lång tid
dominerat debatten i vårt land när det gäller åtgärder mot missbruk av olika
medel. På senare tid har emellertid uppmärksamheten även i hög grad
kommit att riktas mot den tilltagande sniffningen, framför allt bland

SoU 1972:33

ungdom. Även om de larmrapporter från olika håll som då och då lämnas
inte i och för sig ger belägg för att missbruket av sniffningsmedel
kontinuerligt ökar, föreligger tillräckliga bevis för att sniffningen nått en
sådan utbredning, framför allt bland de yngsta tonåringarna, att särskilda
åtgärder är påkallade för att stävja detta missbruk. Effektiva åtgärder
erfordras såväl med hänsyn till de medicinska skador och de psykiska och
sociala störningar som sniffningen ofta medför som på grund av faran för
att sniffaren utvecklas till narkotika- eller alkoholmissbrukare.

Utskottet vill till en början framhålla, att missbruk av sniffningsmedel på
samma sätt som missbruk av narkotika och andra beroendeframkallande
medel i många fall utgör symtom på att missbrukaren befinner sig i en
otillfredsställande familjesituation eller eljest i en situation som är en följd
av bristande social anpassning. För att komma till rätta med ett pågående
missbruk är det därför av största betydelse att sniffarens personliga
situation klarläggs och att åtgärder vidtas som är ägnade att för honom
skapa gynnsamma sociala betingelser. Som socialstyrelsen framhåller i
remissyttrande i ärendet är det också för att förhindra uppkomsten av
missbruk av lösningsmedel av vikt att man ägnar stor uppmärksamhet åt
förebyggande åtgärder. Ansvaret för att nödvändiga åtgärder sätts in åvilar i
främsta rummet olika kommunala organ. Lokalt har barnavårdsnämnderna
ett särskilt ansvar för de unga missbrukarna. På det centrala planet åligger
det främst socialstyrelsen att vidta åtgärder.

Då det gäller förebyggande åtgärder vill utskottet peka på betydelsen av
att utrymme ges för upplysning om thinner och dess verkningar såväl vid
centrala och lokala upplysningskampanjer som vid annan information till
allmänheten eller till speciella grupper om missbruk av beroendeframkallande
medel. Som socialstyrelsen närmare utvecklar i sitt remissyttrande
är det däremot tveksamt om en särskild kampanj mot thinnermissbruk
skulle vara lämplig med hänsyn till den risk för övergång till farligare
sniffningsmedel och för en ökad nyfikenhetssniffning som skulle vara
förbunden med en sådan kampanj. Rörande frågan om resurser på
informationssidan får utskottet erinra om att riksdagen tidigare i år anslagit
5 milj. kr. för upplysningsverksamhet rörande alkohol, narkotika m. m. och
att därvid framhållits att de anslagna medlen skall användas även till
upplysningi thinnerfrågan.

Enligt utskottets mening är det liksom då det gäller bekämpning av
narkotikamissbruket nödvändigt att även sätta in resurser på att försvåra
åtkomligheten av de medel som missbrukas. Utskottet vill härvidlag
framhålla, att utskottet med bestämdhet tar avstånd från den ibland
framförda uppfattningen att man inte skall försvåra åtkomsten av vissa
frekventa, relativt sett mindre farliga, sniffningsmedel, på grund av att
sådana åtgärder kan föranleda att missbrukarna går över till ännu farligare
medel. Enligt utskottets mening måste man i stället — med insikt om
svårigheterna att hindra allmänheten att få tillgång till vissa lättflyktiga
lösningsmedel — sträva efter att begränsa möjligheterna att komma över
sådana medel för obehöriga ändamål eller att genom tillsatsämnen göra
medlen oanvändbara eller olämpliga till sniffning. För att kunna ta bort en

SoU 1972:33

produkt från marknaden torde det många gånger vara nödvändigt att
tillfredsställande ersättningsmedel står till förfogande för allmänheten.
Vilka konkreta åtgärder som kan vidtas i nu angivna avseenden, bör snarast
övervägas. Härvid måste beaktas att en sådan prövning förutsätter god
teknisk kännedom bl. a. om produkter och produkttyper som finns på
marknaden samt om existerande ersättningsmedel och tillsatsmedel.
Övervägandena måste också ske med utgångspunkt i det faktum att vissa
lösningsmedel i stor utsträckning används i industriell och annan
yrkesmässig verksamhet. I anslutning härtill bör framhållas att socialstyrelsens
remissyttrande och uppgifter som senare inhämtats från styrelsen ger
belägg för att det bör vara möjligt att i de frågor, som aktualiseras i detta
sammanhang, få till stånd ett gott samarbete med berörda branschorganisationer.
I sammanhanget måste hänsyn också tas till svårigheter som ligger
däri att borttagandet av ett lösningsmedel från marknaden kan medföra att
i stället en från arbetarskyddssynpunkt farligare produkt måste användas.
Beaktas bör också att en tillsats som gör ett lösningsmedel otjänligt för
sniffning kan medföra olägenheter vid yrkesmässig användning av medlet.

Enligt utskottets mening hör således thinnerfrågan nära samman med
narkotikafrågan. Det torde därför vara lämpligt att regeringens samarbetsorgan
för bekämpande av narkotikamissbruk (SBN) får göra de övergripande
bedömningarna även i thinnerfrågan. Emellertid kan även
synpunkter från andra organ — främst arbetarskyddsstyrelsen och
giftnämnden — än de som är företrädda i SBN behöva beaktas vid den
slutliga bedömningen. Det bör därför ankomma på Kungl. Maj d att avgöra
hur frågan i fortsättningen skall handläggas.

I anledning av yrkandet i motionen 1972:999 om handhavandet och
förvaringen av hälsofarliga varor får utskottet erinra om att miljökontrollutredningen
under våren 1972 lagt fram ett förslag till lag om hälso- och
miljöfarliga varor. Lagen är avsedd att ge regler för bl. a. ämnen som nu
faller in under giftförordningen. Eftersom lösningsmedel i regel omfattas av
giftförordningen — ämnen är ofta att hänföra till vådliga ämnen men
klassificeras i vissa fall som gifter — kommer den i motionen upptagna
frågan att aktualiseras vid det fortsatta lagstiftningsarbetet. Utskottet vill
framhålla betydelsen av att de i motionen anförda synpunkterna därvid
övervägs.

Vad utskottet anfört i anledning av motionerna borges Kungl. Maj:t till
känna. 1 övrigt bör motionsyrkandena inte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

SoU 1972:33

Utskottet hemställer

1. att riksdagen i anledning av motionen 1972:229, såvitt nu är i
fråga, samt motionerna 1972:999 och 1972:1013 ger Kungl.
Maj * till känna vad utskottet anfört i thinnerfrågan,

2. att riksdagen avslår motionen 1972:229, såvitt nu är ifråga,
samt motionerna 1972999 och 1972:1013 i den mån
motionerna inte tillgodosetts genom utskottets hemställan
under 1.

Stockholm den 18 oktober 1972
På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s),
Hamrin (fp)*, Dahlberg (s), fru Skantz (s), herr Larsson i Öskevik (c), fru
Sigurdsen (s)*, herrar Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s)*, Andreasson
(c), Nordberg (s)*, Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar
Bengtsson i Göteborg (c) och Nisser (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilt yttrande

av herrar Åkerlind (m) och Nisser (m), vilka anfört:

Vi delar i stort de bedömningar som utskottet gjort. Dock anser vi att
det är vissa synpunkter som saknas eller borde formulerats på annat sätt i
utskottsutlåtandet.

Utskottet lägger enligt vår mening alltför stor vikt vid sniffarnas
sociala bakgrund. Bristande social anpassning kan naturligtvis ofta vara en
orsak till thinnermissbruk, men många gånger torde missbruket bero på
enbart nyfikenhet. Då missbruket har denna grund behöver inte alltid
missbrukaren vara socialt missanpassad. Inte heller vid gängmissbruk, där
ingen vill eller vågar bryta mot gängets vanor, behöver sociala anpassningssvårigheter
vara orsak till missbruket.

I socialstyrelsens remissyttrande sägs att missbruket av lösningsmedel
är vanligast bland yngre barn (i regel 12 — 15 år) samt inom slutna
institutioner. Vi ser allvarligt på att missbruket är så vanligt inom slutna
institutioner och beklagar att utskottet inte yttrat sig över detta. Enligt
vår mening är detta missbruk en företeelse, mot vilken ansvariga
myndigheter måste vidta kraftåtgärder. Ansvariga tillsynsmyndigheter — i
främsta rummet socialstyrelsen — bör se till att inga möjligheter härvidlag
lämnas oprövade.

SoU 1972: 33

Vi anser det riktigt att utrymme ges för upplysning även om thinner
och andra lösningsmedel vid information till allmänheten eller speciella
grupper om missbruk av beroendeframkallande medel. Det är viktigt att
sådan information blir saklig och så enhetlig som möjligt. Ansvaret för att
informationen blir korrekt bör enligt vår mening åvila socialstyrelsen
även om andra instanser ges i uppdrag att föra ut informationen.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1581 S Stockholm 1972