Socialutskottets betänkande nr 32 år 1972

SoU 1972:32

Nr 32

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om åtgärder mot
läkemedelsmissbruk, m. m.

Motionerna

1) I motionen 1972:664 av fru Fraenkel (fp) och herr Hörberg (fp) tas
upp frågan om kontrollen över läkemedelsförbrukningen. Motionärerna
hävdar att det i många hem har samlats stora medicinupplag och att
det med hänsyn till miljövårdsaspekten blivit ett verkligt bekymmer att
bli kvitt dessa upplag. Vidare framhåller motionärerna att det inte finns
någon kontroll över förbrukningen av tabletter, som skrivs ut av läkare, i
andra fall än då tabletterna utgörs av narkotika. Under hänvisning till
statens kostnader för läkemedlen och till hälsoriskerna för läkemedelsmissbrukare
hävdar motionärerna att en sådan kontroll bör införas.

I motionen hemställs ”att riksdagen hos Kungl. Maj :t begär åtgärder
för att komma till rätta med de missförhållanden som påtalats i
motionen”.

2) I motionen 1972:670 av fröken Ljungberg (m) och fru Kristensson
(m) förordas åtgärder för att komma till rätta med läkemedelsmissbruket.
Motionärerna erinrar om regler som gäller för läkare och tandläkare i
fråga om förskrivning av narkotika samt ifrågasätter en utvidgning av
reglerna till att avse även andra tillvänjande preparat av sömnmedelskaraktär.
Motionärerna förordar att då läkemedel medför risk för
tillvänjning detta bör anges på förpackningen, förpackningsstorlekarna
bör minskas och en begränsning av läkarnas förskrivningsrätt vid varje
ordination bör göras i enlighet med vad som gäller för narkotika. I
motionen förordas också en bättre social kontroll över läkemedelskonsumtionen.

I motionen hemställs ”att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t
begära att läkemedelsförordningen och narkotikaförordningen kompletteras
i enlighet med vad som angivits i motionen”.

Vissa författningsbestämmelser, m. m.

I detta avsnitt redovisas vissa författningsbestämmelser, som åberopas
i remissyttranden över motionerna, eller som eljest har samband med
motionsyrkandena.

Den s. k. 15-kronorsreformen

Efter beslut av 1967 års riksdag (prop. 1967:135, 2LU 58) trädde den
1 januari 1968 nya regler i kraft beträffande läkemedelsförmånerna. De
nya reglerna, som fortfarande gäller, syftar till förbättringar av förmånerna
för personer som har stora utgifter för av läkare ordinerad medicin.
Förutom en utvidgning av förteckningen över kostnadsfria läkemedel

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 32

SoU 1972: 32

ändrades reglerna för rabatteringen av övriga läkemedel (den s. k.
15-kronorsreformen). Dessa regler innebär följande. Karensbeloppet är
knutet till alla vid ett expeditionstillfälle inköpta, samtidigt förskrivna
läkemedel och således inte till varje läkemedelspost för sig. Karensbeloppet
är fem kronor. Priset närmast ovanför karensbeloppet rabatteras
till 50 procent. Den del av priset som ligger över 25 kr. rabatteras helt.
Detta innebär att den enskildes utgift för medicin på recept vid varje
expeditionstillfälle kan uppgå till högst 15 kr.

En undersökning har utförts för att ge en bild av läkemedelsförskrivningen
inom läkemedelsförmånen samt för att man skulle studera hur
den ändring i läkemedelsförmånen, som genomfördes den 1 januari 1968,
påverkat läkemedelsförskrivningen (prel. redovisning i Svensk Farmaceutisk
Tidskrift 1969 s. 558). Socialstyrelsen framhåller i remissyttrande
över motionerna att denna undersökning — den s. k. oktoberundersökningen
— visar att någon påvisbar förändring i förskrivningsvanorna ej ägt
rum mellan oktober månad 1967 och samma månad 1968.

Konventionen om psykotropa ämnen, m. m.

I februari 1971 antogs vid en av FN anordnad konferens i Wien en
konvention om psykotropa ämnen. Den träder i kraft när 40 av FN:s
medlemsstater ratificerat den. Konventionen innehåller föreskrifter om
nationell och internationell kontroll av s. k. psykotropa ämnen. Därmed
avses sådana ämnen, som är upptagna i fyra vid konventionen fogade
förteckningar. I princip innehåller den första förteckningen hallucinogener,
den andra centralstimulerande medel och de två sista sömnmedel
och lugnande medel. Gemensamt för alla medel är att de liksom
narkotika är beroendeframkallande. Placeringen i förteckningarna ger en
uppfattning om medlets farlighet och typen av kontroll, från praktiskt
taget totalförbud för medel i förteckning 1, ”narkotikakontroll” i
förteckning II, till betydligt mildare krav i förteckning III och särskilt i
förteckning IV.

Samtliga de i konventionen upptagna hallucinogenerna och flertalet av
de däri upptagna centralstimulerande ämnena var redan vid tiden för
konventionens tillkomst enligt svensk lagstiftning att betrakta som
narkotika (se bl. a. SFS 1966:694 och 1971:230). Som ett led i
förberedelsearbetet för en svensk ratificering utfärdades kungörelsen
(1972:113) med förordnande enligt 1 § narkotikaförordningen (1962:
704). Enligt denna kungörelse — som ersätter tidigare kungörelser i
ämnet - skall fr. o. m. den 1 juli 1972 samtliga ämnen som upptas i
konventionsförteckningarna anses som narkotika. Sammanfattningsvis
kan man säga att genom denna kungörelse har ett antal sömnmedel och
lugnande medel förklarats som narkotika.

Socialstyrelsen har utfärdat ett antal följdbestämmelser till kungörelsen.
Sålunda har socialstyrelsen den 7 juni 1972 utfärdat ny narkotikaförteckning
(MF 1972:31 som ersätter MF 1963:150) och ny narkotikakungörelse
(MF 1972:30 som ersätter MF 1964:11). Socialstyrelsen har

SoU 1972: 32

vidare samma dag utfärdat bl. a. kungörelse om ändring i receptkungörelsen
(MF 1972:33).

Samtliga författningar har trätt i kraft den 1 juli 1972.

Beträffande de nämnda författningarna kan i detta sammanhang
nämnas följande.

Narkotikaförteckningen har omarbetats och utvidgats. I förteckningen
upptogs tidigare de narkotiska ämnena i avd. A—C. Dessa avdelningar har
blivit förteckningarna I—III. Två nya förteckningar, nämligen IV och V
har tillagts. Dessa båda förteckningar innehåller de sömnmedel (hypnotika)
och lugnande medel (sedativa), som genom ovannämnda kungörelse
(1972:113) underkastats den svenska narkotikalagstiftningen. I förteckningarna
har upptagits följande ämnen, nämligen i förteckning IV
glutetimid, hexemal, meballymal, mebumal, meprobamat och pentymal,
samt i förteckning V diemal, enfenemal, etinamat, etklorvynol, fenemal,
metakvalon och metyprylon. Enfenemal och etinamat finns inte som
farmacevtisk specialitet i Sverige. Tillhopa 20 farmacevtiska specialiteter
som utgör sömnmedel eller lugnande medel går in under förteckningarna.
Härtill kommer 21 sådana specialiteter, som utgörs av s. k. kombinationspreparat.

Här bör också nämnas att amfepramon, som utgör ett centralstimulerande
medel, ingår bland ämnena i psykotropkonventionen. Medlet,
som i enlighet med det tidigare anförda omfattas av ovannämnda
kungörelse (1972:113), har upptagits i förteckning II i narkotikaförteckningen.
Tre farmacevtiska specialiteter, som innehåller amfepramon och
som används som aptitnedsättande medel, har därigenom blivit klassade
som narkotika vid halvårsskiftet (beträffande vissa andra aptitnedsättande
medel: se MF 1968:20 och 1972:34).

I socialstyrelsens narkotikakungörelse (MF 1972:30) meddelas tilllämpningsbestämmelser
till narkotikaförordningen. I kungörelsen tas upp
främst regler om införsel, utförsel, transitering m. m., tillverkning,
handel, utlämnande, förvaring och redovisning av narkotiska medel.
Flertalet av bestämmelserna i kungörelsen gäller endast de narkotiska
medel som är upptagna i narkotikaförteckningarna I—lil. Det kan dock
nämnas att i 11 § införts ett mom. 3, vari föreskrivs att ”på apotek och
sjukvårdsinrättning samt vetenskaplig institution skola uppgifter om
förvärv och användning av varor i förteckning IV vara lätt åtkomliga”.
Enligt vad socialstyrelsen anfört i cirkulär till apotekare har socialstyrelsen
ansett att närmare anvisningar om apotekens redovisning bör anstå
till frågan om ev. databehandling av narkotikarecepten blivit utredd.

I receptkungörelsen (MF 1965:100, ändrad senast MF 1972:33) finns
särskilda bestämmelser om förskrivning av narkotika. För läkemedel, som
upptagits i förteckningarna IV och V (sömnmedel och lugnande medel i
narkotikaförteckningen) gäller följande bestämmelser, nämligen att förordnande
skall ske med största försiktighet (4 § 3.), att medlen ej får
förordnas för person, som ej är känd för den ordinerande, utan att
vederbörandes identitet styrkts på ett betryggande sätt (4 § 3.), att
förordnande per telefon får ske endast i trängande fall (4 § 3.), att

SoU 1972: 32

receptblankett, varå läkemedels namn är tryckt, inte får användas (5 §

1.), att mängden skall anges med siffror och bokstäver (5 § 4.), att vid
telefonrecept apoteket får underlåta att kontrollera receptutfärdarens
identitet endast om identiteten är uppenbar (6 § 2.). Beträffande
sömnmedel och lugnande medel som utgör narkotika gäller däremot inte
vissa andra bestämmelser om förskrivning av narkotika. Således finns det
inte något förbud mot iteration (förnyat utlämnande, 5 § 9.), ingen
särskild begränsning i fråga om beredningsform och förordnad mängd vid
telefonordination (4 § 3.) och inte förbud mot att ta upp annat
läkemedel på receptet (5 § 1.).

Läkemedelsförskrivning av tandläkare

Socialstyrelsen har i kungörelse den 1 april 1969 (MF 1969:14)
meddelat bestämmelser om tandläkares rätt att förordna receptbelagda
läkemedel m. m. Enligt författningen gäller särskilda begränsningar i fråga
om rätten att till patient eller för tandläkares praktik föreskriva
narkotiska medel.

Bestämmelse i kommunala renhållningslagen

Enligt 4 § kommunala renhållningslagen (1970:892), vilken paragraf
trädde i kraft först den 1 januari 1972, är kommun skyldig att till allmän
avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning forsla orenlighet
som härrör från hushåll samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall.

Vissa statistiska uppgifter

I följande tabell lämnas vissa statistiska uppgifter beträffande läkemedelsförsäljningen
1965 — 1971 (Källa: Läkemedelsstatistik AB).

SoU 1972: 32

Läkemedelsförsäljningen 1965—1971 uppdelad på huvudgrupper. Apotekens
inköpspris.

Produktgrupp Milj. kr. per år % fördelning per år

1965 1969 1970 1971 1965 1969 1970 1971

Medel för behand-ling av infektioner	52	113	114	126	11,5	14,5	14,0	14,0
Medel vid cirkula-tionsrubbningar	39	66	71	84	8,8	8,5	8,8	9,3
Lugnande medel och sömnmedel	11	17	18	19	2,5	2,2	2,2	2,1
Medel för behand-ling av Parkinsons sjukdom och epilepsi	3	7	9	15	0,5	1,0	1,1	1,6
Övriga psykofar-maka	42	71	71	71	9,5	9,1	8,7	8,0
Perorala antikon- ceptionsmedel (”p-piller”)	6	16	15	14	1,3	2,1	1,8	1,5
Medel vid diabe-tes (insulin samt medel i tablett-form)	15	20	21	24	3,4	2,5	2,5	2,7
Övriga hormon-preparat	21	37	37	38	4,8	4,7	4,6	4,2
Kramplösande me-del	10	16	17	19	2,3	2,0	2,1	2,1
Utvärtes medel vid hudsjukdomar	21	38	41	47	4,7	4,8	5,1	5,2
Urindrivande medel	21	35	38	44	4,6	4,5	4,7	4,9
Smärtstillande medel	20	38	40	43	4,4	4,9	5,0	4,8
Infusionslösningar	8	30	34	39	1,7	3,8	4,2	4,5
Medel vid hosta och förkylning	17	30	30	34	3,7	3,9	3,7	3,7
Medel vid inflam-mationer, reumatism och gikt	10	24	27	32	2,3	3,1	3,3	3,6
Vitaminer och tonika	35	49	42	39	7,8	6,3	5,1	4,4
Laxermedel	7	11	13	16	1,5	1,5	1,6	1,8
Avmagringsmedel	4	2	2	2	0,9	0,2	0,2	0,2
Övriga läkemedel	105	159	175	195	23,8	20,4	21,3	21,4
Totalt:	447	779	815	901	100,0 100,0 100,0 100,0

Vissa undersökningar om läkemedelskonsumtionen m. m.

Sedan 1968 pågår en kontinuerlig registrering av de individuella
läkemedelsutköpen i Östersund. I en nyligen publicerad artikel i Svensk
Läkartidning (1972:1366) redovisar byråchefen vid registreringsbyrån
inom socialstyrelsens läkemedelsavdelning samt en medförfattare uppgifter
om utköpen av sedativa, hypnotika och ataraktika under tiden mars
1968 — juni 1969. 878 patienter motsvarande 27 procent av den
studerade befolkningen köpte ut minst ett recept på något av dessa medel
under perioden. Hos fyra patienter iakttogs anmärkningsvärt täta utköp.
Bland övriga anmärkningsvärda data kan nämnas att förbrukningen av
medlen i fråga var hög bland åldringar. Vidare var hög förbrukning av

SoU 1972: 32

dessa medel förenad med utköp av ett stort antal andra preparat, framför
allt av andra psykofarmaka.

Läkemedelsregistreringen i Östersund har utförts som en förstudie för
att se om en kontinuerlig, individuell receptregistrering kan genomföras
och för att få en uppfattning om information av värde kan erhållas ur en
dylik databank. Enkätundersökningen utfördes också som en försöksstudie
för att undersöka hur en framtida anonym enkät skall utformas.

I artikeln anförs att undersökningen bör utökas till att omfatta
patientgrupper i olika områden av landet. Orsaken till förskrivningen av
medlen bör registreras. Likaså bör olika läkargruppers förskrivningsvanor
studeras närmare.

Frågan om den i artikeln behandlade läkemedelsregistreringen har
berörts i följande riksdagsärende.

I samband med behandlingen av prop. 1972:67 med förslag till vissa
åtgärder mot narkotikamissbruket, m. m., såvitt propositionen hänvisats
till socialutskottet, behandlades huvuddelen av motionen 1972:229 av
fru Kristensson m. fl. I motionen yrkades bl. a. att ett centralt
dataregister beträffande förskrivning av psykotropa droger — dvs. bl. a.
sömnmedel och lugnande medel — skulle inrättas. Yrkandet syftade till
att förhindra ansvarslös förskrivning av läkemedel. Socialutskottet
anförde beträffande denna fråga i sitt av riksdagen godkända betänkande
1972:21 följande.

I propositionen 1970:74 med förslag till organisation av läkemedelsförsörjningen
m. m. anförde föredragande departementschefen bl. a. att
Apoteksbolaget snarast möjligt borde ta modern datateknik i sin tjänst
för att effektivisera verksamheten (s. 93). I sammanhanget erinrade
departementschefen om att narkomanvårdskommittén i sitt slutbetänkande
SOU 1969:52 upprepat kravet på att en allmän receptregistrering
eller i varje fall en registrering av narkotika och s. k. psykotropa
medel kom till stånd.

Enligt vad utskottet inhämtat pågår inom Apoteksbolaget utvecklingsarbete
kring ett datasystem som primärt syftar till en förenklad
recepthantering på apotek. Ur den information som därvid lagras i
systemet kan bl. a. läkemedelsförskrivningar uppdelade på preparat eller
preparatgrupp och efter förskrivande läkare tas fram. Utskottet har också
inhämtat att sedan år 1968 pågår en receptundersökning på stickprovsmaterial
i Jämtlands län som har till syfte att ge en säkrare grund för en
bedömning av vilka förhållanden som från bl. a. medicinsk synpunkt i
främsta rummet förtjänar beaktande. Denna undersökning drivs i
samarbete med bl. a. socialstyrelsens läkemedelsavdelning.

Den lämnade redogörelsen visar att ett utvecklingsarbete pågår på det
område som tas upp i motionsyrkandet. Utskottet anser mot denna
bakgrund att det inte är erforderligt att riksdagen vidtar någon åtgärd i
anledning av yrkandet. Motionen 1972:229 avstyrks således i denna del.

Till utskottets betänkande fogades en reservation i denna del.

Åtgärder av socialstyrelsen m. m.

Socialstyrelsen har under våren 1972 inlett en kampanj mot överförbrukning
av sedativa (lugnande läkemedel), hypnotika (sömnmedel) och

SoU 1972: 32

ataraktika (läkemedel som ger avspännande effekt vid psykoneuroser).

Innan en redogörelse lämnas för socialstyrelsens åtgärder i angivna
hänseende skall här redovisas vissa tidigare cirkulär rörande läkemedel
från medicinalstyrelsen och socialstyrelsen.

I cirkulärskrivelse den 19 december 1967 till samtliga läkare angående
ändring i läkemedelsförmånen anförde styrelsen bl. a. att eftersom
ytterligare läkemedel erhålles utan egen kostnad så snart de sammanlagda
läkemedelskostnaderna vid ett visst inköpstillfälle överstiger 25 kronor,
kunde man befara att patienterna skulle försöka påverka läkaren att
skriva ut större förpackningar av läkemedlen eller ytterligare läkemedel.
Medicinalstyrelsen förutsatte dock att läkarkåren liksom tidigare skulle
låta varje patients aktuella läkemedelsbehov vara vägledande för läkemedelsförskrivningen.

I cirkulärskrivelse den 4 november 1969 till samtliga läkare och
tandläkare om läkemedelsförbrukning anförde socialstyrelsen bl. a. att
beträffande vissa läkemedel som hörde till grupperna hypnotika, sedativa
eller ataraktika fanns anledning antaga att överkonsumtion förelåg.
Socialstyrelsen uppmanade i cirkulärskrivelsen läkare och tandläkare att i
största möjliga utsträckning begränsa antalet läkemedel till patient, att ej
förskriva större mängd av ett läkemedel än som täcker den aktuella
behandlingstiden, att vid kroniska sjukdomar ej förskriva läkemedel för
längre tid än ett år samt att av läkemedel inom grupperna hypnotika,
sedativa och ataraktika förskriva så små mängder som möjligt.

Som ett led i den inledningsvis angivna kampanjen tog socialstyrelsen i
cirkulär den 12 januari 1972 (MF 1972:7) upp frågan om förskrivning av
hypnotika, sedativa och ataraktika (tryckt den 29 februari 1972). I
cirkuläret anförs inledningsvis att de flesta sedativa och hypnotika i
större eller mindre grad är beroendeframkallande. Styrelsen hänvisar till
att den snabbt ökande konsumtionen och missbruket av hypnotika,
sedativa och ataraktika i de flesta länder av Världshälsoorganisationen
och Förenta nationernas narkotikakommission bedömts som en fara såväl
för den enskilde individen som för folkhälsan i världen. På det
internationella planet har denna bedömning medfört krav på ökade
kontrollåtgärder. I det följande hänvisas till den år 1971 antagna
konventionen om psykotropa ämnen, som är avsedd att förebygga och
bekämpa överkonsumtion och missbruk. Det framhålls att Sverige
undertecknat konventionen och att konventionen kommer att medföra
ökade förpliktelser för de hälsovårdande myndigheterna. I det följande
anför socialstyrelsen.

I Sverige såldes 1970 över 400 miljoner tabletter innehållande
hypnotika, sedativa och ataraktika, vilket motsvarar ca 70 tabletter per
invånare över 14 år. Förbrukningen måste anses hög och motivera ökad
restriktivitet vid förskrivning av dessa medel för att förhindra missbruk av
dem. Ett klart missbruk och beroende av sömnmedel och nervlugnande
medel har varit känt sedan länge i vårt land men kommit att skymmas av
andra, mer uppenbara missbruksformer. Missbruket är mest utbrett bland
medelålders och äldre personer och har delvis andra sociala karakteristika
än de traditionella narkomanierna, men kan utvecklas till minst lika
allvarliga tillstånd. Patienterna har nästan uteslutande erhållit medlen på

SoU 1972: 32

recept utskrivna av läkare. Missbrukets omfattning är ännu inte tillfredsställande
kartlagt.

Enligt 4 § 3 medicinalstyrelsens kungörelse den 15 november 1965
(MF nr 100) angående förordnande och utlämnande av läkemedel från
apotek m. m. (receptkungörelsen), skall förordnande av narkotiskt
läkemedel (narkotika) eller annat läkemedel, som innebär risk för
beroende, ske med största försiktighet. Dessutom föreskrivs att narkotika
ej får förordnas till person som ej är känd för den ordinerande läkaren,
utan att vederbörandes identitet styrkts på ett betryggande sätt. Denna
regel bör också tillämpas i fråga om hypnotika, sedativa och ataraktika.
Tillgänglig information ger emellertid vid handen att en icke ringa del av
missbrukarna får sina preparat genom telefonordinationer enbart efter ett
telefonsamtal med läkaren. Förfarandet ger ej betryggande säkerhet vad
beträffar kontroll av patientens identitet.

Med anledning av ovanstående rekommenderar socialstyrelsen följande
riktlinjer vid förskrivning av hypnotika, sedativa och ataraktika.

1. Den förskrivna mängden vid varje tillfälle måste stå i rimlig
proportion till det förutsedda behovet, och onödigt stora förpackningar
får ej förskrivas. Särskild försiktighet bör iakttas vid misstänkt alkoholeller
läkemedelsmissbruk.

2. Vid iterering bör fastställt tidsintervall mellan expedieringarna
anges på receptet, om inte särskilda skäl föreligger, som talar emot ett
sådant förfarande.

3. Telefonordination bör ske endast om speciella skäl härför föreligger
och endast när den ordinerande läkaren äger god kännedom om
patienten.

Socialstyrelsen förväntar sig läkarkårens medverkan till att motverka
missbruket av hypnotika, sedativa och ataraktika och förhindra ytterligare
spridning av detsamma.

Sedan det sålunda redovisade cirkuläret utkommit har — som ett led i
förberedelserna för att ratificera 1971 års konvention — författningsändringar
gjorts som, sedan ändringarna trätt i kraft den 1 juli 1972,
medfört att reglerna för förskrivning av vissa hypnotika och sedativa
blivit strängare. En redogörelse för de skärpta reglerna lämnas i avsnittet
Vissa författningsbestämmelser m. m. (se även Svensk Läkartidning 1972
s. 3086).

Som ett led i socialstyrelsens kampanj mot överförbrukning av
sedativa, hypnotika och ataraktika har under våren publicerats vissa
artiklar i ämnet i Läkartidningen.

Här bör också nämnas att en broschyr avsedd för allmänheten
”Sömnmedel och lugnande medel” utgivits av socialstyrelsens hälsovårdsupplysningsdelegation
i samråd med Apoteksbolaget AB. Broschyren är
tillgänglig på apoteken.

Remissyttranden

Socialstyrelsen, Apotekarsocieteten, Apoteksbolaget AB och Svenska
läkaresällskapet har på hemställan av utskottet yttrat sig över motionerna.
Motionerna har remitterats även till Sveriges Läkarförbund men
förbundet har inte inkommit med yttrande.

Remissinstanserna anför synpunkter som innebär att motionsyrkandena
avstyrks.

I flera av yttrandena hänvisas till de åtgärder som — enligt vad ovan
redovisats — socialstyrelsen och Apoteksbolaget AB vidtagit i de frågor

SoU 1972: 32

som tas upp i motionerna eller som har nära samband med dessa
spörsmål. Härutöver innehåller remissyttrandena i huvudsak följande.

Socialstyrelsen anför beträffande förslaget i motionen 1972:670 att
apoteken skall lämna ut doser för begränsad användningstid respektive
att läkaren skall skriva ut endast 10-20 doser i varje ordination att inga
hinder härför finns i gällande lagstiftning. I marknaden finns ett 25-tal
1 O-förpackningar av lugnande medel och sömnmedel. Om läkaren på
receptet anger, att ett dylikt preparat får expedieras mer än en gång, kan
han på receptet ange att expedition nr 2 får ske tidigast efter visst antal
dagar etc. En författningsmässig begränsning av läkarens förskrivningsrätt
till 10 å 20 doser skulle däremot betyda, anför socialstyrelsen, en starkt
ökad belastning för huvudparten patienter och i glesbygden skapa
mycket svåra problem för dessa.

Som anförts i en av motionerna förekommer i vissa hem läkemedel
som ej har konsumerats. Orsaken kan vara att patienten känner sig bättre,
innan utskriven mängd är förbrukad, att medicinen smakar illa eller ej
hjälper, att patienten får besvärande biverkningar eller att patienten
avlidit.

Beträffande överbliven medicin erinrar socialstyrelsen om kommunernas
skyldighet enligt 4 § lagen om kommunal renhållning att från och
med den 1 januari i år ta hand om och på lämpligt sätt destruera även
överblivna mediciner. Kommunerna har dock i regel varken utbildad
personal eller säkra förvaringsutrymmen för inlämnade läkemedel.
Apoteken tar därför emot överbliven medicin för förstöring, och
Apoteksbolaget AB bedriver under 1972 bland annat i Stockholmsregionen
försöksverksamhet med insamling och destruktion av återlämnade
läkemedel.

Beträffande frågan om en tillvänjningsvarning på förpackningen anför
styrelsen att en sådan varning bedömts medföra risk för att vissa
patienter inte tar det ordinerade läkemedlet.

Socialstyrelsen anför att styrelsen stickprovsvis kontrollerar de recept
på kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel som apoteken behåller som
verifikationer till räkningar till riksförsäkringsverket. Under 1971 togs
kontakt med ett 60-tal receptutfärdare angående utfärdade recept.
Socialstyrelsens läkemedelsinspektörer och länsläkarna kontrollerar apoteken
årligen, varvid även recepten granskas.

Sammanfattningsvis framhåller socialstyrelsen

att tillräckligt antal småförpackningar av lugnande medel och sömnmedel
finns i marknaden,

att läkaren vid iterering (förnyelse) av recept kan fastställa tidsintervall
mellan expeditionerna,

att apoteken tar emot överbliven medicin,

att läkares och tandläkares förskrivningar stickprovsvis kontrolleras
genom styrelsens försorg,

att receptförskrivna läkemedel endast i undantagsfall säljs illegalt.

Apotekarsocieteten erinrar inledningsvis om att HVUD i mars i år

SoU 1972: 32

inlett en kampanj på området, som riktar sig till läkare, patienter och
farmacevter, att även farmacevtisk fackpress uppmärksammat problematiken
och att från mars månad i år på apoteken finns en särskild folder
för allmänheten, i vilken sömnmedel och lugnande medel behandlas.
Apotekarsocieteten anför härefter följande.

En kampanj har således påbörjats och rekommendationerna sammanfaller
i stort och även i vissa detaljer med de av motionärerna framförda.
Verkan av de nyligen startade aktiviteterna torde böra avvaktas någon tid
innan ytterligare åtgärder vidtagas. Vad som från Apotekarsocietetens
sida dessutom synes önskvärt är ett ökat samarbete Då det lokala och
regionala planet mellan apotek—läkare och läkare-läkare. Visserligen
förekommer genom länsläkarnas försorg ett visst samarbete, men detta
torde ytterligare kunna utvecklas. Den nya lagen om tystnadsplikt för
apoteksanställda kan vara till hjälp i detta samarbete mellan apotekläkare.
Beredvilligheten från apotekarkåren för att deltaga i ett sådant
samarbete förefinns säkert.

Beträffande motionen 1972:664 framhåller Apoteksbolaget AB att
apoteken sedan länge påtar sig att vara uppsamlingsplatser för läkemedelsrester
och att apoteken också utnyttjas av allmänheten för detta
ändamål. Förra året gjorde giftnämnden i samarbete med den lokala
hälsovårdsnämnden en intensiv bearbetning av hushållen i Södertäljeområdet
för att få dem att bl. a. lämna tillbaka inkuranta läkemedel till
apoteken.

Apoteksbolaget framhåller — under hänvisning till en bifogad redogörelse
för insamlingen — att kvantiteten kvarvarande kem-rester i
hemmen bedömdes som små. Apoteksbolaget tillägger, att erfarenheterna
från Södertäljeinsamlingen från många synpunkter ansågs värdefulla och
att de bör kunna nyttiggöras av andra kommuner.

Såvitt avser motionen 1972:670 och den där behandlade frågan om
striktare förskrivningspraxis inom läkarkåren beträffande tillvänjande
preparat av sömnmedelskaraktär hänvisar Apoteksbolaget till innehållet i
ovannämnda cirkulär från socialstyrelsen om förskrivning av hypnotika,
sedativa, ataraktika (MF 1972:7) och till att olika informationsaktiviteter
via apoteken och massmedia vidtagits för att fästa uppmärksamheten på
överkonsumtionen och missbruksrisken. Apoteksbolaget framhåller att
effekterna av dessa insatser kommer successivt att följas upp och att det
ännu torde vara för tidigt att avläsa några resultat, men det är all
anledning att vänta en nedgång i förbrukningen av medel av denna typ.

Apoteksbolaget anför beträffande frågan om mindre förpackningsstorlekar
att det övervägande antalet preparat som åsyftas i motionen
förekommer redan nu på marknaden i små förpackningar. För att
ytterligare rikta uppmärksamheten på dessa har Apoteksbolaget som ett
led i sin information till läkarkåren distribuerat en sammanställning av
farmacevtiska specialiteter hörande till denna grupp som finns i förpackningar
om 10 — 25 doser.

Apoteksbolaget framhåller också att en försöksverksamhet med s. k.
dosdispensering av läkemedel äger rum i Uppsala, där vissa patienter efter
läkares förordnande vid varje apoteksbesök får ut endast så mycket
läkemedel som skall förbrukas inom en enda eller ett fåtal dagar.

SoU 1972: 32

Beträffande frågan om en bättre kontroll av läkemedelskonsumtionen
i stort erinrar Apoteksbolaget om att studier över läkemedelsförskrivning
via apotek per patient förekommer i Jämtlands län. Erfarenheterna från
denna undersökning ligger till grund för det utvecklingsarbete på
läkemedelskonsumtionsstatistikens område som pågår inom Apoteksbolaget.
Ett datamaskinelit system för en förenklad recepthantering på
apotek som nu studeras kan utvecklas så att det också ger en utförlig bild
av individuella eller gruppvisa konsumtionsmönster. Om det emellertid
redan nu skulle anses önskvärt att på manuell väg ur receptmaterialet på
apoteken få fram individuella konsumtionsförhållanden, kommer detta
att kräva betydande arbetsinsatser, anför Apoteksbolaget slutligen.

Svenska läkaresällskapet bekräftar att de i motionen 1972:664
påtalade avigsidorna existerar. Läkaresällskapet anför att den s. k.
15-kronorsreformen kan ha bidragit till uppkomsten av avigsidorna men
tillägger att det inte torde existera några undersökningar som medger
säkra slutsatser om problemens omfattning. Läkaresällskapet föreslår att
motionen 1972:664 inte bör föranleda några åtgärder och hänvisar
härvidlag i främsta rummet till att socialstyrelsen och Apoteksbolaget har
uppmärksammat frågan och att man därför bör avvakta åtgärder från
dessa organ.

Läkaresällskapet avstyrker motionen 1972:670 under hänvisning till
socialstyrelsens cirkulär om förskrivning av hypnotika, sedativa och
ataraktika (MF 1972:7) och till att — vid tiden för avgivandet av
yttrandet — skärpt lagstiftning beträffande psykotropa läkemedel förbereddes.

Utskottet

Under de senaste åren har i olika sammanhang förts en diskussion om
den höga läkemedelsförbrukningen och om vilka åtgärder som bör sättas
in för att förhindra en överförbrukning av läkemedel. Därvid har särskilt
frågan om konsumtionen av sömnmedel och lugnande medel uppmärksammats.
I de båda motioner, som behandlas i detta betänkande, tas upp
vissa spörsmål som har samband med den förda diskussionen.

Som bakgrund till motionsyrkandena kan erinras om att, räknat i
apotekens inköpspris, läkemedelsförsäljningen från år 1965 till år 1971
steg från 447 milj. kr. till 901 milj. kr. Försäljningen av lugnande medel
och sömnmedel steg, likaledes räknat i apotekens inköpspris, under
angivna tid från 11 milj. kr. till 19 milj. kr. Det bör dock framhållas att
försäljningen av dessa medel relativt sett undergick en svag minskning,
nämligen från 2,5 % av samtliga försålda läkemedel år 1965 till 2,1 % år
1971. 1 sammanhanget bör nämnas att läkarna enligt uppgift i viss
utsträckning gått över till att förskriva mindre kostsamma preparat.

I motionen 1972:664 av fru Frankel och herr Hörberg tas frågan om
kontrollen av läkemedelsförbrukningen upp ur tre olika synvinklar. Till
en början hävdar motionärerna att det i mänga hem har samlats stora

SoU 1972:32

medicinupplag och att det med hänsyn till miljövårdsaspekten blivit ett
verkligt bekymmer att bli kvitt dessa upplag. Vidare framhåller motionärerna
att det inte finns någon kontroll över förbrukningen av tabletter,
som skrivs ut av läkare, i andra fall än då tabletterna utgörs av narkotika.
Under hänvisning till statens kostnader för läkemedlen och till hälsoriskerna
för läkemedelsmissbrukare hävdar motionärerna att en sådan
kontroll bör införas. Motionärerna vill att riksdagen skall begära åtgärder
så att man kommer till rätta med de påtalade missförhållandena.

Även motionen 1972:670 av fröken Ljungberg och fru Kristensson
syftar till en bättre kontroll av läkemedelskonsumtionen. Motionärerna
erinrar om de regler som gäller för läkare och tandläkare i fråga om
förskrivning av narkotika samt ifrågasätter en utvidgning av reglerna till
att avse även andra tillvänjande preparat av sömnmedelskaraktär.
Motionärerna förordar att, då läkemedel medför risk för tillvänjning,
detta bör anges på förpackningen, förpackningsstorlekarna minskas och
en begränsning av läkarnas förskrivningsrätt vid varje ordination införs.

Socialstyrelsen har vid flera tillfällen vänt sig till läkarkåren med
rekommendationer som syftat till att få läkarna att över huvud inte
skriva ut onödigt stora läkemedelsförpackningar eller att i övrigt begränsa
förskrivningen av läkemedel som hör till grupperna hypnotika (sömnmedel),
sedativa (lugnande läkemedel) och ataraktika (läkemedel som ger
avspännande effekt vid psykoneuroser). I böljan av innevarande år
inledde socialstyrelsen en kampanj mot överförskrivning av läkemedel
som tillhör dessa grupper. 1 kampanjen ingår en omfattande information
till läkarna rörande medlen. Vidare har styrelsen utfärdat rekommendationer
med vissa riktlinjer för förskrivningen av dessa. Sedan rekommendationerna
utfärdades har — som ett led i förberedelsearbetet på
svensk ratificering av 197 1 års konvention om psykotropa ämnen - bl. a.
ett antal sömnmedel och lugnande medel klassificerats som narkotika
fr. o. m. den 1 juli i år. Som en följd härav har reglerna i receptkungörelsen
om förskrivning av medlen i fråga skärpts.

Utskottet får till en början framhålla att genom de författningsändringar,
som i enlighet med det anförda gjorts sedan motionerna väcktes,
önskemålet i motionen 1972:670 om skärpta förskrivningsregler beträffande
sömnmedel delvis har tillgodosetts. Enligt utskottets mening är
det emellertid uppenbart att även andra åtgärder fordras för att
åstadkomma större återhållsamhet vid läkemedelsförskrivning och en
bättre kontroll av denna. Socialstyrelsen har huvudansvaret härför.
Utskottet förutsätter att styrelsen kommer att fortsätta den informationskampanj
som sattes i gång under våren bl. a. genom att kontinuerligt
ge läkarna information på området. Utskottet noterar också att — enligt
vad som framgår av socialstyrelsens yttrande i ärendet och socialstyrelsens
petita för nästa budgetår — socialstyrelsens läkemedelsavdelning gör
en fortlöpande kontroll av läkemedelskonsumtionen bl. a. med utgångspunkt
i de recept och kopior, som apoteken behåller vid utlämnande av
kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel. Under innevarande budgetår
kommer kontrollen att omfatta ca 150 000 förskrivningar avseende i

SoU 1972:32

huvudsak sömnmedel och lugnande medel. Utskottet vill i samband med
frågan om förskrivningspraxis vidare erinra om att de nyligen genomförda
ändringarna i receptkungörelsen innefattar i viss mån skärpta regler
beträffande telefonordinationer av vissa sömnmedel och lugnande medel.
Det finns anledning framhålla att uppmärksamhet kan behöva ägnas även
åt frågan huruvida — utöver dessa regler och utöver rekommendationer
som socialstyrelsen utfärdat i januari i år — mera restriktiva bestämmelser
bör utfärdas för telefonordination av sådana sömnmedel och lugnande
medel som inte klassificeras som narkotika. Utskottet förutsätter att
socialstyrelsen också i övrigt beaktar de möjligheter som kan finnas att på
olika sätt förhindra överkonsumtion av läkemedel. Liksom hitintills skett
måste information riktas inte enbart till läkarkåren utan även till
allmänheten. Det är naturligtvis också betydelsefullt att samarbete med i
främsta rummet Apoteksbolaget AB och den personal som är verksam
inom apoteksväsendet eftersträvas. Att det finns goda möjligheter få till
stånd sådant samarbete framgår av innehållet i de i ärendet avgivna
remissyttrandena.

Då det gäller den i båda motionerna upptagna frågan om en mer
generell kontroll av läkemedelskonsumtionen vill utskottet hänvisa till att
inom Apoteksbolaget AB pågår ett utvecklingsarbete kring ett datasystem
som primärt syftar till en förenklad recepthantering på apotek. Ur
den information som därvid lagras i systemet kan bl. a. läkemedeisförskrivningar
uppdelade på preparat eller preparatgrupp och efter förskrivande
läkare tas fram. Utskottet har inhämtat att det i samarbete
mellan Apoteksbolaget AB och socialstyrelsens läkemedelsavdelning
också pågår en receptundersökning på stickprovsmaterial i Jämtlands län
som har till syfte att ge en säkrare grund för en bedömning av vilka
förhållanden som från bl. a. medicinsk synpunkt i främsta rummet
förtjänar beaktande. Sedan en förstudie rörande denna receptundersökning
presenterats under våren 1972, har enligt vad som upplysts
undersökningen i olika avseenden utvidgats, varjämte en projektgrupp
med representanter för såväl socialstyrelsen och Apoteksbolaget AB som
sjukvårdshuvudmannen bildats. Avsikten är att, sedan resultatet av den
utvidgade undersökningen föreligger i början av år 1973, de vunna
erfarenheterna skall läggas till grund för fortsatt verksamhet på konsumtionsstatistikom
rådet.

Utskottet vill starkt understryka betydelsen av det utvecklingsarbete
som sålunda bedrivs av bl. a. socialstyrelsen och Apoteksbolaget AB.
Resultatet av arbetet synes kunna bli ett viktigt led i strävan att få till
stånd en bättre kontroll över läkemedelsförskrivningarna och konsumtionen
av läkemedel. Med hänsyn till det pågående arbetet är det inte
erforderligt att riksdagen vidtager någon åtgärd i anledning av motionsyrkandena
i denna del. Utskottet förutsätter att vid utvecklingsarbetet de
erfarenheter tas till vara som vunnits i Norge, där sedan flera år en
dataregistrering av narkotikaförskrivning sker.

Beträffande den i motionen 1972:670 väckta frågan om att tillvänjningsvarning
skall finnas på vissa läkemedelsförpackningar får utskottet

SoU 1972:32

hänvisa till att, som framgår av socialstyrelsens petita för nästa budgetår,
arbete pågår på att via bipacksedlar eller broschyrer söka finna lämpliga
former för saklig information till allmänheten om verkningarna av både
receptbelagda och andra läkemedel. Mot denna bakgrund avstyrks
motionsyrkandet.

Då det gäller motionskravet om en minskning av förpackningsstorlekarna
och en begränsning av läkarnas förskrivningsrätt vid varje
ordination av tillvänjande preparat anför socialstyrelsen att tillräckligt
antal små förpackningar av lugnande medel och sömnmedel finns i
marknaden, att läkaren vid iterering (förnyelse) av recept kan fastställa
tidsintervall mellan expeditionerna samt att en författningsmässig begränsning
av läkarens förskrivningsrätt till föreslagna 10 å 20 doser skulle
betyda en starkt ökad belastning för huvudparten patienter och i
glesbygden skapa mycket svåra problem för dessa. Med hänsyn till vad
socialstyrelsen anfört i denna fråga avstyrker utskottet motionsyrkandet.

Enligt den kommunala renhållningslagen är kommun från och med i år

i princip skyldig att ta hand om och på lämpligt sätt destruera bl. a.

överblivna läkemedel. Vidare tar apoteken emot sådana läkemedel som
allmänheten av olika anledningar inte längre vill ha kvar. De insamlade
läkemedlen tas därefter om hand av Apotekarnes Droghandel AB.

Av det anförda framgår att det numera är möjligt för hushållen att
utan svårighet bli kvitt sina läkemedelsrester. Enligt utskottets mening
kan det dock vara motiverat att vid lämplig tidpunkt en kampanj sätts i
gång som ger allmänheten information om de möjligheter som finns i
angivna hänseenden. Utskottet förutsätter att frågan om en sådan
kampanj tas upp utan något särskilt initiativ från riksdagens sida.

Sammanfattningsvis anser utskottet att det inte är erforderligt att
riksdagen för närvarande vidtar någon åtgärd i de frågor som behandlas i
motionerna. Dessa bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

1) att riksdagen avslår motionen 1972:664,

2) att riksdagen avslår motionen 1972:670.

Stockholm den 18 oktober 1972
På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s),
Hamrin (fp)*, Dahlberg (s), fru Skantz (s), herr Larsson i Öskevik (c), fru
Sigurdsen (s)*, herrar Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson
(c), Nordberg (s)*, Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar
Bengtsson i Göteborg (c) och Nisser (m).

*Lj närvarande vid betänkandets justering.