Socialutskottets betänkande nr 31 år 1972

SoU 1972:31

Nr 31

Socialutskottets betänkande i anledning av motion om tillhandahållandet
av vissa läkemedel som betalas av staten eller landsting.

Motionen

I motionen 1972:481 av herr Wijkman (m) hemställs att riksdagen hos
Kungl. Maj :t begär förenkling av administrationen vid tillhandahållandet
av skyddsläkemedel, mödra- och barnavårdsrecept, läkemedel för sjukdomar
enligt lex veneris och fri medicin enligt smittskyddslagen
förslagsvis genom tillämpande av samma rutin som vid utlämnande av den
fria kronikermedicinen.

Motionären framhåller att sedan 1968 tillämpas en förenklad administration
för utlämnande av den fria kronikermedicinen (kostnadsfria
läkemedel enligt förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel) innebärande i korthet att läkaren antingen utfärdar intyg
direkt till apoteket eller telefonerar in beställning på den begärda
medicinen. Motionären anför att det finns all anledning att förenkla
administrationen även för övriga s. k. fria mediciner och att detta främst
gäller i fråga om skyddsläkemedel, mödra- och barnavårdsrecept, läkemedel
för sjukdomar enligt lex veneris samt fri medicin enligt smittskyddslagen.
Det anförs att för erhållande av dessa preparat är i dag
bestämmelserna ordentligt tillkrånglade; olika instanser kopplas in utöver
läkare och apotek, intyg och beställningsblanketter måste fyllas i etc. —
något som förorsakar både praktiska besvär och onödiga kostnader.

Gällande bestämmelser m. m.

Kostnadsfria läkemedel i anknytning till sjukförsäkringen

Läkemedelsförmånen i anknytning till sjukförsäkringen regleras i en
särskild förordning vid sidan av den allmänna försäkringen, nämligen i
förordningen (1954:519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.
Enligt denna förordning tillhandahålls läkemedel, varå recept
utfärdats av läkare eller tandläkare, kostnadsfritt eller till nedsatt pris på
apotek. Med läkemedel förstås i förordningen sådan för människor
avsedd vara, på vilken läkemedelsförordningen (1962:701) är tillämplig.
Med läkare avses den som äger behörighet att inom riket utöva läkaryrket
och med tandläkare den som äger behörighet att inom riket utöva
tandläkaryrket.

Kostnadsfria läkemedel skall utlämnas till den som är
sjukförsäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och som lider
av långvarig och allvarlig sjukdom, som Kungl. Maj:t förklarat vara av

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 31

SoU1972:31

sådan art. Kungl. Maj:t bestämmer vilka läkemedel som vid varje sådan
sjukdom får utlämnas kostnadsfritt. Förteckning över sjukdomar, vid
vilka läkemedel tillhandahålls kostnadsfritt, samt de kostnadsfria läkemedlen
finns i kungörelsen (1954:520) med förteckning över kostnadsfria
läkemedel.

Rätt till prisnedsatta läkemedel tillkommer den som
omfattas av sjukförsäkring enligt lagen om allmän försäkring eller här i
riket är i allmän eller enskild tjänst. Vid inköp av läkemedel, som
förskrivits av läkare eller tandläkare, sätts det fastställda priset för
läkemedlet ned med hälften av det belopp, varmed priset överstiger det
s. k. karensbeloppet fem kronor, och hela det belopp, varmed priset
överstiger tjugofem kronor. Karensbeloppet är anknutet till varje
expeditionstillfälle.

Enligt kungörelsen (1954:735) med tillämpningsföreskrifter till förordningen
(1954:519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel
skall förskrivning av kostnadsfritt läkemedel ske på särskild receptblankett
(läkemedelskort). På varje läkemedelskort får upptas endast en
läkemedelsformel och på kortet skall anges det antal expeditioner av
förskrivningen som högst får ske. Läkemedelskortet är giltigt ett år från
utfärdandet.

Ett läkemedelskort är avsett för högst tolv expeditioner. Minsta
intervall mellan expeditionerna förutsätts vara fjorton dagar.

Vid varje expedition skall läkemedelskortet förses med uppgifter om
expeditionen m. m. Samtidigt görs s. k. etikettsavskrift som behålls på
apoteket och utgör apotekets verifikation. Vid den sista expeditionen
kvarhålls läkemedelskortet på apoteket såsom apotekets verifikation.

Förskrivning av kostnadsfria läkemedel får även ske genom telefonering
av förskrivningen till apotek. Förskrivningen införs på apoteket på
receptblankett. Förskrivningen får expedieras endast en gång och
receptet kvarhålls på apoteket såsom apotekets verifikation.

Den som driver apoteket (vanligen Apoteksbolaget AB) får ersättning
av riksförsäkringsverket för kostnader för läkemedel som utlämnats
kostnadsfritt och för rabatten på läkemedel som utlämnats till nedsatt
pris.

Läkemedelskort, recept och etikettsavskrifter utgör verifikationer på
den ersättning som begärs från riksförsäkringsverket. Dessa verifikationer
behöver emellertid insändas för granskning endast efter anfordran.
Socialstyrelsen granskar stickprovsvis apotekens debitering av utlämnade
läkemedel. Riksförsäkringsverket utför stickprovsvis en kameral granskning.

Kostnaden för riksförsäkringsverkets ersättning till apoteken - efter
avdrag av ett mindre statsbidrag (1:15 kr. för år och hos allmän
försäkringskassa inskriven försäkrad) — slås ut på de allmänna försäkringskassorna
i förhållande till antalet inskrivna försäkrade, som är
skyldiga erlägga sjukförsäkringsavgift.

SoU1972:31

Med anledning av beslut av innevarande års riksdag under vårsessionen
(prop. 1972:24, SoU 1972:14) har genomförts vissa ändringar i bestämmelserna
angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel, m. m., som
innebär att jämväl vissa förbrukningsartiklar för handikappade skall (från
och med år 1973) kunna erhållas kostnadsfritt på apotek och betalas
genom sjukförsäkringen.

I 1 § förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel
erinras om att särskilda föreskrifter finns rörande kostnadsfritt tillhandahållande
i vissa fall av läkemedel mot könssjukdomar, skyddsläkemedel
åt kvinnor och barn samt läkemedel åt kvinnor, lidande av
havandeskapssjukdomar, dvs. sådana kostnadsfria läkemedel som avses i
motionen 1972:481.

Ansvaret för kostnader för läkemedel vid behandling av allmänfarliga
sjukdomar

I smittskyddslagen (1968:231), vilken ersatt 1918 års lag angående
åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, 1919 års epidemilag och
1939 års tuberkulosförordning, skils mellan allmänfarliga sjukdomar —
som tidigare reglerades i epidemilagen och tuberkulosförordningen — och
veneriska sjukdomar.

Beträffande de allmänfarliga sjukdomarna gäller att såväl sjuka som
smittbärare är skyldiga att genomgå läkarundersökning och underkasta
sig provtagning samt foga sig i isolering eller annan inskränkning i
rörelsefriheten. Om behandling med hänsyn till smittfaran inte kan ske i
öppen vård föreligger skyldighet för den sjuke eller smittbäraren att låta
inta sig på sjukhus. Beslut om intagning på sjukhus av den som inte
frivilligt söker sjukhusvård, då sådan är påkallad, får meddelas av
tjänsteläkare.

Enligt 6 § smittskyddslagen gäller att läkarundersökning och provtagning
skall ske utan kostnad för den enskilde hos tjänsteläkare eller hos
annan läkare, till vilken tjänsteläkare hänvisat.

Enligt 23 § skall kostnaderna för sluten vård på sjukhus vid
allmänfarlig sjukdom eller venerisk sjukdom bestridas av landstingskommun
eller i förekommande fall kommun som ej tillhör landstingskommun
i den mån kostnaderna ej ersätts enligt lagen om allmän försäkring.

Kostnaderna för de läkemedel, som ges vid sluten vård på sjukhus för
allmänfarlig sjukdom, ingår i den vårdkostnad som enligt nämnda 23 §
skall bestridas av i första hand allmän försäkringskassa och i andra hand
vederbörande sjukvårdshuvudman.

1 avsaknad av bestämmelser i smittskyddslagstiftningen om hur
kostnader för läkemedel, som erfordras i öppen vård av allmänfarliga
sjukdomar, skall bestridas, får patienten själv bekosta sådana i den
utsträckning de ej är prisnedsatta eller kostnadsfria enligt förordningen
angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. Här må nämnas att
vissa läkemedel mot tuberkulos är kostnadsfria enligt nämnda förordning.

1* Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 31

SoU 1972:31

Kostnadsfria läkemedel vid behandling av venerisk sjukdom

Enligt smittskyddslagen skall den som har anledning anta att han är
veneriskt sjuk — liksom den som varit i förbindelse med veneriskt sjuk
person på sådant sätt att smitta kunnat överföras — underkasta sig
läkarundersökning och behandling och följa av läkaren meddelade
föreskrifter till förhindrande av att smitta sprids. Om någon underlåter
att fullgöra dessa skyldigheter skall han kunna tvångsvis intas på sjukhus
efter beslut av länsstyrelsen, om det kan antas att Jian sprider smitta.

Enligt 18 § första stycket smittskyddslagen skall landstingskommun
och kommun som ej tillhör landstingskommun ombesörja kostnadsfri
läkarundersökning och behandling i öppen vård vid fall av venerisk
sjukdom eller misstanke därom. Enligt andra stycket i samma paragraf
gäller att läkemedel vid behandling i öppen vård av venerisk sjukdom
skall tillhandahållas utan kostnad för den enskilde.

I 15 § smittskyddskungörelsen (1968:234) är föreskrivet att ersättning
för läkemedel vid behandling i öppen vård av venerisk sjukdom i andra
fall än då behandlingen meddelats enligt 18 § första stycket smittskyddslagen
utbetalas av socialstyrelsen samt att i sådana fall skall läkare förse
receptet med anteckning om att kostnaden bestrids av statsmedel.

Nu nämnda bestämmelser innebär att läkemedel som förskrivs vid
öppen vård som ombesörjs av landstingskommun eller i förekommande
fall av primärkommun skall bekostas av landstingskommunen respektive
primärkommunen medan läkemedel som förskrivs vid annan öppen vård
— t. ex. privatpraktiserande läkare — skall bekostas av socialstyrelsen.

Sedan smittskyddslagen trädde i kraft år 1969 har från det under
femte huvudtiteln uppförda reservationsanslaget till Bidrag till viss hälsooch
sjukvård utgått statsbidrag till sjukvårdshuvudmännen med ett
belopp om 8 miljoner kronor utgörande kompensation för att de genom
smittskyddslagen ålagts att ombesörja kostnadsfri undersökning och
behandling i öppen vård av venerisk sjukdom. För de läkemedel som
huvudmännen bekostar har de således fått kompensation av staten.

I föregående avsnitt har nämnts att enligt 23 § smittskyddslagen skall
kostnaderna för sluten vård på sjukhus vid venerisk sjukdom bestridas av
sjukvårdshuvudman i den mån kostnaderna ej ersätts enligt lagen om
allmän försäkring. Dessa kostnader innesluter kostnader för läkemedel
vid sluten sjukhusvård.

Kostnadsfria skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn

Enligt kungörelsen (1939:461) angående kostnadsfritt tillhandahållande
av skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn kan havande och
ammande kvinnor samt barn i anslutning till mödra- och barnhälsovård
samt skolhälsovård kostnadsfritt erhålla skyddsläkemedel m. m. (huvudsakligen
järn och vitaminer). Socialstyrelsen bestämmer vilka skyddsläkemedel
som skall avses.

Anvisning på skyddsläkemedel utfärdas av läkare vid mödra- och

SoU1972:31

barnhälsovården och av skolläkare eller — om någon dylik läkare ej finns
— av tjänsteläkaren i orten (3 och 4 §§).

Om uppsökandet av nu nämnda läkare skulle medföra betydande
olägenhet får jämväl vederbörande distriktsbarnmorska eller distriktssköterska
utfärda anvisning på skyddsläkemedel; dock ej beträffande immunoch
gammaglobulin. Innan så sker skall vederbörande läkare rådfrågas.
Om anvisning inte kan uppskjutas utan men, får barnmorska eller
sköterska utfärda anvisning, fastän läkare ej rådfrågats. I dylikt fall
skall emellertid meddelande om anvisningen snarast lämnas läkaren (5 §).

Den som verkställer anvisning på skyddsläkemedel skall på anvisningen
anteckna att kostnaden för läkemedlet bestrids av statsmedel (6 §).

Apotek skall till socialstyrelsen insända räkning på det som utlämnats
efter anvisning omfattande minst en kalendermånad och högst ett
kalenderår. Har anvisning utfärdats av barnmorska eller sjuksköterska
skall räkningen före översändandet ha attesterats av vederbörande läkare
(7 §).

Kostnaderna för skyddsläkemedlen bestrids från det under femte
huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Läkemedel åt vissa kvinnor och
barn.

Kostnadsfria läkemedel åt kvinnor lidande av havandeskapssjukdomar

Enligt kungörelsen (1944:297) angående kostnadsfritt tillhandahållande
av läkemedel åt vissa kvinnor, lidande av havandeskapssjukdomar,
m. m. kan kvinna, som för sjukdom åtnjuter avgiftsfri behandling inom
ramen för mödra- och barnavården, kostnadsfritt erhålla även i anledning
av sjukdomen erforderliga läkemedel. Socialstyrelsen utfärdar närmare
bestämmelser angående de läkemedel som får komma till användning.

Anvisning på erforderliga läkemedel får endast utfärdas av läkare som
är anställd inom den förebyggande mödravården (2 §).

På anvisning skall läkaren göra anteckning om att kostnaden för
läkemedel bestrids av statsmedel. Mot företeende av dylik anvisning skall
apotek utlämna till patienten i anvisningen angivet läkemedel (3 §).

Apotek skall till socialstyrelsen insända räkning på läkemedel som
utlämnats efter anvisning omfattande minst en kalendermånad och högst
ett kalenderår (4 §).

Kostnaderna för läkemedel bestrids från förenämnda förslagsanslag till
Läkemedel åt vissa kvinnor och barn.

Synpunkter av 1961 års sjukförsäkringsutredning

År 1966 avgav 1961 års sjukförsäkringsutredning — som hade i
uppdrag att göra en översyn av sjukförsäkringslagstiftningen och som år
1970 avslutade sin verksamhet — ett betänkande ”Läkemedelsförmånen”
(SOU 1966:28). Detta betänkande låg till grund för beslut av statsmakterna
år 1967 (prop. 1967:135, 2LU 1967:58) om förbättrade läkemedelsförmåner
inom sjukförsäkringen.

SoU 1972: 31

Vid tiden för 1961 års sjukförsäkringsutrednings arbete med nämnda
betänkande var lagstiftningen beträffande smittsamma sjukdomar föremål
för översyn av särskild sakkunnig (smittlagstiftningsutredningen),
vilken år 1966 framlade betänkandet ”Smittskyddslagstiftning” (SOU
1966:50). Detta betänkande låg till grund för statsmakternas beslut år
1968 (prop. 1968:36, 2LU 1968:24) om antagande av den i det
föregående nämnda smittskyddslagen.

I betänkandet ”Läkemedelsförmånen” (SOU 1966:28 s. 109) anförde
1961 års sjukförsäkringsutredning, som samrått med smittlagstiftningsutredningen,
bl. a. följande om läkemedel vid veneriska sjukdomar m. m.

Läkemedel vid könssjukdomar avses skola tillhandahållas kostnadsfritt
i samma ordning som nu, nämligen genom förskrivning av tjänsteläkare
och läkare vid könspoliklinik.

Av de i förslaget till smittskyddslag angivna smittsamma sjukdomarna
är det endast tuberkulos, som finns upptagen i förteckningen över
kostnadsfria läkemedel. De ifrågavarande sjukdomarna är i regel av akut
natur, och i den mån läkemedelsterapi ingår som ett led i behandlingen,
rör det sig främst om sådana medel som har allmän användning vid
infektionstillstånd. Enligt de principer som nu tillämpas i fråga om
tillhandahållande av kostnadsfria läkemedel inom läkemedelsförmånen
saknas därför förutsättningar för upptagande av ifrågavarande sjukdomar
i förteckningen över de kostnadsfria läkemedlen. Sjukförsäkringsutredningen
har likväl övervägt om tvånget att söka vård skulle kunna vara ett
skäl för att införa särskilda bestämmelser angående tillhandahållande av
läkemedel vid smittsamma sjukdomar inom läkemedelsförmånens ram.
När det gäller de smittsamma sjukdomarna begränsas emellertid såsom
ovan sagts tvångsreglerna vid andra sjukdomar än könssjukdomar till att
avse sökande av vård på sjukhus och under sådan vård behöver den sjuke
inte vidkännas några läkemedelskostnader. Enligt smittlagstiftningsutredningen
bör dock öppen vård kunna medges, om betryggande isolering
kan ordnas eller eljest fara för smittas spridning ej föreligger. I sådana fall
kan den sjukes situation inte anses skilja sig från den som i allmänhet
råder vid vård för sjukdom i hemmet. Några särbestämmelser för dessa
fall synes därför inte påkallade.

I fråga om könssjukdomarna där tvånget i första hand gäller
behandling i öppen vård, är det nödvändigt att läkemedel även i
fortsättningen tillhandahålls kostnadsfritt. Det speciella samhällsintresset
som föranlett tvångsreglerna och det sätt på vilket vården tillhandahålls
talar emellertid för att den nuvarande ordningen för kostnadsfriheten
bibehålls. Utredningen vill därför inte förorda att läkemedel vid
könssjukdomar lämnas kostnadsfritt inom läkemedelsförmånens ram.

I fråga om skyddsläkemedel till kvinnor och barn samt läkemedel vid
havandeskapssjukdomar anförde 1961 års sjukförsäkringsutredning (s.
110-111) bl. a. följande.

Medicinalstyrelsen verkställde år 1961 en undersökning av tillhandahållande
av läkemedel till barn och kvinnor. Därvid konstaterades att
läkemedel vid havandeskapssjukdomar, med undantag för järnpreparat,
endast förskrevs i obetydlig omfattning. Med anledning härav föreslog
styrelsen, att kostnadsfriheten för läkemedel vid havandeskapssjukdomar,
utom för järnpreparaten, skulle slopas. Däremot fann medicinalstyrelsen,
att det kostnadsfria tillhandahållandet av skyddsläkemedel alltjämt fyllde

SoU 1972: 31

ett påtagligt behov. Chefen för inrikesdepartementet anförde i statsverkspropositionen
1962 (bil. XIII s. 370) beträffande läkemedel vid
havandeskapssjukdomar, att han icke var beredd att i sammanhanget ta
ställning till styrelsens förslag.

Sjukförsäkringsutredningen anser att den särskilda förmånen vid
havandeskapssjukdomar kan slopas i den omfattning medicinalstyrelsen
föreslagit i varje fall i samband med att förbättringar av läkemedelsförmånen
genomförs i enlighet med vad utredningen tidigare förordat.

Förmånen av kostnadsfria skyddsläkemedel åt kvinnor och barn har
ökat i betydelse genom att den utnyttjats i stigande omfattning. Om den
nu skulle beskäras eller avskaffas skulle det innebära, att värdet av den
förebyggande mödra- och barnavården minskades. Utredningen är därför
inte beredd att föreslå att principerna för tillhandahållandet av kostnadsfria
skyddsläkemedel åt kvinnor och barn ändras.

Yttranden

Yttranden över motionen har inhämtats från riksförsäkringsverket,
socialstyrelsen, Apoteksbolaget AB samt Apotekarsocieteten.

Kostnadsfria läkemedel enligt smittskyddslagen

Socialstyrelsen erinrar om att vid veneriska sjukdomar betalas läkemedel
på recept av tjänsteläkare och motsvarande läkare av sjukvårdshuvudman
samt läkemedel på recept av annan läkare av socialstyrelsen men att
patienten får läkemedlen kostnadsfritt på apotek. Socialstyrelsen anför
att för patienten innebär detta system inga olägenheter, då han kan vända
sig till vilken läkare som helst och denne kan välja mellan på marknaden
förekommande läkemedel.

Socialstyrelsen framhåller, att för apoteken och för socialstyrelsen
(sannolikt även för landstingen) har det däremot uppstått praktiska
svårigheter, då det gäller att finna till vilken kategori läkaren hör, då
korta vikariatsbesättningar ofta förekommer.

Socialstyrelsen anför vidare att läkemedel vid övriga smittsamma
sjukdomar ersätts uteslutande av landstingen och att olika regler
tillämpas av skilda landsting. Det framhålls att socialstyrelsen inte har
kännedom om reglerna i detalj och att socialstyrelsen därför inte kan
yttra sig om i vad mån de är till besvär för patienten.

Apotekarsocieteten anför att vid venerisk sjukdom föreligger skyldighet
att söka läkare och eventuella läkemedel rekvireras i vanlig ordning
via recept.

Apotekarsocieteten anför vidare att vid allmänfarlig sjukdom föreligger
också skyldighet till kontakt med viss tjänsteläkare och eventuella
läkemedel rekvireras å recept. Det påpekas att den profylaktiska och
kurativa behandlingen med läkemedel borde vara kostnadsfri och att
ersättningen nu varierar från landsting till landsting.

SoU 1972: 31

Kostnadsfria skyddsläkemedel åt kvinnor och barn

Socialstyrelsen anför att den inom den förebyggande vården verksamma
personalen har uppfattat möjligheten för sjuksköterska att utfärda
anvisning som den normala vägen och att apoteken därför ofta har ett
betungande arbete med att spåra den för förskrivningen ansvarige läkaren
som måste attestera, innan anvisningen enligt kungörelsen är korrekt som
underlag för räkning.

Socialstyrelsen framhåller att problemet för patienten här är att
endast läkare knutna till den av samhället särskilt organiserade vården av
barn och havande/ammande kvinnor har rätt att skriva anvisningar på
skyddsläkemedel, och att läkemedlen måste finnas upptagna på en av
socialstyrelsen fastställd förteckning. Det påpekas att på förteckningen är
i allmänhet endast ett urval av de på marknaden förekommande
läkemedlen av denna typ medtagna.

Det påpekas vidare, att för apoteken medför möjligheten för annan
personal än läkare att utfärda anvisningar, som måste attesteras av läkare,
ett betydande merarbete.

Socialstyrelsen anför att den överväger att förbereda en revision av de
av socialstyrelsen fastställda förteckningarna samt att studera om vissa
förenklade, administrativa rutiner är möjliga samt att styrelsen i så fall
kommer att till Kungl. Maj:t inge förslag om ändringar i dessa
hänseenden.

Apotekarsocieteten anför att när det gäller läkemedel vid mödra- och
barnavård är det apotekarsocietetens uppfattning att nuvarande system
fungerar smidigt och bra. Det påpekas att omkring 90 procent av alla
havande kvinnor torde ha kontakt med mödra- och barnavårdsorganisationen
och att varje ändring, som skulle medföra att kvinnan ej toge
kontakt med organisationen, skulle vara en försämring. Det framhålls att
det personliga besöket är viktigt och att det ej kan ersättas med
exempelvis en telefonordination. Apotekarsocieteten anför att läkemedelsrekvisitionen
sker genom två typer av blanketter och ej torde innebära
någon nämnvärd belastning vare sig för patient, läkare eller apotek.

Apotekarsocieteten framhåller, att när det gäller skydd mot röda hund
(immun- och gammaglobulin) måste en personlig kontakt ske med läkare
samt att rekvisitionen även här sker genom blankett.

Kostnadsfria läkemedel åt kvinnor lidande av havandeskapssjukdomar

Socialstyrelsen erinrar om att redan 1961 års sjukförsäkringsutredning
föreslog i sitt betänkande om läkemedelsförmånen (SOU 1966:28) att
denna särskilda förmån skulle upphöra. Socialstyrelsen anför att eftersom
det här inte är fråga om profylax utan om sjukdomsbehandling, kommer
den vanliga 15-kronorsregeln att bli tillämpbar samt att det — enligt
yttrande av en av medlemmarna av socialstyrelsens vetenskapliga råd
professorn H. Johansson — det sannolikt också ofta är så, att patienten
behandlas med andra läkemedel, vilket gör ett borttagande av denna

SoU 1972: 31

särskilda förmån än mindre betungande för den enskilde. Socialstyrelsen
anför att den därför kommer att föreslå Kungl. Maj:t, att kungörelsen
angående kostnadsfritt tillhandahållande av läkemedel åt vissa kvinnor,
lidande av havandeskapssjukdomar, m. m. upphäves.

Apotekarsocieteten har även berört denna förmån. Yttrandet i denna
del har redovisats i föregående avsnitt.

Sammanfattande uttalanden

Riksförsäkringsverket anför att verket har från dess synpunkter ingen
erinran mot att den av motionären önskade förenklingen av administrationen
vid tillhandahållandet av här ifrågavarande mediciner utreds.

Socialstyrelsen anför att även om det ur patientens synpunkt är
bekvämt att alla kostnadsfria läkemedel i enlighet med motionärens
förslag förskrivs efter samma regler torde detta ;nte vara möjligt att
genomföra så länge läkemedlen utgör delar av skilda förmånssystem.
Socialstyrelsen anför avslutningsvis att den överväger att — som framgått
av vad socialstyrelsen i övrigt anfört — utreda möjligheterna till
förenkling i vissa fall.

Apoteksbolaget AB anför bl. a. följande

För apotekens del innebär de olika systemen att man får extra arbete
med att skaffa fram kompletterande uppgifter om receptet eftersom
behörighetsreglerna är svårtolkade. Emedan kostnaderna ibland bestrides
av statsmedel, ibland av landstingsmedel, händer det lätt att apoteksräkningarna
skickas till fel myndighet med extra besvär som följd för
berörda parter.

Finansieringen föreslås ske genom sjukförsäkringens läkemedelsersättning
på samma sätt som är fallet för de kostnadsfria läkemedlen, vilket
också står i överensstämmelse med motsvarande förslag beträffande
finansiering av bandagematerial m. m. för colostomi och ileostomipatienter
(se prop. 1972:24). Detta innebär säkert en förenkling av administrativa
rutiner.

Vi delar alltså motionärens uppfattning om värdet av förenklingen av
administrationen. Det skulle underlätta arbetet vid förskrivning, expediering,
fakturering samt betalning och skulle troligen möjliggöra vissa
rationaliseringar och därmed minska hanteringskostnaderna.

Apotekarsocieteten påpekar att en förenkling i det administrativa
förfarandet som skulle vara värdefull för apoteken vore att samtliga hit
hänförliga räkningar betalades centralt och ej som nu fördelades mellan
statliga och andra myndigheter.

Apotekarsocieteten anför sammanfattningsvis att apotekarsocieteten
ej ser att någon nämnvärd förenkling av det administrativa förfarandet
vid de i motionen omnämnda skyddsläkemedlens distribution kan
åstadkommas.

SoU 1972:31

Utskottet

1 detta betänkande behandlas frågan om förenklad administration vid
tillhandahållande av vissa läkemedel.

S. k. kronikermediciner tillhandahålles patienten kostnadsfritt i anknytning
till den allmänna sjukförsäkringen efter förskrivning av läkare
på särskild receptblankett. Apoteken får ersättning av riksförsäkringsverket
för kostnaden. Riksförsäkringsverkets kostnader slås ut på de
allmänna försäkringskassorna i förhållande till antalet inskrivna försäkrade.

Vid sidan av reglerna rörande kronikermedicin finns särskilda bestämmelser
för tillhandahållande av kostnadsfria läkemedel i vissa fall.
Ersättning från den allmänna sjukförsäkringen utgår inte i dessa fall.
Administrationen vid tillhandahållande av dessa läkemedel är reglerad
särskilt för varje område och skiljer sig i väsentliga avseenden från vad
som gäller beträffande tillhandahållande av kronikermedicin.

Smittskyddslagen och den därtill anknutna smittskyddskungörelsen
innehåller bestämmelser om kostnadsansvaret för vård och läkemedel vid
veneriska sjukdomar och s. k. allmänfarliga sjukdomar. Kostnaderna för
läkemedel vid öppen vård av venerisk sjukdom bestrids på olika sätt
beroende på om läkemedlet förskrivits vid vård som ombesörjts av
landstingskommun eller om läkemedlet förskrivits av privatpraktiserande
läkare. I förstnämnda fallet bekostas utlämnade läkemedel av landstingskommunen.
Statsbidrag utgår till landstingskommun som kompensation
för dess kostnader. När läkemedlet förskrivits av privatpraktiserande
läkare antecknar denne på receptet att kostnaden skall bestridas av
statsmedel, varefter apoteket får ersättning för kostnaden av socialstyrelsen.
För övrig vård enligt smittskyddslagen gäller inga särskilda bestämmelser.

I anslutning till mödra- och barnhälsovård samt skolhälsovård kan
havande och ammande kvinnor samt barn kostnadsfritt tillhandahållas
järn och vitaminer samt vissa andra s. k. skyddsläkemedel. Anvisning på
skyddsläkemedel kan utfärdas endast av läkare knutna till nyss nämnda
former av hälsovård samt i vissa fall av distriktsbarnmorska eller
distriktssköterska i samråd med behörig läkare. Läkemedlet utlämnas
kostnadsfritt till patienter på apotek. Kostnaden bestrids av statsmedel.
Apoteken sänder räkning på utlämnade läkemedel till socialstyrelsen.
När anvisning utfärdats av barnmorska eller distriktssköterska skall
räkningen genom apotekens försorg attesteras av vederbörande läkare.

Kvinna, som lider av havandeskapssjukdomar m. m., kan inom ramen
för mödra- och barnavården kostnadsfritt få behövliga läkemedel.
Anvisning får utfärdas endast av läkare som är anställd inom den
förebyggande mödravården. På anvisningen skall antecknas att kostnaden
bestrids av statsmedel. Ersättning till apoteken utgår i samma ordning
som gäller för skyddsläkemedel.

1 motionen 1972:481 hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj-.t skall
begära en förenkling av administrationen vid tillhandahållande av

SoU 1972:31

läkemedel vid könssjukdomar och allmänfarliga sjukdomar, skyddsläkemedel
samt läkemedel vid havandeskapssjukdomar m. m.

Över motionen har yttranden inhämtats från riksförsäkringsverket,
socialstyrelsen, Apoteksbolaget AB samt Apotekarsocieteten.

Flertalet remissinstanser har vitsordat uppgifterna att det administrativa
förfarandet i samband med tillhandahållandet av de i motionen
åsyftade läkemedlen är omständligt och förorsakar praktiska besvär för
främst apotekspersonalen. Enligt utskottets mening är det angeläget att
de möjligheter som kan finnas att förenkla administrationen på detta
område tillvaratas. Socialstyrelsen förbereder en revision av de av
styrelsen fastställda förteckningarna över skyddsläkemedel samt avser att
studera om det är möjligt att förenkla vissa administrativa rutiner vid
tillhandahållandet av skyddsläkemedel. Enligt styrelsens petitaframställning
för nästa budgetår kommer en särskild arbetsgrupp att tillsättas för
ändamålet. Utskottet förutsätter att i sammanhanget även kommer att
övervägas möjligheterna att förenkla motsvarande rutiner beträffande
läkemedel som utlämnas för sjukdomar som avses i smittskyddslagen.
Med hänsyn till det anförda och med beaktande av att socialstyrelsen i
petitaframställningen hemställt om upphävande av den kungörelse som
reglerar rätten till kostnadsfria läkemedel vid havandeskapssjukdomar
m. m. — varigenom de allmänna reglerna om prisnedsättning på läkemedel
blir tillämpliga även för dessa läkemedel — är enligt utskottets
mening någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen inte erforderlig.
Utskottet avstyrker därför motionen.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1972:481.

Stockholm den 18 oktober 1972
På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s),
Hamrin (fp)*, Dahlberg (s), fru Skantz (s), herr Larsson i Öskevik (c), fru
Sigurdsen (s)*, herrar Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson
(c), Nordberg (s)*, Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar
Bengtsson i Göteborg (c) och Nisser (m).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1552 S Stockholm 1972