Socialutskottets betänkande nr 28 år 1972

SoU 1972:28

Nr 28

Socialutskottets betänkande i anledning av motion om skilda placeringar
av patienter med olika sjukdomsbild på mentalsjukhusens vårdavdelningar.

Motionen

I motionen 1972:228 av herr Johansson i Skärstad m. fl. (c) hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om att sådana direktiv utfärdas
av socialstyrelsen att intagning av patienter med olika sjukdomsbild på
samma avdelning vid mentalsjukhus i möjligaste mån undviks.

I motionen anförs bl. a. att vården av de psykiskt sjuka genomgått
stora förändringar och stora framsteg där har gjorts, men att på ett
område förhållandena ännu är långt ifrån acceptabla, nämligen när det
gäller mentalpatienternas intagning på sjukhusens olika avdelningar.
Motionärerna refererar ett uttalande av en läkare vid ett sjukhus i
Göteborg att det är mycket vanligt att patienter med olika sjukdomstillstånd
sammanförs på samma avdelning: alkoholister — både sådana som
vill och sådana som inte vill sluta med alkoholen — narkomaner, akuta
och kroniska psykotier, hjärnskadefall, senildementa och ”självmordsfall”.

Motionärerna anför vidare att en följd av detta sammanförande av
patienter med olika sjukdomstillstånd blir, att en förstagångsintagen kan
hamna på samma avdelning som mentalsjuka, vilka har vårdats där under
decennier. Detta blir — anförs det — självfallet en mycket hård press på
den intagne, inte minst psykiskt, eftersom han då lätt får en känsla av att
läget även för honom själv är hopplöst. Inte heller behöver det särskilt
framhållas vilken effekt det kan ha på en alkoholist att på en
vårdavdelning bli sammanförd med långvarigt mentalsjuka, sägs det vidare
i motionen.

Om sjukhusorganisationen m. m.

Landstingskommun och kommun som ej tillhör landstingskommun
har enligt 3§ sjukvårdslagen (1962:242, omtryckt 1970:21 1, ändrad
senast 1971:667) att ombesörja såväl öppen som sluten vård för sjukdom,
skada, kroppsfel och barnsbörd. För den öppna läkarvården skall
landstingskommun vara indelad i läkardistrikt med provinsialläkare i varje
distrikt (i kommun som ej tillhör landstingskommun distriktsläkare i
motsvarande distrikt). Sluten vård bedrives vid sjukhus. Vid sjukhus kan
härjämte öppen vård bedrivas.

Lasarett är sjukhus som är avsett för vårdbehövande oberoende av
fallets svårare eller lindrigare art. Sjukhus för mindre krävande vård

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 28

SoU 1972:28

2

benämnes sjukstuga. Sjukhus som till huvudsaklig del är inrättat för
långtidsvård m. m. benämnes sjukhem. Bestämning av begreppen lasarett,
sjukstuga och sjukhem finns i 6 § sjukvårdslagen.

Då den nuvarande sjukhusorganisationen böljade växa fram dominerades
den av odelade lasarett — dvs. lasarett med endast en överläkare —
och sjukstugor. Genom de medicinska framstegen blev en allt längre
gående specialisering bland läkarna erforderlig vilket ledde till att de
odelade lasaretten kom att delas, dvs. flera överläkartjänster inrättades.

De minsta delade lasaretten brukar kallas normallasarett. Ett sådant
har i allmänhet fyra överläkare, specialiserade i medicin, kirurgi,
röntgendiagnostik och anestesiologi. Vid många normallasarett finns
härjämte konsultläkare anställda för vissa specialiteter. Konsultläkare är
inte heltidsanställda och har inga egna kliniker utan biträder på de
befintliga.

Inom varje sjukvårdsområde (landstingskommun respektive kommun
som ej tillhör landstingskommun) har vid minst ett lasarett inrättats ett
ytterligare antal kliniker för olika specialiteter, såsom för kvinnosjukdomar—förlossningar,
medicinska barnsjukdomar, ögonsjukdomar, öron-,
näs- och halssjukdomar, ortopedi, vuxenpsykiatri, barn- och ungdomspsykiatri
m. fl. Ett sådant lasarett brukar kallas centrallasarett.

För den högspecialiserade vården är riket indelat i sju sjukvårdsregioner
(prop. 1960:159, SU 1960:189). Vid ett eller i förekommande
fall flera lasarett inom varje region, regionsjukhus, samverkar sjukvårdshuvudmännen
beträffande de s. k. regionspecialiteterna vilka är neurokirurgi,
neurologi, thoraxkirurgi, viss kardiologi, plastikkirurgi, urologi,
barnkirurgi, radioterapi, dermatologi och reumatologi.

Genom den mentalvårdsreform, som genomförts fr. o. m. år 1967, har
skapats ännu en typ av lasarett. Genom denna reform har begreppet
mentalsjukhus avskaffats och dessa sjukhus hänföres nu till lasarettskategorin.
Detta innebär att det tillkommit en lasarettstyp, nämligen
lasarett för uteslutande psykiatrisk vård. På längre sikt syftar dock
reformen till att denna typ av specialsjukhus skall försvinna. Den
psykiatriska akutsjukvården avses skola meddelas vid de vanliga lasaretten,
i första hand vid centrallasaretten. Den psykiatriska långtidsvården
avses skola meddelas vid sjukhem. Man har också för framtiden att räkna
med en viss samorganisation av den somatiska och den psykiatriska
långtidsvården.

Riksplaneringen beträffande sjukvården omhänderhas under socialdepartementet
av socialdepartementets sjukvårdsdelegation (1966 års riksdagsberättelse
S 39) samt av socialstyrelsen på verksplanet. Sjukvårdsdelegationen
— i vilken finns företrädare både för sjukvårdshuvudmännen
och för statliga myndigheter som har ansvar för sjukvård, arbetsmarknad,
utbildning och samhällsekonomi — har till uppgift att följa utbyggnaden
av sjukvårdsresurserna i landet och verka för en samordning av
sjukvårdsplaneringen. På socialstyrelsen ankommer att handlägga frågor
rörande riksplanering av verksamhetsgrenarnas omfattning, inriktning och
allmänna uppbyggnad med beaktande särskilt av såväl de enskildas behov

SoU 1972:28

3

av vård som behovet av samordning av landets vårdresurser och tillgången
på utbildad arbetskraft samt att följa och stödja den regionala och lokala
planeringen.

Sjukvårdsdelegationens och socialstyrelsens verksamhet beträffande
planeringen innebär emellertid inte någon inskränkning i de kommunala
huvudmännens befogenheter i fråga om sjukvårdens planering. Sjukvården
är i första hand en kommunal uppgift, och som konsekvens härav
ankommer det på de kommunala huvudmännen att upprätta och
fastställa planer för vårdområdet.

Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri) har till uppgift att främja, samordna och medverka i huvudmännens
planerings- och rationaliseringsverksamhet inom bl. a. hälso- och
sjukvården. Huvudmän för institutet är staten och en stiftelse, i vilken
Svenska landstingsförbundet samt Stockholms, Göteborgs och Malmö
kommuner ingår som medlemmar.

År 1970 framlades ett av en expertgrupp inom socialstyrelsen
utarbetat betänkande ”Plan för utbyggnaden av den psykiatriska vårdorganisationen
med tillämpning i första hand på Västmanlands län”
(”Socialstyrelsen redovisar” nr 16). Utöver en för Västmanlands län
avpassad vårdplan innehåller betänkandet även mera generellt tillämpbara
principer för den psykiatriska sjukvårdens organisation. Denna principplan
innebär att man i huvudsak skall satsa på behandlingsprogram med
den enskilde patienten så litet som möjligt lösryckt ur sitt vanliga sociala
grupp- och samhällssammanhang — en grundförutsättning för verksamheten,
som prioriterar öppna och halvöppna vårdformer. Samtidigt kräver
denna grundförutsättning en differentierad sluten vård med ett rationellt
fungerande avtrappningssystem av kombinerade medicinska och sociala
stödåtgärder, v Ika måste smidigt samordnas under hela behandlings- och
rehabiliteringsförloppet men också måste fortsätta att verka i de fall, då
ett långvarigt eller bestående psykiskt handikapp nödvändiggör mera
omhändertagande åtgärder från samhällets sida, t. ex. beträffande boende,
tillsyn, sysselsättning o. d. En sådan arbetsmetodik kräver, påpekas
det, största möjliga kontinuitet i alla behandlingssammanhang.

I enlighet med ovannämnda målsättning skall den psykiatriska vården
enligt principplanen i största möjliga utsträckning repliera på de
vårdcentraler för öppen vård utanför sjukhus som är under uppbyggande.
Vårdcentralerna skall ha till uppgift att i största möjliga utsträckning
tillgodose allmänhetens behov av psykiatrisk vård och behandling i
lämpligt disponerade öppna och halvöppna vårdformer. Vårdcentralernas
personalresurser skall därvid även kunna utnyttjas för mera långtidsvårdsbetonade
vårdinsatser, t. ex. vid sjukhem och handikappdispensärer. Den
lasarettsanknutna psykiatriska vårdorganisation, som vårdcentralerna
måste kunna repliera på, bör framför allt svara för den för sjukvårdsområdet
gemensamma, särskilt resurskrävande verksamheten bestående av i
princip följande delar: jourenhet med akutvårdsplatser av olika slag samt
resurser för specialvård och kvalificerad slutenvårdsbehandling med
differentierade behandlingsprogram för framför allt mera svårpåverkbara,

1 * Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 28

SoU 1972:28

4

långtidsvårdskrävande fall.

Långtidssjukvården skall enligt principplanen decentraliseras i sin
helhet och omfatta centrala sjukhem — förlagda till orter med större
vårdcentraler — inackorderingshem, patienthotell, familjevård eller vård i
det egna hemmet.

Alkoholistvård och narkomanvård avses liksom nu ske inom ramen för
den psykiatriska vårdorganisationen, dock att för de okomplicerade
berusningsfallen bör tillnyktringsstationer vara den första instansen.

Den barn- och ungdomspsykiatriska vårdorganisationen bör enligt
principplanen i princip konstrueras på samma sätt som den vuxenpsykiatriska.
Detta innebär bl. a. att specialister i barn- och ungdomspsykiatri
skall ingå i specialistläkargrupperna vid de större vårdcentralerna, vidare
att barn och ungdomspsykiatrin i akutvårdshänseende skall repliera på
centrallasarettets akutvårdsenhet och att lasarettsvården i övrigt skall
baseras på vårdenheter av typ allvårdsavdelning. De senare måste
emellertid kompletteras med de för barn- och ungdomspsykiatrisk
långtidsvård speciella behandlingshemmen.

Betänkandet ”Plan för utbyggnaden av den psykiatriska vårdorganisationen
med tillämpning i första hand på Västmanlands län” har varit
föremål för remissbehandling.

Sedan år 1969 är en arbetsgrupp inom socialstyrelsen sysselsatt med
en utredning om psykiatrins målsättning och organisation.

Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet har ett
samarbetsorgan som benämnes regionvårdskommittén och som utreder
frågor om organisationen av mentalsjukvårdens regionsjukvård. En inom
regionvårdskommittén tillsatt arbetsgrupp, den s. k. AÖV-gruppen, avgav
sommaren 1971 en ”Promemoria med förslag till riktlinjer för försöksverksamhet
rörande vården av särskilt vårdkrävande patienter", dvs.
sådana patienter som tidigare benämnts psykopater och sociopater.
Betänkandet har remissbehandlats under våren 1972. Det beräknas att
regionvårdskommittén kommer att ta ställning till förslagen i betänkandet
under hösten 1972. Förslagen i betänkandet syftar till igångsättande
av försöksverksamhet med en särskild vårdorganisation för ifrågavarande
patientkategori.

I 24 § sjukvårdslagen är föreskrivet att om intagning på sjukhus
beslutar inom ramen för vad sjukvårdsstyrelsen bestämt vederbörande
överläkare, sjukstuguläkare eller sjukhemsläkare, vilka äger vid behov
överlåta sin beslutanderätt på annan vid sjukhuset anställd läkare. Genom
en lagändring år 1970 har tillagts, att intagning skall ske ”inom ramen för
vad sjukvårdsstyrelsen bestämt”. Härmed har avsetts att ge ett tydligt
uttryck åt att det ytterst är sjukvårdsstyrelsen som bestämmer hur
sjukhuset/kliniken skall utnyttjas. Styrelsen har ansetts böra kunna
påverka patientintagningen genom generella direktiv, som preciserar en
kliniks uppgifter inom ramen för de specialiteter som finns vid kliniken.

I fråga om tvångsintagning av psykiskt sjuka på psykiatriska kliniker

SoU 1972:28

5

gäller särskilda regler i lagen (1966:293) om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall (ändrad senast 1971:638).

Högsta tillsynen över landstingskommuns (och kommuns som inte
tillhör landstingskommun) sjukvårdande verksamhet utövas av socialstyrelsen
(5 § sjukvårdslagen). Hos socialstyrelsen finns bl. a. en befattning
som överinspektör för den psykiatriska sjukvården.

Yttranden

Yttranden har efter remisser avgivits av socialstyrelsen och Svenska
landstingsförbundet.

Socialstyrelsen

Socialstyrelsen anför bl. a. att beträffande behovet av en subspecialisering
av den psykiatriska vårdorganisationen har olika meningar gjort sig
gällande. Man kan enligt socialstyrelsen tala om två olika uppfattningar,
varav den ena hänför sig till en sektoriseringsprincip, den andra till en
specialiseringsprincip. Den förra innebär att den psykiatriska vårdorganisationen
indelas i sektorer, som var och en innehåller alla förekommande
vårdtyper under gemensam medicinsk ledning, medan den senare innebär
att vårdtyperna fördelas på en efter varje vårdtyp starkt specialiserad
organisation.

Socialstyrelsen anger att — mot bakgrund av att det med hänsyn till
psykiatrins isolering och bristen på psykiater är väsentligt att de i
psykiatrisk sjukvård verksamma läkarna utnyttjas rationellt - till fördel
för sektoriseringsprincipen har ansetts tala att en rationell användning av
de personella resurserna skulle främjas bäst av en kraftig integrering av
psykiatrins olika grenar. Genom att respektive överläkare ansvarar för
hela sektorer av det psykiatriska vårdfältet — omfattande alla erforderliga
vårdformer — kan man få till stånd omplaceringar alltefter sjukvårdsbehovet
och anpassa organisationen efter det aktuella sjukvårdsbehovets
skiftande krav. Sammanhållna vårdsektorer skulle också ge bästa möjligheten
för att samme läkare respektive vårdteam skulle kunna följa
patienten i såväl öppen som sluten vård och ge fördelen av en så långt
möjligt kontinuerlig kontakt mellan patienten och vårdteamet. Ytterligare
en betydelsefull fördel skulle vara att samarbetet med socialvården
och andra samhällsinstitutioner underlättas, om dessa vet att samma
sjukvårdsteam ansvarar för all psykiatrisk vård inom en bestämd
befolkningssektor.

Socialstyrelsen anger vidare att med samma generella motiveringar,
som gäller för sjukvården i övrigt, har man kunnat hävda kravet på ökad
(sub-)specialisering. Socialstyrelsen omnämner som exempel på specialisering
att dåvarande medicinalstyrelsen i en promemoria år 1965
angående mentalsjukhusens organisation föreslagit att den psykiatriska
sjukvården skall differentieras i dels skilda vårdenheter för akut- och
långtids- (kroniker- och invalid-)vård, dels mera specialvårdsbetonade

SoU 1972:28

6

enheter för rehabilitering, s. k. sociopatvård och geriatrik, inklusive
psykogeriatrisk vård.

Socialstyrelsen anför att en tillämpning av såväl sektoriserings- som
specialiseringsprincipen erbjuder t. ex. den i november 1970 av socialstyrelsen
utarbetade principplanen för psykiatriska vården med tillämpning i
första hand på Västmanlands län.

Socialstyrelsen lämnar härefter en kortfattad redogörelse för principplanen.
I ett föregående avsnitt av detta betänkande har lämnats en
redovisning av principplanen i form av ett kortfattat sammandrag av
förslagen , till vilket hänvisas.

Socialstyrelsen anför i yttrandet avslutningsvis följande.

Västmanlandsplanen tar sikte på en rationell vårdstruktur med
psykiatrin integrerad i tillämplig omfattning på de skilda vårdnivåerna
med såväl somiatri som arbets- och socialvård. Differentieringen av
vårdorganisationen är förhållandevis utvecklad men kan givetvis i
praktiken drivas ännu längre vid den konkreta uppbyggnaden av
organisationen. Möjligheterna härtill beror emellertid på omfattningen av
i vaije skede av organisationens utbyggnad tillgängliga resurser.

I västmanlandsplanen finns angivet att densamma avses att realiseras
successivt i takt med en gradvis ökning av erforderliga resurser.
Beräkningen av tillgångarna har inriktats på år 1980 och får anses vara
utförd med den realistiska inställningen att inte inge överdrivna förhoppningar
i fråga om dessas tillväxt. En viss försiktighet bör enligt styrelsens
uppfattning prägla bedömningen för överskådlig framtid av läget i detta
hänseende vad avser psykiatrin överlag.

I Västmanlands län finns inget lasarett för psykiatrisk vård som de
f. d. statliga mentalsjukhusen numera benämns. I flertalet övriga län finns
emellertid sådana lasarett och de representerar en ofta ovärderlig resurs
dels ur byggnadsmässig synpunkt men dels framför allt kanske genom sin
vårderfarna och specialistutbildade personal. Hur denna resurs bäst skall
kunna integreras i den moderniserade psykiatriska sjukvårdsorganisation,
som västmanlandsplanen representerar, är f. n. föremål för överväganden
inom socialstyrelsen. Likaså övervägs förslag till de lagändringar, framför
allt i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, som i
sammanhanget erfordras.

Enbart ett utfärdande av generella föreskrifter om en ökad differentiering
kan därför i nuvarande läge knappast anses leda till önskad effekt.
Snarare torde en sådan metod för reglerandet av den aktuella problematiken
till följd av bristande materiellt underlag leda till en mindre
förtroendefull diskrepans mellan målsättning och verklighetsuppfyllelse.
Mera realistiskt torde vara att så långt i varje skede tillgängliga resurser
medger kontinuerligt förbättra situationen genom anvisningar och förslag
från socialstyrelsens sida till de enskilda sjukvårdshuvudmännen. Ett
sådant tillvägagångssätt innefattar givetvis i praktiken vid vaije tillfälle ett
föregående samråd från styrelsens sida med företrädare för sjukvården på
det lokala planet. Denna form för socialstyrelsens verksamhet, som redan
f. n. utövas av överinspektören för den psykiatriska sjukvården, bör även
fortsättningsvis tillämpas. En förutsättning för att överinspektörens
aktivitet på området skall medföra optimala förbättringar är dock vissa
förstärkningar beträffande de personella krafter som måste kunna
disponeras i sammanhanget. Styrelsen avser att ta ställning till denna
fråga i anslutning till petitaäskandena för budgetåret 1974/75.

SoU 1972:28

7

Svenska landstingsförbundet

Svenska landstingsförbundet anför bl. a. att förbundet i och för sig
kan dela motionärernas uppfattning att patienter med olika sjukdomstillstånd
i möjligaste mån bör vårdas på skilda enheter, därest samvård skulle
motverka vårdsyftet och innebära psykisk press eller t. o. m. chockupplevelser
för den intagne. Det anförs emellertid att risker härför föreligger
för övrigt inte bara inom den psykiatriska vården utan även inom den
somatiska, bl. a. vid akutintagningar för olycksfall etc.

Huvudmännen har även, anförs det vidare, i sin planering för
sjukvårdsorganisationen sökt beakta detta problem bl. a. genom en
differentiering mellan barn- och ungdomspsykiatri å ena sidan samt
vuxenpsykiatri å den andra. I takt med den liberalisering av den
psykiatriska vården som utvecklats under senare år har behovet av en
längre gående differentiering gjort sig märkbart varvid särskilt vårdkrävande,
farliga eller störande patienter fått hänföras till specialvård av olika
slag.

Landstingsförbundet framhåller emellertid, att en alltför långt gående
differentiering enligt förbundets uppfattning kan komma i konflikt med
den integreringsprincip som i övrigt varit vägledande för vårdplaneringen
under senare år och förorsaka en icke önskvärd standardgruppering av
vårdenheterna på icke rationella grunder. Längre gående differentiering
bör därför endast ske under noggrant bevakande av de negativa
konsekvenser som kan vara förenade härmed. Till detta kommer,
framhålls det vidare, att för vissa patientgrupper, särskilt narkomaner,
mycket delade meningar råder om lämpligheten av särvård respektive
samvård med andra patienter. Samma förhållande gäller i viss utsträckning
vården av senildementa och andra av ålder svårt störda och
avtrubbade patienter, där dock planeringen i allt större utsträckning
inriktas på ett omhändertagande inom den somatiska långtidsvården.

Mot den sålunda angivna bakgrunden avstyrker förbundet att generella
anvisningar av det slag motionärerna åsyftar utfärdas av socialstyrelsen.
En sådan åtgärd skulle för övrigt, anförs det slutligen, strida mot
intentionerna bakom de författningsbestämmelser om begränsning i
myndighets rätt att meddela föreskrifter, anvisningar eller råd som 1970
utfärdades av Kungl. Majd (SFS 1970:641) eftersom den skulle komma
att påverka gällande standard och tillämpade normer samt verka
kostnadsuppdrivande på landstingens verksamhet.

Utskottet

1 motionen 1972:228 behandlas frågan om intagning av patienter på
mentalsjukhus. Motionärerna anför att alkoholister, narkomaner, akuta
och kroniska psykopater, hjärnskadefall, senildementa och ”självmordsfall”
ofta sammanförs på en och samma avdelning. Detta är enligt
motionärerna ett förhållande, som ej kan accepteras. Motionärerna begär
därför att socialstyrelsen skall ge direktiv om att sådant sammanförande

SoU 1972:28

8

av patienter i möjligaste mån skall undvikas.

Socialstyrelsen framhåller i inhämtat yttrande att vårdresurserna ännu
inte tillåter den differentierade vård som i vissa fall är önskvärd.
Socialstyrelsen erinrar om riktlinjer som dragits upp i en inom styrelsen
upprättad principplan för den psykiatriska vården med tillämpning i
första hand på Västmanlands län (västmanlandsplanen). Planen har
tillkommit efter överläggningar med representanter för landstinget om
den psykiatriska vårdens framtida organisation i länet. I enlighet med
direktiven till den expertgrupp som utarbetat planen har emellertid under
utredningsarbetet utformats även generellt tillämpbara principiella riktlinjer
för psykiatrisk vård. Dessa riktlinjer upptar huvuddelen av planen. I
planen har föreslagits att öppen psykiatrisk vård vid läkarstationer skall
få en mera framträdande plats. Den slutna vården förutsätts få mera
karaktär av komplement till den öppna vården och skall till stor del
koncentreras till allvårdsavdelningar vid centrallasarett. I princip skall
dock separata vårdenheter finnas för vissa grupper, nämligen för bl. a.
barn och ungdom, alkoholister och narkomaner. Socialstyrelsen framhåller
att en dylik ändrad organisation av den psykiatriska vården med
hänsyn till begränsade resurser kan genomföras först på sikt, varför
utfärdande av generella föreskrifter om en ökad differentiering i
nuvarande läge knappast kan anses leda till önskad effekt.

Svenska landstingsförbundet, som också yttrat sig över motionen,
förklarar att förbundet delar motionärernas uppfattning, att patienter
med olika sjukdomsbild i möjligaste mån bör vårdas på skilda enheter om
samvård skulle motverka vårdsyftet. Enligt förbundet har huvudmännen i
sin planering för sjukvårdsorganisationen sökt beakta detta problem.
Förbundet pekar emellertid samtidigt på att vårdplaneringen i stort
präglas av ökad integration och att det råder mycket delade meningar i
frågan huruvida olika patientgrupper bör samvårdas eller vårdas på skilda
enheter. Landstingsförbundet avstyrker därför anvisningar av det slag
som motionärerna åsyftar.

Utskottet vill erinra om att en arbetsgrupp inom socialstyrelsen för
närvarande behandlar frågor om psykiatrins målsättning och organisation.
Arbetsgruppen skall i första hand behandla frågor som inte omfattades av
västmanlandsplanen men kommer också att ta upp frågan om en
revidering eller modifiering av planen med hänsyn bl. a. till synpunkter
som framkommit vid remissbehandling av planen. Här bör också nämnas
att Svenska landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet har ett
samarbetsorgan, regionvårdskommittén, som under innevarande år beräknas
ta ställning till ett inom kommittén utarbetat förslag rörande
vården av särskilt vårdkrävande patienter. Med hänsyn till det övergripande
utredningsarbete som i enlighet med den lämnade redovisningen
pågår och med beaktande av att möjligheterna att genomföra en önskvärd
differentiering av patienter inom den psykiatriska vården i hög grad
sammanhänger med frågan om vilka ekonomiska resurser huvudmännen
kan ställa till förfogande för denna sektor av sjukvården anser utskottet

SoU 1972:28

9

att motionen inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1972:228.

Stockholm den 18 oktober 1972
På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s)*,
Hamrin (fp)*, Dahlberg (s), fru Skantz (s), herrar Larsson i Öskevik (c),
Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c), Nordberg (s)*,
Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c),
Nilsson i Växjö (s) och Nisser (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.