Socialutskottets betänkande nr 27 år 1972

SoU 1972:27

Nr 27

Socialutskottets betänkande i anledning av motion om underrättelse till
anhörig om dödsfall på sjukvårdsinrättning.

Motionen

I motionen 1972:118 av herr Börjesson i Falköping (c) hemställs ”att
riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om sådan ändring i Kungl. Maj:ts den
13 november 1970 givna sjukvårdskungörelse att det åligger sjukvårdsinrättningar
att meddela dödsfall till den avlidnes församlingspräst eller
annan lämplig person som muntligen skall lämna beskedet till den
avlidnes anhöriga”.

Motionären anför bl. a. att för många människor kan ett telefonledes
meddelat dödsbudskap innebära en svår chock även om man varit
medveten om en anhörigs sjuktillstånd och att det finns exempel på fall,
där ett telefonmeddelande av denna ytterligt känsliga art medfört ett
chocktillstånd för mottagaren som denne har svårt att klara utan
läkarhjälp. Motionären påpekar att självfallet har den som ringt upp från
sjukhuset inte haft kännedom om att meddelandet kunde tillfoga
mottagaren ytterligare lidanden utan man utgår ifrån att anhöriga till en
svårt sjuk är förberedda på ett eventuellt dödsbud.

Motionären anför vidare att från många håll har kritik framförts mot
detta tillvägagångssätt från sjukvårdsinrättningars sida och att han finner
denna kritik motiverad och anser att meddelanden om dödsfall bör ske
muntligen. Dessa meddelanden skulle enligt motionären kunna ombesöijas
av den avlidnes församlingspräst eller annan lämplig person. Vid
dödsfall bör således enligt motionären sjukhuset härom meddela t. ex.
prästen i den avlidnes församling som personligen skall sätta sig i
förbindelse med den avlidnes anhöriga.

Gällande bestämmelser m. m.

I sjukvårdslagen (1962:242, omtryckt 1970:211, ändrad senast
1971:667) och den därtill anknutna sjukvårdskungörelsen (1970:103) är
bestämmelser meddelade om åliggandena för landstingskommun och
kommun som ej tillhör landstingskommun att ombesörja såväl öppen
som sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd, m. m. I 2 §
sjukvårdslagen anges vad som skall förstås med sluten vård respektive
öppen vård. Sluten vård är sådan vård som fordrar intagning på sjukhus.
Vård som meddelas åt annan än den som är intagen på sjukhus är öppen
vård. Öppen vård kan bedrivas på sjukhus eller utanför sjukhus.

Enligt 6 § sjukvårdslagen skall sjukhus benämnas lasarett om det är

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 27

SoU1972:27

2

avsett för vårdbehövande oberoende av fallets svårare eller lindrigare art
och sjukstuga om det företrädesvis är avsett för mindre krävande vård.
Sjukstuga får vara försedd med högst trettio vårdplatser.

Sjukhus som är inrättat endast för förlossningsvård benämnes förlossningshem,
om det företrädesvis är avsett för mindre krävande vård.
Förlossningshem får vara försett med högst tio vårdplatser.

Sjukhus benämnes sjukhem om det till huvudsaklig del är inrättat för
vård av långvarigt kroppssjuka, vilka är i behov av sjukhusvård främst i
form av personlig skötsel men inte lider av tuberkulos, lättskötta psykiskt
sjuka, konvalescenter eller vårdbehövande som är jämförliga med de nu
nämnda.

De för sjukvården ansvariga läkarna är enligt 16 § sjukvårdslagen vid
lasarett överläkare, vid sjukstuga sjukstuguläkare samt vid sjukhem
sjukhemsläkare eller i förekommande fall överläkare. För fullgörande av
viss del av överläkares åligganden får finnas biträdande överläkare. Vidare
får för biträde i sjukvården finnas underläkare och extra läkare.
Tjänstebenämningen för läkare vid förlossningshem är inte angiven i
sjukvårdslagen. Vad som stadgas om sjukhemsläkare skall emellertid äga
tillämpning på motsvarande läkare vid förlossningshem.

I ett avsnitt i sjukvårdskungörelsen om sjukhusläkares åligganden har
föreskrivits att överläkare åligger att ”se till att när intagen person avlider
eller hans tillstånd allvarligt försämras någon av de närmaste anhöriga
omedelbart underrättas” (23 § första stycket punkten 2). Finns
biträdande överläkare åvilar underrättelseskyldigheten denne såvitt avser
hans verksamhetsområde (23 § tredje stycket och 24 §). Samma
underrättelseskyldighet åligger enligt 25 § sjukstuguläkare och sjukhemsläkare.

Om landstingskommun eller kommun som ej tillhör landstingskommun
bidrar till driftkostnaderna för sjukvårdsanstalt utan att likväl
kunna anses driva den, äger Kungl. Majit förordna att sjukvårdslagen och
med stöd därav meddelade föreskrifter (sjukvårdskungörelsen) helt eller
delvis skall tillämpas på sjukvårdsanstalten. Detta innebär att i det
föregående angiven underrättelseskyldighet beträffande dödsfall även kan
komma att gälla sjukvårdsanstalt av nu nämnt slag.

Beträffande sjukvårdsanstalter som drivs av annan än staten, kommun
eller landstingskommun är stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m. m.
(ändrad 1971:988) tillämplig. I denna stadga finns emellertid inte någon
föreskrift om underrättelseskyldighet beträffande dödsfall.

Socialstyrelsen har i en den 23 november 1971 daterad skrivelse till
motionären anfört i huvudsak följande.

De närmare anvisningarna om förfaringssättet vid underrättelse om
dödsfall lämnas av den enskilde överläkaren och kan därför variera. I
regel torde de anhöriga genom samtal med vårdande läkare ha erhållit
information om en svårt sjuk nära anhörigs aktuella tillstånd och
prognos, varför de ofta är förberedda på ett eventuellt dödsbud. Det är
vidare regel att nära anhörig bereds stora möjligheter att uppehålla sig hos
den svårt sjuke. I de flesta fall torde tillvägagångssättet vara att

SoU 1972:27

3

vederbörande sjuksköterska, vilken ofta är den som under sjukdomsförloppet
haft de tätaste kontakterna med de anhöriga, per telefon meddelar
anhörig att en allvarlig försämring inträtt i den sjukes tillstånd, så att de
anhöriga som så önskar kan infinna sig på sjukhuset, eller — om
händelseförloppet varit så hastigt att detta ej kunnat ske — att patienten
avlidit. I vissa fall är det den läkare, som har haft den direkta vården av
patienten om hand, som lämnar meddelande om vad som inträffat.

Anhörig till avliden patient önskar mycket ofta och bereds möjlighet
att genom personligt samtal med vederbörande läkare och/eller sjuksköterska
få närmare upplysningar om händelseförlopp och orsak till dödsfallet.

Socialstyrelsen förklarar att det givetvis är av största vikt att
underrättelser av ifrågavarande allvarliga art sker på ett taktfullt och så
långt möjligt skonsamt sätt. Enligt styrelsens mening torde detta kunna
ske även med anlitande av telefon.

Socialstyrelsen har efter övervägande inte funnit skäl utfärda särskilda
anvisningar i ämnet utöver stadgandet i 23 § sjukvårdskungöreisen.

Från Svenska landstingsförbundet har inhämtats att förbundet stimulerat
utgivandet av ett studiehäfte om ”Problem kring döden” utarbetat
av professor emeritus Jack Adams-Ray. Syftet är att häftet skall ge
sakliga upplysningar om de många problem som döden innebär och som
måste beaktas vid utbildningen av dem som skall sköta de sjuka och svara
för kontakten med deras anhöriga. Man räknar med att studiehäftet skall
komma till användning bl. a. som underlag för gruppdiskussioner med
personal vid sjukhusen.

Utskottet

Enligt sjukvårdskungörelsen åligger det överläkare eller motsvarande
läkare att se till att när person som är intagen på sjukhus avlider eller
hans tillstånd allvarligt försämras någon av de närmast anhöriga omedelbart
underrättas. Hur underrättelseskyldigheten skall fullgöras är ej
författningsmässigt reglerat.

I motionen 1972:118 anförs att ett telefonledes meddelat dödsbudskap
för många människor innebär en svår chock och att kritik framförts
från många håll mot en sådan underrättelsemetod. Mot denna bakgrund
föreslår motionären att det skall åligga sjukvårdsinrättning att meddela
dödsfall till den avlidnes församlingspräst eller annan lämplig person som
muntligen skall lämna beskedet till de anhöriga. Motionären yrkar att
riksdagen skall anhålla hos Kungl. Maj:t om att föreskrift i saken tas in i
sjukvårdskungörelsen.

Socialstyrelsen har förklarat, att det är den enskilde överläkaren som
lämnar de närmare anvisningarna om förfaringssättet vid underrättelse
om dödsfall och att förfaringssättet därför kan variera. Enligt socialstyrelsen
lämnas i de flesta fall underrättelse telefonledes av vederbörande
sjuksköterska, vilken ofta är den som under sjukdomsförloppet haft de
tätaste kontakterna med de anhöriga. Ibland är det den läkare, som har

SoU 1972:27

4

haft den direkta vården av patienten om hand, som lämnar meddelande
om vad som inträffat. Socialstyrelsen anser det möjligt att även med
anlitande av telefon lämna underrättelse om dödsfall på ett taktfullt och
skonsamt sätt. Socialstyrelsen finner inte skäl utfärda särskilda anvisningar
i ämnet.

Av inhämtade upplysningar från Svenska landstingsförbundet framgår
att man vid utbildningen inom sjukvården särskilt beaktar de problem
som uppkommer vid vården av döende och kontakten med deras
anhöriga samt att särskilt studiematerial utarbetats i ämnet.

Utskottet vill i likhet med socialstyrelsen understryka vikten av att
meddelanden om dödsfall till anhöriga sker på ett taktfullt och skonsamt
sätt. Utskottet anser att ett uppmärksammande av frågan vid personalutbildningen
— vilket också sker enligt Landstingsförbundet — bör kunna
bidra till att underrättelserna lämnas i en sådan form att nämnda
önskemål tillgodoses. Att i författning lämna mera specificerade föreskrifter
av den innebörd motionären åsyftar är enligt utskottets mening
inte erforderligt och inte heller önskvärt. Föreskrifterna skulle under
ogynnsamma omständigheter kunna leda till bl. a. att de anhöriga nåddes
av underrättelse om dödsfallet först sedan relativt lång tid förflutit.
Utskottet kan således inte biträda motionärens förslag att sjukvårdskungörelsen
skall kompletteras med ytterligare bestämmelser i ämnet.
Motionen avstyrks.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionen 1972:118.

Stockholm den 18 oktober 1972
På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s)*,
Hamrin (fp)*, Dahlberg (s), fru Skantz (s), herrar Larsson i Öskevik (c),
Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c), Nordberg (s)*,
Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c),
Nilsson i Växjö (s) och Nisser (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1486 S Stockholm 1972