Socialutskottets betänkande nr 24 år 1972 SoU 1972: 24

Nr 24

Socialutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1972:56 med förslag till lag om ändring i lagen (1932: 55) om viktmärkning
i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg jämtemotioner.

Propositionen

Genom en den 3 mars 1972 dagtecknad proposition, 1972: 56, har
Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden föreslagit riksdagen att antaga ett
vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i lagen (1932: 55) om
viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg.

I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning
av propositionen väckta motioner.

I propositionen föreslås att viktmärkningslagen ändras så att det klart
framgår att vissa nyare slag av kollin, s. k. enhetslaster, omfattas av lagens
krav på viktangivelse. Vidare föreslås att lagen kompletteras med
en föreskrift som gör det möjligt att undantagsvis ange godsets vikt ungefärligt.
Propositionens förslag syftar till förbättrad säkerhet på arbetsplatser
där lastning och lossning av fartyg sker.

Det vid propositionen fogade lagförslaget är av följande lydelse.
Förslag till

Lag om ändring i lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av
gods som skall inlastas å fartyg

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1932: 55) om viktmärkning
i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg,
dels att 4 § skall upphöra att gälla,
dels att 1—3 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Gods med en bruttovikt av ettusen kilogram eller mera, som är avsett
att inom eller utom riket för befordran inlastas å fartyg, skall före

inlastningen, eller, där denna skall ske i utländsk hamn, före avsändandet

1 Riksdagen 1972.12 sami. Nr 24

SoU 1972:24

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

från riket förses med uppgift om bruttovikten i kilogram. Sådan uppgift
skall på ett tydligt och varaktigt sätt anbringas å godsets utsida.

Första stycket gäller även bunt,
paket eller annan enhetslast vars
bruttovikt uppgår till ettusen kilogram
eller mera.

År det på grund av särskilda förhållanden
svårt att bestämma vikten
noggrant, får i stället den ungefärliga
vikten angivas.

Skyldighet att tillse, att godset förses med behörig viktuppgift, åvilar
avlastaren eller, där inlastningen skall ske i utländsk hamn, avsändaren.

Arbetarskyddsstyreisen kan medgiva
undantag från skyldighet att
anbringa viktuppgift på enhetslast
av massaved, om det är uppenbart
att viktuppgift är utan betydelse
för skyddet mot olycksfall.

2 §

Tillsyn å efterlevnaden av be- Tillsyn å efterlevnaden av bestämmelserna
i 1 § utövas, under stämmelserna i 1 § första — fjärde

överinseende och ledning av yrkes- styckena utövas av arbetarskydds inspektionens

chefsmyndighet, av styrelsen samt, under dess överin yrkesinspektionens

befattningsha- seende och ledning, av yrkesin vare;

och skall därvid i tillämpliga spektionens tjänstemän; och skall

delar lända till efterrättelse vad därvid i tillämpliga delar lända till

som finnes stadgat rörande tillsyn efterrättelse vad som finnes stad å

efterlevnaden av lagen om ar- gat rörande tillsyn å efterlevnaden

betarskydd. av arbetarskyddslagen (1949:1).

3 §

Saknas i fall, som avses i 1 §, Saknas i fall, som avses i 1 §

viktuppgift, eller är bruttovikten första—tredje styckena, viktuppför
lågt angiven, straffes den för gift, eller är bruttovikten för lågt

viktmärkningen ansvarige med angiven, dömes den för viktmärk dagsböter;

dock vare han från an- ningen ansvarige till böter; dock

svar fri, där godset, då han mottog vare han från ansvar fri, där god detsamma,

var försett med uppgift set, då han mottog detsamma, var

om bruttovikten och anledning försett med uppgift om bruttovik saknats

till antagande, att uppgif- ten och anledning saknats till anten
var oriktig. tagande, att uppgiften av oriktig.

SoU 1972:24

Nuvarande lydelse

Är viktuppgiften icke anbragt på
ett tydligt och varaktigt sätt å godsets
utsida, eller avser uppgiften
icke bruttovikten i kilogram, straffes
den för viktmärkningen ansvarige
med böter från och med fem
till och med trehundra kronor.

Följer å förseelse, som ovan
nämnts, ansvar enligt allmän
strafflag, skall straff enligt denna
lag icke tillämpas.

Föreslagen lydelse

Är viktuppgiften icke anbragt
på ett tydligt och varaktigt sätt å
godsets utsida, eller avser uppgiften
icke bruttovikten i kilogram,
dömes den för viktmärkningen ansvarige
till böter, högst femhundra
kronor.

Följer å förseelse, som ovan
nämnts, ansvar enligt brottsbalken,
skall straff enligt denna lag
icke tillämpas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1972.

Motionerna

1) I motionen 1972: 1581 av herr Hallgren m. fl. (vpk) har hemställts
att riksdagen i anledning av propositionen 1972: 56 antar det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändring i lagen (1932: 55) om
viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg med den ändringen
att 1—3 §§ erhåller följande såsom motionens förslag betecknade
lydelse:

Propositionens förslag

Motionens förslag

1 §

Gods med

Första stycket

Är det på grund av särskilda förhållanden
svårt att bestämma vikten
noggrant, får i stället den ungefärliga
vikten angivas.

Skyldighet att -

godsets utsida.

— eller mera.

Pappersmassabalar i buntar som
transporterats på sådant sätt att
den ursprungligt anbringade vikten
genom påverkan av nederbörd eller
annan orsak väsentligen ändrats
medgives approximativ viktangivelse.
Ävenledes medgives approximativ
viktangivelse vid lastning
av massaved direkt ur vatten.

hamn, avsändaren.

Arbetarskyddsstyrelsen kan medgiva
undantag från skyldighet att
anbringa viktuppgift på enhetslast

lt Riksdagen 1972.12 sami. Nr 24

SoU 1972:24

Propositionens förslag Motionens förslag

av massaved, om det är uppenbart
att viktuppgift är utan betydelse
för skyddet mot olycksfall.

2 §

Tillsyn å arbetarskyddslagen (1949: 1).

Utövandet av i 2 § första stycket
angivna inspektionsuppgifter
kan i brådskande fall, då hinder
föreligger för utövandet av sådan
inspektion, utövas av tillkallad polismyndighet.

3 §

Saknas i var oriktig.

Är viktuppgiften icke anbragt Är viktuppgiften icke anbragt
på ett tydligt och varaktigt sätt å på ett tydligt och varaktigt sätt å

godsets utsida, eller avser uppgif- godsets utsida, eller avser uppgiften
icke bruttovikten i kilogram, ten icke bruttovikten i kilogram,

dömes den för viktmärkningen an- dömes den för viktmärkningen ansvarige
till böter, högst femhundra svarige till böter, högst ettusen

kronor. kronor.

Följer å icke tillämpas.

2) I motionen 1972: 1582 av herr Sellgren (fp) har hemställts

A. att riksdagen avslår propositionen 1972: 56,

B. att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär

a) att förhandlingar upptas om en revision av ILO-konventionen
nr 27 av år 1929,

b) att arbetarskyddsstyrelsen bemyndigas att utfärda tilläggsbestämmelser
till lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa
fall av gods som skall inlastas å fartyg i enlighet med vad som
i motionen anförs.

Utskottet

Internationella arbetsorganisationen (ILO) antog år 1929 en konvention
(nr 27) angående angivande av vikten å tyngre kollin, som transporteras
på fartyg. Konventionen syftar till ett förbättrat skydd mot olycksfall
i samband med lastnings- och lossningsarbete på fartyg. Den bygger
på tanken att en obligatorisk viktmärkning av tyngre gods verksamt bi -

SoU 1972: 24

drar till att vid lastning och lossning av fartyg bara sådana lyftanordningar
och lyftredskap kommer till användning som är avpassade efter
den ifrågavarande lasten. Enligt konventionen skall varje kolli eller
föremål, som skall transporteras på hav eller inre vattenled och vars
bruttovikt uppgår till 1 000 kg eller mera, före ombordtagandet märkas
på utsidan på ett tydligt och varaktigt sätt med uppgift om bruttovikten.
Nationellt får genom lagregler eller andra bestämmelser medges
märkning med approximativ viktuppgift i undantagsfall när det är
svårt att bestämma den exakta vikten.

För att göra det möjligt för Sverige att ratificera konventionen tillkom
år 1932 lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av gods som
skall inlastas å fartyg (viktmärkningslagen). Lagen föreskriver att gods
med en bruttovikt av 1 000 kg eller mera, som är avsett att inom eller
utom riket inlastas på fartyg för befordran, skall före inlastningen
eller, där denna skall ske i utländsk hamn, före avsändandet från riket
förses med uppgift om bruttovikten i kilogram. Sådan uppgift skall på
ett tydligt och varaktigt sätt anbringas på godsets utsida. Skyldigheten
att tillse att viktmärkning sker åvilar avlastaren eller, där inlastningen
skall ske i utländsk hamn, avsändaren. Tillsynen över att lagen efterlevs
utövas av yrkesinspektionen under överinseende och ledning av
arbetarskyddsstyrelsen. Överträdelse av lagen straffas med böter.

Konventionen ratificerades av Sverige år 1932.

I propositionen föreslås att viktmärkningslagen ändras så att det
klart framgår att vissa nyare slag av kollin, s. k. enhetslaster, omfattas
av lagens krav på viktangivelse. Vidare föreslås att lagen kompletteras
med en föreskrift som gör det möjligt att undantagsvis ange godsets vikt
ungefärligt. Propositionens förslag syftar till förbättrad säkerhet på
arbetsplatser där lastning och lossning av fartyg sker.

I motionen 1972: 1582 yrkas avslag på propositionen. Motionären vill
att riksdagen i stället skall begära att förhandlingar tas upp om en
revision av konventionen om viktmärkning och att — i avvaktan på
att en reviderad konvention kan ratificeras — arbetarskyddsstyrelsen
bemyndigas att utfärda tilläggsbestämmelser till viktmärkningslagen,
som skulle avse viktmärkning i fall då inte systemtransporter eller andra
moderna transportmetoder kommer till användning. I motionen framhålls
att under de 40 år viktmärkningslagen funnits, utvecklingen på
sjöfartens område undergått en genomgripande omstrukturering. Detta
gäller inte minst inom transportområdet för skogsprodukter. Trävaror
levereras numera till övervägande del i virkespaket och massabalar i
buntar eller i andra större enheter. Hanteringsmetoderna har ändrat
karaktär. Allt större andel av utskeppat virke och pappersmassa transporteras
i specialfartyg och fartygen går mellan särskilda terminaler
och tillämpar ett hanteringssystem, där ingen människa befinner sig
under eller i närheten av hängande last.

SoU 1972: 24

Utskottet vill framhålla att den omständigheten, att en lag varit
gällande under lång tid, självfallet inte utgör hinder för att med bibehållande
av lagens grundprinciper anpassa lagen till utvecklingen
på det område, som lagen reglerar. Då det gäller viktmärkningslagen
bör påpekas att de i propositionen föreslagna ändringarna bygger på
överväganden rörande den utveckling som skett i fråga om godstransporterna
och som motionären berört i sin motion. Den i propositionen
lämnade redovisningen för bl. a. remissinstansernas inställning till det
förslag av arbetarskyddsstyrelsen, som ligger till grund för propositionen,
visar enligt utskottets mening att lagen kan anpassas till nämnda utveckling
utan att en revision av ILO-konventionen behöver ske. Som
en följd av det anförda avstyrker utskottet motionen 1972: 1582 i den
mån den avser avslag på propositionen och syftar till en revision av
konventionen. Utskottets ställningstagande innebär att det inte finns
behov av sådana tilläggsbestämmelser som avses i motionen. Motionen
avstyrks därför även i denna del.

De synpunkter utskottet i det föregående anfört står inte i motsättning
till vad i propositionen anförts om att det kan finnas skäl
att överväga frågan om viktmärkning av gods i ett större sammanhang.
Som likaledes anförs i propositionen kan en sådan prövning
förutsättas komma till stånd inom ramen för arbetsmiljöutredningens
arbete.

Arbetarskyddsstyrelsen har föreslagit att viktmärkningsskyldigheten
uttryckligen skall anges omfatta också kollin av den typ som kan
sammanfattas under benämningen enhetslaster. Som styrelsen anför
kan avsaknaden av viktangivelse på virkespaket och liknande slag av
godsenheter ge sken av att kollits vikt understiger 1 000 kg trots att
vikten i själva verket är avsevärt högre än 1 000 kg. Detta kan medföra
risker vid arbete på små och medelstora fartyg, vars lyftanordningar
har en maximal lyftförmåga på 1,5—2,5 ton. Den av arbetarskyddsstyrelsen
föreslagna ordningen kan antas bidra till förbättrad säkerhet
på arbetsplatser där lastning och lossning av fartyg sker. Utskottet biträder
därför Kungl. Maj.ts förslag att en lagändring vidtas som klarlägger
att lagens krav på viktangivelse gäller även bunt, paket eller
annan enhetslast vars bruttovikt uppgår till 1 000 kg eller mera.

I propositionen har föreslagits att även om viktmärkningsskyldigheten
i princip bör omfatta alla former av enhetslaster, viss möjlighet
bör öppnas för arbetarskyddsstyrelsen att meddela dispens från
märkningsskyldigheten beträffande enhetslast av massaved, nämligen
om det är uppenbart att viktuppgift är utan betydelse för skyddet mot
olycksfall. I motionen 1972: 1581 yrkas att viktmärkningsskyldigheten
skall vara indispensabel.

Förslaget i propositionen läggs fram med utgångspunkt i att lastning
och lossning av massavedsbuntar i regel utförs under speciella

SoU 1972: 24

förhållanden. Specialutrustade fartyg, s. k. carriers, används. Massavedsbuntarna
tas ombord med hjälp av särskilda lyftredskap med överlastskydd
och lossningen sker normalt genom dumpning. Som närmare
utvecklas i propositionen kan viktmärkning inte normalt anses vara
en ändamålsenlig metod att uppnå tillfredsställande arbetarskydd vid
lastning och lossning av massavedsbuntar. Mot nu angivna bakgrund
och med beaktande av den restriktiva utformning dispensregeln fått i
Kungl. Maj:ts förslag anser sig utskottet böra biträda förslaget i denna
del. Motionsyrkandet avstyrks.

Arbetarskyddsstyrelsen har framhållit att det i vissa fall finns behov
av att kunna märka gods med approximativ viktuppgift. I propositionen
föreslås att en regel skall tas in i viktmärkningslagen av
innehåll, att om det på grund av särskilda förhållanden är svårt att
bestämma vikten noggrant, i stället den ungefärliga vikten får angivas.
I motionen 1972: 1581 anförs att vad som kan läggas i begreppet särskilda
förhållanden är ytterst svårt att precisera och kommer, därest
det införs i lagtexten, att bli ytterst svårtolkat. Motionärerna vill därför
att ungefärlig viktangivelse skall få medges endast i ett fåtal, klart
avgränsade fall, som direkt anges i lagen. I fråga om pappersmassabalar
i buntar som transporterats på sådant sätt att den ursprungligt
anbringade vikten genom påverkan av nederbörd eller annan orsak
väsentligen ändrats bör således medges approximativ viktangivelse. Vidare
bör approximativ viktangivelse medges vid lastning av massaved
direkt ur vatten.

Föredragande departementschefen uttalar i propositionen att ungefärlig
viktangivelse införs som en undantagsföreteelse, avsedd att komma
till användning när det till följd av särskilda omständigheter av
den art som anges i propositionen — nämligen då det är fråga om
paketerat virke eller annat gods, vars fukthalt och vikt kan växla
avsevärt under transport — är svårt att göra en noggrann viktbestämning.
Departementschefen tillägger att det blir en uppgift för yrkesinspektionen
att bevaka att det märkningssätt som skall vara regel inte
frångås i onödan. Utskottet vill understryka dessa uttalanden i propositionen
och erinra om att en förstärkning av yrkesinspektionens resurser
har inletts och att därvid bl. a. tillsynen över stuveriarbetet särskilt beaktas.
Mot denna bakgrund finner utskottet inte erforderligt att i lagtexten
göra en så långtgående precisering som föreslås i motionen. Det
av Kungl. Maj:t framlagda förslaget bör godtas. Utskottet avstyrker
därför motionsyrkandet.

Utskottet kan inte biträda ett förslag i motionen 1972: 1581 om
att utöver yrkesinspektionen även polismyndigheten skall få viss möjlighet
att utöva tillsyn å efterlevnaden av bestämmelserna i viktmärkningslagen.
Utskottet vill härvidlag i främsta rummet åberopa att reglerna
om tillsyn av arbetarskyddslagstiftningen genom offentliga organ

SoU 1972: 24

ses över av arbetsmiljöutredningen med sikte på största möjliga effektivitet
i tillsynsverksamheten. Det finns också skäl att här hänvisa till
pågående förstärkningar av yrkesinspektionen.

Viktmärkningslagen innehåller vissa regler om straff och åtal för den
som gör sig skyldig till förseelse mot lagen. I propositionen föreslås vissa
ändringar av i huvudsak formell natur i dessa regler. I motionen 1972:
1581 yrkas att den som gör sig skyldig till vissa i lagen angivna förseelser
skall kunna dömas till högst 1 000 kr. i böter i stället för, som föreslås
i propositionen, högst 500 kr.

Utskottet biträder Kungl. Maj:ts förslag och avstyrker motionsyrkandet.
Ändringar i här aktuella avseenden bör i sakligt hänseende i
princip inte ske innan resultatet av arbetsmiljöutredningens arbete föreligger.
Beträffande yrkandet i motionen får utskottet påpeka, att då det
maximala bötesbeloppet i en författning uppgår till belopp som överstiger
500 kr., skall — som en följd av reglerna i brottsbalken — dagsböter
utdömas. Ett bifall till motionsyrkandet skulle därför i realiteten innebära
att straffbestämmelserna i lagen helt omkonstruerades.

Utskottet har inte heller i övrigt något att erinra mot Kungl. Maj:ts
förslag.

Utskottet hemställer

A. att riksdagen avslår motionen 1972: 1582,

B. att riksdagen med avslag på motionen 1972: 1581, såvitt nu
är i fråga, antager 1 och 2 §§ i det genom propositionen
1972: 56 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1932:
55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas
å fartyg,

C. att riksdagen med avslag på motionen 1972: 1581, såvitt nu
är i fråga, antager det vid propositionen fogade lagförslaget
i övrigt.

Stockholm den 18 maj 1972

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Svensson i Kungälv (s), Hamrin (fp), fru Skantz (s), herr Larsson i Öskevik
(c), fru Sigurdsen (s)*, herrar Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp
(s), Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg
(c)*, Werner i Malmö (m), Olsson i Timrå (s)* och Nilsson i Växjö (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

SoU 1972: 24

Reservation

vid utskottets hemställan under B av fru Marklund (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 6 med
”Förslaget i” och slutar på s. 9 med ”av yrkesinspektionen” bort ha följande
lydelse:

”Utskottet anser att det tillägg, som sålunda föreslås i 1 § sista stycket
viktmärkningslagen — att arbetarskyddsstyrelsen skall ges möjlighet att
medgiva undantag från viktmärkningsskyldighet beträffande lastning av
enhetslaster av massaved — inte kan gagna säkerheten vid lastningsarbetet
och måste därför helt avstyrkas. Motiveringarna som anförts för
ett sådant medgivande, nämligen bl. a. att lastningen sker på specialbyggda
fartyg med speciella säkerhetsanordningar exempelvis lyftanordningar
med överlastskydd, kan i och för sig verka riktiga. Det går dock
inte att bortse från att det vid många tillfällen förekommer att de moderna
lyftanordningarna inte fungerar, varför dessa måste ersättas av
helt konventionella hivanordningar varigenom arbetet måste utföras på
konventionellt sätt. Detta innebär att de avsedda överlastskydden försvinner
och att arbetare som skall utföra arbetet hela tiden måste vara i
närheten av själva hivningen. Vid sådana tillfällen utsätts även andra
ombordvarande för stora risker. Även vid sådana lastningstillfällen är
det svårt att anpassa hivningsredskapen så att arbetarna inte utsätts för
ökade olycksfallsrisker. Utskottet tillstyrker således motionen 1972: 1581
i motsvarande del.

Arbetarskyddsstyrelsen har (= utskottet) ur vatten.

Utskottet delar i allt väsentligt de synpunkter som i denna del framförts
i motionen 1972: 1581. Det kan inte anses meningsfullt från arbetarskyddssynpunkt
att i lagen medge eftergifter beträffande exakt viktangivelse
och godta en ungefärlig sådan. Det förhållandet att yrkesinspektionen
skall bevaka att det märkningssätt som skall vara regel inte
frångås i onödan kommer att leda till att viss praxis inarbetas och att
vissa enhetslaster så småningom helt kommer att lastas och lossas med
ungefärlig viktangivelse. Sådant undantag kan enligt utskottets mening
komma i fråga endast vid lastning och lossning av ett fåtal preciserade
godsslag. Utskottet anser att de godsslag som angivits i motionen och
som behandlats på i motionen beskrivet sätt kan anses motiverade för
undantag från skyldighet enligt lagens bestämmelser om anbringande av
exakt viktangivelse. Nackdelarna med ett undantag är i första hand att
arbetsledama ställs inför svåra uppgifter att beordra och leda arbetet
under betryggande omständigheter i och med att det är ytterst svårt att
anpassa hivredskap såsom manillastroppar, syntetiska bandsling, wirar
och kranlängor etc. när den exakta vikten är obekant. Under nämnda
förhållanden ökar risken för olycksfall i arbetet, och dessutom läggs ett
onödigt stort ansvar på arbetsledama. I enlighet med det anförda till -

SoU 1972: 24

styrker utskottet att 1 § tredje stycket viktmärkningslagen får den lydelse
som föreslås i motionen 1972: 1581.

Beträffande tillsynen av lagens efterlevnad delar utskottet motionärernas
uppfattning om otillräckligheten med endast yrkesinspektionen som
övervakande myndighet. Inte sällan inträffar att yrkesinspektionens personal
inte hinner inställa sig inom rimlig tid till en arbetsplats på grund
av personalbrist. Det förhållandet att yrkesinspektionen inom en snar
framtid kommer att få ökade personalresurser löser inte detta problem.
Utskottet anser det vara av största vikt att ingripande från övervakande
myndighet kan ske omedelbart då behov av sådant ingripande uppstår.
Det måste därför anses lämpligt att även polismyndigheten får tillsynen
av lagens efterlevnad.

Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet de i motionen 1972: 1581
föreslagna ändringarna i 1 och 2 §§ viktmärkningslagen. Propositionen
avstyrks i motsvarande mån.”

dels att utskottet under B bort hemställa

”B. att riksdagen i anledning av propositionen 1972: 56 och med
bifall till motionen 1972: 1581, såvitt nu är i fråga, för sin del
antager följande såsom utskottets förslag betecknade förslag
till 1 och 2 §§ i lag om ändring i lagen (1932: 55) om viktmärkning
i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

1 §

Gods med godsets utsida.

Första stycket eller mera.

År det på grund av särskilda för- Pappersmassabalar i buntar som

hållanden svårt att bestämma vik- transporterats på sådant sätt att

ten noggrant, får i stället den un- den ursprungligt anbringade vikten

gefärliga vikten angivas. genom påverkan av nederbörd el ler

annan orsak väsentligen ändrats
medgives approximativ viktangivelse.
Ävenledes medgives approximativ
viktangivelse vid lastning
av massaved direkt ur vatten.

Skyldighet att hamn, avsändaren.

Arbetarskyddsstyreisen kan medgiva
undantag från skyldighet att
anbringa viktuppgift på enhetslast
av massaved, om det är uppenbart
att viktuppgift är utan betydelse
för skyddet mot olycksfall.

SoU 1972: 24

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

2 §

Tillsyn å arbetarskyddslagen (1949: 1).

Utövandet av i 2 § första stycket
angivna inspektionsuppgifter
kan i brådskande fall, då hinder
föreligger för utövandet av sådan
inspektion, utövas av tillkallad, polismyndighet.
”

Särskilt yttrande

av herrar Hamrin (fp) och Hyltander (fp), vilka anfört:

Den nuvarande lagen (1932: 55) om viktmärkning i vissa fall av gods
som skall inlastas å fartyg tillkom för fyrtio år sedan och är baserad på
en ILO-konvention från år 1929 och då rådande förhållanden i hamnar
och på fartyg.

Under den tid lagen varit i kraft har en genomgripande omställning
skett i fråga om hamnutrustning och tonnage. Systemtransporter, där
den manuella arbetskraften inte kommer inom riskzonen vid hantering
av virkespaket och massabalsbuntar, förekommer i stor utsträckning.
Viktmärkning fyller i sådana fall ingen praktisk uppgift men kommer
att medföra ytterligare ekonomisk belastning för en industri, som redan
nu kämpar med små marginaler. Med hänsyn härtill finns grundad anledning
till en total översyn av konventionen liksom motsvarande
svenska lagbestämmelser.

ILO-kommittén har i sitt remissvar till förslaget om nu föreliggande
ändringar i lagen framhållit att proceduren för en revision är en både
tidskrävande och komplicerad procedur. Departementschefen förutsätter
visserligen att en prövning av frågan om viktmärkning kommer till
stånd inom ramen för arbetsmiljöutredningens fortsatta arbete. Även
om så skulle vara fallet anser vi att viktmärkningsfrågan påkallar omedelbar
uppmärksamhet och att förhandlingar om revision bör inledas
utan onödig tidsutdräkt.

MARCUS BOKTR. STHLM 1972 720052