Socialutskottets betänkande nr 23 år 1972

SoU 1972:23

Nr 23

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om samarbete mellan
samhällsorgan och ideella organisationer som bedriver social verksamhet.

Motionerna

1) 1 motionen 1972:230 av herrar Wiklund i Stockholm (fp) och
Nelander (fp) hemställs att riksdagen hos regeringen begär

i första hand tilläggsdirektiv till socialutredningen angående samarbetet
mellan offentlig socialvård och enskilda organisationers — bl. a.
svenska kyrkans och andra trossamfunds — sociala verksamhet och

i andra hand att motionen överlämnas till nämnda utredning för
beaktande.

2) I motionen 1972:1025 av herr Sellgren m. fl. (fp) hemställs att
riksdagen ger Kungl. Maj:t till känna vad som i motionen anförts
angående behovet av ökad kontakt mellan skilda samhällsorgan och
religiösa och andra ideella organisationer i fråga om rehabiliteringsarbetet
bland socialt utstötta människor.

I motionen 1972:230 framhålls till en början vissa förhållanden som
motiverar ett ordnat samarbete mellan offentlig socialvård och frivilliga
organisationers och trossamfunds sociala verksamhet. Först påpekas vissa
förhållanden som framkom vid en enkät till kommuner för några år
sedan. Enligt denna enkät hade 86 procent av de svarande socialnämnderna
ansett att kyrklig och frikyrklig människovärd (diakoni) var
värdefull. Socialnämnderna hade i avsevärd utsträckning även ställt sig
positiva till anordnande av ett särskilt organ för samarbete mellan
socialnämnden och den kyrkliga (eller frikyrkliga) sociala verksamheten.
Socialnämnderna skulle enligt enkäten mest värdesätta insatser av
kyrkliga och/eller frikyrkliga organ för social människovärd avseende
sjuka, deprimerade, handikappade, psykiskt utvecklingsstörda, abortsökande,
narkomaner, kriminella och deras familjer, nyinflyttade samt
utlänningar. Vidare påpekas i motionen att, då olika organisationsproblem
på senare tid naturligt nog i mycket präglat den socialvårdande verksamheten,
så har den uppsökande verksamheten fått stå tillbaka liksom i vissa fall
den rådgivnings- och biståndsverksamhet i personliga angelägenheter som
enligt 6 § tredje stycket socialhjälpslagen förutsätts om möjligt skola
bedrivas (t. ex. genom informations- eller rådgivningsbyrå).

Motionärerna anför att nämnda förhållanden pekar direkt på det
önskvärda i att mera allmänt få till stånd ett ordnat samarbete mellan
socialnämnden (sociala centralnämnden) och folkliga organisationer,
kyrkliga och frikyrkliga samfund och deras organisationer, ideella
sammanslutningar av skilda slag etc. och deras eventuella socialvårdande

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 23

SoU 1972:23

2

organ, varigenom kontaktytorna med stora grupper medborgare torde
kunna breddas och rika fonder av erfarenheter kanaliseras in i och
nyttiggöras i den offentliga socialvårdsverksamheten och varigenom
säkerligen också viss service, t. ex. fritids- och gemenskapsproblemens
praktiska lösning i enskilda fall, kan ställas till förfogande. Motionärerna
anför vidare att detsamma gäller de viktiga och ofta svårtillgängliga s. k.
djupare frågorna eller livsåskådningsproblemen, där behovet av medverkan
till personlig hjälp inte sällan är stort och att sådana djupt mänskliga
och ofta påträngande frågor för många - inte bara gamla och sjuka — kan
vara av mycket stor praktisk vikt.

Motionärerna framhåller att relationerna mellan offentlig socialvård
och enskilda organisationer (inklusive kyrkliga eller frikyrkliga organ) är i
många kommuner goda och välutvecklade, medan dessa relationer i andra
är oklara eller obearbetade. Det synes därför, anför motionärerna, finnas
behov av att den här aktualiserade samarbetsfrågan i alla dess aspekter —
bl. a. till undvikande av dubbelarbete — göres till föremål för en
riksomfattande utredning syftande till att befintligt personellt intressekapital
på effektivare sätt kommer till användning till behövande
människors stöd och hjälp under förtroendefullt samspel mellan samhällets
företrädare och representanter för de enskilda organisationerna och
deras speciella organ för sociala insatser.

Det anförs avslutningsvis att den i motionen avsedda samarbetsfrågan
endast flyktigt berörs i rapporten ”Integrerat Samhälle” från socialstyrelsens
utredning om den icke institutionsbundna socialvårdens målsättning
och organisation samt att socialutredningens direktiv inte berör samarbetsfrågan.

I motionen 1972:1025 anförs att samhällets åtgärder för att hejda
ökningen av antalet olyckliga människor som dras in i alkoholism och
narkotikamissbruk är klart otillräckliga och lider av åtskilliga brister. De
instrument som finns genom kurativ verksamhet, övervakning, läkar- och
sjukvård eller intagning på något slags anstalt saknar enligt motionärerna
alltför ofta den ingrediens som den ”utslagne” egentligen är utsvulten på,
nämligen kärlek, förståelse, dagligt stöd och en människovärdig bostad.
Motionärerna framhåller att den kurativa och institutionella vården från
samhällets sida självfallet är den bärande grunden för vård och omhändertagande
av dessa samhällets olycksoffer men att det faktum att - trots
alla insatser som görs — ändå de flesta återfaller måste tvinga de ansvariga
att ständigt söka nya vägar för att nå uppställda mål.

Motionärerna anför härefter att jämsides med samhällets organ arbetar
kristna och andra ideellt engagerade grupper med att hjälpa människor
som kommit på sidan av ett normalt mänskligt liv — ett engagemang som
ökat kraftigt de senaste åren — och att resultaten varit så goda att man
förundrar sig över att de inte uppmärksammats mera än vad som gjorts.
De missanpassade har, anförs det, getts inte bara tillfällig lindring utan
också en möjlighet till ett verkligt liv utan återfall och resultatet beror till
huvudsaklig del på att människor varit villiga att satsa sig själva på ett

SoU 1972:23

3

radikalt sätt, inte enbart ledare och andra ansvariga för kristna
församlingar och föreningar utan även enskilda medlemmar.

Motionärerna framhåller att det måste vara en självklar och angelägen
uppgift för samhällets organ att upprätthålla en nära kontakt med de
kristna församlingarna och andra ideella organisationer, som vid sidan om
de etablerade samhällsorganen bedriver social verksamhet med resultat
som på sina håll vida överstiger tidigare kända resultat. En sådan kontaktverksamhet
skulle, framhålls det, kunna leda till att de gemensamma
målen för återanpassning av människor som misslyckats lättare uppnås.

Det anförs i motionen att det finns exempel på platser där det lokala
samarbetet är utomordentligt gott mellan läkare, socialvårdare, arbetsförmedlare,
skyddskonsulenter och församlingsledare men att dessa erfarenheter
inte är enahanda över hela landet och inom samtliga sektorer.

Det framhålls att svårigheter har rests att besöka fängelse på icke besökstid.

Det framhålls vidare att många av de s. k. utstötta i samhället ofta bär på
problem av religiös natur, ofta utan att föra det på tal vid sina kontakter
med läkare, socialvårdare och andra som representerar samhällets organ,
och att därför varje socialarbetare, läkare, skyddskonsulent och i övrigt
varje tjänsteman, som kommer i kontakt med dessa olyckliga människor,
bör få en rekommendation att erbjuda kontakt med en själasörjare om
klienten själv accepterar detta.

Motionärerna anför avslutningsvis att riksdagen bör uppmärksamma
den växande sociala verksamhet särskilt bland alkoholister och narkotikaskadade
som bedrivs av kristna och andra ideella organisationer och att
samma uppmärksamhet bör ägnas från regeringens sida och leda till ett
tillkännagivande till berörda departement med förslag att vidta sådana
åtgärder att samverkan mellan samhällets olika myndigheter och organ
såsom socialstyrelsen och därunder lydande organ, kriminalvården,
skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsverkets förmedlingsorgan för viss svårplacerad
arbetskraft underlättas.

Gällande bestämmelser

I lagen (1956:2) om socialhjälp är i 7 § föreskrivet att socialnämnd
bör samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar och andra,
vilkas verksamhet berör nämndens. I 9 § barnavårdslagen (1960:97) har
meddelats motsvarande bestämmelser beträffande barnavårdsnämnden
och barnavården. I lagen (1954:579) om nykterhetsvård är i 65 § bl. a.
föreskrivet att inbördes samarbete bör äga rum mellan myndigheter, som
handlägger ärenden enligt lagen (bl. a. kommunala nykterhetsnämnder)
samt socialnämnder, barnavårdsnämnder och andra myndigheter
ävensom vårdanstalter och organisationer, vilka utövar social hjälpverksamhet.
Om i kommun inrättats social centralnämnd och i förekommande
fall sociala distriktsnämnder som avses i lagen (1970:296) om
social centralnämnd m. m. gäller vad ovan sagts om socialnämnd (samt
barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd) social centralnämnd och sociala

1* Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 23

SoU 1972:23

4

distriktsnämnder. I prop. 1960:10, vari förslag till barnavårdslagen
framlades för riksdagen, uttalade föredragande statsrådet (s. 211-212)
att den närmare vägledningen för samarbetet med myndigheter, institutioner,
föreningar etc., som kunde visa sig erforderlig, torde böra lämnas
främst genom råd och anvisningar från tillsynsorganens sida.

I olika utgåvor av socialstyrelsens Råd och anvisningar har givits
anvisningar om samarbete mellan statliga och kommunala organ på
socialvårdsområdet. Som exempel kan nämnas Råd och anvisningar nr 8
av december 1969 om ”Samarbete nykterhetsvård — arbetsvärd”, nr 19
av augusti 1970 om ”Samverkan kriminalvård — socialvård” samt nr 23
av augusti 1971 om ”Intensifierat samarbete mellan barnavårdsnämnd,
skola och polis”.

Sedan åtskilliga år tillbaka har i riksstaten under femte huvudtiteln
varit uppfört ett anslag till Bidrag till Länkrörelsen m. m., från vilket
utgår bidrag till sammanslutningar av förutvarande alkoholmissbrukare
(Sällskapet Länkarna m. fl.) samt bidrag till organisationer för stöd och
hjälp åt läkemedelsmissbrukare.

Tidigare riksdagsbehandling

I ett motionspar till 1969 års riksdag framfördes förslag angående
inriktningen av socialpolitikens fortsatta utbyggnad med hemställan att
motionerna skulle överlämnas till den år 1968 tillkallade socialutredningen.
Det anfördes att det måste anses som en för samhället ytterst
angelägen uppgift att medelst ett ökat stöd till och ett utökat samarbete
med olika frivilliga organisationer av ideell karaktär bredda basen för den
samlade sociala verksamheten och därmed öka utbudet av social service
och kanske t. o. m. möjliggöra en viss valfrihet därvidlag. I en annan
motion till 1969 års riksdag hemställdes om åtgärder i syfte att
åstadkomma ett vidgat samarbete mellan sociala myndigheter och kristna
organisationer. Statsutskottet föreslog i sitt av riksdagen godkända
utlåtande SU 1969:134 avslag på motionerna. Utskottet anförde (s. 4)
beträffande nu nämnda förslag om samarbete med ideella organisationer
att en arbetsgrupp inom en av socialstyrelsen tillsatt utredning om den
icke institutionsbundna socialvårdens målsättning och organisation särskilt
behandlade frågorna om kontakter med socialvårdens gränsområden
— skola, arbetsmarknad, socialförsäkring, sjukvård, polis, kriminalvård
och frivilliga, ideella organisationer — samt att en riksdagens åtgärd inte
kunde anses motiverad.

I ett motionspar till 1970 års riksdag hemställdes med hänvisning till
bl. a. vad som framkommit vid den enkät som åberopas i motionen
1972:230 om tilläggsdirektiv till socialutredningen syftande till att
beakta i motionerna anförda motiv för ett samarbete mellan kommunernas
socialvård och den genom enskilda församlingar och organisationer
bedrivna människovärden. Statsutskottet hänvisade i sitt utlåtande SU
1970:177 s. 3 till ovan refererade uttalande av utskottet år 1969 och
föreslog avslag på motionerna, vilket blev riksdagens beslut.

SoU 1972:23

5

1 en motion till 1971 års riksdag yrkades att nya bestämmelser skulle
utfärdas för statligt stöd till vård av alkohol- och narkotikamissbrukare så
att även verksamhetsformer som tillkommit på initiativ av frivilliga och
ideella organisationer och inte hade traditionell institutionskaraktär
kunde erhålla ett generösare statligt stöd. Socialutskottet behandlade
motionen i samband med behandlingen av Kungl. Maj:ts förslag till anslag
för budgetåret 1971/72 till Bidrag till länkrörelsen m.m. Utskottet
anförde i betänkandet SoU 1971:5 s. 36—37 att enligt de riktlinjer som
statsmakterna (prop. 1968:7, SU 1968:37) fastslagit för vården av
narkotikamissbrukare skall vården ordnas inom ramen för landstingens
sjukvårdande och kommunernas socialvårdande verksamhet och att
statsbidragsgivningen utformats med utgångspunkt härifrån. Utskottet
anförde vidare att möjligheter dock förelåg för enskilda organisationer
— föreningar eller stiftelser — att erhålla statsbidrag enligt samma
principer som gällde för huvudmännen, därvid som en garanti för
kontinuitet i behandlingen emellertid förutsattes en uppgörelse med
huvudmannen. Utskottet framhöll att vid sidan härav kunde även andra
frivilliga initiativ förtjäna uppmärksamhet från samhällets sida. En
meningsfull vård av narkotikamissbrukare, liksom av alkoholmissbrukare,
var emellertid enligt utskottet en kvalificerad uppgift som fordrade
noggranna förberedelser och systematisk uppföljning och kontroll. I den
mån dessa betingelser kunde uppfyllas borde enligt utskottet frivilliga
insatser kunna komma i fråga för samhällets stöd inte minst då de tog sig
uttryck i experiment med nya behandlingsformer. Socialutskottet föreslog
att vad utskottet anfört skulle ges Kungl. Maj:t till känna. Detta blev
även riksdagens beslut.

Vid 1972 års riksdag har väckts ett antal motioner med syfte att
staten skall stödja även andra ideella organisationer (bl. a. kristna
organisationer) som ägnar sig åt alkoholist- och narkomanvård än dem
som nu erhåller sådant stöd från anslaget till Bidrag till länkrörelsen
m. m. Socialutskottet, som behandlade motionerna i betänkandet SoU
1972:5 s. 35—37 erinrade om sitt ovannämnda år 1971 gjorda ställningstagande.
Utskottet underströk att de uttalanden som gjorts förra året
fortfarande ägde giltighet samt anförde att det fanns skäl framhålla att de
aktiviteter, som olika ideella organisationer utövade för att genom
åtgärder som inte var av traditionell institutionskaraktär rehabilitera
alkohol- och narkotikamissbrukare, syntes vara under ytterligare utveckling.
Utskottet föreslog riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla att förslag
skulle framläggas snarast möjligt och senast till nästa års riksdag om ett
anslag avseende bidrag till organisationer, som sysslar med rehabilitering
av narkotika- och alkoholskadade personer, vilket blev riksdagens beslut.

I prop. 1972:67 med förslag till vissa åtgärder mot narkotikamissbruket,
vilken socialutskottet behandlat i sitt betänkande SoU 1972:21, har
föredragande statsrådet anfört att han — efter samråd med chefen för
socialdepartementet — förordat att ett belopp av högst 300 000 kr.
från femte huvudtitelns anslag till Försöksverksamhet m. m. ställs till
socialstyrelsens förfogande för stöd av olika försök med nya vård- och be -

SoU 1972:23

6

handlingsformer för narkotikamissbrukare. Utskottet har hemställt att
riksdagen lämnar propositionen utan erinran i denna del.

Utredningar m. m.

Socialutredningen (S 1969:29) har i uppdrag att göra en allmän
översyn av den sociala vårdlagstiftningen — främst nykterhetsvårdslagen,
socialhjälpslagen och barnavårdslagen — vilket innebär att jämväl frågor
om samarbete mellan samhällsorgan och organisationer som bedriver
social verksamhet innefattas i utredningens uppdrag.

I ett år 1969 avgivet delbetänkande om ”Lagstiftning om sociala
nämnder i kommunerna” (stencil S 1969:11) — vari förslag framfördes
som ledde till införande av den i det föregående nämnda lagen om social
centralnämnd m. m. — redovisade socialutredningen sin syn på utredningsarbetet
(s. 15).

Enligt utredningen ger direktiven utrymme för en allmän och
omfattande prövning av socialvårdens utformning och innehåll. Mot
bakgrunden av den pågående socialvårdsdebatten konstaterar utredningen
bl. a. att en ny och samordnad lagstiftning bör grundas på en klar
målsättning för samhällets sociala ansvarstagande. Socialutredningen har
sålunda att ta ställning till utformningen av socialvården i vid mening.
Frågeställningarna omfattar socialvårdens hela inriktning, såsom social
planering, allmänt förebyggande arbete samt vård och behandling i olika
sammanhang, ävensom kommunikationen mellan socialvården och dess
gränsområden.

År 1969 tillsatte socialstyrelsen en utredning om den icke institutionsbundna
socialvårdens målsättning och organisation. Utredningen har i
uppdrag att — inom ramen för nuvarande lagstiftning — inom socialstyrelsen
aktualisera problem och framlägga förslag till problemlösningar inom
den icke-institutionsbundna socialvården. Utredningen bör därvid beakta
behovet av samverkan mellan den traditionella socialvården och andra
vårdområden. Förslag som kräver ändrad lagstiftning förutsätts bli
behandlade av socialutredningen med vilken socialstyrelsens utredning
skall samarbeta. Utredningen består av en huvudgrupp samt sex arbetsgrupper.
En av arbetsgrupperna har i uppdrag att behandla frågor om
kontakter med socialvårdens gränsområden — skola, arbetsmarknad,
socialförsäkring, sjukvård, polisväsende, kriminalvård samt frivilliga
ideella organisationer.

Utredningens huvudgrupp framlade i fjol rapporten ”Integrerat samhälle”
(Socialstyrelsen redovisar, nr 21). Rapporten har remissbehandlats.
Efter bearbetning av rapporten mot bakgrund av remissyttrandena skall
huvudgruppen utarbeta en slutrapport.

Utredningen anser att de framtida sociala insatserna bör ha följande
inriktning.

1. Det gäller att helt medvetet genom planering av strukturförändringar
öppna den allmänna bostadsmarknaden, arbetsmarknaden, service
och rekreation för alla. Vid behov skall de allmänna marknaderna och

SoU 1972:23

7

tjänsterna kompletteras med nya tjänster och garantier.

2. Genom direkt socialt arbete bör kontakter förmedlas mellan
arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och människorna.

3. En tredje uppgift blir att aktivera och stödja de socialt missanpassade.

4. En fjärde uppgift — som traditionellt inte tillhört socialvården —
blir att lämna medicinskt stöd och vård.

Dessa mål för sociala insatser innebär i själva verket förslag till ett
integrerat samhälle framhålls det i rapporten.

I rapporten anges utvecklingsarbete och försöksverksamhet som de
angivna målen kräver.

I rapporten tas upp till närmare behandling bl. a. frågor om utveckling
av socialvårdens kontakter med andra områden såsom bostadsförsörjningen,
arbetsmarknaden, utbildningen och kriminalvården. 1 anslutning
härtill behandlas frågor om stöd till de frivilliga organisationernas
verksamhet. Härom anförs bl. a. följande.

Ofta uppstår grannlaga situationer när samhällets organ skall stödja
eller ersätta frivilliga organisationer för insatser. Eller förhandla med
aktivistgrupper om lösningar av problem, som upplevs som brännande.
Det är omöjligt att komma med några generella förslag till lösningar på
sådana situationer.

Men två konstateranden kan göras.

Det första är att den frivilliga verksamheten är en nödvändig del av
samhällslivet. Samhällets organ måste därför leva i samspel med organisationer
såsom bildningsförbunden, politiska partier, Röda korset, KRUM
och liknande intresseorganisationer, fritids- och idrottsföreningar och
mindre formellt verkande sammanslutningar som byalag och aktivistgrupper.

De samhälleliga organen bör stödja den frivilliga verksamheten så att
människorna i kommunens olika delar ges tillfälle att delta i skilda slags
aktiviteter. Särskilt viktigt är att stimulera den frivilliga verksamheten att
faktiskt öppna sin verksamhet för sådana människor, som brukar anses
besvärliga eller alltför udda. Likaså att försöka intressera dem som lever i
ofrivillig isolering.

Det är särskilt angeläget under de kommande åren att stödja
verksamheten i kommundelarna. Det finns risker för att de kommunsammanläggningar
som nu genomförs kan verka passiviserande på kommundelarna
utanför centralortens kärna.

Det andra konstaterandet är: Erkännandet av de frivilliga organisationernas
stora betydelse medför inte att de politiska organens ansvar för
verksamheten minskar. Det får inte heller tolkas så att "vanlig” frivillig
verksamhet skulle vara förmer än den politiska. Båda typerna av
engagemang fordras. Den politiska verksamheten är grunden för demokratin
och villkor för kontinuitet i utvecklingen.

Utskottet har inhämtat att utarbetandet av ovan refererat avsnitt föregåtts
av ett sammanträde i mars 1970 mellan representanter för
socialstyrelsens utredning och representanter för olika frivilliga organisationer,
bl. a. kristna organisationer.

Överläggningar angående samarbetet mellan samhällets sociala organ
samt kyrklig och frikyrklig social verksamhet har den 28 januari

SoU 1972:23

8

innevarande år ägt rum på socialstyrelsen mellan generaldirektören och
chefen för styrelsen samt representanter för Svenska kyrkans diakoninämnd,
Sveriges frikyrkoråd, Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och
Frälsningsarmén.

Utskottet

I motionerna tas upp frågor om samarbete mellan samhällsorgan och
ideella organisationer som utövar social verksamhet.

I motionen 1972:230 av herrar Wiklund i Stockholm och Nelander
framhålls att frågorna om samarbete mellan offentlig socialvård och
enskilda organisationer — inklusive kyrkliga och frikyrkliga organ — bör
göras till föremål för en riksomfattande utredning i syfte att det intresse
att stödja och hjälpa behövande människor som finns på ett effektivare
sätt kommer att tillvaratas. Motionärerna yrkar, i första hand att
socialutredningen får tilläggsdirektiv om samarbetsfrågan och, i andra
hand, att motionen överlämnas till socialutredningen för beaktande.

Motionen 1972:1025 av herr Sellgren m. fl. syftar till att kontakten
och samarbetet mellan samhällets organ samt kristna och andra ideella
organisationer, som bedriver en växande social verksamhet särskilt bland
alkoholister och narkotikaskadade, skall underlättas. Motionärerna yrkar
att vad som anförs i motionen om behovet av ökad kontakt på detta
område ges Kungl. Maj :t till känna.

Enligt gällande lagstiftning på socialvårdsområdet — nykterhetsvårdslagen,
socialhjälpslagen och barnavårdslagen — skall samhällets sociala
organ samarbeta med bl. a. institutioner, föreningar och andra, vilkas
verksamhet berör vederbörande sociala organs verksamhet. Sådant
samarbete har också kommit till stånd. Utformningen och omfattningen
av samarbetet varierar från kommun till kommun.

Socialutskottet har i annat sammanhang — nämligen vid behandlingen
av frågor om bidrag till Länkrörelsen m. m. förbudgetåren 1971/1972 och
1972/73 — uttalat sig positivt för samarbete mellan samhällets organ och
olika ideella organisationer när det gäller rehabilitering av alkohol- och
narkotikamissbrukare. Tidigare i år har utskottet sålunda bl. a. förordat
att Kungl. Maj:t skall lägga fram förslag om anslag avseende bidrag till
organisationer som bedriver sådan rehabiliteringsverksamhet. Utskottet
vill understryka att, även då det gäller social verksamhet som eljest
bedrivs av religiösa och andra ideella organisationer, det är av värde att
ett samarbete äger rum med de samhällsorgan som har uppgifter på
området. Det torde dock vara motiverat att i stället för att genom
centrala direktiv noggrant reglera verksamheten, i hög grad överlåta den
närmare utformningen av samarbetet till de olika organisationerna och
samhällsorganen. Härigenom kan man ta hänsyn till de skiftande
förhållanden som råder på olika orter i fråga om organisationernas
karaktär, resurser och verksamhetsinriktning.

I det omfattande utredningsarbete som pågår på socialvårdsområdet
inbegrips även samarbetsfrågor av det slag som nu aktualiserats. Socialut -

SoU 1972:23

9

redningen har den centrala uppgiften att göra en översyn av de sociala
vårdlagarna. Utredningen har angivit att den kommer att ta upp till
behandling kommunikationen mellan socialvården och dess gränsområden.
Mot denna bakgrund kan det vara motiverat att motionerna
överlämnas till socialutredningen för kännedom.

Utskottet hemställer

att riksdagen i anledning av motionerna 1972:230 och
1972:1025 hos Kungl. Maj:t hemställer att motionerna
överlämnas till socialutredningen.

Stockholm den 18 maj 1972

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Svensson i Kungälv (s), Hamrin (fp), fru Skantz (s), herr Larsson i
Öskevik (c), fru Sigurdsen (s)*, herrar Hyltander (fp), Johnsson i
Blentarp (s), Åkerlind (m), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i
Göteborg (c)*, Werner i Malmö (m), Olsson i Timrå (s)*, och Nilsson
i Växjö (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.