Socialutskottets betänkande nr 19 år 1972

SoU 1972:19

Nr 19

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner angående semesterlagen
m. m.

Motionerna

1) I motionen 1972:127 av herrar Jönsson i Arlöv (s) och Alf
Pettersson i Malmö (s) hemställs att riksdagen beslutar följande ändring
av 8 § lagen om semester:

Nuvarande lydelse

I semestern inräknas icke söndagar.
Helgdagar inräknas däri, om
semestern utgår med flera dagar i
en följd än sex. Sedvanliga fridagar
inräknas i semestern.

2) I motionen 1972:668 av herr Hermansson m. fl. (vpk) hemställs
att riksdagen uttalar sig för en ändring av semesterlagen till att gälla

lagstadgad rätt till 30 dagars betald semester, samt

att riksdagen hos regeringen hemställer att förslag härom framlägges
vid 1973 års vårriksdag.

3) 1 motionen 1972:1010 av herr Hagberg m. fl. (vpk) hemställs att
riksdagen uttalar sig för följande ändringar i semesterlagen:

a) att 10 § semesterlagen ändras så att den föreskriver semester under
månaderna juni, juli och augusti och att undantag från denna tid
kan göras om de lokala parterna på arbetsmarknaden så överenskommer,

b) att den anställde skall kunna tillgodogöra sig ränteinkomsterna på
sin semesterlön i enlighet med vad i motionen anförts,

c) att de i skiftschemat ingående fridagarna under semestern för
arbetare i kontinuerligt skiftarbete frånräknas som semesterdagar,

d) att deltidsarbetande berättigas till semester i förhållande till
arbetad tid.

4) I motionen 1972:1082 av herr Åsling m. fl. (c) hemställs att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en allsidig utredning av frågan hur
behovet av rekreation och miljöombyte skall kunna tillgodoses bland
låginkomstgrupper i enlighet med vad i motionen anförts.

Inledning

1 vårt land har sedan 1938 funnits lagstadgad semesterrätt för
arbetstagare. Förmånerna har efter hand förbättrats. Den nuvarande

Föreslagen lydelse

I semestern inräknas icke söndagar
och helgdagar. Sedvanliga fridagar
inräknas i semestern.

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 19

SoU1972:19

lagen på området, lagen (1963:114) om semester, är från år 1963. Genom
lagen genomfördes 4-veckorssemestern. Lagen är tillämplig på alla
arbetstagare i allmän och enskild tjänst med undantag för familjemedlemmar
och sådana som endast uppbär andel i vinst. Semesterlagens
regler är i allmänhet tvingande på så sätt, att avtal om för arbetstagare
sämre förmåner än lagen föreskriver inte får träffas. I vissa avseenden
gäller dock avtalsfrihet. Till en del är avvikelser tillåtna endast i form av
kollektivavtal med huvudorganisation på arbetstagarsidan.

Semesterförmånerna är av tre slag, nämligen dels semester, dvs.
ledighet med lön, kallad semesterlön, dels särskild semesterlön för s. k.
okontrollerade arbetstagare, dels semesterersättning, som utgår i samband
med anställnings upphörande.

Om semesterns längd

Motivering till motionsyrkandet

I motionen 19 72:668 framhålls att utvecklingen inom produktionslivet
innebär en allt snabbare press och förslitning av människorna.
Motionärerna erinrar om utvecklingen av semestertidens längd och anför
att det nu är dags att ta ytterligare ett steg framåt och fatta beslut om 30
dagars lagstadgad semester, dvs. i praktiken en femte semestervecka. Det
påpekas att vissa kategorier tjänstemän och arbetare redan fått genomförd
en sådan längre semester men att detta är knutet till lönegrader och
tjänsteår, vilket inte kan vara ett tillfredsställande system. Motionärerna
betonar att rätten till en femte semestervecka bör gälla alla och inte
knytas till exempelvis lönesättningen.

Gällande bestämmelser

Enligt 7 § semesterlagen utgår semester med två dagar för varje månad
av kvalifikationsåret (intjänandeåret), under vilken arbetstagaren för
arbetsgivarens räkning utfört arbete i minst femton dagar. Den som under
en kalendermånad arbetat kortare tid men minst åtta dagar får
tillgodoräkna sig en semesterdag. En arbetstagare som är anställd hela
året har alltså rätt till 24 dagars semester eller — eftersom i semestern inte
inräknas söndagar — i princip fyra veckor.

Som angivits i det föregående är lagstiftningen en minimilagstiftning.
Arbetstagare kan alltså genom avtal tillförsäkra sig bättre förmåner
än vad lagen föreskriver. Särskilt i fråga om semesterns längd är
sådana avtal inte ovanliga. En grupp arbetstagare har genom en särskild
lag, likaledes från år 1963, tillförsäkrats längre semester än andra. Det
gäller arbetstagare som utför radiologiskt arbete och utsätts för joniserande
strålning.

I enlighet med det anförda har en del tjänstemannagrupper genom
kollektivavtal tillförsäkrats längre semester än fyra veckor. Det gäller
främst de statligt och kommunalt anställda. Eör arbetstagare som inte är

SoU 1972:19

tjänstemän har det hitintills varit ovanligt med avtal som ger längre
semester än lagens minimiföreskrift.

Statligt anställda tjänstemän som omfattas av allmänt avlöningsavtal
för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) har semestern differentierad
i förhållande till lönegrad och levnadsålder. Det antal vardagar årssemestern
omfattar framgår av följande uppställning. De inom parentes angivna
talen avser månadslön i löneklass A 9, A 20 respektive A 21 år 1972 i
ortsgrupp 4.

Lönegrad		Levnadsålder
	—29 år	30-39 år 40 år—
A 1-9 (1 923 kr.)	24	27 30
A 10-20 (3 139 kr.)	27	30 33
A 21— (3 301 kr. eller högre)	33	36 40

Aspiranter och extra tjänstemän med kortare anställningstid än 6
månader har 24 dagars semester. Om semestern till stor del tas ut under
vinterhalvåret ökas antalet semesterdagar med högst tre.

Vid 1971 års avtalsrörelse träffades en överenskommelse mellan
statens avtalsverk och Statstjänstemannaförbundet om att all statlig
arbetarpersonal fr. o. m. den 1 januari 1972 skulle få tjänstemannaanställning.
I den mån kollektivavtal för vederbörande yrkesgrupp och
område finns har överföring till extra ordinarie eller extra tjänster — där
bl. a. AST (inklusive semesterbestämmelserna däri) är tillämpligt —
kunnat ske. I den mån dylikt avtal inte finns får i avbidan på sådant avtal
förordnande på arvodestjänst tillämpas.

Kommunalt anställda tjänstemän har semester beräknad enligt ett
system som påminner om det statliga.

Kommunalanställda arbetstagare som inte är tjänstemän har semesterns
längd beräknad på samma sätt som gäller för tjänstemän i
motsvarande löneläge.

På den enskilda sektorn av arbetsmarknaden förekommer differentierade
semestertider för vissa tjänstemannagrupper. Det viktigaste avtalet
är det som Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) har med Svenska
industritjänstemannaförbundet (SIF), Sveriges arbetsledareförbund
(SALF) och Sveriges civilingenjörsförbund (CF). Antalet semesterdagar
är beroende av tjänstemannens lön men däremot inte av tjänstemannens
ålder.

Antalet tjänstemän på den enskilda sektorn som har längre semester
än fyra veckor är relativt litet.

Historik

Enligt 1938 års semesterlag var årssemestern i princip 12 vardagar.

År 1945 antogs en ny semesterlag, som i flera avseenden innebar
förbättringar för arbetstagarna. I fråga om semesterns längd kvarstod
dock den tidigare regeln om 12 vardagar. Redan 1946 ändrades
emellertid reglerna om semesterns längd. Arbetstagare som inte uppnått

SoU 1972: 19

18 år fick rätt till tre veckors semester. Genom en särskild lag om
förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete utsträcktes semestern till tre veckor även för gruvarbetare,
nattarbetare och mörkrumsarbetare. För arbetstagare i radiologiskt
arbete bestämdes semestertiden till sex veckor. Som skäl för differentieringen
av semestertiden anfördes arbetarskyddssynpunkter.

Frågan om en generell förlängning av den lagstadgade semestern till tre
veckor togs upp i riksdagen år 1947. Efter utredning infördes vid 1951
års riksdag tre veckors semester för alla arbetstagare. De särskilda
förmånerna för ungdomar, gruvarbetare, nattarbetare och mörkrumsarbetare
försvann därmed.

År 1960 tillsattes en kommitté (1960 års semesterkommitté) som år
1962 i betänkandet ”Ny semesterlag” (SoU 1962:44) lade fram det
förslag som ligger till grund för vår nuvarande semesterlagstiftning.
Lagstiftningen, som trädde i kraft den 1 juli 1963, innebar bl. a. att
semestern utökades till fyra veckor.

Om semesterförmåner för deltidsarbetande

Motivering till motionsyrkandet

I motionen 1972:1010 framhålls att deltidsarbete tenderar att bli allt
vanligare och öka i omfattning. Motionärerna påpekar att med den
utveckling vi nu är inne i, inte minst efter slopandet av affärstid slagen,
kan man förmoda att många kommer att arbeta på gränsen till åtta dagar
per månad. Det är därför enligt motionärerna berättigat att semester
erhålls i förhållande till arbetsinsats, dvs. till den tid man arbetar under
en månad.

Gällande bestämmelser

1 ett föregående avsnitt har angivits att enligt semesterlagen arbete
under 8-14 dagar i en månad ger rätt till en dags semester och arbete
under 15 eller fler dagar i en månad berättigar till två dagars semester.
Antalet arbetade dagar behöver inte vara sammanhängande utan kan
utgöra olika perioder under kalendermånaden. Med arbetad dag förstås
inte bara full arbetsdag utan även sådan dag, då arbetstagaren endast en
del av dagen, exempelvis någon eller några timmar, haft arbete för
arbetsgivarens räkning. Den som arbetar en timme dagligen i åtta dagar
under en månad är således berättigad till semester men däremot inte den
som arbetat sju hela dagar i en månad.

Principen att semesterrätten grundas på arbete har i semesterlagen
uppmjukats genom regler i 7 § som inom angivna gränser jämställer
frånvaro av vissa anledningar med utfört arbete. De priviligierade
frånvaroanledningarna är - förutom semester - yrkesskada, sjukdom,
havandeskap, militärtjänstgöring och civilförsvarstjänstgöring.

SoU1972:19

Tidigare riksdagsbehandling

I motion till 1971 års riksdag framställdes ett yrkande som syftade till
sådan ändring av semesterlagen att rätten till semester inte skulle bli
beroende av när arbetstiden varit förlagd under månaden utan endast av
hur lång arbetstiden varit. Socialutskottet anförde i sitt betänkande SoU
1971:26 följande:

Riksdagen har såväl år 1969 som 1970 behandlat motioner med
samma syfte som den nu aktuella motionen. Vid den tidigare riksdagsbehandlingen
har andra lagutskottet framhållit bl. a., att semesterlagstiftningens
syfte är att bereda arbetstagarna möjlighet till vila och rekreation
och att man mot denna bakgrund skall se lagens konstruktion, att vissa
dagars arbete medför rätt till vissa dagars betald ledighet. Enligt
socialutskottets mening måste de anförda synpunkterna tillmätas väsentlig
betydelse även vid prövning av motionen 1971:1188. Utskottet vill
dock inte bestrida att det åtminstone för vissa deltids- och korttidsanställda
arbetstagare kan vara befogat med bättre semesterförmåner än
semesterlagen nu föreskriver. Såsom också framhållits under tidigare år
kan de anställda genom avtal skaffa sig semesterförmåner utöver lagens
minimiregler eller kompensation i form av förhöjd lön. Det kan
emellertid enligt socialutskottets mening vara motiverat att frågan
närmare övervägs på vad sätt förbättringar i de nämnda arbetatagargruppernas
semesterförmåner bör komma till stånd lagstiftningsvägen.
Dessa överväganden torde kunna ske i samband med den prövning av
olika semesterlagsfrågor som aktualiseras i anslutning till slutrapporten
från den tidigare nämnda nordiska ämbetsmannakommittén.

Utskottet hemställde att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle hemställa
om översyn av reglerna om semesterförmåner för deltids- och korttidsanställda,
vilket blev riksdagens beslut.

Om inräknande av helgdagar i semestern

Motivering till motionsyrkandet

I motionen 19 72:127 påpekas att helgdag inte i vedertagen mening är
arbetsdag och därför ej heller bör räknas som semesterdag samt att
arbetsgivarna vid förhandlingar räknar helgdagarna som ekonomisk
minuspost.

Gällande bestämmelser

Enligt 7 § semesterlagen utgår i princip semester med två dagar
för vaije kalendermånad av kvalifikationsåret. I syfte att bereda
arbetstagarna rätt till minst fyra veckors ledighet har i 8 § föreskrivits, att
söndagar inte skall inräknas i semestern. Ej heller inräknas däri helgdagar,
om semestern utgår med mindre antal dagar i följd än sex. Sedvanliga
fridagar inräknas däremot i semestern.

1* Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 19

SoU 1972:19

Tidigare riksdagsbehandling

I anslutning till att förslag (prop. 1963:68) år 1963 framlades för
riksdagen om antagande av den nuvarande semesterlagen, vilket förslag
innehöll ovannämnda bestämmelse om inräknande av helgdagar i semestern,
yrkades i ett motionspar att i lagen i stället skulle föreskrivas att
helgdagar och sedvanliga fridagar inte skulle inräknas i semestern. Andra
lagutskottet, som i sitt av riksdagen i denna del godkända utlåtande (2LU
1963:40) föreslog avslag på yrkandet, anförde följande:

Semesterkommittén har övervägt att helt frilägga helgdagarna, oavsett
semesterns längd, men slutligen stannat för att inte föreslå någon ändring
i nu gällande ordning, som innebär att helgdagar inräknas, om semestern
utgår med flera dagar i en följd än fem. Ett skäl för en reform skulle vara
att en regel om inräknande av helgdagar i semestern kan innebära en
frestelse för arbetsgivaren att förlägga semestern till en period med flera
helgdagar för att på så sätt nedbringa antalet arbetsfria dagar under året.
Å andra sidan skulle ett fullständigt friläggande av helgdagarna i
praktiken ofta medföra att semestern blev en eller flera dagar längre än
fyra kalenderveckor, och eftersom redan den fjärde semesterveckan är en
genomgripande reform har kommittén inte ansett sig kunna medverka till
ytterligare utökning av fritiden.

Departementschefen har följt kommitténs förslag, dock med den
ändringen att — såsom nämnts — det antal dagar som semestern skall
utgöra för att helgdagar skall inräknas i semestern bestämts till sex.

Utskottet vill för sin del ansluta sig till kommitténs uttalande att den
fjärde semesterveckan är en så genomgripande reform att det i dagens
läge icke är möjligt att föreslå någon ytterligare förlängning av semestern.
På grund härav kan utskottet icke tillmötesgå motionärernas önskemål.

Om semesterberäkning vid söndagsarbete

Motivering till motionsyrkande t

I motionen 1972:1010 anförs att arbete i kontinuerlig skiftgång
innebär att arbetet pågår såväl vardag som sön- och helgdag efter en
härför komponerad skiftcykel, vilket innebär en mycket lång årsarbetstid.
Det anförs vidare att arbete i kontinuerlig skiftgång i regel betyder
ett tungt och slitsamt arbete med hälsan som insats. Motionärerna
framhåller att ifrågavarande arbetare behöver alla semesterdagar de kan få
för vila och rekreation och att ett rimligt krav därför är att semesterlagen
omarbetas så att fridagarna för de kontinuerligt skiftgående arbetarna
frånräknas under semestern, vilket innebär att endast arbetsdagar skall
räknas som semesterdagar.

Gällande bestämmelser

Enligt 7 § semesterlagen utgår i princip semester med två dagar
för varje kalendermånad av kvalifikationsåret. 1 syfte att ge arbetstagarna
rätt till minst fyra veckors ledighet har i 8 § föreskrivits, att
söndagar inte skall inräknas i semestern. Ej heller inräknas däri helgdagar,

SoU 1972:19

om semestern utgår med mindre antal dagar i följd än sex. Sedvanliga
fridagar inräknas däremot i semestern. Arbetstagare med söndagsarbete är
jämlikt 8 § andra stycket tillförsäkrade ledighet på söndag, som infaller
under eller omedelbart efter semestern, ehuru sådan dag ej skall inräknas
i semestern. Motsvarande regel gäller för helgdag, som ej skall räknas som
semester. Däremot skall vid söndagsarbete sådana som kompensation
utgående fridagar, vilka infaller under semesterledigheten, räknas såsom
semesterdagar.

Historik

Den princip som ännu gäller om beräkning av semester vid söndagsarbete
tillkom i 1945 års semesterlag. Regeln, som föreslogs av 1942 års
semesterkommitté, blev under remissbehandlingen av kommitténs betänkande
(SOU 1944:59) föremål för viss kritik.

Arbetsdomstolens ordförande anförde bl. a. följande:

Det är mycket vanligt, att arbetstagare på grund av arbetets natur
(kontinuerlig drift, kommunikationsföretag m. m.) har att utföra arbete
på söndag men i stället åtnjuter ledighet någon annan dag, varvid det är
vanligt, att ledighetsdagen icke alltid infaller på samma veckodag utan
växlar. Med stöd av motiven till gällande semesterlag har man antagit, att
i dylikt fall fridag, som infaller under semesterledigheten, skall i lagens
mening anses såsom söndag, medan motsvarande söndag skall behandlas
såsom arbetsdag.

Kommittén har nu framställt förslag om en annan beräkningsmetod,
som innebär det motsatta mot den nu gällande lagens ordning. Den som
vanligen arbetar på söndagar men har annan ledighetsdag än söndag skulle
vara skyldig att räkna ledighetsdagarna såsom semesterdagar, medan
däremot söndagarna fortfarande skulle räknas utanför semesterdagarnas
antal. Detta vållar viss betänklighet i följande fall. Jag antar att en
arbetstagare — såsom torde vara vanligt exempelvis i droskförarfacket — i
en vecka har ledighetsdag på onsdag, i nästa vecka på tisdag och i den
därpå följande veckan på måndag. Jag antar vidare, att semestern börjar
med tisdagen i första veckan. Med den ordning, som tänkts skola
tillämpas enligt den nuvarande lagen, skulle semesterledigheten räcka till
och med tisdagen i tredje veckan, dvs. arbetstagaren får en sammanlagd
ledighet av 15 dagar, därav 12 dagar som eljest skulle utgjort arbetsdagar
och 3 dagar som enligt arbetstidsschemat äro hans fridagar. Med
kommitténs förslag däremot skulle semestern icke räcka längre än till och
med måndagen i tredje veckan. Ledigheten blir då sammanlagt 14 dagar,
men därav äro endast 11 dagar som eljest skulle hava utgjort arbetsdagar.
Angående ett i viss mån liknande fall, se arbetsdomstolens dom nr
82/1942.

Jag har velat fästa uppmärksamheten vid detta fall men har icke något
yrkande.

Föredragande departementschefen anförde i prop. 1945:273 till 1945
års riksdag bl. a.:

Ehuru den nuvarande lagen icke tillförsäkrar arbetstagarna längre
minimisemester än en dag för envar av årets 12 kalendermånader syftar
dock lagen till att giva arbetstagarna minst två veckors ledighet från
arbetet. En ledighet av dylik längd erhålles även för det stora antalet
arbetstagare genom lagens stadgande, att söndagar icke skola inräknas i

SoU 1972: 19

semestern. Innebörden därav är, att de söndagar, som infalla under
semesterledigheten, icke skola inräknas i det antal av 12 semesterdagar,
vartill arbetstagare är berättigad för helt kvalifikationsår. Börjar arbetstagarens
semester en måndag, slutar semestern med lördagen i den därpå
följande veckan. Därvid har arbetstagaren erhållit 12 arbetsdagars
semester, men samtidigt har han varit ledigt från arbetet söndagen före,
söndagen under och söndagen omedelbart efter semestern; han har
sålunda haft en ledighet från arbetet av tillhopa 15 dagar. Om åter
semestern begynner å annan veckodag än måndag, kommer den sammanlagda
ledigheten att omfatta endast 14 dagar, därav två söndagar. På nu
angivet sätt verkar lagen för alla de arbetstagare, som utföra sitt arbete
allenast å veckans vardagar och som äro fria från arbetet å söndagarna.
Samma blir förhållandet med arbetstagare, som ha att utföra arbetet även
på söndagarna men som i stället varje vecka äro lediga på någon annan
veckodag än söndagen. För sistnämnda fall ha vid tillämpningen av
ifrågavarande stadgande söndagarna räknats såsom arbetsdagar och
fridagarna som söndagar.

Inom olika yrkesområden finns emellertid arbetstagare, som äro
skyldiga att utföra sitt arbete även å söndagarna men trots detta icke
åtnjuta motsvarande ledighet å annan veckodag. Arbetstagare, vilkas
normala arbetstid omfattar alla dagar i veckan, kunna exempelvis vara
garanterade endast någon eller några fridagar i månaden. För dylika fall
verkar ifrågavarande lagregel tvivelsutan oförmånligt, och i likhet med
kommittén anser jag att en ändring härutinnan bör komma till stånd.
Enligt kommitténs förslag skulle detta spörsmål lösas genom enhetliga
bestämmelser för alla fall av söndagsarbete, vare sig arbetstagaren icke
alls, endast delvis eller ock helt åtnjuter kompensation för sitt söndagsarbete
genom ledighet å annan veckodag. Förslaget innebär, att söndagarna
anses falla utom semesterdagarna och att arbetstagaren genom lagen
tillförsäkras ledighet å söndag, som infaller under eller näst efter
semestern. Däremot skola sådana som kompensation utgående fridagar,
vilka infalla under semesterledigheten, räknas såsom semesterdagar.

Mot denna lösning har arbetsdomstolens ordförande i sitt yttrande
anmärkt, att den för visst fall i förhållande till vad nu gäller skulle kunna
verka oförmånligt för arbetstagare, som åtnjöte full kompensation för
söndagsarbetet genom att vara fri från arbetet en dag under veckan,
nämligen för det fall att under en period av 14 dagar skulle infallit tre
fridagar men blott två söndagar. Härtill må emellertid anmärkas, att
enbart någon förskjutning av fridagarna i det uti yttrandet anförda
exemplet skulle leda därtill, att förslaget icke skulle få den försämrade
verkan som berörts i yttrandet; och det synes icke berättigat att härvidlag
tillmäta tillfälligheter i fråga om fridagarnas förläggning alltför stor
betydelse. Vidare kan en arbetstagare, som icke har skyldighet till
söndagsarbete, ej pä semesterlagen grunda rätt att få börja sin semester å
en måndag; arbetstagaren, som begynner semestern å annan veckodag,
erhåller icke mer än 14 dagars ledighet från arbetet. I det anförda
exemplet skulle således enligt kommitténs förslag en arbetstagare med
skyldighet till söndagsarbete få semesterledighet av samma längd som en
vanlig arbetstagare, därest semestern för dem båda började på annan
veckodag än måndagen. Enligt min mening måste kommitté förslaget
anses utgöra en tillfredsställande lösning på ett synnerligen besvärligt
tekniskt problem. I detta sammanhang vill jag påpeka, att örn arbetstagare
som här avses i lagen berättigades till ledighet även å den söndag, som
infaller omedelbart före semestern, detta skulle medföra, att arbetstagare,
som åtnjöte full kompensation för söndagsarbetet, erhölle en ledighetsdag
mer än övriga arbetstagare.

SoU 1972:19

Tidigare riksdagsbehandling

I ett motionspar till 1965 års riksdag yrkades utredning med syfte
bl. a. att för arbetstagare med söndagsarbete sådana fridagar som infaller
vid början eller slutet av semestern inte skall inräknas i denna.

Andra lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande (2LU
1965:19) föreslog avslag på motionerna, anförde bl. a. följande:

På grund av regeln om beräkning av semester vid söndagsarbete kan
det stundom inträffa, att inom en semesterperiod faller fler dagar, som
enligt arbetstidsschemat normalt skulle utgöra fridagar, än som motsvarar
antalet söndagar. För flertalet berörda arbetstagare torde emellertid den
bristande överensstämmelsen mellan söndagar och fridagar efter hand
utjämnas. På grund härav och då problemet med hänsyn till de
variationer som finns inom olika arbetsområden bäst lämpar sig för
reglering avtalsvägen anser utskottet att ändring i lagstiftningen ej är
påkallad.

Vid 1966 års riksdag upprepades ifrågavarande motionsyrkande.
Andra lagutskottet föreslog i sitt av riksdagen godkända utlåtande (2LU
1966:5) avslag på yrkandet. Utskottet hänvisade till sitt ställningstagande
år 1965 och påpekade att det enligt utskottets mening ej förelåg skäl för
ändrat ställningstagande.

Om semesterns förläggning

Motivering till motionsyrkandet

I motionen 1972:1010 anförs att det har blivit allt vanligare att en
anställd tvingas förlägga del av semestern till vinterhalvåret. Motionärerna
framhåller att de anställda måste få ett avgörande inflytande på huruvida
de vill förlägga semestern eller del av semestern utanför de egentliga
sommarmånaderna juni, juli och augusti och att en ändring av semesterlagens
bestämmelser som tillförsäkrar lönearbetaren rätten att utta hela
sin semester under nämnda månader framstår som ytterst angelägen.
Motionärerna anför vidare att om omständigheterna skulle göra det
mindre lämpligt att utta semestern under dessa månader, får företagsledningen
uppta förhandlingar med de lokala parterna på arbetsmarknaden
för överenskommelse om en annan semesterförläggning.

Gällande bestämmelser

Enligt 7 § semesterlagen utgår i princip semester med två dagar
för vaije kalendermånad av kvalifikationsåret. I syfte att ge arbetstagarna
minst fyra veckors ledighet har i 8 § föreskrivits, att söndagar
inte skall inräknas i semestern. 10 § stadgar, att arbetsgivaren
äger bestämma när semestern skall utgå men innehåller dessutom en
rekommendation, enligt vilken semestern, om arbetstagaren inte begär
annat, såvitt möjligt bör förläggas till sommartid. Enligt samma paragraf
skall semestern, om ej annat överenskoms, utgå i ett sammanhang. Då

SoU 1972: 19

semestertiden överstiger 24 dagar får dock semestern även utan arbetstagarens
samtycke förläggas till två perioder, av vilka den ena skall utgöra
minst 24 dagar.

Tidigare riksdagsbehandling

I en motionspar till 1970 års riksdag begärdes utredning om ändring av
semesterlagen i syfte att arbetsgivarens rätt att utan arbetstagarens
samtycke bestämma tiden för semesterns förläggning skulle begränsas till
perioden den 1 maj-den 30 september.

Andra lagutskottet, som i sitt av riksdagen godkända utlåtande (2LU
1970:12) föreslog avslag på motionerna, anförde bl. a. följande.

Vid tillkomsten såväl av 1938 års som 1945 års semesterlagstiftning
behandlades frågan om införande av en viss obligatorisk semestertid.
Tanken avvisades med hänvisning främst till de vidsträckta undantag för
skilda verksamhetsområden som en sådan regel skulle nödvändiggöra.
Som exempel härpå nämndes såväl hela yrkesområden — såsom
jordbruket och sjöfarten — som säsongbetonade och andra företag, för
vilka semesterns förläggning till sommartiden skulle vålla besvärligheter.

De skäl, som sålunda anförts mot en lagreglering av nu åsyftad
innebörd, är enligt utskottets mening alltjämt bärande. Det synes
knappast vara något att vinna med en regel, som för att kunna fungera
ändamålsenligt uppenbarligen kräver åtskilliga undantag i olika hänseenden,
undantag som dessutom måste ge upphov till komplicerade
gränsdragningsproblem. Arbetsgivarens befogenhet att bestämma tidpunkten
för semestern måste också ses i samband med arbetstagarens rätt
att få ut hela semesterledigheten på en gång. Reglerna härom har
möjliggjort att befogade önskemål om semesterns förläggning från såväl
arbetsgivare som arbetstagare kunnat tillgodoses i rimlig omfattning. Det
stora flertalet arbetstagare har också sina semestrar förlagda till den av
motionärerna angivna tidsperioden. Enligt utskottets mening föreligger
inte någon anledning för statsmakterna att ingripa med lagstiftning i
enlighet med motionerna.

Om semesterlön, utbetalningstid för semesterlön och stöd till semestervistelse Motivering

till motionsyrkandena

I motionen 1972:101 0 anförs att många arbetare anser det vara
felaktigt att semesterlönen skall vara innestående hos företaget fram till
dess att semestern uttas. Det påpekas att semesterlagen tillerkänner
lönearbetarna en semesterersättning för varje kalendermånad, att dessa
medel anses vara den anställdes egen kapitalsamling under kvalifikationstiden
och att det borde betraktas som naturligt att ränteinkomster på de
månatligt på bank insatta semesterpengarna rätteligen borde tillfalla
lönearbetaren själv. Motionärerna framhåller att semesterpengar borde
månatligt insättas på ”låsta konton” i bank med möjlighet för arbetaren
att själv kontrollera sitt tillgodohavande och att uttag borde medges
endast i likhet med vad som är gällande i andra semesterkassor.

SoU 1972:19

I motionen 1972:1082 framhålls inledningsvis att en rad skäl gör det
angeläget att turistnäringens position i samhället blir föremål för en
omvärdering — såsom sysselsättningspolitiska och regionalpolitiska skäl
samt hänsyn till ett år efter år växande underskott i turistbalansen.
Härefter anförs att till dessa skäl för en omvärdering av turistnäringen
måste nu läggas det snabbt växande behovet av miljöbyte och rekreation
för allt större befolkningsgrupper därvid man måste särskilt uppmärksamma
att de befolkningsgrupper och yrkeskategorier som har de största
behoven av miljöbyte och rekreation ofta har särskilda svårigheter att
erhålla denna socialt sett angelägna rekreation. Det framhålls att
självfallet kan redan genom att befintliga turistanläggningar utnyttjas och
genom nya investeringar i stugbyar prismässigt relativt konkurrenskraftiga
alternativ skaps. Men om en tillräcklig bredd skall kunna skapas —
anför motionärerna — måste sannolikt ett system med rekreationsstipendier
eller semesterbidrag införas. Motionärerna anför att ett dylikt system
skulle knytas till personalkategorier och sålunda bli en förmån knuten till
bestämda arbetsuppgifter, i synnerhet då i låglöneyrken och i yrken med
särskilt pressande arbetsförhållanden, där rekreation förknippad med
miljöombyte framstår som särskilt angelägen.

Bestämmelser om semesterlön m. m.

Enligt 3 § semesterlagen skall arbetstagaren under semestern åtnjuta
lön (semesterlön). I 12 § är föreskrivet att för den som har tidlön
beräknad för vecka eller längre tidsenhet är semesterlönen lika med den
vanliga lönen. För övriga anställda exempelvis sådana som avlönas genom
timlön, ackord eller provision är semesterlönen nio procent av arbetstagarens
sammanlagda arbetsinkomst i anställningen under kvalifikationsåret.
Regeln innebär i vissa situationer att i inkomstunderlaget för beräknande
av semesterlön kommer att ingå dagar vilka ej medför rätt till
semesterledighet. En timavlönad som arbetar 25 mars—7 maj har
kvalificerat sig till två semesterdagar (för april) men får semesterlön
beräknad för hela anställningstiden. Enligt 14 § skall semesterlön
utbetalas till arbetstagaren i samband med semestern såvida inte
överenskommelse om annat träffas i kollektivavtal.

En grupp arbetstagare har rätt till semesterlön utan att kvalificera sig
genom att arbeta en viss tid per månad. Det gäller de s. k. okontrollerade
arbetstagarna, dvs. arbetstagare som utför arbetet i hemmet eller eljest
utan arbetsgivarens direkta övervakning. Sådana arbetstagare har inte
någon i lagen inskriven rätt till semesterledighet. Däremot skall de erhålla
särskild semesterlön (4 §). Så snart en okontrollerad arbetstagare intjänat
någon lön har han därmed också intjänat rätt till 9 procent i procentuellt
tillägg, den särskilda semesterlönen (16 §). Särskild semesterlön skall
utbetalas till arbetstagaren senast den 30 juni näst efter kvalifikationsåret
eller, om kvalifikationsåret utlöper efter den 30 april, senast två månader
efter kvalifikationsårets utgång (16 §).

Arbetstagare, som när han slutar sin anställning inte fått ut den

SoU 1972:19

semester han har tjänat in, har enligt 5 § semesterlagen rätt till
semesterersättning. Semesterersättningen är en kontant ersättning motsvarande
semesterlönen och skall i princip beräknas efter samma grunder
som denna (18 §). Semesterrätt för korttidsanställda kommer i praktiken
att innebära enbart rätt till semesterersättning. Genom denna kontanta
ersättning får de möjligheter att utan förlust bereda sig ledighet.
Semesterersättning skall utbetalas inom en vecka från utgången av det
kalenderkvartal, varunder anställningen upphört eller, om anställningen
varat minst tre månader, inom en vecka från det anställningen upphörde
(19 §).

Historik om semesterlön m. m.

Den kommitté, vars arbete kom att ligga till grund för 1945 års
semesterlag — 1942 års semesterkommitté — ifrågasatte vid behandlingen
av frågan om semester för korttidsanställda arbetstagare om det inte i och
för sig vore mest rättvist och rationellt med ett semestersystem som, så
långt tekniskt var möjligt, medgav arbetstagarna rätt att för semester tillgodoräkna
all arbetad tid. Ett sådant system skulle vara semesterkassan, som
innebär att arbetsgivaren för varje tidsenhet utfört arbete inlevererar ett
belopp. Vederbörande arbetstagare får sedan i samband med ledighet lyfta
det belopp som motsvarar vad han har inarbetat. Semesterkassor hade upprättats
av olika förbund inom byggnadsfacket. Kommittén erinrade om att
tanken på ett hela arbetsmarknaden omfattande semesterkassesystem avvisats
vid tillkomsten av 1938 års semesterlag bl. a. på grund av den stora
och svårskötta tekniska apparat, som systemets införande skulle medföra.
Kommittén förkastade tanken på att lagstiftningen skulle bygga på ett
semesterkassesystem. De fördelar ett sådant system skulle medföra för de
korttidsanställda ansågs inte stå i rimligt förhållande till de administrativa
besvär som skulle uppkomma.

Vid sin behandling av frågan om utformningen av regler om lön under
semester anförde 1960 års semesterkommitté bl. a. att rätten till semester
innebar enligt vedertagen uppfattning rätt för arbetstagaren till viss tids
årlig ledighet från arbetet med bibehållna löneförmåner, dvs. med
väsentligen samma inkomst från arbetsgivaren som om han varit i arbete
under semestertiden. Lagstiftaren hade, anförde kommittén vidare, vid
upprepade tillfällen slagit vakt om denna grundsats i fråga om semesterlönens
bestämmande och ställt sig avvisande till tanken att lönen under
semestern genom lagstiftningen generellt skulle bestämmas till högre
belopp än som kunde utgöra arbetslön för motsvarande tid. Kommittén
framhöll att frågan om en eventuell sådan höjning av semesterlönen hade
bedömts som en angelägenhet av löneteknisk art, vilken lämpligen borde
anförtros arbetsmarknadens parter.

1 prop. 1963:68, vari förslag om den nuvarande semesterlagen
framlades, anförde föredragande departementschefen på s. 60 bl. a.
följande om utbetalningstid för semesterlön.

SoU 1972: 19

På arbetsmarknaden förekommer en typ av avtal varigenom semesterlönen
inräknas i den löpande arbetslönen. Dylika avtal står i mindre god
överensstämmelse med semesterlagens grundtanke. I likhet med
kommittén tror jag att man bäst garanterar arbetstagaren den avsedda inkomsten
under semestertiden genom en regel om utbetalningstid
för semesterlön.

Den av kommittén föreslagna regeln, att semesterlön skall utbetalas i
samband med semestern, kan jag i sak godta. Jag anser det utan vidare
klart att, när semestern är uppdelad på flera perioder, i samband med
varje semesterperiod skall utbetalas den på samma period belöpande
semesterlönen. Uttrycket ”i samband med” får inte tolkas så snävt att
det i något fall skulle förhindra ett bibehållande av den praxis
beträffande vecko- och månadsavlönade arbetstagare, som innebär att
dessa får sin semesterlön i samma ordning som den vanliga lönen och på
vanliga utbetalningsdagar.

Bestämmelser om stöd till semestervistelse

Enligt kungörelsen (1967:472) om statsbidrag till driften av semesterhem
utgår statsbidrag till semesterhemsanordnare med 4 kr. per dag och
plats som utnyttjas av ”husmor eller annan som med hänsyn till sina
sociala och ekonomiska förhållanden behöver hjälp till vila och rekreation”.
Statsbidrag betalas ut av socialstyrelsen. Som villkor för bidraget
gäller, att bidrag samtidigt utgår från landstingskommun, kommun som ej
tillhör sådan kommun eller annan kommun med minst 1 kr. 50 öre per
dag och plats. Föreligger särskilda skäl, varmed närmast avsetts att
semesterhemmet är avsett för gäster från större delen av landet, kan
statsbidrag utgå även om kommunalt bidrag inte lämnas. Statsbidrag
utgår även för resor till semesterhem eller resor i samband med annan
form av semestervistelse. Socialstyrelsen fördelar därvid för detta
ändamål avsedda medel mellan semesterhemsnämnderna i landstingsområdena,
varefter det ankommer på dessa nämnder att bevilja och betala ut
resebidragen.

1 Råd och anvisningar nr 203 som socialstyrelsen i december 1967
utfärdat angående här ifrågavarande bidragsverksamhet har bl. a. angivits
att avsikten är att statsbidraget till driften till semesterhem i huvudsak
skall utgå för platser, som utnyttjas av husmödrar men att bestämmelserna
dock är utformade så, att de inte hindrar att bidrag utgår exempelvis
till platser som utnyttjas av makar, som med hänsyn till sina ekonomiska
och sociala förhållanden behöver hjälp för vila och rekreation. Resebidragen
bör utgå till personer med låg familjeinkomst och särskild hänsyn
bör tas till sjukdom eller arbetslöshet inom familjen, stor arbetsbörda
genom skötsel av flera barn eller skötsel av handikappat barn, kroniskt
sjuk eller åldrad familjemedlem.

Internationellt samarbete m. m.

Vid Internationella arbetsorganisationens (ILO:s) allmänna konferens
år 1970 antogs en konvention (nr 132) om semester, vilken konvention

SoU 1972:19

utgör en revision av 1 936 års konvention (nr 52) i samma ämne.

I yttrande påpekade ILO-kommittén att åtminstone på en punkt torde
konventionen innehålla ett klart ratifikationshinder, nämligen ett krav att
semesterlön skall utbetalas före semesterledigheten såvitt annat ej
överenskommits. En sådan bestämmelse var enligt ILO-kommittén mer
vittgående än vad som föreskrivs i den svenska lagstiftningen. Svenska
arbetsgivareföreningen anförde i yttrande bl. a. att i svensk lag fanns
ingen motsvarighet till en bestämmelse att arbetstagaren eller representant
för denne skall höras innan tidpunkten för semestern fastställs samt
att föreningen ifrågasatte om Sverige kan uppfylla ett krav i konventionen
på en minimisemester av tre arbetsveckor med hänsyn till en
därtill anknuten helgdagsregel. Allmänna helgdagar och sedvanliga fridagar
skall inte — vare sig de infaller under semestern eller ej - inräknas i
minimisemestern.

ILO-kommittén framhöll att frågan om i vilka avseenden den svenska
lagstiftningen innefattade ratifikationshinder kunde lämpligen övervägas i
anslutning till ett utredningsarbete om harmonisering av de nordiska
ländernas semesterlagstiftning, som pågick i ett nordiskt ämbetsmannautskott.

1 prop. 1971:5 med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa
beslut vid nämnda konferens anförde föredragande departementschefen
att han delade ILO-kommitténs uppfattning att frågan om i vilka
avseenden den svenska semesterlagen innefattar ratificeringshinder lämpligen
kunde övervägas i anslutning till ett utredningsarbete som bedrevs
av ett nordiskt ämbetsmannautskott beträffande spörsmålet om samordning
av de nordiska ländernas semesterlagstiftning. När resultatet av
övervägandena förelåg fick frågan tas upp om de lagändringar som
behövdes för att möjliggöra en ratifikation.

I sitt av riksdagen godkända betänkande SoU 1971:2 fann socialutskottet
ej anledning till erinran mot vad föredragande departementschefen yttrat
om bl. a. semesterkonventionen.

Vid Nordiska rådets 13:e session i Reykjavik år 1965 antog rådet på
förslag av socialpolitiska utskottet en rekommendation (nr 2011965)
angående samordning av semesterlagstiftningen. Nordiska rådet rekommenderade
regeringarna att vidtaga åtgärder för att så långt som möjligt
samordna de nordiska ländernas lagstiftningar om semester. Socialpolitiska
utskottet uttalade i sitt betänkande i ämnet bl. a. att särskilt
beträffande reglerna om lagens tillämpningsområde, semesterns förläggning
och i viss mån angående semestergottgörelsen enhetlighet torde
kunna uppnås. Frågor om exempelvis semesterns längd och semestergottgörelsens
storlek var däremot enligt utskottets uppfattning närmast av
allmän politisk innebörd. Deras lösande sammanhängde i huvudsak med
vilka ekonomiska resurser som stod till buds i landet. Sådana spörsmål
borde därför få upptagas av varje land för sig.

Nordiska socialpolitiska kommittén beslöt år 1965 tillsätta ett
underutskott (ämbetsmannautskott) med uppgift att utreda möjligheterna
till en sådan samordning av semesterlagstiftningen som avses i

SoU 1972:19

rekommendationen. Vid sammanträde i slutet av år 1970 beslöts att varje
land skulle göra upp en rapport över situationen enligt nuvarande
lagstiftning samt att utbyte av detta material skulle ske.

I en därefter utarbetad och till Nordiska socialpolitiska kommittén
avgiven rapport om samordning av de nordiska ländernas semesterlagstiftning
(nordisk utredningsserie 15/71) har underutskottet anfört att det
funnit lämpligt att ändringar i lagstiftningen tas under övervägande i
första hand på bl. a. följande punkter, nämligen

1. varje anställning bör i princip oberoende av arbetsuppgifternas
omfattning kvalificera för semesterrätt, i vart fall i form av rätt till
ekonomisk gottgöreise

2. vid beräkning av semesterns längd bör helgdagar inte i något fall
anses ingå i semestern

3. föreskrifter om samråd mellan arbetsgivare och arbetstagare före
beslut om semesterns förläggning bör ingå i lagstiftningen

4. i fråga om utbetalning av semestergottgörelse bör gälla en regel om
betalning före semestern såvida inte annat avtal träffats.

Den 18 november 1971 besvarade socialministern, statsrådet Aspling, i
riksdagen (prot. § 1 1) en enkel fråga ang. semesterersättningen vid byte
av arbetsgivare. Socialministern anförde bl. a. att 1971 års riksdag begärt
en översyn av reglerna om semesterrätt för deltids- och korttidsanställda
och att denna översyn torde kunna ske i samband med den prövning av
olika semesterlagsfrågor, som aktualiseras i samband med att det i det
föregående nämnda nordiska ämbetsmannautskottet skulle komma att
framlägga sin rapport.

Utskottet

I betänkandet behandlas ett antal motionsyrkanden om ändring i
semesterlagen. Yrkandena avser frågor om längre semester, om semester
för deltidsarbetande, om frånräknande av helgdagar vid beräknande av
semester, om frånräknande av fridagar vid beräknande av semester för
arbetstagare med kontinuerligt skiftarbete, om semesterns förläggning
samt om ränta på semesterlön. Vidare behandlas en motion om införande
av ett system med rekreationsstipendier eller semesterbidrag, varigenom
behovet av rekreation och miljöombyte skulle tillgodoses bland låginkomstgrupper.

Semesterns längd

En arbetstagare har rätt till semester med två dagar för varje
kalendermånad under vilken han utfört arbete hos arbetsgivaren i minst
15 dagar. Den som arbetat kortare tid men minst åtta dagar får
tillgodoräkna sig en semesterdag. En arbetstagare som arbetat hela året
har alltså rätt till 24 dagars semester eller, eftersom i semestern inte
inräknas söndagar, i princip fyra veckor. Då semesterlagstiftningen är en

SoU 1972:19

minimilagstiftning, kan arbetstagaren genom avtal tillförsäkras bättre förmåner
än vad lagen föreskriver. Framför allt inom den offentliga sektorn
finns avtal som tillförsäkrar arbetstagarna längre semester än fyra veckor.

I motionen 1972:668 av herr Hermansson m. fl. yrkas att en
lagstadgad rätt till 30 dagars betald semester skall införas och att
riksdagen skall begära förslag härom till 1973 års vårriksdag. Motionärerna
framhåller att utvecklingen inom produktionslivet innebär en allt
snabbare press och förslitning av människorna, att vissa kategorier
tjänstemän och arbetare redan har 30 dagars semester och att rätten till
en femte semestervecka bör gälla alla och inte knytas till exempelvis
lönesättningen.

Frågan om en ytterligare förlängning av den lagstadgade semestern är
— liksom då det gäller en fortsatt förkortning av arbetstiden — inte i
första hand att se som en arbetarskyddsfråga utan främst en fråga om
samhällsekonomisk prioritering. Utskottet kan inte biträda förslaget i
motionen om att lagstiftningsvägen införa ytterligare en semestervecka
och därigenom i motsvarande mån minska utrymmet för andra förbättringar
för arbetstagarna. Utskottet avstyrker därför motionen 1972:668.

Frånräknande av helgdagar vid beräknande av semester

Som angivits i det föregående utgår enligt semesterlagen semester med
två dagar för varje kalendermånad av kvalifikationsår. I syfte att bereda
arbetstagarna minst fyra veckors ledighet har stadgats att söndagar inte
skall inräknas i semestern. Däremot skall helgdagar inräknas, om
semestern utgår med flera dagar i en följd än sex.

I motionen 1972:127 av herrar Jönsson i Arlöv och Alf Pettersson i
Malmö yrkas att helgdagar inte skall inräknas i semestern. Motionärerna
framhåller bl. a. att helgdag inte i vedertagen mening är arbetsdag och
därför ej heller bör räknas som semester.

Regeln om inräknande av helgdagar i semestern (helgdagsregeln) har
sin grund i att man ansett det oriktigt att den totala längden av den
anställdes ledighet skall påverkas av att det under semestern infaller
någon helgdag. De flesta arbetstagare får emellertid huvuddelen eller hela
semestern under sommaren efter midsommar, då inga helgdagar infaller.
Helgdagsregeln synes därför ha ett begränsat tillämpningsområde. Man
kan räkna med att frågan om att ta bort regeln inom en nära framtid
kommer att närmare prövas. Sedan Nordiska rådet rekommenderat
regeringarna att så långt som möjligt samordna de nordiska ländernas
lagstiftningar om semester, har nämligen ett nordiskt ämbetsmannautskott
i ett för några månader sedan avgivet betänkande om samordning av
de nordiska ländernas semesterlagstiftning föreslagit att helgdagsregeln i
den svenska lagstiftningen skall överges. Socialministern har förutskickat
en prövning av detta och andra förslag av ämbetsmannautskottet. Mot
denna bakgrund är någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen
1972:127 inte erforderlig.

SoU 1972:19

Semesterns förläggning

Enligt semesterlagen har arbetstagare ovillkorlig rätt att få ut fyra
veckors semester i ett sammanhang. För den händelse parterna inte kan
komma överens om tidpunkten för semestern äger arbetsgivaren bestämma
denna. Semesterlagen innehåller dock en rekommendation att
semestern, om arbetstagaren ej begär annat, såvitt möjligt bör förläggas
till sommartid. Arbetsgivaren skall i god tid före semesterns böljan
underrätta arbetstagaren om semestern. Underrättelsen bör såvitt möjligt
lämnas en månad före semesterns början och inte i något fall senare än
fjorton dagar dessförinnan.

I motionen 1972:1010 av herr Hagberg m. fl. yrkas att i semesterlagen
skall föreskrivas att semester skall utgå under månaderna juni, juli och
augusti och att undantag från denna tid kan göras om de lokala parterna
på arbetsmarknaden så överenskommer.

Vid tillkomsten av såväl 1938 som 1945 års semesterlagstiftning
behandlades frågan om införande av en viss obligatorisk semestertid.
Tanken avvisades med hänvisning främst till de vidsträckta undantag för
skilda verksamhetsområden som en sådan regel skulle nödvändiggöra.
Som exempel härpå nämndes såväl hela yrkesområden — såsom jordbruket
och sjöfarten — som säsongbetonade och andra företag, för vilka
semesterns förläggning till sommartiden skulle vålla besvärligheter.

Vad sålunda anförts är enligt utskottets mening alltjämt bärande. Det
bör tilläggas att åtskilliga arbetstagare som nu sprider ut sin semester
under året skulle förlora möjligheten härtill, om semestern måste tas ut
under sommarmånaderna. De nuvarande bestämmelserna har möjliggjort
att befogade önskemål om semesterns förläggning från såväl arbetsgivare
som arbetstagare kunnat tillgodoses i rimlig omfattning genom att
bestämmelserna skapar en förhandlingssituation, där arbetstagaren har
rätt att kräva odelad semester men arbetsgivaren har rätt att bestämma
tiden för semestern. Detta hindrar inte att det kan finnas skäl att ta upp
frågan huruvida semesterlagens regler i dessa avseenden kan behöva
modifieras. Den tidigare nämnda nordiska ämbetsmannakommittén har
föreslagit att ett medinflytande i fråga om bestämmandet av tidpunkten
för semestern bör garanteras arbetstagarna på det sättet att föreskrifter
om samråd mellan arbetsgivare och arbetstagare före semesterns förläggning
intas i lagstiftningen. Som angivits i det föregående har socialministern
förutskickat en prövning av ämbetsmannautskottets olika förslag.
Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet motionen 1972:1010 i
denna del.

Ränta på semesterlön

I semesterlagen är föreskrivet att arbetstagaren under semestern skall
åtnjuta semesterlön. Semesterlönen är lika med den vanliga lönen för den
som har tidlön beräknad för vecka eller längre tidsenhet. För övriga
anställda, exempelvis sådana som avlönas genom timlön, ackord eller

SoU 1972:19

provision, är semesterlönen nio procent av arbetstagarens sammanlagda
arbetsinkomst i anställningen under kvalifikationsåret. Semesterlönen
skall utbetalas till arbetstagaren i samband med semestern såvida inte
överenskommelse om annat träffas i kollektivavtal. Den som slutar sin
anställning utan att ha fått ut intjänad semester har rätt till semesterersättning.
Denna motsvarar semesterlönen och skall i princip beräknas
efter samma grunder som denna. Semesterersättningen skall för den som
varit anställd sedan minst tre månader utbetalas inom en vecka från det
anställningen upphörde.

1 motionen 1972:1010 av herr Hagberg m. fl. yrkas att den anställde
skall kunna tillgodogöra sig ränteinkomsterna på sin semesterlön.
Motionärerna framhåller att semesterlagen tillerkänner arbetstagarna en
semesterersättning för varje kalendermånad och att dessa semesterpengar
borde månatligt insättas på ”låsta konton” i bank med möjlighet för
arbetstagaren att själv kontrollera sitt tillgodohavande samt att uttag
borde medges endast i likhet med vad som är gällande i andra
semesterkassor.

Bland andra har 1942 års semesterkommitté — vars förslag låg till
grund för 1945 års semesterlagstiftning — tagit upp frågan om ett system
med semesterkassor, nämligen i samband med behandlingen av frågan om
semester för korttidsanställda. Ett semesterkassesystem skulle innebära
att arbetsgivaren för varje tidsenhet utfört arbete skulle inleverera ett
belopp. Arbetstagaren skulle sedan i samband med ledighet få lyfta det
belopp som motsvarade vad han inarbetat. Kommittén förkastade
emellertid tanken på att lagstiftningen skulle bygga på ett semesterkassesystem.
De fördelar ett sådant system skulle medföra ansågs inte stå i
rimligt förhållande till de administrativa besvär som skulle uppkomma.

Ett tillgodoseende av förevarande motionsyrkande torde kräva inrättande
av ett semesterkassesystem och således helt bryta mot den ordning
som hittills varit rådande, nämligen att semesterlönen utgår i samband
med semestern. Någon omständighet som nu skulle göra ett semesterkassesystem
lämpligare än då frågan tidigare prövats kan utskottet inte
finna.

Ett semesterkassesystem skulle inrymma den möjligheten att semestergottgörelsen
alltid skulle vara tillgänglig före semestern. En sådan
möjlighet bör lika väl kunna inrymmas i det nuvarande systemet. Det
nordiska ämbetsmannautskottet har uppmärksammat frågan och har
föreslagit att i fråga om utbetalning av semestergottgörelse bör gälla en
regel om betalning före semestern såvida inte annat avtal träffats. En
fortsatt prövning av ämbetsmannautskottets förslag kommer som angivits
i det föregående att äga rum. Mot bakgrund av vad sålunda anförts bör
motionen 1972:1010 i denna del inte föranleda någon åtgärd från
riksdagens sida.

SoU 1972:19

Frånräknande av fridagar vid beräknande av semester för arbetstagare
med kontinuerligt skiftarbete

Enligt semesterlagen utgår — som angivits i det föregående — semester
med två dagar för varje kalendermånad av kvalifikationsår. I syfte att
bereda arbetstagarna minst fyra veckors ledighet har stadgats att söndagar
inte skall inräknas i semestern.

För sådana arbetstagare som på grund av arbetets natur (kontinuerlig
drift, kommunikationsföretag m. m.) har att utföra arbete på söndag men
i stället åtnjuter ledighet någon annan dag, som kan växla, gäller att
söndagarna inte skall inräknas i semestern men att de äger rätt att vara
lediga på söndag, som infaller under eller näst efter semestern. Däremot
skall sådana som kompensation utgående fridagar, vilka infaller under
semesterledigheten, räknas såsom semesterdagar.

I motionen 1972:1010 av herr Hagberg m. fl. yrkas att de i
skiftschemat ingående fridagarna under semestern för arbetare i kontinuerligt
skiftarbete inte skall räknas som semesterdagar. Motionärerna
framhåller att arbete i kontinuerlig skiftgång i regel betyder ett tungt
slitsamt arbete och att de kontinuerligt skiftarbetande behöver alla
semesterdagar de kan få för vila och rekreation. Endast arbetsdagar skall
enligt motionärerna räknas som semesterdagar.

Reglerna om beräknande av semester för arbetstagare med kontinuerligt
skiftarbete skall liksom huvudregeln om beräknande av semester ge
fyra veckors ledighet. Det kan för de kontinuerligt skiftarbetande ibland
inträffa att inom en semesterperiod faller fler dagar, som enligt
arbetstidsschemat normalt skulle utgöra fridagar, än som motsvarar
antalet söndagar, vilket upplevs som en förlust av ledighetsdagar. För
flertalet berörda arbetstagare torde emellertid — som framhållits då
riksdagen flera gånger tidigare prövat den fråga som här är aktuell - den
bristande överensstämmelsen mellan söndagar och fridagar efter hand
utjämnas. Problemet med sådana variationer synes enligt utskottets
mening bäst lämpade för en reglering avtalsvägen. Utskottet anser därför
att det inte finns skäl att inta annan ståndpunkt i denna fråga än vad
riksdagen gjort tidigare, nämligen att en ändring i lagstiftningen inte är
påkallad för att lösa frågan. Utskottet avstyrker således motionen
1972:1010 i här behandlad del.

Semester för deltidsarbetande

Om en arbetstagare arbetat minst åtta dagar i en kalendermånad hos
en och samma arbetsgivare har han, som framgått av det föregående, rätt
till en semesterdag. Antalet arbetade dagar behöver inte vara sammanhängande,
och den dagliga arbetstidens längd saknar betydelse för frågan
om semesterrätt föreligger. Reglerna innebär således att den som arbetar
en timme dagligen i åtta dagar under en månad är berättigad till semester
men däremot inte den som arbetar sju hela dagar i månaden. Under
semesterdagarna skall semesterlön utgå. Denna är lika med den vanliga

SoU 1972:19

lönen för arbetstagare som har lön beräknad per vecka eller längre
tidsenhet. För andra arbetstagare, exempelvis timavlönade, är semesterlönen
nio procent av arbetstagarens lön i anställningen under kvalifikationsåret.

1 motionen 1972:1010 av herr Hagberg m. fl. yrkas att deltidsarbetande
skall få rätt till semester i förhållande till arbetad tid.

Med anledning av ett likartat motionsyrkande hemställde riksdagen i
fjol på förslag av socialutskottet hos Kungl. Maj:t om översyn av reglerna
om semesterförmåner för deltids- och korttidsanställda. Det i det
föregående nämnda nordiska ämbetsmannautskottet har föreslagit att
varje anställning bör i princip oberoende av arbetsuppgifternas omfattning
kvalificera för semesterrätt, i vart fall i form av rätt till ekonomisk
gottgörelse.

Socialministern har förutskickat att en prövning skall komma till
stånd med anledning av riksdagens begäran och ämbetsmannautskottets
förslag. Motionen 1972:1010 bör därför inte föranleda någon åtgärd i
denna del.

Rekreationsstipendier eller semesterbidrag

I fråga om semesterlön gäller att arbetstagare som har tidlön utgående
per vecka eller längre tid skall ha denna lön också under semestern. För
andra arbetstagare — exempelvis sådana som avlönas genom timlön,
ackord eller provision — är semesterlönen nio procent av arbetstagarens
sammanlagda arbetsinkomst i anställningen under kvalifikationsåret.

Husmödrar eller andra personer — t. ex. makar — som med hänsyn till
sina ekonomiska och sociala förhållanden behöver hjälp för vila och
rekreation har viss möjlighet att få semesterhemvistelse till vilken statligt
stöd utgår. Statligt bidrag till kostnader för resor till semesterhem eller
resor i samband med annan form av semestervistelse kan utgå till
personer med låg familjeinkomst.

I motionen 1972:1082 av herr Åsling m. fl. begärs en utredning av
frågan hur behovet av rekreation och miljöombyte skall kunna tillgodoses
bland låginkomstgrupper. Motionärerna anför, att för att behovet av
rekreation och miljöombyte bland dessa grupper skall tillgodoses måste
sannolikt införas ett system med rekreationsstipendier eller semesterbidrag,
vilka skulle bli förmåner i låglöneyrken och i yrken med särskilt
pressande arbetsförhållanden, där rekreation förknippad med miljöombyte
framstår som särskilt angelägen.

När det gäller reglerna om förmåner från anställningen under semester
har lagstiftningen hittills utgått från grundsatsen att arbetstagaren under
semestertiden skall åtnjuta väsentligen samma inkomst som han skulle ha
haft om han varit i arbete under nämnda tid. Tanken att semesterlönen
genom lagstiftningen skulle bestämmas till högre belopp än arbetslönen
har således avvisats. Frågan om ett eventuellt lönetillägg för semesterperioden
har betraktats som en löneteknisk angelägenhet som arbets -

SoU 1972:19

marknadsparterna själva bör få ta ställning till. Socialutskottet anser inte
att anledning nu finns att bryta mot de principer som hitintills varit
rådande i fråga om semesterförmåner som regleras i lagstiftningen.
Utskottet avstyrker därför motionen 1972:1082.

Utskottet hemställer

A. beträffande frånräknande av helgdagar vid beräknande av
semester att riksdagen avslår motionen 1972:127,

B. beträffande semesterns längd att riksdagen avslår motionen
1972:668,

C. beträffande semesterns förläggning, ränta på semesterlön,
frånräknande av fridagar vid beräknande av semester och
semester för deltidsarbetande att riksdagen avslår motionen
1972:1010,

D. beträffande rekreation och miljöombyte bland låginkomstgrupper
att riksdagen avslår motionen 1972:1082.

Stockholm den 18 maj 1972

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Svensson i Kungälv (s), Dahlberg (s), Larsson i Öskevik (c), Hyltander
(fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c), Nordberg (s)*, Åkerlind
(m), Wemer i Malmö (m), fru Ludvigsson (s)*, herrar Romanus (fp),
Nilsson i Växjö (s) och Hagberg (vpk).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. beträffande semesterns längd av herr Hagberg (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 16 som börjar med
”Frågan om” och slutar med ”motionen 1972:668” bort ha följande
lydelse:

”Utskottet vill betona att semestern skall vara till för vila och
rekreation och i ett alltmer hastigt stegrande arbetstempo framstår detta
som mycket nödvändigt. Frågan om förlängd semester vill även utskottet
se som en rättvisefråga. När flera grupper har kunnat pressa till sig bättre
semesterförmåner än vad semesterlagen innehåller och samtidigt de
lönearbetare som har det tyngsta och slitsammaste arbetet inte har
lyckats med detta måste lagstiftningsvägen användas. Utskottet vill därför
bifalla yrkandet i motionen 1972:668 om en ändring i semesterlagen så
att den medger rätt till 30 dagars betald semester, samt att förslag härom
bör framläggas till 1973 års vårriksdag.”

SoU1972:19

dels att utskottet under B bort hemställa

”B. beträffande semesterns längd att riksdagen med bifall till
motionen 1972:668 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,”

2. beträffande semesterns förläggning, ränta på semesterlön, frånräknande
av fridagar vid beräknande av semester och semester för
deltidsarbetande av herr Hagberg (vpk) som anser

dels att det avsnitt på s. 17 i utskottets betänkande som börjar med
”Vad sålunda” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

”Utskottet anser det nödvändigt att överföra bestämmanderätten i
frågan om semesterns förläggning till lönearbetarna, trots de besvärligheter
detta kan medföra inom vissa branscher. Den nuvarande effektiviseringen
i framför allt industrin gör att om semestern skall få något värde
för den enskilde arbetaren måste, som föreslås i motionen 1972:1010, en
ändring av semesterlagens bestämmelser ske som tillförsäkrar lönearbetaren
rätt att ta ut hela sin semester i ett sammanhang under tiden
juni, juli och augusti. Utskottet finner att den olägenhet detta kan
medföra i vissa branscher kan lösas på det sätt som föreslås i motionen,
nämligen genom att lokala förhandlingar sker mellan parterna i denna
fråga. Utskottet tillstyrker således motionen 1972:1010 i denna del.”

dels att det avsnitt på s. 18 i utskottets betänkande som börjar med
”Ett tillgodoseende” och slutar med ”riksdagens sida” bort ha följande
lydelse:

”Utskottet anser det fel att semesterlönen skall vara innestående hos
företaget till dess semestern tas ut. Semesterlagen tillerkänner ju
lönearbetarna en semesterersättning som dessa har att fordra för varje
månad. Utskottet anser det därför naturligt och rättvist att lönearbetarna
också får del av ränteinkomsterna. Semesterpengarna bör därför insättas
på ”låsta konton” i bank och uttag endast medgivas i likhet med vad som
gäller i andra semesterkassor. Inbetalningen av semesterpengarna skall ske
av arbetsköparna månatligt på bank, och det skall finnas möjlighet för
lönearbetarna att själva kontrollera sitt tillgodohavande. Utskottet tillstyrker
i enlighet med det anförda motionen 1972:1010 i denna del.”

dels att det avsnitt på s. 19 i utskottets betänkande som börjar med
”Reglerna om” och slutar med ”behandlad del” bort ha följande lydelse:

”Att arbeta i kontinuerlig skiftgång innebär att arbetet pågår såväl
vardagar som sön- och helgdagar, vilket innebär en mycket lång
årsarbetstid. De som har denna form av skiftgång blir otvivelaktigt
missgynnade när det gäller att ta ut sin semester. I semesterlagen sägs att
sedvanliga fridagar under semestern skall inräknas i densamma. Detta
förhållande anser utskottet vara fel.

Arbete i nämnda skiftgång betyder i regel tungt och slitsamt arbete
med hälsan som insats. Dessa arbetare behöver alla de semesterdagar de
kan få för vila och rekreation. Utskottet anser därför att semesterlagen

SoU1972:19

bör omarbetas så att fridagarna för de kontinuerligt skiftgående arbetarna
frånräknas som semesterdagar. Utskottet tillstyrker därför motionen
1972:1010 i här aktuell del.”

dels att det avsnitt på s. 20 i utskottets betänkande som börjar med
”Med anledning” och slutar med ”denna del” bort ha följande lydelse:

”Utskottet vill understryka att i utvecklingen mot allt fler deltidsarbetande
måste frågan om rättighet för dessa grupper att erhålla
semester betecknas som synnerligen viktig och brådskande. Motionen
1972:1010 ställer kravet på att deltidsarbetande skall få semester efter
den tid de arbetat. Utskottet biträder motionsyrkandet. Frågan bör lösas
snabbt.”

dels att utskottet under C bort hemställa

”C. beträffande semesterns förläggning, ränta på semesterlön,
frånräknande av fridagar vid beräknande av semester och
semester för deltidsarbetande att riksdagen med bifall till
motionen 1972:1010 ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,”

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1337 S Stockholm 1972