Socialutskottets betänkande nr 14 år 1972

SoU 1972:14

Nr 14

Socialutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1972: 24 angående ändrad organisation av verksamheten med hjälpmedel
för handikappade m. m. jämte motioner.

Propositionen

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen 1972: 1 (bilaga 7, punkten K 4)
beräknat medel för nedannämnda ändamål, har Kungl. Maj:t genom
en den 3 mars 1972 dagtecknad proposition, 1972: 24, under åberopande
av statsrådsprotokollet över socialärenden föreslagit riksdagen att

1) godkänna de allmänna riktlinjer för organisationen av verksamheten
med hjälpmedel för handikappade som föredragande departementschefen
angett i statsrådsprotokollet;

2) till Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade för budgetåret
1972/73 under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 135 000 000
kr.

I samband med propositionen har utskottet behandlat tolv motioner.

I propositionen anförs att den tekniska och medicinska utvecklingen
och det ökade utbudet av handikapphjälpmedel ställer allt större krav
på en rationell organisation för att tillförsäkra de handikappade goda
och ändamålsenliga hjälpmedel.

Mot denna bakgrund föreslås i propositionen en samordning och effektivisering
av upphandlingsförfarandet i fråga om handikapphjälpmedel.
Vidare föreslås att socialstyrelsen förstärks med ett hjälpmedelsråd
för att biträda styrelsen med erforderliga bedömningar inom hjälpmedelsområdet.

I propositionen föreslås även att vissa på hjälpmedelsförteckningen nu
upptagna förbrukningsartiklar för handikappade skall tillhandahållas av
apoteken fr. o. m. den 1 januari 1973 och att kostnaden för dessa förbrukningsartiklar
från samma tidpunkt skall betalas genom sjukförsäkringen.

I propositionen anges också riktlinjer för ett förenklat bidragsförfarande
för enklare hjälpmedel och för ändrade bidragsregler för vissa
hjälpmedel. Anslaget för bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade
föreslås för nästa budgetår till 135 milj. kr.

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 14-

SoU 1972:14

2

Motionerna

A. Vid riksdagens början väckta motioner

1) I motionen 1972: 120 av herr Hamrin m. fl. (fp) har hemställts
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en utvidgning av hjälpmedelsförteckningen,
varvid bl. a. sollampa för psoriasissjuka och luftrenare
för allergiker uppföres, samt en klarare definition av hjälpmedelsbe
greppet.

2) I motionen 1972:479 av fru Skantz m. fl. (s) har hemställts
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att en översyn görs av frågan
om en bestämning av begreppet hjälpmedel i kungörelsen (1968: 238)
om statsbidrag till vissa hjälpmedel för handikappade och att därvid
särskilt beaktas avgränsningen gentemot s. k. terapeutiska hjälpmedel.

3) I motionen 1972: 995 av herrar Andersson i örebro (fp) och
Petersson i Röstånga (fp) har hemställts att riksdagen beslutar att hos
Kungl. Maj:t hemställa om ändring av hjälpmedelsförteckningen så
att denna även omfattar luftrenare och luftfuktare.

4) I motionen 1972: 1006 av herr Gernandt (c) har hemställts att
riksdagen uppdrar åt Kungl. Maj:t att utreda möjligheterna till bidrag
för astmasjukas fördyrade bostadskostnader enligt huvudmeningen i
motionen.

5) I motionen 1972: 1007 av herr Gernandt (c) har hemställts
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär dels en ändring av bestämmelserna
om fria tekniska hjälpmedel för handikappade med avseende på ultravioletta
lampor för användning i hemmen, dels att statsbidrag kan
utgå för behandlingsapparatur som här avses.

B. I anledning av propositionen väckta motioner

6) I motionen 1972: 1515 av fröken Bergström (fp) och herr
Ekinge (fp) har hemställts att riksdagen beslutar avslå förslaget om
slopande av statsbidraget för vissa hålfotsinlägg samt införande av
egenavgift vid erhållande av ortopediska skor.

7) I motionen 1972: 1516 av herr Clarkson (m) har hemställts att
riksdagen måtte besluta

a) att hjälpmedelsrådet skall åläggas hålla kontakt med vederbörande
industri och distribution inom branschen,

b) att upphandlingsorganet — utrustningsnämnden för universitet
och högskolor (UUH) — skall vara helt fristående,

c) att Apoteksbolaget i första hand skall söka träffa avtal med befintlig
enskild handel om distribution efter den 1 januari 1973 eller i andra
hand skall vara skyldigt att till skäligt pris övertaga sådant normallager
som den enskilda handeln har av berörda varor per den 31 december
1972.

SoU 1972:14

3

8) I motionen 1972: 1517 av herrar Gustavsson i Alvesta (c) och
Nilsson i Tvärålund (c) har hemställts att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition 1972: 24 beslutar att den centrala upphandlingsfunktionen
för inköp av handikapphjälpmedel anförtros Landstingens
inköpscentral (LIC).

9) I motionen 1972: 1518 av herr Hamrin m. fl. (fp) har hemställts
att riksdagen med instämmande ger Kungl. Maj:t till känna vad som
i motionen anförts

a) om representation för de handikappade och sjukvårdshuvudmännen
i det föreslagna hjälpmedelsrådet,

b) om rätt till statsbidrag vid inköp av handikapphjälpmedel, även
om inköpen skett vid sidan av det centrala upphandlingsorganet,

c) om åtgärder för att förbättra apotekens service på hjälpmedelsområdet.

10) I motionen 1972: 1519 av herr Hedin m. fl. (m, s, c, fp, vpk)
har hemställts att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till
känna

a) att ordinationsberättigad läkare skall ha rätt att skriva ut sådana
dyrbara tekniska hjälpmedel som finns uppförda på hjälpmedelsförteckningen
för klinisk prövning, i syfte att förkorta väntan på hjälpmedel
för svårt handikappade,

b) att det i propositionen 1972: 24 föreslagna upphandlingsorganet bör
ha uppdraget att verkställa inköp och träffa avtal om individuell anpassning
då det gäller dyrbara tekniska hjälpmedel, i syfte att möjliggöra
klinisk prövning i enlighet med vad i motionen föreslås,

c) att Kungl. Maj:t snarast bör häva den nuvarande ordningen med
underställande hos Kungl. Maj:t av socialstyrelsens beslut i ärende
beträffande statsbidrag till sådana hjälpmedel, vilka finns uppförda
på hjälpmedelsförteckningen och för vilka kostnaden överstiger 5 000
kronor.

11) I motionen 1972: 1520 av fru Marklund m. fl. (vpk) har hemställts
att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts prop. 1972:24
måtte uttala

a) att den i propositionen föreslagna upphandlingsverksamheten skall
åvila socialstyrelsen,

b) att bidragsreglerna för ortopediska skor och hålfotsinlägg bibehålies
oförändrade,

c) att till hjälpmedelsförteckningen skall fogas såväl kostnadsfria batterier
för hörselapparater som reparationer av sådana,

d) att vid utarbetandet av riktlinjer för verksamheten även rätten till
överklagande i ärende som rör ordination av hjälpmedel inskrives
samt att i dessa angives till vilken myndighet besvär i sådana ärenden
skall ställas.

SoU 1972:14

4

12) I motionen 1972: 1521 av herr Ringaby m. fl. (m) har hemställts
att riksdagen vid behandlingen av propositionen 1972:24 som sin
mening ger Kungl. Maj:t till känna att i det i propositionen föreslagna
hjälpmedelsrådet bör - utöver statliga representanter - ingå demokratiskt
valda representanter för handikapporganisationerna, landstingen
och primärkommunerna i enlighet med vad i motionen anförts.

Departementschefen

Samhällets åtgärder för handikappade syftar till att motverka handikappets
följder och göra det möjligt för den handikappade att leva ett
självständigt liv under trygga förhållanden. Insatserna för stöd och omvårdnad
av handikappade avser vitt skilda behov och situationer. Under
det senaste årtiondet har samhället även på ett klarare sätt än förut
blivit medvetet om handikappades speciella behov och i ökad utsträckning
verkat för att tillgodose dessa. Jag vill erinra om att statens kostnader
för det stöd som avser handikappade för budgetåret 1972/73
beräknas till ca 3 060 milj. kr. För tio år sedan var motsvarande kostnad
460 milj. kr. Vidare beräknas under kommande budgetår utgå förtidspension
från ATP till handikappade med 670 milj. kr.

Även primärkommunema och sjukvårdshuvudmännen svarar för väsentliga
insatser inom handikappområdet. Genom den uppsökande verksamheten
i kommunerna ges möjlighet att uppdaga och tillgodose enskilda
behov. Primärkommunemas och sjukvårdshuvudmännens insatser
utgörs framför allt av omvårdnad, service och rehabilitering.

Många handikappade behöver hjälpmedel för sin dagliga livsföring.
Dessa hjälpmedel tillhandahålls av sjukvårdshuvudmännen, som erhåller
statsbidrag till kostnaden för hjälpmedlen. I princip har statsbidraget
alltsedan sin tillkomst avsett hjälpmedel som handikappade använder
i sina sociala funktioner utanför sjukvården. Sedan år 1962 täcker
bidraget hela anskaffningskostnaden. Statsbidragskostnadema för
hjälpmedel har ökat från 13 milj. kr. budgetåret 1962/63 till 121 milj.
kr. budgetåret 1970/71.

I prop. 1968: 41 angående vissa frågor om hjälpmedel för handikappade
erinrade jag om att tillhandahållandet av hjälpmedel åt handikappade
vuxit fram som en sjukvårdshuvudmännens angelägenhet.
Denna verksamhet har utvecklats till en organisation som innefattar anordningar
för ordination, instruktion, träning, utprovning och anpassning,
information, tillverkning och reparation. Enligt min mening är det
önskvärt att denna organisation får en så likartad utformning som möjligt
i de olika sjukvårdsområdena, så att nuvarande skillnader i verksamheten
med tillhandahållande av hjälpmedel utjämnas.

Jag framhöll i den nyss nämnda propositionen att det borde ankomma
på socialstyrelsen och det då planerade handikappinstitutet att ut -

SoU 1972:14

5

forma riktlinjer för en förbättrad hjälpmedelsorganisation i sjukvårdsområdena
och för samverkan med primärkommunema. Socialstyrelsen
har också, på grundval av ett av handikappinstitutet i samråd med
Svenska landstingsförbundet utarbetat förslag, utformat en vägledande
information på området. Jag räknar med att denna information - vars
grundprinciper redan börjat tillämpas - inom kort kommer att tillställas
sjukvårdshuvudmännen.

På grundval av de förslag hjälpmedelsgruppen redovisat, vill jag nu
ta upp frågan om formerna för anskaffandet och tillhandahållandet av
handikapphjälpmedel.

Allmänt om hjälpmedelsgruppcns förslag

Hjälpmedelsgruppen framhåller att hjälpmedlen i många fall är nödvändiga
för att den handikappade skall kunna leva oberoende av andras
hjälp, bo kvar i sin egen bostad, sköta sitt arbete och även i övrigt ordna
sitt liv efter egna önskemål och intressen. I likhet med hjälpmedelsgruppen
och remissinstanserna finner jag det angeläget att samhällets
strävan att förse handikappade med goda och ändamålsenliga
hjälpmedel kan fullföljas på ett sätt som ger den handikappade det stöd
han behöver. Samtidigt bör samhällets önskemål om en rationell hjälpmedelsorganisation
tillgodoses. Genom målmedvetna insatser för rationalisering
kan de betydande resurser som samhället tillför hjälpmedelsverksamheten
tillvaratas bättre än vad som f. n. är fallet.

Som hjälpmedelsgruppen framhåller har en väl fungerande hjälpmedelsverksamhet
även samhällsekonomiska effekter. I samma mån som
hjälpmedel gör det möjligt för handikappade att klara sig själva, minskar
behovet av omvårdnad och institutionsvård. Vidare utgör hjälpmedlen
för många handikappade en förutsättning för att de skall kunna förvärvsarbeta
och därmed klara sin försörjning. Hjälpmedelsverksamheten
blir härigenom till gagn både för den enskilde och samhället. Dessa synpunkter
understryks av ett flertal remissinstanser.

Hjälpmedelsgruppen har pekat på den kraftiga ökningen av hjälpmedelsverksamheten
och de kostnadseffekter detta fått för statsbidraget.
Samtidigt erinrar gruppen om att sjukvårdshuvudmännens kostnader
för sin del av hjälpmedelsförsörjningen är svåra att beräkna, men
att de torde ha ökat i motsvarande takt. Vidare har gruppen framhållit
att pågående forskning och utveckling inom området kan förväntas
leda till nya eller förbättrade hjälpmedel, för vilka statsbidrag kan
komma att aktualiseras. Enligt hjälpmedelsgruppens mening är det därför
angeläget att staten till sitt förfogande får organisatoriska möjligheter
att dels påverka prisbildningen på området, dels utforma
riktlinjer för hjälpmedelsverksamheten som bättre än nu samordnar
denna med övriga medicinska och sociala insatser och ger underlag för
nödvändiga prioriteringar.

I likhet med remissinstanserna ansluter jag mig till den allmänna

SoU 1972:14

6

bedömning som hjälpmedelsgruppen givit uttryck åt. Den utveckling,
som lett till att statsbidragskostnaderna för handikapphjälpmedel under
de senaste tio åren i genomsnitt ökat med mer än 30 % per år och
budgetåret 1970/71 utgjorde 121 milj. kr., ställer stora anspråk på
hjälpmedelsverksamhetens organisation. Den fortsatta utveckling som
kan väntas gör det ännu angelägnare att staten får ett fastare grepp om
hjälpmedelsmarknaden. Enligt remissinstansernas mening ger hjälpmedelsgruppens
olika förslag i stort sett underlag för behövliga åtgärder.
De ställningstaganden jag på grundval härav kommer att redovisa i det
följande torde leda till en begränsning av den hittillsvarande kostnadsutvecklingen
utan att handikappades behov eftersätts. I avvaktan på
närmare erfarenheter av dessa åtgärder bör hjälpmedelsanslaget även i
fortsättningen ha formen av ett förslagsanslag.

Jag övergår nu till att redovisa mina ställningstaganden till hjälpmedelsgruppens
förslag. I syfte att nå större översiktlighet redovisas även
sådana förslag vars genomförande inte kräver något riksdagens beslut.

Hjälpmedelsråd i socialstyrelsen

Hjälpmedelsgruppen konstaterar att huvuddelen av statens insatser
på hjälpmedelsområdet sker genom socialstyrelsen, som är ansvarig
myndighet för bl. a. handikappvården i landet. I verkets uppgifter ingår
att fortlöpande följa verksamhetens omfattning, utformning och utveckling
samt påverka dess inriktning. Socialstyrelsen har därvid att beakta
samhällets resurser att ekonomiskt och på annat sätt fullfölja verksamheten.

En ständig förändring och utveckling pågår inom hjälpmedelsområdet.
Behov solm man tidigare inte kunnat avhjälpa kan nu ofta tillgodoses
genom tillkomsten av nya hjälpmedel. Men många gånger kan det
finnas flera typer av hjälpmedel eller olika åtgärder att välja på. En
övergripande bedömning kräver behovsanalyser, medicinska, sociala och
psykologiska bedömningar likaväl som tekniska och ekonomiska värderingar.
Vidare är gränsen mellan tekniska hjälpmedel och terapevtiska
hjälpmedel svår att precisera, inte minst därför att den ständigt förskjuts
till följd av nya landvinningar inom medicin och teknik.

Inom hjälpmedelsområdet pågår forskning och utveckling, som kan
väntas resultera i nya hjälpmedel. Därvid torde frågan om statsbidrag för
dessa komma att aktualiseras. Enligt hjälpmedelsgruppens mening kräver
dessa frågor ställningstaganden, som bör grundas på en total bedömning
av handikappades behov och möjligheterna att på olika sätt
tillgodose dessa, varvid kostnaderna för alternativa lösningar får prövas.
Prioriteringar mellan olika anspråk torde därvid bli ofrånkomliga, liksom
också när det gäller att bedöma olika forskningsprojekts värde och
behovet av utvecklingsarbete.

SoU 1972:14

7

Hjälpmedelsmarknaden har också ändrat karaktär. Till skillnad från
tidigare, då hjälpmedlen uteslutande var hantverksmässigt tillverkade
produkter, sker nu tillverkningen i industriella former för en stor del
av sortimentet. Samtidigt sker ett aktivt utbud med utnyttjande av kommersiell
försäljningsteknik. Jämsides med sin strävan att förse de handikappade
med lämpliga hjälpmedel måste samhället självfallet bevaka att
de ekonomiska resurser som anslås för ändamålet blir så effektivt använda
som möjligt. De kommersiella intressena måste därför mötas med sakkunnig
bedömning ur såväl medicinsk-teknisk som socialmedicinsk synpunkt
med beaktande av de ekonomiska aspekterna.

Hjälpmedelsgruppen anser att de uppgifter som åvilar och kommer
att åvila socialstyrelsen inom hjälpmedelsområdet är av sådan omfattning
både kvantitativt och kvalitativt att de kräver en förstärkning av
socialstyrelsens resurser. Gruppen föreslår därför att ett hjälpmedelsråd
inrättas i socialstyrelsen.

I likhet med hjälpmedelsgruppen och remissinstanserna finner jag det
angeläget att ökade resurser på central nivå tillförs hjälpmedelsorganisationen.
I en alltjämt expanderande hjälpmedelsverksamhet är det
framför allt den ledande och styrande funktionen som behöver byggas
ut. Jag anser därför liksom hjälpmedelsgruppen och den helt övervägande
remissopinionen att förstärkningen av socialstyrelsens resurser bör
ske genom att ett hjälpmedelsråd inrättas. Rådet bör inrättas den 1 juli

1972.

Hjälpmedelsrådets verksamhet kommer att spänna över stora områden.
Det kommer att få en viktig roll i utformningen av samhällets allmänna
riktlinjer för hjälpmedelsverksamheten. Jag delar den av hjälpmedelsgruppen
framförda uppfattningen att hjälpmedelsrådet bör vara ett
sakkunnigorgan som skall bistå socialstyrelsen med bedömningar och
råd inom hjälpmedelssektom. Socialstyrelsens beslutanderätt i hjälpmedelsfrågor
bör kunna delegeras till rådet i den utsträckning styrelsen
bestämmer. Ställningstaganden av större principiell och ekonomisk
betydelse bör dock underställas Kungl. Majit. Beträffande hjälpmedel,
vars uppförande på hjälpmedelsförteckningen har större principiell eller
kostnadsmässig betydelse, bör socialstyrelsen i enlighet med hjälpmedclsgruppens
förslag inhämta Kungl. Maj.ts medgivande att föra
upp hjälpmedlet på förteckningen. I fråga om hjälpmedel, vars kostnad
överstiger 5 000 kr., bör sådant medgivande alltid inhämtas. Det ankommer
på Kungl. Majit att då så anses behövligt meddela särskilda bestämmelser.

Beträffande hjälpmedelsrådets uppgifter kan jag i allt väsentligt ansluta
mig till de synpunkter som hjälpmedelsgruppen framfört. För att på ett
tillfredsställande sätt kunna fullgöra sina uppgifter bör rådet kunna anlita
olika experter och sakkunniga. Rådet bör i första hand begagna sig
av experter och expertgrupper som är knutna till socialstyrelsen,

SoU 1972:14

8

handikappinstitutet och handikapporganisationer. Handikapporganisationerna
bör beredas möjlighet att på eget initiativ framföra sina synpunkter.
Rådet bör kunna ha egna överläggningar med olika myndigheter,
införskaffa uppgifter från dem samt göra de undersökningar och
utredningar som kan erfordras.

Antalet statsbidragsberättigade hjälpmedel har under senare år ökat.
Önskemål framförs från olika håll om att ytterligare artiklar som kan
vara till nytta vid olika handikapp skall tas upp som statsbidragsberättigade
hjälpmedel. Det pågår en omfattande forskning och utveckling
i syfte att framställa nya hjälpmedel eller förbättra och tekniskt
vidareutveckla redan kända hjälpmedel. Att göra de bedömningar
och prioriteringar som till sist blir nödvändiga är en både svår och betydelsefull
uppgift, där hjälpmedelsrådets sakkunskap och överblick
behövs för en helhetsbedömning.

Några remissinstanser tar upp frågan om kompetensfördelningen
mellan olika centrala organ på hjälpmedelsområdet. I denna fråga behöver
enligt min mening ingen oklarhet uppstå. Rådets verksamhet kommer
helt att ligga inom socialstyrelsens ansvarsområde. Styrelsen har,
som ansvarig central myndighet inom handikappområdet, att fortlöpande
följa hjälpmedelsverksamhetens omfattning, utformning och utveckling
samt påverka dess inriktning från medicinska, sociala och tekniska synpunkter
under beaktande av samhällets möjligheter att ekonomiskt
och på annat sätt svara för verksamheten. Tillkomsten av hjälpmedelsrådet
innebär en förstärkning av socialstyrelsens resurser på ett allt viktigare
område.

Jag förordar i likhet med hjälpmedelsgruppen att ledamöterna i hjälpmedelsrådet
utses av Kungl. Maj:t för en tid av tre år. Rådet bör bestå av
högst sju personer som besitter ingående sakkunskap på olika specialområden
som ingår i eller sammanhänger med hjälpmedelsverksamheten.
Ledamöterna bör inte företräda särskilda intressegrupper. Integreringen
i socialstyrelsens verksamhet bör kunna åstadkommas på det sätt hjälpmedelsgruppen
föreslår. Det ankommer på Kungl. Maj:t att lämna anvisningar
för verksamheten.

För att hjälpmedelsrådets arbete skall kunna bedrivas effektivt krävs
viss personal för ärendenas handläggning och beredning, för föredragning,
utredningar m. m. Såväl socialstyrelsen som övriga remissinstanser
understryker behovet av ökade personella resurser för detta ändamål. Jag
delar denna uppfattning och beräknar under anslaget Bidrag till vissa
hjälpmedel för handikappade 200 000 kr. att ställas till socialstyrelsens
förfogande för erforderlig personal m. m. för hjälpmedelsrådet budgetåret
1972/73.

SoU 1972:14

9

Upphandlingen av hjälpmedel

Hjälpmedelsgruppen konstaterar att det inte finns några statliga föreskrifter
om sjukvårdshuvudmännens upphandling av statsbidragsberättigade
handikapphjälpmedel. Sjukvårdshuvudmännen erhåller statsbidrag
i efterskott med det belopp som motsvarar kostnaden för varje
hjälpmedel oavsett inköpssätt och inköpsvillkor. Hjälpmedelsgruppens
undersökningar visar att inköpsrutinerna skiftar starkt.

Hjälpmedelsgruppen betonar att tiden nu är inne att ge upphandlingen
fastare former. Den omfattning verksamheten har nått gör det
möjligt att utforma en organisation för central upphandling som till en
förhållandevis ringa kostnad kan ge betydande besparingar för statsverket.
Hjälpmedelsgruppen föreslår att det för hjälpmedelsverksamheten
bildas ett statligt inköpsorgan, benämnt statens upphandlingsnämnd
för handikapphjälpmedel.

I likhet med samtliga remissinstanser är jag ense med hjälpmedelsgruppen
om behovet av en effektiviserad och samordnad upphandling
av handikapphjälpmedel. Den nuvarande splittrade inköpsverksamheten
bör rationaliseras genom organiserade centrala inköp av hjälpmedel.

Jag kan däremot inte biträda hjälpmedelsgruppens förslag om bildandet
av ett särskilt statligt inköpsorgan för ändamålet. Jag förordar i
likhet med bl. a. socialstyrelsen och riksrevisionsverket och efter samråd
med chefen för utbildningsdepartementet att upphandlingsfunktionen t. v.
anförtros åt utruslningsnämnden för universitet och högskolor (UUH).
Nämnden är central upphandlingsmyndighet avseende utrustning för
högre utbildning och forskning. Vid nämnden finns ett 50-tal anställda.
Den statliga upphandling som äger rum med anlitande av nämndens
centrala avropsavtal beräknas f. n. till ca 100 milj. kr. per år. UUH
förfogar sålunda över en utbyggd organisation som är väl ägnad att
även innefatta inköp av handikapphjälpmedel. Nämnden har i sitt remissyttrande
också förklarat sig beredd att ta på sig den angivna upphandlingsfunktionen.
Nämnden bör få erforderlig förstärkning av personal
med erfarenhet från hjälpmedelsområdet. Genom tillförandet av
de nya arbetsuppgifterna kommer utrustningsnämndens verksamhet att
utvidgas med ett väsentligt område. Upphandlingen av handikapphjälpmedlen
kommer att omsättningsmässigt få praktiskt taget samma betydelse
som nämndens övriga verksamhet.

Jag delar den uppfattning som förts fram av socialstyrelsen och som
går ut på att ett samarbete bör eftersträvas mellan UUH och Landstingens
inköpscentral. Det bör ankotmma på UUH att undersöka förutsättningar
och former för ett sådant samarbete.

Jag ansluter mig till hjälpmedelsgruppens förslag att upphandlingen
främst bör ske i den form som är vanlig inom statsförvaltningen, nämligen
genom avropsavtal efter anbudsförfarande. Genom avropsavtal

SoU 1972:14

10

kan sjukvårdshuvudmännen från leverantören rekvirera hjälpmedel i
önskad kvantitet vid lämplig tidpunkt till det pris som anges i avtalet.

Hjälpmedelsgruppen framhåller att många hjälpmedel förekommer
i olika typer och utföranden. Vissa produkter skiljer sig obetydligt från
varandra. En centraliserad upphandling kommer att leda till en viss begränsning
av hjälpmedelssortimentet genom att tekniskt likvärdiga, konkurrerande
produkter vägs mot varandra vid anbudsprövningen. Flera
remissinstanser instämmer i hjälpmedelsgruppens bedömning att en begränsning
av det stora utbudet av i stort sett likvärdiga produkter är
önskvärd, inte minst för att ordinatörema skall kunna överblicka sortimentet.

Enligt min mening bör det finnas ett icke obetydligt utrymme att inom
tillgängliga resurser få fram en rationellare hjälpmedelsförsörjning genom
att man begränsar sortimentet av likvärdiga hjälpmedel och att man vid
upphandlingen systematiskt prioriterar sådana varianter som är fördelaktigast
ur ekonomisk synpunkt. Jag förutsätter att UUH:s upphandlingsverksamhet
kommer att ske enligt uppdrag givna av socialstyrelsen, som
därvid har att beakta de variationer som föreligger beträffande hjälpmedelsbehov
och hjälpmedelstyper. Inköpsverksamheten bör bedrivas i
nära samarbete med handikappinstitutet. Kravspecifikationer beträffande
hjälpmedlen bör anges av institutet.

I anslutning till hjälpmedelsgruppens förslag beträffande upphandlingsorganets
funktioner förordar jag att UUH även får i uppgift att
svara för att en tillfredsställande statistisk redovisning kan erhållas över
verksamheten med handikapphjälpmedel. UUH bör vidare utarbeta
anvisningar till sjukvårdshuvudmännen beträffande debiteringsnormer
och debiteringsrutiner inom området och kontrollera att dessa följs.
Vidare bör UUH verka för att service och reparationer - särskilt av
kostsamma hjälpmedel - sker på ett ändamålsenligt sätt. När det gäller
de ortopediska verkstäderna bör UUH i samarbete med deras huvudmän
verka för att alla möjligheter till effektivisering av verkstädernas
arbetsformer tillvaratas och för att enhetliga och enkla redovisningsrutiner
så långt möjligt tillämpas. Vidare bör det ankomma på UUH att
beakta frågor rörande import och export av hjälpmedel. Däremot bör
UUH enligt min mening inte ägna sig åt projektutveckling.

Hjälpmedelsgruppen föreslår att 1 milj. kr. av hjälpmedelsanslaget
årligen får disponeras för att initiera och stimulera tillverkning av sådana
handikapphjälpmedel för vilka det - på grund av låg frekvens eller
andra omständigheter - föreligger svårigheter att etablera produktion
på gängse industriella villkor. Icke minst bör detta stöd inriktas på
att främja tillkomsten av ändamålsenliga billiga hjälpmedel även om
dessa inte framstår som lönsamma för tillverkarna på kort sikt. Förslaget
har tillstyrkts av remissinstanserna. Jag förordar i anslutning till förslaget

SoU 1972:14

11

att 1 milj. kr. av anslaget Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade
får disponeras av socialstyrelsen för ändamålet.

Jag förordar att Kungl. Maj:t ger utrustningsnämnden för universitet
och högskolor i uppdrag att t. v. utföra vissa centrala upphandlingsfunktioner
m. m. på hjälpmedelsområdet. Det ankommer på Kungl. Maj:t att
meddela anvisningar om UUH:s verksamhet inom nämnda område. För
upphandling av hjälpmedel åt handikappade behöver nämnden tillföras
personal med erfarenhet inom området. Jag beräknar under anslaget
Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade övergångsvis 475 000 kr.
att ställas till nämndens förfogande för täckande av kostnaderna för
erforderlig personal m. m. för ändamålet under budgetåret 1972/73.
Det ankommer på Kungl. Maj:t att föreskriva att till nämnden vid UUH
skall adjungeras företrädare för hjälpmedelsområdet och för riksrevisionsverket
vid handläggning av frågor rörande hjälpmedel.

Statsbidragsreglcma för vissa enklare hjälpmedel

Hjälpmedelsgruppen framhåller att de nuvarande statsbidragsbestämmelsema
förutsätter en arbetskrävande detalj redovisning av statsbidragsunderlaget.
I syfte att förenkla och förbilliga rutinerna föreslår gruppen
att vissa enklare hjälpmedel skall kunna utlämnas av sjukvårdshuvudmännen
utan detalj redovisning. För detta slags hjälpmedel bör huvudmännen
enligt gruppens förslag erhålla kostnadsersättning i form
av ett stående, till kostnaden avpassat samlingsbidrag från staten. Bidragsbeloppet
bör fastställas att gälla för viss tid, i första hand tre år.

Gruppen föreslår att 136 angivna hjälpmedel upptas på en särskild
hjälpmedelsförteckning (förteckning B) och att statsbidraget till dessa
hjälpmedel utgår genom samlingsbidraget. För att sjukvårdshuvudmännen
skall erhålla samlingsbidraget krävs att de förbinder sig att lämna
ut dessa hjälpmedel till handikappade kostnadsfritt i enlighet med nuvarande
praxis. Sjukvårdshuvudmännen föreslås vidare själva få bestämma
vilka befattningshavare sorn skall ha rätt att lämna ut (ordinera)
hjälpmedlen.

Remissinstanserna ställer sig i princip positiva till förslaget om införande
av ett samlingsbidrag till de angivna hjälpmedlen. Man anser det
angeläget att en förenkling kommer till stånd och att huvudmännen
lämnas största möjliga frihet, utan att detta minskar handikappades
möjligheter att få adekvata hjälpmedel. Vissa remissinstanser förordar
att systemet med samlingsbidrag på sikt byggs ut.

Svenska landstingsförbundet finner det angeläget att möjligheter skapas
att förenkla och förbilliga landstingens rutiner i fråga om enklare
hjälpmedel. Eftersom hjälpmedelsgruppen förutsatt att överläggningar
skall tas upp med förbundet anser sig förbundet inte kunna föregripa

SoU 1972:14

12

det slutliga förhandlingsresultatet genom att ta ställning för eller emot
förslaget. Inte heller Svenska kommunförbundet vill ta ställning till förslaget
i avvaktan på överläggningar i frågan.

För egen del finner jag det angeläget att verksamheten med vanligen
förekommande, enklare hjälpmedel ges en mera rationell utformning.
Statsbidraget till sjukvårdshuvudmännens hjälpmedelsverksamhet är sedan
gammalt knutet till kostnaden för varje utlämnat hjälpmedel. Denna
bidragskonstruktion kunde te sig naturlig då hjälpmedelssortimentet i
stort sett endast utgjordes av proteser och andra ortopediska hjälpmedel.
Utvecklingen har emellertid lett till att enbart de enklare hjälpmedel som
innefattas i det av hjälpmedelsgruppen föreslagna bidragssystemet för
närvarande torde ordineras och utlämnas i ett antal av minst 150 000
per år. En ersättning styckevis kan inte anses rationell. Verksamheten
med dessa hjälpmedel bör nu få en enklare och övergripande utformning.
Praktiskt taget alla remissinstanser har också i princip intagit denna
ståndpunkt.

överläggningar bör snarast tas upp med företrädare för sjukvårdshuvudmännen
beträffande de angivna frågorna. Dessa överläggningar
bör syfta till att sjukvårdshuvudmännen inom ramen för sina uppgifter
på rehabiliteringsområdet svarar för verksamheten med de av hjälpmedelsgruppen
angivna enklare hjälpmedlen. Formen för statsverkets
ersättning till sjukvårdshuvudmännen för deras verksamhet med dessa
hjälpmedel bör fastställas i överläggningarna. Det ankommer på Kungl.
Maj:t att, sedan överenskommelse nåtts med sjukvårdshuvudmännen,
meddela de bestämmelser som behövs, övriga hjälpmedel berörs inte av
den föreslagna förändringen.

Nya bidragsregler för ortopediska skor m. m.

Hjälpmedelsgruppen konstaterar att under år 1968 utgick statsbidrag
till ortopediska skor med ca 8 milj. kr. Erfarenhetsmässigt utlämnas sådana
skor i betydande utsträckning även till personer med smärre fotdeformiteter,
vilka visserligen kräver anpassning av skorna, men som inte
i och för sig innebär något handikapp i vanlig mening. Hjälpmedelsgruppen
anser det rimligt att även den som ordineras ortopediska skor
får vidkännas den kostnad som ett skoköp normalt medför för envar
och föreslår att en egenavgift på 80 kr. per par tas ut av den som blivit
ordinerad sådana skor. Besparingen för statsverket uppskattar gruppen
till drygt 1 milj. kr. per år. Dessa medel bör enligt gruppens mening kunna
användas till angelägnare insatser inom hjälpmedelsområdet.

Flertalet remissinstanser delar hjälpmedelsgruppens uppfattning att
den som ordineras ortopediska skor bör betala ett normalt pris för
skoma. Åtskilliga remissinstanser anför dock att avgiften bör sättas lägre
än 80 kr. och vara differentierad, särskilt med hänsyn till barn och per -

SoU 1972:14

13

söner med onormal skoförslitning. Några remissinstanser avstyrker förslaget.

Jag delar hjälpmedelsgruppens principiella uppfattning och förordar
att en egenavgift införes för ortopediska skor. Bestämmelserna bör dock
utformas så att särskilda regler eller differentierade avgifter kan fastställas
för den mindre grupp - huvudsakligen barn - där det av medicinska
och sociala skäl får anses obilligt att ta ut den angivna egenavgiften. Det
ankommer på Kungl. Maj:t att, efter hörande av socialstyrelsen, meddela
närmare bestämmelser, som bör träda i kraft den 1 januari 1973.

Inom den ortopediska hjälpmedelssektom utgår för närvarande statsbidrag
till vissa hålfotsinlägg, som skiljer sig från övriga inlägg genom
sin konstruktion och funktion. Enligt av hjälpmedelsgruppen redovisade
uppgifter tillverkades år 1968 ca 30 000 sådana statsbidragsberättigade
inlägg. Den genomsnittliga tillverkningskostnaden var 36 kr. Hjälpmedelsgruppen
föreslår att den som ordineras sådant inlägg i fortsättningen
skall betala den kostnad som inlägget betingar. Belastningen på hjälpmedelsanslaget
för detta ändamål var under budgetåret 1970/71 drygt 1,4
milj. kr. Dessa medel bör enligt gruppens mening kunna komma till bättre
användning på andra områden inom ramen för hjälpmedelsanslaget.

Flertalet remissinstanser delar i princip gruppens mening. Viss tveksamhet
anförs dock mot ett generellt slopande av statsbidraget. Särskilt
för vissa grupper handikappade barn anses kostnaderna kunna bli påtagliga
genom täta byten av inläggen. Några remissinstanser avstyrker helt
förslaget.

För egen del ansluter jag mig till den principiella uppfattningen att
statsbidrag till de angivna inläggen inte bör utgå generellt. Nuvarande
bidragsmöjligheter bör dock bibehållas för personer som genom sina fotdeformiteter
eller andra medicinska skäl är uppenbart handikappade och
i behov av inläggen för sin dagliga livsföring. Särskild hänsyn bör därvid
tas till barn och ungdomar. Det ankommer på Kungl. Maj:t att, efter
hörande av socialstyrelsen, meddela närmare bestämmelser, som
bör träda i kraft den 1 januari 1973.

Vissa gränsdragningsfrågor

Hjälpmedelsgruppen tar i sitt betänkande upp frågan om definitionen
av hjälpmedel för handikappade. Gruppen påpekar att det bland de
statsbidragsberättigade ortopediska hjälpmedlen finns artiklar som inte är
att anse som handikapphjälpmedel utan som terapevtiska hjälpmedel,
dvs. de används i vissa fall eller alltid som ett inslag i sjukvård. Gipsvaggor,
halskragar och sträck kan i stor utsträckning räknas hit. Även en
avsevärd del av stödkorsetterna torde ordineras i terapevtiskt syfte. Det
är många gånger svårt att avgöra när sådana ortopediska hjälpmedel
skall föras till ena eller andra gruppen. Eftersom staten betalar kostna -

SoU 1972:14

14

derna för hjälpmedel åt handikappade, medan sjukvårdshuvudmännen
har att svara för de med sjukvården förenade kostnaderna, bör det emellertid
så långt möjligt klarläggas om ett hjälpmedel skall hänföras till
gruppen hjälpmedel för handikappade eller ej.

De remissinstanser som tar upp dessa frågor tillstyrker överlag att
överläggningar tas upp mellan staten och sjukvårdshuvudmännen i syfte
att klargöra gränsdragningen mellan handikapphjälpmedel och terapevtiska
hjälpmedel. Statens handikappråd anser för sin del att den nuvarande
gränsdragningen över huvud taget mellan terapevtiska hjälpmedel
och handikapphjälpmedel innebär problem för enskilda handikappade
och snarast bör utredas.

Jag delar uppfattningen att det är angeläget att klart definiera vilka
hjälpmedel som är att betrakta som handikapphjälpmedel i ordets egentliga
betydelse och följaktligen skall bekostas med statsbidrag enligt hjälpmedelskungörelsen.
En gränsdragning bör därvid ske gentemot sådana
hjälpmedel som har till ändamål att tillgodose ett behov av sjukvårdskaraktär
och vars tillhandahållande bedöms falla inom sjukvårdshuvudmännens
ansvarsområde. I likhet med bl. a. statens handikappråd anser
jag att denna fråga bör närmare utredas. Jag avser att senare föreslå
Kungl. Maj:t att uppdra åt hjälpmedelsgruppen att företa denna utredning.

Distribution och finansiering av vissa förbrukningsartiklar

Hjälpmedelsgruppen framhåller att de statsbidragsberättigade förbrukningsartiklarna
för handikappade intar en särställning inom hjälpmedelshanteringen.
Det gäller här artiklar huvudsakligen av engångsnatur,
som fortlöpande förbrukas av den handikappade. I den av socialstyrelsen
fastställda hjälpmedelsförteckningen återfinns som kostnadsfria förbrukningsartiklar
bandage m. m. för colostomi- och ileostomiopererade, injektionssprutor
och kanyler för diabetiker samt uppsamlingsanordningar
m. m. för patienter med urininkontinens, urinretention och tarminkontinens.
Artiklarna utlämnas vanligen i kvantiteter som är avsedda att
täcka en viss tids förbrukning.

De undersökningar hjälpmedelsgruppen redovisat från detta område
visar att förbrukningsartiklarna av sjukvårdshuvudmännen f. n. tillhandahålls
i skiftande former. Enligt gruppens mening bör förbrukningsartiklarna
tillhandahållas kostnadsfritt genom landets ca 600 apotek.
Därigenom uppnås en god geografisk spridning av utlämningsställena.
Vidare tillhandahåller apoteken redan nu bl. a. hudskyddsmedel, tvättsprit
och insulin, dvs. apoteksvaror och läkemedel som många handikappade
behöver i kombination med förbrukningsartiklar. En distribution
genom apoteken förutses också kunna förenas med personlig
service till de handikappade. Beträffande viss utrymmeskrävande materiel
kan kompletterande distributionsformer ifrågakomma om detta

SoU 1972:14

15

ur kostnadssynpunkt ställer sig fördelaktigt. Särskild uppmärksamhet bör
ägnas åt apotekens service i glesbygder.

Genom den föreslagna förändringen kan också uppköpen av förbrukningsartiklarna
rationaliseras. En central upphandling genom Apoteksbolaget
kan enligt gruppens mening medföra påtagliga besparingseffekter.

I anslutning till förslaget om ändrade distributionsformer för artiklarna
förordar hjälpmedelsgruppen även ändrade finansieringsregler för dessa.
Gruppen har i sina överväganden stannat för att föreslå att de kostnadsfria
förbrukningsartiklarna skall finansieras genom sjukförsäkringen, enligt
samma regler som gäller för de kostnadsfria läkemedlen. Motiveringen
är främst att dessa artiklar har ett nära samband med sjukvården.
Totalkostnaden för de artiklar som enligt hjälpmedelsgruppens förslag
skall ersättas av den allmänna försäkringen kan f. n. beräknas till
omkring 10 milj. kr. per år.

I likhet med samtliga remissinstanser delar jag hjälpmedelsgruppens
uppfattning att en distribution genom apoteken bör vara en rationell
form för tillhandahållande av förbrukningsartiklarna. Apoteksbolaget
har i sitt remissyttrande också förklarat sig berett att ta på sig uppgiften.
Bolaget begär emellertid skäligt rådrum för att förbereda och organisera
verksamheten. Jag förordar att distributionen av de statsbidragsberättigade
förbrukningsartiklarna överförs till apoteken fr. o. m. den 1 januari

1973.

Förslaget om att de statsbidragsberättigade förbrukningsartiklarna
skall finansieras genom den allmänna försäkringen tillstyrks av samtliga
remissinstanser. Jag förordar att dec genomförs och att förbrukningsartiklarna
fr. o. m. den 1 januari 1973 finansieras genom sjukförsäkringen
enligt samma regler som gäller för kostnadsfria läkemedel. Jag
avser att i annat sammanhang framlägga förslag till erforderliga författningsändringar.

Anslagsfrågor

Medelsbehovet under anslaget Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade
kan - med beaktande av gällande utbetalningsbestämmelser -för nästa budgetår beräknas till 135 milj. kr.

I detta anslagsbelopp för budgetåret 1972/73 har jag inräknat 200 000
kr. till personal m. m. för socialstyrelsens hjälpmedelsråd samt 475 000
kr. för personal m. m. inom utrustningsnämnden för universitet och
högskolor för nämndens verksamhet med upphandling av handikapphjälpmedel.

SoU 1972: 14

16

Utskottet

I propositionen som bygger på ett betänkande av den s. k. hjälpmedelsgruppen
läggs fram förslag som syftar till en samordning och
effektivisering av upphandlingsförfarandet i fråga om handikapphjälpmedel.
Det föreslås vidare att socialstyrelsen skall förstärkas med ett
hjälpmedelsråd för att biträda styrelsen med erforderliga bedömningar
inom hjälpmedelsområdet. Det föreslås också att i fortsättningen vissa
förbrukningsartiklar för handikappade skall tillhandahållas av apoteken
och att kostnaden för dessa artiklar skall betalas genom sjukförsäkringen.
Riktlinjerna för ett förenklat bidragsförfarande för enklare hjälpmedel
och för ändrade bidragsregler för vissa hjälpmedel anges i propositionen.
Det föreslås en uppräkning av anslaget för bidrag till vissa hjälpmedel
för handikappade för nästa budgetår med 45 milj. kr. till 135 milj.
kr.

I anledning av propositionen har väckts ett antal motioner. I dessa
framställs inte några erinringar mot huvudprinciperna i Kungl. Maj:ts
förslag. Utskottet har inte heller något att invända mot dessa principer
utan anser förslaget vara väl ägnat att åstadkomma en rationell organisation
och ett praktiskt bidragssystem på hjälpmedelsområdet. I det
följande behandlar utskottet därför i huvudsak endast frågor som tagits
upp i motionerna. Utskottet behandlar i sammanhanget även ett antal
motionsyrkanden som väckts under den allmänna motionstiden.

Hjälpmedelsråd i socialstyrelsen

Huvuddelen av statens insatser på hjälpmedelsområdet sker genom socialstyrelsen.
Den förändring och utveckling som sker både genom att
nya hjälpmedel efter hand tillkommer och genom att existerande hjälpmedel
tillhandahålls på marknaden i ett ökat antal utföranden och därtill
alltmer framställs industriellt ställer ökade krav på socialstyrelsen.
Utskottet biträder mot denna bakgrund Kungl. Maj:ts förslag att styrelsen
bör tillföras förstärkning genom att ett hjälpmedelsråd inrättas
från halvårsskiftet innevarande år. Hjälpmedelsrådet bör, som föreslås
i propositionen, vara ett sakkunnigorgan som skall bistå socialstyrelsen
med bedömningar och råd inom hjälpmedelssektorn.

Kungl. Maj:t har föreslagit, att rådet skall bestå av högst sju personer.
Ledamöterna bör inte företräda särskilda intressegrupper. I motionerna
1972: 1518 av herr Hamrin m. fl. och 1972: 1521 av herr Ringaby m. fl.
framställs yrkanden som innebär att i hjälpmedelsrådet skall ingå representanter
för handikapporganisationerna och sjukvårdshuvudmännen. I
motionen 1972: 1521 vill motionärerna även ha en representant från
primärkommunerna i hjälpmedelsrådet.

För att hjälpmedelsrådets verksamhet skall kunna bidra till att förstärka
socialstyrelsens resurser på hjälpmedelsområdet är det enligt ut -

SoU1972:14

17

skottets mening angeläget att, som hjälpmedelsgruppen anfört, rådet
både har kännedom om hjälpmedelsverksamheten i dess helhet och har
nära kontakt med verksamheten på fältet. Ledamöterna i hjälpmedelsrådet
bör därför, som Kungl. Maj:t föreslagit, företräda framstående
sakkunskap på olika områden som ingår i eller sammanhänger med
hjälpmedelsverksamheten. Utskottet biträder förslaget att ledamöterna
inte bör företräda särskilda intressegrupper. Vid detta ställningstagande
beaktar utskottet att olika intressegrupper inte behöver vara företrädda

1 rådet för att gruppernas befogade intresse av att deras åsikter blir
framförda till rådet skall tillgodoses och för att deras sakkunskap i
hjälpmedelsfrågor skall bli utnyttjad av rådet. Såväl då det gäller handikapporganisationerna
som andra organisationer eller intressegrupper
bör hjälpmedelsrådet nämligen låta dessa få generösa möjligheter att på
eget initiativ framföra sina synpunkter. Det är enligt utskottets mening
angeläget att hjälpmedelsrådet även i övrigt anlitar expertis och
sakkunniga utanför rådet. Endast härigenom torde det vara möjligt för
rådet att tillfredsställande kunna fullgöra sina betydelsefulla uppgifter.
Som en följd av det anförda avstyrker utskottet motionerna i här aktuell
del. I detta sammanhang vill utskottet nämna att socialstyrelsen
genom beslut den 19 i denna månad inrättat en rådgivande nämnd i
handikappfrågor. I denna nämnd, som i första hand skall behandla principfrågor
och allmänt övergripande frågor inom hela handikappområdet,
ingår sju representanter för handikapporganisationerna och fem
representanter för socialstyrelsen.

I motionen 1972: 1516 av herr Clarkson framställs bl. a. ett yrkande
som avser hjälpmedelsrådets verksamhet. Motionären vill att rådet skall
åläggas hålla kontakt med industri och distribution inom hjälpmedelsbranschen.
Han framhåller att sådan kontaktverksamhet skulle främja
framtagande av nya och förbättrade hjälpmedel.

Utskottet vill till en början framhålla, att det i främsta rummet åligger
handikappinstitutet, som är ansvarigt tekniskt organ för hjälpmedelsverksamheten,
att hålla kontakt med hjälpmedelsindustrin. Vidare har
styrelsen för teknisk utveckling, som är anslagsbeviljande organ för
forskning och utveckling inom bl. a. hjälpmedelssektorn, kontakter med
nämnda industri. Även det organ som skall svara för central upphandlingsverksamhet
av handikapphjälpmedel — enligt förslag i propositionen
utrustningsnämnden för universitet och högskolor — kommer att få
livliga kontakter med hjälpmedelsindustrin och distributörerna av hjälpmedlen.
Vidare torde inte minst den omständigheten att 1 milj. kr. av
hjälpmedelsanslaget enligt förslag av Kungl. Maj:t, till vilket utskottet
ansluter sig, skall användas för att initiera och stimulera tillverkning av
vissa hjälpmedel leda till ytterligare utbyggande av kontakterna mellan
de olika centrala organen och hjälpmedelsindustrin. Mot nu angivna
bakgrund kan det enligt utskottets mening inte anses erforderligt att ut 2

Riksdagen 1972.12 sami. Nr 14

SoU 1972:14

18

tryckligen ålägga även hjälpmedelsrådet sådan kontaktskyldighet som
förordas i motionen. Motionsyrkandet bör därför inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Upphandling av hjälpmedel

Det finns inte några statliga föreskrifter om sjukvårdshuvudmännens
upphandling av statsbidragsberättigande handikapphjälpmedel. Hjälpmedelsgruppen
har kommit fram till att den omfattning verksamheten
har nått, gör det möjligt att utforma en organisation för central upphandling
som till en förhållandevis ringa kostnad kan ge betydande besparingar
för statsverket. Utskottet ansluter sig till uppfattningen hos
hjälpmedelsgruppen, samtliga remissinstanser och föredragande departementschefen
att det behövs en effektiviserad och samordnad upphandling
av handikapphjälpmedel.

I propositionen föreslås att upphandlingsfunktionen t. v. anförtros åt
utrustningsnämnden för universitet och högskolor (UUH), som nu är
central upphandlingsmyndighet avseende utrustning för högre utbildning
och forskning. Departementschefen ansluter sig till den av socialstyrelsen
framförda uppfattningen att samarbete bör eftersträvas mellan UUH och
Landstingens inköpscentral (LIC).

I flera motioner tas upp frågan om valet av inköpsorgan eller om upphandlingsorganets
ställning. Sålunda yrkas i motionen 1972: 1517 av
herrar Gustavsson i Alvesta och Nilsson i Tvärålund att LIC skall svara
för den centrala upphandlingsfunktionen på området och i motionen
1972: 1520 av fru Marklund m. fl. att socialstyrelsen skall anförtros denna
uppgift. Med utgångspunkt i att UUH blir upphandlingsorgan framhålls
i motionen 1972: 1516 av herr Clarkson att om — som förordas i
propositionen — UUH samarbetar med LIC, upphandlingsorganets objektivitet
i upphandlingsärenden kan rubbas på grund av nämnda samarbete.
Motionären yrkar därför att riksdagen skall besluta att UUH skall
vara helt fristående.

Den upphandlingsverksamhet som upphandlingsorganet skall handha
kan förutses bli av storleksordningen 100 milj. kr. per år. För att på ett
effektivt sätt kunna sköta uppgifterna måste upphandlingsorganet därför
ha betydande resurser. Det framstår inte som rationellt att skapa en
helt ny organisation för ändamålet eller att anförtro upphandlingen åt
socialstyrelsen eller annan myndighet som saknar erfarenhet från upphandlingsverksamhet.
Utskottet avstyrker därför yrkandet i motionen
1972: 1520.

Då det härefter gäller yrkandet i motionen 1972: 1517 att LIC skall
bli upphandlingsorgan får utskottet framhålla att LIC själv tillverkar
och saluför hjälpmedel och på vissa sektorer av marknaden, bl. a. i fråga
om hjälpmedel för hörselskadade, har ett dominerande inflytande. Med
hänsyn härtill anser utskottet det mindre lämpligt att anförtro en upp -

SoU 1972:14

19

handlingsfunktion åt LIC, som skulle innebära att LIC i viss utsträckning
fick förhandla med konkurrerande företag eller organisationer. Utskottet
biträder i stället Kungl. Maj:ts förslag att till upphandlingsorgan
skall utses UUH, som förfogar över en utbyggd organisation, som är väl
ägnad att även innefatta inköp av handikapphjälpmedel. Utskottets ställningstagande
innebär att motionen 1972: 1517 avstyrks i denna del. Det
är visserligen angeläget att även med UUH som upphandlingsorgan
beakta det konkurrensförhållande som kan finnas mellan LIC och andra
tillverkare eller försäljare av handikapphjälpmedel, men med hänsyn
främst till att landstingen är de huvudsakliga avnämarna på området
framstår det som naturligt att ett samarbete eftersträvas mellan UUH
och LIC. Det bör vara möjligt att åstadkomma ett sådant samarbete
utan att LIC fördenskull skall anses få några speciella förmåner. Med
det sagda anser sig utskottet ha besvarat det här behandlade yrkandet
i motionen 1972: 1516. Yrkandet bör inte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I detta avsnitt behandlar utskottet slutligen ett yrkande i motionen
1972: 1518 av herr Hamrin m. fl. som innebär hemställan om att statsbidrag
skall utgå även för handikapphjälpmedel som sjukvårdshuvudmännen
inköpt från annan inköpskälla än den med vilken upphandlingsorganet
(UUH) har träffat avropsavtal.

Genom UUH:s och handikappinstitutets verksamhet skall de handikappade
garanteras goda och ändamålsenliga hjälpmedel samtidigt som
upphandlingen av hjälpmedlen skall ske på ett ur det allmännas synpunkt
så ekonomiskt sätt som möjligt. Upphandlingen bör därför i princip ske
genom centrala avropsavtal, som träffas av UUH. I enlighet med vad
motionärerna förordar bör det emellertid vara sjukvårdshuvudmännen
obetaget att använda annan inköpskälla om de i något fall bedömer detta
som lämpligare. Därvid bör emellertid statsbidrag inte utgå med högre
belopp än vad som anges i gällande avropsavtal. De bestämmelser härom
som torde komma att utfärdas bör kunna få en styrande effekt. Man
kan därför räkna med att de inköpskällor med vilka UUH träffar avtal
kommer att med få undantag utnyttjas av sjukvårdshuvudmännen. Vad
utskottet anfört i denna fråga överensstämmer med vad hjälpmedelsgruppen
föreslagit. Departementschefen har inte haft något att erinra
mot förslaget. Någon riksdagens åtgärd för att motionsyrkandet skall
bli tillgodosett är därför inte erforderlig. Motionen bör avslås i denna
del.

Nya bidragsregler för ortopediska skor m. m.

Hjälpmedelsgruppen har framhållit att ortopediska skor erfarenhetsmässigt
i betydande utsträckning utlämnas även till personer med
smärre fotdeformiteter, som inte i och för sig innebär något handikapp
i vanlig mening. Gruppen har ansett det rimligt att även den som ordi -

SoU1972:14

20

neras ortopediska skor får vidkännas den kostnad som ett skoköp normalt
medför. Även då det gäller vissa hålfotsinlägg, som skiljer sig från
övriga inlägg genom sin konstruktion och sin funktion och till vilka nu
utgår statsbidrag, har hjälpmedelsgruppen föreslagit ändring i nu gällande
hjälpmedelsregler. Det har föreslagits att den som ordineras sådana
inlägg — för vilka den genomsnittliga tillverkningskostnaden år
1968 var 36 kr. — i fortsättningen skall betala den kostnad som inläggen
betingar. Departementschefen har i båda de frågor, som sålunda
angivits, anslutit sig till den principiella uppfattning som hjälpmedelsgruppen
givit uttryckt åt.

I envar av motionerna 1972: 1515 av fröken Bergström och herr
Ekinge och 1972: 1520 av fru Marklund m. fl. föreslås att riksdagen
skall avslå förslagen om införande av egenavgift för ortopediska skor
och om slopande av statsbidraget för vissa hålfotsinlägg.

Utskottet anser att det ur principiell synpunkt inte kan riktas några
vägande invändningar mot att egenavgift införes för ortopediska skor.
Då det därtill finns anledning räkna med att sådan avgift kan uttas utan
betungande administrativt merarbete, ansluter sig utskottet till förslaget
i propositionen om att sådan avgift skall införas. Utskottet vill dock
starkt understryka att, som också föreslagits i propositionen, bestämmelserna
bör utformas så att särskilda regler eller differentierade avgifter
kan fastställas för den mindre grupp — huvudsakligen barn — för
vilka det av medicinska och sociala skäl får anses obilligt att ta ut den
angivna avgiften. Utskottet förordar att dessa undantagsregler får en
generös utformning. Även i fråga om slopande av statsbidraget för vissa
hålfotsinlägg ansluter sig utskottet till propositionens förslag. De medel
som hittills belastat hjälpmedelsanslaget för detta ändamål bör — liksom
de medel som kan sparas genom införande av egenavgift för ortopediska
skor — kunna komma till bättre användning på andra områden
inom hjälpmedelssektorn. Även i fråga om hålfotsinläggen bör dock
vissa undantag från den nya principen göras, nämligen så till vida att nuvarande
bidragsmöjligheter bör bibehållas för personer som genom sina
fotdeformiteter eller andra medicinska skäl är uppenbart handikappade
och i behov av inläggen för sin dagliga livsföring. Särskild hänsyn bör
därvid tas till barn och ungdomar. Detta utskottets ställningstagande
står helt i överensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag. Av det anförda
följer att utskottet avstyrker motionsyrkandena.

Vissa gränsdragningsfrågor m. m.

I flera motioner som väcktes vid riksdagens början tas upp frågan
om hjälpmedelsbegreppet. Problemställningen utvecklas utförligast i
motionen 1972: 479 av fru Skantz m. fl. I motionen erinras om att
enligt kungörelsen (1968: 238) om statsbidrag till vissa hjälpmedel för
handikappade statsbidrag utgår för anskaffning av de typer av hjälp -

SoU1972:14

21

medel som anges i kungörelsen och att i den av socialstyrelsen upprättade
hjälpmedelsförteckningen anges de särskilda hjälpmedel för vilka
statsbidrag utgår enligt kungörelsen. Det framhålls ytterligare att begreppet
hjälpmedel även har en allmännare innebörd än vad som följer
av hjälpmedelsförteckningen och att därvid till hjälpmedel för handikappade
också räknas bl. a. vissa sjukvårdshjälpmedel (terapevtiska
hjälpmedel) — beträffande vilka sjukvårdshuvudmännen skall ansvara
för kostnaden — och vissa hjälpmedel i bostaden för vilkas anskaffning
invalidbostadsbidraget kan anlitas. Mot angivna bakgrund yrkas
att riksdagen skall anhålla att en översyn görs av frågan om en bestämning
av begreppet hjälpmedel i hjälpmedelskungörelsen och att därvid
skall särskilt beaktas avgränsningar gentemot s. k. terapevtiska hjälpmedel.
Även i motionen 1972: 120 av herr Hamrin m. fl. framställs
yrkande om klarare definition av hjälpmedelsbegreppet.

Även hjälpmedelsgruppen har — med hänsyn till att staten betalar
kostnaderna för hjälpmedel åt handikappade och sjukvårdshuvudmännen
har att svara för de med sjukvården förenade kostnaderna — ansett
det angeläget att de nämnda definitions- och avgränsningsfrågorna
blir lösta. Sedan föredragande departemetschefen i propositionen anslutit
sig till hjälpmedelsgruppens bedömning, har Kungl. Majit för
kort tid sedan uppdragit åt hjälpmedelsgruppen att i anslutning till sitt
fortsatta arbete närmare pröva frågorna. Därigenom har önskemålen i
de båda motionsyrkandena blivit tillgodosedda. Någon riksdagens åtgärd
i anledning av yrkandena är därför inte erforderlig. Utskottet vill
i anslutning till det anförda erinra om att riksdagen år 1970 förordade
en översyn av villkoren för invalidbostadsbidrag i syfte att öppna möjligheter
till bidrag för nya grupper; i utskottsutlåtandet i ämnet (SU
1970: 50) uttalades att bidragsgivningen borde inom ramen för vad
som var tekniskt lämpligt och anknutet till bostadsbyggandet kunna
tillgodose behov som föranleds av skilda handikapp och ansluta till
det område som täcks genom bidragen till handikapphjälpmedel. Handikapputredningen,
som i samråd med bostadsstyrelsen utrett frågan,
väntas inom kort tid lägga fram förslag i ämnet. Socialutskottet utgår
från att även hjälpmedelsgruppen vid utförandet av sitt nyssnämnda
tilläggsuppdrag beträffande definitionen av handikapphjälpmedel uppmärksammar
gränsdragningen mellan de båda aktuella bidragsförfattningarna,
nämligen hjälpmedelskungörelsen och den författning,
räntelånekungörelsen, som reglerar rätten till invalidbostadsbidrag.

Vid riksdagens början väcktes också ett flertal motionsyrkanden,
som har starkt samband med den nyss behandlade frågan. I motionen
1972: 120 av herr Hamrin m. fl., motionen 1972: 995 av herrar Andersson
i Örebro och Petersson i Röstånga samt motionen 1972: 1007 av
herr Gernandt läggs sålunda fram förslag om utvidgning av hjälpmedelsförteckningen.
Motionärerna vill att i förteckningen skall upptas

SoU1972:14

22

sollampor för psoriasissjuka samt luftrenare och luftfuktare för allergiker.
I motionen 1972: 1006 av herr Gernandt vill motionären att
möjligheterna till bidrag för astmasjukas fördyrade bostadskostnader
skall utredas. Yrkandet synes främst syfta till att bidrag skall utgå för
fasta installationer i bostaden av utrustning som kan ge den astmasjuke
ett förbättrat allmäntillstånd. I motionen nämns luftfilter- och luftkonditioneringsaggregat
som exempel på sådan utrustning.

Frågan huruvida de olika hjälpmedel som nämns i motionerna skall
föras upp på hjälpmedelsförteckningen är beroende av vilken avgränsning
som görs mellan handikapphjälpmedel och terapevtiska hjälpmedel
samt, då det gäller motionen 1972: 1006, även mellan handikapphjälpmedel
och sådana behov som skall täckas genom invalidbostadsbidrag.
Eftersom det tidigare nämnda utredningsarbetet skall
klarlägga hithörande frågor, förutsätter utskottet att det därvid ingående
prövas huruvida de i motionerna angivna hjälpmedlen bör föras upp
på hjälpmedelsförteckningen. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandena.

I detta sammanhang får utskottet erinra om att utskottet vid förra
årets riksdag (SoU 1971: 5 p. 40) starkt underströk betydelsen av att
hjälpmedelsförteckningen kontinuerligt blir föremål för en systematisk
översyn och komplettering så att nya och bättre hjälpmedel, som
framkommer och blir utprovade utan dröjsmål förs upp på förteckningen.
Det kan också finnas skäl att i vissa fall ompröva huruvida
hjälpmedel, som redan nu finns men som inte uppförts på förteckningen,
bör tas upp på denna. Utskottet uttalade vidare bl. a. att med
hänsyn till vad utskottet inhämtat det fanns anledning räkna med att
socialstyrelsen liksom dittills varit fallet kommer att i samråd med handikappsinstitutet
följa utvecklingen på hjälpmedelsområdet och vidta
de åtgärder som ter sig befogade i frågan om vidgning av hjälpmedelsförteckningen
till att avse ytterligare hjälpmedel. Utskottet vill tillägga
att den förstärkning av socialstyrelsens resurser som inrättandet av hjälpmedelsrådet
innebär ger socialstyrelsen ökade möjligheter att i enlighet
med vad utskottet förordat ägna denna del av hjälpmedelsfrågan
fortlöpande uppmärksamhet.

På hemställan av utskottet (SoU 1971: 5 p. 40) beslöt 1971 års riksdag
begära utredning såväl av frågan om vidgade möjligheter till statsbidrag
för reparation av hjälpmedel för handikappade — frågan hade
tagits upp i anledning av krav på bidrag för reparation av hörapparater
— som av frågan om statsbidrag för batterier till hörapparater.
Även detta utredningsuppdrag har anförtrotts hjälpmedelsgruppen.
Med hänsyn till det anförda bör ett yrkande i motionen 1972: 1520 av
fru Marklund m. fl. om att batterier för hörapparater skall uppföras på
hjälpmedelsförteckningen och om att statsbidrag till reparationer av
sådana apparater skall utgå inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

SoU1972:14

23

Distribution och finansiering av vissa förbrukningsartiklar

Utskottet biträder de förslag som Kungl. Maj:t framlägger i propositionen
om att vissa på hjälpmedelsförteckningen nu upptagna förbrukningsartiklar
för handikappade skall tillhandahållas av apoteken
fr. o. m. den 1 januari 1973 och att kostnaden för dessa förbrukningsartiklar
från samma tidpunkt skall betalas genom sjukförsäkringen.

I motionen 1972: 1516 förordas att på orter där distribution av förbrukningsartiklar
för handikappade redan sker med sakkunnig personal
genom enskild handel, Apoteksbolaget i första hand skall träffa
distributionsavtal med företagen i fråga. Motionären uttalar farhågor
för att om sådana avtal inte slutes, det är risk för att en period av
bristande tillgång på förbrukningsartiklar uppstår, eftersom det inte
är rimligt att begära att handeln in i det sista skall lagerhålla varor
som inte får avsättning efter årsskiftet 1972—1973. Motionären vill därför,
i andra hand, att Apoteksbolaget skall åläggas skyldighet att till
skäligt pris överta sådant normallager som den enskilda handeln vid
årsskiftet har av de aktuella förbrukningsartiklarna.

Enligt vad utskottet inhämtat pågår inom Apoteksbolaget planläggning
av det distributionssystem, som erfordras vid bifall till Kungl.
Maj:ts förslag i förevarande del. Det är en strävan vid denna planläggning
att övergången till det nya systemet skall bli så smidig som
möjligt för att alla berörda parter. Med hänsyn till det anförda och då
det bör ankomma på Apoteksbolaget att självt pröva huruvida och i
vilken utsträckning det är möjligt att överta kurant varulager från den
enskilda handeln avstyrker utskottet motionsyrkandet.

I motionen 1972: 1518 av herr Hamrin m. fl. uttalas att distribution
av vissa hjälpmedel genom apotekens försorg kan medföra stora fördelar
för den enskilde. Mot denna bakgrund vill motionärerna att
man överväger att vidga apotekens service till att avse även andra
hjälpmedel än de förbrukningsartiklar som nu är aktuella för denna
distributionsform. Vidare vill motionärerna att åtgärder i form av
personalutbildning skall vidtas för att öka apotekens möjligheter att
ge service till konsumenterna av handikapphjälpmedel.

Det är självfallet angeläget att den apotekspersonal som i praktiken
skall ta befattning med distributionen av förbrukningsmaterielen har
god kännedom om materielen och dess användning. Behovet av utbildning
för apotekspersonalen har också understrukits under remissbehandlingen
av hjälpmedelsgruppens förslag. Enligt vad utskottet inhämtat
kommer Apoteksbolaget redan under innevarande vår att hålla
de första regionala kurserna för sådan personal. Kursverksamheten kommer
efter hand att byggas ut. Någon åtgärd från riksdagens sida i utbildningsfrågan
synes inte vara erforderlig. Motionen avstyrks i motsvarande
del. I anslutning till det anförda finner utskottet anledning
erinra om att under remissbehandlingen av hjälpmedelsgruppens för -

SoU 1972:14

24

slag har framhållits att den omständigheten att vissa förbrukningsartiklar
tillhandahålls genom apoteken inte fritar sjukvårdshuvudmännen
från ansvaret att avdela personal för utprovning av bandage m. m. innan
patienten skrivs ut från sjukhus. I vissa fall kan det också vara nödvändigt
att kontinuerlig övervakning och rådgivning ges av sjukvårdspersonal.

Då det slutligen gäller den i motionen upptagna frågan om utvidgning
av hjälpmedelssortimentet på apoteken får utskottet framhålla att
denna fråga måste bli beroende av de erfarenheter som den nya ordningen
ger. Inte heller i detta avseende är någon riksdagens åtgärd i
anledning av motionen påkallad. Utskottet avstyrker därför motionen
även i denna del.

Ordination av särskilt kostsamma hjälpmedel, m. m.

Som framgår av det tidigare anförda upptas de hjälpmedel som berättigar
till statsbidrag i en hjälpmedelsförteckning som upprättas av
socialstyrelsen. Ett hjälpmedel som kostar mer än 5 000 kr. får föras
upp på förteckningen endast med tillstånd av Kungl. Maj-.t. Socialstyrelsen
har med sådant tillstånd på förteckningen fört upp vissa typer
av eldrivna rullstolar, elektriska skrivmaskiner med s. k. possumaggregat
och en tippsäng av viss typ. Ordination av dessa hjälpmedel får
i huvudsak ske av läkare vid vissa lasarettskliniker. Sedan ordination
skett av ett särskilt kostsamt hjälpmedel, skall socialstyrelsen besluta
huruvida statsbidrag skall utgå. Beslutet skall underställas Kungl. Maj:t.

I motionen 1972: 1519 av herr Hedin m. fl. yrkas att ordinationsberättigad
läkare skall ha rätt att för klinisk prövning skriva ut särskilt
kostsamma hjälpmedel som finns uppförda på hjälpmedelsförteckningen.
Motionärerna vill att upphandlingsorganet — UUH — skall
få i uppdrag att inköpa sådana kvantiteter av särskilt kostsamma tekniska
hjälpmedel och träffa sådana avtal om individuell anpassning av
dessa att den kliniska prövning som motionärerna förordar möjliggörs.
Slutligen vill motionärerna att underställningsförfarandet hos Kungl.
Majt: skall slopas.

Huvudsyftet med motionen är att man skall få till stånd en förkortning
av den tid som nu åtgår för behandling av de bidragsärenden
som skall underställas Kungl. Maj:t. Med hänsyn härtill har utskottet
inhämtat bl. a. följande upplysningar rörande handläggningstiden hos
socialstyrelsen och hos Kungl. Maj:t av ansökningar i sådana bidragsärenden.
År 1971 inkom till socialstyrelsen 335 ansökningar som avgjordes
under året. Socialstyrelsen avgjorde av dessa ärenden 110 inom
en månad, 235 inom två månader och 303 inom tre månader. Endast
ett ärende tog mer än sex månader att handlägga. Under året inkom
53 ärenden som inte hade avgjorts vid årets utgång. Av dessa ärenden
— som i huvudsak inkom i slutet av året — avgjordes 35 under första

SoU1972:14

25

kvartalet 1972. Handläggningstiden hos Kungl. Maj:t under 1971 var
som regel endast två å tre veckor. Redogörelsen ger enligt utskottets
mening inte fog för påstående om att långa handläggningstider hos
socialstyrelsen eller Kungl. Maj:t skulle fördröja ärendena. I förhållande
till år 1970 har handläggningstiderna förkortats samtidigt som antalet
ärenden avsevärt ökats. Mot denna bakgrund finns det inte någon mera
påtaglig anledning att delegera handläggningen av ärendena i syfte att
förkorta handläggningstiden för dessa. Utskottet vill dock framhålla att
hjälpmedelsgruppen anslutit sig till ett förslag av departementsutredningen
om att underställningsförfarandet hos Kungl. Majit skall slopas.
Kungl. Majit har ännu inte prövat denna fråga. Det finns inte
skäl för riksdagen att i anledning av motionsyrkandet i saken vidta någon
åtgärd. Utskottet vill här också understryka att det är angeläget
att ansträngningar görs hos socialstyrelsen att ytterligare förkorta väntetiden
för de personer som har behov av att få tillgång till de kostsamma
hjälpmedlen. Utskottet är dock medvetet om att den långa väntetid
som kan förekomma i enstaka fall inte sällan beror på omständigheter
över vilka socialstyrelsen inte råder, såsom exempelvis då kompletterande
utredning från den ordinerande läkaren behöver infordras.

Enligt utskottets mening skulle ett genomförande av det i motionen
framförda förslaget beträffande klinisk prövning — liksom ett motionsförslag
med i huvudsak samma innehåll som väcktes förra året —
vara liktydigt med att helt överföra beslutanderätten för de särskilt
kostsamma hjälpmedlen till den ordinerande läkaren. Det torde nämligen
i praktiken knappast komma i fråga att ta ifrån en handikappad
ett hjälpmedel som denne erhållit för klinisk prövning. Det finns med
hänsyn härtill skäl framhålla att socialstyrelsens bedömning av förevarande
ärenden innefattar en allsidig prövning av vilket hjälpmedel som
är lämpligast för den handikappade och att därvid beaktas både den
medicinska och sociala situationen för den handikappade. För bedömningen
krävs ingående kännedom om de olika hjälpmedlens funktion.
Mot nu angivna bakgrund och med beaktande av att de hjälpmedel som
här är aktuella i många fall betingar ett pris som överstiger 30 000 kr.
kan utskottet inte heller biträda motionen i denna del. Motionen avstyrks
således i sin helhet.

Slutligen behandlar utskottet ett yrkande i motionen 1972: 1520 av
fru Marklund m. fl. som syftar till att det skall bli möjligt att anföra
besvär i ärende som rör ordination av hjälpmedel.

I samband med 1968 års reform på hjälpmedelsområdet avslogs ett
motionsyrkande med i princip samma innehåll som det nu aktuella;
med hänsyn till innebörden i ordinationsrätten ansågs ett förvaltningsmässigt
besvärsförfarande vid missnöje inte lämpligen kunna komma
i fråga. Det framhölls att socialstyrelsen har att övervaka verksamheten
såväl ur sociala som medicinska aspekter (SU 1968: 88). Socialut -

SoU1972:14

26

skottet anser att riksdagen inte bör frångå sitt tidigare ställningstagande
i frågan och avstyrker därför yrkandet i motionen 1972: 1520
i denna del.

Medelson visningen

Utskottet har inte något att erinra mot medelsberäkningen i propositionen.

Utskottet hemställer

A. beträffande hjälpmedelsråd i socialstyrelsen att riksdagen, med
bifall till Kungl. Majt:s förslag och med avslag på motionen
1972: 1516 och motionen 1972: 1518, båda motionerna
i motsvarande del, samt motionen 1972: 1521, godkänner
vad i statsrådsprotokollet förordas,

B. beträffande upphandlingen av hjälpmedel att riksdagen, med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag på motionen
1972: 1517, motionen 1972: 1516, motionen 1972: 1518
och motionen 1972: 1520, de tre sistnämnda motionerna i
motsvarande del, godkänner vad i statsrådsprotokollet förordas,

C. beträffande nya bidragsregler för ortopediska skor m. m. att
riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
på motionen 1972: 1515 samt motionen 1972: 1520 i
motsvarande del, godkänner vad i statsrådsprotokollet förordas,

D. beträffande distribution och finansiering av vissa förbrukningsartiklar
att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag på motionen 1972: 1516 och motionen
1972: 1518, båda motionerna i motsvarande del, godkänner
vad i statsrådsprotokollet förordas,

E. att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag godkänner

de i statsrådsprotokollet förordade allmänna riktlinjerna för

organisationen av verksamheten med hjälpmedel för handikappade
i den mån riktlinjerna inte behandlats under A—D,

F. beträffande medelsanvisningen att riksdagen med bifall till

Kungl. Maj:ts förslag till Bidrag till vissa hjälpmedel för

handikappade för budgetåret 1972/73 under femte huvudtiteln
anvisar ett förslagsanslag av 135 000 000 kr.,

G. beträffande hjälpmedelsbegreppet att riksdagen avslår motionen
1972: 120 i motsvarande del samt motionen 1972:
479,

H. beträffande frågan om uppförande av vissa hjälpmedel på
hjälpmedelsförteckningen, m. m. att riksdagen avslår motionen
1972: 120 i motsvarande del, samt motionen 1972: 995,
motionen 1972: 1006 och motionen 1972: 1007,

SoU 1972:14

27

I. beträffande frågan om statsbidrag till batterier för hörapparater
samt till reparation av sådana apparater att riksdagen
avslår motionen 1972: 1520 i motsvarande del,

J. beträffande ordinationsrätten för särskilt kostsamma hjälpmedel
att riksdagen avslår motionen 1972: 1519,

K. beträffande besvärsrätt i ordinationsärenden att riksdagen
avslår motionen 1972: 1520 i motsvarande del.

Stockholm den 27 april 1972

På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Svensson i Kungälv (s), Hamrin (fp), Dahlberg (s), Carlshamre (m),
fru Sigurdsen (s)*, herrar Hyltander (fp), Johnsson i Blentarp (s), Andreasson
(c), Nordberg (s), Åkerlind (m), fröken Andersson i Stockholm
(c), herrar Nilsson i Växjö (s) och Hagberg (vpk).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. beträffande hjälpmedelsråd i socialstyrelsen av herrar Hamrin (fp),
Carlshamre (m), Hyltander (fp) och Åkerlind (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 16 med
”För att” och slutar på s. 17 med ”för socialstyrelsen” bort ha följande
lydelse:

”För att hjälpmedelsrådets verksamhet skall kunna bidra till att förstärka
socialstyrelsens resurser på hjälpmedelsområdet är det enligt utskottets
mening angeläget att, som hjälpmedelsgruppen anfört, rådet
både har kännedom om hjälpmedelsverksamheten i dess helhet och har
nära kontakt med verksamheten på fältet. Ledamöterna i hjälpmedelsrådet
bör därför, som Kungl. Maj:t föreslagit, företräda framstående sakkunskap
på olika områden som ingår i eller sammanhänger med hjälpmedelsverksamheten.
Dessa krav på ledamöterna låter sig väl förena
med ett annat krav, som enligt utskottets mening ter sig naturligt i en
verksamhet av detta slag, nämligen medinflytande för dem som närmast
berörs av verksamheten. I främsta rummet bör handikapporganisationerna
vara representerade i rådet. Vidare bör det i rådet ingå en representant
för sjukvårdshuvudmännen. Det sagda innebär att utskottet
tillstyrker yrkandet i motionen 1972: 1518 i denna del och i huvudsak
även yrkandet i motionen 1972: 1521.”

SoU 1972:14

28

dels att utskottet under A bort hemställa

”A. beträffande hjälpmedelsråd i socialstyrelsen att riksdagen —
med avslag på motionen 1972: 1516 i motsvarande del — i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen 1972: 1521
samt med bifall till motionen 1972: 1518 i motsvarande del
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,”

2. beträffande upphandlingen av hjälpmedel av herrar Carlshamre
(m) och Åkerlind (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 18 med
”Då det” och slutar på s. 19 med ”riksdagens åtgärd” bort ha följande
lydelse:

”Beträffande yrkandet i motionen 1972: 1517 att LIC skall bli upphandlingsorgan
får utskottet framhålla att LIC själv tillverkar och saluför
hjälpmedel och på vissa sektorer av marknaden, bl. a. i fråga om
hjälpmedel för hörselskadade, har ett dominerande inflytande. Med hänsyn
härtill anser utskottet det självklart att det inte kan anförtros en
upphandlingsfunktion åt LIC, som skulle innebära att LIC fick förhandla
med konkurrerande företag eller organisationer. Utskottet biträder
i stället Kungl. Maj:ts förslag att till upphandlingsorgan skall utses
UUH, som förfogar över en utbyggd organisation, som är väl ägnad
att även innefatta inköp av handikapphjälpmedel. Det här aktuella yrkandet
i motionen 1972: 1517 avstyrks således. Naturligtvis bör UUH
inta en helt självständig ställning såväl till LIC som till andra företag och
organisationer som tillverkar eller försäljer handikapphjälpmedel. Utskottets
ställningstagande innebär att utskottet biträder förslaget i motionen
1972: 1516 i denna del.”

dels att utskottet under B bort hemställa

”B. beträffande upphandlingen av hjälpmedel att riksdagen —
med avslag på motionen 1972: 1517, motionen 1972: 1518
och motionen 1972: 1520, de båda sistnämnda motionerna i
motsvarande del — i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionen 1972: 1516 i motsvarande del ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,”

3. beträffande upphandlingen av hjälpmedel av herr Hagberg (vpk)
som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 18 med
”Den upphandlingsverksamhet” och slutar på s. 19 med ”riksdagens åtgärd”
bort ha följande lydelse:

”Det är av största vikt att upphandlingsförfarandet förenklas och effektiviseras.
Därtill krävs inte något ytterligare organ utan uppgiften bör
kunna inordnas i socialstyrelsens ordinarie verksamhet och ingå i dess
arbetsuppgifter. Utskottet delar härvid den uppfattning som uttalats av

SoU1972:14

29

vissa remissinstanser och som också kommer fram i motionen 1972:
1520. Erfarenheten av de handikappades situation måste nämligen vara
väsentligare än erfarenheter av upphandlingsteknik. Utskottet tillstyrker
således motionen 1972: 1520 i här aktuell del. Detta innebär samtidigt att
utskottet avstyrker motionen 1972: 1517 samt motionen 1972: 1516 i
motsvarande del.”

dels att utskottet under B bort hemställa

”B. beträffande upphandlingen av hjälpmedel att riksdagen —
med avslag på motionen 1972: 1517, motionen 1972: 1516
och motionen 1972: 1518, de båda sistnämnda motionerna i
motsvarande del — i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionen 1972: 1520 i motsvarande del ger
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört,”

4. beträffande nya bidragsregler för ortopediska skor m. m. av herr
Hagberg (vpk) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 20 som börjar med
”Utskottet anser” och slutar med ”avstyrker motionsyrkandena” bort ha
följande lydelse:

”Propositionens förslag att egenavgift skall införas för ortopediska
skor och att hålfotsinlägg helt skall tas bort från hjälpmedelsförteckningen
ser utskottet som ett avsteg från principen om fria hjälpmedel.
Då det dessutom måste innebära svåra gränsdragningsproblem för läkare
och andra som handhar utskrivning av dessa hjälpmedel av medicinska
skäl, anser utskottet det nödvändigt att avslå propositionen i denna del.
Det innebär också att utskottet tillstyrker yrkandena i dessa avseenden
i motionerna 1972: 1515 och 1972: 1520.”

dels att utskottet under C bort hemställa

”C. beträffande nya bidragsregler för ortopediska skor m. m. att
riksdagen med avslag på Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionen 1972: 1515 samt motionen 1972: 1520 i motsvarande
del ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,
”

5. beträffande distribution och finansiering av vissa förbrukningsartiklar
av herrar Carlshamre (m) och Åkerlind (m) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 23 som börjar med
”Enligt vad” och slutar med ”utskottet motionsyrkandet” bort ha följande
lydelse:

”Den omständigheten att distributionen av vissa hjälpmedel som är
förbrukningsartiklar övertas av apoteken får enligt utskottets mening
inte betyda att dessa artiklar försvinner från den enskilda handeln. Det
bör i stället vara möjligt att få till stånd en bättre service på området genom
att de nuvarande distributionskanalerna i huvudsak bibehålls sam -

SoU 1972:14

30

tidigt som nya tillkommer. Utskottet förordar därför, i enlighet med
tankegången i motionen 1972: 1516, att Apoteksbolaget tar upp förhandlingar
med företrädare för den enskilda handeln om fortsatt distribution
av artiklarna i fråga. I de fall då avtal inte kan komma till stånd bör förhandlingarna
inriktas på att Apoteksbolaget skall överta den enskilda
handelns lager i den mån detta är kurant. Utskottet biträder således i
princip förslaget i motionen 1972: 1516 i denna del.”

dels att utskottet under D bort hemställa

"D. beträffande distribution och finansiering av vissa förbrukningsartiklar
att riksdagen — med avslag på motionen 1972:
1518 i motsvarande del — i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionen 1972: 1516 i motsvarande del ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört,”

6. beträffande ordinationsrätten för särskilt kostsamma hjälpmedel av
herrar Hamrin (fp), Carlshamre (m), Hyltander (fp) och Åkerlind (m)
som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 24 med
”Huvudsyftet med” och slutar på s. 25 med ”sin helhet” bort ha följande
lydelse:

”Huvudsyftet med motionen är att man skall få till stånd en förkortning
av den tid som nu åtgår för behandling av de bidragsärenden som
skall underställas Kungl. Maj:t.

Av de upplysningar som utskottet inhämtat rörande handläggningstiden
hos socialstyrelsen och Kungl. Maj:t framgår att handläggningstiderna
har förkortats jämfört med föregående år. Fortfarande förekommer
dock fall där handläggningstiden inom socialstyrelsen är över sex
månader. Till detta kommer att handläggningstiden hos Kungl. Maj:t
är två å tre veckor. Eftersom ärendet redan kan ha tagit en tid innan det
kommer till socialstyrelsen för beslut, kan alltså den sammanlagda väntetiden
i det enskilda fallet bli lång. Utskottet vill framhålla att hjälpmedelsgruppen
anslutit sig till ett förslag av departementsutredningen om
att underställningsförfarandet hos Kungl. Maj:t skall slopas. Då ett genomförande
av förslaget skulle leda till förkortning av väntetiderna med
i varje fall ett par veckor, anser utskottet att motionens yrkande i denna
del bör bifallas. Utskottet vill här också understryka att det är angeläget
att ansträngningar görs av socialstyrelsen att ytterligare förkorta väntetiden
för de personer som har behov av att få tillgång till de kostsamma
hjälpmedlen. Utskottet är dock medvetet om att den långa väntetid som
kan förekomma i enstaka fall inte sällan beror på omständigheter över
vilka socialstyrelsen inte råder, såsom exempelvis då kompletterande utredning
från den ordinerande läkaren behöver infordras.

Enligt utskottets mening är det värdefullt om en handikappad, som
av den ordinerande läkaren bedöms vara i behov av ett hjälpmedel som

SoU1972:14

31

betingar en kostnad av mer än 5 000 kr., kan tilldelas hjälpmedlet för
klinisk prövning i avvaktan på socialstyrelsens beslut i ärendet. För att
möjliggöra detta bör, som föreslås i motionen, det föreslagna upphandlingsorganet,
UUH, ges i uppdrag att verkställa inköp och träffa avtal
om individuell anpassning av kostsamma tekniska hjälpmedel. Inköp bör
ske av sådana kvantiteter hjälpmedel att klinisk prövning av angivna
slag kan ske på ordination av alla som har ordinationsbehörighet. Den
tillverkning i längre serier man skulle få med ett sådant förfaringssätt
skulle kunna bidra till en avsevärd kostnadsminskning per hjälpmedelsenhet.
Med hänsyn till det anförda tillstyrker utskottet motionen i här
aktuell del.”

dels att utskottet under J bort hemställa

”J. beträffande ordinationsråtten för särskilt kostsamma hjälpmedel
att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1519 ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,”

MARCUS IOKTR. STHLM 1 *71 7100S1

\ V " ' :