Socialutskottets betänkande nr 13 år 1972

SoU 1972:13

Nr 13

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om viss specialistvård.
Motionerna

1) I motionen 1972:662 av herrar Enskog (fp) och Enlund (fp)
hemställs att riksdagen beslutar att uppdra åt Kungl. Maj :t att utreda och
vidtaga lämpliga åtgärder för ökad utbildning av vissa specialistläkare.

2) I motionen 1972:1001 av herr Börjesson i Falköping (c) och
fröken Pehrsson (c) hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om
att skyndsamma åtgärder vidtas i syfte att nedbringa väntetiderna på
landets ögonkliniker.

I motionen 1972:662 anförs att då dels den av statsmakterna år 1969
beslutade ordningen för läkares grundutbildning och vidareutbildningen
av läkare, dels den s. k. sjukronorsreformen numera tillämpats ett par år
har man fått vissa erfarenheter som talar för att det nu är dags att vidtaga
vissa justeringar.

Motionärerna anför att bl. a. har det visat sig vara svårt att få
tillräckligt många läkare som ägnar sig åt vissa specialiteter, t. ex. och
kanske främst röntgenspecialiteten. Det framhålls att antalet remisspatienter
till röntgenavdelningarna ökat genom att den öppna vården har
prioriterats samtidigt som många läkare främst på grund av rädsla för
medicinalväsendets ansvarsnämnd begärt betydligt mera omfattande
röntgenundersökningar än som i regel vore nödvändigt för den aktuella
undersökningen. Motionärerna anför att detta, liksom en ökad belastning
från sjukhusens olika kliniker, medfört att röntgenavdelningarna har fått
en kraftigt ökad arbetsbelastning samtidigt som dessa avdelningar är
mycket underbemannade därför att alltför få läkare vill ägna sig åt denna
specialitet.

Motionärerna ifrågasätter om inte den i vidareutbildningen ingående
allmäntjänstgöringen om 21 månader kunde ändras så att också en
obligatorisk röntgenutbildning om exempelvis tre månader kunde inrymmas
i de 21 månaderna. Motionärerna anför att härigenom skulle man
säkert vinna ett ökat intresse för röntgenspecialiteten samtidigt som det
vore av stort värde för de läkare som kommer att ägna sig åt andra
specialiteter.

Motionärerna anför vidare att det emellertid finns en del andra
specialiteter som också är mindre attraktiva, t. ex. ögon och öron.
Åtgärder bör enligt motionärerna snarast vidtas för att justera i motionen
nämnda förhållanden.

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 13

SoU 1972:13

I motionen 1972:1001 framhålls att väntetiderna vid landets ögonkliniker
under de senaste åren ökat på ett oroande sätt - under de senaste
åren med över 25 procent - och uppgår till i genomsnitt 10,8 månader
för icke akuta fall. Motionärerna påpekar att Svenska oftalmologförbundet
(oftalmolog = ögonläkare) påtalat att bristsituationen inom den
svenska ögonsjukvården vida överträffar förhållandet inom varje annan i
landet utbyggd specialitet inom sjuk- och hälsovården, att situationen
blivit fullkomligt ohållbar och att den svenska ögonläkarkåren inte längre
kan påta sig det medicinska ansvaret för ögonsjukvården. För att den rent
akuta sjukvården skall kunna upprätthållas måste enligt Oftalmologförbundet
den övriga öppna sjukvården eftersättas på ett sådant sätt, att
patienterna inte erhåller vård enligt den medicinska standard som man i
dagens läge har rätt att kräva.

Motionärerna anför att ökningen av väntetiderna sammanhänger med
bristen på ögonläkare. Motionärerna uppger att antalet läkare med
specialistbevis för ögonsjukdomar — såväl läkare vid ögonkliniker som
privatpraktiserande — den 30 november 1970 uppgick till totalt 208 och
att antalet läkartjänster vid landets ögonkliniker våren 1971 utgjorde
164, av vilka 14 var vakanta utan vikarierande läkare, medan 20 tjänster
upprätthölls av medicine kandidater eller av utländska läkare med
begränsad behörighet.

Mot den nämnda bakgrunden behövs enligt motionärerna en prioritering
av resurser till förmån för ögonsjukvården.

Motionärerna refererar uppgifter från Svenska oftalmologförbundet
om att det i dagsläget skulle behövas i runt tal 200, år 1975 300 och år
1980 400 fler ögonläkare än i dag samt föreslår att antalet läkartjänster
inom ögonsjukvården ökas.

Motionärerna anför vidare att ett bättre utnyttjande av oftalmologassistentema,
som under överinseende av läkare kan biträda med t. ex.
synfältsundersökningar och mätning av ögontryck, skulle innebära att
ögonläkarna kunde avlastas från en rad enklare rutinåtgärder. Härjämte
framhålls att många fall av skelning torde kunna behandlas direkt av
ortoptister liksom fall med samsynsbesvär samt att det är angeläget att en
ökad satsning sker på medicinsk utbildning av optiker så att dessa i större
utsträckning kan avlasta ögonläkarna.

Tidigare riksdagsbehandling

I en den 14 oktober 1971 i riksdagen (prot. § 38) väckt interpellation
angående väntetiderna vid ögonklinikerna beskrevs förhållandena beträffande
ögonsjukvården i stora drag såsom de beskrivits i motionen
1972:1001. Till socialministern ställdes frågan om vilka åtgärder statsrådet
avsåg att vidta för att bringa ned de långa väntetiderna vid landets
ögonkliniker.

Interpellationen besvarades av socialministern den 16 november 1971
(prot. § 13). I svaret anfördes bl. a. följande.

SoU 1972: 13

Den sjukvårdspolitiska målsättningen under de senaste åren har i hög
grad varit inriktad på att prioritera en utbyggnad av den öppna
sjukvården, psykiatrin och långtidssjukvården. Man kan nu börja att
avläsa resultaten härav genom en väsentlig förbättring av läkartillgången
inom dessa viktiga områden av sjukvården. Trots att ett stort antal nya
tjänster inrättats har vakanssiffrorna kunnat minskas väsentligt.

Utvecklingen har inte varit lika gynnsam inom vissa andra områden,
bl. a. inom ögonsjukvården. Vakanssituationen vid sjukhusens ögonkliniker
har försämrats, vilket dock bör ses mot bakgrunden av att det
samtidigt har tillkommit ett betydande antal nya specialistläkartjänster
för ögonsjukvården vid den öppna sjukvården utanför sjukhusen.
Sammantaget har antalet läkare med specialistbehörighet i ögonsjukvård
under åren 1969 och 1970 ökat från 177 till 213, dvs. med omkring 20
procent. När det gäller väntetiderna kan man konstatera, att brådskande
fall i regel kunnat tas in på sjukhusens ögonkliniker inom planerad tid.

Olika åtgärder har vidtagits och planeras för att förbättra situationen
inom ögonsjukvården. På grundval av en särskild utredning om ögonsjukvården
har socialstyrelsen i våras utfärdat anvisningar till sjukvårdens
huvudmän om ett bättre utnyttjande av personalresurserna inom den
öppna ögonsjukvården. Därvid rekommenderas en systematisk arbetsfördelning
mellan de olika personalgrupperna inom ögonsjukvården, innebärande
bl. a. att de specialistutbildade ögonläkarnas insatser i första
hand inriktas på fall med ögonsjukdom eller synrubbning, som för en
adekvat behandling inte kan tas om hand av allmänläkare eller legitimerad
ögonoptiker. Allmänläkare, som har genomgått viss utbildning i
ögonsjukvård, kan meddela enklare sådan vård i enlighet med vad som
närmare exemplifieras i anvisningarna, medan kontroll av synskärpa och
utprovning av korrektionsglas i stor utsträckning kan ombesörjas av
legitimerad optiker. Andra personalkategorier som bör kunna utnyttjas
mera är oftalmologassistenterna, som under överinseende av läkare kan
biträda denne med t. ex. synfältsundersökningar och mätning av ögontryck,
och ortoptriserna, som dessutom bl. a. kan biträda ögonläkarna vid
specialmottagningar för behandling av skelande barn. Jag är övertygad
om att sjukvårdshuvudmännen vid den lokala sjukvårdsplaneringen
kommer att ta till vara dessa olika möjligheter att effektivisera
ögonsjukvården.

Slutligen vill jag också nämna, att socialdepartementets sjukvårdsdelegation
den 11 oktober 1971 har uppdragit åt socialstyrelsen att göra en
allsidig översyn av det nuvarande programmet för tilldelning av läkartjänster.

Under den debatt som följde på interpellationssvaret nämnde socialministern
att antalet ögonläkare successivt ökat under de senaste åren.
Socialministern anförde bl. a. följande.

Den 1 april 1968 fanns det vid lasarettens ögonkliniker 124
legitimerade läkare och utländska läkare med tidsbegränsad behörighet.
Motsvarande antal vid samma tidpunkt var åren 1969, 1970 och 1971
respektive 135, 142 och 144. Därtill kommer att det sedan år 1968
inrättats ett 40-tal nya specialistläkartjänster i den öppna ögonsjukvården.

Denna ökning av antalet verksamma läkare bör ha resulterat i en ökad
sjukvårdsproduktion på detta område. Tillgänglig statistik visar att också
en viss ökning skett både i fråga om antalet vårddagar i sluten vård och
beträffande antalet besök i öppen vård.

1* Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 13

SoU 1972: 13

Om sjukvårdsorganisationen och sjukvårdsplaneringen

Landstingskommun och kommun som ej tillhör landstingskommun
har enligt 3 § sjukvårdslagen (1962:125) att ombesörja såväl öppen som
sluten vård för sjukdom, skada, kroppsfel och barnsbörd. För den öppna
läkarvården skall landstingskommun vara indelad i läkardistrikt med
provinsialläkare i varje distrikt (i kommun som ej tillhör landstingskommun
distriktsläkare i motsvarande distrikt). Sluten vård bedrives vid
sjukhus. Vid sjukhus kan härjämte öppen vård bedrivas.

Lasarett är sjukhus som är avsett för vårdbehövande oberoende av
fallets svårare eller lindrigare art. Sjukhus för mindre krävande vård
benämnes sjukstuga. Sjukhus som till huvudsaklig del är inrättat för
långtidsvård m. m. benämnes sjukhem. Bestämning av begreppen lasarett,
sjukstuga och sjukhem finns i 6 § sjukvårdslagen.

Då den nuvarande sjukhusorganisationen började växa fram dominerades
den av odelade lasarett — dvs. lasarett med endast en överläkare —
och sjukstugor. Genom de medicinska framstegen blev en allt längre
gående specialisering bland läkarna erforderlig vilket ledde till att de
odelade lasaretten kom att delas, dvs. flera överläkartjänster inrättades.

De minsta delade lasaretten brukar kallas normallasarett. Ett sådant
har i allmänhet fyra överläkare, specialiserade i medicin, kirurgi,
röntgendiagnostik och anestesiologi. Vid många normallasarett finns
härjämte konsultläkare anställda för vissa specialiteter. Konsultläkare är
inte heltidsanställda och har inga egna kliniker utan biträder på de
befintliga.

Inom varje sjukvårdsområde (landstingskommun respektive kommun
som ej tillhör landstingskommun) har vid minst ett lasarett inrättats ett
ytterligare antal kliniker för olika specialiteter, såsom för kvinnosjukdomar-
förlossningar, medicinska barnsjukdomar, ögonsjukdomar, öron-,
näs- och halssjukdomar, ortopedi, vuxenpsykiatri, barn- och ungdomspsykiatri
m. fl. Ett sådant lasarett brukar kallas centrallasarett.

För den högspecialiserade vården är riket indelat i sju s. k. sjukvårdsregioner
(prop. 1960:159, SU 1960:189). Vid ett eller i förekommande
fall flera lasarett inom varje region, regionsjukhus, samverkar sjukvårdshuvudmännen
beträffande de s. k. regionspecialiteterna vilka är neurokirurgi,
neurologi, thoraxkirurgi, viss kardiologi, plastikkirurgi, urologi,
barnkirurgi, radioterapi, dermatologi och reumatologi.

Utöver ovannämnda kategorier lasarett finns lasarett för uteslutande
psykiatrisk vård, m. m.

År 1970 vidtogs ändringar i sjukvårdslagen för tillämpning fr. o. m.
den 1 januari 1971 innebärande att flera överläkare representerande olika
medicinska specialiteter skall kunna finnas vid samma klinik med en av
dem som klinikchef och att läkare vid sjukhus skall kunna svara även för
öppen vård utanför sjukhus (prop. 1970:42, 2LU 1970:30). I undantagsfall
skall överläkartjänst kunna inrättas även för ändamål som inte
motsvaras av viss godkänd specialitet, dvs. medicinsk specialitet upptagen
i kungörelsen (1969:422) med tillämpningsföreskrifter till lagen
(1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket.

SoU 1972:13

Beträffande tjänster för provinsialläkare, stadsdistriktsläkare och
sjukhusläkare gäller med enstaka undantag att de inte får inrättas utan
socialstyrelsens medgivande (17 § sjukvårdslagen). Motivet till detta är
den knappa tillgången på läkare som gör att de tillgängliga krafterna
måste reserveras för de mest angelägna behoven.

I syfte bl. a. att patienterna i ökad omfattning skall söka sig till den
öppna läkarvården i stället för till sjukhusens vårdplatser genomfördes
per den 1 januari 1970 den s. k. sjukronorsreformen.

Genom denna infördes ett radikalt förenklat ersättningssystem för den
öppna läkarvården i samhällets regi, dvs. den som äger rum på sjukhusens
läkarmottagningar, hos provinsialläkare m. m. Systemet innebär att varje
patient betalar en enhetlig avgift på sju kr. för besök hos läkare och 15
kr. för hembesök av läkare. Avgiften tillfaller sjukvårdshuvudmannen,
som också får ersättning från sjukförsäkringen med 31 kr. per besök. Den
erlagda avgiften innefattar gottgörelse inte bara för besöket hos läkaren
utan också för röntgen- och laboratorieundersökningar m. m., vartill
patienten kan bli remitterad.

Riksplaneringen beträffande sjukvården omhänderhas under socialdepartementet
av socialdepartementets sjukvårdsdelegation (1966 års
riksdagsberättelse S 39) samt av socialstyrelsen på verksplanet. Sjukvårdsdelegationen
— i vilken finns företrädare både för sjukvårdshuvudmännen
och för statliga myndigheter som har ansvar för sjukvård,
arbetsmarknad, utbildning och samhällsekonomi — har till uppgift att
följa utbyggnaden av sjukvårdsresurserna i landet och verka för en
samordning av sjukvårdsplaneringen. På socialstyrelsen ankommer att
handlägga frågor rörande riksplanering av verksamhetsgrenarnas omfattning,
inriktning och allmänna uppbyggnad med beaktande särskilt av
såväl de enskildas behov av vård som behovet av samordning av landets
vårdresurser och tillgången på utbildad arbetskraft samt att följa och
stödja den regionala och lokala planeringen.

Sjukvårdsdelegationens och socialstyrelsens verksamhet beträffande
planeringen innebär emellertid inte någon inskränkning i de kommunala
huvudmännens befogenheter i fråga om sjukvårdens planering. Sjukvården
är i första hand en kommunal uppgift och som konsekvens härav
ankommer det på de kommunala huvudmännen att upprätta och
fastställa planer för vårdområdet.

Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri) har till uppgift att främja, samordna och medverka i huvudmännens
planerings- och rationaliseringsverksamhet inom bl. a. hälso- och
sjukvården. Huvudmän för institutet är staten och en stiftelse, i vilken
Svenska landstingsförbundet samt Stockholms, Göteborgs och Malmö
kommuner ingår som medlemmar.

SoU 1972:13

Utbildningen av läkare, oftalmologassistenter och ortoptister

Läkare

Nuvarande läkarutbildningsorganisation fastställdes av statsmakterna
år 1969 (prop. 1969:1 bil. 10 s. 295-309, SU 1969:46 s. 10-18 samt
prop. 1969:35, SU 1969:83). Fr. o. m. läsåret 1969/70 tillämpas vid de
medicinska fakulteterna en helt bunden studieordning, enligt vilken
läkares grundutbildning omfattar fem och ett halvt år. Detta innebär att
de första studerande efter den nya studieordningen avlägger läkarexamen
våren 1973.

Efter grundutbildningen följer vidareutbildning, som omfattar dels en
allmäntjänstgöring om 21 månader, dels specialistutbildning eller utbildning
för allmän praktik.

Allmäntjänstgöringen skall fullgöras som läkare i underordnad ställning.
Tiden om 21 månader fördelas så att för vardera medicin, kirurgi
och öppen vård avsätts sex månader och för psykiatri tre månader.

För dem som övergångsvis avlägger medicine licentiatexamen efter den
1 juli 1969 enligt tidigare ordning gäller att allmäntjänstgöringen
omfattar tre månaders tjänstgöring i psykiatri och sex månaders
tjänstgöring inom öppen vård.

Den fortsatta vidareutbildningen skall i fråga om specialistutbildning i
regel omfatta tjänstgöringar under sammanlagt från cirka fyra till fem år
och i fråga om utbildning till allmänpraktiker tjänstgöringar under tre år.
Härunder skall läkaren följa viss systematisk undervisning.

Ändringen år 1969 av läkarutbildningen bars upp av grundtanken att
läkarnas vidareutbildning skulle inordnas i den allmänna sjukvårdsplaneringen.
Läkarnas vidareutbildning skall därvid utformas som ett led i en
strävan efter en balanserad expansion av sjukvårdens olika grenar. Det
framhölls i detta sammanhang att viktiga områden som behövde byggas
ut var den öppna vården utanför sjukhusen, den psykiatriska vården och
långtidssjukvården.

Ett program lades fram för användningen av läkartillskottet i landet
fram till år 1975.

Läkarresurserna skulle liksom övriga sjukvårdsresurser inriktas på att
tillgodose patienternas olika behov av sjukvård. Praktiskt taget alla nya
läkare förutsattes gå igenom vidareutbildning genom tjänstgöring i
offentlig sjukvård. Antalet tjänster som kan utnyttjas för vidareutbildning
skall vid varje tidpunkt motsvara antalet läkare som efterfrågar
sådan utbildning. Dessa tjänster skall vara fördelade på sjukvårdens olika
sektorer så, att de svarar mot det förutsebara sjukvårdsbehovet. Genom
ett sådant system skulle läkarresurserna kunna kanaliseras till de områden
där de bäst behövs.

Frågan om konstruktionen av läkartjänsterna m. m. krävde emellertid
fortsatt utredningsarbete, vilket uppdrogs åt socialstyrelsen. Socialstyrelsen
har därefter genom den s. k. läkartjänstutredningen utrett frågan och
i september 1971 avlämnat läkartjänstutredningens betänkande ”Läkartjänster.
Konstruktion, behörighet, tillsättning m. m.” (SOU 1971:68).

SoU 1972:13

Förslag grundade på betänkandet har aviserats till innevarande års
riksdag.

Närmare bestämmelser om krav för specialistkompetens har meddelats
i kungörelsen med tillämpningsbestämmelser till lagen om behörighet att
utöva läkaryrket (specialistkungörelsen). Med stöd av särskilt bemyndigande
i specialistkungörelsen har socialstyrelsen utfärdat cirkulär
om kategoriindelning av sjukhus för vidareutbildning av läkare samt
särskilda föreskrifter angående vidareutbildningen. Tjänstgöring i psykiatri
skall fullgöras vid psykiatrisk klinik eller vid barn- och ungdomspsykiatrisk
klinik. Allmäntjänstgöring i öppen vård skall fullgöras i läkardistrikt.
Tills vidare får därvid tillgodoräknas uppehållande av tjänst som
provinsialläkare, biträdande provinsialläkare, extra provinsialläkare samt
tjänst som stadsdistriktsläkare. Annan tjänstgöring i öppen vård får
tillgodoräknas efter särskild prövning. Allmäntjänstgöringen i psykiatri
skall vara förenad med kunskapsprov. Av huvudutbildningen skall ett år
fullgöras vid sjukhus som i styrelsens cirkulär om kategoriindelning av
sjukhus upptagits som tillhörande kategori 1. Vidareutbildningstjänst
skall sökas hos vederbörande sjukvårdsmyndighet. För ledigförklarande,
ansökan och tillsättning gäller i sjukvårdslagstiftningen meddelade bestämmelser.

Kapaciteten för läkarutbildningen har mer än fördubblats under
1960-talet, och under den närmaste femårsperioden beräknas nytillskottet
av läkare utgöra ca 1 000 om året, innebärande bl. a. att antalet läkare
ökar från ca 11 000 år 1970 till ca 16 000 år 1975.

Oftalmologassistenter och ortoptister

Utbildningen av oftalmologassistenter sker inom ramen för utbildningen
av medicinsk-teknisk assistentpersonal, vilken bedrivits vid yrkesskolorna
och numera bedrivs inom gymnasieskolan. Utbildningen av oftalmologassistenter,
vilken är tvåårig, har endast förekommit i Örebro.

Utbildningen till ortoptist utgör en vidareutbildning om en termin i
förhållande till oftalmologassistentutbildningen.

Utredningar och vissa genomförda förslag

Beträffande sjukvårdsorganisationen

I augusti år 1971 överlämnade utredningen angående sjukhusorganisationen
till chefen för socialdepartementet ett stencilerat betänkande
”Förslag till ändringar i sjukvårdslagstiftningen III. Den öppna läkarvården
utanför sjukhus” (stencil S 1971:3). Förslagen i betänkandet syftar
till att underlätta en samordning av den öppna vården utanför sjukhusen
med verksamheten vid sjukhusen. För organisationen av den öppna
vårdens läkartjänster föreslås olika möjligheter stå till förfogande. I första
hand föreslås att läkarna på den öppna vårdens tjänster anställs vid det
sjukhus inom vars upptagningsområde de är verksamma. Sjukhuset och
den öppna vården inom upptagningsområdet utgör därvid en arbetsenhet.

SoU 1972: 13

Specialisterna utanför sjukhuset knyts till den klinik som de specialitetsmässigt
hör samman med. Som en andra organisationsform föreslås att
det skall bli möjligt att såsom vid sjukhus anställa överläkare, biträdande
överläkare, underläkare och extra läkare även vid öppenvårdsenheter utan
anknytning till sjukhus, dock med en vid sjukhus anställd allmänläkare
som överläkare och chef. Vidare föreslås att det för öppenvårdsfunktioner
skall vara möjligt att, såsom för närvarande, anställa t. ex.
poliklinikläkare och specialistläkare i öppen vård (en tredje organisationsform).
Utredningens förslag innebär att den särskilda organisationen med
provinsialläkare och stadsdistriktsläkare för öppen vård skulle utgå ur
sjukvårdsorganisationen. Förslag till ändring i sjukvårdslagstiftningen
grundade på detta betänkande och på läkartjänstutredningens i det
föregående nämnda betänkande ”Läkartjänster. Konstruktion, behörighet,
tillsättning m. m.” (SOU 1971:68) har angivits skola framläggas för
innevarande års riksdag.

En arbetsgrupp knuten till Spri har i slutet av september 1971 avgivit
en rapport innehållande förslag till principiella riktlinjer för hälso- och
sjukvårdsplanering. Rapporten är avsedd att utgöra underlag för arbetet
inom en av socialdepartementets sjukvårdsdelegation tillsatt arbetsgrupp
för sjukvårdsplaner. Rapporten innehåller förslag om en koncentration av
den slutna akutsjukvården till ett fåtal service- och vårdanläggningar samt
en decentralisering av viss sluten långtidsvård och öppen vård. En
strukturering av verksamheten inom hälso- och sjukvården på fyra nivåer
med skilda uppgifter föreslås. På nivå 1 skall ges enbart öppen vård,
primärvård, som omfattar både hälsovård och sjukvård. På denna nivå,
för vilket ett kommunblock förutsätts vara betjäningsområde, skall
kunna ges bl. a. ögonsjukvård, öron-, näs- och halssjukvård och röntgendiagnostik.
På nivå 2 skall ges sluten vård motsvarande den som ges vid
ett normallasarett. På nivå 3 skall ges både sluten och öppen vård med
tillgång till de resurser som motsvarar de som finns vid ett centrallasarett.
På nivå 4 skall finnas den högspecialiserade vård som motsvarar den som
ges vid dagens regionsjukhus.

Detta utredningsarbete vidareutvecklas i socialstyrelsen inom ramen
för ett utredningsarbete om nivåstrukturering inom sjukvården omfattande
bl. a. överväganden om hur de resurser som finns tillgängliga inom
sjukvården bäst skall kunna utnyttjas så att starkt specialiserade tekniska
och personella resurser i första hand ställs till förfogande för de patienter
som har behov därav, medan sjukdomsfall av mindre svårighetsgrad
behandlas på en därför avpassad nivå. Detta arbete med nivåstrukturering
beräknas medföra en effektivare vårdplanering och därmed mindre
väntetider.

Beträffande vården vid ögonsjukdomar och öron-, näs- och halssjukdomar
samt röntgendiagnostik

Dåvarande medicinalstyrelsen tillsatte år 1967 en arbetsgrupp för att
utreda frågor rörande ögonsjukvården, däribland förutsättningarna för ett

SoU 1972:13

ökat samarbete mellan ögonläkare och legitimerade optiker, samt rörande
diagnostik och behandling av skelande barn. Utredningen redovisade i
april 1969 resultaten av sitt arbete i ett betänkande ”Ögonsjukvården”,
tryckt i skriftserien ”Socialstyrelsen redovisar” (1970:13).

Efter remissbehandling av betänkandet utfärdade socialstyrelsen i april
1971 ett cirkulär med råd och anvisningar för utnyttjande av personalresurser
för öppen ögonsjukvård (Medicinalväsendets författningssamling
1971:18). I cirkuläret anförde socialstyrelsen bl. a. att såsom framhållits
av utredningen hade den ökade efterfrågan på ögonsjukvård och den
uppkomna bristen på ögonläkare förorsakat långa väntetider för besök
vid ögonmottagning. Mot bakgrund härav måste, framhöll styrelsen, stora
ansträngningar göras att avlasta ögonspecialisterna vissa arbetsuppgifter.
Då en rationalisering av sjukvården även på längre sikt måste anses
angelägen av samhällsekonomiska skäl måste ögonsjukvården därför
organiseras på ett sådant sätt att de befintliga resurserna utnyttjas
optimalt, framhöll styrelsen vidare.

Mot denna bakgrund gav socialstyrelsen olika rekommendationer
beträffande utnyttjandet av de tillgängliga personalresurserna, nämligen
dels de inom ögonsjukvården verksamma personalgrupperna bestående av
ögonläkare (läkare under eller med specialistutbildning i oftalmiatrik),
läkare, som med avseende på utbildningen i oftalmiatrik endast har
grundutbildningskurs i oftalmiatrik (allmänläkare), oftalmologassistenter,
ortoptister (ett fåtal, som dittills utbildats utomlands) samt sjuksköterskor/sjukskötare,
dels legitimerade glasögonoptiker, som utan att
deltaga i sjukvården utprovar och försäljer glasögon.

Med anledning av uppdrag av socialdepartementets sjukvårdsdelegation
avgav socialstyrelsen till ett sammanträde i oktober 1971 inom
sjukvårdsdelegationen en promemoria om ”Vakansläget beträffande
läkare i vissa specialiteter” med överväganden och förslag till åtgärder
ägnade att förbättra tillgången på läkararbetskraft inom vissa medicinska
verksamhetsområden, därvid i blickpunkten stod verksamhetsområdena
röntgendiagnostik, ögonsjukdomar samt öron-, näs- och halssjukdomar. I
promemorian nämndes att frågor om förändring av grundutbildningen för
läkare — bl. a. förstärkning av grundutbildningen i röntgendiagnostik -behandlades av en arbetsgrupp inom universitetskanslersämbetet. Styrelsen
tog i promemorian bl. a. upp frågor om utbyte av tjänstgöring inom
allmäntjänstgöringen och specialistutbildningen för läkare.

Vid sammanträdet beslöt socialdepartementets sjukvårdsdelegation
uppdra åt socialstyrelsen att verkställa en allsidig översyn av det
nuvarande läkarfördelningsprogrammet med sikte på ett femårigt program
avseende åren 1973—1977, vilket uppdrag beräknas bli fullgjort
innevarande år. Delegationen förutsatte att socialstyrelsen i övrigt skulle
fortsatt bereda i promemorian upptagna förslag.

Socialstyrelsen har sedermera i skrivelse till Kungl. Maj:t framlagt
förslag i frågan om utbyte av tjänstgöring inom allmäntjänstgöringen om
nio månader i nuvarande övergångsskede mellan den gamla och nya

SoU 1972:13

vidareutbildningen. Genom beslut i mars 1971 har Kungl. Maj:t medgivit
att allmäntjänstgöring i öppen vård utanför sjukhus får tills vidare, i enlighet
med föreskrifter som socialstyrelsen meddelar, under högst två
månader ersättas av tjänstgöring som läkare i underordnad ställning inom
verksamhetsområdena röntgendiagnostik, ögonsjukdomar eller öron-,
näs- och halssjukdomar.

Under år 1969 genomförde socialstyrelsen en undersökning, RUPRO
69, avseende sjukvårdshuvudmännens planer för utbyggnad av sjukvården
under tidsperioden 1968—1975. Tjänster för specialister i ögonsjukdomar
har beräknats öka under perioden från 159 till 232, i öron-, näs- och
halssjukdomar från 231 till 337 och i röntgendiagnostik från 537 till 690.
Antalet tjänster för oftalmologassistenter har beräknats öka från 20 till
36. En ny rupro-undersökning, RUPRO 71, genomfördes hösten 1971.
Resultat från undersökningen beräknas komma att framläggas under innevarande
budgetår.

Utskottet

I motionerna 1972:662 och 1972:1001 tas upp frågor om service-och
vårdkapaciteten inom vissa medicinska specialiteter, nämligen röntgendiagnostik,
ögonsjukdomar (oftalmologi) samt öron-, näs- och halssjukdomar.

I motionen 1972:662 anförs att röntgenavdelningarna vid sjukhusen
fått en kraftigt ökad arbetsbelastning samtidigt som dessa
avdelningar är starkt underbemannade. Det ifrågasätts om man — för att
öka intresset för röntgenspecialiteten — bör inrymma en obligatorisk
röntgenutbildning om exempelvis tre månader i den allmäntjänstgöring,
som är det första ledet i läkarnas vidareutbildning. Motionärerna
framhåller att även en del andra specialiteter är mindre attraktiva, t. ex.
ögon och öron. Motionen utmynnar i en begäran om utredning och
åtgärder för ökad utbildning av specialistläkare för nämnda områden.

I motionen 1972:1001 framhålls att väntetiderna för behandling inom
ögonsjukvården ökat under de senaste åren och att detta sammanhänger
med brist på ögonläkare. Det behövs enligt motionärerna en prioritering
av resurser till förmån för ögonsjukvården samt en ökning av antalet
läkartjänster och ett bättre utnyttjande av olika hjälpkrafter inom detta
vårdområde. Motionen utmynnar i en begäran att skyndsamma åtgärder
skall vidtas för att nedbringa väntetiderna på landets ögonkliniker.

Av de i motionen berörda medicinska specialiteterna är i allmänhet
röntgen diagn o stik representerad vid normallasaretten medan specialiteterna
ögonsjukdomar samt öron-, näs- och halssjukdomar förekommer
vid mera specialiserade sjukhus, centrallasarett och regionsjukhus. En
arbetsgrupp knuten till sjukvårdens och socialvårdens planerings- och
raionaliseringsinstitut (Spri) föreslog i en rapport hösten 1971 om vissa
riktlinjer för hälso- och sjukvårdsplanering bl. a. att ögonsjukvård, öron-,
näs- och halssjukvård samt röntgendiagnostik skulle förekomma redan
inom den öppna vården. Förslagen i rapporten överarbetas för närvarande

SoU1972:13

inom socialstyrelsen inom ramen för ett utredningsarbete om nivåstrukturering
inom sjukvården, vilket innefattar överväganden om hur de
resurser som finns tillgängliga inom sjukvården bäst skall kunna utnyttjas.
Detta arbete beräknas kunna medföra en effektivare vårdplanering och
därmed kortare väntetider.

Den läkarutbildningsorganisation, som statsmakterna fastställde år
1969 — och som innebär att efter grundutbildning (läkarexamen) vidareutbildning
skall följa omfattande dels allmäntjänstgöring, dels specialistutbildning
eller utbildning för allmän praktik - vilar på grundtanken att
läkarnas vidareutbildning skall inordnas i den allmänna sjukvårdsplaneringen.
Antalet tjänster som kan utnyttjas för vidareutbildning skall vid
varje tidpunkt motsvara antalet läkare som efterfrågar sådan utbildning
och tjänsterna skall vara fördelade på sjukvårdens olika sektorer så, att de
svarar mot det förutsebara sjukvårdsbehovet. Detta innebär att läkarresurserna
skall kunna kanaliseras till de områden där de bäst behövs.

Förhållandena inom ögonsjukvården, öron-, näs- och halssjukvården
samt röntgendiagnostiken har under det senaste året varit föremål för
särskild uppmärksamhet inom socialdepartementets sjukvårdsdelegation
och inom socialstyrelsen.

Sålunda har socialstyrelsen — sedan en arbetsgrupp inom styrelsen
avgivit ett betänkande om ögonsjukvården och detta betänkande remissbehandlats
- i april 1971 utfärdat ett cirkulär med råd och anvisningar
till sjukvårdens huvudmän om ett bättre utnyttjande av personalresurserna
inom den öppna ögonsjukvården. Därvid rekommenderas en
systematisk arbetsfördelning mellan de olika personalgrupperna inom
ögonsjukvården, innebärande bl. a. att de specialistutbildade ögonläkarnas
insatser i första hand inriktas på fall med ögonsjukdom eller
synrubbning, som för en adekvat behandling inte kan tas om hand av
allmänläkare eller legitimerad ögonoptiker. Allmänläkare, som har
genomgått viss utbildning i ögonsjukvård, skall kunna meddela enklare
sådan vård i enlighet med vad som närmare exemplifieras i anvisningarna,
medan kontroll av synskärpa och utprovning av korrektionsglas i stor
utsträckning skall kunna ombesörjas av legitimerad optiker. Andra
personalkategorier som enligt anvisningarna bör kunna utnyttjas mera är
oftalmologassistenterna, som under överinseende av läkare kan biträda
denne med t. ex. synfältsundersökningar och mätning av ögontryck, och
ortoptisterna som dessutom bl. a. kan biträda ögonläkarna vid specialmottagningar
för behandling av skelande barn.

Vidare har socialdepartementets sjukvårdsdelegation — sedan den
uppdragit åt socialstyrelsen att överväga och inkomma med förslag till
åtgärder ägnade att förbättra tillgången på läkararbetskraft inom vissa
medicinska verksamhetsområden, därvid i blickpunkten skulle stå röntgendiagnostik,
ögonsjukdomar samt öron-, näs- och halssjukdomar, samt
styrelsen inkommit med en promemoria med vissa förslag — i oktober
1971 uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa en allsidig översyn av det
nuvarande programmet för tilldelning av läkartjänster till olika vårdområden
m. m. Socialstyrelsen beräknas fullgöra detta uppdrag inne -

SoU1972:13

varande år. Socialstyrelsen har vidare att försätta beredningen av olika i
promemorian upptagna frågor. Inom ramen för detta arbete har
socialstyrelsen gjort en framställning till Kungl. Majit som medfört att
Kungl. Majit i mars 1972 medgivit att läkares allmäntjänstgöring i öppen
vård om sex månader får under högst två månader ersättas med
tjänstgöring inom verksamhetsområdena röntgendiagnostik, ögonsjukdomar
eller öron-, näs- och halssjukdomar.

Läget inom de nämnda medicinska specialiteterna har otvivelaktigt
varit bekymmersamt under senare tid. Både socialdepartementets sjukvårdsdelegation
och socialstyrelsen har emellertid - som framgår av den
lämnade redogörelsen — vidtagit åtgärder som synes vara väl ägnade att
förbättra förhållandena. Till detta kommer att ett omfattande utredningsarbete
pågår beträffande både den slutna och den öppna sjukvården
och att därvid bl. a. de här aktuella specialiteterna ägnas särskild
uppmärksamhet. Med hänsyn till det anförda påkallar motionen
1972:662 inte någon riksdagens åtgärd.

I det föregående har utskottet lämnat en utförlig redogörelse för
åtgärder som vidtagits för att förbättra förhållandena inom ögonsjukvården.
Med hänsyn till dessa åtgärder och till den utredningsverksamhet
som pågår beträffande sjukvården och som är av beydelse även för denna
specialitet, anser utskottet att det inte heller i anledning av motionen
1972:1001 är erforderligt med något initiativ från riksdagens sida.
Utskottet avstyrker således motionen.

Utskottet hemställer

A. beträffande utredning och åtgärder för ökad utbildning av
vissa specialistläkare att riksdagen avslår motionen 1972:662,

B. beträffande vissa åtgärder inom ögonsjukvården att riksdagen
avslår motionen 1972:1001.

Stockholm den 18 april 1972
På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Svensson i Kungälv (s), Dahlberg (s), Carlshamre (m), Hyltander (fp)*,
Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c)*, Nordberg (s), Åkerlind (m), fru
Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c), Romanus (fp), Olsson i
Timrå (s)* och Nilsson i Växjö (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1259 S. Stockholm 1972