Socialutskottets betänkande nr 12 år 1972

SoU 1972:12

Nr 12

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om utbyggnad av
hälsovård och sjukvård, m. m.

Motionerna

1) I motionen 1972:328 av herrar Enlund (fp) och Enskog (fp)
hemställs att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om en allsidig
inventering av de företeelser i svenskt samhällsliv, som orsakar sjukdomar,
psykiska såväl som fysiska, samt om utredning och förslag till
åtgärder för att minska skadeverkningarna.

2) 1 motionen 1972:334 av herr Helén m. fl. (fp) hemställs, såvitt nu
är i fråga, att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär

a) att en parlamentarisk utredning med representation för huvudmännen
tillsätts med uppgift att framlägga ett program för den fortsatta
utbyggnaden av hälso- och sjukvård samt närliggande uppgifter inom
socialvården enligt principer som angives i motionen,

b) att åtgärder vidtas för genomförande av en systematiserad uppföljning
och kvalitetskontroll inom eftervården enligt vad i motionen anges,

c) att särskilda projektgrupper tillsätts för att utarbeta långsiktiga
planer inom den förebyggande hälsovården i enlighet med vad som anförs
i motionen,

d) att förslag framläggs om höjning av försäkringskassans ersättning
för vård hos privatläkare,

e) att organisatoriska modeller som medger upprätthållande av en
bättre vårdkontinuitet utarbetas.

3) I motionen 1972:1032 av herr Werner i Malmö m. fl. (m) hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om skyndsamt tillsättande av en
parlamentarisk kommitté med uppgift att undersöka verkningarna av
sjukronorsreformen.

I motionen 1972:328 påpekas den starka kostnadsökning som ägt rum
inom sjukvården. Motionärerna anför att hittills har samhället sökt uppnå
balans mellan vårdbehov och vårdresurser huvudsakligen genom en
utbyggnad av de olika vårdinstitutionerna och att enighet torde råda om
att den metoden även i framtiden måste användas, så långt samhällets
ekonomiska och personella resurser tillåter. Men framtidens välfärdssamhälle
måste dock, framhåller motionärerna, långt mer än hittills skett
ägna uppmärksamhet och insatser åt de faktorer, som rekryterar den
ständigt ökande strömmen av vårdbehövande. Samtidigt som vårdresurserna
byggs ut, bör undersökningar göras och åtgärder vidtagas i syfte
att pressa ned det totala vårdbehovet.

1 Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 12

SoU 1972:12

Motionärerna tar härefter upp till närmare behandling utan — som de
påpekar — anspråk på fullständighet några av de faktorer, som direkt eller
indirekt påverkar vårdbehovet, nämligen trafikolyckorna, mindre goda
kostvanor, fysisk träning, den psykiska miljön och alkoholbruket.

Avslutningsvis anför motionärerna följande.

De hälsovårdsfrågor, som behandlats i denna motion, sorterar i regel
under skilda samhällsorgan. Trafik- och alkoholpolitiken handlägges av
statliga organ, vilket betyder, att ett reellt medborgarinflytande på det
regionala planet saknas. I fråga om kost- och näringsfrågor, fysisk träning
och den materiella och psykiska miljön finns för närvarande ingen
samordnande och huvudansvarig instans. Dessutom finns andra för
folkhälsan viktiga frågor, som inte berörts i denna motion, t. ex.
tandhälsovård, sexualetik, de smittsamma sjukdomarna och bruket av
tobak och narkotika. Gemensamt för alla dessa frågor är deras avgörande
betydelse för våra möjligheter att i framtidens samhälle uppnå balans
mellan vårdbehov och vårdresurser. Därför är det naturligt, att riksdagen
tar initiativ till samordnande insatser genom samarbete mellan statliga,
landstings- och primärkommunala organ, frivilliga organisationer och
massmedia.

I motionen 1972:334 framhålls att stora resurser avdelats för
utbyggnad av den direkta vårdapparaten och att Sverige har en inom vissa
vårdsektorer internationellt sett hög standard. Motionärerna anför att det
emellertid fortfarande kvarstår stora brister, t. ex. inom den psykiatriska
vården, långtidssjukvården och reumatikervården, och att på många
områden väntetiderna för vård fortfarande är orimligt långa. Motionärerna
påpekar att vissa inslag i det moderna samhället — den ökade
medellivslängden, den tilltagande stressen, bristen på motion, den
stigande giftkonsumtionen, de delvis försämrade sociala kontakterna i
anslutning till den ökade befolkningskoncentrationen - alstrar nya
vårdbehov. Vidare påpekas att nya vårdmöjligheter skapas kontinuerligt
genom rön från den medicinska och tekniska forskningen men att därvid
också klyftan mellan vad som skulle kunna åstadkommas på vårdområdet
och vad som är möjligt att åstadkomma av ekonomiska och andra skäl
samtidigt ökar.

Jämsides med utbyggnaden av vårdresurserna kvarstår eller uppstår
allvarliga brister i planering och samordning, anför motionärerna vidare.
Individens ofta komplicerade problem måste lösas i ett sammanhang.
Stressjukdomar kan ha sociala, fysiska och psykiska inslag och behandlingen
måste kanske sättas in på dessa sektorer samtidigt. Vidare anförs
det att en person som lämnar ett sjukhus eller annan vårdanstalt kan ha
behov av socialt stöd.

Motionärerna framhåller vidare att utbyggnaden av vårdresurserna
skapar delvis nya problem. Anstaltsmiljön är passiviserande och kravet på
rationellt användande av knappa resurser inom vårdsektorn kan lätt leda
till att den enskilde individen kommer i kläm.

Motionärerna understryker, att hela vårdområdet måste ses som en
enhet vid planering och att en bättre samordning måste skapas mellan
olika vårdsektorer. Hur stora resurser som skall anslås totalt för vård och

SoU 1972:12

till vilka sektorer måste, framhåller motionärerna, bli föremål för politisk
debatt och värdering. För att sådana bedömningar skall vara möjliga krävs
enligt motionärerna bättre underlag i form av kartläggningar av
nuvarande bristområden och förebyggande insatsers värde, uppskattningar
av framtida vårdbehov, personalbudgetar och kostnadsberäkningar.
Det framhålls att förslag till program för alternativa ambitionsnivåer bör
upprättas och att på denna grundval måste ytterst riksdagen ta ansvaret
för att besluta om ett samlat program för hälso- och sjukvården och
näraliggande områden inom socialvården gällande landet i dess helhet.

Motionärerna anger härefter några enligt deras mening viktiga målsättningar
inom ramen för ett samlat program för den fortsatta utbyggnaden
av hälso- och sjukvård. Dessa är sammanfattningsvis följande, nämligen
kraftigare satsning på förebyggande hälsovård i vid mening, fortsatt
utbyggnad av den öppna vården, kraftigare satsning på eftervård, bättre
samordning av vårdinsatserna och stärkande av patientens ställning.

I ett avsnitt om förebyggande hälsovård ges motivering till yrkandet
om tillsättande av särskilda projektgrupper för att utarbeta långsiktiga
planer inom den förebyggande hälsovården. Det anförs bl. a. att projekten
skall avse rekreaktions- och motionsidrotten, kostfrågor, förebyggande
insatser beträffande narkotika, alkohol och tobak och att i
projektgmpperna bör ingå representanter för regering, riksdag, socialstyrelsen,
landstingen, primärkommunerna, arbetsgivarna och de anställdas
organisationer samt berörda ideella föreningar och ungdomsorganisationer.

I ett avsnitt om den öppna vården lämnas motivering till yrkandet om
att förslag skall framläggas om höjning av försäkringskassans ersättning
för vård hos privatläkare. Det anförs därvid att privatläkare tar hand om
ungefär en fjärdedel av alla läkarbesök varje år och att läkarhusen har
ungefär samma sociala rekrytering som inom motsvarande delar av den
allmänna sjukvården. Motionärerna framhåller att samhället bör i
görligaste mån medverka till att upprätthålla de möjligheter som finns till
fritt läkarval och att i detta syfte behövs en uppräkning av ersättningsbeloppen.

I ett avsnitt om eftervård lämnas motivering till yrkandet om åtgärder
för genomförande av en systematiserad uppföljning och kvalitetskontroll
inom eftervården. Motionärerna anför bl. a. följande.

Det är angeläget att man åtminstone för behandlingen av vissa
sjukdomstyper — t. ex. endokrina sjukdomar, tumörsjukdomar, hjärtoch
kärlsjukdomar, sockersjuka, allergisjukdomar — systematiskt kan
lägga upp system som styr patientens återbesök, utvärderingen av vården
och som möjliggör en konkret redovisning av dennas resultat även i
ekonomiska termer. En sådan uppföljningsverksamhet skulle kunna
förläggas till centrallasaretten och kräver administrativt knappast något
betydande personalbehov. De vårdinsatser, som krävs vid senare förvärrade
återfall, är av allt att döma större än de som krävs för den
kontinuerliga kontrollen. Statsmakterna bör ta initiativ så att denna form

1* Riksdagen 1972. 12 sami Nr 12

SoU 1972:12

av systematiserad uppföljning av behandling inom sjukvård kan komma
till stånd. Den kunskap som en sådan efterkontroll ger måste givetvis
fortlöpande påverka vårdens utformning.

I ett avsnitt om individen i vårdsamhället lämnas motivering till
yrkandet om att organisatoriska modeller, som medger upprätthållande
av en bättre vårdkontinuitet, skall utarbetas. Motionärerna anför därvid
följande.

Arbetstidsförkortningen och sjukronorsreformen har bidragit till att
ytterligare öka trycket på sjukvården. I anslutning härtill har organisationsförändringar
genomförts i avsikt att öka sjukvårdens mottagningskapacitet.
De organisationsförändringar som genomförts med t. ex.
rotationssystem för läkare inom den öppna vården får i stor utsträckning
negativa effekter på kontakten mellan patient och vårdare. Den så viktiga
kontinuiteten i vården bryts genom att patienten oftast får olika läkare
vid varje besök. Någon fast och långvarig relation mellan patient och
läkare kan inte upprättas, vilket bl. a. starkt försvårar en helhetssyn på en
patients situation. Det är starkt önskvärt att vårdorganisationen kan
fungera så att en god patientkontakt befrämjas. Resultatet blir annars en
svårberäknelig men avsevärd samhällsekonomisk kostnadsfördyring och
kvalitetsförsämring. I detta syfte vore det av betydande värde om t. ex.
socialstyrelsen kunde utarbeta organisatoriska modeller som medger en
sådan kontinuerlig kontakt.

Ett i motionen 1972:334 framfört yrkande, vilket inte redovisats här,
har behandlats i socialutskottets betänkande SoU 1972:5 s. 21—23.

I motionen 1972:1032 anförs att sjukronorsreformens betydelse i
form av en administrativ förenkling för den öppna vården inte kan
förnekas men att dock vissa farhågor beträffande reformen infriats.

Ökad efterfrågan på vård har lett till förlängning av väntetiderna för
behandling, framhålls det. Vidare framhålls att farhågorna för den brist
på vårdkontinuitet som sjukronorsreformen innebär har besannats och
att klagomål framförs i fråga om avsaknaden av möjlighet till fritt
läkarval.

Motionärerna påpekar dessutom att sjukronorsreformen uppenbarligen
inneburit ett besvärande kostnadstryck på landstingen, vilket
bidragit till att landstingsskatten i många fall kraftigt skjutit i höjden,
samt att därför en revidering av sjukronorsbeloppet snart torde bli
nödvändig.

Mot den sålunda angivna bakgrunden anför motionärerna slutligen
följande.

Det är svårt att med hjälp av tillgänglig statistik dra några säkra
slutsatser om effekten av sjukronorsreformen. Vissa effekter har som
nämnts - kunnat noteras. Emellertid är en vanlig erfarenhet — som också
antytts ovan — att de vårdsökande klagar över förhållandena. Klagomål
har även framförts av vårdpersonalen. Samtidigt har vårdkostnaderna
stigit raskt. Det är därför angeläget att en objektiv undersökning görs av
sjukronorsreformens verkningar. En sådan undersökning bör verkställas
av en undersökningskommitté med parlamentarisk representation.

SoU 1972:12

Om en parlamentarisk utredning om ett hälso- och sjukvårdspolitiskt
program

Tidigare riksdagsbehandling

Motionsyrkanden med anhållan om ett program för samhällets
vårdsektor har behandlats vid 1969, 1970 och 1971 års riksdagar.
Yrkandena har avstyrkts vid utskottsbehandlingen och avslagits av
riksdagen.

I utlåtande till 1969 års riksdag (SU 1969:134) erinrade statsutskottet
om uppgifterna för socialutredningen, som tillkallats efter bemyndigande
i december 1967 av Kungl. Maj:t, om uppgifterna för den år 1969
tillsatta, till socialdepartementet knutna och under socialministerns
ordförandeskap ställda samarbetskommittén för social forskning, om ett
av socialstyrelsen i juni 1968 framlagt principprogram för den öppna
sjukvården, om en av styrelsen i början av år 1969 tillsatt utredning om
den icke institutionsbudna socialvårdens målsättning och organisation
samt om den av chefen för socialdepartementet i juni 1969 tillkallade
sjukvårdskostnadsutredningen. Utskottet uttalade härefter att syftet med
yrkandena finge anses tillgodosett så till vida att åtgärder vidtagits för att
skapa erforderligt underlag för att formulera till samhällsutvecklingen
anpassade nya målsättningar. En föreslagen riksdagens åtgärd vore därför
enligt utskottet obehövlig.

I utlåtande till 1970 års riksdag (SU 1970:177) anförde statsutskottet
att det inte funnit anledning frångå sin i 1969 års utlåtande angivna
uppfattning i frågan.

Motionsyrkandet till 1971 års riksdag utökades med ett krav på att
programarbetet skulle uppdras åt en parlamentarisk utredning med
representation för huvudmännen. Yrkandet är likalydande med yrkandet
i motionen 1972:334.

I utlåtande till 1971 års riksdag (SoU 1971:30) anförde socialutskottet
att det pågick ett mycket omfattande utredningsarbete berörande
planeringen av hälso-, sjuk- och socialvården. Utskottet framhöll att
sedan riksdagen senast behandlade frågan om ett hälso- och sjukvårdspolitiskt
program hade socialdepartementets sjukvårdsdelegation i mars
år 1971 tillsatt en särskild arbetsgrupp med uppdrag att utarbeta och till
delegationen redovisa förslag till ett riksomfattande system med enhetligt
uppbyggda sjukvårdsplaner. Vidare, nämnde utskottet, hade en utredning
inom sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri) om riktlinjer för hälso- och sjukvårdsplanering slutförts för
kort tid sedan och kunde i fortsättningen tjäna som underlag för
diskussioner om vårdplanering. Utskottet anförde att det, med hänsyn till
det utredningsarbete som således pågick eller nyligen slutförts på
området, inte kunde biträda motionen.

SoU 1972:12

Hälso- och sjukvårdsplaneringen m. m.

Arbetet med hälso- och sjukvårdsplanering är fördelat mellan socialdepartementet,
socialdepartementets sjukvårdsdelegation, socialstyrelsen,
sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut
(Spri) och de kommunala huvudmännen. I förenämnda betänkande SoU
1971:30, till vilket utskottet får hänvisa, lämnade utskottet en närmare
redogörelse för arbetsfördelningen mellan nämnda instanser. Utskottet
anförde bl. a. att sjukvårdslagstiftningen inte innehåller någon skyldighet
för sjukvårdshuvudmännen att upprätta sjukvårdsplaner och underställa
dem socialstyrelsens granskning men att sjukvårdsstyrelse enligt 4 § andra
stycket sjukvårdskungörelsen (1970:703) bör ”efter samråd med berörda
myndigheter göra upp översiktsplaner för olika grenar av sjukvården”.
Bland ”berörda myndigheter” åsyftas socialstyrelsen, som enligt 3 §
första stycket i sin instruktion (1967:606) bl. a. har att följa och stödja
den regionala och lokala planeringen inom sitt verksamhetsområde.

Utskottet återgav att föredragande departementschefen i prop.
1967:68 angående central administration för hälso- och sjukvården samt
socialvården, m. m., vilken låg till grund för nyorganiserandet av
socialstyrelsen per den 1 januari 1968, anfört att målet för planeringen
på riksplanet borde vara att vid utbyggnaden av vårdresurserna söka
åstadkomma en fördelning som totalt sett och på längre sikt bäst
tillgodosåg vårdbehoven. Denna planering borde enligt departementschefen
ges en sådan inriktning att den på bästa sätt kunde tjäna
huvudmännen som vägledning.

Riksplaneringen borde — hade departementschefen vidare anfört —
under socialdepartementet omhänderhas av socialdepartementets sjukvårdsdelegation
samt av den nya socialstyrelsen på verksplanet.

Sjukvårdsdelegationen borde därvid behålla sin uppgift att följa
utbyggnaden av sjukvårdsresurserna i landet och verka för samordning av
sjukvårdsplaneringen..

På den nya socialstyrelsen borde — enligt departementschefen —
ankomma att handlägga frågor rörande riksplanering av verksamhetsgrenarnas
omfattning, inriktning och allmänna uppbyggnad med beaktande
särskilt av såväl de enskildas behov av vård som behovet av samordning av
landets vårdresurser och tillgången på utbildad arbetskraft samt att följa
och stödja den regionala och lokala planeringen.

Departementschefen hade understrukit, att vad som anförts om
riksplaneringen inte innebar någon ändring eller inskränkning i de
kommunala huvudmännens befogenheter i fråga om sjukvårdens och
socialvårdens planering. Såväl hälso- och sjukvården som socialvården var
i första hand kommunala uppgifter, hade departementschefen framhållit,
och som konsekvens härav ankom det på de kommunala huvudmännen
att upprätta och fastställa planer för vårdområdena.

I fråga om Spri hade departementschefen anfört att institutet skulle få
till syfte att främja, samordna och medverka i huvudmännens planerings -

SoU 1972:12

och rationaliseringsverksamhet inom hälso- och sjukvården samt socialvården.

Departementschefen hade framhållit att, medan riksplaneringen skulle
åvila de statliga organen och huvudmännens uppgifter i fråga om
vårdplanering inom sina områden och i fråga om samplanering mellan
flera sådana områden skulle kvarstå, så hade som ett nytt moment
tillkommit att Spri skulle komma att bearbeta såväl enskilda huvudmäns
vårdplaneringsproblem i form av konsultuppdrag som mera allmänna
spörsmål, vilka hänger samman med denna planering.

Socialutskottet nämnde vidare i förenämnda betänkande att socialstyrelsens
vårdplanerande verksamhet bestått i att styrelsen till huvudmännen
avgett yttranden över förslag till sjukvårdsplaner samt att
styrelsen både på uppdrag av Kungl. Maj:t och genom egna initiativ
genomfört utredningar som gett statistiskt underlag för planeringen av
hälso-, sjuk- och socialvården. För att få ett underlag i fråga om
vårdplatser och öppen vård, tillgång och behov på personalsidan,
investeringar, kostnadsutveckling osv. hade socialstyrelsen genomfört
undersökningarna RUPRO 67 och RUPRO 69. Den senare undersökningen
avseende perioden 1968—1975. För att få ett motsvarande
statistikunderlag även på socialvårdens område hade socialstyrelsen i
anslutning till 1970 års långtidsutredning genomfört en inventering
av kommunernas planer för socialvården under perioden 1968-1975.

Under hösten 1971 har socialstyrelsen genomfört en ny Rupro-undersökning,
nämligen RUPRO 71, avseende perioden 1970—1976. Resultatet
av undersökningen beräknas komma att framläggas under innevarande
budgetår. Socialstyrelsen förbereder för närvarande en inventering av
kommunernas planer för socialvården m. m. under perioden 1972 — 1977.

Socialdepartementets sjukvårdsdelegation (1966 års riksdagsberättelse
S 39) inrättades enligt ett Kungl. Maj:ts beslut år 1965 och har till
uppgift att följa uppbyggnaden av sjukvårdsresurserna i landet och verka
för en samordning av sjukvårdsplaneringen. I delegationen finns företrädare
både för sjukvårdshuvudmännen och för statliga myndigheter som
har ansvar för sjukvård, arbetsmarknad, utbildning och samhällsekonomi.
Vid sammanträde i mars 1971 beslöt delegationen tillsätta en arbetsgrupp
med direktiv att på grundval av en analys rörande de faktorer som är av
betydelse för sjukvårdsplaneringen utarbeta och till delegationen redovisa
förslag till ett riksomfattande system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner.
Till ledamöter i arbetsgruppen har sedan utsetts företrädare för
sjukvårdshuvudmännen, Spri, socialstyrelsen och berörda departement.
Arbetsgruppen, som antagit namnet Ag S-plan, beräknas kunna under
april månad innevarande år för socialdepartementets sjukvårdsdelegation
framlägga en promemoria innehållande en principplan om hur sjukvårdsplaneringen
bör kunna läggas upp.

Svenska landstingsförbundet, som är representerat i såväl socialdepartementets
sjukvårdsdelegation som arbetsgruppen ”Ag S-plan” har i
januari 1972 fattat beslut om att de centrala aktiviteterna beträffande

1** Riksdagen 1972. 12 sami. Nr 12

SoU 1972:12

sjukvårdsplanering skall kompletteras med vissa insatser från Landstingsförbundets
sida i syfte att lämna landstingen stöd och vägledning samt
bidra till utvecklingen av planeringen och planeringsinstrumenten. Förbundets
beslut innebär i sammanfattning en ytterligare aktivering av
förbundets insatser när det gäller övergripande sjukvårdspolitiska målsättningsfrågor,
landstingens ekonomiska långtidsplanering, ekonomisk
statistik och personalstatistik, personalplanering samt information och
utbildning i planeringsfrågor.

Vissa förslag och utredningar berörande planeringen av hälso-, sjuk- och
socialvård

I förenämnda betänkande 1971:30 redogjordes för vissa förslag och
utredningar berörande planeringen av hälso-, sjuk- och socialvård.
Utskottet, som för närmare redogörelse får hänvisa till betänkandet,
begränsar sig här till en kortfattad redovisning.

Arbetsgrupper inom socialstyrelsen har under åren 1968-1971
framlagt en råd betänkanden avseende planeringen inom olika vårdområden.
Sålunda framlades

1) år 1968 betänkandet ”Principprogram om öppen vård” (”Socialstyrelsen
redovisar” nr 3),

2) år 1969 en komplettering av detta betänkande med remissyttranden
i betänkandet ”Principprogram för öppen sjukvård II” (”Socialstyrelsen
redovisar” nr 8),

3) år 1970 betänkandet ”Plan för utbyggnaden av den psykiatriska
vårdorganisationen med tillämpning i första hand på Västmanlands län”
(”Socialstyrelsen redovisar” nr 16), samt

4) år 1971 — inom ramen för ett utredningsarbete om den icke
institutionsbundna socialvårdens målsättning och organisation — betänkandet
”Integrerat samhälle” (”Socialstyrelsen redovisar” nr 21).

I anslutning till förslaget om principprogram för öppen vård föreslog
socialstyrelsen att en genomarbetning av den öppna sjukvårdens utbyggnad
och utformning skulle ske genom Spri i samarbete med styrelsen.
Spri har i anledning härav tillsatt en arbetsgrupp för utredning av
hithörande frågor, projekt 3002 ”Utarbetande av riktlinjer för vårdorganisationen
inom skilda specialiteter”. Rapport från arbetsgruppen beräknas
komma att framläggas under år 1972.

I maj 1969 uppdrog Kungl. Maj:t åt den då redan verksamma
utredningen angående sjukhusorganisationen m. m. att lägga fram förslag
beträffande de författningsändringar och eventuella övriga åtgärder som
erfordrades från statsmakternas sida för att möjliggöra ett genomförande
av en organisation av den öppna vården utanför sjukhusen som i
huvudsak grundades på det av socialstyrelsen framlagda principprogrammet
om öppen vård. I augusti 1971 avlämnade utredningen till
slutförande av sitt arbete till chefen för socialdepartementet ett

SoU 1972:12

stencilerat betänkande ”Förslag till ändringar i sjukvårdslagstiftningen
III. Den öppna läkarvården utanför sjukhus” (stencil S 1971:3). Förslag
om ändring i sjukvårdslagstiftningen, grundade på betänkandet, beräknas
komma att föreläggas årets riksdag.

Betänkandena om den psykiatriska vårdorganisationen och om ett
integrerat samhälle har varit föremål för remissbehandling och överarbetas
för närvarande inom socialstyrelsen.

Spri har i slutet av september 1971 framlagt en utredning ”Riktlinjer
för hälso- och sjukvårdsplanering” (Spri rapport 14/71) utarbetad av en
arbetsgrupp knuten till institutet. Detta utredningsarbete vidareutvecklas
i socialstyrelsen inom ramen för ett utredningsarbete om nivåstrukturering
inom sjukvården omfattande bl. a. överväganden om hur de resurser
som finns tillgängliga inom sjukvården bäst skall kunna utnyttjas så att
starkt specialiserade tekniska och personella resurser i första hand ställs
till förfogande för de patienter som har behov därav, medan sjukdomsfall
av mindre svårighetsgrad behandlas på en därför avpassad nivå. Resultatet
av nu nämnt utredningsarbete är avsett att tjäna som underlag för arbetet
inom socialdepartementets sjukvårdsdelegations arbetsgrupp för sjukvårdsplanering
(Ag S-plan). Övervägandena i Spris rapport 14/71 har
beaktats av Spri:s arbetsgrupp för det i det föregående nämnda projektet
3002 ”Utarbetande av riktlinjer för vårdorganisationen inom skilda
specialiteter”.

Bland utredningar i övrigt omnämndes i fjolårets betänkande socialutredningen
och sjukvårdskostnadsutredningen.

I direktiven för socialutredningen (1969 års riksdagsberättelse S 29)
sägs bl. a. att utredningsarbetet skall förutom en lagteknisk samordning
av de tre sociala vårdlagarna omfatta frågor rörande vårdens innehåll och
anordningar för att tillgodose vård och hjälpbehov. Det är angeläget att
möjligheterna att göra den förebyggande vården effektivare beaktas.
Vård- och behandlingsmetoder, samordning av åtgärder och samarbete
mellan olika samhällsorgan och institutioner bör granskas.

Sjukvårdskostnadsutredningen (1970 års riksdagsberättelse S 32) har
att utreda vissa frågor rörande sjukvårdskostnaderna, innefattande dels en
samhällsekonomisk analys rörande sjukvårdskostnadernas utveckling och
dels en teknisk undersökning rörande verkningarna individuellt och
kollektivt av nuvarande metoder för sjukvårdskostnadernas finansiering.

Om utveckling av den förebyggande hälsovården

Tidigare riksdagsbehandling

Vid 1969 års riksdag väcktes motioner med hemställan om en
parlamentarisk utredning med uppdrag att kartlägga möjligheterna att
förbättra folkhälsan genom sjukdoms- och skadeförebyggande åtgärder
samt att överväga prioriteringsfrågoma inom hälso-och sjukvårdssektorn
i relation till den totala nationalprodukten. Motiveringen var likartad
med motiveringen i motionen 1972:328. Allmänna beredningsutskottets

SoU1972:12

majoritet föreslog i betänkandet ABU 1969:43 avslag på motionerna,
vilket blev första kammarens beslut, medan reservanter föreslog bifall till
motionen, vilket förslag vann i andra kammaren. I memorial, ABU
1969:50, anmälde utskottet att sammanjämkning av kamrarnas beslut
inte var möjlig. Riksdagen beslöt lägga memorialet till handlingarna.

Utskottsmajoriteten anförde beträffande förebyggande åtgärder att ett
väsentligt led i den förebyggande vården är hälsoundersökningar, som gör
det möjligt att tidigt diagnostisera och därmed i många fall också
behandla sjukdomar med bättre effekt. Majoriteten erinrade om bedriven
och planerad verksamhet med hälsoundersökningar såsom en i samband
med allmän skärmbildsundersökning i Värmlands län åren 1962-1965
genomförd ökad hälsokontroll och en försöksverksamhet med hälsoundersökningar
avsedd att anordnas i Gävleborgs län. Majoriteten erinrade
vidare om socialstyrelsens principprogram för den öppna vården, vilket
innebar en starkt utbyggd öppen vård, baserad till stor del på
flerläkarstationer förlagda till vårdcentraler. Till dessa skulle alltmer
komma att knytas hälsovårdsuppgifter såsom hälsoundersökningar inom
t. ex. ramen för förebyggande barna- och mödravård, skolhälsovård och
en förebyggande åldringsvård. Majoriteten anförde vidare att åtskilliga
frågor som skapar problem för folkhälsan sammanhänger med den
enskildes livsföring och konsumtionsvanor, såsom användningen av sprit,
tobak, narkotika och även en felaktig kost. Det framhölls att särskilda
utredningar avslutats eller förelåg beträffande alkoholpolitiken, att
narkotikaproblemet intensivbehandlades i en statlig kommitté och att
viss upplysningsverksamhet och forskning pågick angående kosten.
Utskottsmajoriteten anförde vidare att upplysningsbehovet beträffande
dessa frågor var utomordentligt stort och att statliga medel utgick härför
under nästkommande budgetår med 1 900 000 kr. till socialstyrelsens
hälsovårdsupplysning.

Reservanterna anförde att tonvikten i motionerna inte lagts på den
rena sjukvården i första hand utan på hälsovården. Motionärernas syfte
hade, anfördes det, därtill ett betydligt vidare omfång i det de önskade få
till stånd en parlamentarisk utredning, som skulle sätta in hälso- och
sjukvården i ett större sammanhang. Styrkan i motionerna syntes ligga i
denna önskan om en ”tvärvetenskaplig” sammanställning av alla de
faktorer som skapar den mänskliga miljö som utgör grundförutsättningen
för såväl hälso- som sjukvården. En utredning av den art motionärerna
föreslog skulle enligt reservanterna kunna verksamt bidra till en ökad
belysning av vilka mått och steg samhället kan vidta för att på
effektivaste möjliga vis få tyngdpunkten att överflyttas till olika slag av
skyddsåtgärder och till hälsovården från att vila tungt på sjukvården.

Vid 1970 års riksdag väcktes motioner med hemställan om en
utredning med uppgift att undersöka olika möjligheter till förebyggande
åtgärder i syfte att förbättra vårt folks hälsotillstånd och därmed
nedbringa samhällets kostnader för den sjukvårdande verksamheten.

Socialstyrelsen anförde i yttrande över motionen bl. a. att styrelsen

SoU 1972:12

genom sin hälsovårdsupplysningsdelegation (HVUD) fortlöpande bedrev
informationsverksamhet om bl. a. tobakens och narkotikans skadeverkningar
samt om hygien, tandhälsovård och veneriska sjukdomar och att
HVUD planerade en omfattande informationsaktivitet rörande betydelsen
av rätt sammansatt kost och av motion. Aktiviteten avsågs komma att
pågå under 10 år med början budgetåret 1970/71. Det vetenskapliga
underlaget utarbetades av en särskild expertgrupp och beräknades
föreligga i sitt slutliga skick hösten 1970. För att fortlöpande kunna följa
förändringar i människors kunskaper, attityder och beteenden i vad gäller
hälsofrågor skulle HVUD dessutom under hösten 1970 undersöka en
representativ population i första hand i vad gäller gifter, kost, motion,
hygien och mentalhygien. Undersökningen skulle sedan följas upp med
årliga delundersökningar för att man skulle få fram eventuella förändringar
i de nämnda avseendena. Avsikten var att dessa undersökningar
tillsammans med övriga erfarenheter skulle skapa ett underlag för
socialstyrelsens fortsatta planeringsverksamhet på området.

Socialstyrelsen ansåg det inte påkallat med av motionärerna föreslagen
utredning.

Allmänna beredningsutskottet omnämnde i sitt utlåtande ABU
1970:29 den av HVUD planerade informationsaktiviteten. Vidare påpekade
utskottet att i propositionen 79 till 1970 års riksdag, vilken
proposition huvudsakligen byggde på idrottsutredningens betänkande
”Idrott åt alla” (SOU 1969:29), hade föredragande departementschefen
anslutit sig till utredningens förslag om större insatser för motions- och
breddidrott samt funnit det motiverat att väsentligt förstärka det statliga
idrottsstödet. Utskottet anförde att det - med hänsyn till att statsmakterna
således i olika sammanhang tagit upp de i motionen aktualiserade
spörsmålen — ej fann skäl förorda ytterligare utredningar rörande den
förebyggande hälsovården. Utskottet föreslog avslag på motionerna,
vilket blev riksdagens beslut.

Vid 1972 års riksdag har motioner väckts med yrkanden om ersättning
från den allmänna försäkringen för kostnader för hälsokontroll och
annan förebyggande hälsovård. Motionerna har behandlats av socialförsäkringsutskottet,
vilket i sitt betänkande SfU 1972:16 föreslagit
riksdagen avslå motionerna mot bakgrund av att utredningsarbete sedan
år 1969 pågår i frågan hos socialstyrelsen i samråd med riksförsäkringsverket.

Motioner angående den psykiska hälsovården m. m. har behandlats vid
1968 och 1969 års riksdagar.

Allmänna beredningsutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända
utlåtande (ABU 1968:21) över 1968 års motioner att hjälpen åt den
psykiskt sjuke måste bli lika lätt tillgänglig som för den somatiskt sjuke
och att den integration av social omsorg och medicinsk behandling som
fått ett uttryck i den nya socialstyrelsen också borde ge möjligheter till
nya former för psykisk hälsovård, främst inom den öppna vården.
Dagsjukhus, akutmottagningar, omhändertagande av narkomaner, tillgång

SoU 1972:12

till psykisk vård i anslutning till utbildningsanstalter och arbetsplatser
borde fördomsfritt kunna prövas. Utskottet hemställde att riksdagen
skulle ge Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört.

Motionerna år 1969, vilka även avsåg psykoterapiutbildning m. m.,
hänvisades till statsutskottet. Statsutskottet uttalade — ivad motionerna
avsåg den psykiska hälsovården — i sitt av riksdagen godkända utlåtande
(SU 1969:133) att det anslöt sig till socialstyrelsens uppfattning, uttryckt
i ett yttrande över motionerna, att en utredning av hithörande frågor var
angelägen. Utskottet ville betona att denna utredning borde vara
förutsättningslös. Utskottet hemställde att riksdagen skulle ge Kungl.
Majit till känna vad utskottet anfört angående den psykiska hälsovården.

Viss verksamhet samt utredningar berörande den förebyggande hälsovården Inom

kommunikationsdepartementets verksamhetsområde finns en
rad anslag som finansierar aktiviteter på trafiksäkerhetsområdet. Som
exempel kan nämnas aktiviteter genom statens trafiksäkerhetsverk - som
är central myndighet för uppgifter rörande trafikreglering, fordonskontroll,
förarutbildning samt information och allmänt trafiksäkerhetsarbete
— statens väg- och trafikinstituts uppgifter beträffande forskning och
utveckling i fråga om vägar, vägtrafik och trafiksäkerhet samt stöd till
den utbildningsverksamhet för allmänheten, skolverksamhet samt hernoch
förskoleverksamhet som bedrivs av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande (NTF).

I mitten av 1940-talet påbörjades inom dåvarande medicinalstyrelsen
viss verksamhet med informationskampanjer. År 1958 tillsatte medicinalstyrelsen
en särskild delegation för hälsovårdsupplysning (HVUD).
Allteftersom har resurserna för informationsverksamheten ökats. För
innevarande budgetår har 3 milj. kr. anvisats under anslaget till
Hälsovårdsupplysning under femte huvudtiteln. För nästa budgetår har
riksdagen anvisat ett anslag av 3,8 milj. kr. (prop. 1972:1 bil. 7 s. 91-92,
SoU 1972:5 s. 21—23). Hälsovårdsupplysningsdelegationen består av 18
ledamöter som dels representerar olika fackbyråer inom socialstyrelsen,
dels andra myndigheter och organisationer. Delegationen skall formellt
fungera som verksamhetens styrelse och vara beslutande i målfrågor,
långsiktsplanering m. m. Delegationen har ett arbetsutskott, som består
av 7 ledamöter. Arbetsutskottet tar ställning till vissa löpande frågor och
är ansvarigt för förvaltningen av anslaget. Någon ekonomisk beslutanderätt
har dock inte arbetsutskottet utan denna åvilar socialstyrelsen.

För socialstyrelsens hälsoupplysningsverksamhet finns sedan mitten av
1960-talet även en socialstyrelsens hälsoupplysningspanel. Panelen består
av ca 70 medlemmar (företrädare för myndigheter, institutioner och
organisationer) vilka på olika sätt har anknytning till hälsoupplysning.
Panelen skall fungera som ett samordningsorgan och samlas vanligtvis
årligen i en storkonferens kring ett viss ämnesområde.

För olika upplysningsprojekt har HVUD bildat särskilda arbetsgrupper

SoU 1972:12

med representanter från bl. a. statliga och kommunala organ. Sålunda
finns arbetsgrupper för kost- och näringsfrågor, upplysning om veneriska
sjukdomar, hygienupplysning, aktiviteten ”Din hälsa”, tobaksupplysning,
hälsoupplysning på sjukhus samt hälsoupplysning för barn.

År 1967 tog HVUD initiativ till att särskilda länskommittéer bildades
med uppgift att dels planera och genomföra upplysningsaktiviteter på
länsplanet, dels fungera som servicecentraler för hälsoinformation inom
länen. Länskommitté har avsetts skola bestå av en representant från
landstinget, en representant från Svenska kommunförbundets länsavdelning
samt länsläkaren. Till länskommitté skall efter behov kunna knytas
representanter från andra organ. Länskommittéer har ännu inte bildats i
samtliga län. HVUD syftar till att även i kommunerna skall bildas
kommittéer för hälsoupplysning.

En översyn av socialstyrelsens hälsoupplysningsverksamhet pågår.
Förslag grundade på översynen beräknas komma att avges till Kungl.
Maj:t innevarande år.

HVUD:s upplysningsverksamhet omfattar bl. a. följande områden,
nämligen allmän hygien, olycksfallsförebyggande åtgärder (bl. a. trafikolycksfall),
kost och motion, tandhälsovård, upplysning om beroendeframkallande
medel (tobak, alkohol, narkotika, sömnmedel och lugnande
medel) och förebyggande av smittsamma sjukdomar.

Med stöd av ett Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1965 tillkallades
alkoholpolitiska utredningen (1966 års riksdagsberättelse Fi 33) för
översyn av alkohol- och nykterhetspolitiken. Utredningen avgav år 1971
till chefen för finansdepartementet ett betänkande om ”Mellanölsfrågan”
(SOU 1971:66), vari framlades vissa förslag som direkt tar sikte på att
begränsa mellanölsmissbruket bland ungdom. I prop. 1972:61 har Kungl.
Maj:t framlagt förslag — grundade på betänkandet — om att en
åldersgräns på 18 år införs vid utminutering av öl och att åldersgränsen
för utskänkning av öl höjs till 18 år. Vidare har föreslagits att 5 milj. kr.
anslås för en upplysningsverksamhet rörande alkohol, narkotika m. m.
under en tid av 2 år. Alkoholpolitiska kommittén beräknas innevarande
år komma att avge sitt slutbetänkande.

Med anledning av ett uppdrag av Kungl. Maj:t verkställde samt
redovisade socialstyrelsen i en rapport år 1968 en översiktlig kartläggning
av företagna, pågående och planerade hälsoundersökningar av skilda slag
inom landet. Kartläggningen visade bl. a. att en betydande sådan
verksamhet bedrevs på många håll i landet men att verksamheten var
ojämnt fördelad och mindre väl samordnad med annan förebyggande
hälsovård. Mot denna bakgrund uppdrog Kungl. Maj:t år 1969 åt
socialstyrelsen att verkställa en utredning om utvecklingen av hälsoundersökningar
och annan förebyggande hälsovård samt att därvid undersöka
hur denna verksamhet skulle kunna samordnas och författningsmässigt
och organisatoriskt inordnas i det system som gäller för den av samhället
bedrivna sjukvården. Det uppdrogs åt socialstyrelsen att i samband
härmed i samråd med riksförsäkringsverket överväga avgränsningen av de

SoU 1972:12

sjukvårdsåtgärder som ersätts från den allmänna försäkringen. Vid
fullgörandet av utredningsuppdraget skall samråd äga rum med Svenska
landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet

Med hänvisning till att riksdagen bifallit förenämnda allmänna
beredningsutskottets (ABU 1968:21) och statsutskottets (SU 1969:133)
förslag att ge Kungl. Maj:t till känna vad utskotten anfört beträffande
1968 respektive 1969 års motioner angående psykisk hälsovård m. m. har
Kungl. Maj:t år 1970 uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa den i
statsutskottets utlåtande begärda utredningen angående den psykiska
hälsovården. En rapport om en förberedande litteraturundersökning
inom ramen för detta utredningsuppdrag beräknas komma att presenteras
av socialstyrelsen innevarande år.

Om ersättning för privatläkarvård

Bakgrund

Den 1 januari 1970 trädde den s. k. sjukronorsreformen i kraft.
Genom denna har införts ett radikalt förenklat ersättningssystem för den
öppna läkarvården i samhällets regi, dvs. den som äger rum på sjukhusens
läkarmottagningar, hos provinsialläkare m. m. Systemet innebär att varje
patient betalar en enhetlig avgift på sju kr. för besök hos läkare och 15
kr. för hembesök av läkare. Avgiften tillfaller sjukvårdshuvudmannen,
som också får ersättning från sjukförsäkringen med 31 kr. per besök. Den
erlagda avgiften innefattar gottgörelse inte bara för besöket hos läkaren
utan också för röntgen- och laboratorieundersökningar m. m., vartill
patienten kan bli remitterad.

I fråga om vård som meddelas av privatpraktiserande läkare gäller
alltjämt samma system som före sjukronorsreformen. Enligt huvudregeln
utgår från den allmänna försäkringen ersättning med tre fjärdedelar av
försäkrads utgifter för sådan vård. Dock gäller i sådana fall, då utgifterna
överstiger de belopp som anges i läkarvårdstaxan (1969:657), att
ersättning inte utgår med högre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar
av de i taxan angivna beloppen.

Vid antagandet av sjukronorsreformen förutsattes att även privatläkarvården
skulle inordnas i ett system med enhetliga avgifter. Föredragande
departementschefen framhöll i propositionen (prop. 1969:125 s. 12) att
det var önskvärt att de privatpraktiserande läkarna fördes in under
sjukronorsreformen. Han påpekade emellertid att tidpunkten härför var
beroende av resultatet av den utredning av frågan som pågick och att det
nya ersättningssystemet för läkarvård i offentlig regi kunde införas
oberoende av frågan om privatläkarvården.

Riksförsäkringsverket framlade den 6 november 1969 betänkandet
”Ersättning vid privatläkarvård” (socialdepartemets stencil S 1969:6). 1
betänkandet, som fanns tillgängligt under riksdagsbehandlingen av
förslaget till sjukronorsreformen, föreslogs att sjukvårdshuvudmännen

SoU 1972:12

skulle sluta s. k. läkarvårdsavtal med de privatpraktiserande läkarna.
Avtalen skulle innehålla grunderna för ekonomisk ersättning till privatläkarna
och dessa skulle förbinda sig att i fråga om ersättningsberättigad
vård tillämpa en viss maximerad avgift för sina patienter.

Genomförandet av sjukronorsreformen tillgick författningstekniskt på
det sättet att Kungl. Majit genom en ändring i 2 kap. 2 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring bemyndigades att fastställa grunderna
för ersättning för läkarvårdsutgifter, varefter de materiella bestämmelserna
intogs i den av Kungl. Majit utfärdade läkarvårdstaxan. Detta
innebar att bemyndigandet innefattade befogenhet för Kungl. Majit
att anpassa bestämmelserna även till framtida förändringar, exempelvis
privatläkarvårdens inordnande i det nya systemet.

Under remissbehandlingen av riksförsäkringsverkets ovannämnda betänkande
”Ersättning vid privatläkarvård” framkom önskemål om fortsatt
utredning av de i betänkandet behandlade frågorna. Med anledning
härav uppdrog Kungl. Majit genom beslut i april 1970 åt riksförsäkringsverket
och socialstyrelsen att på grundval av betänkandet och däröver
avgivna remissyttranden gemensamt verkställa utredning av hithörande
frågor. Vid utredningen, som angavs skola ske i samråd med Svenska
landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Sveriges läkarförbund,
skulle enligt direktiven särskild uppmärksamhet ägnas frågor om
vård meddelad av läkare i gruppmottagningar. Utredningsarbetet pågår
alltjämt.

Tidigare riksdagsbehandling

I en motion till innevarande års riksdag, vilken motion remitterades
till socialförsäkringsutskottet, krävdes att Kungl. Majit till innevarande
riksdags höstsession skulle framlägga förslag till nya ersättningsregler för
privatläkarvården. Motionen syftade inte i första hand till att aktualisera
kravet på att principfrågan skall underställas riksdagen utan motionärernas
avsikt var framför allt att påskynda utredningsarbetet. Motionärerna
påtalade särskilt att de långa väntetiderna inom den offentliga läkarvården
medförde att allt fler sjuka människor sökte privatpraktiserande
läkare vilket med nuvarande ersättningssystem innebar att dessa patienter
fick betydligt större utgifter för läkarvården än de som hade möjlighet att
vänta på sin tur inom den offentliga vården. Motionärerna framhöll
vikten av att den enskilde patientens utgifter för läkarbesök skulle bli lika
stora oberoende av vilken läkare som anlitades.

Motionen har behandlats i socialförsäkringsutskottets betänkande SfU
1972:14, till vilket socialutskottet får hänvisa för bl. a. närmare uppgift
om frågans behandling vid tidigare riksdagar m. m. Socialförsäkringsutskottet
föreslog avslag på motionen, vilket blev riksdagens beslut.
Utskottet anförde bl. a. att med hänsyn till att resultatet av det pågående
utredningsarbetet enligt planerna skulle komma att framläggas under
innevarande år fann utskottet inte skäl föreslå riksdagen att ta något
initiativ i saken.

SoU 1972:12

Om väntetider, läkarval och vårdkontinuitet i den öppna sjukvården

I en den 2 november 1971 (prot. § 18) i riksdagen väckt interpellation
om åtgärder för att minska väntetiderna inom öppenvården, m. m.
anfördes att väntetiderna inom den öppna sjukvården under senare tid
visat en kontinuerlig ökning och att detta skulle kunna ha samband med
den s. k. sjukronorsreformen därigenom att denna skulle stimulera
efterfrågan på sjukvård. Interpellanten ställde till socialministern tre
frågor, nämligen (1) vilka åtgärder statsrådet avsåg vidtaga för att minska
väntetiderna inom öppenvården, (2) huruvida det enligt statsrådets
mening förelåg ett samband mellan dessa väntetider och sjukronorsreformen,
samt (3) huruvida statsrådet var beredd att medverka till
att en arbetsgrupp tillsattes med uppgift att utvärdera sjukronorsreformen.

Interpellationen besvarades av socialministern den 25 november 1971
(prot. § 14). Socialministern anförde inledningsvis bl. a. att antalet i den
öppna vården verksamma provinsialläkare hade sedan år 1968 ökat från
823 till 1 039 eller med över 25 procent. Under samma tid hade
vakanssiffrorna för dessa läkartjänster kunnat minskas från omkring 20
till 6 procent. Därutöver hade sedan år 1969 inrättats över 200 nya
specialistläkartjänster inom den öppna sjukvården. Sammantaget hade
den öppna sjukvården, framhöll socialministern, under de senaste åren
genom en medveten prioritering av detta vårdområde tillförts mer än 400
nya läkartjänster. En fortsatt prioritering av den öppna sjukvården jämte
långtidssjukvården och psykiatrin skulle ske.

Socialministern anförde vidare att när det gällde att få till stånd en
fortsatt förbättring av läget inom den öppna sjukvården ville han erinra
om de förslag beträffande den öppna vården som lagts fram av en särskild
utredningsman (i det i det föregående nämnda stencilerade betänkandet
”Förslag till ändringar i sjukvårdslagstiftningen III. Den öppna läkarvården
utanför sjukhus”, stencil S 1971:3). Förslagen syftade, anförde
socialministern, till att ge sjukvårdshuvudmännen ökade möjligheter att
välja sådana lösningar av den öppna sjukvårdens organisation som passar
skiftande lokala förhållanden. Socialministern framhöll, att olika åtgärder
också föreslogs för att underlätta en samordning av den öppna
vården utanför sjukhusen med verksamheten vid sjukhusen.

Socialministern erinrade vidare om ett av socialstyrelsen avlämnat, av
styrelsens läkartjänstutredning utarbetat betänkande om ”Läkartjänster.
Konstruktion, behörighet, tillsättning m. m.” (SOU 1971:68).

Nämnda båda betänkanden remissbehandlades vid tiden för interpellationssvaret.
Förslag grundade på betänkandena avses komma att föreläggas
riksdagen innevarande år.

I fortsättningen av svaret pekade socialministern på den ökade
läkarutbildningen, som beräknades leda till att antalet läkare stiger från
ca 11 000 år 1970 till ca 16 000 år 1975 samt på arbetet inom
socialstyrelsen med nivåstrukturering inom sjukvården, vilket syftar till

SoU 1972:12

att få till stånd en effektivare vårdplanering med mindre väntetider.

I svaret framhöll socialministern vidare, att tidigare var den mindre
resurskrävande öppna vården vid läkarmottagningar väsentligt dyrare för
patienten än den mycket mer resurskrävande vården vid inläggning på
sjukhus. Mot denna bakgrund var det, fortsatte socialministern, inte
någon oväntad effekt av reformen att patienterna i ökad omfattning
sökte sig till den öppna läkarvården i stället för till sjukhusens vårdplatser
— ett förhållande som också beaktades genom förturer för utbyggnad av
läkarstationer och vårdcentraler inom de fastställda investeringsramarna
för sjukvården.

Med hänvisning till att det ibland uttalats farhågor för att sjukronorsreformen
i kombination med totallönen för läkarna i ett övergångsskede
skulle minska sjukvårdsinsatserna i den öppna sjukvården och att
reformen därigenom temporärt skulle motverka sitt syfte anförde
socialministern att föreliggande statistik beträffande utvecklingen under
år 1970 emellertid visade på en uppgång av antalet besök i den offentliga
öppna läkarvården under sjukronorsreformens första år och att statistik
för första halvåret 1971 visade en fortsatt ökning av antalet läkarbesök
inom sjukronorsreformens ram jämfört med samma tid under år 1970.

I avslutningen av svaret anförde socialministern att det var självklart
att resultaten i olika avseenden av sjukronorsreformen fortlöpande
följdes både inom socialdepartementet och i socialstyrelsen och riksförsäkringsverket
och självfallet också av Landstingsförbundet samt att det
enligt hans mening därför inte fanns någon anledning att tillsätta en
särskild arbetsgrupp för att utvärdera sjukronorsreformen.

Under debatten framhöll socialministern bl. a. att frågan om väntetider
och remisser för vissa specialundersökningar i hög grad sammanhängde
med de organisatoriska frågorna — sådana frågor som tagits upp i
betänkandet om den öppna läkarvården utanför sjukhus — och att det
gällde en bättre samordning mellan den sjukvård som ges på sjukhusen
och den sjukvård som meddelas utanför dessa. Socialministern hänvisade
till att en proposition med förslag till ändringar i sjukvårdslagen
berörande denna punkt var avsedd att avges under år 1972.

Under debatten underströk socialministern att sjukronorsreformen
inte var något hinder för att en patient såvitt möjligt behandlades av
samme läkare. Vad det här gällde var i stället sjukvårdsorganisatoriska
frågor, och dessa var i hög grad föremål för uppmärksamhet. Socialministern
erinrade återigen om nyssnämnda betänkande och anförde att
förslaget skulle komma att möjliggöra en bättre samordning av hela den
öppna sjukvård som bedrivs av allmänläkare och specialistläkare. Förslaget
hade formen av en ramlagstiftning som gav sjukvårdshuvudmännen
bättre möjligheter att välja sådan lösningar för den öppna vårdens
organisation som var lämpliga med hänsyn till de lokala förhållandena. I
utredningsbetänkandet behandlades också frågan om en ökad samordning
av verksamheten vid sjukhusen och i den öppna sjukvården, framhöll
socialministern vidare.

SoU 1972:12

När det gällde en fråga huruvida det inte med tanke på patientservicen
alltför ofta skedde byten av läkare, framhöll socialministern att det också
härvidlag var fråga om organisation, samordning och samverkan samt att
det var hans förhoppning att de förändringar som har vidtagits och som
kommer att vidtas i sjukvårdslagen skall göra det möjligt att förbättra
förhållandena på denna punkt.

Uppföljning och kvalitetskontroll av vård

Tidigare riksdagsbehandling

1 ett motionspar till 1969 års riksdag framfördes ett yrkande om
eftervården. I motionerna påpekades att en större satsning på eftervården
krävdes, inte minst från samhällsekonomisk synpunkt. Det framhölls att
vården i allmänhet slutar då patienten lämnar sjukhuset. Därmed är dock
vårdbehovet inte tillfredsställt, utan patienten kan behöva uppföljande
hjälp av olika slag, framhölls det vidare i motionerna. Det yrkades att
riksdagen skulle ge Kungl. Maj:t till känna vad i motionerna anförts om
att eftervården bör stärkas, t. ex. genom inrättande av fler behandlingshem
för eftervård. Statsutskottet (SU 1969:134) föreslog avslag på
yrkandet, vilket blev riksdagens beslut. Utskottet lämnade vissa uppgifter
om planer för utbyggnad av eftervården. Utskottet anförde vidare att
socialstyrelsens utredning om den icke institutionsbundna socialvården
hade arbetsgrupper för vård, behandling och rehabilitering samt för
efterkontroll och uppföljning och att utskottet förutsatte att socialstyrelsen
som dittills uppmärksamt skulle följa utvecklingen. Mot denna
bakgrund kunde enligt utskottets mening behov av föreslaget allmänt
uttalande inte anses föreligga.

I en motion till 1971 års riksdag framfördes ett yrkande om
uppföljning och kvalitetskontroll av vård motsvarande det som framförts
till innevarande års riksdag. Socialutskottet behandlade yrkandet i sitt
förenämnda betänkande SoU 1971:30. Utskottet föreslog i sitt av
riksdagen i denna del godkända betänkande avslag på motionen.
Utskottet anförde bl. a. att en tillfredsställande uppföljning av sjukvården
för den enskilde är beroende av att informationen och kommunikationen
fungerar väl mellan de olika läkare och sjukhus som varit engagerade i
behandlingen. Utskottet erinrade beträffande förslag och utredningsarbete,
som syftade till förbättringar i dessa avseenden, om att det inom
socialstyrelsen pågick ett utvecklingsarbete som var avsett att leda fram
till program för diagnostik och terapi beträffande olika sjukdomar och
som bl. a. skulle omfatta uppföljande åtgärder. Med hänsyn till det
pågående utrednings- och utvecklingsarbetet på området var enligt
socialutskottets bedömning någon åtgärd från riksdagens sida för att få
till stånd systematiserad uppföljning och kvalitetskontroll inom eftervården
inte erforderlig.

SoU1972:12

Utredningsarbete m. m. avseende organisationen för uppföljning av vård

I betänkandet SoU 1971:30 har socialutskottet lämnat en närmare
redogörelse för utredningsarbete som berör uppföljning av vård. Utskottet
har därvid omnämnt förslag i betänkanden om öppen läkarvård
utanför sjukhus, ett utredningsarbete inom socialstyrelsen med anknytning
till arbetet inom socialdepartementets sjukvårdsdelegations arbetsgrupp
”Ag S-plan” vilket avses resultera i program för diagnostik och
terapi jämte uppföljande åtgärder beträffande olika sjukdomar, utvecklingsarbete
inom Spri för ett datajournalsystem, utredningsarbete inom
ramen för socialstyrelsens utredning om den icke institutionsbundna
socialvårdens målsättning och organisation samt vissa direktiv för
socialutredningen. Utskottet får för närmare uppgifter hänvisa till
fjolårets betänkande.

Utskottet

I motionen 1972:328 av herrar Enlund (fp) och Enskog (fp) framhålls
att uppmärksamhet långt mer än hittills måste ägnas åt faktorer som
direkt eller indirekt påverkar vårdbehovet såsom t. ex. trafikolyckorna,
kostvanorna, fysisk träning, den psykiska miljön, tandhälsovården,
sexualetik, de smittsamma sjukdomarna och bruket av alkohol, tobak
och narkotika. Motionärerna begär mot denna bakgrund en allsidig
inventering av de företeelser i svenskt samhällsliv, som orsakar sjukdomar,
psykiska såväl som fysiska, samt utredning om åtgärder för att
minska skadeverkningarna.

I motionen 1972:334 av herr Helén m. fl. (fp) tas upp en rad frågor
som berör olika områden inom hälso- och sjukvården m. m. Motionärerna
framhåller att en genomgripande diskussion krävs om vårdens framtida
utbyggnad och yrkar att en parlamentarisk utredning med representation
för huvudmännen tillsätts och får till uppgift att framlägga ett program
för den fortsatta utbyggnaden av häso- och sjukvård samt närliggande
uppgifter inom socialvården. Motionärerna framför även yrkanden om
vissa andra åtgärder inom vårdområdet. Sålunda yrkas i fråga om den
förebyggande hälsovården att särskilda projektgrupper skall tillsättas för
att utarbeta långsiktiga planer inom området. I dessa projektgrupper skall
ingå representanter för regeringen, riksdagen, socialstyrelsen, landstingen,
primärkommunerna, arbetsgivarna, de anställdas organisationer samt
ideella föreningar och ungdomsorganisationer. Projekten skall avse
rekreations- och motionsidrotten, kostfrågor och förebyggande insatser
beträffande narkotika, alkohol och tobak.

I fråga om den öppna vården begärs ett förslag om höjning av
försäkringskassans ersättning för vård hos privatläkare och att organisatoriska
modeller utarbetas som medger upprätthållande av en bättre
vårdkontinuitet. Sistnämnda önskemål motiveras med att organisationsförändringar
i samband med arbetstidsförkortningen och införandet av
den s. k. sjukronorsreformen medfört att någon fast och långvarig

SoU1972:12

relation mellan patient och läkare inte kan upprättas, vilket bl. a. starkt
försvårar en helhetssyn på en patients situation. Beträffande eftervården
yrkas i motionen att åtgärder skall vidtas för genomförande av
systematiserad uppföljning och kvalitetskontroll.

I motionen 1972:1032 av herr Werner i Malmö (m) hävdas att den s. k.
sjukronorsreformen lett till ökad efterfrågan på vård och detta i sin tur
till förlängning av väntetiderna för behandling, till brist på vårdkontinuitet
och till ett besvärande kostnadstryck för landstingen. Motionären
begär mot denna bakgrund att en parlamentarisk kommitté skyndsamt
tillsätts med uppgift att undersöka verkningarna av reformen.

Utskottet, som även förra året hade att ta ställning till frågan om en
parlamentarisk utredning om ett hälso- och sjukvårdspolitiskt program,
vill liksom i fjol framhålla att en av socialdepartementets sjukvårdsdelegation
tillsatt arbetsgrupp har i uppdrag att utarbeta och till delegationen
redovisa ett riksomfattande system med enhetligt uppbyggda sjukvårdsplaner.
I både delegationen och arbetsgruppen ingår representanter för
sjukvårdshuvudmännen. Arbetsgruppen kommer inom kort att för
sjukvårdsdelegationen framlägga en principplan om hur sjukvårdsplaneringen
bör kunna läggas upp. Utskottet vill vidare framhålla att inom
socialstyrelsen pågår ett utredningsarbete om nivåstrukturering inom
sjukvården. Detta arbete avser bl. a. överväganden om hur sjukvårdens
resurser bäst skall kunna utnyttjas. Det finns också anledning peka på att
Svenska landstingsförbundet i januari i år beslutat att arbetet inom den
av socialdepartementets sjukvårdsdelegation tillsatta arbetsgruppen för
sjukvårdsplaner skall kompletteras med insatser från Landstingsförbundets
sida i syfte bl. a. att bidra till utvecklingen av planeringen och
planeringsinstrumenten. Mot bakgrund av den utredningsverksamhet
som sålunda pågår anser utskottet inte att det är motiverat med en
parlamentarisk utredning om ett hälso- och sjukvårdspolitiskt program.
Utskottet avstyrker därför motionen 1972:334 i denna del.

Då utskottet härefter tar upp frågan om en utredning om företeelser
som orsakar sjukdomar får utskottet inledningsvis framhålla att sedan
riksdagen år 1969 senast behandlade frågan har ett utredningsarbete som
griper över hela hälsovårdsområdet satts i gång. I maj månad 1969
uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att verkställa en utredning om
utvecklingen av hälsoundersökningar och annan förebyggande verksamhet
samt att därvid undersöka hur denna verksamhet kan samordnas och
författningsmässigt och organisatoriskt inordnas i det system som gäller
för den av samhället bedrivna sjukvården. En redovisning från detta
utredningsarbete beräknas kunna föreligga under innevarande år. År 1970
uppdrog Kungl. Maj:t vidare åt socialstyrelsen att verkställa en av
riksdagen begärd utredning angående den psykiska hälsovården. En
rapport om en förberedande litteraturundersökning inom ramen fördetta
utredningsuppdrag beräknas komma att presenteras av socialstyrelsen
senare i år. Det bör här även nämnas att alkoholpolitiska utredningen
torde komma att avge sitt slutbetänkande under året. Det utredningsarbete
som enligt den lämnade redogörelsen pågår på området tillgodoser

SoU1972:12

enligt utskottets bedömning i huvudsak syftet med motionen 1972:328.
Utskottet avstyrker därför motionen.

Det i det föregående nämnda utredningsarbetet på hälsovårdsområdet
synes även tillgodose yrkandet i motionen 1972:334 om tillsättande av
projektgrupper för långsiktig planering inom den förebyggande hälsovården,
såvitt avser behovet att få fram underlag för riktlinjer för arbetet
på längre sikt inom detta område. När det gäller den nuvarande
verksamheten på området vill utskottet framhålla att organisationen av
och verksamheten inom socialstyrelsens hälsoupplysningsarbete innfattar
anordningar av det slag som begärs i motionen. För hälsoupplysningsverksamheten
finns en socialstyrelsens hälsoupplysningspanel med ca 70
medlemmar som fungerar som ett samordningsorgan beträffande hälsoupplysningsverksamheten
i samhället. I panelen ingår representanter för
myndigheter, institutioner och organisationer — bl. a. för Svenska
landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet — som på olika sätt
har anknytning till den hälsoupplysning som bedrivs. Ledningen av
socialstyrelsens hälsoupplysningsarbete omhänderhas av styrelsens hälsovårdsupplysningsdelegation
(HVUD). Även i denna ingår representanter
för Landstingsförbundet och Kommunförbundet. För olika upplysningsprojekt
har HVUD bildat särskilda arbetsgrupper, bl. a. för kost- och
näringsfrågor och tobaksupplysning. På HVUD:s initativ har också
särskilda länskommittéer börjat bildas för regional hälsoupplysning med
representation för landstinget och primärkommunerna. HVUD strävar
efter att även i primärkommunerna kommittéer skall bildas för hälsoupplysning.
HVUD:s hälsoupplysningsverksamhet omfattar bl. a. olycksfallsförebyggande
åtgärder, kost och motion samt upplysning om beroendeframkallande
medel. En översyn av socialstyrelsens hälsoupplysningsverksamhet
pågår. Man räknar med att förslag, som grundas på översynen,
kommer att avges till Kungl. Maj:t i år.

Utskottet anser mot bakgrund av det anförda att yrkandet i motionen
1972:334 om tillsättande av projektgrupper för långsiktig planering inom
den förebyggande hälsovården inte bör föranleda någon riksdagens
åtgärd. Utskottet avstyrker således motionen i denna del.

Beträffande förslaget i samma motion om höjning av ersättningen för
privatläkarvård får utskottet erinra om att riksdagen i år på förslag av
socialförsäkringsutskottet (SfU 1972:14) avslagit ett motionsyrkande om
att Kungl. Maj:t till innevarande riksdags höstsession skall framlägga
förslag till nya ersättningsregler för privatläkarvård. Utskottet hänvisade
till pågående utredningsarbete i frågan. Motionen 1972:334 bör mot
denna bakgrund inte föranleda någon riksdagens åtgärd i denna del.

Då det gäller de i motionerna upptagna frågorna om vissa förhållanden
inom den öppna vården vill utskottet framhålla följande. Den öppna
vården har de senaste åren tillförts mer än 400 läkartjänster samtidigt
som vakanserna på läkartjänsterna kunna nedbringas. Den öppna vården
prioriteras vid fördelningen av de ökade läkarresurser som tillförs
samhället genom utbyggnaden av läkarutbildningen. Under år 1971 har
avgivits utredningsförslag som syftar till en fortsatt förbättring av

SoU1972:12

förhållandena inom den öppna vården. Sålunda har utredningen angående
sjukhusorganisationen m. m. föreslagit åtgärder, vilka syftar till att ge
sjukvårdshuvudmännen ökade möjligheter att välja sådana lösningar av
den öppna sjukvårdens organisation som passar skiftande lokala förhållanden
och till att underlätta en samordning av den öppna sjukvården
utanför sjukhusen med verksamheten vid sjukhusen. Vidare har socialstyrelsen
avlämnat ett betänkande om läkartjänsternas utformning. En
proposition med förslag till ändring av sjukvårdslagen grundade på dessa
betänkanden kommer att prövas av riksdagen senare i år. Det bör också
nämnas att det i det föregående nämnda utredningsarbetet inom
socialstyrelsen om nivåstrukturering inom sjukvården beräknas bli av stor
betydelse för att få till stånd en effektivare vårdplanering med mindre
väntetider.

Socialministern har i ett interpellationssvar i november 1971 understrukit
att den s. k. sjukronorsreformen var av väsentlig betydelse för en
omstrukturering av sjukvården med sikte på att underlätta en överföring
av efterfrågan från den slutna mera resurskrävande vården till den öppna
mindre resurskrävande vården och att det därför var en väntad effekt att
patienterna i ökad omfattning skulle söka sig till den öppna läkarvården i
stället för till sjukhusens vårdsplatser. Socialministern framhöll att
reformen inte visat sig medföra minskning av sjukvårdsinsatserna utan i
stället hade antalet läkarbesök inom denna vårdgren ökat. Vidare
framhöll han att resultaten i olika avseenden av reformen fortlöpande
följs inom socialdepartementet, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket och
Landstingsförbundet och att det därför inte finns anledning att tillsätta
en särskild arbetsgrupp för att utvärdera den s. k. sjukronorsreformen.
Utskottet ansluter sig till socialministerns bedömningar i denna fråga.
Med hänsyn härtill och med beaktande av vad som ovan anförts om
vårdplaneringen avstyrker utskottet förslaget i motionen 1972:1032 att
en utredning om verkningarna av den s. k. sjukronorsreformen skall
tillsättas.

Frågan om byten av läkare för patient har, som socialministern
framhöll i det tidigare nämnda interpellationssvaret, samband med
frågorna om organisation, samordning och samverkan inom sjukvården.
Det finns anledning räkna med att de förslag till ändringar i sjukvårdslagen,
som riksdagen i enlighet med det ovan anförda senare i år skall ta
ställning till, gör det möjligt att förbättra förhållandena på detta område.
Förslagen bör avvaktas. Utskottet avstyrker därför att riksdagen i
anledning av motionen 1972:334 tar initiativ i fråga om utarbetande av
organisatoriska modeller för en bättre vårdkontinuitet.

Socialutskottet vill — liksom i fjol — beträffande frågan om åtgärder
för systematiserad uppföljning och kvalitetskontroll inom eftervården
framhålla att en tillfredsställande uppföljning av sjukvården är beroende
av att informationen och kommunikationen fungerar väl mellan de olika
läkare och sjukhus som varit engagerade i behandlingen. 1 ett föregående
avsnitt av betänkandet har redovisats förslag och utredningsarbete som
syftar till förbättringar i dessa avseenden. Det finns särskilt skäl framhålla
att inom socialstyrelsen för närvarande pågår ett utvecklingsarbete som

SoU1972:12

är avsett att leda fram till program för diagnostik och terapi beträffande
olika sjukdomar och som bl. a. skall omfatta uppföljande åtgärder. Med
hänsyn till det pågående utrednings- och utvecklingsarbetet på området
är enligt socialutskottets bedömning någon åtgärd från riksdagens sida
för att få till stånd systematiserad uppföljning och kvalitetskontroll inom
eftervården inte erforderlig. Utskottet avstyrker således motionen
1972:334 även i denna del.

Utskottet hemställer

A. beträffande en utredning om företeelser som orsakar sjukdomar
att riksdagen avslår motionen 1972:328,

B. beträffande en parlamentarisk utredning om ett hälso- och
sjukvårdspolitiskt program att riksdagen avslår motionen
1972:334, såvitt nu är i fråga,

C. beträffande tillsättande av projektgrupper för långsiktig
planering inom den förebyggande hälsovården att riksdagen
avslår motionen 1972:334, såvitt nu är i fråga,

D. beträffande höjning av ersättningen för privatläkarvård att
riksdagen avslår motionen 1972:334, såvitt nu är i fråga,

E. beträffande uppföljning och kvalitetskontroll inom eftervården
och organisatoriska modeller för vårdkontinuitet
att riksdagen avslår motionen 1972:334, såvitt nu är i fråga,

F. beträffande en parlamentarisk utredning om verkningarna av
den s. k. sjukronorsreformen att riksdagen avslår motionen
1972:1032.

Stockholm den 18 april 1972
På socialutskottets vägnar
GÖRAN KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c),
Svensson i Kungälv (s), Dahlberg (s), Carlshamre (m), Hyltander (fp)*,
Johnsson i Blentarp (s), Andreasson (c)*, Nordberg (s), Åkerlind (m),
fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c), Romanus (fp),
Olsson i Timrå (s)*, och Nilsson i Växjö (s).

*Ej närvarande vid betänkandets justering.

SoU 1972:12

Reservationer

1. beträffande en parlamentarisk utredning om ett hälso- och sjukvårdspolitiskt
program av herrar Carlshamre (m), Hyltander (fp), Åkerlind (m)
och Romanus (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 20 som börjar med
”Utskottet, som även” och slutar med ”i denna del” bort ha följande
lydelse:

”Utskottet delar den i motionen 1972:334 framförda uppfattningen,
att stora krav ställs på politisk prioritering och samlad långtidsplanering
inom vårdsektorn. Behoven av och de tekniska möjligheterna till
offentliga insatser på vårdområdet är närmast obegränsade, medan
samhällets resurser är starkt begränsade. Det förhållandet att bristen på
läkare inte kommer att vara lika besvärande framöver gör samtidigt, att
det finns särskilt stora möjligheter att bygga ut de sektorer man finner
vara mest angeläget att bygga ut. Detta bör utnyttjas för att bl. a.
åstadkomma en omprioritering mellan sluten vård och olika former av
förebyggande vård samt öppen vård.

En genomgripande diskussion krävs mot denna bakgrund om vårdens
framtida utbyggnad. Utskottet delar härvid den i motionen 1972:334
redovisade uppfattningen att det ytterst är riksdagen som bör ta ansvaret
för de prioriteringar som måste göras. Riksdagen bör få tillfälle att
besluta om ett program för hälso- och sjukvården och den därtill knutna
socialvården. Alternativa ambitionsnivåer bör presenteras, remissbehandlas
och därefter ligga till grund för demokratiska beslut. En sådan
generellt fastställd långtidsplan för vårdområdet bör ligga till grund för
huvudmännens egna planer. Med en central planering skulle en bättre
fördelning av vårdresurserna kunna komma till stånd. Flaskhalsar i
utbildningen skulle undvikas. En ökad kontroll skulle skapas över den
fortsatta kostnadsutvecklingen.

Programarbetet bör då det gäller de övergripande planerings- och
prioriteringsfrågorna ledas av en parlamentariskt sammansatt kommitté
med representation även för huvudmännen.

Det arbete som har bedrivits av främst socialdepartementets sjukvårdsdelegation
bör kunna ge ett betydelsefullt underlag för politisk beredning
och beslutsfattande på detta område. Det kan dock enligt utskottets
mening inte ersätta den politiska bedömningen. Utskottet tillstyrker
således motionen 1972:334 i förevarande del.”

dels att utskottet under B bort hemställa

”B. beträffande en parlamentarisk utredning om ett hälso- och
sjukvårdspolitiskt program att riksdagen med bifall till
motionen 1972:334, såvitt nu är i fråga, hos Kungl. Maj:t
begär att en parlamentarisk utredning med representation för
huvudmännen tillsätts med uppgift att framlägga ett program
för den fortsatta utbyggnaden av hälso- och sjukvård samt
närliggande uppgifter inom socialvården enligt principer som
anges i motionen,”

SoU 1972:12

2. beträffande tillsättande av projektgrupper för långsiktig planering
inom den förebyggande hälsovården av herrar Hyltander (fp) och
Romanus (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 21 som börjar med
”Det i det” och slutar med ”motionen i denna del” bort ha följande
lydelse:

”För att det framtida vårdbehovet skall kunna nedbringas är en
målmedveten satsning på förebyggande vård nödvändig. Vårdbehov
betingade av brister i miljö och felaktigt levnadssätt måste i görligaste
mån undanröjas. Det i det föregående nämnda utredningsarbetet på
hälsovårdsområdet synes i viss mån kunna tillgodose yrkandet i motionen
1972:334 om tillsättande av projektgrupper för långsiktig planering inom
den förebyggande hälsovården, såvitt avser behovet att få fram underlag
för riktlinjer för arbetet på längre sikt inom detta område. När det gäller
den nuvarande verksamheten på området kan man också konstatera att
organisationen av och verksamheten inom socialstyrelsens hälsovårdsupplysningsdelegation
innefattar vissa anordningar av det slag som begärs i
motionen. En översyn av socialstyrelsens hälsoupplysningsverksamhet
pågår. Man räknar med att förslag, som grundas på översynen, kommer
att avges till Kungl. Maj:t i år.

Utskottet delar dock den i motionen 1972:334 framförda uppfattningen
att satsningen på den förebyggande hälsovården är så angelägen och
bör vara av sådan omfattning att särskilda åtgärder utöver det fortlöpande
arbete som bedrivs är motiverade. Utskottet tillstyrker därför motionens
förslag att särskilda projektgrupper bör tillsättas för att utarbeta
långsiktiga planer för att nå de stora både samhällsekonomiska och
mänskliga vinster som står att nå genom en bättre förebyggande
hälsovård. I dessa projektgrupper bör enligt motionens förslag ingå
representanter för regeringen, riksdagen, socialstyrelsen, landstingen,
primärkommunerna, arbetsgivarna och de anställdas organisationer samt
berörda ideella föreningar och ungdomsorganisationer. Projekten skall
avse rekreations- och motionsidrotten, kostfrågor samt förebyggande
insatser beträffande narkotika, alkohol och tobak. Projektgrupperna bör
snabbt arbeta med att få fram konkreta förslag. Utskottet vill understryka
att det särskilda värdet med de föreslagna projektgrupperna i hög
grad ligger i att dessa får en bred förankring och att de kampanjer som
utarbetas förmår engagera inte minst skilda delar av organisationsSverige.
”

dels att utskottet under C bort hemställa

”C. beträffande tillsättande av projektgrupper för långsiktig
planering inom den förebyggande hälsovården att riksdagen
med bifall till motionen 1972:334, såvitt nu är i fråga, hos
Kungl. Maj :t begär att särskilda projektgrupper tillsätts för
att utarbeta långsiktiga planer inom den förebyggande
hälsovården,”

SoU 1972:12

3. beträffande uppföljning och kvalitetskontroll inom eftervården och
organisatoriska modeller för vårdkontinuitet av herrar Carlshamre (m),
Hyltander (fp), Åkerlind (m) och Romanus (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande som börjar på s. 22 med
”Frågan om byten” och slutar på s. 23 med ”i denna del” bort ha
följande lydelse:

”1 anslutning till det ökade tryck på sjukvården som arbetstidsförkortningen
och sjukronorsreformen bidragit till har organisationsförändringar
genomförts i avsikt att öka sjukvårdens mottagningskapacitet. Dessa
organisationsförändringar får i stor utsträckning negativa effekter på
kontakten mellan patient och vårdare. Den så viktiga kontinuiteten i
vården bryts genom att patienten oftast får olika läkare vid vaije besök.
Någon fast och långvarig relation mellan patient och läkare kan under
sådana omständigheter inte upprättas, vilket bl. a. försvårar en helhetssyn
på en patients situation. Det är, som framhålls i motionen 1972:334,starkt
önskvärt, att vårdorganisationen kan fungera så att en god patientkontakt
befrämjas. Resultatet blir annars en svårberäknelig men avsevärd
samhällsekonomisk kostnadsfördyring och kvalitetsförsämring. Utskottet
tillstyrker därför, i medvetande om att förslag till ändringar i sjukvårdslagen
som kan ha viss betydelse i detta sammanhang senare i år kommer
att föreläggas riksdagen, det i motionen 1972:334 framförda yrkandet att
riksdagen skall begära utarbetande av organisatoriska modeller som
medger upprätthållande av en bättre vårdkontinuitet.

Socialutskottet vill beträffande frågan om åtgärder för en systematiserad
uppföljning och kvalitetskontroll inom eftervården framhålla det
angelägna i att eftervård och rehabilitering på ett naturligt sätt anknyts
till akut- och långtidsvård. Bristen på uppföljning kan få katastrofala
följder för patienten. Läkaren får ingen egentlig kontroll om behandlingen
gett de resultat som avsetts. Huvudmännen får ingen konkret
uppfattning om de medel som fördelas för olika ändamål får optimal
användning. De vårdinsatser som krävs vid senare förvärrade återfall är av
allt att döma större än de som krävs för den kontinuerliga kontrollen.
Utskottet tillstyrker därför yrkandet i motionen 1972:334 i förevarande
del.”

dels att utskottet under E bort hemställa

”E. beträffande uppföljning och kvalitetskontroll inom eftervården
och organisatoriska modeller för vårdkontinuitet att
riksdagen med bifall till motionen 1972:334, såvitt nu är i
fråga, hos Kungl. Maj:t begär

1. att åtgärder vidtas för genomförande av en systematiserad
uppföljning och kvalitetskontroll inom eftervården,

2. att organisatoriska modeller som medger upprätthållande
av en bättre vårdkontinuitet utarbetas,”

SoU 1972:12

4. beträffande en parlamentarisk utredning om verkningarna av den s. k.
sjukronorsreformen av herrar Carlshamre (m), Hyltander (fp), Åkerlind
(m) och Romanus (fp) som anser

dels att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 22 som börjar med
”Socialministern har i” och slutar med ”sjukronorsreformen skall
tillsättas” bort ha följande lydelse:

”Socialministern har i ett interpellationssvar i november 1971
understrukit att den s. k. sjukronorsreformen var av väsentlig betydelse
för en omstrukturering av sjukvården med sikte på att underlätta en
överföring av efterfrågan från den slutna, mera resurskrävande vården till
den öppna, mindre resurskrävande vården och att det därför var en väntad
effekt att patienterna i ökad omfattning skulle söka sig till den öppna
läkarvården i stället för till sjukhusens vårdplatser. Samtidigt förefaller
det dock som om sjukronorsreformen medverkat till att bl. a. ytterligare
öka väntetiderna och försämra vårdkontinuiteten. Det är därför enligt
utskottets mening motiverat att, liksom borde ske på andra områden där
betydelsefulla reformer genomförs, utvärdera vilka verkningar sjukronorsreformen
har fått och vad som kan göras för att motverka ev. negativa
verkningar i olika avseenden. Utskottet tillstyrker således yrkandet i
motionen 1972:1032.”

dels att utskottet under F bort hemställa

”F. beträffande en parlamentarisk utredning om verkningarna
av den s. k. sjukronorsreformen att riksdagen med bifall till
motionen 1972:1032 hos Kungl. Maj:t anhåller om skyndsamt
tillsättande av en parlamentarisk kommitté med uppgift
att undersöka verkningarna av sjukronorsreformen.”

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1248 S Stockholm 1972