Skatteutskottets betänkande nr 7 år 1972

SkU 1972:7

Nr 7

Skatteutskottets betänkande i anledning av vissa motioner rörande
den allmänna arbetsgivaravgiften m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

motionen 1972:7 av herr Helén m. fl. (fp) vari bl. a. hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning — inom 1968
års beredning om stat och kyrka eller på annat sätt — rörande kompensation
på lämpligt sätt till de fria trossamfunden för den extra ekonomiska
belastning som orsakats dem genom skyldigheten att erlägga arbetsgivaravgift
och genom den successiva övergången från direkt till indirekt
skatt;

motionen 1972:174 av herr Nilsson i Agnäs m. fl. (m) vari hemställs

att riksdagen beslutar att arbetsgivaravgiften icke behöver erläggas av
kristna och andra humanitära organisationer;

motionen 1972:634 av herr Fälldin m. fl. (c) vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning om differentiering
av den allmänna arbetsgivaravgiften i enlighet med vad som anförs
i motionen.

Yrkandet är främst motiverat med arbetsmarknadspolitiska skäl;

motionen 1972:645 av herr Nilsson i Trobro m. fl. (m) vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att allmän arbetsgivaravgift (egenavgift) icke
skall erläggas av fysisk person som åtnjutit inkomst av annat förvärvsarbete
enligt 11 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring i form
av inkomst av här i riket bedriven rörelse eller inkomst av här belägen
jordbruksfastighet som brukas av honom,

2. att vederbörande utskott utarbetar förslag till erforderlig ändring
av berörd lagtext;

motionen 1972:841 av herr Hovhammar m. fl. (m, c, fp) vari hemställs att

riksdagen beslutar att förordningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift
tills vidare skall upphöra att gälla från och med 1972 års
ingång;

motionen 1972:882 av herrar Sundman (c) och Eriksson i Ulfsbyn (c)
vari hemställs

Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 7

SkU 1972:7

att riksdagen beslutar att inkomster från av enskild driven litterär,
konstnärlig och därmed jämförbar verksamhet undantas vid bestämmande
av allmän arbetsgivaravgift.

Vissa andra motioner till innevarande riksdag berör frågan om en differentiering
av den allmänna arbetsgivaravgiften för att tillgodose regionalpolitiska
önskemål. Dessa motioner liksom de yrkanden i motionen
1972:7 som inte tas upp i detta betänkande behandlar utskottet i andra
sammanhang.

Gällande bestämmelser ni. m.

Genom beslut av 1968 års riksdag antogs förordningen (1968:419)
om allmän arbetsgivaravgift. Syftet med avgiften var att kompensera
staten för det skattebortfall som övergången från allmän varuskatt till
mervärdeskatt skulle medföra i fråga om näringslivets investeringar.

Enligt förordningen skall allmän arbetsgivaravgift erläggas av arbetsgivare
och av fysisk person, vilken haft inkomst av här i riket bedriven
rörelse eller av jordbruksfastighet som han själv brukar. Arbetsgivares
avgift beräknas på löner i pengar eller naturaförmåner i form av kost
eller bostad. Till grund för beräkningen av fysisk persons avgift (s. k.
egenavgift) skall läggas inkomsten av jordbruksfastighet och av rörelse,
allt i den mån arbetsgivare inte har att erlägga allmän arbetsgivaravgift
för inkomsten. Även staten och kommunerna erlägger allmän arbetsgivaravgift.

Enligt 1968 års riksdagsbeslut utgjorde avgiften 1 % och utgick på
löner som utgavs fr. o. m. den 1 januari 1969 och på inkomster som
upptogs till beskattning vid 1970 och senare års taxeringar. 1970 års
höstriksdag beslöt i enlighet med prop. 1970:156 vissa åtgärder på
avgifts- och skatteområdet i syfte att stabilisera samhällsekonomin, bl. a.
att från ingången av år 1971 höja den allmänna arbetsgivaravgiften från
1 % till 2 %.

I likhet med vad som enligt 19 kap. 1 § lagen om allmän försäkring
gäller i fråga om avgift till sjukförsäkringen tas vid beräkning av den
allmänna arbetsgivaravgiften inte hänsyn till arbetstagare vars lön under
året inte uppgått till 300 kr. eller till arbetstagare som inte är obligatoriskt
försäkrad enligt lagen om yrkesskadeförsäkring. Avgift beräknas
således inte för arbetstagare som är gift med arbetsgivaren och inte heller
för vissa andra anförvanter som varaktigt lever i hushållsgemenskap med
denne och inte är placerade i sjukpenningklass enligt lagen om allmän
försäkring. Med anförvanter avses de som är i rätt upp- eller nedstigande
släktskap eller svågerlag med arbetsgivaren. Med släktskap likställs
adoptivförhållande.

SkU 1972:7

Enligt 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten lagen om allmän
försäkring kan inom sjukförsäkringen träffas överenskommelse om att till
inkomst av anställning skall hänföras ersättning som utgår utan att
anställningsförhållande föreligger. Genom dylika s. k. likställighetsavtal,
vilka kan avse ersättning för uppdrag av olika slag eller för tillfälligt
bedriven litterär, konstnärlig, vetenskaplig eller annan verksamhet, blir
den som utger ersättningen att anse som arbetsgivare i avgiftshänseende,
och den försäkrade får till följd därav en lägre avgift att betala.

Vid beräkning av underlaget för den allmänna arbetsgivaravgiften
bortses från ersättningar som omfattas av likställighetsavtal. En arbetsgivare
som betalar ut både ersättningar av nu angivet slag och kontant
lön måste alltså i fortsättningen på arbetsgivaruppgiften redovisa ett
belopp för den avgift han har att erlägga enligt lagen om allmän försäkring
och ett belopp för den allmänna arbetsgivaravgiften.

I fråga om rederinäringen har införts en bestämmelse som anknyter
till vad som gäller enligt förordningen (1959:555) angående redares
avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring. Den svenska
utrikesfarten bedrivs i stark konkurrens med andra länders sjöfart och
sysselsätter på svenska fartyg många utlänningar som inte är bosatta i
Sverige. Med hänsyn härtill tillämpas enligt 2 § andra stycket nämnda
förordning en särskild reduktionsregel för redare. De betalar endast så
stor del av den avgift, som normalt tas ut av arbetsgivare för sjukförsäkring
och tilläggspensionering, som svarar mot de svenska sjömännens
andel i den totala arbetsstyrkan på svenska handelsfartyg. Motsvarande
bestämmelse gäller enligt 2 § första stycket förordningen om allmän
arbetsgivaravgift i fråga om denna avgift. Allmän arbetsgivaravgift på
sjömännens löner utgick därför fr. o. m. 1970 med 0,64 % i stället för

1 % och utgår f. n. med 1,27 % i stället för 2 %.

I övrigt gäller beträffande utländsk arbetskraft att svensk arbetsgivare
skall erlägga allmän arbetsgivaravgift för lön till utländsk arbetstagare
som sysselsätts i landet. Om utländsk arbetsgivare kan anses driva
verksamhet här i landet och därvid anlitar utländsk arbetskraft föreligger
också i regel avgiftsskyldighet.

Arbetsgivares avgift jämställs i beskattninghänseende med lönekostnad.
Är lönen avdragsgill får således även arbetsgivaravgiften dras av. Båda
avdragen skall ske i samma förvärvskälla.

För budgetåret 1972/73 beräknas den allmänna arbetsgivaravgiften ge

2 110 000 000 kr. i statsinkomster. Av detta belopp är ca 70 000 000 kr.
att hänföra till den s. k. egenavgiften.

SkU 1972:7

Frågans tidigare behandling

Flertalet av de frågor som tas upp i förevarande motioner har riksdagen
tidigare behandlat. Framförda ändringsyrkanden har genomgående
avvisats på bevillningsutskottets eller skatteutskottets förslag. Av utskottens
motiveringar för dessa ställningstaganden kan följande anföras.

Beträffande undantag för ideella m. fl. organisationer
Bevillningsutskottet (BeU 1970:55)

Beträffande frågan om befrielse från avgiftsplikt för de ideella organisationerna
har utskottet tidigare som sin mening uttalat att, även
om skäl kan åberopas för att undanta vissa avgiftspliktiga från skyldighet
att erlägga avgift, det knappast torde vara möjligt att finna en norm
för undantag som tillgodoser rättvisekravet utan att äventyra syftet med
avgiften. Utskottet vidhåller denna uppfattning och anser att den åtstramning
som eftersträvas i propositionen i princip bör drabba alla
arbetsgivare och med dem i avgiftsammanhang jämställda.

Med det anförda anser utskottet sig böra tillstyrka bifall till propositionen
i förvarande del. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till samtliga
motioner i den mån de innehåller yrkanden om undantag från avgiftsskyldighet
eller andra begränsningar i avgiftsplikten.

Skatteutskottet (SkU 1971:17)

De förevarande motionerna syftar samtliga till undantag från den
allmänna arbetsgivaravgiften. I en av motionerna begärs en översyn
av hithörande bestämmelser, men av motiveringen framgår att motionärerna
ifrågasätter egenavgiftens berättigande.

Skatteutskottet vill med anledning av motionerna först framhålla
vikten av att arbetsgivaravgiften bibehåller sin generella karaktär. Jämförd
med flertalet övriga beskattningsformer erbjuder denna avgift
betydande tekniska och uppbördsmässiga fördelar, som uppenbarligen
skulle gå förlorade om man införde undantag och särbestämmelser.
Flertalet av de här behandlade yrkandena har tidigare avvisats av
riksdagen.

Den i motionen 1971:34 behandlade frågan om trossamfunden, som
har nära anknytning till yrkandet i motionen 1971:169 om undantag för
kristna och ideella organisationer liksom till yrkandet i motionen
1971:624 om de frivilliga studieorganisationerna, är alla välkända frågor,
som klart visar hur undantag skulle föda nya undantag om man med
utgångspunkt i de resonemang om behovsprövning och kompensation
som förs i motionerna luckrar upp giltighetsområdet för avgiften.

Beträffande egenavgiften
Bevillningsutskottet (BeU 1968:44)

Ett slopande av egenavgiften skulle innebära ett icke oväsentligt

SkU 1972:7

skattebortfall och därmed strida mot syftet med arbetsgivaravgiften.
Utskottet anser sig därför inte kunna biträda yrkandet om avslag på
förslaget om egenavgift. Innan närmare erfarenheter vunnits av bestämmelsernas
tillämpning i praktiken är det inte heller motiverat att höja
inkomstgränsen för egenavgiftsberäkningen till 2 000 kr. Utskottet vill
erinra om att den gräns på 500 kr. som föreslagits i propositionen skall
räknas särskilt för ett vart av de båda inkomstslagen jordbruksfastighet
och rörelse och att det avgörande för om egenavgift skall utgå eller ej
är att inkomsten inom varje inkomstslag uppgår till 500 kr.

Utskottet har slutligen att ta ställning till de yrkanden som syftar till
att bereda de skattskyldiga kompensation för att viss del av egenavgiften
kommer att beräknas på inkomst som utgör kapitalavkastning.

Om man anser att egenavgiften — i likhet med arbetsgivares avgift —
bör utgöra en i inkomstkällan avdragsgill lönekostnad talar vissa skäl för
att egenavgiften bör beräknas efter en annan och lägre procentsats eller
att avdrag för densamma bör medges med ett i förhållande till avgiften
förhöjt belopp. Att genom en schablonregel generellt medge egenföretagare
skattemässig kompensation för egenavgiftens kapitaldel torde
emellertid knappast vara motiverat. Det i inkomstkällan nedlagda kapitalet
varierar naturligt nog högst avsevärt i olika fall. Effekten av att
egenavgiften kommer att beräknas också på kapitalavkastning torde
oftast komma att helt elimineras av de möjligheter jordbrukare och
rörelseidkare har att — omedelbart eller genom årliga värdeminskningsavdrag
— skriva av sina tillgångar i inkomstkällan. Utskottet vill i
sammanhanget erinra om att man vid beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om allmän försäkring låter löneinkomst och företagarinkomst
i lika mån ge underlag för pensionsrätt. Man bortser således
från att i företagarinkomst normalt ingår förmögenhetsavkastning.

Med det anförda och då en regel om särbehandling av egenavgiften är
ägnad att komplicera tillämpningen av lagstiftningen avstyrker utskottet
motionerna.

Skatteutskottet (SkU 1971:17)

Skatteutskottet vill beträffande egenavgiften först konstatera att en
total avveckling av denna del av arbetsgivaravgiften måste betecknas som
utesluten av rättviseskäl. En sådan åtgärd skulle i många fall innebära
att avgiften skulle utgå på en rörelseidkares inkomster om rörelsen bedrivs
som aktiebolag men inte om den drivs som handelsbolag eller
enskild firma. Utskottet kan inte heller finna att några starkare skäl talar
för en översyn av arbetsgivaravgiftens regler om egenavgiften, vilken —
som tidigare nämnts — nära ansluter till vad som gäller i fråga om
socialförsäkringarnas finansiering. Vid bedömningen av vissa av de
skiljaktigheter mellan arbetsgivaravgiften och socialförsäkringarna i
fråga om exempelvis s. k. likställighetsavtal, som av tekniska skäl inte

SkU 1972:7

kan komma i fråga när det gäller beskattning, bör man enligt utskottets
mening inte bortse från att egenavgiften utgör en obetydlig del av den
samlade avgiften.

När det slutligen gäller frågan om undantag från arbetsgivaravgiften
för kulturarbetare, har detta spörsmål inte tidigare behandlats av riksdagen.
Bevillningsutskottet har emellertid i olika sammanhang hävdat
att samhällets stödjande verksamhet bör ske genom direkta bidrag och
inte genom undantag från beskattningen, och skatteutskottet ansluter sig
till denna uppfattning. Det förtjänar här erinras om att chefen för utbildningsdepartementet
i årets statsverksproposition framhållit att bland
kulturrådets huvuduppgifter ingår att undersöka kulturarbetarnas ekonomiska
förhållanden och olika metoder för att från samhällets sida stödja
kulturarbetarna och ersätta dem för deras tjänster. Vidare erinrar departementschefen
om pågående utredningar i frågan och om den betydande
förstärkning av de statliga insatserna till ersättning åt kulturarbetarna
som genomförts under innevarande budgetår.

Utan att här gå in på anslagsfrågorna vill skatteutskottet bestämt
avstyrka att man på grundval av en osäker behovsprövning låter en
särskild grupp av yrkesutövare inta en särställning i avgiftshänseende.

Beträffande arbetsgivaravgiften sorn konjunkturpolitiskt instrument

I motioner till 1971 års höstriksdag yrkade moderata samlingspartiet
och centerpartiet bl. a. att den allmänna arbetsgivaravgiften inte skulle
uttas fr. o. m. den 1 november 1971 medan folkpartiet förordade att
avgiften skulle slopas under tiden november 1971—april 1972 i det
inre stödområdet och att den skulle sänkas till 1 % i övriga landet.
Riksdagen avslog dessa yrkanden på finansutskottets hemställan (FiU
1971:47). Utskottet förordade begränsade och fördelningspolitiskt motiverade
konsumtionsstödjande åtgärder framför en generell stimulans
av den privata konsumtionen.

Frågan om arbetsgivaravgiftens konjunkturpolitiska betydelse behandlas
i direktiven för Företagsskatteberedningen (Fi 1970:77). Departementschefen
anför där bl. a. följande:»

”Såsom jag förut framhållit torde det vara givet att den nuvarande
nettovinstbeskattningens huvuddrag måste bestå. Det bör dock övervägas
att komplettera detta system med rörliga bruttoskatter, som kan användas
i stabiliseringspolitiskt syfte. Jag avser därmed närmast investerings-
och arbetsgivaravgifter, de senare av den typ som införts med
verkan fr. o. m. den 1 januari 1969. Behov av sådana komplement till
nettobeskattningen torde uppstå framför allt i konjunkturlägen med
klara överhettningstendenser, där en snabb likviditetsindragning via höjda
arbetsgivaravgifter eller en omedelbar dämpning av företagens investeringsaktivitet
lämpligen bör åstadkommas. Utredningens uppgift

SkU 1972:7

blir därför att undersöka verkningarna av dylika avgifter från olika synpunkter,
såväl stabiliseringspolitiska som strukturpolitiska, och utreda
hur ett system med rörliga avgifter bör konstrueras för att ge största
möjliga handlingsfrihet inom den ekonomiska politiken utan att därför
i icke acceptabel utsträckning störa företagens planering. Jag vill i detta
sammanhang erinra om det förslag rörande s. k. konjunkturdepositioner
för enskilda företags byggnadsinvesteringar, som nyligen lagts
fram av byggplaneringsutredningen (SOU 1970:33). En annan tanke
som framförts i den allmänna diskussionen är att i konjunkturpolitiskt
syfte utnyttja avdragsrätten för ingående skatt i mervärdeskattesystemet.
Vid den nu förordade utredningen bör prövas olika medel för att
konjunkturmässigt kunna styra investeringar även i fråga om maskiner
och omsättningstillgångar.”

Utskottet

I de motioner som behandlas i detta betänkande framställs olika
yrkanden beträffande den allmänna arbetsgivaravgiften. Vissa andra
motioner rörande regional differentiering av denna avgift behandlar
utskottet i samband med övriga motionsyrkanden beträffande regionalpolitiska
skattefrågor.

Avgiften tillkom för att kompensera statsverket för den skatteförlust
som uppkom genom att kostnaderna för företagens investeringar, som
varit belagda med allmän varuskatt, blev avdragsgilla i mervärdeskattesystemet.
Ställningstagandet innebar att kombinationen mervärdeskatt
— allmän arbetsgivaravgift skulle gynna den högmekaniserade industrin
och missgynna mera personalintensiv verksamhet. Avgiften har karaktär
av en generell skatt som utgör en väsentlig inkomstpost i budgeten.

Frågan om ett temporärt avskaffande eller en sänkning av den allmänna
arbetsgivaravgiften med anledning av konjunkturnedgången 1971
var ett av diskussionsämnena vid den konjunkturpolitiska debatten under
föregående års höstriksdag, som därvid avvisade förslagen om att tillgripa
generellt verkande stimulansåtgärder av denna art. Det i motionen
1972:841 framförda yrkandet om slopande av den allmänna arbetsgivaravgiften
från och med detta års början motiveras närmast med
samma skäl som höstriksdagen inte kunde biträda.

Utskottet vill inte bestrida att arbetsgivaravgiften kan tänkas ha vissa
negativa effekter från arbetsmarknadspolitisk synpunkt, men dessa verkningar
bör samtidigt karaktäriseras som marginella. Man bör enligt
utskottets mening inte bortse från att denna avgift framstår som obetydlig
jämförd med socialförsäkringsavgifterna och även vid jämförelse med
resultaten av lönerörelserna. Att arbetsgivaravgift liksom socialförsäkringsavgifter
skall utgå på de löner varom avtal träffades under förra

SkU 1972:7

året har självfallet beaktats vid löneförhandlingarna. Ett upphävande
av arbetsgivaravgiften skulle därför innebära förutom ett kraftigt inkomstbortfall
i en redan starkt underhalanserad budget också ett ensidigt
gynnande av den ena parten på arbetsmarknaden. Utskottet, som inte
finner det erforderligt att ytterligare utveckla de ekonomiska konsekvenserna
av detta förslag, avstyrker alltså yrkandet om arbetsgivaravgiftens
slopande.

Yrkandet i motionen 1972:634 om utredning beträffande möjligheterna
att differentiera arbetsgivaravgiften för att därigenom bättre
tillgodose sysselsättningskraven får också ses mot bakgrunden av konjunkturdebatten
förra hösten.

Som framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen kommer
företagsskatteberedningen att göra vissa utredningar beträffande bl. a.
avgiftens strukturpolitiska effekter. Höstriksdagen begärde vidare en
allsidig översyn av skattesystemet i sin helhet. Utskottet finner med
hänsyn härtill inte skäl tillstyrka särskild utredning av den i motionen
avsedda frågan och avstyrker således detta yrkande.

I motionen 1972:7 begärs bl. a. utredning i syfte att bereda de fria
kristna trossamfunden kompensation för arbetsgivaravgiften och mervärdeskatten.

Yrkandet är tekniskt sett en anslagsfråga, som inte tillhör skatteutskottets
kompetensområde, men utskottet anser sig likväl oförhindrat
att ta upp frågan till diskussion med hänsyn till att den nära berör
principerna för beskattningen. Bakgrunden till yrkandet torde närmast
vara att riksdagen avvisat motsvarande krav om skattebefrielse för dessa
samfund med hänvisning till att väsentliga tekniska fördelar skulle gå
förlorade, om man bryter sönder det nuvarande uppbördssystemet genom
undantag. Utskottet kan inte godta principen att dessa samfund —
som motionärerna hävdar — bör få tillbaka erlagda skatter och avgifter
huvudsakligen på den grunden att de bedriver en allmännyttig verksamhet
med hjälp av insamlade medel. I sammanhanget kan man inte
helt bortse från att de fria trossamfunden bedriver ett flertal verksamheter
i konkurrens med annan näringsutövning, t. ex. förlagsverksamhet,
hotel], restauranger, utgivande av tidningar och grammofonskivor. Enligt
utskottets uppfattning leder motionärernas kompensationstänkande till
orimliga konsekvenser. Utskottet har därmed inte tagit någon ställning
i anslagsfrågan, som givetvis bör kunna påverkas av utgiftsutvecklingen
men där de erlagda skatterna eller avgifterna inte beloppsmässigt bör
bestämma anslaget. Med det anförda avstyrker utskottet motionen
1972:7 i vad den behandlas i detta betänkande.

Ett närliggande yrkande framställs i motionen 1972:174 där motionärerna
begär, att fria kristna samfund och humanitära hjälporganisationer
skall befrias från allmän arbetsgivaravgift. Även i dessa fall anser
utskottet att eventuella stödåtgärder bör lämnas genom anslag och inte

SkU 1972:7

genom lättnader vid beskattningen. Utskottet avstyrker därför också
yrkandet i motionen 1972:174.

Frågor om undantag från eller slopande av den s. k. egenavgiften
har återkommit alltsedan arbetsgivaravgiftens införande. I motionen
1972:645 yrkas att egenavgiften skall avvecklas för bl. a. jordbrukare
med hänsyn till att avgiften utgår inte enbart på arbetsinkomst utan
även på kapitalinkomst.

Som framgår av redogörelsen för tidigare utskottsuttalanden rörande
den allmänna arbetsgivaravgiften har frågan om avgiftsberäkningen för
jordbrukarna och rörelseidkama redan utförligt belysts. Med hänvisning
därtill avstyrker utskottet bifall till motionen 1972:645.

I motionen 1972:882 gör motionärerna bl. a. gällande att de konstnärliga
och litterära yrkesutövare, som bedriver självständig verksamhet,
inte bör beskattas efter de principer som gäller för rörelse och att följaktligen
någon arbetsgivaravgift inte heller bör utgå. Motionärerna
hänvisar till att de konstnärliga yrkesutövarna inte har några anställda
och inte heller kan ersättas av andra.

Enligt utskottets mening bör inkomsterna av konstnärligt skapande
behandlas efter samma skatteregler som andra inkomster. Den som
bedriver självständig verksamhet exempelvis som konsult, arkitekt, uppfinnare,
konstruktör eller fotomodell baserar i lika hög grad som en
konstnär eller författare sina försörjningsmöjligheter på rent personliga
förutsättningar. Att denna omständighet skulle utgöra ett skäl för
undantag från gängse beskattningsregler har utskottet svårt att inse. Om
arkitekten eller konsulten får en kommunal anställning skall kommunen
betala arbetsgivaravgift på hans lön. Det är enligt utskottets mening
ett rättvisekrav att motsvarande avgift tas ut på inkomster av självständigt
bedriven verksamhet för att denna form för yrkesutövning inte otillbörligt
skall gynnas. Utskottet kan på angivna grunder inte biträda
yrkandet i motionen 1972:882.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen avslår

1. motionen 1972:7, i vad den behandlas i detta betänkande,

2. motionen 1972:174

3. motionen 1972:634

4. motionen 1972:645

5. motionen 1972:841

6. motionen 1972:882.

Stockholm den 29 februari 1972

På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

SkU 1972:7

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora
(c), Engkvist (s), fru Holmqvist (s), herrar Josefson i Arrie (c),
Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner
(s), Westberg i Hofors (s), Hörberg (fp), Söderström (m) och fru
Normark (s).

Reservationer

1. av herrar Eriksson i Bäckmora (c), Josefson i Arrie (c), Larsson i
Umeå (fp), Sundkvist (c) och Hörberg (fp) som anser

att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:

”De motioner som behandlas i detta betänkande innehåller olika
yrkanden beträffande den allmänna arbetsgivaravgiften.

Den allmänna arbetsgivaravgiften infördes 1969. Dess tillkomst hade
ett direkt samband med omläggningen av konsumtionsbeskattningen
från allmän varuskatt (omsättningsskatt) till mervärdeskatt. Uttaget
av arbetsgivaravgift avvägdes vid detta tillfälle så att det kom att direkt
motsvara bortfallet av konsumtionsskatt. För näringslivet innebar omläggningen
därför främst en omfördelning av skattebördan från kapitalintensiva
till arbetskraftsintensiva företag. För bl. a. samfund och andra
organisationer innebar omläggningen en ökad skattebelastning.

Dessa förhållanden förstärktes ytterligare när avgiften i fjol höjdes
till två procent. Motivet för denna höjning var annars finanspolitiskt
och åtgärden medförde en ökad samlad skattebörda på näringslivet. Den
var bl. a. avsedd att av stabiliseringspolitiska skäl i den då aktuella
situationen begränsa löneökningarna i den kommande avtalsrörelsen.

Omfördelningar i den här angivna riktningen har också varit ett av
de mest karaktäristiska inslagen i utvecklingen på skatteområdet under
senare år. Inte minst de snabba höjningarna av socialförsäkringsavgifterna,
främst avgiften till ATP, har medverkat till detta förhållande.

Att skattepolitiken fått denna inriktning har sannolikt utgjort ett incitament
till rationaliseringar och personalbesparingar inom olika näringsgrenar
samtidigt som strukturrationaliseringen påskyndats. Inte minst
våra exportindustrier har därigenom uppnått ökad konkurrenskraft.
Förutsättningen för att en medveten politik i denna riktning skall vara
meningsfull är emellertid att den arbetskraft som friställs kan finna
ny sysselsättning och att några sociala skadeverkningar inte uppstår.
Det innebär bl. a. att regional balans måste kunna upprätthållas. Med
den takt strukturrationaliseringen haft under senare år har det förhållandet
inte förelegat. Det mest påtagliga tecknet på att det har rått
obalans under en följd av år är att det — oberoende av konjunktursituationen
— rått en stor permanent strukturarbetslöshet.

Som framhålls i motionen 1972:634 är det därför angeläget att vidta
olika åtgärder som kan bidra till bättre balans i de här nämnda avse -

SkU 1972:7

endena. Man skulle därigenom både uppnå ökad trygghet på arbetsmarknaden
och åstadkomma en bättre hushållning med arbetskraftsresurserna.
En av de vägar som därvid bör prövas är att genomföra en differentiering
av den allmänna arbetsgivaravgiften.

Med en differentierad arbetsgivaravgift blir det möjligt att lättare
uppnå olika näringspolitiska målsättningar. Differentieringen kan göras
geografiskt eller utformas så att skatten inte drabbar mindre företag,
företag med stor andel äldre arbetskraft eller den lönesumma som avser
vissa kategorier av anställda. Den närmare utformningen av en sådan
omläggning av arbetsgivaravgiften får givetvis anpassas till samhällets
näringspolitiska åtgärder i övrigt.

Utskottet tillstyrker således yrkandet i motionen 1972:634 om en
förutsättningslös utredning om en differentiering av arbetsgivaravgiften
i syfte att uppnå en från närings- och sysselsättningspolitisk synpunkt
lämpligare avvägning av det samlade avgiftsuttaget. En sådan utredning
bör även kunna beröra utformningen av egenavgiften för företagare
och för konstnärer och andra fria yrkesutövare, som tas upp i motionerna
1972:645 och 1972:882.

1 motionerna 1972:7 och 1972:174 tar motionärerna upp frågan om
befrielse från allmän arbetsgivaravgift för bl. a. fria trossamfund och
humanitära hjälporganisationer.

Utskottet vill i likhet med motionärerna understryka, att dessa organisationer
utför en från hela samhällets synpunkt mycket värdefull
insats. Det är därför en samhällets uppgift att se till, att de ekonomiska
förutsättningarna att bedriva en allsidig och omfattande verksamhet
underlättas. De under senare år genomförda ändringarna i skattesystemet
har som redan nämnts i flera avseenden medfört försämrade förhållanden
både för samfunden och för andra ideella organisationer. Det är därför
angeläget att de kompenseras för arbetsgivaravgiften och mervärdeskatten
och att även de ekonomiska arbetsvillkoren i övrigt förbättras.
Såväl en höjning av de utgående statsbidragen som reformer på beskattningens
område bör därvid kunna komma i fråga.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen

1. med bifall till motionen 1972:7, såvitt nu är i fråga, samt
med anledning av motionen 1972:174 hos Kungl. Maj:t
anhåller om utredning beträffande kompensation till fria
trossamfund och hjälporganisationer för allmän arbetsgivaravgift
och mervärdeskatt i enlighet med vad utskottet anfört,

2. med bifall till motionen 1972:634 och med anledning av
motionerna 1972:645 och 1972:882 hos Kungl. Maj:t anhåller
om utredning angående en differentiering av den allmänna
arbetsgivaravgiften i enlighet med vad utskottet anfört,

3. avslår motionen 1972:841.”

SkU 1972:7

2. av herrar Magnusson i Borås (m) och Söderström (m) som med
hänvisning till innehållet i samtliga motioner i vad de behandlas i detta
betänkande anser att utskottet bort hemställa

”att riksdagen med anledning av motionerna 1972:7, såvitt nu är
i fråga, 1972:174, 1972:634, 1972:645, 1972:841 och 1972:
882 i skrivelse till Kungl. Maj:t begär en förutsättningslös
utredning beträffande den allmänna arbetsgivaravgiftens verkningar.
Utredningen, som antingen kan bedrivas självständigt
eller genom tilläggsdirektiv uppdras åt företagsskatteberedningen,
bör pröva såväl frågor rörande avgiftens utformning
som frågan om dess nedsättning eller avveckling.”

Victor Pettersons Bokindustri AB, Stockholm 1972