Skatteutskottets betänkande nr 53 år 1972

SkU 1972:53

Nr 53

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner om omfördelning
av kommunalskatten till förmån för utpräglade fritidskommuner, m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas motionerna

1972:832 av herr Carlshamre m. fl. (m,c), vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär utredning och förslag rörande
skattemässig kompensation till utpräglade fritidskommuner m. m. enligt i
motionen angivna riktlinjer;

1972:834 av herr Ekinge m. fl. (fp), vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär

1. utredning och förslag syftande till att möjliggöra en viss fördelning
mellan kommunerna av kommunalskatten från personer som har fritidsbostad
inom en kommun men är mantalsskrivna i en annan,

2. utredning och förslag om kompensation till kommunerna för
förlorade skatteintäkter som kan uppkomma i samband med förbud mot
industrietablering;

1972:868 av herr Norrby i Åkersberga m. fl. (fp,s,c,m,vpk), vari
hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning av värdkommuns
kostnad för fritidsbebyggelse samt därav föranledda förslag om kostnadsanpassning
av värdkommuns skatteintäkter.

Gällande bestämmelser m. m.

Inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter beräknas enligt en schablonmetod.
Intäkten beräknas till 2 % av den del av taxeringsvärdet som
understiger 150 000 kr., 4 % av den del som ligger mellan 150 000 kr.
och 225 000 kr. samt 8 % av överskjutande belopp. Avdrag medges för
erlagd ränta och tomträttsavgäld. Om ägare är mantalsskriven på
fastigheten medges dessutom ett extra avdrag om 500 kr.

Vid taxeringen till kommunal inkomstskatt beräknas garantibelopp
för fastigheten. Garantibeloppet utgör 2 % av taxeringsvärdet och
inräknas i den taxerade inkomsten. Å andra sidan medges avdrag med
motsvarande belopp vid inkomstberäkningen, dock ej för underskott som
uppkommer på grund av denna avdragsrätt. Den till kommunal inkomstskatt
taxerade inkomsten kommer därför alltid att uppgå till minst
garantibeloppets storlek.

1 Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 53

SkU 1972:53

2

För fritidskommunernas del utgör den taxerade inkomsten också
beskattningsbar inkomst, eftersom den skattskyldige i allmänhet kan
utnyttja sitt grundavdrag i hemortskommunen.

1962 års fritidsutredning föreslog i betänkandet Fritidslivet i Sverige
Del II Friluftslivet i samhällsplaneringen (SOU 1965:19) att kommunerna
skulle få rätt att ta ut en årlig avgift på fritidsbyggnad med högst 200 kr.
Avgiften, som föreslogs få karaktär av en kommunal objektskatt på
innehav av sådan byggnad, skulle bestämmas med beaktande av kommunens
utgifter för fritidsbebyggelsen och utnyttjas inte bara för löpande
utgifter för administration och investeringar utan också för allmänt
miljöbefrämjande åtgärder, som ökar kommunens attraktivitet från
rekreationssynpunkt. Förslaget utsattes för hård kritik vid remissbehandlingen
och har inte föranlett lagstiftning. Några remissinstanser anförde
att utredningen inte visat att skatteintäkterna från fritidshusen var
otillräckliga för att täcka de särskilda servicekostnaderna för denna
bebyggelse. Andra pekade på de möjligheter som kommunerna hade att
ta ut avgifter för utförda tjänster genom exempelvis exploateringsavtal
och byggnadslovtaxor.

Fritidskommunernas problem har därefter i riksdagssammanhang
uppmärksammats under en följd av år såsom en beskattningsfråga men
inte föranlett någon åtgärd inom detta område. Vid föregående års
riksdag anslöt sig skatteutskottet (SkU 1971:28) till bevillningsutskottets
tidigare uttalade mening att skälen för en särskild beskattning av
fritidshus med hänsyn till höjda fastighetsvärden gjorde sig gällande med
mindre styrka än tidigare. Skatteutskottet framhöll vidare, att fritidskommunerna
hade vissa möjligheter att erhålla kompensation för sina
utgifter för fritidsbebyggelsen genom exploateringsavtal, anslutningsavgifter,
vägavgifter och taxor för utförda tjänster m. m. Enligt utskottets
uppfattning kunde det därför inte antas att kommunerna i allmänhet
belastades med kostnader för förmån för fritidsbebyggelsen, vilka inte
stod i rimlig proportion till intäkterna från de fritidsboende. Därtill kom
att rätten för fysiska personer att göra avdrag för kommunalskatt
avskaffats, vilket för ägare av fritidshus kunde medföra en skatteskärpning
som skulle accentueras om man genomförde åtgärder av den art som
då aktualiserats i en motion. Utskottet anförde också att den nya
kommunblocksindelningen medförde att fritidshusen ofta kommit att
ligga i hemortskommunen, varigenom de eventuella nackdelar som kunde
vara förenade med fritidsbebyggelsen ytterligare minskades. Utskottet
avstyrkte således föreliggande motionsyrkanden om en omfördelning av
kommunalskatten mellan de fritidsboendes hemortskommuner och fritidskommunerna
och om annan kompensation i form av ökade skatteintäkter
för kommuner med fritidsbebyggelse.

Skatteutjämningsrevisionens numera framlagda förslag till reformerad
skatteutjämning (SOU 1972:44) innebär en förbättring för sommarstugekommunerna.
I det system som revisionen föreslår skall garantibelopp för
fritidsfastigheter inte räknas in i kommunens eget skatteunderlag då

SkU 1972:53

3

skatteutjämningsbidraget bestäms. Revisionen konstaterar att skatteintäkterna
från garantibelopp på sommarstugor, sportstugor och andra
fritidsfastigheter f. n. räknas in i kommunens eget skatteunderlag vid
bestämmande av tillskjutet skatteunderlag. Ägarna av fastigheterna
räknas däremot inte in i det befolkningstal som ligger till grund för
beräkningen. Eftersom de kommuner, för vilka dessa fastigheter har
betydelse, så gott som utan undantag har brist på skatteunderlag, blir
följden att dessa kommuner i praktiken inte får några intäkter — bortsett
från va-avgifter o. d. — för att bekosta de utgifter fastigheterna för med
sig. Revisionen anför att det inte ingår i dess uppdrag att försöka lösa de
olika problem som uppkommer för sommarstugekommunerna. Vid den
fördelning av skatteutjämningsmedlen mellan kommunerna, som är dess
uppgift, har den emellertid ansett rättvisan kräva, att det skatteunderlag
som representeras av fritidsfastigheterna avräknas från kommuns eget
skatteunderlag då skatteutjämningsbidraget uträknas. Förslaget innebär
att skatteintäkterna från dessa fastigheter då kommer sommarstugekommunerna
till godo.

Vidare bör nämnas att utredningen (Fi 1971:8) om kommunernas
ekonomi givetvis har att ta hänsyn även till fritidskommunernas speciella
förhållanden. I utredningens uppdrag ingår också att pröva frågan om den
kommunala beskattningsrättens utformning.

Utskottet

I motionerna yrkas olika åtgärder vid beskattningen i syfte att tillföra
fritidskommunerna ökade skatteintäkter. I en av motionerna, motionen
1972:834, yrkas dessutom utredning av frågan om kompensation för
uteblivna skatteintäkter på grund av förbud mot industrilokalisering.

Motsvarande motionsyrkanden har avslagits av riksdagen under en
följd av år, senast 1971. Skatteutskottet (SkU 1971:28) åberopade till
stöd för sitt avstyrkande bl. a. att den kommunala garantibeskattningen
ökat i betydelse genom väsentliga höjningar av taxeringsvärdena för
fritidsbebyggelsen och att kommunerna därutöver hade vissa möjligheter
att erhålla kompensation för sina utgifter för denna bebyggelse genom
exploateringsavtal, anslutningsavgifter, vägavgifter och taxor för utförda
tjänster m. m. Numera har skatteutjämningsrevisionen föreslagit den
förbättringen för fritidskommuner med brist på skatteunderlag, dvs. för
flertalet fritidskommuner, att det skatteunderlag som representeras av
fritidsfastigheterna avräknas från kommunernas eget skatteunderlag då
skatteutjämningsbidraget uträknas. Med anledning av yrkandet i motionen
1972:834 om kompensation för uteblivna skatteintäkter vid förbud
mot industrilokalisering vill utskottet framhålla att ekonomiska skillnader
mellan kommunerna på ett enklare och bättre sätt utjämnas inom
ramen för reglerna om skatteutjämning än genom kompensation av den
art som motionärerna föreslår. Därtill kommer att kommunernas
ekonomi f. n. överses av kommunalekonomiska utredningen (Fi 1971:8).

SkU 1972:53

4

Utskottet avstyrker därför samtliga motioner som behandlas i detta
betänkande.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1. motionen 1972:832

2. motionen 1972:834

3. motionen 1972:868.

Stockholm den 17 oktober 1972
På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Eriksson i
Bäckmora (c), Engkvist (s), fru Nettelbrandt (fp), herrar Josefson i Arrie
(c), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c),
Wikner (s), Stadling (s), Johansson i Jönköping (s), Söderström (m) och
fru Normark (s).

Särskilt yttrande

av herrar Magnusson i Borås (m), Eriksson i Bäckmora (c), fru
Nettelbrandt (fp), herrar Josefson i Arrie (c), Larsson i Umeå (fp),
Sundkvist (c) och Söderström (m):

”Det är enligt vår uppfattning angeläget att utpräglade fritidskommuner
kompenseras ekonomiskt för de speciella kostnader, som
sådana kommuner åsamkas och som inte kan täckas genom avgifter eller
på annat sätt. Skatteutjämningsrevisionen har, efter det att motionerna
väcktes, lagt fram förslag i denna riktning. Det kan ifrågasättas om detta
förslag är tillräckligt. Eftersom förslaget emellertid f. n. remissbehandlas,
finns det inte anledning att nu ta definitiv ställning i frågan.”

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1684 S Stockholm 1972