Skatteutskottets betänkande nr 51 år 1972

SkU 1972:51

Nr 51

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner angående beskattningen
av bostadsrättsföreningar m. m.

Motionerna

I detta betänkande behandlas motionerna

1972:407 av herrar Björk i Gävle (c) och Fransson (c), vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj :t anhåller om förslag om åtgärder i syfte
att åstadkomma jämställdhet i skattehänseende mellan bostadsrättsföreningar
och villaägare;

1972:888 av herr Wictorsson (s), vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om en översyn av fastighetsbeskattningens
roll i det framtida skattesystemet.

Gällande bestämmelser tn. m.

Vid inkomstbeskattningen redovisas inkomst av bl. a. fastighetsinnehav.
Principen för inkomstberäkningen är — liksom i fråga om övriga
inkomstslag - att få fram ett nettobelopp, sedan alltså från bruttointäkten
dragits av omkostnaderna för inkomstförvärvet. Till intäkt hänförs
bl. a. hyresvärdet av lägenhet som ägaren använt för sin och sin familjs
räkning samt hyra eller annan ersättning för fastighet eller del därav som
upplåtits till annan. Avdragsgilla är bl. a. kostnader för reparation och
underhåll av byggnader, värdeminskning på byggnad och på maskiner och
inventarier som hör till fastigheten och tomträttsavgäld eller liknande
avgäld. Avdrag får däremot inte göras för ny-, till- eller ombyggnad eller
därmed jämförlig förbättring på fastigheten.

Under vissa omständigheter sker emellertid inkomstberäkningen enligt
en s. k. schablonmetod. Schablonmetoden tillämpas i fråga om dels enoch
tvåfamiljsfastigheter, s. k. villor, dels fastigheter som tillhör bostadsförening
eller bostadsaktiebolag, dels fastigheter som tillhör allmännyttiga
bostadsföretag. Schablonmetoden innebär att ägaren som bruttointäkt
skall ta upp ett belopp motsvarande viss procent av fastighetens
taxeringsvärde. Procenttalet är tre för andra fastighetskategorier än villor.
För villor beräknas intäkten till 2 % av den del av taxeringsvärdet som
understiger 150 000 kr., 4 % av den del som ligger mellan 150 000 kr.
och 225 000 kr. samt 8 % av den del som överstiger sistnämnda belopp.
Avdrag medges endast för ränta på lånat kapital, som lagts ned i
fastigheten, och för tomträttsavgäld eller liknande avgäld. I fråga om
villorna medges emellertid härutöver ett ytterligare avdrag med 500 kr.,
om ägaren är fysisk person och mantalsskriven på fastigheten.

1 Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 51

SkU 1972:51

2

Såvitt gäller den kommunala inkomstbeskattningen berörs fastighetsinnehavet
också av reglerna om garantibelopp. Garantibelopp beräknas
för alla skattepliktiga fastigheter och utgör 2 % av taxeringsvärdet.
Garantibeloppet ingår i den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara
inkomsten. Om fastigheten lämnat överskott får ägaren i gengäld vid den
kommunala beskattningen avdrag med 2 % av taxeringsvärdet, dock högst
med belopp som motsvarar överskottet.

Medlem i bostadsförening eller delägare i bostadsrättsföretag skall inte
redovisa inkomst på grund av sitt bostadsinnehav. Har medlemmen tagit
upp lån för att förvärva andelen är emellertid ränteutgifterna avdragsgilla
i vanlig ordning. Hyr han ut lägenheten räknas överskottet av uthyrningen
såsom inkomst av kapital.

Reglerna om garantibelopp för fastighet härrör från 1953, då den
dåvarande fastighetsbeskattningen inarbetades i den kommunala inkomstskatten
(prop. 1953:186, BeU 49). Samtidigt sänktes det s. k. repartitionstalet,
som då var 5, till 4. Därvid framhölls bl. a. att det från

principiell synpunkt inte fanns tillräckliga skäl att behålla denna

kommunala beskattningsform, som inte kunde anses fylla kravet på en
jämn och rättvis beskattning och som inte längre fyllde sin funktion att
utgöra garanti för ett tillräckligt skatteunderlag i kommunerna. Andra
skäl — bl. a. ekonomiska olägenheter för vissa kommuner — talade
emellertid mot att omedelbart avskaffa fastighetsskatten. Reformen
begränsades därför till att undanröja vissa mer påtagliga olägenheter och
till en sänkning av skattesatsen. — Skattesatsen har sedermera sänkts i
omgångar till 2 %. I sammanhanget kan nämnas att kommunalekonomiska
utredningen (Fi 1971:8) bl. a. har att pröva frågan om den

kommunala beskattningsrättens utformning.

Schablonmetoden för beräkning av villor infördes 1953 (prop.
1953:187, BeU 50) som en behövlig förenkling av beskattningsreglerna.
Avsikten var att ägaren i princip skulle beskattas i den mån han hade eget
kapital i fastigheten. Från början var inkomstschablonen 3 %, vilket då
ungefärligen motsvarade det allmänna ränteläget. För att mildra effekterna
av 1957 och 1965 års allmänna fastighetstaxering sänktes emellertid
procenttalet dessa år till 2,5 resp. 2 %. År 1966 skärptes beskattningen
för vissa villor genom att procentsatsen bestämdes till 2-8 %, beroende
på taxeringsvärdets höjd. Gränserna för differentieringen, som då sattes
vid 100 000 och 200 000 kr., höjdes i samband med 1970 års allmänna
fastighetstaxering till 150 000 resp. 225 000 kr.

1969 års bostadsbeskattningsutredning har i sitt år 1971 framlagda
betänkande Bostadsbeskattning (Stencil Ds Fi 1971:14) föreslagit att
bostadsföreningar inte längre skall beskattas för den del av fastighetsinkomsten
som belöper på bostäder till medlemmarna. Inkomsten — eller
underskottet — skall enligt förslaget i stället fördelas mellan medlemmarna.
Förslaget har beräknats medföra ett inkomstbortfall för det allmänna
om 225 — 275 milj. kr. Majoriteten har samtidigt föreslagit en höjning av
procentsatsen för villaschablonen till 2,5, 5 och 10%, vilket beräknats

SkU 1972:51

3

medföra en inkomstförstärkning om ca 190 milj. kr. Utredningen, vars
huvuduppgift var att undersöka möjligheterna att ändra bestämmelserna
om beskattning av bostadsförenings fastighet så att liknande skatteeffekter
uppkommer för föreningens medlemmar som förvillaägare, konstaterade
bl. a. att villorna totalt sett kunde beräknas ha lämnat ett
underskott för taxeringsåret 1970 om 1,2 miljarder kr. och att
motsvarande siffra för bostadsföreningarna var drygt 450 milj. kr.,
underskott som ibland kunde utnyttjas vid taxeringen, ibland inte.
Utredningen framhöll att dessa underskott inte rimmade väl med den
ekonomiska realiteten, eftersom underskotten till sina väsentliga delar
består av faktiska kostnader under det att intäktsberäkningen bygger på
en schablon där ”avkastningsräntan” inte torde kunna anses motsvara
”skälig ränta på eget investerat kapital” i dagens ränteläge.

Utredningen ansåg att olika omständigheter aktualiserade frågan om
inkomstberäkning borde behållas för de fastigheter som nu schablonbeskattas.
Utredningen hade inte att ta upp denna fråga enligt direktiven
men ansåg sig inte kunna underlåta att göra följande allmänna uttalanden: Frågan

har diskuterats vid ett flertal tillfällen, bl. a. av villabeskattningsutredningen
(se Fi-stencil 1966:4 s. 31). Skälen mot ett slopande av
inkomstberäkningen är — förutom att det av rättviseskäl principiellt sett
bör förekomma beskattning av eget kapital som nedlagts i fastighet — att
åtgärden skulle medföra fördyring genom en avsevärd skärpning av
skatten för det stora flertalet nytillträdande villaägare. Vidare anses det
föreligga risk för skatteflykt genom försök att skaffa sig avdrag för räntor
som avser fastigheter i andra förvärvskällor. Även denna utredning finner
att frågan om slopandet av inkomstberäkningen för fastigheter som
schablontaxeras inte kan behandlas separat i förhållande till frågan om
rätt till gäldränteavdrag över huvud. Det framhålls uttryckligen i
direktiven att utredningen skall räkna med att avdragsrätten för gäldränta
inte kommer att begränsas vid inkomstbeskattningen. På grund av nu
nämnda omständigheter har utredningen avstått från en närmare undersökning
av möjligheterna att slopa inkomstberäkningen på de fastighetstyper
som schablontaxeras.

Enligt direktiven för den nya utredning om bostadsbeskattningen, som
tillkallats för kort tid sedan, visar remissbehandlingen av det nyssnämnda
förslaget att det behövs ett annat grepp på ämnet. Den nya utredningen
har att ta upp till principdiskussion den uppkomna motsättningen mellan
det generella förbudet mot avdrag i beskattningen för levnadskostnader
och rätten till ränteavdrag för boendet i dess olika former, där
ränteavdraget medverkar till att bostadskostnaderna i viss utsträckning
kan bestridas med obeskattade medel. Även de ojämna verkningarna av
denna avdragsrätt för olika boendeformer bör tas upp i diskussionen.
Med hänsyn till att avdragsrätt för räntekostnader är en grundläggande
princip i vår skattelagstiftning framhålls det i direktiven att ett sätt att
åstadkomma större likformighet torde vara att söka i den skattemässiga
behandlingen av intäktssidan. Viktigt att beakta är i detta sammahang å
ena sidan den utveckling som ägt rum på grund av fastighetsvärdenas
höjning enligt de återkommande fastighetstaxeringarna, å andra sidan

SkU 1972:51

4

ränteutvecklingen sedan schablonsystemet infördes år 1953. Utredningen
bör föreslå åtgärder i syfte att utjämna de skillnader som här föreligger så
att beskattningseffekterna i möjligaste mån blir neutrala med avseende på
boendeform. Bedömningen bör även inkludera effekterna av bostadsfinansieringssystemets
utformning och familjebostadsbidragen, vilka också
påverkar bostadskostnaderna. — Utgångspunkten bör alltjämt vara att vad
som skall beskattas för den som inte bedriver yrkesmässig uthyrning är
en på rimligt sätt beräknad avkastning av eget kapital som lagts ned i
bostaden. Vidare bör — särskilt med hänsyn till villaägandets stora
spridning bland familjer med måttliga bruttoinkomster främst barnfamiljer
och pensionärer — de åtgärder som utredningen föreslår inte få leda
till påtagliga generella skärpningar av boendekostnaderna för sådana
hushåll. Utredningen bör härutöver uppmärksamma även andra problem
som f. n. finns på bostadsbeskattningens område. Vidare framhålls att
den bör bedrivas med all den skyndsamhet som omständigheterna tillåter.

Utskottet

I motionen 1972:407 begärs förslag om åtgärder för att jämställa
medlemmar i bostadsrättsföreningar med villaägare vid beskattningen. Av
vad som anförs i motionen 1972:888 synes framgå att även denna motion
huvudsakligen syftar till att åstadkomma större likställighet mellan olika
slag av bostadskonsumenter. Motionären i denna motion anser vidare att
fastighetsbeskattningen bör skärpas av bl. a. kommunalekonomiska skäl.

Av den inledande redogörelsen framgår att den nya utredning om
bostadsbeskattningen som tillsatts för kort tid sedan skall göra en allsidig
bedömning av problemen på bostadsbeskattningens område och bedriva
sitt arbete med all den skyndsamhet som omständigheterna tillåter. Med
hänsyn härtill och då de kommunalekonomiska problem som berörs av
motionen 1972:888 har uppmärksammats i direktiven för den kommunalekonomiska
utredningen (Fi 1971:8) finner utskottet någon åtgärd inte
påkallad med anledning av motionerna. Utskottet avstyrker således
motionerna.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen avslår

1. motionen 1972:407

2. motionen 1972:888.

Stockholm den 17 oktober 1972
På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Eriksson i
Bäckmora (c), Engkvist (s), fru Nettelbrandt (fp), herrar Josefson i Arrie
(c), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c),
Wikner (s), Stadling (s), Johansson i Jönköping (s), Söderström (m) och
fru Normark (s).

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1675 S Stockholm 1972