Skatteutskottets betänkande nr 49 år 1972

SkU 1972:49

Nr 49

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner avseende begränsning
av rätten till avdrag för skuldränta vid inkomstbeskattningen.

Motionerna

I detta betänkande behandlas motionerna

1972:422 av herrar Nilsson i Väjgö (s) och Fagerlund (s), vari
hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj .1 begär förslag om ändring av gällande
bestämmelser i kommunalskattelagen (1928:370), KL, angående dels
gäldränteavdrag (39 §), dels grunderna för beräkning av sådana avdrag i
fråga om villafastigheter (23 §), av den innebörd som redovisas i
motionen;

1972:830 av herr Bergqvist m. fl. (s), vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en utredning om förutsättningarna
för en förändring av ränteavdraget vid inkomstbeskattningen, så att
avdraget sker från skatten med en viss fast del av nettoränteutgifterna
och därmed blir oberoende av inkomsttagarnas marginalskatt.

Yrkanden om begränsning av rätten till avdrag för låneränta har
framställts även i motionerna 1972:840 och 1972:1697. Dessa yrkanden,
som ingick i ett större program, har behandlats i annat sammanhang (SkU
1972:32).

Frågor angående villabeskattningen behandlas av utskottet i betänkandet
1972:51.

Gällande regler m. m.

Enligt grundläggande principer vid beskattningen medges avdrag för
samtliga omkostnader för inkomsternas förvärvande, däremot inte för
levnadskostnader (20 § KL). Ränteutgifter behandlas vid beskattningen
på samma sätt som andra omkostnader, även om lånet tagits för
levnadskostnader. Ränta på lånat kapital, som investerats i fastighet eller
rörelse, får dras av vid beräkning av inkomst härav — 22, 25 och 29 §§
KL. Vid beräkning av inkomst av kapital får avdrag göras för all
låneränta, som icke skall dras av i annan förvärvskälla (39 § KL). Rätten
till avdrag för räntekostnader innefattar också rätt till avdrag för ränta i
avbetalningskontrakt m. m. Medför avdraget att underskott uppkommer,
medges s. k. allmänt avdrag härför (46 § KL).

Frågan om avdragsrätten för skuldränta bör begränsas har i första hand
tagits upp i samband med schablonberäkningen av inkomst av en- och

1 Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 49

SkU 1972:49

2

tvåfamiljsfastigheter (villor). Så diskuterade villabeskattningsutredningen
(Stencil Fi 1964:4) ingående möjligheterna till en begränsning av rätten
till ränteavdrag och ansåg praktiska svårigheter utgöra det främsta skälet
mot att omkonstruera schablonmetoden för villabeskattningen genom att
angripa ränteavdraget. Skulle avdragsrätten för ränta upphävas helt eller
delvis just vid villabeskattningen men behållas i övrigt torde den praktiska
konsekvensen bli att många skattskyldiga sökte att i annan förvärvskälla
tillgodogöra sig avdrag för inteckningsränta som egentligen avsåg villafastighet.
En omkonstruktion av villaschablonen så att ränteavdragen helt
utgick eller reducerades skulle därför enligt utredningens mening behöva
kompletteras med regler i syfte att eliminera möjligheten att överföra
ränteavdraget till annan förvärvskälla, men sådana regler skulle bli alltför
komplicerade och trots detta föga tillförlitliga. Utredningen ansåg dock
att frågan om en begränsning av rätten till avdrag för skuldränta med
hänsyn till att räntan kunde anses utgöra levnadskostnad borde prövas i
ett vidare sammanhang.

I prop. 1966:151, som grundades på villabeskattningsutredningens
förslag, uttalade departementschefen, att ingen remissinstans velat anvisa
någon annan väg att angripa problemet än via schablonens intäktssida,
varför allmän enighet syntes råda om att lösningen inte borde sökas i en
begränsning av avdragsrätten för skuldränta.

1970 års bostadsbeskattningsutredning hade enligt sina direktiv att
utgå från att avdragsrätten för skuldränta inte kommer att begränsas. Den
år 1972 tillsatta bostadsbeskattningsutredningen skall enligt direktiven ta
upp den uppkomna motsättningen mellan det generella förbudet mot
avdrag för levnadskostnader och rätten till ränteavdrag för boendet i dess
olika former till principdiskussion. Det framhålls emellertid i direktiven
att avdragsrätten för räntekostnader är en grundläggande princip vid
beskattningen och att ett sätt att åstadkomma större likformighet är att
söka en lösning i den skattemässiga behandlingen av intäktssidan.

Avdragsreglerna vid beskattningen utgör en av de frågor som behandlas
av 1972 års skatteutredning.

Frågan om begränsning av ränteavdraget har prövats av riksdagen flera
gånger men alltid avvisats. Skatteutskottet (SkU 1971:56) anförde förra
hösten bl. a. att man knappast kunde rikta berättigade invändningar mot
att ränta alltid behandlades som en avdragsgill omkostnad. Utskottet
konstaterade visserligen att progressionen vid beskattningen naturligt nog
ledde till att ett ränteavdrag i likhet med andra omkostnadsavdrag gav
mera i kronor räknat till hög- än till låginkomsttagare. Utskottet framhöll
emellertid att man, om ränteinkomster beskattades enligt en progressiv
skala men avdrag medgavs enligt en proportionell metod, förtog ränteavdraget
dess egenskap av omkostnadsavdrag. Detta stred enligt utskottets
mening mot principen om att skatt skall utgöras efter förmåga. Utskottet
ansåg att rätten till avdrag för ränta på skuld måste anses så central i det
svenska beskattningssystemet att en begränsning av denna rätt knappast

SkU 1972:49

3

torde kunna komma till stånd utan en grundlig omprövning av
beskattningsreglerna över huvud taget. Med hänsyn härtill och då en
begränsning av avdragsrätten kunde väntas få betydande negativa effekter
även för andra än höginkomsttagare avstyrkte utskottet en sådan åtgärd.

Av utskottet under vårriksdagen behandlade motionsyrkanden rörande
begränsning av rätten till avdrag för gäldränta ingick som ett led i
finansieringen av vissa andra reformer. Utskottet ansåg att erforderliga
inkomstförstärkningar i stället borde åstadkommas genom ökat uttag av
indirekt skatt, varför utskottet avstyrkte motionerna (SkU 1972:32).
Ställningstagandet den gången grundade sig således inte på principiella
skäl.

Utskottsbetänkandena i dessa frågor godkändes av riksdagen.

Utskottet

Avdragsrätten för räntekostnader omfattar inte endast sådan ränta,
som kan anses utgöra omkostnad i förvärvsverksamhet, utan också ränta
på lån som tagits för att bestrida levnadskostnader, ränta på avbetalningslån
o. d.

1 motionerna yrkas att denna avdragsrätt begränsas. Motionärerna i
motionen 1972:422 anser att avdrag bör få göras endast för ränta på
kapital, som nedlagts i förvärvsverksamhet, t. ex. i fastighet eller rörelse
eller som tagits exempelvis för att finansiera köp av aktier. Vidare bör
enligt deras mening ränteavdraget vid beräkning av inkomst av schablontaxerad
fastighet (villa) begränsas till lån om högst 200 000 kr. eller till
lån som inte överstiger fastighetens taxeringsvärde. Även motionärerna i
motionen 1972:830 anser att gällande regler är alltför förmånliga,
särskilt för höginkomsttagare. De föreslår därför en utredning i syfte.att
begränsa marginalskatteeffekterna av avdraget så att endast en viss fast
del av ränteutgifterna eller alternativt en viss fast del av det underskott
som uppkommer genom ränteavdraget får dras av från den slutliga
skatten.

Med anledning av vad som anförs i motionerna vill utskottet framhålla
att avdragsrätten för räntekostnader vilar på grundläggande principer för
beskattningen, främst skatteförmågeprincipen. Den som måste ta upp lån
för att finansiera sina utgifter blir givetvis alltid ekonomiskt sämre ställd
än den som erlägger motsvarande utgifter med egna medel men lever
under motsvarande förhållanden i övrigt. Detta gäller oavsett om
utgifterna hänför sig till köp av fastighet, aktier eller inventarier eller till
rena levnadskostnader. Låntagaren kommer genom ränteutgifterna i en
sämre ekonomisk situation än den andre. Avdragsrätten för ränteutgifter
tjänar endast till att åstadkomma ett jämförbart underlag för beskattningen.

Utskottet kan emellertid instämma i motionärernas uppfattning att
avdragsrätten inte ger ett i alla lägen tillfredsställande resultat. Detta är
särskilt tydligt om man sätter avdragsreglerna i relation till andra
beskattningsregler. Kritiken bör emellertid, som framgår bl. a. av direkti -

SkU 1972:49

4

ven för den nyligen tillsatta bostadsbeskattningsutredningen, i första
hand riktas mot beskattningsreglernas inkomstsida. I vart fall måste
frågan om ränteavdraget anses så komplicerad att riksdagen inte bör ta
ställning härtill innan den blivit allsidigt belyst. Ränteavdraget utgör en
av huvudfrågorna för bostadsbeskattningsutredningen, och i sammanhanget
kan nämnas att även realisationsvinstbeskattningen, som får anses
ha viss betydelse i sammanhanget, är under översyn inom realisationsvinstkommittén
(Fi 1970:79). Med hänsyn härtill och eftersom avdragsreglerna
vid beskattningen enligt vad utskottet erfarit kommer att tas upp
till allsidig bedömning av 1972 års skatteutredning avstyrker utskottet
motionerna.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1. motionen 1972:422

2. motionen 1972:830.

Stockholm den 17 oktober 1972
På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Magnusson i Borås (m), Eriksson i
Bäckmora (c), Engkvist (s), fru Nettelbrandt (fp), herrar Josefson i Arrie
(c), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c),
Wikner (s), Stadling (s), Johansson i Jönköping (s), Söderström (m) och
fru Normark (s).

Reservation

av herrar Magnusson i Borås (m) och Söderström (m), som ansett att
sista stycket före utskottets hemställan bort utgå.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1677 S Stockholm 1972