Skatteutskottets betänkande nr 48 år 1972

SkU 1972:48

Nr 48

Skatteutskottets betänkande i anledning av motion om begränsning av
rätten till avskrivning på vissa fordon

Motionen

I motionen 1972:106 av herrar Annerås (fp) och Levin (fp) yrkas att
riksdagen beslutar att rätten till avdrag för värdeminskning av personbilar
(tjänstebilar) begränsas på sätt som närmare anges i motionen och att
vederbörande utskott får i uppdrag att utforma erforderlig författningstext.

Gällande regler

Har någon använt egen bil dels i sin förvärvsverksamhet och dels för
privat bruk fördelas i allmänhet samtliga kostnader för bilen mellan
avdragsgilla omkostnader och ej avdragsgilla levnadskostnader i förhållande
till körsträckorna för de olika användningssätten eller efter skälig
grund. Vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt kontantmetoden
inräknas därvid utgifter under beskattningsåret för byte till ny
bil av jämförlig beskaffenhet som den tidigare. I annat fall beaktas
anskaffningskostnaderna för bilen endast genom årliga värdeminskningsavdrag.
Värdeminskning av bil beräknas normalt till högst 20 % av
anskaffningsvärdet. Vid bokföringsmässig redovisning godtas dock högst
30 % av det bokförda värdet vid beskattningsårets ingång.

Det sagda gäller emellertid endast sådana kostnader som kan anses
normala. Anskaffningskostnaden för en större eller mer dyrbar bil än som
är påkallat inräknas endast med belopp som kan anses skäligt (se t. ex.
RA 1959:592).

Beträffande s. k. tjänstebilar är förfarandet annorlunda. Om den
anställde helt eller delvis disponerar tjänstebil för privat bruk, får
nämligen arbetsgivaren — åtminstone normalt sett — avdrag för samtliga
sina kostnader för bilen. Å andra sidan beskattas den anställde för värdet
av den förmån dispositionsrätten innebär. Riksskatteverkets anvisningar
härom (RSV I 1971 nr 4:1) innehåller bl. a. följande:

Förmån av fri bil vid inkomst av tjänst bör vid inkomsttaxeringen tas
upp till följande riktvärden.

1 Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 48

SkU 1972:48

Prisklass (cirkapriser) samt exempel Värde vid årlig körsträcka (privatkörning) av
på dari ingående bilmärken

500 1 000 1 500 2 000 2 500

mil mil mil mil mil

I 14 000 2 700 3 700 5 000 5 900 6 800

Volkswagen 1300

Ford Escort
Renault 10

II 17 000 3 100 4 100 5 600 6 500 7 500

SAAB V 4

Opel Kadett
Ford Cortina

III 21 000 3 800 4 900 6 500 7 600 8 700

Volvo 142/144

Opel Rekord
Peugeot 504
SAAB 99

IV 28 000 4 900 6 300 8 300 9 600 10 900

Mercedes 200/220

Volvo 164
BMW 2000

V 35 000 6 200 7 800 10 400 12 000 13 600

Ford Mustang

Dodge Dart

VI 48 000 7 500 9 300 12 200 13 900 15 600

Mercedes 280

Jaguar 4,2

I fråga om bilar i prisklasser, som ligger mellan de i tabellen angivna,
samt för bilar, vilkas anskaffningsvärde överstiger i tabellen angivna
högsta prisklass, bör förmånsvärdet i motsvarande mån justeras. Om
nöjaktig utredning om privatkörningen inte föreligger, uppskattas den
privata körsträckan till 1 000 mil. Används bilen för körning mellan
bostad och arbetsplats, bör även sådan körning betraktas som privat
körning och alltså räknas med vid bestämmandet av bilförmånens värde.
Avdrag för sådana resor erhålls i stället med belopp motsvarande skälig
kostnad härför. Den årliga körsträckan för annan privatkörning än mellan
bostad och arbetsplats bör inte tas upp lägre än till 500 mil, om ej
särskilda skäl till annat föranleder.

Värdena tillämpas inte i fråga om anställd, som är huvudaktieägare i

familjebolag eller liknande eller som är anhörig till sådan person, om

bilen uppenbarligen anskaffats huvudsakligen för förmånshavarens privata
bruk. I sådana fall bör, alltefter bilens användning, hela eller större
delen av den arbetsgivarens rörelse påförda bilkostnaden tas till beskattning
hos förmånshavaren såsom bilförmånsvärde. Detta bör dock inte
leda till att förmånen tas upp till lägre värde än enligt tabellen.

SkU 1972:48

Utskottet

Arbetsgivare som tillhandahåller s. k. tjänstebil för privat bruk är
berättigad till avdrag för samtliga kostnader för bilen på samma sätt som
för andra omkostnader. Anskaffningskostnaderna för bilen fördelas
därvid på ett antal år genom årliga värdeminskningsavdrag med i regel
högst 20 % av anskaffningskostnaden eller 30 % av det bokförda värdet.
Den anställde beskattas i sin tur för värdet av förmånen att få disponera
bilen enligt vissa av riksskatteverket utfärdade normer, för vilka
redogörelse lämnats tidigare.

Motionärerna anser att särskilda regler bör tillämpas för lyxbil, som
får disponeras av person i beslutsfattande ställning inom ett företag mera
för att dennes privata levnadsstandard skall höjas än för att främja
företagets kommersiella intressen. De yrkar att anskaffningskostnader
över 40 000 kr. i sådana fall betraktas som en ej avdragsgill kostnad.

Enligt utskottets uppfattning står gällande regler på detta område i
överensstämmelse med grundläggande principer vid beskattningen, enligt
vilka såväl arbetsgivare som andra får avdrag för samtliga omkostnader i
förvärvsverksamheten och anställda beskattas för värdet av samtliga de
löneförmåner som de åtnjutit. Avdrag bör således enligt dessa principer
medges inte endast för kontant lön utan även för omkostnader för
tillhandahållna naturaförmåner, såsom exempelvis bilförmåner. Det sagda
gäller oavsett om förmånen i fråga ter sig naturlig i arbetsgivarens
verksamhet eller ej. Att såsom motionärerna föreslår delvis vägra
arbetsgivaren avdrag för förmåner av lyxbetonad beskaffenhet skulle
antingen medföra sådana dubbelbeskattningseffekter, som i allmänhet
inte kan anses acceptabla, eller - om förmånsvärdet reduceras i
motsvarande mån — leda till att den anställde behandlas allför gynnsamt
vid beskattningen. Av vad som anförs i motionen framgår att motionärerna
inte eftersträvar sådana effekter utan endast att begränsa möjligheterna
till missbruk av reglerna.

Utskottet vill inte bestrida att försök till missbruk förekommer även
på detta område. Missbruket beror emellertid mindre på arbetsgivarens
avdragsrätt än på svårigheten att få en tillfredsställande kontroll vid
beskattningen av den anställde och att i varje enskilt fall uppskatta
förmånens värde till sitt fulla belopp. Problemet beaktas också särskilt av
riksskatteverket i dess anvisningar rörande bilförmåner. Enligt utskottets
uppfattning torde dessa anvisningar även i övrigt kunna anses ta skälig
hänsyn till synpunkter av den art som åberopas i motionen. Med hänsyn
härtill och då lagstiftningsyrkandet i motionen strider mot grundläggande
principer vid beskattningen avstyrker utskottet motionen.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1972: 106.

Stockholm den 17 oktober 1972
På skatteutskottets vägnar

ERIK BRANDT

SkU 1972:48

Närvarande: herrar Brandt (s), Eriksson i Bäckmora (c), Engkvist (s),
Josefson i Arrie (c), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s),
Sundkvist (c), Wikner (s), Stadling (s), Johansson i Jönköping (s),
Hörberg* (fp), Söderström (m) och fru Normark (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1678 S Stockholm 1972