Skatteutskottets betänkande nr 41 år 1972
SkU 1972:41
Nr 41
Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner om vissa uppbördsfrågor
m. m.
Motionerna
1 detta betänkande behandlas motionerna
1972:78 av herr Taube (fp) vari hemställs
att åtgärder vidtas, så att folkpensionär med B-skatt får möjlighet att
betala skatten samma dag som folkpension lyfts;
1972:301 av herr Clarkson m. fl. (m) vari hemställs
att riksdagen anhåller
1. om sådan ändring av uppbördsförordningen att fyllnadsinbetalning
av skatt får ske senast den 30 juni året efter inkomståret,
2. att motionen överlämnas till utredningen om företagens uppgiftsplikt
(Fi 1970:69) för beaktande;
1972:419 av herr Larsson i Staffanstorp (c) vari hemställs
att riksdagen beslutar att jordbrukare och andra företagare med
ojämna inkomster efter särskild ansökan skall kunna få betala in
preliminär B-skatt i närmare anslutning till att inkomsten blir tillgänglig
än vad som kan ske enligt det vanliga uppbördssystemet;
1972:42 1 av herrar Marcusson (s) och Göransson (s) vari hemställs
att riksdagen uttalar att skattetabellerna bör utformas med 50-öres
intervaller;
1972:827 av herrar Annerås (fp) och Clarkson (m) vari hemställs
att riksdagen anhåller om sådan ändring av uppbördsförordningen
(1953:22), att arbetsgivare, som underlåtit att redovisa preliminär
A-skatt, i första hand får en påminnelseavi, i andra hand erhåller
underrättelse om krav av det slag som tillämpas i dag, och att först i
tredje hand, och efter ett halvår från det ordinarie inbetalningstillfället,
strafföreläggande får meddelas;
1972:843 av herrar Hyltander (fp) och Richardson (fp) vari hemställs
att riksdagen begär förslag till sådana regler vid inbetalning av skatt att
den som under en treårsperiod högst tre gånger inlevererat skatt för sent
men inom tio dagar efter förfallodagen utan anmaning och åtgärder från
myndighetens sida inte skall behöva erlägga restavgift.
1972:862 av herr Nordgren (m) vari hemställs
att riksdagen hemställer att tiden för fyllnadsinbetalning av skatt
ändras från 30 april till 30 juni eller alternativt 3 1 maj;
1972:864 av herr Nordgren m. fl. (m) vari hemställs
1 Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 41
SkU 1972:41
2
att riksdagen begär att utredningen angående företagens uppgifts- och
uppbördsskyldighet erhåller tilläggsdirektiv att utarbeta förslag om skälig
ersättning för
a) den uppgiftsskyldighet som åläggs företagen och
b) den uppbördsskyldighet som åläggs företagen;
1972:867 av herr Nordgren m. fl (m, fp) vari hemställs
att riksdagen begär ett vidgat dispensförfarande i fråga om skatteuppbörd
och statistikuppgifter under semestertid eller — om detta av
administrativa skäl ej låter sig göra — att rätt medges att redovisa
källskatt, preliminärskatt och mervärdeskatt vid det efter semestertiden
påföljande redovisningstillfället;
1972:870 av herr Olsson i Sundsvall (c) vari hemställs
att riksdagen begär en prövning av möjligheterna att lämna uppgift om
överskjutande preliminär skatt i syfte att bättre bevaka det allmännas
fordringar i fråga om exempelvis bidragsförskott;
1972:884 av herrar Svanström (c) och Johansson i Växjö (c) vari
hemställs
att riksdagen begär åtgärder i syfte att förenkla och rationalisera
arbetsgivarnas uppgiftslämnande och avgiftsinbetalning;
1972:886 av herr Söderström (m) vari hemställs
att riksdagen fastställer räntesatserna för ränta å kvarstående skatt till
10 % och för ränta å överskjutande preliminär skatt till 5 %.
Gällande bestämmelser m. m.
Tiderna för inbetalning av skatt m. m.
Enligt 23 § uppbördsförordningen (1953:282) — UF — förfaller skatt
till betalning under uppbörd stermin.
Uppbördsterminerna under uppbördsåret är sex och infaller under
tiden från och med den 6 till och med den 13 i månaderna mars, maj,
juli, september, november och januari; dock skall uppbörd inte förrättas
på sön- eller helgdag. Skulle uppbördstermin med tillämpning av nyss
angivna regel börja på sön- och helgdag, skall uppbördsterminen i stället
ta sin början på nästföljande vardag, varvid slutdagen i motsvarande mån
förskjuts.
Riksskatteverket kan om särskilda omständigheter därtill föranleder,
efter poststyrelsens hörande, föreskriva att uppbördstermin under viss
månad skall infalla under annan tid än nyss sagts.
1 28 § stadgas, att kvarstående skatt förfaller till betalning under den
första uppbördsterminen (marsterminen) under uppbördsåret näst efter
taxeringsåret om skatten uppgår till högst 200 kr. samt med lika belopp
under vardera av de båda första uppbördsterminerna (mars- och
majterminerna) under nämnda uppbördsår om skatten överstiger 200 kr.
Med anledning av yrkandet om samordning av pensionsutbetalning
och B-skattelikvid kan nämnas att enligt 1 § kungörelsen (1962:520)
SkU 1972:41
3
angående sättet och tiden för utbetalning av pension enligt lagen om
allmän försäkring m. m. gäller att sådan pension (folkpension och
tilläggspension) samt hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg utbetalas
av riksförsäkringsverket. 1 den mån riksförsäkringsverket bestämmer
må förmånen dock utbetalas av allmän försäkringskassa. Utbetalning skall
i allmänhet ske med anlitande av postverket. Utbetalning genom
riksförsäkringsverkets försorg skall ske medelst pensionsanvisning eller,
om myndigheten så finner lämpligt, över postgiro. I fråga om belopp,
som utbetalas medels postanvisning gäller, att beloppet får lyftas tidigast
den 15 i förfallomånaden. Om den dagen inträffar på sön- eller helgdag
eller lördag får beloppet dock lyftas närmast föregående söckendag, som
ej är lördag.
Enligt 4 § kungörelsen (1962:662) angående utbetalning av personalpensionsförmån
och pension enligt lagen om allmän försäkring i vissa fall
gäller i fråga om utbetalningstiden i sak samma regler som enligt
ovannämnda kungörelse.
Frågan om samordning av utbetalningen av folkpension med uppbördsterminerna
behandlades redan av 1961 års riksdag med anledning av
en motion. Andra lagutskottet hemställde efter hörande av bl. a.
generalpoststyrelsen, som i likhet med övriga hörda myndigheter bestämt
motsatte sig en sådan åtgärd, att motionen inte skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd och anförde följande (2LU 1961:34).
I motionen framhålles, att det för flera folkpensionärer är en avsevärd
olägenhet, att uppbördsterminen är avslutad, innan folkpensionen kan
utkvitteras. För att eliminera denna olägenhet bör enligt motionärens
uppfattning uppbördsterminerna utsträckas till den 16 eller folkpensionerna
utbetalas under nuvarande uppbördsterminer.
En reform av det slag motionären påyrkat kan vara av betydelse
endast för det jämförelsevis ringa antal folkpensionärer som har att
erlägga preliminär skatt i form av B-skatt. Endast i sådana fall ankommer
det nämligen på den skattskyldige själv att svara för skatteinbetalningen.
Mot de fördelar som en reform av antytt slag kan medföra för dessa
folkpensionärer måste vägas de olägenheter som skulle följa därav i de
avseenden som framhållits i remissyttrandena. Tidigare utbetalning av
folkpensionerna skulle sålunda nödvändiggöra, att folkpensionsanvisningarna
måste utsändas redan under de första dagarna i månaden. På
grund av att dödsfallsanmälningar avseende månaden före utbetalningsmånaden
i ett stort antal fall då icke skulle vara inkomna till
pensionsstyrelsen skulle risken för utbetalningar till icke folkpensionsberättigade
öka. Dessutom skulle, därest uppbördsterminerna och utbetalningen
av folkpensionerna skulle sammanfalla, förorsakas en ur
arbetssynpunkt svår belastning i postkassorna med långa väntetider och
andra olägenheter för såväl postverket som allmänheten som följd. Med
hänsyn till de nämnda olägenheterna kan utskottet icke biträda motionsyrkandet.
Riksdagen avslog motionen.
Vid 1965 års vårriksdag avvisade statsrådet Aspling i svar på en enkel
fråga tanken på att tidigarelägga pensionsutbetalningarna för att underlätta
folkpensionärernas skatteinbetalning. Som skäl härför åberopades
postala och andra administrativa svårigheter.
1* Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 41
SkU 1972:41
4
Då frågan återkom vid 1966 års vårriksdag förordade andra lagutskottet
(2LU 1966:24) en annan lösning av problemet och anförde bl. a.
följande.
I motionerna yrkas, att sådana åtgärder skall vidtas att folkpensionärer
som har att erlägga preliminär skatt i form av B-skatt kan använda den
aktuella månadens pension till skattelikviden. Motionärerna anför, att
problemet skulle kunna lösas genom att folkpensionär får rätt att mellan
den 13 och 16 i månad, då uppbörd stermin infaller, använda sin
pensionsanvisning vid betalning av skatt, som skall erläggas under
terminen.
Vid 1961 års riksdag behandlade andra lagutskottet en motion, vari
yrkades att uppbördsterminerna skulle utsträckas till den 16 i uppbördsmånaden
eller folkpensionerna utbetalas under de gällande uppbördsterminerna.
Utskottet konstaterade i sitt av riksdagen godkända utlåtande,
att en reform av åsyftat slag kunde vara av betydelse endast för
det jämförelsevis ringa antal folkpensionärer, som hade att erlägga
preliminär B-skatt. Mot de fördelar som en reform av antytt slag kunde
medföra för dessa folkpensionärer måste vägas de olägenheter som skulle
följa i avseenden, som angivits i remissyttranden. Sålunda hade framhållits,
att tidigare utbetalning av folkpensionerna skulle nödvändiggöra, att
folkpensionsanvisningarna måste utsändas redan under de första dagarna i
månaden. På grund av att dödsfallsanmälningar avseende månaden före
utbetalningsmånaden i ett stort antal fall då icke skulle vara inkomna till
utbetalningsmyndigheten skulle risken för utbetalningar till icke folkpensionsberättigade
öka. Dessutom skulle, därest uppbördsterminerna och
utbetalningen av folkpensionerna skulle sammanfalla, förorsakas en ur
arbetssynpunkt svår belastning i postkassorna med långa väntetider och
andra olägenheter för såväl postverket som allmänheten. Med hänsyn till
de nämnda olägenheterna kunde utskottet inte biträda motionen.
Utskottet anser de sålunda anförda synpunkterna fortfarande böra
tillmätas betydelse. På grund härav bör enligt utskottets mening icke
ifrågakomma att rent generellt låta uppbördsterminerna och tiderna för
utbetalande av folkpension sammanfalla. Emellertid anser utskottet, att
det skulle innebära vissa fördelar för berörda pensionärer om möjligheter
skapades för dem att använda den pension, som utbetalas under
skattemånad, till likvid vid samma månads skatteuppbörd. Med hänsyn
härtill synes i lämpligt sammanhang böra övervägas åtgärder syftande till
att underlätta inbetalningen av skatt för de folkpensionärer som avses i
motionerna.
Riksdagen beslöt att i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening ge
till känna vad utskottet anfört.
Med anledning av riksdagsskrivelsen anförde statsrådet och chefen för
finansdepartementet i proposition nr 5 1 till 1969 års riksdag med förslag
till förordning om ändring i uppbördsförordningen, m. m. följande (s.
45-46).
Innan jag går in på de särskilda bestämmelserna i de förslag till
författningsändringar som utarbetats inom finansdepartementet vill jag
beröra en fråga om samordning av pensionsutbetalning och skattelikvid,
som föranlett rskr 1966:96. I skrivelsen har riksdagen som sin mening
velat ge till känna vad andra lagutskottet anfört med anledning av
motioner som hänför sig till den omständigheten, att folkpension
utbetalas tidigast den 15 i varje månad medan uppbördsterminen går ut
SkU 1972:41
5
den 13 i uppbördsmånaden. Utskottet (2LU 1966:24) har ansett att det
skulle innebära vissa fördelar för folkpensionärer som har B-skatt om
möjlighet skapades för dem att använda den pension, som utbetalas
under uppbördsmånad, till likvid vid samma månads skatteuppbörd. Det
borde därför i lämpligt sammanhang övervägas åtgärder i syfte att
underlätta inbetalningen av skatt för dessa folkpensionärer.
Den berörda framställningen avser det relativa fåtal folkpensionärer
vars inkomstförhållanden är sådana att de, utan att ha rätt till
tjänstepension, livränta e.d., taxerats till inkomstskatt. De har därför
debiterats B-skatt. Det rör sig alltså här om skattskyldiga med ej
obetydliga inkomster vid sidan av folkpensionen. Jag anser inte att den
fördel, som det för denna grupp skulle innebära att få betala skatten i
samband med att de lyfter folkpensionsbeloppet den 15 i uppbördsmånaden,
uppväger de nackdelar som en förlängning av uppbördsterminen
skulle innebära för skatteuppbörden. Folkpensionär som har annan
pension, livränta e. d. och smärre inkomster dessutom behöver inte
övergå till B-skatt utan kan genom att begära höjt skatteavdrag
åstadkomma att kvarstående skatt inte uppkommer. Riksdagens skrivelse
synes därför inte böra föranleda någon åtgärd.
Departementschefens uttalande i frågan godtogs av riksdagen utan
erinringar.
Vid 1971 års riksdag väcktes motioner om senareläggning av uppbördsterminerna
för B-skattebetalare med hänvisning till bl. a. tiden för
pensionsutbetalning. Dessa yrkanden avslogs av 1971 års höstriksdag på
hemställan av skatteutskottet, som anförde bl. a. följande (SkU
1971:51).
Utskottet har slutligen att ta ställning till yrkandet om senareläggning
av uppbördsterminerna för B-skattebetalare och en uppdelning av deras
kvarskatteuppbörd på tre terminer.
Uppbördsterminerna infaller under tiden 6-13 i udda månader, dock
med viss förskjutning framåt i tiden om begynnelsedagen infaller på sönoch
helgdag. Motionärerna vill införa särskilda uppbördsperioder under
tiden 15—25 i udda månader med hänsyn bl. a. till att pensioner och
mejerilikvider utbetalas först under denna period. Vidare anser motionärerna
att B-skattebetalarna bör få betala kvarstående skatt under
månaderna februari, april och juni i stället för i mars och maj. De
föreslagna åtgärderna skulle enligt motionärernas mening nedbringa
antalet skatterestantier.
Enligt skatteutskottets mening kan några sakliga skäl inte åberopas för
att B-skattebetalarna skall ha andra inbetalningsperioder än övriga
skattebetalare, och att generellt försena skatteuppbörden 10 dagar kan
enligt utskottets mening inte komma i fråga av statsfinansiella skäl. Det
har tidigare i olika sammanhang framförts önskemål om att skatten skall
få betalas t. o. m. den 15 i uppbördsmånaderna, men postverket har inte
ansett sig kunna tillstyrka sådan ändring eftersom uppbörden då skulle
kollidera med pensionsutbetalningarna. Tidpunkten för pensionsutbetalningen
kan därför i högre grad åberopas som ett hinder mot än som ett
skäl för en framflyttning av uppbördsperiodema. Utskottet anser det inte
heller från rättvisesynpunkt lämpligt att B-skattebetalarna får betala
kvarstående skatt vid tre i stället för vid två uppbördstillfällen. Enligt
utskottets mening finns ingen anledning att vidta åtgärder som skulle
kunna stimulera B-skattebetalama att senarelägga skattebetalningen.
Även i detta fall måste hänsyn tas till det postala arbetet. Utskottet, som
SkU 1972:41
6
alltså finner övervägande skäl tala mot de föreslagna ändringarna av
uppbördsterminerna, avstyrker bifall till motionen.
Frågan om ett vidgat dispensförfarande beträffande skatteredovisning
och uppgiftslämnande i syfte att bereda mindre företagare möjligheter till
sommarsemester har tidigare behandlats av riksdagen endast i vad den
avser mervärdeskatten. Skatteutskottet (SkU 1971:59) behandlade vid
1971 års riksdag ett motionsyrkande om att redovisning och inbetalning
av mervärdeskatt för redovisningsperioden maj—juni skulle uppskjutas till
närmast följande uppbördstermin med hänsyn bl. a. till de mindre
företagarnas svårigheter att kunna åtnjuta semester och anförde därvid
följande.
En sådan åtgärd måste ske antingen genom ett urval av de företag som
skulle vara berättigade till uppskov, vilket förutom orättvisor måste
medföra administrativa svårigheter i en omfattning som knappast skulle
stå i rimlig proportion till de enskilda företagens fördelar, eller också
genom att samtliga företag fick samma förmån, vilket i sin tur skulle
medföra att företagen fick en omotiverad räntevinst motsvarande ca 20
milj. kr. Utskottet kan därför inte tillstyrka bifall till detta yrkande.
Riksdagen avslog motionerna.
Frågan om intervallerna i skattetabellerna för preliminär A-skatt
Riksskatteverket (RSV) har den 20 juni 1972 beslutat att ändra
skattetabellerna för 1973 så till vida att skatten på det mellersta beloppet
i varje intervall i tabellerna ingående statlig inkomstskatt beräknas i
enlighet med 1972 års riksdagsbeslut (SFS 1972:375) samt att i
tabellerna ingående sjukförsäkringsavgift beräknas i enlighet med vad
riksförsäkringsverket bestämt.
Beslutet har fattats på grundval av inom verket upprättad PM med
följande lydelse.
Bestämmelser om skattetabeller har intagits i 4 § UF. Riksskatteverket
fastställer för varje inkomstår sådana tabeller. Skattetabellerna skall i
enlighet med bestämmelserna i 4 § 1 mom. UF därvid grundas på
följande förutsättningar, nämligen
att inkomsten samt grundavdraget är oförändrade under inkomståret,
att den skattskyldige inte kommer att taxeras för annan inkomst än
som i tabellen angives, ej heller för garantibelopp för fastighet eller för
förmögenhet,
att den skattskyldige icke har att erlägga tilläggspensionsavgift,
att skattskyldig, som avses i 2 mom. första stycket 2) och 4) erhåller
skattereduktion, samt
att vid taxering för inkomsten icke andra avdrag medgivas den
skattskyldige än dels grundavdrag, och, såvitt gäller i 2 mom. första
stycket 3) och 4) avsedd skattskyldig, avdrag enligt 46 § 3 mom.
kommunalskattelagen.
Vidare har i 4 § 3 mom. UF bl. a. angivits följande.
Skattetabellerna skola angiva den preliminära skatten under förutsättning
att statlig inkomstskatt beräknas med tillämpning av det procenttal
SkU 1972:41
7
av grundbeloppet, som bestämts för inkomståret, att sjukförsäkringsavgift
beräknas i enlighet med var riksförsäkringsverket bestämmer för
inkomståret samt att det sammanlagda beloppet av kommunal inkomstskatt,
landstingsmedel och tingshusmedel beräknas för skattekrona och
skatteöre till vissa i hela krontal bestämda belopp, vilka riksskatteverket
fastställer för varje inkomstår.
Vid upprättande av tabellerna för veckolön, halvmånads-(tvåveckors-)
lön och månadslön har angivits olika beloppsintervaller varvid skatten har
beräknats på det högsta beloppet i intervallen. Genom att skatten
beräknats på det högsta beloppet i varje intervall medför detta i regel
överuttag av preliminär A-skatt. Det bör observeras att vid upprättande
av tabellerna tas icke hänsyn till att sjukförsäkringsavgift och schablonavdrag,
100 kr., i förvärvskällan tjänst är avdragsgillt. I bilaga 1 har
redovisats överuttagets storlek för åren 1968—1971.
I prop. 1972:15 s. 50 anförde departementschefen följande.
Jag vill i sammanhanget beröra en fråga som har betydelse såväl i nu
aktuellt hänseende som beträffande uppbördssystemet i stort. Jag avser
det förhållandet att skatteavdragen enligt källskattetabellerna f. n.
beräknas med hänsyn till skatten på det belopp som utgör övre gränsen
för uttagsskiktet. Följden härav blir överuttag särskilt på löner som ligger
vid skiktets nedre gräns. Förhållandet har utsatts för kritik men å andra
sidan godtagits av riksdagen som allmän princip (se t. ex. prop. 1968:18 s.
12, BeU 10, rskr 118). Emellertid kommer saken i viss mån i ett nytt läge
genom att avdrag inte längre får göras för kommunalskatt vid taxeringen
till statlig inkomstskatt. Så länge så var fallet motverkades överuttag
genom att de kommunalskatteavdrag som man räknat med vid utformningen
av källskattetabellerna oftast var högre än avdragen vid taxeringen,
beroende på löneutvecklingen och förändringarna i de kommunala
utdebiteringarna.
Det bör enligt min mening finnas skäl att överväga ändrade principer
för källskattetabellerna, om det nuvarande överuttaget kommer att slå
igenom i ökning av den överskjutande skatten. Riksskatteverket bör
uppmärksamma utvecklingen på området och bör ha frihet att ändra
grunderna för beräkning av källskatteuttagen, om därmed kan uppnås en
mer avsevärd minskning av den överskjutande skatten för de skattskyldiga.
Riksskatteverket har möjlighet att ändra tabellerna så att källskatteuttaget
minskas. Vad som då torde kunna komma i fråga är att skatten
beräknas på något annat belopp än det högsta i vatje intervall. Det
lämpligaste avvägandet torde vara att beräkna skatten på det mellersta
beloppet i varje intervall.
En beräkning av skatten på det mellersta beloppet i varje intervall
torde medföra ett inkomstbortfall av ca 800 milj. kr. under uppbördsåret
1973/74. Dock får man antaga att fyllnadsbetalningarna för nämnda
uppbördsår torde öka under 1974. Vidare minskar den överskjutande
skatt som skall utbetalas under 1974. Inkomstbortfallet är således
temporärt.
Genom riksdagens beslut den 31 maj 1972 har den statliga inkomstskatteskalan
ändrats. Detta innebär skattelättnader på sammanlagt 2,4
miljarder kr. för inkomsttagare i alla inkomstlägen upp till 100 000 kr. I
bilaga 2 visas beräknade skatteavdrag under i bilagan angivna förutsättningar.
Som tidigare nämnts skall i tabellerna ingående sjukförsäkringsavgift
SkU 1972:41
8
beräknas i enlighet med vad riksförsäkringsverket bestämmer för inkomståret.
Genom överenskommelse med riksförsäkringsverket skall
fråga om sådan ändring aktualiseras endast när skattetabellerna ändras i
annat avseende. Riksförsäkringsverkets nya belopp för år 1973 för
sjukförsäkringsavgifter framgår av bilaga 3 (här utesluten).
Bilaga 1
Preliminär och slutlig skatt för A-skattebetalare i A-längden
År |
Slutlig skatt |
Preliminär skatt |
Därav fyll-nadsinbetal-ning |
1968 |
22 146 114 054 |
22 482 118 891 |
|
1969 |
24 675 536 899 |
25 065 668 032 |
570 620 391 |
1970 |
27 843 412 472 |
28 365 208 847 |
751 914 728 |
1971 |
32 822 504 142 |
33 186 025 246 |
805 780 256 |
Beräknade skatteavdrag |
Bilaga 2 |
|||
Kolumn 1 |
1972 års |
1972 års |
197 3 års |
1973 års |
1 000 |
275 |
267 |
256 |
249 |
1 500 |
475 |
467 |
442 |
434 |
2 000 |
700 |
691 |
650 |
642 |
2 500 |
952 |
938 |
889 |
875 |
3 000 |
1 264 |
1 228 |
1 189 |
1 153 |
3 500 |
1 578 |
1 543 |
1 503 |
1 468 |
4 000 |
1 890 |
1 855 |
1 815 |
1 780 |
4 500 |
2 201 |
2 170 |
2 126 |
2 095 |
5 000 |
2511 |
2 480 |
2 436 |
2 405 |
Utredningen (Fi 1966:28) om definitiv källskatt har i betänkandet
Förenklad löntagarbeskattning (SOU 1972:11) föreslagit att man vid
övergång till det av utredningen förordade s. k. FLB-systemet skall införa
skattetabeller med 50-öresintervaller. Betänkandet har remissbehandlats
men någon proposition på grundval härav har ännu inte aviserats.
Räntefrågor
1 27 § 3 mom. UF stadgas, att om skattskyldigs slutliga skatt överstiger
den preliminära skatt, som skall gottskrivas honom, med minst en
tiondel av den slutliga skatten eller med minst 5 000 kr., skall den
skattskyldige till statsverket erlägga ränta med 12 %, för en beräknad tid
SkU 1972:41
9
av ett år, på den del av det överskjutande beloppet, som överstiger 1 000
kr.; dock att det belopp varpå ränta sålunda skall beräknas, skall
avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Vid bedömande av om och
med vilket belopp ränta skall utgå, skall i den slutliga skatten icke
inräknas utskiftningsskatt, ersättningsskatt, skogsvårdsavgift, arbetsgivaravgift,
avgift enlig 2 § förordningen om allmän arbetsgivaravgift, redareavgift,
avgift som avses i 116 a eller 116 c § taxeringsförordningen samt
annuiteter, ej heller skall i den preliminära skatten inräknas sådan
preliminär skatt, som erlagts efter den 30 april året efter inkomståret.
Har slutlig eller kvarstående skatt blivit påförd med oriktigt belopp
genom fel vid debiteringen eller har preliminär skatt blivit tillgodoräknad
med felaktigt belopp eller skall kvarstående skatt av annan anledning
nedsättas, skall ny beräkning av ränta göras enligt ovan angivna regler.
Om den preliminära skatten överstiger den slutliga skatten äger den
skattskyldige enligt 69 § UF erhålla ränta med 7 %, för en beräknad tid
av ett år, på den del av överskjutande beloppet som överstiger 1 000 kr.
Frågan om att åstadkomma en aktuellare relation mellan räntor och
avgifter i UF och diskontot är f. n. föremål för överväganden av
utredningen (Fi 1970:69) om företagens uppgiftsplikt. Ur direktiven för
utredningen kan i denna fråga följande anföras.
I samband med den utredning jag nu förordat bör även uppbördsförordningens
bestämmelser om ränta, restavgift och tilläggsavgift ses över.
De räntor som det här är fråga om har huvudsakligen till syfte att
kompensera statsverket eller den enskilde för ränteförluster i samband
med uppbörden. Beträffande ränta på kvarstående skatt kan dessutom
anföras att den bör vara ett medel för att effektivisera skatteuppbörden.
Detta gäller i ännu högre grad restavgift och tilläggsavgift, där dock
räntesynpunkten inte är oväsentlig.
De sakkunniga bör söka åstadkomma ett system, varigenom de
angivna räntorna och avgifterna på ett smidigt sätt kan anpassas till
förändringarna i diskontot. Möjligheten att införa bestämmelser om att
räntorna och avgifternas storlek skall bestämmas i administrativ ordning i
anknytning till diskontot bör utredas. Vad särskilt beträffar ränta på
kvarstående skatt bör beaktas dess nyss antydda uppgift från uppbördssynpunkt
och huruvida därmed är helt förenligt, att denna ränta är
avdragsgill vid inkomsttaxeringen. Principen att dröjsmål med betalning
av skatt som är föremål för indrivning inte påverkar storleken av
restavgift eller tilläggsavgift bör tas upp till bedömande. De sakkunniga
bör undersöka om systemet med tilläggsavgift, som f. n. är tillämpligt
endast i fråga om innehållen källskatt, kan vara ett medel att effektivisera
uppbörden på andra skatteområden, såsom för mervärdeskatt och
punktskatter. De sakkunniga bör uppmärksamma att frågor om ränta och
restavgift kan bli aktuella också i samband med uppbörden av arbetsgivaravgifter.
Även i andra avseenden än de nämnda bör de sakkunniga, i den
mån de finner det påkallat, utreda möjligheterna att förbättra gällande
ordning i förevarande hänseenden och lägga fram förslag.
Enligt vad skatteutskottet under hand erfarit kommer den här avsedda
frågan att behandlas i ett särskilt delbetänkande, som sannolikt kommer
att avlämnas under våren 1973. En ändring av räntebestämmelserna kan
därför möjligen komma att till vissa delar gälla fr. o. m. 1974.
SkU 1972:41
10
Åtgärder vid försenad skattebetalning
Utöver de tidigare nämnda bestämmelserna om ränta på kvarstående
skatt innehåller UF även bestämmelser om särskild restavgift (58 §).
Om skattskyldig eller arbetsgivare som verkställt skatteavdrag underlåtit
att inbetala skatt i föreskriven tid och ordning utgår restavgift med 4
öre för varje hel krona av den del av skatten, som inte erlagts, dock ej
mindre än 10 kronor. Öretal som uppkommer vid denna beräkning skall
jämnas till närmast högre hela krontal.
Arbetsgivare skall utöver restavgift erlägga tilläggsavgift för varje
påbörjad sex-månadersperiod utöver den första efter utgången av den
uppbördsmånad, under vilken skatten skulle ha erlagts, intill dess skatten
inbetalas eller fastställes till betalning av den lokala skattemyndigheten.
Tilläggsavgift skall för varje sådan tidrymd beräknas till 4 öre för varje hel
krona av den del av skatten, som inte erlagts, dock ej mer än 12 öre för
hel krona. Bestämmelserna om restavgift tillämpas även i fråga om
tilläggsavgift.
Restavgift utgår även i fall då arbetsgivare inte lämnat uppgift om
innehållen skatt. Avgiften utgår med 2 öre för varje hel krona av
skattebelopp, för vilket uppgift sålunda icke lämnats, dock ej med
mindre än 10 kr.
Slutligen kan här även nämnas att i 81 § UF stadgas straffansvar —
böter eller i svårare fall fängelse i högst ett år — för arbetsgivare som
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att inbetala skatt som
han innehållit för sina anställda.
Företagens uppgifts- och uppbördsskyldighet
1971 års höstriksdag avslog på skatteutskottets hemställan motioner
om ersättning till företagen för deras bestyr med uppbörd och uppgiftslämnande.
Skatteutskottet redovisade i sitt betänkande härom (SkU
1971:51) utförligt de delar av direktiven för den tidigare nämnda
utredningen om företagens uppgiftsplikt som berör denna fråga liksom
även de synpunkter som kan redovisas i fråga om särskild kostnadsersättning
för skatteuppbörd. Med hänsyn härtill synes inte erforderligt att i
förevarande betänkande återge mer än den sammanfattning av frågorna
som kom till uttryck i utskottets yttrande, som i denna del har följande
lydelse.
Frågan om företagens uppgifts- och uppbördsskyldighet är för
närvarande föremål för särskild översyn av utredningen om företagens
uppgiftsplikt (Fi 1970:69). Syftet med utredningen är när det gäller
uppgiftsskyldigheten i första hand att förenkla och samordna uppgiftslämnandet,
medan utredningen inte har i uppdrag att överväga frågan om
ersättning till företagen. 1 motionerna 1971:601 och 1971:619 hemställs
att utredningen genom tilläggsdirektiv får i uppdrag att också utreda
frågan om ersättning till företagen för deras bestyr med uppbörd och
med att lämna uppgifter till olika offentliga organ. Även om motionerna
innehåller likartade yrkanden är de i fråga om motiveringen så till vida
olika att motionärerna i motionen 1971:601 framför allt betonar
SkU 1972:41
11
uppgiftsskyldighetens betungande karaktär, medan i motionen 1971:619
särskilt framhålls det merarbete som näringslivet åsamkas genom mervärdeskatteuppbörden.
Beträffande uppbördsfrågan vill utskottet först konstatera att källskatteuppbörden
inte åberopas som grund för ersättningsanspråken men
motionärerna gör inte heller något undantag härför. Av den inledningsvis
lämnade redogörelsen framgår att de räntevinster som företagen gör
genom rätten att disponera löntagarnas skatt från avlöningstillfället fram
till inbetalningsdagen motsvarar betydande belopp. Utskottet förutsätter
att motionärerna inte är ovetande om detta förhållande och utgår från att
detta också är anledningen till att källskatteuppbörden inte särskilt
åberopats i sammanhanget. I fråga om mervärdeskatten är förhållandena
något annorlunda med hänsyn bl. a. till att i denna skatteforms
föregångare, den allmänna varuskatten, fanns ett särskilt system för
kostnadsersättning till de skattskyldiga för deras bestyr med uppbörden.
I prop. 1968:100 med förslag till förordning om mervärdeskatt
uttalade departementschefen bl. a. att redovisningskostnaderna enligt
hans mening borde behandlas som kostnader i verksamheten och
kompenseras på samma sätt som andra kostnader. Han fann vidare att,
om man fördelade de tidigare kostnaderna för redovisning av allmän
varuskatt på de mervärdeskatteskyldiga, ersättningen blev så ringa att den
inte hade någon betydelse, medan en uppräkning av kostnaderna med
hänsyn till det ökade antalet skattskyldiga skulle medföra en omotiverad
utgiftsökning för statsverket. Bevillningsutskottet (BeU 1968:45) delade
uppfattningen att särskild kostnadsersättning inte borde utgå med hänsyn
främst till de administrativa svårigheter som ett ersättningsförfarande
skulle medföra. Utskottet ansåg emellertid skäl tala för att de skattskyldiga
i någon form bereddes kompensation för borttagandet av denna
förmån. Med hänsyn härtill och till vissa andra omständigheter av
redovisningsteknisk art förordade utskottet att den av departementschefen
föreslagna tidsfristen för inbetalning av skatten — inom 18 dagar
efter redovisningsperiodens utgång — skulle förlängas till 35 dagar.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.
Då mervärdeskatten således redan innehåller en form av kompensation
för arbetet med redovisningen finner skatteutskottet inte skäl att förorda
ytterligare åtgärder i sådant syfte.
I fråga om företagens skyldighet att lämna uppgifter till olika
offentliga myndigheter, vilka uppgifter till stor del är av den arten att de
skall ligga till grund för den offentliga statistiken, kan inte samma
synpunkter åberopas som i fråga om uppbörden. Skatteutskottet vill inte
bestrida att vissa former av uppgiftsplikt kan bli arbetskrävande och te sig
särskilt betungande för mindre företag, vilka inte har en kontorskapacitet
som är avpassad härför. En anledning till att företagen reagerar mot
uppgiftsskyldigheten torde ofta vara att de inte själva finner att resultatet
av det inhämtade materialet kan vara av något intresse för deras egen del.
Även om utskottet är medvetet om att de uppgiftsinhämtande myndigheterna
numera söker orientera de berörda företagen om syftet med olika
uppgifter bör ytterligare ansträngningar göras för att informera uppgiftslämnarna
om nödvändigheten av deras medverkan. Syftet med den
pågående utredningen är främst att underlätta uppgiftslämnandet. Det
kan enligt skatteutskottets mening inte anses motiverat att konstruera
någon form av ersättning till företagen för uppgifter som erfordras för
samhällsplaneringen. Dessa uppgifter begärs med hänsyn till samhällets
behov och tjänar alltså i lika hög grad den enskilda som den offentliga
sektorns intressen.
Motionen 1971:601 ger uttryck åt uppfattningen att vissa företag
SkU 1972:41
12
utsätts för ett mera betungande uppgiftslämnande än andra och att just
dessa företag därför borde få viss kompensation. När motionärerna talar
om att branschundersökningar skulle medföra en särskild belastning för
vissa företag har utskottet inte lyckats klarlägga vilka undersökningar
som avses. I den mån motionärerna menar undersökningar enligt
urvalsmetoden, vilken innebär att vissa företag får representera ett större
antal likvärdiga företag inom en bransch, så medför detta ett merarbete
för de utvalda företagen vilket kan te sig orättvist i förhållande till de
företag som slipper lämna uppgifter, men metoden innebär samtidigt att
flertalet företag inte alls belastas med uppgiftslämnande, och detta måste
uppenbarligen innebära betydande vinster för näringslivet i dess helhet.
De temporära orättvisor som detta system medför torde också jämna ut
sig i det långa loppet. En kompensation mellan företagen för sådana
former av extraarbete ter sig därför inte heller motiverad. Mot bakgrund
av de sålunda redovisade invändningarna finner utskottet inte skäl
tillstyrka någon utredning om kompensation för företagens uppgiftslämnande.
Utskottet
De uppbördsfrågor utskottet sammanfört i detta betänkande är av
skiftande karaktär. Vissa yrkanden, som riksdagen tidigare avvisat,
behandlar utskottet mera summariskt med hänvisning till den inledningsvis
lämnade redogörelsen för de av utskottet tidigare anförda motiveringarna
i dessa frågor.
Tiderna för inbetalning av skatt
Enligt uppbördsförordningen (UF) gäller att kvarskatteränta inte utgår,
när preliminär skatt erlagts senast den 30 april året efter inkomståret.
I motionerna 1972:301 och 1972:862 yrkas att tiderna för fyllnadsinbetalning
av skatt skall framflyttas till den 30 juni året efter inkomståret;
i den sistnämnda motionen anges 31 maj som alternativ. I den
förstnämnda motionen hänvisas främst till att taxeringsnämndernas
underrättelser om avvikelser från deklarationerna i stor utsträckning
kommer den skattskyldige till handa efter den 30 april. I den senare
motionen framhålls att den omständigheten att tiden för fyllnadsinbetalning
i huvudsak sammanfaller med tiden för inbetalning av kvarstående
skatt medför att den skattskyldige kommer in i en ond cirkel, som kan
vara svår att bryta.
Utskottet vill med anledning av dessa yrkanden framhålla att den
gällande bestämmelsen om rätt till fyllnadsinbetalning redan innebär ett
avsteg till de skattskyldigas förmån från uppbördsreglerna i övrigt. Den
preliminära skatten för ett år skall normalt vara slutinbetald under
januariterminen närmast påföljande år, medan fyllnadsinbetalningen kan
ske t. o. m. april samma år.
Utskottet finner därför inte skäl tillstyrka bifall till motionen
1972:301 i denna del och motionen 1972:862.
En fråga som berör B-skattebetalare, men endast pensionärer med
sådan skatt, tas upp i motionen 1972:78.
SkU 1972:41
13
Motionären anser att folkpensionär med preliminär B-skatt bör få
betala skatten samma dag som pensionen lyfts, dvs. vanligen den 15 :e i
stället för under uppbördstermin, som normalt infaller under tiden den
6 - 13 i udda månader.
Riksdagen har tidigare på förslag av andra lagutskottet (L2U 1966:24)
begärt en samordning på denna punkt, innebärande att pensionärerna
skulle få använda pensionsutbetalningskortet vid betalning av preliminär
B-skatt. Riksdagens framställning behandlades i prop. 1969:51. Departementschefen
ansåg sig inte kunna tillstyrka en sådan ändring, och
riksdagen godtog propositionen utan några erinringar på denna punkt.
Ett av de skäl departementschefen därvid åberopade var att frågan endast
gällde en begränsad krets av pensionärer med sidoinkomster. Det
förtjänar påpekas att denna krets torde ha reducerats ytterligare genom
det av vårriksdagen fattade beslutet att skatt i utbokommun från och
med nästa år skall erläggas enligt samma debetsedel som utfärdats för
andra skatter i hemortskommunen. Detta innebär att en pensionär, som
exempelvis är ägare av en jordbruksfastighet i en annan kommun än den
där han är bosatt, i fortsättningen inte kommer att erlägga särskild
preliminär B-skatt härför. Utskottet finner alltså att de nya omständigheter
som tillkommit sedan riksdagen senast tog ställning i förevarande
fråga närmast kan åberopas till ytterligare stöd för avslag på yrkandet i
den nu förevarande motionen. Utskottet avstyrker därför motionen
1972:78.
Den preliminära B-skatten behandlas också i motionen 1972:419.
Motionären anser att jordbrukare och andra inkomsttagare med ojämna
inkomster bör få inbetala skatten i närmare anslutning till att inkomsten
uppbärs. Som exempel anförs att en jordbrukare med uteslutande
vegetabilisk produktion har utgifter för utsäde, konstgödsel m. m.
avsevärd tid innan han kan påräkna någon likvid för skörden och att han i
förskott får betala preliminär B-skatt på den väntade inkomsten.
Enligt utskottets mening ligger det i sakens natur att den preliminära
B-skatten för jordbrukare och rörelseidkare måste vara schablonmässigt
konstruerad och att man av administrativa skäl omöjligen kan differentiera
skatteuppbörden med beaktande av omständigheterna i det enskilda
fallet. All fri företagsamhet av här avsett slag måste bygga på en planering
med hänsyn till kommande utgifter. Det synes därför vara lika självfallet
att jordbrukaren i det angivna fallet bör avsätta medel för skatt som för
inköp av utsäde m. m.
Utskottet kan således inte heller tillstyrka motionen 1972:419.
Intervallerna i skattetabellerna för preliminär A-skatt
Enligt UF skall källskattetabellerna fastställas av riksskatteverket för
olika kommunala utdebiteringar i hela krontal. På särskild ansökan kan
50-öresintervaller få tillämpas i Stockholm, Göteborg och Malmö.
SkU 1972:41
14
I motionen 1972:421 begärs en generell övergång till 50-öresintervaller.
Syftet med förslaget är att skapa närmare överensstämmelse mellan
preliminär och slutlig skatt.
Utredningen om definitiv källskatt (Fi 1966:28) har i betänkandet
Förenklad löntagarbeskattning föreslagit att man vid övergång till det av
utredningen förordade s. k. FLB-systemet skall införa 50-öresintervaller.
Frågan om överuttaget av preliminär skatt behandlades av detta års
vårriksdag, som godkände ett departementschefsuttalande (prop.
1972:15) enligt vilket riksskatteverket (RSV) får rätt att beräkna skatten
på det mellersta beloppet i vaije inkomstintervall. Det tidigare överuttaget
hade konstaterats bero på att skatten beräknades på det högsta
beloppet i varje intervall. En närmare redogörelse för RSV :s beslut med
anledning härav och de beräknade effekterna i fråga om skatteuttaget har
lämnats i den inledande översikten.
Givetvis innebär en övergång till 50-öresintervaller i fråga om
kommunal utdebitering att man kommer närmare den slutliga skatten än
vad man gör med 1-kronasintervaller. Effekten av en sådan åtgärd blir
emellertid förhållandevis blygsam jämfört med de ändringar som åstadkommes
genom den omläggning som enligt RSV:s beslut skall genomföras
fr. o. m. 1973. Enligt utskottets bedömning finns det därför ingen
anledning att i avvaktan på resultatet av denna omläggning nu vidta
ytterligare åtgärder för att få bättre överensstämmelse mellan preliminär
och slutlig skatt. Utskottet anser sig därför inte för närvarande kunna
tillstyrka yrkandet i motionen 1972:421.
Ränta på kvarstående och överskjutande skatt
I motionen 1972:301 yrkas att däri framförda synpunkter på frågan
om bl. a. ränta på kvarstående skatt skall överlämnas till utredningen om
företagens uppgiftsplikt. Motionärerna anser att räntesatserna i UF
närmare bör anknyta till det aktuella ränteläget på kapitalmarknaden.
Med i stort sett samma motivering framställs i motionen 1972:886 ett
lagstiftningsyrkande om sänkning av räntan på kvarstående skatt från 12
till 10 procent och av räntan på överskjutande skatt från 7 till 5 procent.
Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår att nyssnämnda
utredning inom kort väntas lägga fram ett delbetänkande som behandlar
bl. a. ovannämnda räntefrågor. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet
motionen 1972:301 i denna del samt motionen 1972:886.
Åtgärder vid för sen skatteinbetalning
I motionen 1972:827 förordas att arbetsgivare som underlåter att
inbetala av honom innehållen källskatt inte skall meddelas strafföreläggande
för sådan försummelse förrän ett halvår efter den ordinarie
uppbördsterminen och sedan han fått ytterligare påminnelser utöver vad
SkU 1972:41
15
som nu sker. Motionärerna menar att alltför korta anståndstider i vissa
fall kan äventyra företagens existens och därmed också sysselsättningen
för de anställda.
Utskottet har tidigare behandlat yrkanden om skärpt kontroll över
källskatteuppbörden med hänsyn bl. a. till de stora skattebelopp som
staten förlorar genom att åtgärder mot försumliga källskatteredovisare
sätts in för sent. Därvid har utskottet hänvisat till de förbättrade
kontrollmöjligheter i fråga om källskatteredovisningen som infördes på
förslag av skattestrafflagutredningen. Motionärernas förslag skulle enligt
utskottets mening verka i rakt motsatt riktning och äventyra resultaten
av den skärpta kontrollen. Utskottet anser det vidare mindre välbetänkt
att ändra påföljderna i uppbördsförordningen i sysselsättningspolitiskt
syfte och avstyrker alltså motionen 1972:827.
En annan uppmjukning av påföljderna vid för sen skatteinbetalning
föreslås i motionen 1972:843. Motionärerna anser att den som inom en
treårsperiod betalt högst tre gånger inom 10 dagar efter förfallodagen
inte skall behöva erlägga restavgift.
Förslaget skulle uppenbarligen medföra betydande merarbete för
uppbördsmyndigheterna och med all sannolikhet leda till att alla större
skattebetalare senarelade sina inbetalningar inom de angivna gränserna.
Utskottet finner därför inte skäl förorda en dylik åtgärd utan avstyrker
motionen 1972:843.
Företagens uppgifts- och uppb ördsskyldighet
Till de frågor som utskottet utförligt behandlade vid föregående års
riksdag hör yrkandet i motionen 1972:864 om tilläggsdirektiv till
utredningen om företagens uppgiftsskyldighet beträffande särskild ersättning
till företagen för deras befattning med uppbörd och uppgifter.
Utskottet avstyrker motionen med hänvisning till den motivering som
tidigare anförts och som återges i den inledningsvis lämnade redogörelsen.
Utskottet har tidigare även avstyrkt olika förslag om uppskov med
mervärdeskatteredovisning för att bereda mindre företagare semesterledighet.
Denna fråga återkommer i motionen 1972:867. Motionärerna vill
genom ett dispensförfarande i fråga om såväl uppgifter som olika former
av uppbörd underlätta semestern för sådana företagare. Alternativt
förordas generellt uppskov med redovisningen.
Även om utskottet har förståelse för att uppbördsskyldigheten för
mindre företag kan medföra viss bundenhet, anser utskottet sig inte
kunna förorda de föreslagna åtgärderna, som medför såväl administrativa
svårigheter som omotiverade förmåner. Utskottet avstyrker därför
motionen 1972:867.
Frågan om åtgärder i syfte att förenkla arbetsgivarnas uppgifts- och
avgiftsskyldighet tas upp i motionen 1972:884. Med hänvisning till att
utredningen om företagens uppgiftsskyldighet har i uppdrag alt överväga
de i motionen berörda spörsmålen, finner utskottet inte skäl att biträda
yrkandet i motionen 1972:884.
SkU 1972:41
16
Bevakningen av det allmännas fordringar vid återbetalning av skatt
Utskottet behandlar i detta sammanhang också yrkandet i motionen
1972:870 om bättre bevakning av det allmännas fordringar i samband
med återbetalning av överskjutande skatt. Även om detta spörsmål inte
kan betraktas som en renodlad uppbördsfråga, anknyter det nära till UF:s
restitutionsregler. Dessa bestämmelser innebär i huvudsak, att, innan
återbetalning av skatt sker, dras från det överskjutande preliminärskattebeloppet
den skattskyldiges övriga skatteskulder. Vad motionären åsyftar
är emellertid inte att det allmännas övriga fordringar härvid skall
behandlas på samma sätt som skatteskulderna utan att den lokala
skattemyndigheten skall avisera exempelvis den kommunala förvaltning
som handlägger frågor om bidragsförskott om att den som häftar i skuld
för sådant förskott är berättigad till återbetalning.
Utskottet anser det tveksamt om ett sådant förfarande är lämpligt
med hänsyn till att kommunerna, som i många fall har bättre resurser för
att bevaka sina fordringar än enskilda borgenärer, skulle få förmånen av
ytterligare bistånd härvidlag. Åtgärden skulle i de avsedda fallen sannolikt
leda till ökade ansträngningar att genom jämkning söka nedbringa den
preliminära skatten. Man bör inte heller bortse från att staten bestrider
kostnaderna för bidragsförskotten till tre fjärdedelar. Utskottet anser inte
att motionären förebragt tillräckligt vägande skäl för sitt yrkande och
avstyrker således motionen 1972:870.
Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår
1. motionen 1972:78
2. motionen 1972:301
3. motionen 1972:419
4. motionen 1972:421
5. motionen 1972:827
6. motionen 1972:843
7. motionen 1972:862
8. motionen 1972:864
9. motionen 1972:867
10. motionen 1972:870
11. motionen 1972:884
12. motionen 1972:886.
Stockholm den 17 oktober 1972
På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT
Närvarande-, herrar Brandt (s), Josefson i Arrie (c), Wärnberg (s), Larsson
i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner (s), Nilsson i Trobro*
(m), Stadling (s), Olof Johansson i Stockholm (c), Johansson i Jönköping
(s), Hörberg (fp), Söderström (m) och fru Normark (s).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
SkU 1972:41
17
Reservation
av herrar Nilsson i Trobro (m) och Söderström (m), vilka
dels anfört följande:
”1 motion 1972:864 yrkas att utredningen om företagens uppgiftsplikt
skall få i uppdrag att utarbeta förslag om skälig ersättning till
företagen för den uppgifts- och uppbördsskyldighet som de åläggs.
Beträffande frågan om ersättning för uppbördsskyldigheten kan vi i stort
sett ansluta oss till de synpunkter som utskottsmajoriteten framfört. När
det gäller ersättning för uppgiftskyldigheten anser vi emellertid att det
föreligger starka skäl för att detta spörsmål skall kunna tas upp till
prövning av den pågående utredningen. Vi skulle inte ha haft något att
invända mot utskottsmajoritetens ståndpunkt om det hade varit så att
statliga myndigheter endast infordrar uppgifter som kan anses vara
oundgängligen nödvändiga för samhällsplaneringen, men erfarenheterna
visar att inhämtandet av uppgifter knappast är begränsat till sådana fall.
Det har framkommit att vissa myndigheter i samband med infordrande av
obligatoriska uppgifter också begär s. k. frivilliga uppgifter utan att
upplysa uppgiftslämnarna om att de inte är skyldiga att lämna uppgifterna.
Detta system innebär att de bäst informerade företagen kan underlåta
att lämna vissa uppgifter vilket måste medföra att myndigheten får ett
bristfälligt material till sitt förfogande. I sådana fall måste det uppenbarligen
vara en fördel för myndigheten att kunna betala ersättning till alla
för att få in ett fullständigt material. Ett system med viss ersättning till
företagen har också den fördelen att myndigheterna får begränsade anslag
till sitt förfogande vilket i högre grad än vad som nu gäller bör bidra till
att prioritera sådant uppgiftsinhämtande som är av särskild vikt. Under
sådana omständigheter måste det anses vara ett minimikrav att den
sittande utredningen får fria händer att pröva ersättningsfrågan.”
dels ansett att utskottet under punkten 8 bort hemställa
”att riksdagen med bifall till motionen 1972:864 i vad avser
ersättning för uppgiftsskyldighet i skrivelse till Kungl. Maj:t
begär sådan ändring av direktiven för utredningen om
företagens uppgiftsplikt att utredningen blir oförhindrad att
pröva frågan om ersättning till företagen för deras uppgiftslämnande
till offentliga myndigheter.”
O