Skatteutskottets betänkande nr 40 år 1972

SkU 1972:40

Nr 40

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner beträffande vissa
taxeringsfrågor.

Motionerna

1 detta betänkande behandlas motionerna

1972:9 av herr Henmark m. fl. (fp) vari hemställs att riksdagen
beslutar

”att första stycket 36 § 1 mom. taxeringsförordningen ges följande
lydelse:

Självdeklaration, som jämlikt 26 § 1 mom. skall avgivas utan
anmaning, skall såvitt ej annat följer av vad här nedan stadgas vara
avlämnad senast den 20 februari under taxeringsåret.”;

1972:861 av fru Nilsson i Kristianstad m. fl. (c, fp, m) vari hemställs

att riksdagen begär att kostnadsfria bevis för inlämnande av självdeklaration
införs;

1972:887 av herr Söderström (m) vari hemställs

att riksdagen beslutar att 167 § 1 mom. första stycket punkten 7)
taxeringsförordningen (1956:623) skall ha följande ändrade lydelse:

7) om underrättelse som avses i 152 § tredje stycket icke inom där
fastställd tid kommit den skattskyldige till handa eller om underrättelse
som avses i 152 § tredje stycket eller 154 § 1 mom. haft felaktigt
innehåll.

Gällande bestämmelser och frågornas tidigare behandling

Tidpunkten för avlämnande av självdeklaration

Bestämmelser om när självdeklaration skall avges och om möjligheter
till uppskov med avlämnandet är meddelade i 34 § 1 och 2 mom.
taxeringsförordningen (1956:623) — TF — som har följande lydelse.

34 § / mom. Självdeklaration, som skall avgivas utan anmaning, skall
försåvitt ej annat följer av vad här nedan stadgas, vara avlämnad senast
den 15 februari under taxeringsåret.

Staten, landstingskommun, kommun och annan dylik menighet må
åtnjuta anstånd med självdeklarations avlämnande till den 31 mars.

Den som nästföregående år varit skyldig föra räkenskaper må
tillgodonjuta liknande anstånd, därest räkenskapsåret gått till ända senare
än den 31 oktober året näst före taxeringsåret.

Vad i nästföregående stycke är sagt skall hava motsvarande tillämpning
å delägare i vanligt handelsbolag, kommanditbolag eller rederi.

1 Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 40

SkU1972:40

2

2 mom. Visar någon att hinder på grund av särskilda omständigheter
möter att avlämna självdeklaration inom föreskriven tid, må han efter
ansökan erhålla annan tid, inom vilken självdeklarationen skall vara
avlämnad.

Ansökan göres hos skattechefen i det län, där sökanden är skattskyldig
till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, eller, om sådan
skattskyldighet ej föreligger, i det län, där självdeklarationen skall
avlämnas.

Mot skattechefens beslut må talan ej föras.

Frågan om att senarelägga tidpunkten för deklarationsavgivandet har
tidigare behandlats av riksdagen. 1953 års riksdag avvisade på bevillningsutskottets
hemställan (BeU 1953:10) ett motionsyrkande om
förlängning av deklarationstiden till den 1 mars. Även 1966 års riksdag
avslog ett motsvarande yrkande. Bevillningsutskottet anförde då bl. a.
följande (BeU 1966:28).

Tidsfristerna för avlämnande av självdeklaration har varit desamma
under många år. Vid skilda tillfällen har ändringar — såväl förkortning
som förlängning — av tidsfristerna varit föremål för bevillningsutskottets
bedömande. Utskottet har därvid — mot bakgrunden av gällande
beskattningssystem och nuvarande taxeringsförfarande — inte ansett det
praktiskt möjligt att medverka till någon ändring av gällande bestämmelser.

Utskottet är medvetet om att en längre deklarationstid i vissa fall kan
framstå som motiverad. Särskilt då en lagstiftningsändring görs sent på
hösten kan det givetvis vara svårt för riksskattenämnden att tillhandahålla
deklarationsblanketter i god tid före den 15 februari året därpå. För
flertalet skattskyldiga torde emellertid nu gällande tidsfrister vara fullt
tillräckliga. Härtill kommer att deklarationsskyldig, som visar att hinder
för deklarations avlämnande i rätt tid möter till följd av den särskilda
beskaffenheten av hans förvärvskällor, den mera betydande omfattningen
av hans verksamhet eller annan omständighet av säregen beskaffenhet har
möjlighet att hos vederbörande taxeringsintendent begära anstånd med
deklarationens avlämnande. Enligt utskottets uppfattning bör denna
föreskrift tillämpas liberalt.

Som utskottet tidigare framhållit torde det inte vara möjligt att inom
ramen för den nuvarande taxerings- och uppbördsorganisationen genomföra
en generell förlängning av deklarationstiderna. Om taxeringsarbetet
skall kunna bedrivas ändamålsenligt, är det tvärtom önskvärt att de
skattskyldiga lämnar sina deklarationer så snart som möjligt under
taxeringsåret.

Avgift för bevis om inlämnande av självdeklaration

Enligt avgiftslistan till kungörelsen (1964:618) om expeditionsavgift
m. m. (expeditionskungörelse) utgår avgift med 10 kr. för diariebevis
eller annat bevis över ingivande av annan handling än värdehandling när
beviset utfärdas på begäran, för varje person beviset avser.

Genom beslut den 28 januari 1972 föreskrev Kungl. Maj:t viss
begränsning av skyldigheten att utge expeditionsavgift för bevis om
ingivande av självdeklaration på sätt framgår av nedan angivna utdrag ur
statsrådsprotokollet.

SkU 1972:40

3

I skrivelse den 20 januari 1972 har riksskatteverket anmält, att mot
bakgrund av reglerna om förseningsavgift enligt taxeringsförordningen
(1956:623) anledning finns att anta att ökat antal skattskyldiga — främst
revisionsbyråer och andra ombud för skattskyldiga — kommer att begära
bevis av länsstyrelse eller lokal skattemyndighet för att deklaration
lämnats. Sådana bevis utfärdas i enlighet med den vid expeditionskungörelsen
(1964:618) fogade avgiftslistan såsom diariebevis mot en
avgift av 10 kr. för varje person beviset avser. Riksskatteverket föreslår
att Kungl. Maj:t medger att försöksvis vid 1972 års taxering endast en
avgift skall utgå då flera deklarationer inges enligt förteckning som kan
tjäna som kvitto på mottagandet. Riksskatteverket ifrågasätter vidare om
icke frankeringsfriheten enligt bilaga E till allmänna poststadgan för vissa
svarsförsändelser till myndighet bör utsträckas till att omfatta insändande
av självdeklaration.

Kungl. Maj:t medger, att expeditionsavgift för bevis över ingivandet av
självdeklaration till 1972 års taxering skall utgå med 10 kr. även om
beviset avser mer än en person, dock under förutsättning att förteckning,
som kan tjäna som kvitto på mottagandet, tillhandahålles den myndighet
som har att utfärda beviset.

Kungl. Maj :t lämnar frågan om portofrihet för deklarationsförsändelse
utan åtgärd.

Det åligger riksskatteverket att vidtaga erforderliga åtgärder i anledning
av detta beslut.

Den 2 mars 1972 besvarade statsrådet Sträng i riksdagen en fråga i
ärendet och anförde därvid följande.

Herr Westberg i Ljusdal har frågat mig om jag anser det vara
tillfredsställande att avgift tas ut av den som avlämnar sin deklaration och
begär inlämningsbevis. Herr Karl Bengtsson i Varberg har ställt samma
fråga.

Vi har sedan länge en ordning som innebär, att statliga myndigheter
genom avgifter täcker sina kostnader för utfärdade expeditioner. Jag
finner inget anmärkningsvärt i att detta gäller även när någon begär s. k.
diariebevis beträffande inlämnad självdeklaration.

Besvär i särskild ordning över fastighetstaxeringsnämnds beslut

Regler om s. k. extraordinär besvärsrätt vid fastighetstaxering är
meddelade i 167 § TF. Där stadgas att den som enligt 158 § 1 mom. äger
föra talan mot fastighetstaxeringsnämnds beslut — dvs. ägaren av
fastigheten samt vederbörande kommun och taxeringsintendent — får i
särskild ordning anföra besvär,

1) om fastighet genom förbiseende icke blivit taxerad,

2) om taxering ägt rum av annan egendom än som enligt 4 § tredje
stycket kommunalskattelagen är att hänföra till fastighet,

3) om fastighet upptagits såsom skattepliktig fastän den är undantagen
från skatteplikt, eller undantagits från skatteplikt, trots att så icke bort
ske,

4) om fastighet taxerats på mer än en ort eller eljest taxerats i fall där
taxering av fastigheten icke bort äga rum,

SkU 1972:40

4

5) om taxeringsbeslut beträffande fastigheten blivit oriktigt på grund
av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende,

6) om eljest sådana omständigheter föreligger, som bort föranleda
väsentligt annorlunda taxering, och särskilda skäl föreligger för prövning
av besvären,

7) om underrättelse som avses i 152 § tredje stycket eller 154 § 1
mom. haft felaktigt innehåll.

Sådana besvär prövas av länsskatterätten. Har taxeringen prövats av
länsskatterätten, skall kammarrätt pröva målet. Har taxeringen prövats av
kammarrätten eller regeringsrätten, skall regeringsrätten pröva målet.

Regeringsrätten kan förordna att målet skall upptas och vidare
handläggas av länsskatterätt.

Besvären skall vara inkomna före utgången av femte året efter
taxeringsåret.

I 152 § TF anges reglerna för kommunikation med den skattskyldige i
fråga om de preliminära fastighetstaxeringsvärdena. Där stadgas att lokal
skattemyndighet senast den 15 februari under taxeringsåret skall underrätta
ägare av fastighet, som skall taxeras,

1) om den taxering och de enligt 10 § kommunalskattelagen
redovisade särskilda värden för fastigheten som preliminärt bestämts,

2) om att ägaren äger senast den 10 mars till fastighetstaxeringsnämndens
ordförande avgiva skriftliga erinringar mot förslaget,

3) om att särskild underrättelse om det slutliga beslutet kommer att
utsändas endast om ägaren avgivit erinringar mot preliminärt åsatt
taxering eller om fastighetstaxeringsnämnden, utan att erinringar avgivits,
beslutat åsätta fastighet annat taxeringsvärde än som preliminärt bestämts
eller eljest frångått det preliminära beslutet,

4) om vad som skall iakttas vid anförande av besvär över fastighetstaxeringsnämndens
beslut om taxeringen.

Sedan de preliminärt åsätta taxeringsvärdena blivit upptagna i fastighetslängden
skall längden under tio dagar viss angiven tid på dagen hållas
tillgänglig inom kommunen på lämplig expedition, med rätt för ägare av
fastighet inom distriktet att på sätt och inom tid som angives i
föregående stycke avgiva erinringar. Lokal skattemyndighet skall efter
samråd med ordförande i fastighetstaxeringsnämnd senast den 15
februari under taxeringsåret utfärda kungörelse härom.

Lokal skattemyndighet skall så snart det kan ske efter den 10 mars
översända fastighetslängden till fastighetstaxeringsnämndens ordförande.

I 154 § stadgas att om ägare av fastighet avgivit erinringar mot
preliminärt åsatt taxering eller om fastighetstaxeringsnämnden utan att
erinringar avgivits, beslutat åsätta fastighet annat taxeringsvärde än som
preliminärt bestämts eller eljest frångått det preliminära beslutet, skall
den lokala skattemyndigheten senast den 5 maj under taxeringsåret
tillsända ägaren underrättelse om den taxering och de enligt 10 §
kommunalskattelagen redovisade särskilda värden som av fastighetstaxeringsnämnden
slutligt bestämts. Underrättelsen skall innehålla upplysning
om vad som skall iakttas vid anförande av besvär över
fastighetstaxeringsnämndens beslut.

SkU 1972:40

5

Utskottet

I motionen 1972:9 yrkas att tiden för avlämnande av självdeklaration
skall förlängas till den 20 februari. Motionärerna motiverar sitt yrkande
främst med att deklaranterna — om den 31 januari, som är senaste dagen
för kontrolluppgifternas avlämnande, infaller på en fredag — endast får
ett veckoslut till sin disposition för att upprätta deklarationen och att
detta är för kort tid.

Utskottet kan i och för sig instämma i syftet med motionen, nämligen
att deklaranterna bör få tillräcklig tid till förfogande för att på ett
tillfredsställande sätt kunna fullgöra deklarationsskyldigheten, men uppgifterna
om tidsnöd i motionen är enligt utskottets mening överdrivna.
Det bör påpekas att deklarationstiden i det i motionen angivna exemplet
förlängs till måndagen den 17 februari. Den sannolika effekten av den
föreslagna åtgärden skulle bli att de flesta skulle börja deklarera senare än
nu. De lokala skattemyndigheternas och nämndernas taxeringsarbete,
som redan sker under tidspress, skulle därigenom ytterligare forceras.

Det förtjänar emellertid att i detta sammanhang erinras om att
riksskatteverket och statskontoret f. n. gemensamt överser frågan om
taxering i första instans. Detta utredningsuppdrag omfattar även spörsmålet
om en förlängning av hela taxeringsperioden i samband med
övergång till ett system som innebär att taxeringsnämnderna får biträde
av tjänstemän i högre grad än som nu är fallet. Därvid kan även
tidpunkten för avgivande av självdeklaration komma att omprövas. Med
hänsyn till att det saknas förutsättningar för att med nuvarande
taxeringsorganisation förlänga deklarationstiden avstyrker utskottet motionen
1972:9.

I motionen 1972:861 yrkas att bevis om inlämnande av självdeklaration
skall vara kostnadsfritt.

Enligt expeditionskungörelsen utgår för närvarande avgift med 10 kr.
för sådant bevis. Yrkandet skall främst ses mot bakgrund av den
förseningsavgift på högst 300 kr. som fr. o. m. 1972 års taxering kan utgå
om deklarationen avlämnas för sent.

Frågan skulle vara av betydelse om de avlämnade deklarationerna i
stor omfattning inte kommer till rätta och om vaije deklarant, vars
deklaration inte kan återfinnas, utan undantag påförs förseningsavgift. I
praktiken torde deklaranterna endast i obetydlig omfattning efterfråga
sådana bevis. Det har främst varit deklarationsbyråer och andra som
yrkesmässigt biträder vid upprättandet av deklarationer, vilka utnyttjat
möjligheterna att få bevis om att deklarationerna avlämnats i rätt tid för
att de skall kunna styrka att de fullgjort sina åtaganden, om klienterna
avkrävs förseningsavgift på grund av att deklarationen inte kunnat
återfinnas. Härtill kommer att reglerna om förseningsavgift inte tillämpas
så att en deklaration som förkommit föranleder förseningsavgift. Om
deklaranten kan göra troligt att deklarationen avlämnats i rätt tid, undgår
han denna påföljd. Man kan därför med fog göra gällande att den

SkU 1972:40

6

deklarant som i rätt tid fullgör sin deklarationsskyldighet inte riskerar att
bli påförd förseningsavgift, även om han inte kan styrka deklarationsavlämnandet
med skriftligt bevis från vederbörande myndighet. Det synes
utskottet under sådana omständigheter varken lämpligt eller erforderligt
att införa ett system som skulle kunna förorsaka statsverket betydande
merkostnader utan att fylla någon egentlig funktion.

För deklarationsbyråer och för övriga som uppträder som ombud för
ett flertal deklaranter har, som framgår av den inledningsvis lämnade
redogörelsen, Kungl. Majit på framställning av riksskatteverket medgett
att expeditionsavgiften skall utgå med 10 kr. även om beviset avser mer
än en person. Detta gäller under förutsättning att en förteckning över
deklaranterna upprättas. Medgivandet avser t. v. endast 1972 års taxering,
men enligt vad utskottet erfarit kommer riksskatteverket att göra
framställning om att expeditionskungörelsen ändras i enlighet härmed.
Med hänvisning till det anförda finner utskottet inte skäl tillstyrka
yrkandet om kostnadsfria bevis för självdeklaration.

En taxeringsfråga av helt annan art tas upp i motionen 1972:887.
Motionären gör gällande att ett stort antal fastighetsägare inte får besked
om fastighetstaxeringsvärdena inom den tid som gäller för anförande av
besvär och att de på denna grund bör få extraordinär besvärsrätt.

Fastighetstaxeringen sker i viss mån efter andra principer än inkomsttaxeringen,
vilket möjligen kan bidra till att framkalla vissa missförstånd.
Fastighetstaxeringsnämnden fastställer först ett preliminärt taxeringsvärde,
som fastighetsägaren får besked om senast den 15 februari taxeringsåret.
Skriftliga erinringar mot det preliminära värdet skall avges senast
den 10 mars. Om inte fastighetsägaren gör några invändningar mot det
preliminära värdet och inte heller nämnden finner anledning till ändring
därav, åsätts fastigheten det preliminära värdet som slutligt taxeringsvärde
utan att fastighetsägaren får särskild underrättelse härom. Fastighetslängderna
skall emellertid finnas tillgängliga för granskning inom viss
tid efter det de fastställts. Om fastighetsägaren anför erinringar mot det
preliminära taxeringsvärdet eller om nämnden avviker härifrån, skall han
underrättas om det slutliga värdet. Fastighetsägaren får utförliga upplysningar
om förfarandet i samband med underrättelsen om det preliminära
taxeringsvärdet.

Man torde därför kunna utgå från att fastighetsägaren endast i
undantagsfall inte får besked om taxeringsvärdet. Det kan dock inte
uteslutas att vissa fastighetsägare i stället för att ta del av informationen i
meddelandet om det preliminära taxeringsvärdet utgår från att de skall få
underrättelse om det slutliga taxeringsvärdet och därigenom försitter
besvärstiden. Det torde ankomma på riksskatteverket att närmare
överväga i vad mån informationen på denna punkt ytterligare behöver
förbättras i samband med nästa allmänna fastighetstaxering. Med det
anförda avstyrker utskottet bifall till motionen 1972:887.

SkU 1972:40

7

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår

1. motionen 1972:9

2. motionen 1972:861

3. motionen 1972:887.

Stockholm den 17 oktober 1972
På skatteutskottets vägnar

ERIK BRANDT

Närvarande: herr Brandt (s), fru Nettelbrandt (fp), herrar Josefson i Arrie
(c), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c),
Wikner (s), Nilsson i Trobro* (m), Stadling (s), Olof Johansson i
Stockholm (c), Johansson i Jönköping (s), Söderström (m) och fru
Normark (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Nilsson i Trobro (m) och Söderström (m), som
dels anfört följande:

Utskottsmajoriteten hävdar i anslutning till motionen 1972:887 att
fastighetsägaren endast i undantagsfall inte får besked om fastighetstaxeringsvärdena.
Enligt vår mening bör detta förhållande vara tillräckligt
motiv för extraordinär besvärsrätt. Den granskning av fastighetslängderna
som står de skattskyldiga till buds kan knappast anses fylla moderna krav
på kommunikation mellan parterna.

dels ansett att utskottet under punkten 3 bort hemställa

3. att riksdagen med anledning av motionen 1972:887 begär att
1971 års fastighetstaxeringsutredning (Fi 1971:81) får i
uppdrag att överväga frågan om extraordinär besvärsrätt i de i
motionen avsedda fallen.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1668 S Stockholm 1972