Skatteutskottets betänkande nr 38 år 1972

SkU 1972:38

Nr 38

Skatteutskottets betänkande i anledning av motion angående statens
vattenfallsverks redovisningsprinciper.

Motionen

I motionen 1972:872 av herr Petersson i Gäddvik m. fl. (m) hemställs,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär förslag till ändring av
statens vattenfallsverks redovisningsprinciper i enlighet med affärsverksutredningens
i november 1968 avgivna betänkande Affärsverken, ekonomi,
konkurrens och effektivitet (SOU 1968:45) med den ändringen att
vattenfallsverkets gäldränteavdrag begränsas till högst två tredjedelar av
det bokförda värdet, innebärande att en tredjedel såväl av kommande
tillskott av statskapital som av redan befintliga tillgångars värde skall
räknas som verkskapital.

Frågans tidigare behandling

I motioner vid 1928 års riksdag yrkades bl. a., att i särskilda
anvisningar till kommunalskattelagen måtte fastställas, att föreskriften
om fördelning av gäldränta på olika förvärvskällor (supplementärregeln)
ägde den betydelsen beträffande av staten bedriven verksamhet att
beloppet av det i varje förvärvskälla nedlagda upplånade kapitalet skulle
stå i samma förhållande till den totala statsskulden som värdet av de i
förvärvskällan nedlagda tillgångarna till sammanlagda värdet av alla
statens tillgångar.

Särskilda utskottet vid 1928 års riksdag anförde (utlåtande nr 1) med
anledning av nämnda motioner bl. a. följande:

Det synes ej blott med hänsyn till kommunernas beskattningsrätt utan
även för att erhålla en riktig uppfattning om företagens räntabilitet vara
lämpligt, att staten i sådana fall där staten uppträder såsom konkurrent
med enskilda företag, får vidkännas kommunalskatt i huvudsaklig likhet
med de enskilda företagarna. Nu intager emellertid staten så till vida en
undantagsställning, att framför allt de företag, som falla under vattenfallsstyrelsens
förvaltning, i huvudsak drivas på skuld, medan ett enskilt
företag i liknande fall skulle i regel drivas även med eget kapital, vars
avkastning komme att beskattas såsom inkomst i vederbörande kommuner.
Det synes därför utskottet synnerligen rimligt, att det så anses, som
om staten nedlagt visst eget kapital även i sådana fall, där detta ej varit
händelsen. Såvitt utskottet kan finna, bör följaktligen någon regel givas
för hur stor del av statsskulden som i beskattningsavseende skall, med
beaktande av att staten antages i varje företag hava nedlagt även visst eget
kapital, anses belasta olika grenar av statens förvärvsverksamhet och
tillika någon norm bestämmas för i vad mån vederbörande verksamhetsgren
anses amortera den gäld, som vilar å densamma. Utskottet är

1 Riksdagen 1972. 6 sami Nr 38

SkU 1972:38

emellertid icke berett att nu taga ställning till denna frågas detaljer som
torde erfordra en mångsidig och ingående prövning, utan stannar vid att
föreslå att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om utredning
av berörda spörsmål och förslag i ämnet till riksdagen. Det är önskvärt att
detta förslag framlägges så snart som möjligt.

Sedan 1928 års riksdag hemställt om utredning av frågan, tillkallades
år 1929 särskilda sakkunniga, som sedermera föreslog att endast
supplementärregeln skulle tillämpas beträffande staten. Statens samtliga
skulder skulle fördelas på dess samtliga tillgångar i förhållande till
tillgångarnas värde. Skulderna skulle fördelas inte bara på tillgångarna i
statens skattepliktiga förvärvskällor utan även på tillgångarna i de för
staten icke skattepliktiga förvärvskällorna (kapital m. m.) samt på statens
improduktiva egendom. De statens verksamhetsgrenar, som var underkastade
kommunal inkomstbeskattning, skulle alltså anses vara belastade
med de andelar i den totala statsskulden som proportionellt belöpte på
dem. För den skuld som med en sådan proportionering belöpte på
tillgångarna i statens skattepliktiga förvärvskällor skulle ränta enligt de
sakkunnigas förslag dras av efter en för staten genomsnittligt beräknad
räntefot. Tekniskt sett utformades förslaget så, att avdrag för skuldränta
skulle beträffande varje förvärvskälla ske med 2,5 % av tillgångarnas
värde, oavsett huruvida eller till vilket belopp ränta utgått för de olika
förvärvskällorna.

Förslaget överlämnades till 1936 års kommunalskatteberedning för att
tas i övervägande vid fullgörande av beredningens uppdrag.

1944 års skattesakkunniga, som erhöll i uppdrag att i vissa delar
fortsätta kommunalskatteberedningens arbete, konstaterade i ett år 1945
framlagt betänkande (SOU 1945:35), att statens ekonomiska ställning
undergått en radikal förändring sedan 1929 års sakkunnigas förslag
framlades. Den totala statsskulden vid utgången av budgetåret 1942/43
uppgick till omkring 8 320 milj. kr., och värdet av statens tillgångar vid
nämnda tidpunkt uppskattades till omkring 6 245 milj. kr. Tillgångarna
understeg sålunda skulderna och motsvarade inte mer än 75 % av dessa.
Denna proportion hade därefter genom ökad skuldsättning förskjutits i
ofördelaktig riktning. En tillämpning på staten av supplementärregeln
utan några modifikationer betydde därför att man praktiskt taget
befriade staten från kommunal inkomstskatt. Räntan på den skuld, som
skulle hänföras till de skattepliktiga förvärvskällorna, blev så betydande,
att någon nettointäkt av dessa förvärvskällor i regel inte uppkom.
Förhållandet blev i stort sett detsamma om statsskulden på sätt 1929 års
sakkunniga föreslagit fördelades också på statens mycket betydande
improduktiva tillgångar. Den av 1929 års sakkunniga föreslagna metoden
för fördelning av statens skuldräntor kunde därför inte utgöra något
bidrag till lösning av den föreliggande frågan om statens likställande med
enskilda beträffande avdrag för ränta. En tillämpning av supplementärregeln
på staten med antydda konsekvenser syntes med gällande ordning
inte kunna komma i fråga, eftersom utredning om den skuld, som i
skattelagarnas mening nedlagts i statens förvärvskällor, alltid kunde och

SkU 1972:38

borde förebringas vid taxeringarna och föranleda tillämpning av huvudregeln.

Den eftersträvade jämlikheten mellan staten och enskilda kunde enligt
skattesakkunnigas förmenande inte åstadkommas genom att enbart
tillämpa supplementärregeln på staten. Man borde i stället utgå från den
skuldsättning, som i allmänhet förekom beträffande privat förvärvsverksamhet
och söka avväga statens ränteavdrag med hänsyn till en dylik
inom det enskilda näringslivet normal skuldbelastning. För att staten
skulle bli beskattad på samma sätt som de enskilda var det nödvändigt,
att staten inte fick åtnjuta ränteavdrag i större utsträckning än som
motsvarade den inom privata företag vanligen förekommande skuldsättningen.

Som mått för skuldsättningen kunde enligt de skattesakkunniga
lämpligen användas den till en förvärvskälla hänförliga skuldens storlek i
förhållande till de i densamma nedlagda tillgångarnas värde. Den
genomsnittliga skuldsättningen för enskilda företag, räknad i procent av
tillgångarnas värde, borde lämpligen tjäna till ledning för utformandet av
statens ränteavdrag. Vid anpassningen av detta avdrag efter de privata
företagens allmänna skuldnivå syntes två möjligheter föreligga. Antingen
kunde ränteavdrag obligatoriskt utgå i förhållande till en skuldsumma,
som bestämdes efter en fast procent av de i varje förvärvskälla nedlagda
tillgångarnas bokförda värde, oavsett hur stor den till förvärvskällan
hänförliga skulden var enligt den gällande huvudregeln, eller också var det
möjligt att endast fastställa en övre gräns i förhållande till samma värde
för den skuldsättning, varå ränta fick avdragas. De sakkunniga ansåg att
det senare alternativet var att föredraga. Genom att den gällande
huvudregeln i detta fall kunde tillämpas intill den fastställda maximigränsen,
blev de synpunkter, som låg till grund för riksdagens begäran om
utredning av spörsmålet angående statens ränteavdrag, bäst tillgodosedda.
På detta sätt skulle också staten beträffande sin kanske mest betydelsefulla
förvärvskälla, kraftverksrörelsen, bli ställd i samma läge som de
privata företagen. Dessa fick ju dra av räntan på det lånade, i
förvärvskällorna faktiskt nedlagda kapitalet och drev i allmänhet inte sin
verksamhet med lånat kapital i större omfattning än som motsvarade den
maximigräns, vilken borde gälla för staten.

Vid beräkningen av den högsta avdragsgilla räntan ansåg de sakkunniga
det försvarligt och lämpligt att ta hänsyn till statens ränteutgifter och
helt bortse från räntesatserna för de privata företagens lån. Detta var inte
ägnat att i nämnvärd grad motverka den åsyftade likformigheten i
beskattningen av staten och enskilda, eftersom räntesatserna för privata
lån och statslån i stort sett anslöt sig till varandra.

I fråga om avdragsprocenten anförde de skattesakkunniga bl. a.:

Det har synts de sakkunniga vara lämpligt att utgå från en genomsnittlig
skuldsättning inom den enskilda förvärvsverksamheten å 40 till 50
procent av tillgångarnas värde och anpassa begränsningen av statens
gäld ränteavdrag efter sådan nivå. Vid valet av den genomsnittliga
räntefoten för statens lån, efter vilken räntan å det enligt sådana grunder

1* Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 38

SkU 1972:38

begränsade lånekapitalet i statens förvärvskällor skall beräknas för
erhållande av det högsta medgivna ränteavdraget, hava de sakkunniga
utgått från den effektiva medelräntefoten för den fonderade statsskulden
under åren 1935 — 1944. Räknar man med medeltalet för dessa år, vilket
är 3,80 procent, kommer man vid en begränsning av skuldsättningen till
40 procent av tillgångarna till en avdragsprocent å 1,52 och vid en
begränsning till 50 procent av tillgångarna till en avdragsprocent å 1,90.
Med räntefoten för 1944 å 3,47 procent, vilken är den lägsta för
tioårsperioden, och med en begränsning av skuldsättningen till 40
procent erhålles en avdragsprocent å 1,39. Med räntefoten för 1935 å
4,19 procent, vilken är den högsta under perioden, och 50 procents
begränsning av skuldsättningen blir avdragsprocenten 2,10. Då av
praktiska skäl endast avjämnade tal synts kunna komma i fråga, hava de
sakkunniga varit hänvisade till att överväga procenttalen 1,5 och 2,0.

De sakkunniga stannade för att föreslå en avdragsprocent på 2.

Frågan om statens rätt till skuldränteavdrag har även berörts av
norrlandskommittén i dess den 11 december 1948 avgivna principbetänkande
(SOU 1949:1). Efter att ha erinrat om att Norrlands naturtillgångar
till mycket stor del ägdes av staten, som genom deras utnyttjande
direkt tillfördes betydande belopp årligen, har norrlandskommittén
anfört följande:

Den kommunalskatt, som därvid erläggs, är dock på det hela taget
jämförelsevis blygsam. Enligt vad kommittén inhämtat brukar statens
vattenfallsverk från sin årsvinst göra avdrag bland annat för beräknad
ränta å hela det av staten investerade kapitalet, och detta oavsett att en
ganska betydande del av kapitalet återburits till staten i form av vinst
överstigande normal ränta. Härigenom har vattenkraftsrörelsen i stort sett
undgått att betala annan kommunalskatt än fastighetsskatt. Att vederbörande
kommuner på nu antytt sätt förhindras att utnyttja sin rätt att
beskatta rörelseinkomster, har kommittén funnit föga tilltalande. Om ett
enskilt företag bedriver motsvarande verksamhet, vilket som regel till stor
del torde grundas på aktier, äger företaget härvid icke att från
rörelsevinsten göra avdrag för utdelning å aktierna. Ur en annan synpunkt
sett kan det ifrågasättas om, därest statens vattenfallsverk av sociala skäl
och till fördel för företag som äro beroende av elektrisk kraft, hålla
taxorna låga — en fördel som härvid kommer hela landet till godo — detta
bör leda till minskade skatteintäkter för de kommuner, varifrån
vattenkraften hämtas.

Det av 1944 års skattesakkunniga framlagda förslaget om begränsning
av statens ränteavdrag överlämnades till 1950 års skattelags sakkunniga
för omprövning i samband med skattelagssakkunnigas översyn av
kommunalskattelagen. I ett den 30 juni 1961 överlämnat betänkande
med förslag angående den kommunala beskattningen av kraftverk
(stencilerat) föreslog de sakkunniga bl. a. viss begränsning av statens rätt
till avdrag för ränta vid beräkning av statens inkomst av kraftverksrörelse.
Skattelagssakkunniga ansåg den av 1944 års skattesakkunniga föreslagna
begränsningen av statens ränteavdrag schematisk och schablonartad och
knappast ägnad att åstadkomma rättvisa för vattenfallsstyrelsen i
jämförelse med vissa privata företag med skuldbelastning av samma

SkU 1972:38

storleksordning sorn vattenfallsstyrelsens. Skattelagssakkunniga yttrade
bl. a.:

Den lämpligaste metoden att genomföra en begränsning av vattenfallsstyrelsens
avdragsrätt synes vara att endast tillåta gäldränteberäkning å
viss del av de i rörelsen nedlagda tillgångarnas värde. I enlighet med vad
som tidigare anförts synes denna del kunna bestämmas till 2/3. Det torde
vara nödvändigt att markera, att denna del av tillgångarna representerar
ett maximum vid beräkning av gäldränteavdragen och inte innebär, att
staten i alla förvärvskällor har någon obetingad rätt att beräkna
gäldränteavdrag på en så stor del av tillgångarnas värde. I lagtexten bör
därför markeras, att bestämmelsen om begränsningen av gäldränteavdraget
endast avser att bestämma det högsta gäldränteavdrag, som kan
tillåtas för staten. En bestämmelse på förevarande område bör givetvis
varken beröva staten en självklar rätt att vid taxeringen åtnjuta
gäldränteavdrag eller ge staten en ovillkorlig avdragsrätt för gäldränta, när
en sådan rätt inte motiveras av det upplånade och gäldräntekrävande
kapitalets storlek.

Skattelagssakkunnigas förslag rörande den här behandlade frågan har
inte föranlett lagstiftningsåtgärder.

I prop. 1963:84 med förslag till ändringar i reglerna för fördelningen
mellan kommuner av det skatteunderlag som härrör från kraftverksrörelse
framhöll chefen för finansdepartementet beträffande frågan om
begränsning av vattenfallsverkets avdrag för skuldränta att den av
skattelagssakkunniga åsyftade ändringen av praxis på området kunde
uppnås utan lagstiftning genom en ändring av styrelsens redovisningsprinciper.
Härigenom fick frågan en principiell karaktär, som berörde även
andra grenar av den statliga affärsverksamheten. Eftersom den allmänna
ekonomiska målsättningen för statens affärsverksamhet utreddes av den
hösten 1961 tillkallade affärsverksutredningen, var det enligt departementschefens
mening naturligt att ett ställningstagande till förslaget om
nya principer för vattenfallsverkets redovisning av ränta på det i rörelsen
investerade kapitalet fick anstå i avvaktan på resultatet av affärsverksutredningens
arbete.

Affärsverksutredningen har i ett i november 1968 avgivet betänkande
Affärsverken, ekonomi, konkurrens och effektivitet (SOU 1968:45)
framlagt förslag i fråga om riktlinjerna för affärsverkens ekonomiska
målsättning och handlande. Avsikten med förslaget har bl. a. varit att
likställa de ekonomiska utgångspunkterna i affärsverken med dem som
gäller för enskilda företag. Detta har man sökt förverkliga så att en del av
den med det disponerade statskapitalet förknippade förräntningsplikten
skall utgå som ovillkorlig kostnadsränta på ett lån från statsverket. Det av
affärsverken disponerade statskapitalet skall uppdelas i en del eget kapital
och en lånedel. Vid framtida tillskott av statskapital till bl. a. vattenfallsverket
skall en tredjedel anses utgöra eget kapital (s. k. verkskapital) och
två tredjedelar lån (s. k. statsverkslån). För redan investerat kapital skall i
fråga om vattenfallsverket en fördelning mellan de båda ske så, att 1/6 av
anläggningstillgångarnas anskaffningsvärde eller en miljard kr. räknas som

SkU 1972:38

verkskapital och 5/6 som statsverkslån. Ränta på statsverkslånet bestäms
med utgångspunkt från gällande ränteläge på statsobligationer. Upptagna
statsverkslån konverteras efter 15 år till då gällande ränteläge. I fråga om
statsverkslånet vid övergångstidpunkten — initiallånet — knyts räntan till
den vid denna tidpunkt gällande statliga normalräntan.

Vattenfallsverkets avskrivningar skall baseras på historiska anskaffningsvärden
i stället för — som nu — på återanskaffningsvärden, och
verket skall ha samma möjligheter som enskilda företag att variera sina
avskrivningstider inom den ram som föreskrivs i aktiebolagslagen och
kommunalskattelagen. Vidare skall vattenfallsverket till statsverket inleverera
en motsvarighet till aktiebolagens statliga inkomstskatt. Denna
skall beräknas till 40 % av redovisat överskott.

Norm för utdelningen på verkskapitalet bör enligt utredningens förslag
vara under de fem första åren 5 och därefter 6 %.

Om ett affärsverk kommer i den situationen att investeringsbehovet
under budgetåret är mindre än summan av avskrivning och fondering,
skall överskottet användas till en faktisk återbetalning av statsverkslån.

Affärsverksdelegationen tillsatte hösten 1970 en särskild arbetsgrupp
— affärsverkskommittén — med uppgift att vidare bearbeta och utveckla
de av affärsverksutredningen 1968 framlagda förslagen. I ett den 1 juni
1972 dagtecknat betänkande Affärsverken, målsättning och styrformer
(stencilerat) har affärsverkskommittén med vissa mindre avvikelser
anslutit sig till affärsverksutredningens ovannämnda förslag. I motsats till
affärsverksutredningen anser kommittén att frågan om hur stor del av
statskapitalet, som i de olika affärsverken skall utgöra statsverkslån, bör
fastställas efter utredningar inom varje affärsverk och att avkastningskravet
på verkskapitalet (stamkapitalet) bör anges av regeringen för varje
affärsverk för sig.

Frågan om en begränsning av statens gäldränteavdrag har prövats av
riksdagen åren 1963, 1967, 1969, 1970 och 1971 (BeU 1963:38,
1967:56, 1969:22, 1970:32 och SkU 1971:43).

År 1967 uttalade bevillningsutskottet i sitt av riksdagen godkända
betänkande nr 56 att staten som kraftverksföretagare hade ett försteg
framför privata kraftverksföretagare på grund av sina bättre upplåningsmöjligheter.
En undersökning av kapitalsammansättningen i vattenfallsverkets
kraftverksrörelse gav vid handen att det gäldräntekrävande
kapitalet under senare år kraftigt ökat, medan de medel som kunde
jämställas med eget kapital hos privata kraftverksföretag varit i stort sett
oförändrade. Finansieringen av statens kraftverksrörelse torde i vart fall
numera ske praktiskt taget helt med räntekrävande kapital. Att detta
inneburit och innebar vissa problem för de kommuner, inom vilka staten
hade mera betydande kraftverks- och kraftregleringsanläggningar, torde
inte kunna bestridas. Även om de bidrag i skatteutjämnande syfte, som
sådana kommuner numera kunde erhålla enligt bestämmelserna i förordningen
om skatteutjämning, var ägnade att åstadkomma en utjämning av
de ekonomiska olikheterna och därigenom indirekt av skillnaderna i

SkU 1972:38

skattetryck mellan dessa och andra kommuner, var det — menade
utskottet — inte uteslutet att skatteutjämningsbidragen stundom kunde
vara otillräckliga för att i skälig mån kompensera kraftverkskommunerna
för det skattebortfall som kunde bli följden av statens gäldränteberäkning.
Utskottet kunde således i princip ansluta sig till syftet med
motionerna. En omprövning av statens gäldränteavdrag var enligt
utskottets mening önskvärd också med hänsyn till det berättigade kravet
på att ekonomisk jämställdhet så långt möjligt borde råda mellan
konkurrerande statliga och privata kraftverksföretag. Utskottet erinrade
om att 1953 års utredning rörande de statliga företagsformerna i ett år
1957 framlagt betänkande ”Statens vattenfallsverk” (SOU 1957:26)
uttalat, att kraftbolag med stigande kapitalbehov, vilka ville utnyttja
lånemarknaden, om möjligt borde ha 1/3 av sitt kapitalbehov täckt med
eget kapital. Uttalandet, som gjorts i samband med utredningens
överväganden av frågan, hur finansieringen av vattenfallsverkets verksamhet
borde ordnas för det fall verket ombildades till aktiebolag, låg till
grund för skattelagssakkunnigas förslag om en begränsning av vattenfallsverkets
avdragsrätt till att avse 2/3 av det bokförda värdet av de i
kraftverksrörelsen nedlagda tillgångarnas värde.

Vid 1970 års riksdag framhöll bevillningsutskottet bl. a. (BeU 1970:
32) att det inte minst från rättvisesynpunkt var angeläget att vattenfallsverket
och de enskilda kraftproducenterna så långt möjligt jämställdes i
konkurrenshänseende. Utskottet ansåg det naturligt att landets ojämförligt
största kraftleverantör skulle bidra till kommunernas skatteintäkter i
samma mån som de enskilda kraftföretagen och detta åstadkoms, såvitt
utskottet kunde bedöma, enklast och bäst genom att likställa de
skattemässiga förutsättningarna för vattenfallsverket med dem som gällde
för enskilda företag.

Med hänsyn till att frågan utretts av affärsverksutredningen och
således redan var föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet ansåg
utskottet sig emellertid inte kunna medverka till omedelbara ändringar av
vattenfallsverkets redovisningsprinciper. Riksdagen beslutade i enlighet
med utskottets hemställan.

I sitt av riksdagen godkända betänkande 1971:43 intog skatteutskottet
samma ståndpunkt under hänvisning till att affärsverksutredningens
förslag var föremål för Kungl. Maj:ts prövning inom affärsverksdelegationen
och denna inom kort beräknades framlägga förslag rörande
bl. a. statens vattenfallsverks vinstredovisning.

SkU 1972:38

Utskottet

I betänkandet Affärsverken, ekonomi, konkurrens och effektivitet
(SOU 1968:45) har affärsverksutredningen lagt fram förslag i fråga om
riktlinjerna för affärsverkens ekonomiska målsättning och handlande.
Avsikten med förslaget har bl. a. varit att likställa de ekonomiska
förutsättningarna för affärsverken med vad som gäller för enskilda
företag. I fråga om statens vatten fallsverk innebär utredningens förslag,
att en del av räntan på det disponerade statskapitalet skall utgå som
ovillkorlig kostnadsränta. Det av vattenfallsverket disponerade statskapitalet
skall uppdelas i en del eget kapital och en lånedel. Vid framtida
tillskott av statskapital skall en tredjedel anses utgöra eget kapital (s. k.
verkskapital) och två tredjedelar lån (s.k. statsverkslån). För redan
investerat kapital skall fördelningen ske så, att 1/6 av anläggningstillgångarnas
anskaffningsvärde eller en miljard kr. räknas som verkskapital
och 5/6 som statsverkslån. Vattenfallsverkets avskrivningar skall baseras
på historiska anskaffningsvärden i stället för på återanskaffningsvärden,
och verket skall ha samma möjligheter som enskilda företag att variera
sina avskrivningstider inom den ram som föreskrivs i aktiebolagslagen och
kommunalskattelagen. Vidare skall verket till staten inleverera en
motsvarighet till aktiebolagens statliga inkomstskatt, som skall beräknas
till 40 % av redovisat överskott. Utdelningen på verkskapitalet bör enligt
utredningens förslag vara 5 % under de fem första åren och därefter 6 %.

I motionen 1972:872 yrkar motionärerna, att affärsverksutredningens
förslag genomförs med den ändringen, att vattenfallsverkets gäldränteavdrag
begränsas till högst två tredjedelar av det bokförda värdet,
innebärande att en tredjedel såväl av kommande tillskott av statskapital
som av redan befintliga tillgångars värde skall räknas som verkskapital.
Genom motionärernas förslag skulle verkskapitalet för statens vattenfallsverk
per den 30.6.1966 bli i runt tal 1,6 miljarder kr. i stället för
föreslagna 1 miljard kr.

Skillnaderna mellan nuvarande ordning och affärsverksutredningens
principer i fråga om skatteberäkning och resultatredovisning för statens
vattenfallsverk framgår av en till betänkandet fogad bilaga.

Affärsverksutredningens ovannämnda förslag har bearbetats och vidareutvecklats
av affärsverk skommittén. I betänkandet Affärsverken, målsättning
och styrformer, vilket publicerats efter det motionen väcktes,
har kommittén anslutit sig till affärsverksutredningens förslag med vissa
mindre avvikelser. Sålunda anser kommittén — i motsats till affärsverksutredningen
— att frågan om hur stor del av statskapitalet, som skall
utgöra statsverkslån, bör fastställas efter utredningar inom varje affärsverk
och att avkastningskravet på verkskapitalet bör anges av regeringen
för varje affärsverk för sig.

Riksdagen har tidigare upprepade gånger framhållit angelägenheten av
att statens vattenfallsverk och enskilda kraftföretag så långt möjligt
jämställs i konkurrenshänseende, vilket också understrukits i de ovannämnda
utredningarna, samt att vattenfallsverket bidrar till kommuner -

SkU 1972:38

nas skatteintäkter i samma utsträckning som de enskilda kraftproducenterna.
Utskottet har inte funnit anledning frånträda denna ståndpunkt
men anser sig i avvaktan på det slutliga ställningstagandet till de av
affärsverksutredningen och affärsverkskommittén framlagda förslagen
inte böra binda sig för hur vattenfallsverkets redovisning bör utformas i
detalj. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet yrkandet i motionen.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionen 1972:872.

Stockholm den 17 oktober 1972
På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

Närvarande: herr Brandt (s), fru Nettelbrandt (fp), herrar Josefson i Arrie
(c), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein (s), Sundkvist (c),
Wikner (s), Nilsson i Trobro* (m), Stadling (s), Olof Johansson i
Stockholm (c), Johansson i Jönköping (s), Söderström (m) och fru
Normark (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av fru Nettelbrandt (fp), herrar Josefson i Arrie (c), Larsson i Umeå
(fp), Sundkvist (c), Nilsson i Trobro (m), Olof Johansson i Stockholm (c)
och Söderström (m), vilka
dels anfört följande:

”Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår att frågan om
statens vattenfallsverks gäldränteavdrag varit föremål för utredning ända
sedan 1928, och ett flertal utredningar har lagt fram förslag som syftar
till en begränsning av vattenfallsverkets rätt till avdrag för gäldränta.
Utredningarna har konsekvent hävdat att statens vattenfallsverk intar en
förmånsställning i förhållande till enskilda kraftföretag genom att verket
får göra avdrag såsom för ränta på skuld för beräknad ränta på de
statsmedel som investerats i dess kraftverksröreise. En enhällig riksdag
har 1967, 1969, 1970 och 1971 givit uttryck åt samma uppfattning.

Affärsverksutredningens förslag om en begränsning av vattenfallsverkets
gäldränteavdrag avlämnades redan år 1968. Vid remissbehandlingen
har inte rått några delade meningar om att vattenfallsverkets
rätt till avdrag för gäldränta bör inskränkas. Tvärtom har flera av
de remissinstanser som haft anledning att särskilt yttra sig i fråga om
statens kraftverksrörelse ansett att konkurrensneutralitet mellan denna

SkU 1972:38

och enskilda kraftföretag endast kan åstadkommas, om man går längre i
fråga om begränsning av vattenfallsverkets rätt till ränteavdrag än
utredningen föreslagit.

Affärsverksutredningens förslag har därefter överlämnats till affärsverkskommittén
för vidare bearbetning, och kommittén har efter det
motionen väcktes avlämnat sitt betänkande. Vi anser det ytterst
angeläget - inte minst för därav berörda kommuner — att statsmakterna
snarast möjligt tar definitiv ställning till frågan om statens vattenfallsverks
redovisningsprinciper. Vid detta ställningstagande bör givetvis
de i motionen anförda synpunkterna beaktas. Vi hemställer därför att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär, att förslag till ändrade
redovisningsprinciper för vattenfallsverket föreläggs 1973 års vårriksdag.”

dels ansett att utskottet bort hemställa

”att riksdagen med anledning av motionen 1972:872 i skrivelse
till Kungl. Maj:t begär, att förslag till ändrade bestämmelser
rörande statens vattenfallsverks redovisningsprinciper med
beaktande av vad i motionen anförts framläggs till 1973 års
vårriksdag.”

Bilaga

Jämförelse mellan nuvarande ordning och affärsverksutredningens principer vad gäller skatteberäkning och resultatredovisning (Belopp i milj kr)

SkU 1972:38

» c
q a <n'

• • bO

•a 5-s.s

W c o c

< 3 a'3

W c

■B “
o ’5

Q Sm

I *-H

• B 8

C M '3 Q.

Tj +-» >- .St
< 3 a. o

W c o

!*s C<

O m <N

é d!

Cl. O

<> . e «
<*- *- '2 a
<! 3 au

C 3

UJ C

			cq	oo	<n		vo	q q	q
		oo"	O	oo	oi		»-T	cn” co”	Tt
		m	CN				CN	V> i-H	Tt
	1					1	»-H	CN
m		1	1	+	+		1	+ +	+
		<N	CN	cq	°o	cq	q	q q	q
	CO		CN	CN	-i	vi		cn” *-i	Tt”
		<N	VO			«—i	CN	V) co	Tt
<N	lO		CN			V)	1—1	CN
		Tf OV	OV	q	q	cq	00	q
	lyO		CN	CO	Oo”	»o	CN	i °®
		r- oo	C~~	00	*^H			1 i-H	i
	i^)		CN			V)	CN
		OV	<3	OV	00		•q	q q	q
		ri	OV	CO	Q)		vo”	vi Tj-
		. cN						CN	Tt
	1	1				1		CN
fO		+	1	1	5		1	+ +	+
	00	-ct »O	CN	cq	>	00.	OV	q q	q
	o"	CO O	»O	.—i	cC	o”	CO	v> r-
	o	r- r~	CN	CO	<N	o	"Q-	CN CN	Tt
CN	r-	(N	CN			r~-	CO	CN
	oo	VO	CN	vq	<N	q	q	q
	o	co	'Q-	vi	Oo“	o”	o”	i ST?	.
	o	ri-		CO	<N	o	VO	1 CN	1
i-H	t—	CN	CN			c^	CO
		CO		Ov			Ov	q q	q
		O	o"	OV	V		ri	vd vo”	Ov”
		. C^>					CO		co
	1	1				1		CN
fO		+	1	1	J		+	+ 1	+
		i-h	cq	OV	CN	q	oo	q q	q
	vO	<N cn	vo”	CO	V	VO”	vi	vd rt	Os”
		r- vo		CN	<N	c-~	CO	(N	co
<N	VO	<N	CN	—i		vo	CO	CN
	Tf	oo	q_	q	CN	q	OV	q
	vo	ri <n	ri	CO	Oo”	vo”	CN
		t— CT)	CN		<N	r-	o	1 CO	1
r-i	VO	(N	CN			vo	CO
		vo	q	q	CN			q q	q
		-^-	vi	OV	<*i		CN	ri vi	ri
							CN	O	co
	1	1				1		CN
m		+	1	1			+	+ 1	+
		oqr^	Ov	O	o	q	CN	q q	q
	<N	<N Tt	r-”	c~-	*vi	CN	ri	r~” cd	ri
	O	r- o	o	i—i	<N	o		O CN	CO
<N	VO	CN	CN			VO	CN	CN
	Tt	00 -H		i-H	CN	q	CN	q
	(N	<N o"	CO	vo”	vo"	CN	vi	i 22	.
	O	OO		CO	<N	O	V)	1 CN	I
	VO		CN	—*		vo	CN
		cq	°v	q	Os		q	q q	q
			CO	vi	vo”		CN	ri ri	vi
	\|	1 ^		CO		I	CN	O CN	co
m		+	+	1	1		+	+ 1	+
	00	rf vq	q	q	vq	•q	q	q q	q
	\Q	oi vo	r-i	o”	-T	vi	ri	r~” -i	vi
	00	o v	o		<N	00	vo	O CN	co
<N	»o		CN			V)	CN	CN
	00		CN	a-H	»O	q	q	q
	VO	oi »o	CO	vo”	oo‘	vi	vi	i 25
	OO	O- vO	O		CN	oo		1 CN	1
	»o		CN			V)	CN

•C
> ^

C ai
-V ^

:2 g

5 *c

c >
o

^ p

>2 CQ

eli

C :cQ

.% "O ai anj

c 2 c a«

E c ^ 3
2S8*a 3 «

t M>.r C a
jj C Ä E :5 vf
£ c tu 2

s-5

•2 3
1<S,

•&-s

Q o

t/i

T3 (O
t>0 •*<

W eS
ja E

ä ig

* §

o» 3

B E

cQ O

t?? —^

> > »« M

£.5 5 jj s -

tt e/5 c/3 C C ert

g > > :« J2

< < os «

•fb

5 O
2 E

C l-H
^ :0

Q> l-H

60 C
00 CQ
.£ ■*

% 6

13 O
C o
3 T3

^2 M
0) O
— Cl.

:o *r;

•'2, a

■? s
£ 00
41 .S
^ -5

C 73

I 8
> £
O 3

a-8

> o

:cQ >
C *
C

•S?c
_ a

:CQ £

T3 ^
O 'rt

J2?

:2 '§

is ea O 15

Ä O

l«

>- W)

£P'S
.£ m
c =o

5 >
•S g
"S

3 2
3 73

c E
O

« £

33 <L>

■3°

> CQ

oo^
c ^

3 CO
VO

-T-» '*L

Cl vo
cq _ r

■sS

•a

»cQ °i
0.00
oo cn
c

£ ov

D —T

*’ +
V}

0 Ov”
0) CN
•O

op q

5 °®

*— rvl

C^73
! §

S1-

SJ 13

ocQ

c^j ii
C cq

> ^
O 13
- c

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1657 S Stockholm 1972