Skatteutskottets betänkande nr 30 år 1972 SkU 1972: 30

Nr 30

Skatteutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1972:61 med förslag till lag om ändring i ölförsäljningsförordningen
(1961:159), m. m. jämte motioner.

Propositionen

I proposition 1972: 61 har Kungl. Maj:t under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 3 mars 1972
föreslagit riksdagen att

dels anta vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i ölförsäljningsförordningen
(1961: 159),

dels till Upplysning om alkohol- och narkotikaproblemen för budgetåret
1972/73 under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
5 000 000 kr.

I propositionen föreslås, att en åldersgräns på 18 år införs vid utminutering
av öl och att åldersgränsen för utskänkning av öl höjs till
18 år. Vidare föreslås att 5 milj. kr. anslås för en upplysningsverksamhet
rörande alkohol, narkotika m. m. under en tid av 2 år.

Motionerna

I detta betänkande behandlas

dels de i anledning av propositionen väckta motionerna

1972: 1513 av herr förste vice talmannen Bengtson m. fl. (c, fp, m),
vari hemställs

att riksdagen fastställer CAN som huvudman för reservationsanslaget
på 5 000 000 kronor under sjunde huvudtiteln för budgetåret 1972/
73 till Upplysning om alkohol- och narkotikaproblemen;

1972:1568 av fru Åsbrink (s), vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om sådana åtgärder att
mellanölet i distributionshänseende likställs med rusdrycker;

1972: 1602 av herr Johansson i Trollhättan m. fl. (s), vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller att Kungl. Maj:t uppdrar åt
alkoholpolitiska utredningen att pröva frågan om sänkning av alkoholhalten
i mellanölet;

1 Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 30

SkU 1972:30

1972: 1603 av herrar Jönsson i Arlöv (s) och Alf Pettersson i Malmö
(s), vari hemställs
att riksdagen beslutar

1. att förslaget i prop. 1972: 61 om lagstadgad åldersgräns vid ölförsäljning
avslås,

2. att därmed den i prop. 1971: 61 föreslagna 33 § ölförsäljningsförordningen
utgår,

3. att prop. 1972: 61 i övrigt bifalles,

4. att riksdagen vid behandling av prop. 1972: 61 beslutar slopa den
kommunala rätten att meddela dispens för försäljning av öl på annan
tid än å vardagar mellan klockan 08.00—20.00, enligt 23 § sista stycket,
ölförsäljningsförordningen, att hos Kungl. Maj:t hemställa att
riksskatteverkets alkoholbyrå ges i uppdrag att tillsammans med berörda
intressenter arbeta vidare med frivilliga överenskommelser som kan
antas ha positiva nykterhetspolitiska effekter;

1972: 1627 av fru Kristensson (m), vari hemställs
att riksdagen fastställer Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
som huvudman för reservationsanslaget på 5 000 000 kronor
under sjunde huvudtiteln för budgetåret 1972/73 till Upplysning om
alkohol- och narkotikaproblemen;

1972: 1628 av herr Levin (fp), vari hemställs
att riksdagen

1. utöver vad Kungl. Maj:t föreslagit anvisar ytterligare 500 000
kronor för upplysning om alkohol- och narkotikaproblemen,

2. anvisar 50 000 kronor för undersökning av effekterna av de höjda
åldersgränserna;

1972:1629 av herr Wennerfors (m), vari hemställs
att riksdagen

1. anhåller att Kungl. Maj:t tillsätter en central ledningsgrupp som
huvudman för det under sjunde huvudtiteln för budgetåret 1972/73 anvisade
reservationsanslaget på 5 milj. kronor till Upplysning om alkohol-
och narkotikaproblemen,

2. antar det vid propositionen 1972: 61 fogade förslaget till Lag om
ändring i ölförsäljningsförordningen (1961: 159) med den ändringen
att 22 § erhåller följande lydelse:

22 §

Öl må icke utskänkas eller utminuteras till den som kan antagas ej
hava fyllt 16 år.

Öl må på försäljningsställe.

Ej heller olovlig försäljning.

Ej må någon såsom ombud eller på därmed jämförligt sätt med
anskaffande av öl tillhandagå den som kan antagas ej hava fyllt 16 år

SkU 1972:30

eller missbruka alkoholhaltiga drycker eller vara berörd av sådana
drycker eller annat berusningsmedel.

3. ger Kungl. Maj:t till känna vad som i övrigt anförts i motionen;

1972: 1630 av herr Wirtén m. fl. (fp), vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att med öl enligt ölförsäljningsförordningen
skall förstås maltdryck vars alkoholhalt överstiger 1,8 men inte 2,8
viktprocent, varigenom försäljning av mellanöl i den allmänna handeln
inte blir tillåten,

2. att riksdagen beslutar att Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning
skall utses till huvudman för den i propositionen
föreslagna särskilda verksamheten med upplysning om alkohol- och
narkotikaproblemen;

dels de vid riksdagens början väckta motionerna

1972: 8 av herrar Henmark (fp) och Westberg i Ljusdal (fp) vari
hemställs

att riksdagen beslutar att tillverkning och tillhandahållande av mellanöl
tills vidare försöksvis upphör fr. o. m. 1 juli 1972;

1972: 207 av herr Engkvist m. fl. (s) vari hemställs

att riksdagen i princip uttalar sig för ett avgörande samhälleligt inflytande
över ölhanteringen;

1972: 209 av herrar Hamrin (fp) och Larsson i Umeå (fp) vari hemställs att

riksdagen beslutar om förbud mot försäljning av mellanöl;

1972: 411 av herrar Börjesson i Falköping (c) och Persson i Heden
(c) vari hemställs

att riksdagen beslutar att mellanöl hänförs till rusdrycker och att dess
försäljning regleras enligt rusdrycksförsäljningsförordningen, samt att
vederbörande utskott utarbetar förslag till erforderlig författningstext;

1972: 416 av herr Helén m. fl. (fp) vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag om en bättre organisatorisk
samordning av dels alkoholforskningen, dels bevakningen och ledningen
av alkoholpolitiken;

1972: 640 av herr Johansson i Skärstad m. fl. (c) vari hemställs

att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om en skyndsam utredning
för att komma till rätta med alkohol- och narkotikabruket genom att
dels väsentligt öka informationen om alkoholens och narkotikapreparatens
risker, dels förbjuda alkoholreklamen och i stället införa motreklam,
dels vidtaga åtgärder så att alkoholhalten i öl icke medför berusningsrisk,
dels fastställa åldersgräns för rätt till alkoholförtäring samt
dels klargöra föräldrarnas och samhällets ansvar i dessa frågor;

SkU 1972:30

1972: 829 av herr förste vice talmannen Bengtson m. fl. (c) vari hemställs att

riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att den alkoholpolitiska utredningen
skall få i uppdrag att utreda under vilka lämpliga former ett
statligt övertagande av ölproduktionen och ölimporten kan ske;

1972: 835 av herr Engkvist m. fl. (s) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att medel ställs till förfogande
för en upplysningsverksamhet i mellanölsfrågan;

1972: 845 av herr Israelsson m. fl. (vpk) vari hemställs
att riksdagen uttalar sig för överförande av bryggerinäringen i statens
ägo och hemställer hos regeringen om härför erforderlig utredning och
framläggande av förslag om övertagandet, samt

att riksdagen för sin del beslutar om införande av förbud mot reklam
i varje form för alkoholhaltiga drycker och till regeringen göra hemställan
om erforderlig lagtext;

1972: 846 av fru Jonäng (c) vari hemställs
att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna
dels att AB Vin & Spritcentralen skall föra förhandlingar med sina
leverantörer i syfte att få till stånd inskränkning av alkoholreklamen,
dels att ordet ”uppenbarligen” skall tas bort ur 69 § rusdrycksförsäljningsförordningen
så att paragrafen erhåller följande lydelse:

69 §

Bolaget är skyldigt att verka för att reklam för rusdrycker och därmed
jämförlig verksamhet icke bedrives på sätt som finnes stå i strid
med det i 7 § angivna syftet.

1972: 853 av herr Larsson i öskevik m. fl. (c) vari hemställs
att riksdagen beslutar att öl innehållande mera än 2,8 volymprocent
alkohol skall försäljas enligt samma bestämmelser som nu gäller för
starköl, samt att vederbörande utskott ges i uppdrag att utarbeta erforderlig
författningstext;

1972: 858 av herrar Magnusson i Nennesholm (c) och Persson i Heden
(c) vari hemställs
att riksdagen

1. beslutar förbjuda tillverkning och försäljning av mellanöl tills vidare
under ett år med början den 1 juli 1972,

2. uttalar sig för att under samma tid motreklam mot alkoholbruket
ordnas;

1972: 869 av herr Olsson i Kil (fp) och Ångström (fp) vari hemställs
att riksdagen i enlighet med alkoholpolitiska utredningens delbetän -

SkU 1972:30

kande ”Mellanölsfrågan” beslutar om dels lagfäst 18-årsgräns för inköp
av mellanöl, dels obligatorisk försäljning över disk av mellanöl;

1972: 881 av herrar Stålhammar (fp) och Jonsson i Alingsås (fp)
att riksdagen beslutar

1. att försäljning av mellanöl under en försöksperiod överflyttas till
systembutikerna,

2. att förbud mot reklam för mellanöl införs,

3. att en intensiv information ges i särskilda radio/TV-kampanjer
om mellanölets medicinska verkningar,

4. att obligatorisk varudeklaration ges på mellanölsförpackningarna
med innehållsangivelse och beskrivning av ölets verkningar,

5. att, om dessa åtgärder visar sig otillräckliga, förslag om tillverkningsstopp
— tillfälligt eller definitivt — framläggs för riksdagens prövning; 1972:

885 av herr Svensson i Kungälv m. fl. (s) vari hemställs
att riksdagen anhåller att Kungl. Maj:t förelägger riksdagen förslag
om att ölförsäljnings- och rusdrycksförsäljningsförordningen ges ett sådant
innehåll att reklam för alkoholhaltiga drycker inte får ske, om det
står i strid med alkoholpolitikens mål,

att riksdagen uttalar sig för att ett allmänt reklamförbud för alkohol
införs så snart detta är möjligt med hänsyn till tryckfrihetsförordningen; 1972:

889 av herr Wiklund i Stockholm m. fl. (fp, s) vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag till sådan lagändring
att endast maltdrycker med högst 2,8 viktprocent alkohol får
försäljas i allmän handel;

1972: 1458 av herr Engkvist m. fl. (s), vari hemställs

1. att riksdagen som princip för genomförandet av en i motionen
angiven upplysningsverksamhet i mellanölsfrågan uttalar att denna
verksamhet skall handhas av folkrörelserna med Centralförbundet för
alkohol- och narkotikaupplysning som samordnande organ, samt

2. att riksdagen begär att nykterhetsrörelsen och Centralförbundet
för alkohol- och narkotikaupplysning vid fördelning av de medel som
kan komma att anvisas, utan att detta tillåts inverka på medelsfördelningen
för den egentliga upplysningsverksamheten, tillförsäkras ekonomiska
resurser som gör det möjligt att vidmakthålla den organisatorisk-administrativa
kapaciteten.

Med anledning av motionen 1972: 829 har Svenska bryggareföreningen
i skrivelse till riksdagens ledamöter, vilken skrivelse även tillställts
utskottet, framfört vissa synpunkter.

SkU 1972:30

Utskottet

1965 års riksdagsbeslut om införande av mellanöl föregicks av en för
svenska förhållanden ovanligt intensiv massmediakampanj till förmån
för denna åtgärd. Tidningar som normalt hade olika åsikter om nykterhetspolitiken
enades i ett gemensamt krav på mellanölets införande. Förtäckt
propaganda förekom dessutom i både radio och TV. De varningar
som framfördes i debatten kom därför helt i skymundan. Mellanölet
skulle — menade dess anhängare — tränga tillbaka konsumtionen av
starkare drycker, det skulle ge det svenska folket en maltdryck som
hade samma fyllighet som ölet hos de nationer där alkoholproblemen
framstod som minst och skapa den förbättrade dryckeskultur som
länge efterlysts i den alkoholpolitiska debatten. Det finns enligt utskottets
mening anledning att i dag ställa frågan om resultatet av mellanölsreformen
blev vad dess tillskyndare tänkte sig. Att mellanölet på relativt
kort tid skulle bli den dominerande maltdrycken var inte någon
oväntad effekt, men att konsumtionsökningen skulle bli så stor som
fallet var fram till 1970 hade knappast någon förutsett och inte heller
att mellanölet skulle bli ett vanligt berusningsmedel i allt lägre åldersgrupper.
Skatteutskottet begärde vid behandlingen av motioner till 1971
års riksdag att den alkoholpolitiska utredningen — APU — skulle behandla
mellanölsfrågan med förtur med hänsyn främst till de ungdomsproblem
som missbruket av mellanöl i tidigare åldrar kunde få på längre
sikt. Mot denna bakgrund ansåg utskottet sig kunna förutsätta att utredningen
skulle förorda kraftfulla åtgärder för att vända den olyckliga
utveckling av ungdomens ölmissbruk som allmänt omvittnas från skolhåll,
av ungdomsledare och ungdomsorganisationer och alla andra som
på nära håll kunnat bevittna hur missbruket snabbt spritt sig till allt
yngre åldersgrupper. Vad utredningen föreslagit i sitt betänkande Mellanölsfrågan
är endast att den 18-årsgräns för inköp av mellanöl, som
handeln utan större framgång frivilligt tillämpat, skall lagfästas och att
all mellanölsförsäljning skall ske över disk. Vidare förordas en särskild
informationskampanj för att motverka ungdomsmissbruket. Reservanter
i utredningen har — i strid mot det av utskottet framförda kravet på
förtursbehandling av mellanölsfrågan — yrkat att denna inte skall föranleda
några separata åtgärder utan behandlas tillsammans med alkoholpolitiken
i stort, medan andra reservanter förordat att mellanölet
endast skall säljas av systembolaget på samma villkor som övriga rusdrycker.

I propositionen avvisar departementschefen tanken på diskförsäljning
men förordar en 18-årsgräns i ölförsäljningsförordningen för all försäljning
av öl — alltså för både A-öl och B-öl — vid såväl utminutering
som utskänkning. Vidare föreslås ett anslag på 5 milj. kr. för informationsverksamhet.

SkU 1972: 30

I ett stort antal motioner från riksdagens början och med anledning
av propositionen begärs skyndsamma åtgärder mot mellanölet. Motionärerna
framför mycket skiftande förslag, men flertalet av de motionärer,
som kräver en bestämd samhällsreaktion mot ungdomens missbruk,
ansluter sig till det yrkande om försäljning genom systembolag som
reservanter i APU förordat. I vissa fall yrkas också att sådan försäljning
skall ske under en försöksperiod eller att mellanölet helt skall förbjudas
under viss tid. Andra yrkanden går ut på vidgad information,
sänkning av alkoholhalten i mellanölet, förbud mot söndagsförsäljning,
utvidgning av de frivilliga överenskommelserna med handeln etc. Gemensamt
för det helt övervägande antalet motionärer är att de uppenbarligen
anser att nu gällande regler för försäljning av mellanöl inte
kan bibehållas oförändrade, om man vill skydda ungdomen mot en utveckling,
vars konsekvenser är svåra att överblicka.

Utskottet vill inte bestrida att det stora flertalet mellanölskonsumenter
— som APU framhåller — uppskattar denna dryck och att det
egentliga missbruket av mellanöl återfinns inom en förhållandevis begränsad
men synnerligen ömtålig sektor. Men utskottet är samtidigt av
den uppfattningen att en växande del av befolkningen börjar komma
till insikt om att priset för friheten att till vardags få tillgång till ett
något starkare öl blivit högre än man från början hade anledning att
räkna med och att det priset kommer att få betalas av kommande generationer
genom ökade alkoholskador och i dagsläget i form av ökat
ungdomsfylleri med därav följande skadeverkningar. Utskottet har kommit
till den uppfattningen att även långtgående åtgärder mot mellanölet
därför skulle stödjas inte bara av nykterhetsrörelsen, som i huvudsak
varit motståndare mot mellanölet från början, utan också av de
samhällsgrupper som i dag är mellanölskonsumenter men som är beredda
att acceptera en inskränkning i sina konsumtionsvanor om en
sådan åtgärd effektivt motverkar ungdomens ölmissbruk. De av den
alkoholpolitiska utredningen föreslagna åtgärderna skulle däremot knappast
leda till ett sådant resultat. En 18-årsgräns i en författning skapar
inga garantier för att bestämmelsen kommer att iakttas i praktiken.
Respekten för lagstiftningen är som regel beroende av möjligheterna att
övervaka dess efterlevnad, och det skulle enligt utskottets mening krävas
enorma insatser från samhällets sida att övervaka allt som sker på
13 000 försäljningsställen för mellanöl. Utskottet kan också ansluta sig
till departementschefens uppfattning att vinsterna av en lagfäst diskförsäljning
måste anses tveksamma. Här gäller för övrigt samma invändningar
som mot 18-årsgränsen. Det kan vidare ifrågasättas om inte de
avsedda försäljningsbestämmelserna skulle ställa alltför stora krav på
butikspersonalen.

Av de diskuterade åtgärderna kvarstår alltså försäljning genom systembolag
eller ett totalt avskaffande av mellanölet. Systembolaget har

SkU 1972:30

i sitt remissyttrande över betänkandet Mellanölsfrågan framhållit att
bolaget inte har möjlighet att på ett godtagbart sätt överta mellanölsförsäljningen,
och denna uppfattning har också understrukits av andra remissinstanser.
Utskottet finner alltså att rent kontrollmässigt skulle en
systembolagsförsäljning möjligen lösa problemen men att de praktiska
följderna av en sådan åtgärd skulle bli alltför besvärande. Härtill kommer
den ogynnsamma effekten att en sådan åtgärd skulle kunna leda
till ökad konsumtion av starkare drycker. Under dessa förutsättningar
anser utskottet att den enda realistiska och utan tvivel mest radikala
och effektiva lösningen måste vara att helt återgå till det läge som
rådde före mellanölets införande, alltså att detaljhandeln får sälja ett
öl med högst 2,8 viktprocents alkoholhalt och att den särskilda skatteklassen
för mellanöl slopas.

Utskottet är medvetet om att en sådan åtgärd vid oförändrad beskattning
av dryckerna i övrigt skulle leda till ett betydande skattebortfall,
men utskottet anser sig inte ha anledning anta att ersättningskonsumtionen
i första hand skulle komma att avse andra drycker än maltdryckerna.
Starkölet liksom A-ölet bör därför kunna bära en skärpt
beskattning som i huvudsak skulle kunna kompensera bortfallet. Utskottet
förordar därför att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär förslag till
höstriksdagen om en sålunda skärpt beskattning, varvid Kungl. Maj:t
även bör kunna överväga de ytterligare justeringar av dryckesbeskattningen
i övrigt som kan bli motiverade härav.

Med hänsyn till att höstriksdagen alltså bör få möjlighet att pröva
beskattningsfrågorna, innan mellanölet slopas, kan en sådan åtgärd inte
genomföras före den 1 november 1972. Genom en dylik tidsfrist får
bryggerierna, handeln och utskänkningen möjligheter att anpassa sig
till de ändrade förhållandena. På grund av den omställningstid som näringslivet
och konsumenterna således får till sitt förfogande begränsas
också behovet av särskilda övergångsbestämmelser i fråga om kvarvarande
lager och dylikt. All försäljning av mellanöl efter utgången av
oktober 1972, som bedrivs av annan än den som har rätt att sälja rusdrycker,
bör alltså behandlas som olovlig rusdrycksförsäljning. Återförsäljarna
av mellanöl bör dock få möjlighet att inom sju dagar efter
månadsskiftet oktober/november returnera eventuellt kvarvarande lager
av mellanöl till tillverkaren, som i sådant fall åtnjuter avdragsrätt för
returen. I fråga om importerat mellanöl bör samma tidsfrist gälla vid
återutförsel.

Genom det sålunda förordade slopandet av mellanölet torde yrkandena
i motionerna 1972: 8, 1972: 209, 1972: 411, 1972: 853, 1972: 858,
1972: 881, 1972: 889, 1972: 1568 och 1972: 1630, i vad de avser direkta
ingripanden mot mellanölet, vara tillgodosedda. Utskottet avstyrker följaktligen
också de i motionerna 1972: 869, 1972: 1603 och 1972: 1629

SkU 1972:30

framförda yrkandena, som innebär ändringar av förslaget i propositionen.

Departementschefen uttalar i propositionen sin anslutning till APU:s
förslag om en utbyggd information i mellanölsfrågan men anser att informationsverksamheten
inte bör begränsas till mellanölet utan omfatta
även rusdryckerna, narkotika och andra beroendeframkallande medel
som fått utbredning bland ungdomen. Han uttalar vidare att upplysningen
bör syfta till bl. a. att sätta in alkohol- och narkotikaproblemen i deras
sociala sammanhang och att medverka till en sådan förändring i
synen på de alkohol- och narkotikaskadade att deras delaktighet i den
samhälleliga gemenskapen tryggas. Mot denna bakgrund bör informationen
inte framstå som centraldirigerad, utan olika organisationer bör
få samhällets förtroende att efter egna värderingar och erfarenheter arbeta
med upplysningsverksamheten för att man skall få en allsidig belysning
av frågorna och en bred täckning. Som huvudman för informationsverksamheten
förordar departementschefen statens ungdomsråd,
som inte självt skall svara för verksamheten utan fördela tillgängliga
medel till organisationer med en allmän och riksomfattande spridning.
Ungdomsrådet har att beakta att Centralförbundet för alkohol- och
narkotikaupplysning — CAN — kan bli anlitat för insatser i informationsverksamheten.
Med anledning av förslaget att ungdomsrådet skall
vara huvudman för informationsverksamheten har i motionerna 1972:
1458, 1972: 1513, 1972: 1627 och 1972: 1630 yrkats att CAN i stället
skall svara för detta huvudmannaskap, medan i motionen 1972: 1629
yrkas att en central ledningsgrupp skall fungera som huvudman.

Utskottet har i fråga om informationen inhämtat yttrande från kulturutskottet,
vilket yttrande fogas som bilaga till detta betänkande. Av
yttrandet framgår att majoriteten i utskottet tillstyrker de i propositionen
föreslagna riktlinjerna för informationsverksamheten. Kulturutskottet
anser det önskvärt att CAN, där nykterhetsorganisationerna i huvudsak
är representerade, tas i anspråk i informationsverksamheten och
räknar med att så kommer att bli fallet men anser det väsentligt att
huvudmannen har så god kontakt som möjligt med de grupper till vilka
informationsverksamheten vänder sig. På bl. a. denna grund ansluter
kulturutskottet sig till förslaget i propositionen och anser att skatteutskottet
därför bör avstyrka ifrågavarande motionsyrkanden. Sju reservanter
i kulturutskottet förordar CAN som huvudman för informationen.

Anslaget motiveras således bl. a. av de problem som mellanölet skapat.
Det kan givetvis göras gällande att behovet av sådan information
minskar, om den av utskottet förordade avvecklingen av mellanölet genomförs.
Utskottet anser sig dock inte kunna bortse från att mellanölets
slopande kan tänkas medföra risker för att de ungdomsgrupper
som attraherats av mellanölet kommer att vända sitt intresse mot övriga

SkU 1972:30

berusningsmedel och att det därför framstår som en kanske än angelägnare
uppgift att genom information söka hejda en sådan utveckling.
Denna information bör — med de ändringar som betingas av att mellanölets
roll inte längre blir den centrala frågan — i stort sett kunna
bedrivas efter de riktlinjer som förordas i propositionen. Beträffande
frågan om huvudman för informationen anser utskottet att de kunskaper
och erfarenheter som CAN representerar bör skapa garantier för
att medlen under detta förbunds överinseende kommer att användas
till en kvalitativt godtagbar information och att sådana garantier bör
väga tyngre vid frågans avgörande än ungdomsrådets bättre kontakter
med vissa organisationer. Utskottet, som inte anser sig kunna förorda
den höjning av informationsanslaget som begärs i motionen 1972:
1628, tillstyrker alltså reservationsanslaget med den ändringen att CAN
bör bli huvudman för informationen. Något behov av en sådan central
ledningsgrupp, som begärs i motionen 1972: 1629, anser utskottet inte
föreligga, varför utskottet avstyrker detta yrkande.

Genom de åtgärder som utskottet ovan förordat kan flertalet motionärer
som yrkat åtgärder för att motverka mellanölets skadeverkningar
anses i huvudsak tillgodosedda liksom också flertalet motionärer som
behandlat informationsfrågor. I motionerna behandlas också en lång rad
andra frågeställningar inom alkoholpolitiken. Sålunda finns förslag om
nya utredningar, om ytterligare information, om statligt inflytande över
ölhanteringen eller om bryggeriernas förstatligande och en bättre samordning
av alkoholpolitik och alkoholforskning. Utan att gradera dessa
frågor finner utskottet att de alla hänför sig till APU:s utredningsuppdrag
och att de därför kan väntas bli behandlade i utredningens slutbetänkande,
som enligt arbetsplaneringen skall avlämnas i år. Med hänvisning
härtill finner utskottet inte anledning att nu ta upp dessa frågor
till närmare granskning men förutsätter att de kommer att beaktas vid
den allmänna alkoholpolitiska debatt som APU:s slutbetänkande och
därav föranledda förslag med all sannolikhet kommer att leda till.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

A. att riksdagen med avslag på det i propositionen 1972: 61
framlagda förslaget till lag om ändring i ölförsäljningsförordningen
(1961: 159) och motionerna 1972: 869, 1972: 1603
och 1972: 1629 samt med anledning av motionerna 1972: 8,
1972: 209, 1972: 411, 1972: 853, 1972: 858, 1972: 822, 1972:
889, 1972: 1568 och 1972: 1630, i vad motionerna avser förbud
mot eller ändrade försäljningsbestämmelser för mellanöl,
antar följande såsom utskottets förslag betecknade

SkU 1972: 30

1 Förslag till

Förordning angående ändring i förordningen (1960: 253) om tillverkning
och beskattning av malt- och läskedrycker

Härigenom förordnas, att 1, 6, 7 och 8 §§ förordningen (1960: 253)
om tillverkning och beskattning av malt- och läskedrycker skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Med maltdryck

Utskottets förslag

1 §

viktprocent alkohol.

Maltdryck betecknas som
lättöl, om alkoholhalten icke
överstiger 1,8 viktprocent, som
ö 1, om alkoholhalten överstiger
1,8 men icke 3,6 viktprocent, och
som starköl, om alkoholhalten
överstiger 3,6 viktprocent.

Lättöl skall anses såsom färskt,
om det är jäsande eller eljest innehåller
jäst. Annat lättöl betecknas
som lagrat. Öl skall anses
vara av typ A, om alkoholhalten
icke överstiger 2,8 viktprocent,
och i annat fall av typ B.

Med läskedryck eller 22.02.

Tillverkare kallas för försäljning.

Maltdryck betecknas som
lättöl, om alkoholhalten icke
överstiger 1,8 viktprocent, som
ö 1, om alkoholhalten överstiger
1,8 men icke 2,8 viktprocent, och
som starköl, om alkoholhalten
överstiger 2,8 viktprocent,
Lättöl skall anses såsom färskt,
om det är jäsande eller eljest innehåller
jäst. Annat lättöl betecknas
som lagrat.

6 §

Malt- och läskedrycker må för
annat ändamål än utförsel ur riket
eller till svensk frihamn eller,
såvitt avser starköl, uppläggning
på provianteringsfrilager utlämnas
från tillverkningsställe endast på
slutna kärl eller behållare, vilka
godkänts av riksskatteverket eller
med avseende på rymden blivit
märkta på sätt i 14 § lagen om
mått och vikt sägs. Sådana kärl
och behållare skola vara försed -

SkU 1972: 30

Nuvarande lydelse

da med uppgift om tillverkarens
namn eller om tillverkningsstället
eller med tillverkarens inregistrerade
varumärke samt, beträffande
maltdrycker, om varuslag (lättöl,
öl, starköl) och, i fråga om öl,
typbeteckning samt, beträffande
läskedrycker, med uppgift om
dryckens benämning. Tillverkarens
namn och tillverkningsstället
må angivas med förkortning, som
riksskatteverket godkänt. Varuslag
och, i fråga om öl, typ må
angivas med särskild beteckning,
som godkänts av riksskatteverket.
Kärl eller behållare, innehållande
maltdryck, må icke förses
med uppgift, ägnad att giva drycken
sken av att tillhöra annat varuslag
eller, i fråga om öl, annan
typ än vartill drycken är hänför -

Utskottets förslag

da med uppgift om tillverkarens
namn eller om tillverkningsstället
eller med tillverkarens inregistrerade
varumärke samt, beträffande
maltdrycker, om varuslag (lättöl,
öl, starköl) och, beträffande läskedrycker,
med uppgift om dryckens
benämning. Tillverkarens
namn och tillverkningsstället må
angivas med förkortning, som
riksskatteverket godkänt. Varuslag
må angivas med särskild beteckning,
som godkänts av riksskatteverket.
Kärl eller behållare, innehållande
maltdryck, må icke förses
med uppgift, ägnad att giva
drycken sken av att tillhöra annat
varuslag än det till vilket den är
hänförlig.

lig Utan

hinder vederbörligen justerad.

För lagrat lättöl, öl, starköl och
läskedrycker skall, där ej annat
följer av 8 §, skatt erläggas av
tillverkare eller, vid införsel till
landet, den som i tullhänseende
är att anse som varuhavare. Skatten
utgår för liter med
tolv öre för lagrat lättöl,
sextio öre för öl av typ A,
en krona trettio öre för öl av
typ B,

två kronor för starköl, och
trettiotre öre för läskedrycker.

Skattskyldigheten inträder införseln sker.

SkU 1972: 30

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

8 §

Tillverkare skall varje tillverkningsställe.

Deklarationen skall deklarationen avser.

Om särskilda deklarationen avser.

I deklaration må särskilt för I deklaration må särskilt för

varje varuslag och, i fråga om öl, varje varuslag avdrag göras för

typ avdrag göras för myckenhet, myckenhet, som
som

a) utförts ur tillverkarens besittning.

Riksskatteverket prövar från köpare.

Vid införsel ej erläggas.

Denna förordning träder i kraft den 1 november 1972.

2 Förslag till

Lag om ändring i ölförsäljningsförordningen (1961:159)

Härigenom förordnas, i fråga om ölförsäljningsförordningen (1961:
159)

dels att i 5, 26 och 27 §§ ordet ”kontrollstyrelsen” skall bytas ut mot
”riksskatteverket”,

dels att 1, 4 och 14 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

1 §

Med ö 1 förstås maltdryck vars Med ö 1 förstås maltdryck vars

alkoholhalt överstiger 1,8 men alkoholhalt överstiger 1,8 men

icke 3,6 viktprocent. icke 2,8 viktprocent.

4 §

öl som införes till riket må Öl som införes till riket må icke

icke utlämnas från tullverket, om utlämnas från tullverket, om icke

icke varan antingen då den inkom- varan antingen då den inkommer

mer hit eller därefter genom va- hit eller därefter genom varuha ruhavarens

försorg under tillsyn varens försorg under tillsyn av

av tullpersonal blivit försedd med tullpersonal blivit försedd med

uppgift om tillverkarens namn uppgift om tillverkarens namn

SkU 1972:30

Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

samt om varuslag och typ. I stället
för uppgift om varuslag och
typ må användas av kontrollstyrelsen
godkänd beteckning.

Öl som nu sagts må icke förses
med uppgift ägnad att giva drycken
sken av att tillhöra annat varuslag
eller annan typ än vartill
den är hänförlig.

Generaltullstyrelsen äger

och om varuslaget. I stället för
uppgift om varuslaget må användas
av riksskatteverket godkänd
beteckning.

Öl som nu sagts må icke förses
med uppgift ägnad att giva drycken
sken av att tillhöra annat varuslag
än det till vilket den är
hänförlig.

denna paragraf.

Tillstånd till

14 §

att bedrivas.

av överståthållarämbetet.

Tillstånd meddelas att gälla tills
vidare, för bestämd tid eller för
visst tillfälle. Tillstånd må begränsas
till att avse öl av typ A.

Om tillstånd utfärdas tillståndsbevis.

Tillstånd meddelas att gälla tills
vidare, för bestämd tid eller för
visst tillfälle.

Denna förordning träder i kraft den 1 november 1972.

Återförsäljare av öl, som vid utgången av oktober månad 1972 innehar
öl av typ II B och som inte har rätt att sälja rusdrycker, skall senast
den 7 november 1972 återställa sådant öl till tillverkaren eller dennes
ombud eller, i fråga om importerat öl, till importören eller dennes ombud.
Riksskatteverket meddelar närmare föreskrifter för tillämpningen
av dessa bestämmelser.

3 Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 1 § rusdryckförsäljningsförordningen (1954:
521)

Härigenom förordnas, att 1 § rusdrycksförsäljningsförordningen
(1954: 521) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

1 §

Till rusdrycker och starköl.

Med spritdryck eller läkemedel.

Med vin volymprocent etylalkohol.

SkU 1972:30

Nuvarande lydelse

Med starköl förstås maltdryck,
vars alkoholhalt överstiger
tre och sex tiondels viktprocent.

Utskottets förslag

Med starköl förstås maltdryck,
vars alkoholhalt överstiger
två och åtta tiondels viktprocent.

Denna förordning träder i kraft den 1 november 1972.

4 Förslag till

Förordning om ändring i tulltaxan (1971: 920)

Härigenom förordnas, att 22 kap. tulltaxan (1971: 920) skall ha nedan
angivna lydelse.

Utskottets förslag

22 kap. Drycker, sprit och ättika

22.03 Maltdrycker:

med en alkoholhalt:

A. ej överstigande 1,8 viktprocent (lättöl) .. 100 1 10: —

B. överstigande 1,8 men ej 2,8 viktprocent

(öl) 100 1 12: —

C. överstigande 2,8 viktprocent (starköl) .. 100 1 14: —

Denna förordning träder i kraft den 1 november 1972.

5 Förslag till

Förordning om ändring i förordningen (1960: 258) om utjämningsskatt
å vissa varor

Härigenom förordnas, att 2, 3, 4 och 8 §§ förordningen (1960: 258)
om utjämningsskatt å vissa varor skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

2 § Utjämningsskatt skall utgå för

a) choklad- och konfektyrvaror tulltaxenummer 19.08;

d) öl av typ B och starköl. d) starköl.

3 § I fråga om skattskyldighet 3 § I fråga om skattskyldighet

samt den tidpunkt då sådan skyl- samt den tidpunkt då sådan skyldighet
inträder äga, för inom ri- dighet inträder äga, för inom ri -

SkU 1972:30

Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

ket tillverkat öl av typ B och
starköl, bestämmelserna i förordningen
(1960:253) om tillverkning
och beskattning av malt- och
läskedrycker samt i övrigt bestämmelserna
i förordningen om särskild
varuskatt motsvarande tilllämpning.
Skattskyldighet skall
dock ej föreligga vid tillverkning
i allenast ringa omfattning av varor
som avses i 2 § b och c.

4 § För choklad- och i

För öl av typ B utgår skatten
med 5 öre för liter och för starköl
med 6 öre för liter.

ket tillverkat starköl, bestämmelserna
i förordningen (1960: 253)
om tillverkning och beskattning
av malt- och läskedrycker samt i
övrigt bestämmelserna i förordningen
om särskild varuskatt motsvarande
tillämpning. Skattskyldighet
skall dock ej föreligga vid
tillverkning i allenast ringa omfattning
av varor som avses i 2 §
b och c.

detaljhandeln.

För starköl utgår skatten med
6 öre för liter.

8 § Deklaration till skattskyldighet uppkommit.

Deklaration skall deklarationen avser.

I deklarationen skall lämnas
uppgift om den myckenhet skattepliktiga
varor som under beskattningsperioden
levererats till
köpare eller, beträffande öl av
typ B och starköl, utlämnats från
tillverkningsställe eller där tillverkats
och förtärts. Från denna
myckenhet må avdrag göras för
varor, vilka

a) använts vid tillverkning som
deklarationen avser eller, beträffande
öl av typ B och starköl, utlämnats
från tillverkningsställe och
som visas hava tidigare blivit påförda
utjämningsskatt;

b) återtagits; eller

c) enligt bevis

I deklarationen skall lämnas
uppgift om den myckenhet skattepliktiga
varor som under beskattningsperioden
levererats till köpare
eller, beträffande starköl, utlämnats
från tillverkningsställe eller
där tillverkats och förtärts.
Från denna myckenhet må avdrag
göras för varor, vilka

a) använts vid tillverkning som
deklarationen avser eller, beträffande
starköl, utlämnats från tillverkningsställe
och som visas hava
tidigare blivit påförda utjämningsskatt; -

■ svensk frihamn.

Denna förordning träder i kraft den 1 november 1972.

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär förslag till
1972 års höstriksdag om skärpt beskattning av i första hand
maltdrycker i enlighet med vad utskottet förordat

SkU 1972:30

C. att riksdagen med avslag på motionerna 1972: 1628 och 1972:
1629 i vad avser informationsfrågor samt med anledning av
propositionen 1972:61 och motionerna 1972: 835, 1972:
1458, 1972: 1513, 1972: 1627 och 1972: 1630 i vad avser informationsfrågor 1.

till Upplysning om alkohol- och narkotikaproblemen för
budgetåret 1972/73 under sjunde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag
av 5 000 000 kr.

2. beträffande informationsverksamhetens bedrivande ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört

D. att riksdagen avslår följande motioner

1. motionen 1972: 8

2. motionen 1972: 207

3. motionen 1972: 209

4. motionen 1972: 411

5. motionen 1972: 416

6. motionen 1972: 640

7. motionen 1972: 829

8. motionen 1972: 835

9. motionen 1972: 845

10. motionen 1972: 846

11. motionen 1972: 853

12. motionen 1972: 858

13. motionen 1972: 881

14. motionen 1972: 885

15. motionen 1972: 889

16. motionen 1972: 1458

17. motionen 1972: 1513

18. motionen 1972: 1568

19. motionen 1972: 1602

20. motionen 1972: 1603

21. motionen 1972: 1627

22. motionen 1972: 1629

23. motionen 1972: 1630

i den mån de inte kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt.

Stockholm den 16 maj 1972

På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

2 Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 30

SkU 1972: 30

Närvarande: herrar Brandt (s), Eriksson i Bäckmora (c), Engkvist (s),
fru Holmqvist* (s), herrar Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp), Carlstein
(s), Wikner (s), Nilsson i Trobro (m), Stadling (s), Westberg i Hofors
(s), Olof Johansson i Stockholm (c), Hörberg (fp), Björk i Gävle (c)
och Söderström (m).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

Beträffande formerna för ölförsäljningen

1. av herrar Brandt (s), fru Holmqvist (s), herrar Carlstein (s), Wikner
(s), Nilsson i Trobro (m), Westberg i Hofors (s) och Söderström (m),
vilka

dels ansett att utskottets yttrande fram t. o. m. det stycke som på s. 9
slutar med orden ”för informationen.” bort ha följande lydelse:

”Mellanölsfrågan har under senare år kommit att bli det dominerande
ämnet i den alkoholpolitiska debatten, vilket enligt utskottets mening
måste anses innebära en snedvridning av diskussionen. Ungdomens
missbruk av mellanöl har i olika aktioner mot mellanölet framställts
som en följd av bryggeriernas vinstintresse och marknadsföringsmetoder,
med en förledande reklam som främsta medel.

Utskottet har tidigare framhållit att reklamens roll i detta sammanhang
inte bör överdrivas. Samtidigt har utskottet understrukit vikten
av att ungdomsproblemen i samband med mellanölet föranleder skyndsamma
åtgärder. Men utskottet har inte förordat något generellt eller
temporärt förbud mot mellanölet, som ett flertal motionärer nu rekommenderar.
Förbud löser sällan några problem och särskilt inom
alkoholpolitiken kan man peka på förbudsexperiment som inte manar
till efterföljd. Det långvariga starkölsförbud som rådde ända fram till
hösten 1955 i förening med den detaljerade reglering av ölförsäljningen
som samtidigt gällde bidrog till att framställa maltdryckerna som socialt
mindervärdiga. Dessa förhållanden har sannolikt medverkat till
att fixera spritförbrukningen på den höga nivå, som man genom 1954
års reform ville sänka. Den statliga propaganda som därefter bedrivits
för övergång till svagare drycker har främst framhållit vinet som
ett alternativ till spriten, medan producenterna fått svara för maltdryckernas
marknadsföring.

En annan fråga som enligt utskottets mening förtjänar uppmärksamhet
i diskussionen om att klassificera mellanölet som rusdryck är
de ekonomiska konsekvenserna av en sådan åtgärd. Anhängare av
denna reform gör gällande att den betalar sig genom bl. a. minskade
alkoholskador. Enligt utskottets mening kan man i dagens ekonomiska
situation inte bortse från det inkomstbortfall och de merkostnader
som samhället skulle åsamkas, om mellanölet endast skulle få säljas

SkU 1972:30

genom systembolaget eller om man tar bort den särskilda skatteklassen
för mellanöl, vilket i praktiken skulle innebära detsamma som ett
förbud. Det går självfallet inte att göra några säkra prognoser om
konsumtionsutvecklingen i det fall systembolaget övertar försäljningen.
Det står klart att en betydande del av försäljningen då kommer att
falla bort, vilket i sin tur leder till att tillverkningen går ned med därav
följande arbetslöshet för de i produktionen anställda. Härtill kommer
betydande utgifter för systembolaget på grund av ökat lokalbehov.
Den största förlusten skulle emellertid drabba detaljhandeln, vars lokalbehov
dimensionerats för denna försäljning och där vinsterna på
mellanölsförsäljningen ingår i lönsamhetskalkylen. Att ökade livsmedelspriser
måste bli följden av mellanölets borttagande från livsmedelshandeln
är således uppenbart. Vill man kompensera skattebortfallet
— som vid ett totalt slopande av mellanölet kan röra sig om ett
belopp som närmar sig 500 milj. kr. — genom höjda priser på övriga
drycker måste hela nivån för dryckesbeskattningen höjas avsevärt över
vad som förordas i det förslag om höjning från och med 1973 som riksdagen
behandlar i annat sammanhang. Utskottet vill i detta sammanhang
erinra om att den svenska alkoholbeskattningen redan befinner sig
på en nivå där väsentliga skärpningar kan väntas medföra konsekvenser
som motverkar såväl de nykterhetspolitiska som de statsfinansiella
strävandena. Hembränning, smuggling och missbruk av teknisk sprit
visar ökningstendenser som redan vid måttliga skatteskärpningar kan
bli besvärande men som vid mera drastiska åtgärder skulle kunna utvecklas
till allvarliga problem. Man kan inte framgångsrikt genomföra
nykterhetspolitiska experiment i strid mot en bred opinion och utan
hänsyn till förhållandena i omvärlden. Mellanölsfrågan får också en i
viss mån annan karaktär om den sätts in i sitt internationella sammanhang.

Om man ser på den totala alkoholkonsumtionen i industriländerna
under senare decennier visar den en ökning som står i ett direkt förhållande
till höjningen av levnadsstandarden. Det utmärkande för flertalet
av dessa länder är att konsumtionen av de där vanligaste alkoholdryckerna
stigit utan någon påtaglig förskjutning mellan dryckesgruppema.
I Sverige har däremot spritförbrukningen i stort sett varit oförändrad
under senare år medan vin- och maltdryckskonsumtionen praktiskt taget
helt svarat för konsumtionsökningen. Spritkonsumtionen var under
år 1971 lägre än under motboksåren 1947—1954. Det kan alltså konstateras
att mellanölsreformen i praktiken medverkat till en övergång
till svagare drycker, eftersom sannolikheten talar för att konsumtionsökningen
eljest skulle ha inriktats på starkare drycker. Det bör också
nämnas att skattepolitiken i hög grad bidragit till styrningen mot en
ökad vinkonsumtion. I huvudsak har alltså konsumtionsutvecklingen
efter 1954 års reform inneburit en övergång till svagare drycker. Det

2f Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 30

SkU 1972:30

är nödvändigt att man har denna utveckling klar för sig när man diskuterar
mellanölsfrågan, som enligt utskottets mening därför kan betecknas
som ett allvarligt problem huvudsakligen när det gäller ungdomens
missbruk. Detta missbruk bör bekämpas med andra medel än ett förbud,
som skulle gå ut över majoriteten av konsumenter, som uppskattar
mellanölet utan att missbruka det.

Bevillningsutskottet framhöll vid 1970 års höstriksdag att frågan om
ungdomens missbruk av mellanöl motiverade att den alkoholpolitiska
utredningen tog upp mellanölsfrågan till förtursbehandling, och skatteutskottet
instämde i detta krav vid 1971 års riksdag. I båda fallen avslogs
på respektive utskotts hemställan de då väckta motionerna. Utredningen
har alltså inte med anledning av utskottsbehandlingen fått
några direktiv att bryta ut mellanölsproblemet men har dock — med
åberopande av utskottens uttalanden — ansett sig böra särbehandla
frågan i betänkandet Mellanölsfrågan, som ligger till grund för den förevarande
propositionen. Utredningsmajoriteten förordar att den 18-årsgräns, som nu frivilligt tillämpas av detaljhandeln för inköp av mellanöl,
skall lagfästas och att all försäljning av mellanöl skall ske över
disk. Vidare förordas ett särskilt anslag för information till främst ungdomen
i bl. a. mellanölsfrågan. Två reservanter i utredningen vill hänföra
mellanölet till rusdrycker medan två andra reservanter anser det
principiellt felaktigt att bryta ut mellanölet ur den alkoholpolitiska helhetsdiskussionen.
Remissbehandlingen av betänkandet ger närmast vid
handen att flertalet instanser, och bland dem många vars åsikter bör
tillmätas särskild betydelse i denna fråga, delar de sist nämnda reservanternas
uppfattning, att man inte bör vidta alltför ingripande åtgärder
innan man kommit fram till en alkoholpolitisk helhetslösning. För
mer långtgående åtgärder har förutom nykterhetsrörelsens landsförbund
ett par av de politiska ungdomsförbunden uttalat sig. Praktiskt
taget alla remissinstanser går emot förslaget om diskförsäljning.

Utskottet ansluter sig till departementschefens uttalande att man med
hänsyn till remissyttrandena kan hysa viss tvekan inför att ta upp mellanölsfrågan
med förtur. Uppenbart är att åtskilliga grupper som tidigare
fann mellanölsfrågan oroande numera inte vill förorda några förhastade
åtgärder och att kraven på ingripanden numera främst kommer
från nykterhetsrörelsen, som var motståndare mot mellanölets införande.
Det finns därför anledning anta att kravet på ett slopande av mellanölet
i den allmänna handeln eller på ett förbud inte har någon bredare
förankring i den allmänna opinionen.

Utskottet anser att de i propositionen föreslagna lagstiftningsåtgärderna
i fråga om ölförsäljningen i och för sig utan olägenhet hade kunnat
anstå tills en samlad bedömning görs av den alkoholpolitiska inriktningen,
men att det inte finns några vägande invändningar mot förslaget
om en lagfäst 18-årsgräns för inköp av öl. Förslaget innebär också

SkU 1972:30

— vilket utskottet finner motiverat — att denna åldersgräns tillämpas
vid såväl utminutering som utskänkning i fråga om hela varuslaget
öl. Det s. k. A-ölet, eller pilsnern, blir visserligen härigenom föremål
för försäljningsinskränkningar som inte har sin grund i några
påvisade olägenheter utan uteslutande för att få enhetliga försäljningsbestämmelser.
Också om man i nuläget kan försvara en dylik åtgärd,
synes det utskottet som om man bör kunna överväga att helt ta bort
försäljningsrestriktionerna i fråga om detta öl, som trots sin lägre beskattning
uppenbarligen inte utgör något alternativ till rusdryckerna.
De restriktiva försäljningsbestämmelserna för pilsnern är i viss mån en
kvarleva från den tid då ölets alkoholhalt låg mitt emellan A- och
B-ölets och därför i viss utsträckning kunde tjäna som berusningsmedel.
Utskottet anser att APU bör överväga en omprövning av försäljningsbestämmelserna
för A-öl i den antydda riktningen.

I motionen 1972: 1603 riktas invändningar mot förslaget om lagstadgad
18-årsgräns med hänsyn främst till de problem som bestämmelserna
kan skapa för de handelsanställda. APU har framhållit behovet av
att man ser till att gällande bestämmelser efterlevs, att en effektiv kontroll
sker och att överträdelser beivras. Departementschefen ansluter sig
helt till dessa uttalanden. Det har under den tid som den frivilliga överenskommelsen
om 18-årsgränsen gällt förekommit att ungdomar under
18 år tillhörande nykterhetsrörelsen köpt mellanöl i syfte att bevisa att
handeln inte tillämpade överenskommelsen. Genom ett i pressen nyligen
återgivet uttalande av en företrädare för en nykterhetsorganisation
framgår att provokationer av motsvarande slag och angiveri kan bli
följden av en lagstadgad 18-årsgräns. Utskottet vill med anledning härav
uttala, att utskottet är övertygat om att aktioner av detta slag är
ägnade att framkalla starka olustkänslor och att åtgärderna varken
gagnar nykterheten eller nykterhetsrörelsen. Mot denna bakgrund blir
också de handelsanställdas oro för konsekvenserna av den lagstadgade
18-årsgränsen mer berättigad. Det bör å andra sidan vara ett starkt stöd
för de handelsanställda att de i tveksamma fall har möjlighet att avvisa
ungdomliga köpare med åberopande av en lagbestämmelse. Den
viktiga övervakningen bör enligt utskottets mening framför allt inriktas
på att inte vissa butiker tar hand om de ungdomliga ölköparna som
sin särskilda kundkrets. I sådana fall bör tillståndet att sälja öl snarast
dras in. Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna av en sådan
åtgärd för en detaljhandlare inom livsmedelssektorn torde myndigheterna
inte behöva göra många sådana ingripanden för att upprätthålla
respekten för bestämmelserna.

Även om utskottet således inte står främmande för tanken att 18-årsgränsen kan skapa vissa problem för de handelsanställda ser utskottet
denna lagstiftningsåtgärd mera som ett stöd för än som ett hot
mot de anställda, vilka också får antas vilja medverka till en sanering

SkU 1972: 30

av mellanölshandeln. Utskottet förutsätter emellertid att APU kommer
att ägna särskild uppmärksamhet åt den här behandlade frågan vid
sitt fortsatta arbete.

Beträffande motionsyrkandena i övrigt beträffande frågorna om mellanölsförsäljningen
är flertalet av den arten att de inte låter sig förena
med den uppfattning som utskottet ovan givit uttryck för, varför utskottet
avstyrker dessa yrkanden. De yrkanden som avser andra alkoholpolitiska
åtgärder än ändrade försäljningsregler för mellanöl anser utskottet
sig inte kunna biträda med hänsyn till att frågorna faller inom
APU:s utredningsuppdrag och att diskussionen härom bör anstå tills
utredningen slutfört sitt arbete.”

dels ansett att utskottet under punkterna A och B bort hemställa
”att riksdagen med bifall till propositionen 1972: 61 i ifrågavarande
del antar det vid propositionen fogade förslaget till lag
om ändring i ölförsäljningsförordningen (1961: 159).”

Beträffande alkoholhalten i mellanöl

2. av herr Wikner (s), som

dels ansett att utskottets yttrande bort ha den lydelse som anges i
reservationen 1 med den ändringen att sista stycket i reservationen får
följande ändrade lydelse:

”Beträffande övriga motioner anser utskottet att yrkandet i motionen
1972: 1602 om fortsatt utredning av frågan om sänkning av alkoholhalten
i mellanölet förtjänar särskild uppmärksamhet. Bevillningsutskottet
uttalade 1970 att en sådan åtgärd skulle vara att föredra framför
att överföra mellanölet till systembolaget. Även tidigare erfarenheter
från det 3,2 °/o-iga öl som före andra världskriget salufördes här
i landet tyder på att en sänkning av alkoholhalten hos mellanölet kan
vara en åtgärd som skulle göra det möjligt att få ett drickbart öl som
inte i samma grad som det nuvarande inbjuder ungdomen till missbruk.
I förening med den nu förordade 18-årsgränsen skulle därför en sänkning
av alkoholhalten förslagsvis till 3 °/o vara en åtgärd som bör tas
upp till förnyad prövning. På sikt skulle en sådan ändring sannolikt
leda till att ölet inte som nu delas upp på två typer, vilket tillverkningsoch
distributionsmässigt måste verka fördyrande på produkten. Det
främsta syftet med detta förslag är dock de rent nykterhetspolitiska
vinster det skulle medföra. Övriga i detta betänkande behandlade motioner
anser utskottet sig inte kunna tillstyrka.”

dels ansett att utskottet under punkten D 19 bort hemställa

”att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1602 begär att alkoholpolitiska
utredningen får i uppdrag att ompröva frågan om
sänkning av alkoholhalten i mellanölet i enlighet med de i
motionen angivna riktlinjerna.”

SkU 1972:30

Beträffande frågan om huvudman för viss information

3. av herr Brandt (s), fru Holmqvist (s), herrar Carlstein (s), Wikner
(s), Westberg i Hofors (s), Olof Johansson i Stockholm (c) och Björk
i Gävle (c) vilka

dels ansett att det stycke i utskottets yttrande som på s. 9 börjar med
orden ”Anslaget motiveras” bort ha följande lydelse:

”Skatteutskottet kan i huvudsak ansluta sig till kulturutskottets uppfattning
i denna fråga. Bakom förslaget att föredra ungdomsrådet framför
CAN som huvudman ligger den tanken att det nu gäller att engagera
ungdomsorganisationerna för att såvitt möjligt finna andra och
vidare kontaktytor i syfte att nå de ungdomsgrupper som har problem
med alkohol och andra beroendeframkallande medel. Utskottet vill
starkt framhålla vikten av att den utåtriktade verksamhet som ungdomsorganisationerna
bedriver därvid aktiveras.

Utskottet, som anser att ungdomsrådet har de bästa förutsättningarna
för att kunna förverkliga syftet med informationsanslaget, tillstyrker
alltså propositionen i denna del. Till följd härav avstyrker utskottet yrkandet
i motionen 1972: 1629 om en central ledningsgrupp för informationen.
”

dels ansett att utskottet under punkten C bort hemställa

”att riksdagen med avslag på motionerna 1972: 835, 1972: 1458,
1972: 1513, 1972: 1627, 1972: 1628, 1972: 1629 och 1972:
1630 i vad avser informationsfrågor och med bifall till propositionen
1972: 61 i ifrågavarande del till Upplysning om alkohol-
och narkotikaproblemen för budgetåret 1972/73 under
sjunde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag av 5 000 000
kr.”

Särskilda yttranden

1. av herrar Engkvist, Wärnberg, Carlstein och Stadling (samtliga s)
och Olof Johansson i Stockholm (c), vilka anfört följande:

”Den nuvarande ordningen för ölhanteringen innebär att det enskilda
vinstintresset är den främsta drivkraften inom denna näring.
Detta strider mot den grundläggande principen för svensk alkohollagstiftning
i övrigt. Inte minst den starka företagskoncentrationen inom
bryggerinäringen skapar ett behov av ökat samhällsinflytande över
denna näring. Vinstintresset inom ölhanteringen har tagit sig uttryck i
olika reklamkampanjer och en hård marknadsföring. Detta har varit
särskilt märkbart sedan mellanölet infördes och har i betydande grad
bidragit till de skadeverkningar som mellanölet medfört, framför allt
inom vissa ungdomsgrupper.

SkU 1972: 30

Även vid ett borttagande av mellanölet kvarstår emellertid behovet
av ökat samhällsinflytande över även denna del av alkoholhanteringen.
Det framstår nämligen som alltmera tydligt att bryggeriintressena inte
svarar mot de krav på socialt ansvar som samhället har anledning att
ställa på alla som kommer i beröring med tillverkning och marknadsföring
av alkoholdrycker.

Vi förutsätter därför att APU med utgångspunkt i de motioner om
ett ökat statligt inflytande över ölhanteringen som behandlas i detta
betänkande ägnar frågan särskild uppmärksamhet vid sitt fortsatta utredningsarbete.
”

2. av herr Hörberg (fp) som anfört följande:

”Avsikten med att överföra försäljning av mellanöl till systembutiker
är att minska lättåtkomlighet och därmed konsumtion. En betydande
ökning av konsumtionen av de öltyper som blir kvar i detaljhandeln,
lättöl och pilsner, kan beräknas bli den önskade följden.

Tillgång i systembutikerna till ett mellanöl med särskild skatteklass/
inköpspris är av betydelse för dem som önskar en god måltidsdryck till
rimligt pris men utan starkölets alkoholhalt. Förslaget att tillämpa
samma skatteklass för mellanöl och starköl synes mig mindre välbetänkt
från nykterhetssynpunkt. En övergång till starköl kan bli följden.

Att motivera förslaget med det distributionstekniska problemet att
systembutikerna inte klarar av försäljningen av den beräknade, minskade
mellanölskvantiteten är orimligt då sådana skäl inte får tillåtas påverka
riksdagens nykterhetspolitiska ställningstaganden.

Att motivera slopandet av den särskilda skatteklassen för mellanöl
redan från den 1 november 1972 med att täckning för beräknat skatteinkomstbortfall
behövs på grund av minskad mellanölskonsumtion synes
mig heller inte rimligt. Minskad lättåtkomlighet för mellanöl kan
väntas på sikt reducera såväl statliga som kommunala socialvårdsutgifter,
övertidskostnader för ordningsmakten, skadegörelse på allmän
egendom etc. På längre sikt kan mellanölsmissbrukets bortfall beräknas
rädda många medborgare från grövre alkoholskador, till gagn för
bl. a. produktion och samhälle. — Omedelbart tillkommer ökad skatteintäkt
genom ökad konsumtion av lättöl och pilsner. Man borde därför
avvakta utvecklingen innan en skatteklassjustering sker för mellanölet.

Då det inte lyckats mig att vinna utskottsmajoriteten för ovanstående
synpunkter biträder jag ändå dess yrkande då jag anser det primära
vara att genom överförande av försäljningen till systembutikerna minska
mellanölets lättåtkomlighet.”

SkU 1972: 30

Till skatteutskottet

Genom beslut den 13 april 1972 har skatteutskottet anhållit om kulturutskottets
yttrande över propositionen 1972: 61 med förslag till lag
om ändring i ölförsäljningsförordningen (1961: 159), m. m., samt motionerna
1972: 835 av herr Engkvist m. fl. (s), 1972: 1458 av herr Engkvist
m. fl. (s), 1972: 1513 av herr Bengtson i Jönköping m. fl. (c, fp,
m), 1972: 1627 av fru Kristensson (m), 1972: 1629 av herr Wennerfors
(m) och 1972: 1630 av herr Wirtén m. fl. (fp), i vad propositionen och
motionerna avser upplysningsverksamhet rörande alkohol, narkotika
m. m., dock ej beträffande frågan om det i propositionen för sådan
verksamhet förordade anslagets storlek.

Med anledning härav får kulturutskottet anföra följande.

Departementschefen har i propositionen uttalat sin anslutning till det
av alkoholpolitiska utredningen i betänkandet Mellanölsfrågan framförda
kravet på en utbyggd information i mellanölsfrågan och ansett att
beslut om en dylik verksamhet bör fattas nu och alltså utan att man
avvaktar utredningens slutbetänkande. Utskottet ansluter sig till departementschefens
sålunda angivna uppfattning och konstaterar samtidigt
att yrkandet i motionen 1972: 835 i sak är tillgodosett genom propositionen
och att denna motion därför inte bör föranleda någon hemställan
till Kungl. Maj:t.

I informationsfrågan har departementschefen framhållit, att bruket av
mellanöl och rusdrycker bland ungdomarna är ett av flera missförhållanden
som inger bekymmer men att det finns andra som är minst lika
allvarliga. I första hand anger han bruket av narkotika men framhåller
också det s. k. sniffandet av thinner och liknande preparat. Departementschefen
finner det både riktigt och naturligt att informationsverksamheten
inte begränsas till mellanölet utan får omfatta även rusdryckerna,
narkotika och andra beroendeframkallande medel som fått utbredning
bland ungdomarna.

I motionen 1972: 1630 uttalas att huvuddelen av de medel som anslås
till informationsverksamheten bör gå till alkoholupplysning eftersom
alkoholmissbruket fortfarande totalt sett är ett större socialt problem
än narkotikamissbruket. Motionärerna finner det vidare vara en allvarlig
brist att det inte i propositionen sägs något om att informationen
skall omfatta också vilka verkningar alkohol och narkotika har och
inte uttrycker någon ambition att med hjälp av bl. a. upplysningsverksamheten
nedbringa konsumtionen av alkohol och narkotika. De uttalar
att alkoholfrågan i hög grad måste betraktas i ett socialt helhets -

SkU 1972: 30

perspektiv och anger vissa synpunkter på detta perspektiv. Motionens
hemställan innebär, såvitt nu är i fråga, att riksdagen med instämmande
bör ge Kungl. Maj:t till känna vad i motionen anförts om informationsverksamhetens
inriktning.

Utskottet anser att informationsverksamheten så som föreslås i propositionen
bör gälla inte bara mellanöl utan över huvud taget rusdrycker
samt narkotika och andra beroendeframkallande medel. Utskottet
finner det värdefullt att det i propositionen redovisats en helhetssyn på
den sociala problematik som alkohol- och narkotikafrågorna är uttryck
för och ansluter sig till vad departementschefen anfört härom. Informationsverksamheten
bör spänna över hela fältet, men olika organisationer
bör ha möjlighet att från sina skilda utgångspunkter angripa problemen.
Med de riktlinjer för informationsverksamheten som angivits i
propositionen kan man enligt utskottets mening förvänta att de aktuella
frågorna blir allsidigt belysta. Utskottet anser inte att det finns anledning
för skatteutskottet att tillstyrka att riksdagen gör det uttalande om
inriktningen av informationsverksamheten som påyrkats i motionen
1972: 1630.

I motionen 1972: 1629 har föreslagits att riksdagen hos Kungl. Maj:t
anhåller om tillsättande av en central ledningsgrupp som huvudman
för informationsverksamheten. Därjämte har motionären hemställt att
riksdagen för Kungl. Maj:t ger till känna vad i övrigt anförts i motionen.
Därmed torde — såvitt nu är i fråga — avses ett uttalande i motionen
om att informationskampanjen måste samordnas och bli en samlad
insats och om att det är fel att plottra ut hela anslaget på organisationer
av olika slag.

Utskottet finner det vara av stort värde att organisationerna, enligt
förslaget i propositionen, får samhällets förtroende att efter egna värderingar
och erfarenheter arbeta med upplysningsverksamheten. Utskottet
ansluter sig i princip till departementschefens förslag om hur verksamheten
skall administreras och avstyrker därför yrkandet i motionen om
tillkännagivande för Kungl. Maj:t av ovan angivna uttalanden i denna
fråga. Likaså avstyrker utskottet yrkandet i samma motion om att som
huvudman för verksamheten skall fungera en för ändamålet tillkallad
ledningsgrupp.

Det i motionen 1972: 1458 framförda önskemålet om ett uttalande
av riksdagen om att upplysningsverksamheten skall handhas av folkrörelserna
finner utskottet tillgodosett genom förslaget i propositionen.
Utskottet som redan i princip anslutit sig till propositionen i denna del
finner följaktligen att något uttalande av riksdagen i denna fråga inte
är erforderligt. I motionen 1972: 1458 har också yrkats att riksdagen
skall begära att nykterhetsrörelsen och Centralförbundet för alkoholoch
narkotikaupplysning, utan att detta tillåtes inverka på medelsför -

SkU 1972: 30

delningen för den egentliga upplysningsverksamheten, tillförsäkras eko
nomiska resurser som gör det möjligt att vidmakthålla den organisatorisk-administrativa
kapaciteten. Detta yrkande framfördes under den
allmänna motionstiden vid sessionens början och sålunda innan propositionen
förelädes riksdagen. Utskottet som i sitt betänkande 1972: 8
behandlat frågan om bidrag för nästa budgetår till centralförbundet och
nykterhetsorganisationerna finner inte anledning tillstyrka att riksdagen
gör någon framställning till Kungl. Maj:t av den angivna innebörden.

I sistnämnda motion liksom i motionerna 1972: 1513, 1972: 1627 och
1972:1630 hemställes om beslut av riksdagen att Centralförbundet för
alkohol- och narkotikaupplysning skall vara samordnande organ respektive
huvudman för informationsverksamheten. Utskottet anser det önskvärt
att centralförbundet, där nykterhetsorganisationerna i huvudsak
är representerade, tas i anspråk i informationsverksamheten och räknar
med att så kommer att bli fallet. Samma uppfattning har för övrigt
uttalats i propositionen men förtjänar att ytterligare understrykas.
En väsentlig synpunkt när det gäller val av huvudman är emellertid
att huvudmannen bör ha så god kontakt som möjligt med de grupper
till vilka informationsverksamheten vänder sig och så god kännedom
som möjligt om förhållandena i olika hänseenden inom dessa
grupper. Bakom statens ungdomsråd står ett mycket stort antal organisationer,
och rådet har i sin verksamhet möjlighet att förvärva en
mångsidig kännedom om olika ungdomsfrågor. Utskottet delar departementschefens
åsikt att det lämpligen bör kunna anförtros åt ungdomsrådet
att vara huvudman för informationsverksamheten med den innebörd
denna uppgift har i propositionen. Utskottet anser alltså att nu
ifrågavarande motionsyrkanden bör avstyrkas av skatteutskottet.

Stockholm den 20 april 1972

På kulturutskottets vägnar
LENNART MATTSSON

Närvarande vid ärendets slutbehandling: herrar Mattsson i Lane-Herrestad
(c), Larsson i Vänersborg (s), Källstad (fp), Nilsson i Agnäs (m),
fru Berglund (s), herrar Sundman (c), Zachrisson (s), Leander (s), Eriksson
i Ulfsbyn (c), Green (s), fru Ryding (vpk), herrar Enlund (fp),
Andersson i Örträsk (s), fru Johansson (s) och herr Nisser (m).

SkU 1972: 30

Avvikande mening

beträffande frågan om huvudman för informationsverksamheten av
herrar Mattsson i Lane-Herrestad (c), Källstad (fp), Nilsson i Agnäs (m),
Sundman (c), fru Fraenkel (fp), herrar Eriksson i Ulfsbyn (c) och Nisser
(m) som anser att det stycke i utskottets yttrande på s. 3 som börjar
med ”1 sistnämnda” och slutar med ”av skatteutskottet” bort ha följande
lydelse:

”1 sistnämnda motion liksom i motionerna 1972: 1513, 1972: 1627
och 1972: 1630 hemställes om beslut av riksdagen att Centralförbundet
för alkohol- och narkotikaupplysning skall vara samordnande organ,
respektive huvudman för informationsverksamheten. Utskottet konstaterar
först att ett bifall till detta yrkande givetvis inte får anses innebära
att informationsverksamheten skall genomföras utan medverkan
av statens ungdomsråd. Tvärtom räknar utskottet med att rådets erfarenheter
och kontakter kommer att nyttiggöras i denna verksamhet.
När det gäller valet av huvudman finner utskottet dock övervägande
skäl tala för att det blir centralförbundet som får denna uppgift. Förbundet
fyller enligt utskottets mening alla de fordringar man kan ställa
på ett lämpligt huvudmannaorgan. Det är förankrat i folkrörelserna,
har lång erfarenhet av upplysningsverksamhet inom ifrågavarande område
och har en administrativ apparat till sitt förfogande. Utskottet anser
därför att skatteutskottet bör tillstyrka att Centralförbundet för
alkohol- och narkotikaupplysning blir huvudman för informationsverksamheten.
”

MARCUS BOKTR. STHLM 1972 720046