Skatteutskottets betänkande nr 29 år 1972 SkU 1972: 29

Nr 29

Skatteutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1972: 58 med förslag till förordning om skatt på annonser och reklam,
m. m. jämte motioner.

Propositionen

I proposition 1972: 58 har Kungl. Maj:t under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 17 mars 1972 föreslagit
riksdagen att anta vid propositionen fogade förslag till

1) förordning om skatt på annonser och reklam,

2) lag om ändring i förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning,

3) lag om ändring i skattebrottslagen (1971: 69).

I syfte främst att finansiera ett utökat statligt stöd åt dagspressen
föreslås i propositionen, att den skatt på annonser, som infördes den
1 juli 1971, utsträcks till att omfatta vissa former av reklam, bl. a. film-,
flyg-, ljus-, ljud- och utomhusreklam (s. k. A-mediareklam) samt trycksaksreklam.
Förslaget bygger på reklamutredningens betänkande (Ds U
1972: 1) Reklam I Beskattning av reklamen, men avviker i vissa väsentliga
hänseenden från det i betänkandet framlagda skatteförslaget.

Förslaget lämnar annonsskatten i princip orubbad. Skatten blir således
oförändrat 6 % för annonser i dagspressen och 10 °/o för andra annonser.
Det nuvarande s. k. bottenavdraget för skatt på annonsintäkter
upp till 3 milj. kr. per år bibehålls i fråga om dagstidningar och andra
periodiska publikationer. Utanför beskattningen ställs även i fortsättningen
annonser i medlemsblad och i periodiska publikationer som utgör
organ för religiösa, nykterhetsfrämjande, politiska, idrottsliga och
försvarsfrämjande sammanslutningar samt de handikappades intresseorganisationer.

För annan reklam än annonsreklam blir skatten 10 °/o och knyts till
produktionskostnaderna för trycksaksreklam och till de s. k. mediakostnadema,
dvs. kostnaderna för offentliggörandet, för övrig reklam.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 november 1972. Den
utvidgade beskattningen beräknas inbringa ca 50 milj. kr. per år.

1 Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 29

SkU 1972:29

Motionerna

I detta betänkande behandlas

dels de i anledning av propositionen väckta motionerna

1972:1583 av herr Antonsson m. fl. (c), vari hemställs

att riksdagen beslutar att avslå propositionen 1972: 58;

1972: 1584 av herr Bohman m. fl. (m), vari hemställs

1. att riksdagen beslutar avslå propositionen 1972: 58,

2. att riksdagen beslutar upphäva förordningen (1971: 170) om annonsskatt
från och med den 1 juli 1972;

1972: 1585 av herrar Clarkson (m) och Hovhammar (m), vari hemställs att

riksdagen vid bifall till moderata samlingspartiets motion 1972:
1584 om avslag på propositionen 1972: 58 i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer att Kungl. Maj:t förelägger riksdagen förslag om beskattning
av spel och dobbel;

1972: 1586 av herr Helén m. fl. (fp), vari hemställs

1. att riksdagen avslår propositionen 1972: 58,

2. att riksdagen beslutar överlämna motionen i de delar som rör reklamsanerande
åtgärder till reklamutredningen;

1972:1587 av herr Hermansson m. fl. (vpk), vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att den allmänna reklambeskattningen skall
utformas såsom en omkostnadsavgift,

2. att denna avgift tills vidare skall uttas med 25 procent av beskattningsvärdet,
samt

3. att vederbörande utskott utformar nödvändig författningstext med
utgångspunkt i det av ledamoten Lindqvist till reklamutredningens förslag
fogade särskilda yttrandet;

1972: 1588 av herr Molin (fp), vari hemställs

1. att riksdagen beslutar att i förordningen om skatt på reklam och
annonser införa en bestämmelse om att politiska meddelanden icke skall
anses utgöra skattepliktig reklam, samt

2. att vederbörande utskott utarbetar nödvändig ändring av texten i
den föreslagna förordningen;

1972:1589 av herr Nordstrandh m. fl. (m), vari hemställs

1. att riksdagen beslutar undanta den annonsering och övrig reklam,
som i studieutbudssyfte bedrivs av olika utbildningsanstalter och er -

SkU 1972: 29

kända studieförbund, från den föreslagna annons- och reklamskatten,
samt

2. att vederbörande utskott utarbetar härför erforderlig författningstext; 1972:

1590 av herr Strindberg m. fl. (m), vari hemställs

att riksdagen på det sätt ändrar det i propositionen 1972: 58 framlagda
förslaget till lag om ändring i förordningen (1959: 92) om förfarandet
vid viss konsumtionsbeskattning att 32 § i denna förordning
erhåller följande lydelse:

32 § På ansökan av den som driver eller ämnar driva verksamhet, i
vilken skattskyldighet ifrågakommer, skall beskattningsmyndigheten,
därest tillgänglig utredning det medgiver, meddela förhandsbesked rörande
skattskyldighet samt i fråga huruvida vara är skattepliktig ävensom
efter vilken skattesats och vilket beskattningsvärde skatten, då sådan
skall utgöras, är att bestämma. Beskedet skall utfärdas för sökanden
och gälla för beskattningsperiod som ännu icke utgått, eller senare
period, dock att beskedet icke må avse längre tid än ett år.

1972: 1591 av herr Strindberg m. fl. (m), vari hemställs

att riksdagen, om förslaget till förordningen om skatt på annonser och
reklam antas, beslutar den ändringen att till 23 § i förordningen fogas
ett nytt tredje stycke av följande lydelse:

Skattskyldig får från det sammanlagda beskattningsvärdet av reklamtrycksaker
såsom kostnadsersättning avdraga ett belopp motsvarande
en procent av beskattningsvärdet.

1972: 1592 av herrar Svensson i Eskilstuna (s) och Möller i Gävle (s),
vari hemställs

att 1 § punkten 4 i förslaget till förordning om skatt på annonser och
reklam utformas enligt i motionen angivna riktlinjer;

1972: 1593 av herr Åsling (c), vari hemställs

1. att riksdagen uttalar att fackpressens särart skall betonas och
beaktas, speciellt i reklamutredningens fortsatta arbete samt i den
aviserade nya pressutredningen,

2. att riksdagen beslutar införa en möjlighet för vissa tidningar att —
efter särskild prövning — erhålla befrielse från erläggande av annonsskatt,

3. att riksdagen beslutar att annonser i den skattebelagda fackpressen
i övrigt beskattas på samma sätt som annonser i dagspressen efter en
skattesats på 6 procent,

4. att vederbörande utskott utarbetar erforderlig författningstext;

SkU 1972:29

dels de vid riksdagens början väckta motionerna
1972:11 av herr Sjöholm (fp), vari hemställs

att riksdagen beslutar att upphäva förordningen (1971: 170) om an
nonsskatt;

1972: 53 av herr Helén m. fl. (fp), vari hemställs,
att riksdagen beslutar avskaffa annonsskatten;

1972: 833 av herr Clarkson m. fl. (m), vari hemställs
att riksdagen beslutar upphäva annonsskatten från och med ingången
av budgetåret 1972/73.

I anledning av propositionen har ingivits skrivelser från Svenska tidningsutgivareföreningen,
Huvudstadspress aktiebolag och Grafiska arbetsgivare-
och industriorganisationerna.

Utskottets yttrande

Allmänna synpunkter

Vid föregående års behandling av förslaget till förordning om annonsskatt
framhöll skatteutskottet att denna lagstiftning borde betraktas
som ett provisorium med relativt kort giltighetstid med hänsyn till
att förslag om en allmän reklamskatt kunde väntas till följande års riksdag.
Detta uttalande åberopas av såväl reklamutredningen som departementschefen
till stöd för det nu framlagda förslaget om skatt på annonser
och reklam. Utskottet finner det i princip tillfredsställande att
den renodlade annonsskatten, som innebär en diskriminering av tidningsreklamen
i förhållande till andra reklammedia, nu föreslås ersatt
med en mera generell reklamskatt. Utskottet delar också departementschefens
uppfattning att det i nuvarande budgetläge inte är försvarligt
att besluta om ytterligare presstöd utan att samtidigt dessa utgifter
kompenseras genom ökade intäkter. De motionärer som ansett sig
kunna godta förslaget om presstöd men inte förslaget om reklamskatt
har som regel inte anvisat andra åtgärder för att finansiera stödet än
en ytterligare underbalansering av budgeten.

De invändningar i övrigt som i partimotionema riktas mot det framlagda
förslaget är i huvudsak av samma karaktär som invändningarna
mot annonsskatteförslaget. Motionärerna hänvisar bl. a. till de tryckfrihetsrättsliga
invändningar som framfördes mot annonsskatteförslaget
och som riksdagen underkände. Vidare åberopas de synpunkter som
från pressens sida framfördes i fråga om annonsskattens förmenta ne -

SkU 1972:29

gativa verkningar. Motionärerna framför också olika förslag om reklamsanerande
åtgärder för att åstadkomma en bättre information för
konsumenterna.

Beträffande effekterna av annonsskatten för tidningarna delar utskottet
departementschefens uppfattning att den minskning av annonsvolymens
omfattning som ägde rum under år 1971 i första hand torde
bero på den då inträffade konjunkturavmattningen och knappast på
annonsskatten. När det gäller åtgärder för att skapa en bättre reklam
vill utskottet hänvisa till att dessa frågor närmare kommer att belysas
i reklamutredningens slutbetänkande. Som ett skäl för införande av en
allmän reklamskatt har reklamutredningen åberopat vissa beräkningar
rörande reklamens tillväxttakt och funnit att en dämpning härav skulle
vara ett samhällsintresse. Även departementschefen betraktar en sådan
effekt av reklamskatten som positiv, samtidigt som han i annat sammanhang
uttalar att han inte vill frånkänna reklamen dess betydelse
som ett både värdefullt och effektivt medel för marknadsföringen. Utskottet
anser att reklamen med hänsyn bl. a. till den starka tillväxttakten
bör kunna bära en viss beskattning men att styrningen av reklamens
innehåll främst bör ske genom andra åtgärder än befrielse från skatt.
Utskottet har med det anförda velat betona att utskottet i första hand
betraktar reklamskatten som en punktskatt bland andra punktskatter.
Med den angivna reservationen tillstyrker utskottet i princip förslaget
om skatt på reklam och annonser och avstyrker följaktligen yrkandena
om avslag på propositionen och om upphävande av förordningen om
annonsskatt i motionerna 1972: 11, 1972: 53, 1972: 833, 1972: 1583,
1972: 1584 och 1972: 1586. I konsekvens härmed avstyrker utskottet
också motionen 1972: 1585, som för bifall till yrkandet förutsätter bifall
till motionen 1972: 1584.

Utskottet kan inte heller biträda yrkandet i motionen 1972: 1587 om
att reklamskatten bör utformas som en 25-procentig omkostnadsavgift.
Bortsett från att utskottet inte anser sig kunna förorda en beskattning
av denna höjd bör yrkandet avvisas med hänsyn till bl. a. de administrativa
och kontrollmässiga svårigheter som denna beskattningskonstruktion
kan antas medföra.

Beskattningen av annonser

Den i propositionen föreslagna lösningen av reklamskattefrågan innebär
att den nuvarande annonsbeskattningen med ett par ändringar överförs
i huvudsak oförändrad till den nya författningen. Den väsentliga
fördelen med denna åtgärd jämfört med reklamutredningens förslag att
undanta de icke kommersiella annonserna från beskattning ligger i att
man därigenom slipper en uppdelning av annonserna i skattepliktiga
och skattefria med därav följande gränsdragningsproblem.

SkU 1972: 29

I motionen 1972: 1588 yrkas undantag från beskattningen för politisk
annonsering, medan ett motsvarande yrkande i fråga om studieutbud
framförs i motionen 1972: 1589.

Utskottet får med anledning härav framhålla, att ett bifall till dessa
yrkanden rimligen kan tänkas endast på de grunder som reklamutredningen
förordade, nämligen att all icke kommersiell annonsering undantas
från beskattning. Då utskottet på ovan angivna skäl inte vill förorda
en sådan åtgärd avstyrker utskottet bifall till dessa motioner.

I motionen 1972: 1593 framförs ett yrkande som utskottet hade anledning
att pröva i samband med annonsskattens införande, nämligen
att vissa publikationer, som företräder bl. a. fackliga eller kooperativa
organisationer, med hänsyn till sitt värdefulla innehåll skall undantas
från beskattning. Utskottet fann att ett sådant undantag inte kunde
förenas med de tryckfrihetsrättsliga reglerna. Det synes utskottet rimlig
att tidskrifter av ifrågavarande slag bör kunna få stöd i den mån de
anses vara av särskilt värde för den allmänna debatten. Då frågor om
presstöd emellertid faller utanför utskottets kompetensområde anser
utskottet sig förhindrat att framlägga förslag härom. Med det anförda
hänvisar utskottet till en lösning som bör föredras framför undantag
från beskattningen och avstyrker bifall till motionen 1972: 1593.

Utskottet har tidigare konstaterat att annonsbeskattningen föreslås
kvarstå i huvudsak oförändrad. En väsentlig ändring är dock att beskattningsmyndigheten
i fråga om periodiska publikationer skall kunna
medge befrielse från skyldigheten att erlägga reklamskatt om den årliga
annonsomsättningen inte överstiger tre miljoner kr., det s. k. bottenavdraget.
Utskottet är medvetet om att den ändring, som på utskottets
förslag genomfördes vid annonsskattens införande och som innebär att
skatten i sådana fall först skall inbetalas för att sedan halvårsvis återbetalas,
lett till mindre önskvärda konsekvenser. I princip kan utskottet
biträda reklamutredningens uppfattning att ett bottenavdrag av denna
storlek inte är motiverat av skattetekniska skäl utan att avdraget närmast
bör betraktas som en del av presstödet. Med den nu föreslagna
konstruktionen vinner man emellertid den fördelen att flertalet periodiska
publikationer helt befrias från skyldighet att betala reklamskatt.
Utskottet har funnit att genom bottenavdraget undantas från beskattning
praktiskt taget alla de publikationer som redan är fritagna från
beskattning på grund av att de enligt 8 § 6 och 7 mom. förordningen
om mervärdeskatt är undantagna från skatteplikt till sådan skatt. Under
sådana förhållanden saknas enligt utskottets mening anledning att bibehålla
denna undantagsbestämmelse som medför vissa från tryckfrihetsrättslig
synpunkt tveksamma effekter. Den viktigaste gruppen av publikationer
som omfattas av mervärdeskatteundantaget är medlemsbladen,
som i ett par fall kommer upp i en annonsomsättning som överstiger
3 milj. kr. per år.

SkU 1972:29

En förutsättning för att en publikation skall betraktas som medlemsblad
från mervärdeskattesynpunkt är att den inte säljs i allmänna handeln.
Denna bestämmelse kan uppenbarligen få den effekten att en
organisation kan göra skattemässiga vinster genom att begränsa spridningen
av sitt medlemsblad till de egna medlemmarna. Om medlemsbladet
är av sådan karaktär att dess innehåll måste bedömas vara av
värde för den offentliga debatten, måste alltså beskattningsreglerna sägas
motverka den fria opinionsbildningen, vilket inte står i god överensstämmelse
med grunderna för tryckfriheten. Frågan är emellertid primärt
ett mervärdeskatteproblem, som till denna del bör kunna prövas
av den pågående tekniska utredningen angående mervärdeskatten. I
fråga om reklamskatten kan man enklast lösa problemet genom att
slopa det angivna undantaget. Härigenom kommer visserligen ett par
medlemsblad med betydande annonsomsättning att få betala skatt, men
detta bör enligt utskottets mening vara ägnat att skapa större rättvisa
vid beskattningen eftersom dessa organ bör betraktas som konkurrenter
till den övriga pressen på annonsmarknaden.

En fråga som också gäller pressen har tagits upp av Tidningsutgivareföreningen
och i motionen 1972: 1592, nämligen frågan om de s. k.
annonstidningarna har möjlighet att genom bestämmelserna om grundavdrag
undvika beskattningseffektema. Enligt författningsförslaget skall
grundavdrag medges för varje självständig periodisk publikation. Villkoret
för att bli betraktad som periodisk publikation är endast att tidningen
enligt utgivningsplan utkommer med minst fyra nummer om
året.

Utskottet delar den i motionen framförda uppfattningen att annonstidningarna,
som närmast har karaktär av reklamtrycksaker, inte bör
vara berättigade till grundavdrag, vilket som utskottet tidigare framhållit
närmast skall ses som en del av presstödet. Utskottet förordar
därför den ändringen av definitionen på periodiska publikationer att
reklamtrycksaker inte skall kunna hänföras till sådana publikationer
samt att bestämmelserna om bottenavdrag kompletteras med föreskrifter
om att endast dagspress och tidskrifter skall kunna komma i
åtnjutande härav.

Om undantaget för medlemsblad, publikationer, som utgör organ för
vissa ideella sammanslutningar, personaltidningar, vissa program och
kataloger slopas, uppkommer som tidigare nämnts endast en obetydligt
utvidgad beskattning. Det bör emellertid framhållas att åtgärden medför
redovisningsskyldighet för publikationer, som har en årlig annonsomsättning
som överstiger 60 000 kr. Enligt utskottets mening kan
emellertid upprättandet av deklaration beträffande annonsomsättningen
inte anses särskilt betungande med hänsyn till att deklarationsavlämnandet
i flertalet av dessa fall — enligt särskilt medgivande av beskattningsmyndigheten
— kan få ske årsvis. Det omfattande deklarations -

SkU 1972: 29

material som bcskattningsmyndigheten på detta sätt får till sitt förfogande
utgör ett värdefullt underlag för annonsstatistiken, som bl. a. bör
kunna användas för att följa upp verkningarna av reklamskatten och
för prognoser om annonsmarknadens utveckling. Utskottet förutsätter
alltså att dessa deklarationer blir förmål för särskild statistisk bearbetning
i här angivet syfte.

I propositionen föreslås den utvidgningen av annonsbeskattningen att
skatt skall utgå även på annonser som införs utan vederlag, om annonsen
avser annan av utgivaren bedriven verksamhet än det skattskyldiga
utgivandet av den publikation vari annonsen införts. Med anledning av
bl. a. bestämmelserna härom har Tidningsutgivareföreningen begärt sådan
ändring av författningsförslaget att skatt inte kommer att utgå på
s. k. ersättningsannonser, dvs. annonser som vid första införandet innehållit
tryckfel eller andra felaktigheter som tidningen och inte beställaren
svarar för och som av denna anledning införts i rättat skick utan
debitering.

Enligt utskottets mening bör skatt inte utgå för ersättningsannons,
som närmast bör jämföras med retur när det gäller varubeskattningen.

I fråga om övriga punktskatter godtas normalt avdrag för returer på
grund av fel eller brist i godset och motsvarande bör enligt utskottets
mening gälla i fråga om annonser. Utskottet anser det emellertid inte
nödvändigt att komplettera författningstexten på denna punkt. Föreskrifter
av denna art bör kunna meddelas anvisningsvägen av beskattningsmyndigheten.

Beskattningen av annan reklam än annonser

Utskottet har vid sin granskning av förslaget till reklamskatt i vad
det avser de tidigare obeskattade reklamområdena helt allmänt ansett
sig kunna konstatera att beskattningsmyndigheterna och främst riksskatteverket
kommer att ställas inför betydande svårigheter vid tillämpningen
av de nu föreslagna bestämmelserna. Även om reklamutredningen
lagt ned ett omfattande arbete på utformningen av sitt förslag och
detta förslag i väsentliga delar efter remissbehandling överarbetats inom
finansdepartementet är det redovisade resultatet behäftat med vissa
brister.

Bestämmelserna är såvitt utskottet kan finna svåra att tillämpa för
vissa av de skattskyldiga. Detta gäller främst den del av skatteområdet
som berör tryckerierna, nämligen reklamtrycksakerna. De grundläggande
definitionerna ger inte besked om en trycksak framställts huvudsakligen
för att offentliggöra reklam eller inte. Sedan den frågan avgjorts
återstår att fastställa dels vem som är skattskyldig, dels vad som
skall räknas in i beskattningsvärdet. Huvudprincipen i författningsförslaget
är att tryckeriet skall svara för skattskyldigheten, även när det

SkU 1972: 29

inte självt till alla delar framställt trycksaken, och att skattskyldigheten
skall omfatta också sådant bokbinderiarbete som sker utanför tryckeriet.
I beskattningsvärdet skall också inräknas värdet av arbete och materiel,
som tryckeriet inte självt svarat för. Om tryckeriet inte kan få
uppgifter härom från beställaren, skall beskattningsvärdet till denna del
fastställas genom uppskattning. Den grafiska branschen har i skrivelse
till utskottet uttryckt sin oro för hur dessa bestämmelser skall kunna
tillämpas i praktiken, och utskottet finner dessa farhågor till viss del befogade.

Enligt utskottets mening gäller den väsentligaste invändningen det
förhållandet att tryckerierna åläggs redovisningsskyldighet för åtgärder,
som äger rum sedan trycksakerna lämnat tryckeriet och gått till ett bokbinderi,
alltså vid en tidpunkt då de ekonomiska mellanhavandena mellan
tryckeri och beställare ofta är slutreglerade. Att bestämmelserna
fått denna utformning torde främst vara motiverat av en önskan att
begränsa kretsen av skattskyldiga. Enligt vad utskottet erfarit skulle
emellertid en utvidgning av skattskyldigheten till att omfatta även de
företag som självständigt utför bokbinderiarbeten i fråga om reklamtrycksaker
endast innebära att antalet skattskyldiga okar med ett par
hundra. Med en utvidgning av skattskyldigheten till bokbinderierna
skulle man emellertid få en i princip riktigare och från praktisk synpunkt
rimligare fördelning av skattskyldigheten. Med hänsyn härtill förordar
utskottet den ändringen att den som självständigt utför bokbinderiarbete,
som innebär färdigställande av reklamtrycksak, skall vara
skattskyldig för utfört arbete.

En annan omständighet som gäller trycksakerna och som sannolikt
kommer att leda till svårigheter i praktiken är att klichéernas värde
skall inräknas i beskattningsvärdet enligt propositionens förslag. Enligt
vad utskottet erfarit sker framställningen av kliché till övervägande del
i fristående klichéanstalter, vilka i ringa eller ingen omfattning kan
avgöra om klichéerna skall användas för reklamtryck eller för annat
ändamål. Härtill kommer att de i viss omfattning används såväl till
skattepliktiga produkter som till andra och i vissa fall till flera olika
trycksaker. Med anledning härav har i författningsförslaget intagits en
bestämmelse om att värdet av kliché får räknas bort från beskattningsvärdet
i de fall den tidigare använts för framställning av skattepliktig
reklamtrycksak och beställaren påförts skatt härför. De praktiska svårigheterna
att kontrollera tillämpningen av en sådan bestämmelse torde
vara påtagliga. Detta i förening med de övriga problem, som klichéerna
skulle medföra i fråga om beskattningsvärdets bestämmande, föranleder
utskottet att förorda att värdet av klichéer inte skall inräknas i beskattningsvärdet.
Denna åtgärd medför självfallet viss minskning av skatteinkomsterna,
men detta skattebortfall torde kunna anses till större delen
bli kompenserat genom den något utvidgade annonsbeskattning som ut -

SkU 1972:29

skottet tidigare förordat. De av utskottet föreslagna ändringarna och
det förslag, som utskottet i det följande framlägger beträffande utvidgade
och snabbare möjligheter att erhålla förhandsbesked i bl. a. skattepliktsfrågorna,
bör bidra till att väsentligt underlätta tryckeriernas redovisningsskyldighet.

I fråga om reklamtrycksakerna förtjänar också nämnas att särskilda
nedsättningsregler och i vissa fall möjligheter till befrielse från skatt
föreslås i fråga om postorderföretagens kataloger. Dessa förslag grundar
sig på vissa överväganden av reklamutredningen, som dock framhållit
att några säkra bedömningsgrunder inte finns för storleken av den
nedsättning som bör komma i fråga. Utskottet förutsätter därför att
dessa nedsättningsbestämmelser kommer att omprövas, då närmare erfarenheter
vunnits i fråga om den praktiska tillämpningen.

Förhandsbesked

Riksskatteverket har i sitt remissyttrande över reklamutredningens
betänkande anfört, att behovet av snabba besked till de skattskyldiga
främst i fråga om skattepliktsfrågor beträffande reklamtrycksaker skulle
kunna tillgodoses genom att en särskild nämnd inrättas hos verket,
vilken nämnd skulle kunna lämna bindande förhandsbesked. Enligt verkets
förslag skulle nämndens besked inte kunna överklagas. Departementschefen
anser också att verket i reklamskattefrågor bör förstärkas
med en särskild nämnd, men nämnden skall enligt hans förslag bara ha
rådgivande funktion. Det framgår inte klart om nämnden avses vara ett
rådgivande organ till den rättsnämnd, som nu meddelar förhandsbesked
i skatte- och taxeringsfrågor, eller om den främst skall biträda
verksledningen eller möjligen ha båda dessa uppgifter.

I motionen 1972: 1590 yrkas att förfarandeförordningens bestämmelser
om förhandsbesked generellt skall utvidgas så att förhandsbesked
skall kunna meddelas inte enbart i fråga om skatteplikt och skattesats
utan även beträffande skattskyldighet och beskattningsvärde. Yrkandet
är motiverat av att vissa problem kan uppkomma i samband med
reklamskatten, men förslaget får genom sin utformning motsvarande
verkningar för hela den del av punktbeskattningen som regleras av förfarandeförordningen.

Med anledning härav vill utskottet erinra om att punktskatteutredningen
f. n. överser förfarandeförordningen och att förhandsbeskedsinstitutet
därvid också torde komma att granskas. Såvitt utskottet kan
bedöma torde normalt inga problem uppkomma, om man låter rätten
till förhandsbesked omfatta även frågor om skattskyldighet på samma
sätt som redan gäller i fråga om mervärdeskatten. Det är däremot
tveksamt om en ovillkorlig rätt att erhålla förhandsbesked beträffande
beskattningsvärde utan vidare kan införas på hela den berörda skattesektorn.
Med hänsyn till den pågående utredningen anser utskottet sig

SkU 1972:29

inte kunna tillstyrka andra ändringar i förfarandeförordningen än dem
som föreslås i propositionen med anledning av reklamskattens införande.
Däremot finner utskottet att starka skäl talar för att särskilda regler
införs i fråga om möjligheterna att få snabba besked i fråga om bl. a.
skatteplikt för reklamtrycksaker. I det sammanhanget kan i fråga om
reklamskatten det motionsvis framförda önskemålet om förhandsbesked
i fråga om skattskyldighet också tillgodoses liksom behovet av besked
rörande rätt till återbetalning av reklamskatt för periodiska publikationer
enligt det av utskottet tidigare redovisade ändringsförslaget. Rent
principiellt kan givetvis vissa invändningar resas mot att man inför särskilda
besluts- och besvärsregler för ett så relativt obetydligt skatteområde
som reklamskatten. Enligt utskottets mening kan dock sådana
invändningar avvisas med hänsyn till att behovet av vägledande besked
i skattefrågorna är betydligt större på detta område än vad som tidigare
varit fallet vid införandet av andra punktskatter. Reklamtrycksakernas
mångskiftande karaktär kommer otvivelaktigt att medföra vissa
tillämpningssvårigheter, och enligt utskottets mening har branschen ett
legitimt krav på snabba besked i skattepliktsfrågorna utan att rättssäkerheten
därför eftersätts. Enligt utskottets bedömning skulle riksskatteverkets
förslag bäst gagna snabbheten, medan förslaget i propositionen
i högre grad tillgodoser önskemålen om rättssäkerhet.

Utskottet anser det uteslutet att bibehålla det nu gällande systemet
med förhandsbesked, som meddelas av rättsnämnden och kan överklagas
till kammarrätt och regeringsrätt. Vanligtvis tar en behandling i
alla tre instanserna längre tid än ett halvår trots att förhandsbeskedsärendena
tas upp med förtur. Utskottet förordar därför att riksskatteverket,
som departementschefen föreslagit, förstärks med en särskild
nämnd och att verket meddelar beslut i förhandsbeskedsfrågor efter hörande
av nämnden. Verksstyrelsen bör kopplas in endast om frågan
kan anses vara av principiell vikt. Om verket och nämnden kan utveckla
sådana allmänna riktlinjer för beskattningen, som allmänt kan
godtas av de skattskyldiga och deras uppdragsgivare, bör överklagande
av förhandsbeskeden endast komma i fråga i undantagsfall. För att det
slutliga avgörandet i sådana fall skall ske utan onödig omgång föreslår
utskottet att förhandsbeskeden skall kunna överklagas direkt till regeringsrätten.
Utskottet är medvetet om att det finns risk för att regeringsrätten
kan komma att överhopas med okynnesbesvär i frågor av ringa
ekonomisk betydelse. Utskottet förutsätter därför att punktskatteutredningen
noga följer utvecklingen och om så befinnes erforderligt framlägger
förslag om erforderliga spärregler. De skattskyldiga har möjlighet
att få förhandsbesked, som blir gällande redan från och med
ikraftträdandet. Ansökan om förhandsbesked bör enligt utskottets mening
kunna inges från och med den 1 september 1972. Beträffande
sammansättningen av den särskilda nämnden för reklamskattefrågor vill

SkU 1972:29

utskottet endast framhålla att den bör kunna ha alternativ sammansättning
med hänsyn till utskottets förslag att den också skall kunna pröva
frågor om rätt till återbetalning av skatt för periodiska publikationer.

Övriga frågor

Beträffande författningsförslagets utformning i övrigt förordar utskottet
vissa ändringar av redaktionell natur, vilka närmare redovisas
i utskottets hemställan. Utskottet vill i detta sammanhang också framhålla
att vissa av de definitioner som anges i 1 § i författningsförslaget
synes böra överarbetas vid en kommande revision av reklamskatten.
Dessutom förordar utskottet vissa ändringar i syfte att klargöra arrangörens
skattskyldighet när det gäller mässor och utställningar. Då den
föreslagna reklamskatten till sin karaktär avviker högst väsentligt från
nuvarande eller tidigare existerande punktskatter, finns det anledning
anta att behov av författningsändringar kan uppkomma relativt snart
efter det att förordningen trätt i kraft. Utskottet förutsätter därför att
beskattningsmyndighetema med beaktande av inte bara de fiskaliska
intressena utan även de skattskyldigas berättigade krav på rättvisa och
rimlighet tar initiativ till förbättringar så snart det finns anledning härtill.

Riksskatteverket har i sitt yttrande framhållit behovet av bestämmelser
om öppen skattedebitering för att avdragsrätten skall kunna kontrolleras.
Genom de av utskottet förordade ändringarna kommer rätten
till avdrag på grund av tidigare erlagd reklamskatt att i viss mån begränsas.
I de fall sådana avdrag förekommer bör riksskatteverket dock
få meddela föreskrifter om öppen skattedebitering. På grund av frågans
begränsade räckvidd synes inte generella föreskrifter härom behöva tas
in i förordningen.

Utskottet behandlar slutligen två motionsyrkanden, som i viss mån
faller utanför de frågeställningar som tas upp i propositionen. I motionen
1972: 1591 hemställs att tryckerierna skall få särskild kostnadsersättning
för sitt arbete med skatteredovisningen. Ersättningen föreslås
utgå med 1 °/o av beskattningsvärdet. De skattskyldiga skulle enligt
förslaget få tillgodogöra sig kostnadsersättningen genom särskild avdragsrätt.

Utskottet avstyrker detta yrkande med hänvisning till vad utskottet
tidigare anfört i samma fråga beträffande mervärdeskatten. I fråga om
denna skatt anses skattekredittidens längd innefatta kompensation för
tidigare utgående kostnadsersättning vid den allmänna varuskatten. Då
skattekredittiden för reklamskatten helt överensstämmer med vad som
gäller i fråga om mervärdeskatten, kan motionärernas önskemål i viss
mån redan anses tillgodosett. Någon ytterligare kompensation är utskottet
inte berett att tillstyrka.

SkU 1972: 29

I motionen 1972: 1586 framställs ett yrkande om att motionen i de
delar den berör olika reklamsanerande åtgärder skall överlämnas till
reklamutredningen.

Med hänsyn till att utskottet anser sig kunna förutsätta, att reklamutredningen
även utan en sådan åtgärd kommer att överväga de olika
förslag som framförs i den reklampolitiska debatten, avstyrker utskottet
detta yrkande.

Mot de delar av propositionen, som utskottet inte tagit upp till särskild
behandling, har utskottet inte funnit anledning till erinran.

Utskottets hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

A. Beträffande avslag på proposition 1972: 58
att riksdagen avslår

1. motionen 1972: 1583

2. motionen 1972: 1584, i denna del

3. motionen 1972: 1586, i denna del

B. Beträffande slopande av annonsskatten
att riksdagen avslår

1. motionen 1972: 11

2. motionen 1972: 53

3. motionen 1972: 833

4. motionen 1972: 1584, i denna del

C. Beträffande vissa yrkanden om ändring av propositionen
att riksdagen avslår

1. motionen 1972: 1587

2. motionen 1972: 1588

3. motionen 1972: 1589

4. motionen 1972: 1591

5. motionen 1972: 1593

D. Beträffande författningsförslagen

att riksdagen med anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1972: 58 och motionerna 1972: 1590 och 1972: 1592 antar

1. det vid propositionen fogade förslaget till förordning om
skatt på annonser och reklam med de ändringar och tillägg
att 1, 3, 4, 5, 13, 24 och 30 §§ samt en tillkommande 29 §,
som föranleder att 29—31 §§ i förslaget betecknas 30—
32 §§, jämte anvisningarna till 9 och 13 §§ och tillkommande
anvisningar till 24 § erhåller följande som utskottets
förslag betecknade lydelse:

SkU 1972: 29

Kungl. Maj:ts förslag

1 § Skatt (reklamskatt)

I denna förordning förstås med
1. trycksak, avtryck

4. periodisk publikation, publikation
som enligt utgivningsplan
skall komma ut med normalt
minst fyra nummer om året,

5. allmän nyhetstidning,

(Se vidare anvisningarna.)

3 § Skatteplikt föreligger, om ej
annat följer av 4 §, för annons
enligt 1 § som avser reklam och
för annan annons för vilken vederlag
utgår.

4 § Skatteplikt föreligger ej för
annons i

1. publikation som enligt 8 §
6 eller 7 förordningen (1968: 430)
om mervärdeskatt är undantagen
från skatteplikt för sådan skatt eller
som ges ut på främmande
språk för spridning huvudsakligen
utomlands,

2. publikation eller

5 § Skatteplikt föreligger, om ej
annat följer av 6 §, för reklam enligt
1 § som i annan form än annons
återges

1. i s. k. ljustidning,

3. på mässa eller utställning

4. i reklamtrycksak.

(Se vidare anvisningarna.)

13 § Beskattningsvärdet utgöres
för reklamen.

Utskottets förslag
än annons.

eller bild,

4. periodisk publikation, publikation
som enligt utgivningsplan
skall komma ut med normalt
minst fyra nummer om året och
som inte är att anse som reklamtrycksak,

offentliggöra reklam.

(Se vidare anvisningarna.)

3 § Skatteplikt föreligger, om ej

annat följer av 4 §, för annons
som avser reklam och för annan
annons för vilken vederlag utgår.

4 § Skatteplikt föreligger ej för
annons i

1. publikation som ges ut på
främmande språk för spridning
huvudsakligen utomlands,

egen verksamhet.

5 § Skatteplikt föreligger, om
ej annat följer av 6 §, för reklam
som i annan form än annons återges

av ljud,

3. genom mässa eller utställning,

4. i reklamtrycksak.

(Se vidare anvisningarna.)

13 § Beskattningsvärdet utgöres
för reklamen.

SkU 1972: 29

Kungl. Maj.ts förslag

I fall som avses i 5 § 4 utgöres
beskattningsvärdet av sådan del av
vederlaget som avser likvid för
sättning, kliché, reproduktionsarbete,
tryckplåt eller cylinder, papper
eller annat tryckunderlag,
tryckfärg, tryckning och bokbinderiarbete.
Har den som utför
tryckningen ej själv eller genom
underleverantör utfört sådant arbete
eller tillhandahållit sådan materiel,
skall värdet av arbetet eller
materielen inräknas i beskattningsvärdet
med ledning av uppgifter
från den som beställt trycksaken.
Lämnas icke sådan uppgift, skall
beskattningsvärdet uppskattas efter
vad som är skäligt.

Utskottets förslag

I fall som avses i 5 § 4 utgöres
beskattningsvärdet av sådan del
av vederlaget som avser likvid
för sättning, reproduktionsarbete,
tryckplåt eller cylinder, papper eller
annat tryckunderlag, tryckfärg,
tryckning och bokbinderiarbete.
Har den som utför tryckning ej
själv eller genom underleverantör
utfört annat sådant arbete än bokbinderiarbete
eller tillhandahållit
sådan materiel, skall värdet av arbetet
eller materielen inräknas i beskattningsvärdet
med ledning av
uppgifter från den som beställt
trycksaken. Lämnas icke sådan
uppgift, skall beskattningsvärdet
uppskattas efter vad som är skäligt.

Utgår icke

I beskattningsvärdet -

• skäligt vederlag.
eller avgift.

(Se vidare anvisningarna.)

24 § I fråga om självständig periodisk
publikation, för vilken den
skattepliktiga omsättningen av annonser
kan förväntas med säkerhet
icke överstiga 3 miljoner kronor
för helt kalenderår, får riksskatteverket
medge befrielse tills
vidare från skyldighet att inbetala
reklamskatt.

Till skattskyldig, som redovisat
reklamskatt för annonser i självständig
periodisk publikation, återbetalar
riksskatteverket så stor del
av den erlagda skatten för ett kalenderår
som svarar mot en skattepliktig
omsättning om högst 3
miljoner kronor för helt år. Ater -

(Se vidare anvisningarna.)

24 § I fråga om självständig periodisk
publikation, som har dagspress-
eller tidskriftskaraktär och
för vilken den skattepliktiga omsättningen
av annonser kan förväntas
med säkerhet icke överstiga
3 miljoner kronor för helt kalenderår,
får riksskatteverket medge
befrielse tills vidare från skyldighet
att inbetala reklamskatt.

Till skattskyldig, som redovisat
reklamskatt för annonser i självständig
periodisk publikation som
avses i första stycket, återbetalar
riksskatteverket så stor del av den
erlagda skatten för ett kalenderår
som svarar mot en skattepliktig
omsättning om högst 3 miljö -

SkU 1972: 29

Kungl. Maj:ts förslag

betalningen sker efter utgången av
varje halvt kalenderår. För första
halvåret av ett kalenderår får återbetalat
belopp ej överstiga skatten
på en omsättning om 1 500 000
kronor.

Om synnerliga

29 § Förordningen (1959: 92)
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
äger tillämpning
på reklamskatt. Bestämmelserna i
46 § nämnda förordning gäller
även beträffande reklamskatt vid
införsel. Förordningens bestämmelser
om kontroll hos annan än
skattskyldig äger tillämpning på

Utskottets förslag

ner kronor för helt år. Återbetalningen
sker efter utgången av varje
halvt kalenderår. För första
halvåret av ett kalenderår får återbetalat
belopp ej överstiga skatten
på en omsättning om 1 500 000
kronor.

■ andra stycket.

(Se vidare anvisningarna.)

29 § På ansökan av den som
bedriver eller ämnar bedriva verksamhet,
som medför skattskyldighet
till reklamskatt, skall riksskatteverket,
om tillgänglig utredning
det medger, efter hörande av en
till verket knuten särskild nämnd
för reklamskattefrågor meddela
förhandsbesked huruvida annons
eller reklam är skattepliktig, liksom
i fråga som avser sökandens
skattskyldighet eller sökandens
rätt till återbetalning av reklamskatt
enligt 24 §.

Besvär över beslut, varigenom
riksskatteverket meddelat förhandsbesked
i fråga om reklamskatt,
skall upptagas och avgöras
av regeringsrätten.

Om sammansättningen av den i
första stycket angivna nämnden
förordnar Konungen.

30 § Förordningen (1959: 92)
om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
äger tillämpning
på reklamskatt, dock ej bestämmelserna
i 32, 38 och 39 §§ i vad
avser förhandsbesked. Bestämmelserna
i 46 § nämnda förordning
gäller även beträffande reklamskatt
vid införsel. Förordningens

SkU 1972: 29

Kungl. Maj:ts förslag

varje näringsidkare här i landet
för vars räkning annons eller
reklam i annan form än annons
offentliggöres eller reklamtrycksak
framställes.

Utskottets förslag

bestämmelser om kontroll hos annan
än skattskyldig äger tillämpning
på varje näringsidkare här i
landet för vars räkning annons
eller reklam i annan form än annons
offentliggöres eller reklamtrycksak
framställes.

Anvisningar

till 9 §

1 fråga om mässa eller utställning
anses arrangören offentliggöra
den skattepliktiga reklamen.

Verksamhet anses

Har innehavare

Har tryckeri åtagit sig att för
annans räkning framställa reklamtrycksak
och anlitas underleverantör
för uppdraget, är underleverantören
ej skattskyldig.

Med vederlag
Från vederlag
Utgår i

Kan beställaren visa att kliché
eller annan vara, vars värde skall
inräknas i beskattningsvärdet för
reklamtrycksak, tidigare använts
vid framställning av skattepliktig
trycksak och att beställaren därvid
påförts reklamskatt för värdet
av varan, skall skatt ej beräknas
på nämnda värde.

Skäligt värde

Beskattningsvärdet av

skattepliktig reklam.

■ — enligt 5 §.

Har tryckeri åtagit sig att för
annans räkning framställa reklamtrycksak
och anlitas underleverantör
för uppdraget, är underleverantören
ej skattskyldig. Den som
självständigt utför bokbinderiarbete
är skattskyldig för sådant arbete.

till 13 §

— sådant skuldebrev.

annan prestation.

i kommunalskattelagen (1928: 370).

av särtrycket.

2 Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 29

SkU 1972: 29

Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

till 24 §

Skattskyldig, som ger ut program,
katalog eller liknande trycksak,
som inte kan hänföras till allmän
nyhetstidning, populärpress
eller fackpress, är inte berättigad
till återbetalning av reklamskatt.

2. det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring
i förordningen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning; 3.

det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring
i skattebrottslagen (1971: 69);

E. Beträffande övriga yrkanden
att riksdagen avslår

1. motionen 1972: 1585 beträffande finansiering av presstödet
genom skatt på spel,

2. motionen 1972: 1586, såvitt avser yrkandet att motionen
i vissa delar överlämnas till reklamutredningen,

3. motionen 1972: 1591, beträffande kostnadsersättning till
tryckerierna.

Stockholm den 9 maj 1972

På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Engkvist (s), fruar Nettelbrandt (fp),
Holmqvist (s), herrar Josefson i Arrie (c), Wärnberg (s), Larsson i Umeå
(fp), Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner (s), Nilsson i Trobro (m),
Stadling (s), Westberg i Hofors (s), Olof Johansson i Stockholm (c) och
Söderström (m).

Reservationer

1. av fru Nettelbrandt (fp), herrar Larsson i Umeå (fp), Nilsson i
Trobro (m) och Söderström (m) som ansett att utskottet
dels bort anföra följande:

”Beträffande reklamskatten

Ett uttalat syfte med reklamskatten är att åstadkomma en minskning
av den totala reklamvolymen i samhället. Bakom detta ligger uppfattningen
att reklamen kommit att få en alltför stor omfattning. Som skäl

SkU 1972:29

för denna ståndpunkt har bl. a. åberopats att reklamen tar i anspråk
för stor del av samhällets resurser och innebär en dålig resursanvändning.

För att kunna bedöma den från samhälls- och företagsekonomisk synpunkt
optimala storleken på reklamvolymen är det emellertid, enligt
utskottets mening, nödvändigt att se reklamen i sitt sammanhang som
en nödvändig del av produktionsprocessen i vid bemärkelse. Reklamens
betydelse i förhållande till pris- och produktutveckling, försäljningsformer
etc. måste analyseras och beaktas. Det är vidare nödvändigt att
ta hänsyn till vad en lägre reklamvolym kan innebära i form av övergång
till andra försäljnings- och marknadsföringsformer, vars reala
resursutnyttjande är större än reklamens.

Något material, som möjliggör bedömningar av detta slag, har inte
framlagts vare sig av reklamutredningen eller i propositionen. Inte
heller har försök gjorts att bygga under ställningstagande till en reklamskatt
med en analys av detta slag. Uttalandet att reklamen generellt sett
tar i anspråk för stor del av våra resurser måste därför anses vara bristfälligt
underbyggt.

För att få till stånd en bättre och mer informationsrik reklam är en
reklamskatt också av tvivelaktigt värde. Enligt utskottets mening finns
det mycket litet som talar för att mindre reklam automatiskt innebär
bättre reklam. Några sakskäl för denna ståndpunkt har inte heller framlagts,
och det finns inget som tyder på att den minskade reklamvolymen
i första hand skulle gå ut över vilseledande reklam, informationsfattig
reklam etc.

Utskottet ställer sig också avvisande till tanken att i ett senare skede
genom ett s. k. befrielseinstitut åstadkomma en sanering av reklamen.
Däremot finner utskottet det motiverat att pröva och vidareutveckla
möjligheterna att komma till rätta med vilseledande reklam, som ger
felaktig information.

Ett sådant institut är enligt utskottets mening en omväg för att åstadkomma
bättre reklam. För detta fordras andra och mer direkta åtgärder.
Därtill kommer att en beskattning bör bygga på objektivt fastställbara
kriterier och inte på subjektiva värderingar. Också den som blir
skattskyldig till reklamskatt bör kunna kräva rättvisa vid beskattningen,
vilket får anses vara svårförenligt med ett institut som på vaga grunder
skall medge skattebefrielse för viss reklam. Det kan enligt utskottets
mening ifrågasättas om en dylik åtgärd är väl förenlig med de konstitutionella
reglerna för beskattningen. Härtill bör läggas att just det
ifrågavarande området måste anses vara särskilt svårt att administrera
med hänsyn främst till flexibiliteten hos reklamen och marknadsföringen
i övrigt.

Vid ställningstagandet till en eventuell reklamskatt är det enligt utskottets
mening nödvändigt att även beakta de sysselsättningsmässiga

2f Riksdagen 1972. 6 sami. Nr 29

SkU 1972:29

konsekvenserna av ett införande av skatt på reklam. I sammanhanget
inskränker utskottet sig till att ta upp verkningarna för den bransch,
som torde drabbas hårdast, nämligen den grafiska branschen.

Inom en stor del av denna bransch bedrivs verksamheten i närmast
hantverksmässiga former, vilket sammanhänger med att den traditionella
teknik, som fortfarande används, gör det svårt att erhålla några
egentliga stordriftsfördelar. Den grafiska industrin karakteriseras därför
av en mycket hög andel mindre företag. Ca 90°/o av företagen har
mindre än 50 anställda. Branschen står emellertid av allt att döma inför
betydande strukturomvandlingar, vilkas verkningar redan börjat bli
kännbara. Bakom denna ligger framför allt framväxten av en ny grafisk
teknik, som förändrar produktionsbetingelserna och möjliggör väsentliga
stordriftsfördelar. En annan bidragande orsak är den ökande internationaliseringen
av trycksaksmarknaden, som innebär en skärpt konkurrens
från utlandet. Enligt 1970 års långtidsutredning är det troligt
att branschstrukturen på sikt kommer att förändras genom fusioner,
företagsnedläggningar och en snabbare tillväxt av större företag. Mot
denna bakgrund har chefen för industridepartementet funnit det nödvändigt
att tillsätta en särskild branschutredning för att granska branschens
svårigheter och föreslå lämpliga åtgärder.

De första känningarna av den kommande omstruktureringen har redan
blivit märkbara. I januari 1972 uppmättes det högsta antalet registrerade
arbetslösa inom branschen under hela efterkrigstiden, mer än
600 personer. För 1972 väntas ytterligare minskningar komma att ske
såväl bland arbetare som tjänstemän. Hittills har varsel utfärdats för
flera hundra anställda. Till detta skall läggas att det på sina håll förekommer
en dold arbetslöshet.

Den för sysselsättningen inom den grafiska branschen intressanta
effekten är den minskade efterfrågan på reklamtryck, som reklamskatten
kan väntas leda till. I första hand är denna naturligtvis ett resultat
av den dämpning av reklamvolymen i allmänhet som åsyftas med
reklamskatten. Men också subsitutionseffekter av olika slag t. ex. övergång
till icke skattebelagda förfaranden som stencilering, fotostatkopiering
etc., ökat utnyttjande av personliga marknadsförings- och försäljningsmetoder,
tryckning i egna kontorsoffsetpressar etc. kan medverka
till en nedgång i efterfrågan på reklamtryck. Till detta kommer också
övergång till tryckning utomlands.

I sammanhanget vill utskottet också peka på de ytterligare negativa
effekter på pressens ekonomiska situation som svårigheter för den grafiska
branschen kan få. Många tidningsföretag bedriver en omfattande
civiltrycksverksamhet och är ofta starkt beroende av denna. Genom att
minska efterfrågan på reklamtryck kommer därför reklamskatten också
indirekt att påverka pressens ekonomi.

De negativa sysselsättningseffekterna förstärks av det ändrade kon -

SkU 1972:29

kurrensläge gentemot utlandet som kan bli en följd av reklamskatten.
Hittills har de svenska tryckerierna i stort sett kunnat hävda sig väl
gentemot konkurrensen från utlandet. En pålaga på 10 o/o kan emellertid
komma att ge de utländska konkurrenterna sådana kostnadsmässiga
fördelar att det kommer att vara svårt för många trycksaksbeställare
att stå emot. Som generaltullstyrelsen framhållit i sitt remissvar över
reklamutredningen föreligger stora svårigheter i såväl administrativt
som fiskalt hänseende att tillämpa en skatt på införsel av reklamtrycksaker.
Därtill kommer att internationella överenskommelser i avsevärd
mån begränsar möjligheten att ta ut skatt vid import. Viktigast i detta
sammanhang är konventionen för underlättande av import av varuprover
och reklammaterial (SÖ 1955: 23). Denna konvention utgör hinder
för uttagande av skatt på direktreklam, även i form av massförsändelse,
frånsett reklam som här i landet etablerade företag kan tänkas
sprida från utlandet.

Mot bakgrund av de synpunkter som redovisats ovan finner utskottet
att övervägande skäl talar mot en beskattning av reklamen. Utskottet
avstyrker därför förslaget om skatt på reklam och tillstyrker följaktligen
yrkandena om avslag på propositionen.

Beträffande annonsskatten

Annonsskatten har bidragit till att ytterligare försämra den ekonomiska
situationen för tidningarna. Genom denna har de s. k. förstatidningarnas
resurser minskat på ett allvarligt sätt. Men samtidigt har
också annonsskatten påtagligt försvagat andratidningarnas situation.
Företagen har ofta minskat sin annonsering och då dragit in reklamen
i andratidningen. Statistiken visar, att annonsering i storstädernas förstatidningar
under andra halvåret 1971 minskat med 10,4 procent; för
andratidningar i samma kommuner är nedgången drygt dubbelt så
stor eller 21,0 procent. I landsorten har annonserna i genomsnitt minskat
med 5,5 procent för förstatidningar och 12,1 procent för andratidningar.
Annonsskatten synes således allvarligt ha försämrat situationen
för alla sorters tidningar.

Det främsta syftet med reklamskatten är, enligt propositionen, att
finansiera ett utökat statligt stöd åt dagspressen. Samma motiv anfördes
när annonsskatten förelädes riksdagen förra året. Utskottet finner det
emellertid felaktigt att finansiera ett presstöd genom en ny punktbeskattning,
som särskilt hårt drabbar vissa tidningsföretag. Med en dylik
beskattning försvagas den ekonomiska ställningen i de drabbade företagen
och därmed motverkas syftet med de samhälleliga stödåtgärderna,
som ju skulle vara att förbättra och inte försämra de ekonomiska betingelserna
för en fri och oberoende dagspress. Ett stöd till en drabbad
bransch bör inte finansieras via en skatt som drabbar samma bransch.
Utskottet vill också peka på att stödet till andra utsatta branscher inte

SkU 1972:29

finansierats genom speciella skatter. Det har i stället uppfattats som
naturligt att detta stöd utgått utan att speciella finansieringsställen anvisats.
Utskottet vill också erinra om sitt uttalande i samband med behandlingen
av förslaget till förordning om annonsskatt att ’om ett
förslag till reklamskatt inte framläggs eller om ett sådant förslag inte
kan godtas frågan om annonsskatten bör omprövas’. Utskottet tillstyrker
därför yrkandena om upphävande av förordningen om annonsskatt”.

dels bort hemställa

A. Beträffande avslag på propositionen 1972: 58

att riksdagen med bifall till motionerna 1972: 1583, 1972:
1584 och 1972: 1586, såvitt avser avslag på propositionen,
beslutar avslå propositionen,

B. Beträffande slopande av annonsskatten

att riksdagen med bifall till motionerna 1972: 11 och 1972:
53, 1972: 833 samt 1972: 1584, såvitt avser slopande av annonsskatten,
beslutar upphäva förordningen (1971: 170) om
annonsskatt från och med den 1 juli 1972,

C.—E. Beträffande motionerna i övrigt
att riksdagen avslår

1. motionen 1972: 11

2. motionen 1972: 53

3. motionen 1972: 833

4. motionen 1972: 1583

5. motionen 1972: 1584

6. motionen 1972: 1585

7. motionen 1972: 1586

8. motionen 1972: 1587

9. motionen 1972: 1588

10. motionen 1972: 1589

11. motionen 1972: 1590

12. motionen 1972: 1591

13. motionen 1972: 1592

14. motionen 1972: 1593

i den mån de inte kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt.”

2. av herrar Josefson i Arrie, Sundkvist och Olof Johansson i Stockholm
(samtliga c), som ansett att utskottet
dels bort anföra följande:

”Allmänna synpunkter

I proposition 1972: 58 föreslås att en skatt av samma typ som den
nuvarande annonsskatten skall införas på vissa andra former av reklam

SkU 1972:29

såsom trycksaker, reklamfilm, ljusreklam m. m. Propositionen bygger
på reklamutredningens betänkande men avviker i vissa viktiga avseenden
från detta. Enligt förslaget i propositionen skall annonsskatten sålunda
bibehållas i huvudsak oförändrad men lagtekniskt inordnas i en ny
förordning om skatt på annonser och reklam. Den nu gällande annonsskatteförordningen
föreslås i samband därmed komma att upphöra att
gälla.

Förslaget om en särskild annonsskatt har aktualiserats av dels reklampolitiska,
dels statsfinansiella skäl. Reklamutredningen har sålunda
främst haft att ta ställning till frågan på grundval av sina undersökningar
av reklamens allmänna roll och verkningar i samhället under
det att de skattetekniska frågorna ägnats mindre uppmärksamhet. Från
reklampolitisk synpunkt kan förslaget i propositionen i första hand
ses som ett försök att åstadkomma en begränsning eller åtminstone
en dämpad tillväxt av den totala reklamvolymen.

I propositionen betonas emellertid också vissa statsfinansiella aspekter.
Som ett viktigt motiv för att nu införa en reklamskatt anförs sålunda
möjligheterna att finansiera den föreslagna förstärkningen av det
statliga stödet till dagspressen på detta sätt.

Utskottet instämmer i de uttalanden som gjorts i motion 1972: 1583
och av reklamutredningen om att reklamen måste betraktas som ett
legitimt och nödvändigt medel för att främja avsättningen av varor och
tjänster. Å andra sidan kan, som motionärerna också framhåller, en
stark tillväxt av vissa former av reklam lätt leda till misshushållning
med resurser. I sådana fall påverkas givetvis priserna ofördelaktigt av
de höga reklamkostnaderna. Det är lätt att finna konkreta exempel
på överdriven och suggestiv reklam, som har ett mycket begränsat informationsvärde.

Enligt utskottets mening finns det därför skäl att beakta de synpunkter,
som förs fram i den nämnda motionen om behovet av väsentligt
bättre instrument för att motverka undermålig och överdriven reklam.
Med den utformning som reklamen i dag har, kan det också anses riktigt
att söka dämpa reklamvolymen, åtminstone på vissa områden.

Det anförda talar enligt utskottets uppfattning för att frågan om införande
av reklamskatt bör bedömas i ett vidare sammanhang än vad
som är möjligt för närvarande. Möjligheterna att påverka utvecklingen
på reklamområdet med en skatt måste bedömas i samband med att man
tar ställning till andra tänkbara åtgärder som kan stimulera till förbättringar
av den kommersiella reklamen. Sådana jämförelser kan inte göras
förrän reklamutredningen slutfört sitt arbete. I detta sammanhang
vill utskottet i likhet med motionärerna också understryka, att en praktiskt
taget enhällig remissopinion — om än på delvis olika grunder —
avstyrkt att en särskild reklamskatt införs nu. Bland dessa remissinstan -

SkU 1972:29

ser befinner sig även de konsumentpolitiska organen marknadsrådet,
näringsfrihetsombudsmannen och konsumentombudsmannen.

Utskottet anser vidare att det föreliggande lagförslaget har så stora
svagheter i tekniskt avseende att det inte bör genomföras i befintligt
skick. Riksskatteverket uttalade redan vid remissbehandlingen av reklamutredningens
betänkande stora betänkligheter mot skattens tekniska
utformning. Dessa svagheter har inte undanröjts vid den fortsatta
beredningen i departementet. Verket framhöll bl. a. att de skattskyldiga
kommer att stöta på mycket stora svårigheter, när det gäller att tilllämpa
och lojalt följa de angivna bestämmelserna. Det underströks också
att verket självt kan komma att få stora problem, då det gäller att
åstadkomma en likformig beskattning. Utskottet delar denna uppfattning.

Beträffande de statsfinansiella aspekterna vill utskottet framhålla, att
reklamskatten kommer att ge staten ett mycket begränsat inkomsttillskott.
Mot detta skall vägas de relativt sett mycket höga administrationskostnader,
som skatten kommer att dra med sig. Det nuvarande konjunkturläget
inbjuder inte heller till att införa en pålaga av detta slag.
Ytterligare en faktor som måste tillmätas betydelse i sammanhanget är
strukturproblemen inom den grafiska industrin.

Av dessa skäl avstyrker utskottet förslaget till förordning om skatt
på annonser och reklam jämte följdförfattningar i propositionen 1972:
58 samt förordar att den nu gällande annonsskatteförordningen skall
upphöra att gälla.

Detta ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker yrkandena i
motionerna 1972: 1583, 1972: 1584 och 1972: 1586 beträffande avslag
på propositionen. Som framhålls i motionen 1972: 1583 får behovet av
att ersätta det inkomstbortfall för staten som detta föranleder bedömas
vid behandlingen av kompletteringspropositionen. Detta innebär att utskottet
avstyrker yrkandet i motionen 1972: 1585 beträffande beskattning
av spel och dobbel.

Vad gäller yrkandet i motionen 1972: 1587 om att reklamskatten
skall utformas som en omkostnadsavgift finner utskottet det naturligt
att för- och nackdelar med den skatteformen kartläggs i samband med
de fortsatta reklampolitiska övervägandena. Något särskilt uttalande
från riksdagens sida i denna fråga anser dock utskottet inte behövligt.
Utskottet avstyrker således motionen 1972: 1587.

Annonsskatten

När riksdagen förra året fattade beslut om att införa annonsskatten,
förutskickades att utformningen av denna skatt skulle tas upp till ny
prövning, om något förslag till allmän reklamskatt inte lades fram eller
inte kunde godtas. Utskottet vill på nytt understyrka att det givetvis inte
går att behålla annonsskatten på sikt, om annan reklam inte beskattas.

SkU 1972: 29

Som framhålls i motion 1972: 1583 kan det å andra sidan hävdas,
att alltför kort tid gått för att det skall vara möjligt att göra en utvärdering
av annonsskattens verkningar. Det bortfall av annonser, som
träffat dagspressen sedan annonsskatten infördes, torde till största delen
ha berott på konjunktursituationen. Avgörandet beträffande annonsskattens
framtid bör därför anstå ytterbgare en tid. Av stor betydelse i
detta sammanhang är också hur den framtida presstödspolitiken kommer
att utformas. Utskottet avstyrker alltså yrkandena i motionerna
1972: 11, 1972: 53 och 1972: 833 om att annonsskatten skall avskaffas.

I motionen 1972: 1588 yrkas undantag från annonsbeskattningen för
politisk annonsering medan ett motsvarande yrkande i fråga om studieutbud
framförs i motionen 1972: 1589.

Liksom vid behandlingen av likartade motioner förra året vill utskottet
här framhålla, att den likformighet lagtekniskt som råder mellan
annonsskatten och mervärdeskatten erbjuder redovisningstekniska fördelar.
Den vinst som man på detta sätt har uppnått skulle till stor del
gå förlorad, om man införde vissa undantag i beskattningen grundade
på annonsernas syfte eller innehåll. Med den här angivna motiveringen
avstyrker utskottet yrkandena i motionerna 1972: 1588 och 1972: 1589.

I motionen 1972: 1592 har uppmärksammats, att utgivare av s. k. annonstidningar
i vissa fall har möjlighet att undvika effekterna av annonsbeskattningen
genom bestämmelserna om grundavdrag. I motionen
1972: 1593 yrkas vidare att en särskild prövningsrätt införs i syfte att
medge befrielse från annonsskatt för vissa slag av publikationer. Vad
motionärerna främst har haft i åtanke är de relativt fåtaliga tidningar,
som — fast de inte är befriade från mervärdeskatt — främst är att anse
sorn medlemstidningar eller språkrör för stora folkrörelseorganisationer.

Utskottet kan i viss utsträckning instämma i de i motionerna anförda
synpunkterna. Med hänsyn till att annonsskatten alltjämt måste betraktas
som ett provisorium finns dock inte anledning att nu vidta några
förändringar. Utskottet avstyrker således yrkandena i motionerna 1972:
1592 och 1972: 1593 men förutsätter att de i motionerna aktualiserade
frågorna tas upp till prövning i den mån en allmän översyn av annonsbeskattningen
kommer till stånd.

I motionen 1972: 1593 aktualiseras också vissa frågor om stöd till viss
fackpress. Då frågan om presstöd faller utanför utskottets kompetensområde
anser sig utskottet inte ha anledning att ta ställning till dessa
förslag.

Utskottet vill också rikta uppmärksamheten på de mindre tillfredsställande
förhållanden som följt med de nuvarande bestämmelserna om
inbetalning av annonsskatt. Utskottet syftar därvid på att man kan komma
i den situationen, att indrivningsåtgärd kan få vidtas för skatt som
inom en snar framtid skall restitueras. Utskottet förordar med anled -

SkU 1972:29

ning härav, att riksskatteverket får möjligheter att medge befrielse från
skyldigheten att inleverera annonsskatt, om den skattepliktiga omsättningen
med säkerhet kan beräknas understiga 3 milj. kr för helt år.

Övriga frågor

I motionen 1972: 1590 begärs en utvidgning av förfarandeförordningens
bestämmelser om förhandsbesked. Yrkandet är motiverat av
vissa problem som kan uppstå i samband med införandet av en reklamskatt,
men förslaget får genom sin utformning verkningar för hela den
del av punktbeskattningen som regleras av förfarandeförordningen.

Med anledning härav vill utskottet erinra om att punktskatteutredningen
f. n. överser förfarandeförordningen. Det saknas enligt utskottets
uppfattning därför anledning att nu vidta en sådan utvidgning som
föreslås i motionen. Utskottet avstyrker således motionen 1972: 1590.

I motionen 1972: 1591 hemställes att tryckerierna skall få särskild
kostnadsersättning för sitt arbete med skatteredovisningen.

Frågan om kostnadsersättning till företagen för deras arbete i samband
med redovisningen av olika skatter och avgifter har stor räckvidd.
Utskottet finner inte anledning att här ta ställning till principfrågan
men vill understryka, att en sådan ersättning knappast kan begränsas
till en enda skatteform. Utskottet avstyrker således motionen 1972:
1591.

Slutligen framställs i motionen 1972: 1586 ett yrkande om att motionen
i de delar som den berör olika reklamsanerande åtgärder skall
överlämnas till reklamutredningen.

Utskottet förutsätter att reklamutredningen tar upp olika förslag till
reklamsanerande åtgärder utan särskild åtgärd från riksdagens sida och
avstyrker därför motionen 1972: 1586 i nu förevarande del”.

dels bort hemställa

”A. att riksdagen med bifall till motionen 1972: 1583 och med

anledning av motionerna 1972: 1584 och 1972: 1586 såvitt

avser avslag på propositionen 1972: 58

1. avslår propositionen 1972: 58

2. ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört beträffande
en särskild reklamskatt.

B.—E. att riksdagen avslår

1. motionen 1972: 11

2. motionen 1972: 53

3. motionen 1972: 833

4. motionen 1972: 1584

5. motionen 1972: 1585

6. motionen 1972: 1586

7. motionen 1972: 1587

8. motionen 1972: 1588

SkU 1972:29

9. motionen 1972: 1589

10. motionen 1972: 1590

11. motionen 1972: 1591

12. motionen 1972: 1592

13. motionen 1972: 1593

i den mån de inte kan anses besvarade genom vad utskottet
ovan anfört och hemställt.”

MARCUS BOKTR. STHLM 1 »71 7200 46

■fliMnrinr ^