Skatteutskottets betänkande nr 28 år 1972

SkU 1972:28

Nr 28

Skatteutskottets betänkande i anledning av motioner om slopande av
beskattningen av fritt bränsle från egen fastighet.

Motionerna

I detta betänkande behandlas motionerna

1972: 211 av herr Johansson i Skärstad m. fl. (c), vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag
om sådan ändring i skattelagstiftningen att fritt bränsle från egen fastighet
inte blir beskattat;

1972: 635 av herr Hedin m. fl. (m), vari hemställs
att riksdagen beslutar att ved från egen fastighet ej behöver upptas
som naturaförmån vid deklaration av inkomst från jordbruksfastighet;

1972: 836 av herr Eriksson i Arvika m. fl. (fp), vari hemställs
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär revidering av riksskattenämndens
anvisningar innebärande att bränsle från egen skog ej beskattas;

1972: 891 av herrar Wirtén (fp) och Antby (fp), vari hemställs
att riksdagen beslutar att uttag av ved ur egen skog vid familjejordbruk
icke längre betraktas som naturaförmån och således utgår som
inkomst vid beskattningen.

Gällande bestämmelser

Till intäkt av jordbruksfastighet räknas enligt 21 § kommunalskattelagen
bl. a. värdet av vad skattskyldig kan ha tillgodogjort sig av
jordbrukets och skogsbrukets avkastning för sin, sin familjs eller övriga
hushållsmedlemmars räkning. I 42 § kommunalskattelagen stadgas att
värdet av produkter, varor eller andra naturaförmåner skall beräknas
efter ortens pris. Värdet av bränsle från egen jordbruksfastighet skall
upptas till belopp motsvarande vedens värde i upphugget och hemkört
skick. I punkt 5 av anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen utsägs
att i fråga om för gemensamt behov avsatta s. k. besparingsskogar, häradsallmänningar
och andra likartade samfälligheter, som förvaltas själv 1

Riksdagen 1972. 6 sami Nr 28

SkU 1972:28

ständigt för delägarnas gemensamma räkning, som samfällighetens inkomst
skall räknas även vad som in natura utdelas till innehavarna av de
fastigheter, som har del i samfälligheten. Då inkomsten således beskattas
hos samfälligheten följer därav, att innehavare av fastighet, som har del
i sådan samfällighet, inte är skyldig att som intäkt av sin fastighet upptaga
vad han uppburit såsom utdelning från samfälligheten, vare sig utdelningen
utgått in natura eller i penningar.

Enligt riksskatteverkets länsanvisningar för 1972 års taxering bör
värdet av förmån av fritt bränsle till bostad om 1 rum och kök på jordbruksfastighet
normalt värderas till 230—310 kr. exklusive mervärdeskatt.
Det lägsta beloppet är avsett för de sydligaste länen. Normalvärdet
är något högre i Mellansverige och maximibeloppet 310 kr. gäller
för Norrland. Om vedspis inte används nedsätts värdena med 75—100
kr. Är bostaden större än 1 rum och kök ökas värdet med 75—85 kr.
för varje rum därutöver.

I anvisningarna framhålls att lägre värden än normalt bör godtas om
den skattskyldige gör sannolikt att han tagit ut virke av väsentligt sämre
kvalitet än som normalt används för uppvärmning.

Frågans tidigare behandling

Motionsyrkanden om skattefrihet för värde av fritt bränsle från
egen fastighet har vid upprepade tillfällen prövats av riksdagen och
alltid avslagits, bl. a. med hänvisning till att de normvärden som fastställts
i länsanvisningarna varit i stort sett oförändrade under hela 1960-talet och kunde anses som moderata (BeU 1970: 12). När frågan prövades
förra året framhöll skatteutskottet (SkU 1971:33) bl. a. att den
som driver en näring genomgående är skattskyldig för värdet av i verksamheten
tillverkade eller saluförda varor och andra produkter som
förbrukats för hans och hans familjs räkning. Likaså måste ägare av
icke schablontaxerad fastighet som intäkt redovisa värdet av vad han
av fastighetens alster eller naturtillgångar tillgodogör sig själv och familjen.
Om man från beskattning undantog värdet av hushållsbränsle,
bröt man enligt utskottets mening mot en viktig princip vid beskattningen
samtidigt som man skapade betydande orättvisa mellan skilda
kategorier skattskyldiga. Även om skogs- och miljövården borde stödjas,
ansåg utskottet att detta borde ske på annat sätt än genom skattefrihet
för bränsle som utvinns vid gallring och röjning. Utskottet biträdde
emellertid den i motionerna uttalade uppfattningen, att beskattningen
ibland kunde leda till otillfredsställande resultat och att en viss
försiktighet av olika skäl kunde vara motiverad vid fastställande av
normer för bränslevärden. Utskottet ansåg bl. a. att den som själv avverkade
sin ved intog en i beskattningshänseende oförmånlig ställning
i förhållande till den som kunde tillgodose sitt behov av vedbrand med

SkU 1972:28

anlitande av lejd arbetskraft, eftersom den sistnämnde oftast torde kunna
göra avdrag för arbetslöner och transporter med ett mot bränslevärdet
svarande belopp. Utskottet pekade också på att vad som används
för uppvärmning av bostäder oftast torde utgöras av svårsäljbart virke
som förvärvas kostnadsfritt eller mot ringa ersättning. Avslutningsvis
påpekade utskottet att det förhållandet att anvisningarna efter inrättandet
av riksskatteverket fastställs centralt var ägnat att främja en enhetlig
taxering inom skilda delar av landet. Enligt utskottets mening
skulle mycket av det som uppfattas som orättvist vid beskattningen av
bränsle från egen fastighet kunna undvikas, om beskattningsmyndigheterna
i ökad utsträckning kunde beakta omständigheterna i det särskilda
fallet. Från denna synpunkt var det enligt utskottets mening angeläget
att de skattskyldiga i sina deklarationer utförligt angav de skäl
som borde föranleda att normvärdena frångicks. Med det anförda avstyrkte
utskottet bifall till framställda ändringsyrkanden.

Utskottet

Yrkandena i de förevarande motionerna syftar alla till att förmån av
fritt bränsle från egen fastighet inte skall anses som skattepliktig inkomst.
Som skäl härför åberopar motionärerna bl. a. skogs- och miljövårdssynpunkter
samt rättviseskäl.

Motsvarande motionsyrkanden har prövats av riksdagen åtskilliga
gånger och alltid avvisats med hänvisning till grundläggande principer
för beskattningen. Resultatet av det arbete en skattskyldig nedlagt i sin
förvärvsverksamhet anses som skattepliktig inkomst, även till den del
avkastningen använts för egen konsumtion, och att den som utfört arbete
åt sig själv och därigenom minskat sina levnadskostnader skall beskattas
för denna besparing om den uppkommit i näringsverksamhet.
Dessa principer tillämpas genomgående vid beskattningen när det gäller
uttag av naturaprodukter m. m. för eget bruk. I enlighet härmed bör
exempelvis en jordbrukare beskattas för värdet av fritt bränsle i upphugget
och hemkört skick till ortens pris, oavsett om virket utvunnits
från egen skog eller som binäring till jordbruk, medan däremot den
som utan samband med någon förvärvsverksamhet åtnjuter motsvarande
förmån i regel bör gå fri från beskattningen. Därtill kommer, att värdet
av uttag av naturaförmåner i allmänhet till någon del är att hänföra
till avkastning på det i fastigheten eller näringsverksamheten nedlagda
kapitalet, och att en näringsidkare är berättigad till avdrag vid beskattningen
för kostnader i samband med utvinnandet av förmånen av virket.
Om värde av bränsleförmån undantogs från beskattning, skulle
detta medföra att kostnader av detta slag skulle få avräknas från inkomsterna
i övrigt.

SkU 1972: 28

Gällande regler om beskattning av värde av naturaprodukter för eget
bruk har tillkommit för att i möjligaste mån undvika orättvisor vid beskattningen.
Några omständigheter som bör föranleda undantag beträffande
bränsle kan enligt utskottets mening inte anses föreligga. Med anledning
av vad motionärerna anfört angående angelägenheten av att
främja skogs- och miljövård vill utskottet framhålla att det knappast
kan antas att den ifrågasatta ändringen i nämnvärd grad främjar sådana
ändamål och att samhället i den mån det är befogat bör lämna stöd
härför i annan form än genom skattelättnader.

Som utskottet framhöll vid föregående års riksdag talar emellertid
flera skäl för att en viss försiktighet är påkallad när det gäller att i det
enskilda fallet uppskatta värdet av fritt bränsle. Såvitt utskottet kan
bedöma har också riksskatteverket så långt möjligt iakttagit denna synpunkt
vid fastställande av de normer, som skall tillämpas i skilda delar
av landet. De av riksskatteverket fastställda anvisningarna i ämnet torde,
rätt tillämpade, inte kunna anses leda till för höga värden, och ett bifall
till motionsyrkandena kan endast leda till opåkallade förmåner vid
beskattningen för vissa kategorier skattskyldiga. Utskottet avstyrker således
samtliga motioner.

Med hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen avslår

1. motionen 1972: 211

2. motionen 1972: 635

3. motionen 1972: 836

4. motionen 1972: 891.

Stockholm den 9 maj 1972

På skatteutskottets vägnar
ERIK BRANDT

Närvarande: herrar Brandt (s), Eriksson i Bäckmora (c), fru Holmqvist
(s), herrar Josefson i Arrie (c), Wärnberg (s), Larsson i Umeå (fp),
Carlstein (s), Sundkvist (c), Wikner (s), Nilsson i Trobro (m), Stadling
(s), Westberg i Hofors (s), Hörberg* (fp), Söderström (m) och fru Normark
(s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herrar Eriksson i Bäckmora (c), Josefson i Arrie (c), Larsson i
Umeå (fp), Sundkvist (c), Nilsson i Trobro (m), Hörberg (fp) och Söderström
(m), som ansett

SkU 1972:28

dels att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

”Bestämmelserna om beskattning av värde av bränsle från egen fastighet
tillkom vid en tid, då vedbränsle hade ett betydligt större värde
och då även förhållandena i övrigt var väsentligt annorlunda än nu.
Fastighetsägarna — och härmed avses också skogsägarna — har numera
i betydande omfattning övergått till att värma upp bostadsfastigheterna
med olja och elektricitet. Anledningen härtill är givetvis att
söka bl. a. i det förhållandet att kostnaderna för upphuggning och hemtransport
av ved ofta överstiger kostnaderna för andra bränslen.

I de fall vedbränsle används för uppvärmning av bostäder torde detta
oftast utgöras av svårsäljbart virke som kan förvärvas kostnadsfritt eller
mot mycket liten ersättning. Det kan också konstateras att beskattningen
är oförmånlig för den som själv avverkar ved jämfört med om bränslet
anskaffas från annat håll.

Dessa och andra skäl talar enligt utskottets mening för att bränsle
från egen fastighet över huvud taget inte bör beskattas. Inte minst
från skogs- och miljövårdssynpunkt är det enligt utskottets mening
angeläget att beskattningsreglerna är så utformade, att gallring och
röjning av skog inte onödigtvis försvåras.

Med åberopande av det anförda anser utskottet att riksdagen med
anledning av motionerna hos Kungl. Maj:t bör begära förslag till sådan
ändring i skattelagstiftningen att bränsle från egen fastighet inte beskattas.
”

dels att utskottet bort hemställa

”att riksdagen med anledning av motionerna 1972: 211, 1972:
635, 1972: 836 och 1972: 891 hos Kungl. Maj:t anhåller om
förslag till sådan ändring i skattelagstiftningen, att bränsle från
egen fastighet inte beskattas.”

MARCUS BOKTR. STHLM 1972 720044

•.•V. -:;'; -: I;.- _